Blogg

Varför bättre cykelbanor är av ”samhällets” intresse på lång sikt.


Måndagen den 12 september konstaterar Nyhetsmorgon (2016) i TV4 att cykeln är snabbare än såväl bil som kollektivtrafik över 12 kilometer vid rusningstrafik. Mindre än en vecka senare skriver Krister Isaksson (2016) på denna sida att Trafikverket lägger ner byggnationen av snabbcykelvägen längs E18 i Stockholm p.g.a. allt för höga kostnader. Är argumentet med för höga kostnader på riktigt eller har svenska politiker och tjänstemän helt och hållet tappat förmågan att analysera på lång sikt? Det bör här understrykas att detta inte är någon vetenskaplig avhandling och textens slutsatser syftar mer till att väcka en tankegång än slå fast universella regler. Dessutom måste jag medge att mitt ställningstagande kan vara påverkat av det faktum att jag själv, tack vare mina fysiska förutsättningar, upplever det som relativt enkelt att transporteras med cykel.

Samhällsgeografen David Harvey (1985) menar att ständigt växande profiter driver kapitalismen framåt. Harvey påstår vidare – och detta kan anses vara kontroversiellt – att det ständiga strävandet efter större profit kommer försätta kapitalismen i kriser. Därför måste kapitalismen ständigt utföra ”spatial fixes”, åtgärder som tillfälligt får profiten att bli större igen (enligt Harvey fram till nästa kris). Ett exempel på en spatial fix, vilken Harvey föreslår, är investering i infrastruktur. Anledningen till detta är att desto snabbare och billigare arbetskraften kan ta sig till och från jobbet – desto större profit (Harvey, 1985). Den anställde som sitter i bilkö, istället för att vara på jobbet, kostar samhället – och i synnerhet arbetsgivaren – stora summor pengar.

Torsten Hägerstrand (1970) menar att människor i sin vardag begränsas av kapacitetsrestriktioner, kopplingsrestriktioner och styrningsrestriktioner. Det är främst kapacitetsrestriktionerna som är utav intresse för oss. Kapacitetsrestriktioner innebär att människor är begränsade av vår biologi samt de hjälpmedel vi konstruerat för att kunna förflytta oss eller kommunicera över avstånd (Hägerstrand 1970). Det tar tid för människor att ta sig från punkt A till B, således får den som kan ta sig snabbare däremellan ett större spektrum att röra sig i. Dessutom måste människor vila och äta emellanåt – något som ofta görs i vårt hem. Desto kortare tiden blir för resan mellan arbete och hem – desto mer tid för annat får människan. Hägerstrand (1970) jämför själv kollektivtrafiken med bilen och menar att den senare ger oss ökade möjligheter att transportera oss mellan hem och arbetsplats. 46 år senare utsetts infrastrukturen i Sverige för påfrestningar som tvingar oss att omvärdera detta påstående. Det mesta talar dessutom för att trycket på storstädernas infrastruktur fortsatt kommer att öka. Lägg därtill att flera mindre städer snart kommer ställas inför dessa utmaningar. Förhoppningsvis kan de lära av misstag som begåtts i det förflutna.

”Det är svårt att se hur kollektiva transportmedel i fråga om rörelsefrihet skall kunna jämställa den som disponerar bil och den som inte gör det. Det är också lika svårt att se, hur den som inrättat sig för individuell förflyttning skall kunna förmås att reducera sin räckvidd med att återgå till kollektiv, särskilt som samhället redan låtit sig omorganiseras efter bilismens villkor på ett djupgående sätt.”

(Hägerstrand, 1970 s. 4:19)

Innan vi kan utforma någon form av analys måste vi väva in en tredje teori, vilken vi hämtar från mikroekonomin. Enligt den mikroekonomiska teorin är en individs val mellan att arbeta och vara ledig en trade-off mellan fritid och lön (Bergh & Jakobsson, 2014). Det kan tyckas cyniskt, men i den mån kommer vi utgå från att individen antingen vill tjäna pengar eller njuta av sin fritid under dygnets 24 timmar.

Första frågan vi ställer oss blir såklart vad som ska hinnas med på dygnets 24 timmar. Sömn och förtäring är två naturliga grundpelare vilka vi redan nämnt, till dessa två kan vi tillägga en tredje i form av arbete. Det finns fler saker som de flesta anser vara fundamentala i vår vardag, t.ex. tid för nära och kära samt personlig hygien – poängen är att jag vill tillfoga fysisk aktivitet till en av de saker vi bör hinna med under dagen. Detta beror till månt och mycket på att en stor andel idag har allt för stillasittande jobb. Den som kan sin huvudräkning kan vid det här laget känna hur våra 24 timmar börjar sina. Med andra ord, det finns ingen tid för oss att stå stilla i en bilkö. Varken för arbetstagare, arbetsgivare eller samhället som helhet.

Cykelpendling framstår således som den bästa tillgängliga lösningen för samtliga påverkade parter. Åtminstone på kortare distanser. Vad som är kortare distans beror givetvis på individens fysiska kapacitet och trafikmiljön, men enligt mig kan allt under en timme, enkel resa, räknas som kortare distans. Definitionen av distans som tid gör den anpassningsbar efter kapacitet och val av cykel. Det bör dessutom tilläggas att den som cyklar till jobbet ”vinner” tid från sig själv. Om du cyklar trekvart till jobbet och trekvart hem behöver du kanske inte träna en timme på kvällen. Tänk dig att träning och bilresa tillsammans hade tagit två timmar – då har du vunnit en halvtimme i din vardag. Fast i slutändan är det kanske inte ytterst en fråga om tid, utan också om välmående, och då kan jag lova dig att fysisk aktivitet står ovan att köra bil. Den som inte tror mig kan studera tillståndet hos de tre deltagarna i Nyhetsmorgon (2016) när de kommer in i studion. Medan cyklisten framstår som lugn och samlad verkar de andra vara smått andfådda och stressade trots att de antagligen inte varit i närheten av arbetspuls.

Individens välmående för oss också in på nästa argument bakom cykel till jobbet. Politiker må dra sig för höga kostnader att bygga ordentliga cykelbanor och omprioriterad infrastruktur (från bil till bil och cykel) i städerna. Vad de inte insett än, är att kostnaderna för omprioriterad infrastruktur antagligen är relativt små i jämförelse med de kostnader som dålig folkhälsa kan leda till i längden. Med dålig folkhälsa syftar jag inte bara på sjukdomar relaterade till stillasittande, utan även dålig luft i storstadsmiljö samt buller och stress i trafiken. Problemet är att svenska politiker – och i synnerhet deras tjänstemän – verkar tänka kortsiktigt. Istället för att vara förutseende verkar de reagera på samhällets utveckling. Resultatet blir åtgärder i efterhand och cykelbanan med dålig asfalt som plötsligt blir trottoar och sedan tar en sväng in i bostadsområdet för att komma ut igen på en trottoar som blir grusväg och sedan cykelbana igen, symboliserar ganska väl detta ständiga agerande ex post. Det är förvånande att välutbildade människor ibland saknar förmågan att dra de mest banala paralleller till sin vardag: mina kostnader för livsmedel blir betydligt lägre om jag storhandlar en gång i veckan istället för att springa ner till närköpet allt eftersom jag behöver något.

Återigen kommer vi tillbaka till Harvey och kapitalismens mönster. Det är fullt möjligt att städer som satsar cykelvänlig infrastruktur, vilken möjliggör för arbetskraften att ta sig snabbare till och från jobbet med bättre hälsa på köpet, också lyckas attrahera näringslivet. Förflyttning till en region med lägre arbetskostnader är också en spatial fix, vilken Harvey nämner. Denna förflyttning är i våra tider en förflyttning utomlands, vilket ofta resulterar i stora samhällsförluster. Faktum kvarstår att arbetskraftens effektivitet kan väga upp för dess kostnad, och det mesta tyder på att arbetskraft med god fysisk och psykisk hälsa presterar bättre. Ökad effektivitet, som en följd av friskare samt starkare arbetskraft, kan således vara en nödvändig förutsättning för att svensk arbetskraft ska stå sig konkurrenskraftig i en globaliserad värld. Kapitalismens hjul snurrar nämligen runt, runt, runt – precis som på en cykel.

Referenslista:

Bergh, Andreas – Niklas Jakobsson, 2014. Modern mikroekonomi: Marknad, politik och välfärd. Lund: Studentlitteratur.

Harvey, David, 1985. The Geopolitics of capitalism. I Derek Gregory & John Urry (red.) Social Relations and spatial structures. London: Macmillan, s.128-163.

Hägerstrand, Torsten, 1970. Konturerna av en tidsgeografisk samhällsmodell. I Urbaniseringen I Sverige: En Geografisk samhällsanalys (SOU 1970:14).

Isaksson, Krsiter, 2016. ”Varför håller ni käft?”. Bicycling.se, 16 september. [Elektronisk] http://www.bicycling.se/blogs/kristerisaksson/varfor-haller-ni-kaft.htm. Hämtdatum: 2016-09-18.

Nyhetsmorgon, 2016. ”Bil, cykel eller kommunalt – vilket är snabbast?”. TV4, 12 september. [Elektronisk] https://www.tv4.se/nyhetsmorgon/klipp/bil-cykel-eller-kommunalt-vilket-%C3%A4r-snabbast-3517256.


Nytt nummer ute i butik nu!

I detta nummer har vi:

  • Snackat med Justin Williams och Ebbe Silva
  • Tipsar om hur du överlever hösten
  • Tar en djupare tips på hur mensen påverkar din träning
  • Hetsar om vikten av kolhydrater

Ute nu!

Bli prenumerant
Antal kommentarer: 2

Le carlson

Härlig analys. Men ändå säljs det flera bilar än någonsin.


Thomas

Lysande som vanligt!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Det här är en avsevärt mycket större fråga än respekt gentemot medelålders män i lycra.


Varje tisdag, någon gång mellan klockan fyra och fem, verkar det som att två världar möts på två separata, men parallella, vägar i höjd med Uppåkra. Där cyklar jag från Lund på den Gamla Trelleborgsvägen mot Malmö samtidigt som köerna på E22:an sakta kryper framåt i båda riktningarna. En lastbil tutar åt en bilist som tror sig kunna smita före i vänsterfilen. Fast än få av dem som sitter bakom ratten i sina fordon skulle vilja erkänna det, är det fullt möjligt att jag kommer ta mig snabbare in till Malmö från Lund än de tar sig hem samma sträcka. Trots detta anses bilen vara en symbol för frihet – en bil är ett måste för den som ska hinna med jobb, träning, familj, lite serier och annat klydd under dygnets 24 timmar.

Egentligen borde cykelns tid vara nu, urbaniseringen har nått en punkt där infrastrukturen påfrestas av ökande trafik i och kring städerna samtidigt som allt fler rapporter varnar för kraftigt försämrad folkhälsa. Jag kommer knappast få nobelpriset för följande, men cykeln erbjuden en gyllene möjlighet att slå två flugor i en smäll. Paradoxalt nog har cykeln idag snarare fått utgöra symbol för ett hinder. Ett hinder som en del anser bör tillrättavisas och lära sig veta sin plats.

Den första september publicerar många svenska medier, däribland Sydsvenskan, en artikel om en bilist som med avsikt orsakat en olycka genom att köra om, och sedan tvärnita framför en grupp cyklister. Enbart Sydsvenskans artikel får 84 kommentarer, delas 79 gånger och 514 personer reagerar. Uppståndelsen och debatten kring artikeln överraskar journalisterna på Sydsvenskan som väljer att följa upp artikeln med en artikelserie vilken jag har blivit intervjuad för i dagarna. Intervjun väckte en hel del funderingar hos mig och jag tänkte delge några av mina reflektioner som förhoppningsvis kan skänka någon lite ökad förståelse varför jag cyklar där på vägen – och därmed leda till ökad respekt oss sinsemellan.

Kommentatorsfältet till den ovan nämnda artikeln kan grovt delas upp i två dikotomier. De som fördömer bilistens handling och de som tycker det var lite dumt MEN (inte för att de försvarar bilisten handlingar eller så), cyklisterna och deras klungor borde lära sig en läxa. Den senare kategorin kommentarer blir tämligen absurd om vi övar intellektet genom att byta ut förövare och offer. Låt oss istället säga att jag ikläder mig bilistens roll, fast cyklandes på en cykelbana en vanlig dag i Lund. Plötsligt kommer jag ifatt två studenter som är på väg hem från centrum med klirrande flaskor i korgen och leende på läpparna. Jag plingar på min ringklocka men ingen av dem gör någon större ansats för att låta mig passera. Således stannar jag och misshandlar dem tills de ligger på backen. Fråga nu dig själv om någon överhuvudtaget hade försvarat min handling. Fundera sedan återigen kring huruvida bilistens handling kan försvaras.

På fel sida vägen i en dansk cykeltävling. Vägarna är mer eller mindre avstängda. Vid eventuellt möte befinner vi oss på rätt sida. Under träning cyklar jag alltid så långt ut till höger som möjligt, men ibland räcker det för att jag ska anses vara ett hinder som skapar irritation. 

Grundproblemet i debatten kring bilar och cyklar i trafiken är att båda parter verkar göra sitt yttersta för att undvika problematikens kärna. Bilisterna, å sin sida, säger att alla cyklister är dumma och tror de äger vägen. Cyklisterna, å sin sida, säger att alla bilister är dumma och tror de äger vägen. Mig veterligen leder denna debatt – argumentationsmässigt hemmahörande på barnsligt låg nivå – ingenvart, om inte möjligtvis bakåt i en ond spiral där missförståelsen för varandra ökar och trafikklimatet härsknar än mer. Det finns egentligen bara en poäng, en slutsats, som är viktigt för att kunna gå vidare och bidra till en bättre stämning mellan trafikanter. Alla måste inse att det inte är acceptabelt att medvetet utsätta någon annan för fara i trafiken. Anledningen bakom detta är att a) det är svårt och avgöra om trafikanten du möter ofta beter sig trafikvidrigt eller bara begick ett misstag b) om du vet kvarstår det faktum att det inte är kriterium nog för att agera polis, domare och bödel.  Det bör dessutom påpekas att många av de incidenter som cyklister ofta utsätts för enbart bygger på ren och skär irritation. Ett samhälle där vi slumpartat straffar de eller det som irriterar oss är knappast hållbart. Särskilt eftersom bilen i hastigheter över 50 km/h förvandlas till ett potentiellt mordvapen om föraren – mot förmodan – bestämmer sig för att använda det mot cyklister. De flesta i dagens Sverige är överens om att slentrianmässiga dödsommar tillhör det medeltida samhället.

Något som irriterar bilister är det faktum att jag som cyklist (det händer att jag kör bil ibland också) väljer vägen framför för cykelbanan. För att förklara varför tänkte jag att vi skulle använda oss av en liknelse. Låt oss säga att du ska köra en bil med bromsad släpvagn från plats A till plats B. Det finns två vägar, väg 1 och 2. Väg 1 är en motorväg där högsta tillåtna hastighet är 110 km/h. Eftersom du kör med bromsad släpvagn är din tillåtna maxhastighet 80 km/h, därför är du medveten om att du eventuellt kommer störa trafikrytmen. Samtidigt vet du att du, genom de regler och lagar som finns i trafiken, indirekt slutit ett avtal med de andra bilisterna som innebär att de ska visa hänsyn till dig om du gör det motsatta. Väg 2 är en landsväg som är längre än motorvägen, ditt körfält är smalare och utmed vägen finns flertalet oberäkneliga djur vars beteende inte kan föresägas genom regler och lagar. Den logiska slutsatsen är naturligtvis att välja väg 1 eftersom du känner dig skyddad av det tysta avtalet med de andra trafikanterna. Alternativt kan du tänka dig att tag väg 2 – men då kör du lugnt och under en tid med mindre aktivitet bland de vilda djuren.

När jag cyklar ut ur, eller in i, Malmö och Lund – då gör jag det på cykelbana och jag tar det uteslutande lugnt och försiktigt. Jag brukar se det som min ner- och uppvärmning eller en chans att trampa ur benen innan träningen drar igång. Trots detta finns det ingen trafikmiljö jag känner mig mer hotad i en på en cykelbana. En del bilister menar att cyklister väljer vägen eftersom de anser sig äga den, och därmed är grunden till konflikt lagd. Faktum är att förhållandet snarare är det omvända, cyklisterna väljer vägen eftersom de litar mer på bilister än andra oskyddade trafikanter. Detta beror till stor del på att vi förväntar oss att den andra parten ska följa samma regelverk som oss. Cykelbanan må vara lämplig som transportsträcka under vissa tider och i tungt trafikerade områden, men den är ingen plats för träning.

För att relationen mellan cyklister och bilister ska förbättras måste samtliga involverade komma överens om att det är förkastligt att medvetet utsätta någon annan för fara i trafiken. Dessutom måste vi alla försöka göra vårt yttersta för att ta oss fram i trafiken enligt de lagar och regler som utgör fundamentet i en säker trafikmiljö. Varje gång du bryter mot lagen – oavsett om du kör med din bil i 100 km/h på 90-sträcka eller cyklar mot rött vid ett stoppljus – dementerar du så sakteligen den tillit som en säker trafikmiljö bygger på. Givetvis vore det naivt och tro att alla strävar mot ovan nämnda mål, men om du och jag lovar oss själva det vare gång vi sätter oss bakom ratten eller klickar i pedalerna har vi åtminstone kommit en bit på vägen. I slutändan handlar det inte enbart om att det ska vara säkrare för oss som är ute och tränar på cyklar, en bättre attityd i relationen mellan bilister och cyklister är också en grundläggande förutsättning för det skifte från bil till cykel som måste till på kortare sträckor – både ur miljö- och hälsosynpunkt. Det här är en avsevärt mycket större fråga än respekt gentemot medelålders män i lycra och vice versa. 

Tullebo slott. Den där dagen cyklade jag 180 km från kust till kust på Skånes landsvägar. Jag mötte högst ett tjugotal bilar. Jag kan knappast utgjort ett hinder för för någon. 

**********

Läs också:

Bli inte den som kör på en katt. http://www.bicycling.se/blogs/marcuspersson/bli-inte-den-som-kor-pa.htm

Hur du använder din tuta. http://www.bicycling.se/blogs/marcuspersson/hur-du-anvander-din-tuta.htm

På en cykelbana bland farliga cyklister och normala människor. http://www.bicycling.se/blogs/marcuspersson/pa-en-cykelbana-bland-farliga-cyklister.htm

Är det dags att införa cykelkörkort? http://www.bicycling.se/blogs/marcuspersson/ar-det-dags-att-infora-cykelkorkort.htm


Antal kommentarer: 9

Måns

6 § Vid färd på väg ska fordon föras på körbana. Detta gäller dock inte fordon för vilka enligt 1 kap. 4 § andra stycket bestämmelserna om gående ska tillämpas. Cyklar och tvåhjuliga mopeder klass II ska vid färd på väg föras på cykelbana om sådan finns.
(https://lagen.nu/1998:1276#K3P6S1)

Följ andra stycket i den paragrafen och jag lovar att jag ska akta dig så mycket att jag hellre krockar min bil med en bergvägg än mejar ner cyklar. Ja, jag har läst fortsättningen. Nej, jag kan inte se att den gäller om cykelvägen går 1 km parallellt med vägen.

Inbilla dig att du ligger i ledarklungan i Touren, att vägen är din och alla ska finna sig i det, tyck att cykelvägen är full med jobbiga gående som inte håller din fart, och du kommer att orsaka Situationer som det heter på körskolan.

När du passerar en busshållplats där man delat upp gång/cykelvägen i två delar för att akta alla turister som kliver av bussen, då ska du välja cykeldelen. Även om du måste kliva av för att det är ett vägarbete. Om du väljer att cykla på busshållplatsen och jag står där och jag inte flyttar mig för att det inte är din plats, du har en annan.. Om du då kör på mig. Då är det inte långt till nävarna. (Sann historia. MEMIL. Stor Stockholmscykelklubbtröja)

Att göra som bilisten i din berättelse är HELT OACCEPTABELT. Bara så vi har det avklarat.


Stefan Manning

Mycket bra skrivet. Inte lätta att samverka alla gånger i prestigens förlovade land. Jag försöker som bilist och cyklist föregå med gott exempel för att inte ge belackarna vatten på sin kvarn. Tyvärr känner jag mig ibland ganska ensam om det.


Olle

Så om man inte har bilen med sig som tillhygge så ska man ta till nävarna istället? Det var ju moget, Måns.


Glenn

Måns, det är exakt sådan som du som artikeln vänder sig till, men tyvärr också ni som verkligen inte fattar något! Er attityd till medmänniskor är skrämmande!

Visst, det finns en lagtext som ni kanske kan paragraf rytta er på, men hur j-la svårt är det att bara sakta ner lite, vrida på ratten åt vänster , gasa förbi, vrida på ratten åt höger och fortsätta er färd!
Är det så otroligt jobbigt att kanske förlora ett par sekunder så man gärna leker med andras liv!

Väx upp!


Jofo

g
6 § Vid färd på väg ska fordon föras på körbana. Detta gäller dock inte fordon för vilka enligt 1 kap. 4 § andra stycket bestämmelserna om gående ska tillämpas. Cyklar och tvåhjuliga mopeder klass II ska vid färd på väg föras på cykelbana om sådan finns.
Om särskild försiktighet iakttas får dock
1. cyklande och förare av tvåhjuliga mopeder klass II använda körbanan även om det finns en cykelbana när det är lämpligare med hänsyn till färdmålets läge, och
2. cyklar med fler än två hjul eller en cykel som drar en cykelkärra eller en cykel som har en sidvagn, utöver vad som framgår av 1, föras på körbanan även om det finns en cykelbana om det är lämpligare med hänsyn till fordonets bredd.


Sara

Oavsett hur man tolkar lagtexten så är kontentan ändå: jag får inte ta fram ett stort vapen och mordhota någon som kör i 100 på 90-väg? (Eller cyklister som inte cyklar på cykelbanan för all del.)
För hotet är ett brott som trots allt är mycket värre.
Så länge det inte finns en direkt förbudsskylt mot cykel (som på motorväg) är väl cykeln tillåten?


Patric de B

Finns inte en gångtrafikant, cyklist eller bilist som följer alla lagar till punkt å pricka, så att dra fram enskilda lagparagrafer och hävda dess tyngd är ju närmast patetiskt!
I dagens trånga samhälle måste ödmjukheten mot varandra gå först, annars kommer vi ingen vart till slut!


Oscar

När du cyklar själv långt ut till höger visar jag dig hänsyn och håller gott avstånd när jag passerar dig.
När dina kompisar är ute å cyklar klunga skapar ni irrittion hos många. Irritation i trafiken leder till dåligt beteende och olyckor.

6 kap. (1998:1276) Bestämmelser för trafik med cykel och moped

1 § Cyklande skall färdas efter varandra. När det kan ske utan fara eller olägenhet för trafiken får de dock färdas i bredd.

Detta gäller samtliga cyklister oavsett vilken hastighet cykeln är anpassad för.


Motvalls

”när det är lämpligare med hänsyn till färdmålets läge” Intressant formulering. Aller den när vid en t-korsning cykelbanan tvingar en att korsa trafiken (reglerad passage), korsa trafiken, och korsa den igen (oreglerat) för att cykla rakt fram (på 30-väg)? Eller när den cykelbana som ser ut att gå parallellt med vägen ett par hundra meter senare far iväg in i ett bostadsområde för att återkomma där den började (been there, done that, once)?

F ö finns det mer plats på vägen att dela mellan cyklister och bilister än på cykelbanan: den bilist jag råkade ut för på gc-vägen här om dagen lämnade ungefär 30 cm åt cyklister och fotgängare (på den gc-vägen är det nästan alltid nån bilist: genväg till kolonilotten).

Och Oscar, en klunga en både snabbare än och tar min plats än en traktor (grävskopa, eller liknande): brukar du bli irriterad på och preja dem också?



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Det är inte synd om studenter. Inte professionella idrottare heller för den delen.


Jag kommer ihåg första gången jag såg en elitcyklist sitta och inhalera astmamedicin tio minuter innan start på ett Östgötalopp i början på min cykelkarriär. Han drog så djupa andetag att en, i brist på bättre vetande, kunde trott att han varit under vatten i tio minuter och nu öppnade sina lungor för fulla spjäll. Sedan den dagen har de bara blivit fler och fler – inhalatorerna. Det tycks som att astmainhalatorna är lika obligatorisk för konditionsidrottaren som shakern för muskelbyggaren.

I ett gammalt inlägg om vintercykling frågade jag mig själv om den höga graden av ansträngningsastma hade något att göra med träning i låga temperaturer och torr luft. Någonting måste det vara, för den frekvens med vilken astmamedicinering förekommer på elitnivå inom konditionsidrotter är långt över genomsnittet. Det kan tyckas konspiratoriskt, men ibland får jag för mig att det råder det inflation på diagnosen ansträngningsastma då det knappt behövs medicinsk undersökning. När jag var yngre hade jag problem med trånga luftvägar i kyla och kollapsade nästan på hockeyträningar utomhus. ASTMA, skrek läkarna och gav mig inhalator men efter ett år utan förbättring fick jag sluta medicinera. Idag har jag växt ifrån problemen.

Låt oss nu lämna denna fundering därhän och förutsätta att alla som tar astmamedicin verkligen behöver den – är det då synd om de som oavsiktligt påträffas med för hög dosering i blodet? Vi tittar närmare på några citat från Marit Björgren angående Martin Sundby:

”Jag stöttar Martin i denna svåra tid för honom. Och jag har hundra procent förtroende för Fis sjukvård och övrig stöttning, säger Björgen till det norska skidförbundets hemsida”.

Låt oss försöka få lite perspektiv på händelsen genom att jämföra med studenter. Under tentamen råder mobilförbud – telefonen ska förvaras avstängd på annat ställe än din skrivningsplats. Alla studenter ska vara införstådda med dessa regler och student som påträffas med mobil straffas vare sig mobilen har använts för fusk eller inte. Tycker någon synd om studenter som stängs av och blir fråntagna resultat då de påträffas med mobil vid tentamen? Finns det någon här i världen som känner medlidande för dem när CSN stryps och de får skörbjugg av alla nudlar? Nej, för studenter förväntas på egen hand vara införstådda i regelverket. Tydligen gäller detsamma inte professionella atleter med mångfalt större inkomster. Martin Sundby är en professionell skidåkare. Han ska veta hur mycket medicin han får ta, och är han osäker tar han den inte. Åker han fast är han skyldig oavsett hur myket misstag det må vara, och alla resultat samt medföljande inkomster ska tas ifrån honom. Och det är inte synd om honom någonstans.  

”Jag har godkännande av internationella skidförbundet och all forskning visar att dessa astmamediciner inte har prestationshöjande effekt om du inte är astmasjuk, säger hon och fortsätter: I likhet med Martin kan jag inte heller vara bäst i världen utan att använda astmamedicin.”

Ja, ni har ett godkännande – men även en gräns för maxdosering. Jag har körkort, men det betyder inte att jag får köra hur jag vill. Kör jag vanvettigt straffas jag. Det är nämligen som så, att när de som använder astmamedicin överskrider maxdosen gör de så att andra inte kan vara bäst i världen.

De senaste åren har många svenskar undrat varför de svenska skidåkarna står som parkerade i spåren medan norrmännen och norskorna dominerar tävling efter tävling med flertalet åkare. De tränar mer, är ”oerhörda talanger” och ligger i framkant vad gäller allt från vallning till träning, brukar förklaringen låta – en förklaring som rimmar bekant med ett visst cykellag. Och visst ligger de norska skidåkarna i framkant vad gäller allt från vallning till träning eftersom de använder inhalatorer så nya att deras egna läkare inte har koll på dem. Tycker du att denna känga var oförskämd från min sida går det vända på det – den noggrannhet vilken tycks råda vid träning och vallning finns tydligen inte vid medicinering. Hur man än vrider och vänder på saken finns det bara en slutsats – det är inte synd om den gör skyldig till överdosering eller intagande av preparat som är emot WADA:s regelverk. Om ett regelverk ska kunna upprätthållas går det inte se mellan fingrarna för misstag, för så fort undantag börjar utfärdas kommer allt mer rinna igenom efterhand. Jag kan därför leva med att friska idrottare tar astmamedicin då dess effekter på friska förmodligen är lika med noll. Vad jag däremot inte klarar av är alla dessa snyfthistorier om hockeyspelare, cyklister och skidåkare som påträffats med för höga doser av olika astmamediciner. Det är hög tid för dem att växa upp och leva med konsekvenserna av att bryta mot reglerna – hur ofrivilligt det än må vara – precis som studenter.

”Du körde i 120 km/h. Högsta tillåtna hastighet med bromsad släpvagn är 80 km/h. Därför kommer du bli av med körkortet en kortare tid och få några tusen kronor i böter.” 

”Men jag har ju Volvos nya turbodiesel, det blir ju så lätt hänt. Dessutom har jag ju c-körkort! Tyck synd om mig. Snälla.”


Antal kommentarer: 5

Daniel

Rätt ska var rätt, fusk ska bestraffas och bloggare bör hålla sig till fakta! Det var pappersarbetet som brast inte några resultat från dopingtester.


Daniel

Kommentarer ska väl oxå va korrekt… I all ödmjukhet får jag väl backa när jag läst in mig bättre….


Sven-Erik

Det är ju fantastiskt att det norska landslagets läkare inte läst på om Salbutamol. Om de varit ute och cyklat (sic!) så kanske de hade hört talas om Petacchis åktur 2008 som Sundby verkar ha kalkerat. Bjørgren i sin sida verkar ju inte ha fattat skillnaden mellan Ventoline/Salbutamol och det som ”oförargligt” klassade Symbicort som hon inhalerar.

Att sedan du Marcus försöker att generalisera utifrån din egen erfarenheter under ungdomen av att ha blivit feldiagnosticerad är knappast något som kommer at hjälpa idrotten att hantera dopingproblematiken. Det finns inte i berättelsen om Sundbys problem som tyder på att han lider av ”växtvärk”, däremot verkar det som att kompetensen hos de som hjälper honom att idrotta på toppnivå med de problem han verkar ha den kompetensen har varit för låg. Liksom kompetensen hos Sundby eftersom till syvende och sist så är det den enskilde idrottaren som har att svara för att de tillskott som kan spåras i proverna ligger inom det tillåtna.

Det är inte synd om Sundby, men det handlar inte om att han kör Volvo. Han har inte kört för fort, om en likhet skall användas så har han tankat oskattad diesel.


David

Mycket bra!

Att norska skidförbundet officiellt ersätter honom är ju att säga att de inte erkänner dopningen. Det sved väl att norska skidförbundet inte fick dikterera det hela.

Likheten med enbart oskattad diesel kan inte vara rätt. Sundby har åkt dit för överskridna gränser så det skulle väl då motsvara både oskattad diesel och 150 på 120-väg isåfall.


ekstromenator

Jag håller med dig helt och hållet trots att jag är en av dom som använder astmamedicin.
Jag fick ansträngningsastma från långa kalla distanspass på cykel för många år sen, men lyckades medicinera bort den då jag tränade mindre och på lägre nivå.
Nu har jag sedan dryga året tillbaka fått tillbaka besvären och medicinerar sedan i våras med Symbicort.
Att använda medicinen är jätteenkelt, min läkare har ordinerat mig hur ofta och när jag ska använda medicinen, det står till och med på förpackningen hur mycket varje dos innehåller, och det är därför larvigt enkelt att hålla reda på hur mycket medicin jag får i mig.
Den som blir påträffad med värden som är klart högre än tillåtna gränser har missbrukat medicinen, och det är att likställa med dopning. Det går inte att skylla på nationsförbund, dispansregler osv. Maxgränsen gäller alla, och det behövs en rejäl överdosering som helt omöjligt kan ske utan deras egna vetskap.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

”Den dagen du kör ifrån mig upp till länsgränsen och hem igen, då får du kalla mig för gubbe”.


För några veckor sedan rullade jag in till CK Ringens klubblokal för en hederlig tisdagsträning. Där var redan en grupp ungdomar som – någorlunda uppkäftig kan tyckas – hälsade mig, Glenn och mina äldre klubbkamrater välkomna med frasen ”hej gamlingar”. Det var en sällan ont menad välkomsthälsning som förnärmade en 21 år ung student, men efter att jag ältat den fram och tillbaka under några veckor kom jag fram till att den påminner mig själv om begynnelsen på min egen cykelkarriär.

Landsvägscykling är idag inte den mest attraktiva sporten i Sverige. Såtillvida du inte har en ytterligare dimension i ditt cyklande – låt säga att du gör något vrålfräckt som att cykla till alla skånska slott eller har vunnit en sträcka på någon tandemstafett – kan du lika gärna strunta i att nämna ditt cykelintresse för främlingar. Redan här kan vi konstatera att allmänhetens ointresse besegrat tävlingscyklisten – men när anledningen bakom cyklandet tillfogas övergår ointresset i nonchalans, ignorerande och totalt avfärdande.

Barn som börjar i fotbollskola gör det med ambitioner om att bli den nya Zlatan. Samtidigt plockar förbund och klubbar bort möjligheterna att tävla i tron om att skydda dem från gallring. De som inte tycks ha möjligheten att bli bäst slutar innan de fyllt 14. Varför tvistar de vise om. Senare i livet ska det idrottas av hippa anledningar som för att gå ner i vikt, för att kunna utnyttja företagets friskvårdsersättning eller hålla sig i form för att i slutändan nå något mycket viktigt mål som en svensk klassiker eller Ironman. När hälso- och motionsargument smyger sig ner i åldrarna är det inte konstigt att ungdomar byter boll mot en skärm där de får uppleva tävlingsmoment och gradvis stigande utmaning från diverse spel. Jag har cyklat i snart tio år, men min drivkraft fanns varken i drömmen om att bli världsbäst, hälsan eller trendiga arrangemang – jag ville bara cykla ifrån min pappa upp till länsgränsen och hem igen. 

”Är det inte en härlig upplevelse att vara ute och cykla med grabbarna. Känna farten och hur hormonerna, adrenalinet, rusar. Hur många av er är gifta? Vilka vackra tänder du har.”

En man utanför baren i Tenhult som började prata med mig efter en lagtempointervall.

15 kilometer norr om Habo, uppe på Hökensås, är länsgränsen mellan Jönköping och Västra Götaland belägen. Länsgränsen är omstridd då Habo kommun tillhör Västergötland som landskap, men på grund av strategiska anledningar valde att tillhöra Jönköpings län. Härvid slutar historie- och geografilektion i detta inlägg då länsgränsens relevans för oss är av helt annan karaktär. Länsgränsen kom nämligen att bli en vändpunkt som jag, min storebror och farsan använde oss av på Hökensås när vi skulle cykla tre mil i början av våra cykelkarriärer. 2007 var året, närmare bestämt.

Det dröjde inte länge förrän vi tre började tävla mot varandra upp på Hökensås och hem igen. Vid ett ordalag råkade jag kalla farsan för gubbe och det var då han genom en väl formulerad mening skänkte mål och mening till min cykelkarriär. ”Den dagen du kör ifrån mig upp till länsgränsen och hem igen, då får du kalla mig för gubbe”. Det var ett erbjudande som saknade motstycke i mitt då snart tretton år långa liv. Jag hade testat många sporter – fotboll, hockey, tennis, innebandy, längdskidor – men ingen av dem hade erbjudit mig möjligheten att få kalla farsan för gubbe.

Så jag fortsatte att cykla och träna bara för att kunna cykla ifrån farsan upp till länsgränsen och tillbaka. Men ni ska veta det, att farsan han var stark i sina glansdagar. Jag försökte sitta på hjul och slå farsan i spurten. Jag försökte stöta av honom i den lilla kantvinden som ibland lyckades tränga igenom Hökensås tjocka skogar. Jag försökte alliera mig med storebrorsan för att köra slut på farsan, men åren gick utan att jag kunde cykla mig till privilegiet att rättmätigt få kalla farsan för gubbe.

Till slut kom dagen då jag ställde av farsan upp till länsgränsen och hem igen. Den dagen åts ingen tårta, i tidningen återfanns inga stora rubriker och bedriften i sig var utom intresse för icke-cykelintresserade. Jag har faktiskt glömt bort vilken dag det var, men det är inte heller av betydelse eftersom poängen är att året blivit 2010 och jag hade under sommaren lyckats bli bronsmedaljör på USM-linjet i P15-16. När jag väl blivit så pass bra på att cykla att jag äntligen fick kalla farsan för gubbe, då hade jag också hållit på länge nog för att se embryot av min egen potential samt blivit så bra att det nästan var för sent att sluta.

För närvarande må landsvägscykling inte vara den mest attraktiva sporten i Sverige – men den skulle utan tvivel kunna locka fler. Allt som behövs är egentligen att vi erbjuder nya cyklister och ungdomar en chans att kalla oss gubbar, kärringar – eller det könsneutrala gamlingar – den dagen då cyklar ifrån oss. Få andra idrotter erbjuder den möjligheten till utmaning och tävlingsmoment som landsvägscykling – något som vi måste utnyttja till vår fördel. Att bli avställd ska inte ses som en fara med landsvägscykel, snarare en möjlighet. Kanske var det detta som farsan förstod när han myntade uttrycket; ”den dagen du kör ifrån mig upp till länsgränsen och hem igen, då får du kalla mig för gubbe” – eller så hade han bara ett oproportionerligt ego kombinerat med skev uppfattning av åldrande och tidens gång. 

Jag vinner Jönköping CKs klubbmästerskap 2012. På andra plats kommer min storebror Daniel och på tredje plats kommer farsan – vid denna tidpunkt korrekt refererad till som gubbe. 


Antal kommentarer: 2

Perry

Kul perspektiv! För egen del kommer jag väl ihåg känslan när jag lyckades knäcka min far i terränglöpning och hoppas att mina barn också kommer att känna den motivationen och slutligen lyckas. Spelar ingen roll om det är löpning eller cykling – viktiga är att det är ett svårt mål som kräver ansträngning under längre tid.

Bra motivation som fungerat i alla tider – varför inte i dagens samhälle?


Thomas

Så underbar läsning Marcus! Sagt det förr, men du har en grym talang för det skrivna ordet & huvudet på skaft! Så kul att läsa det du skriver!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Vilken är egentligen Sveriges bästa tillställning på cykel?


Igår var ingen vanlig kyrkosöndag för jag var i Västerås och körde Svenska Mästerskapen på landsväg. Trots att jag levde en ganska anonym tillvaro i den regniga tävlingen hade jag lite tur och lyckades sitta med flera starka cyklister omkring mig i rätt lägen och tog mig i mål efter 180 regntäckta kilometer – något som skulle visa sig vara nog bedrift för dagen. Tack vare att jag lyckades överleva hela tävlingen blev jag, med ganska stor säkerhet, den förste någonsin att inom loppet av två månader vinna en sträcka i Lunds tandemstafett, köra Vätternrundan och fullfölja landsvägs-SM. Därför tänkte jag nu ta tillfället i akt och jämföra det tre spektaklen för att ta reda på vilken som är Sveriges bästa tillställning på cykel.

1.       Valuta för pengarna:

Som student är det viktigt att få valuta för pengarna när de för undantagets skull ska spenderas på lättsinnade nöjen. Vätternrundan är utan tvivel det evenemang som ger minst valuta för pengarna såtillvida du inte är löjligt förtjust i torra kyrkobullar och stannar i samtliga depåer tills du ätit för 1350 kr. Landsvägs-SM ger faktiskt rätt så mycket valuta för pengarna, jag såg inte en bil och fick tävla mot proffs för 300 kr. Mest valuta för pengarna ger Tandemstafetten där du får tandemsittning med eftersläpp, utklädnad, bussresa från Lund till Göteborg samt hem igen, mat, två discon och lite till för 800 kr.

2.       Feststämning:

Inget ont om musikval och speaker på vare sig Vätternrundan eller landsvägs-SM, men inte ens Vacchi kan hetsa publiken till en extas som kommer i närheten av Tandemstafetten. Vätternrundan skulle eventuellt kunna införa discon i Jönköping och Karlsborg men säkerhetsvakterna skulle förmodligen föreslå en lägsta ålder på 28 år.

3.       Upplevd lycka på en skala 1 till 10:

Vätternrundan får en generös 1:a för att undvika ramaskri, kravaller och upplopp på denna hemsida. Under delar av loppet samt när jag kom i mål på landsvägs-SM upplevde jag en stark 9:a men detta klår inte känslan av att bli uppkastad i luften av sextio personer efter vinsten på stora Bergshackan – en klar 10:a.

4.       Episka vägar och vyer:

Under landsvägs-SM hade jag fullt med grus i ögonen och såg inte mycket mer än cyklisten framför mig. Trots att Vätternrundan gav betydligt fler tillfällen att beskåda utsikter kan jag inte säga att den allt som allt var mycket trevligare. Tandemstafetten däremot bjöd på en och annan vy så vacker att jag nästan behövde lägga mig ner och självdö som Bashenke skulle sagt.

5.       Längd:

Här förväntar sig antagligen de flesta att Vätternrundan ska ta en tröstseger och få lite upprättelse, men faktum är att Tandemstafetten totalt mäter över 300 km. Landsvägs-SM ter sig här löjligt i jämförelse med årets 180 km. Vem som vinner är en tolkningsfråga då tandemstafetten är indelad på sträckor från 25 till 15 km.

6.       Need for Speed:

På en tandem kan man onekligen få upp bra fart, jag och min kompanjon maxade dryga 56 km/h på vår navväxlade Monark med 26-tums hjul. Fast den ohotade kungen när det kommer till fart är givetvis landsvägs-SM.

7.       Respektingivande troféer #swag:

På Vätternrundan får du en medalj och klisterlapp att sätta på cykeln. En sådan klisterlapp är nästan mer respektingivande i vårt avlånga land än den gula och blåa tröja som Richard Larsén välförtjänt kommer få ikläda sig en säsong framöver. Fast ingenting mäter sig med den stora Bergshacka som jag fick efter att ha vunnit stora Bergshackan. Den är så pass mäktig – och därmed respektingivande – att den måste förvaras inlåst och lyftas med två händer.

8.       Andliga upplevelser och religiösa inslag:

Utöver den syndaflod som karaktäriserade årets SM-linje fanns där inte mer religiös koppling. På Vätternrundan blev jag givetvis välsignad i Tiveden men det räcker dessvärre inte för att ta hem segern i denna kategori heller. Min partner på tandemcykeln uppför stora Bergshackan fick nämligen smeknamnet Jesus under resans gång. Varifrån smeknamnet kommer tänker jag inte gå in på i detalj, men låt oss avslöja att han inte var allt för pigg under samtliga av de 32 timmar Tandemstafetten varade samt att vi båda insisterade på att han skulle sitta där bak.

9.       Vackrast innan-race-bajs:

Landsvägs-SM och, i synnerhet, Vätternrundan får här minusbetyg med äckliga bajamajor fyllda till toppen eller på sin höjd en offentlig toalett. På cykel-SM är den klassiska standarden ett halvslitet omklädningsrum i vilket doften på toaletten slår dig som om hela svenska elitklungan tömt sin tarm där minuten innan dig. På Tandemstafetten tog jag däremot ett paket servetter ur bussen när vi var i Båstad, smög en bit uppför branten av Hallandsåsen och satte mig ner på en stock med havsutsikt.

10.   Totalt:

Tandemstafetten tar hem en utklassningsseger före landsvägs-SM som trots allt står för en hedersvärd prestation. Vätternrundan plockar inte många poäng, men det kan till stor del bero på min ålder med tillhörande preferenser. En tänkbar slutsats för cykelintresserade ungdomar blir att det är en eftersträvansvärd dröm och bli proffscyklist, men för den som tycker att cykelkarriären med de feta kontrakten känns avlägsen så är det där med studier inte så dumt förutsatt att du fortsätter cykla på tävlingsnivå. Vätternrundan ska också avverkas, men mest för att det är Vätternrundan. Avslutningvis vill jag återigen citera Bashenke med den hedanefter berömda frasen; ”det ena behöver inte utesluta det andra”. Det finns gott om vägar, tävlingar och andra tillställningar att uppleva på cykel eller cyklar av flera olika sorter – så varför begränsa sig till en, två eller tre tillställningar på cykel?

Extra:

Givmild som jag är, bjuder jag även på GPS-filer från samtliga tre tillställningar. Eftersom min Garmin dog under SM p.g.a. vattenläckage får ni nöja er med Hannes Bergström Frisks GPS-fil (som kom på placeringen framför mig).

Stora Bergshackan: https://www.strava.com/activities/568572624

Vätternrundan: https://www.strava.com/activities/612988215

Landsvägs-SM: https://www.strava.com/activities/621984021


Antal kommentarer: 1

Ingrid

Episkt inlägg, men finns inga bilder på detta tandemekipage och släggan??



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Jag cyklade Vätternrundan och det var inte roligt.


Som sommarjobbare på Arla Foods i Jönköping fick jag i tisdags chansen att ta en plats runt Vättern 2016. På grund av den dåliga väderprognosen tvekade jag in i det sista, men efter lite övertalning från Rickards sida beslutade jag mig på torsdag kväll för att ta mig an de trettio milen och hjälpa deras grupp att nå målet på mellan tio och elva timmar. På fredagen cyklade jag därför till ICA och köpte lite wienerbröd innan det bar av till Motala.

Vi startade 01:38 och till en början hade vi faktiskt bra väder, bra vindar och allting rullade på genomgående bra. Mellan Vadstena och Ödeshög började misären med en krasch där två av våra cyklister gick omkull efter att en gått på hjul. Den ena killen spräckte hjälmen medan den andre (Tenner) fortsatte med oss. Lätt skärrade och nu med betydligt mera marginal mellan oss började det regna när vi kom till Omberg, och någon kilometer senare öppnade sig himmelen. I Ödeshög stannade jag och Rickard för att ta på oss regnjackor men det dröjde inte många meter förrän vi blev blöta från alla håll och kanter. Vägen var full av vatten, det sprutade vatten från alla cyklister och regnet stod som spön i backen. Trots att solen borde varit på väg upp såg himmelen framför oss ut som Mordors. Rickard började bli sugen på att bryta och sa till mig att han skulle cykla hem i Jönköping och ta en varm dusch. Jag slängde en blick ut i diket och såg en skylt – 240 kilometer kvar till mål.

Vi stannade i Ödeshög och jag kunde konstatera att jag ändå höll temperaturen ganska bra. På väg ut ur depån såg jag bussarna och lastbilarna för de som stiger av. Jag bestämde mig för att fortsätta till Olas garage i Bankeryd, där jag hade torra handskar. I Kaxholmen slutade det plötsligt att regna och uppför backen blev vi för första gången på några mil riktigt varma. Genom Jönköping var det ömsom regn, ömsom uppehåll, men i Trånghalla började det återigen regna – detta märkte vi dock inte p.g.a. uppförsbacken. Sedan fick jag mina torra handskar hos Ola, några andra bytte alla sina kläder, och när vi passare skylten med 180 kilometer kvar till mål kände jag att det var som ett vanligt distanspass.

I Brandstorp blev det faktiskt uppehåll och hade det inte varit för alla svängar på den fantastiska vägen utmed Vätterns västra sida kunde vi haft mycket trevligt. I Karlsborg tog jag av min regnjacka samt handskar och kunde konstatera att vi nu hade hyfsat bra väder. Dessutom fortsatte de roliga vägarna och när vi gick runt Hammarsundet började de flesta känna att vi var nära mål.

När vi kom till Motala efter 10:25 var det mest en massa folk överallt. Ölen var inte den godaste jag druckit och pastasalladen var inte den bästa jag ätit.

När jag och Rickard satt och väntade på vår chaufför för att komma hem frågade jag honom: ”Kände du någon gång längs vägen att fan vad roligt detta är”. Rickard sa att han aldrig hade känt så. Visst är det speciellt att cykla med flera tusen andra på natten, bli frälst utanför Karlsborg, käka torra bullar och komma i mål efter 300 kilometers cykling på motovägar – men det är knappast roligt. Den enda gången Vätternrundan kan tänkas utgöra något glädjefyllt är när andra frågar om du kört och vilken tid du fick. Sett till mig själv är tiden 10:25 inte direkt att leva ut till min fulla potential, men eftersom mitt uppdrag var att hjälpa en grupp, där de flesta hade knappt ett års cykelerfarenhet, måste det ses som riktigt bra. Det är också här jag finner det enda glädjande med Vätternrundan: om de cyklisterna jag cyklade med fortsätter att cykla gjorde jag en stabil insats.

Varför bröt jag då inte Vätternrundan när jag passerade mitt hem i Habo, genomblöt och med 180 kilometer kvar att cykla? Därför att Vätternrundan är Sveriges Tour de France och Trånghallabacken Sveriges Alpe d’Huez. Om du bryter ett arrangemang av den digniteten spelar det ingen roll hur många SM-medaljer och titlar du har: andra kommer se dig som cyklisten som bröt Vätternrundan. Något sådant går inte att leva med. 


Antal kommentarer: 2

Thomas

Själv gjorde jag min både snabbaste och roligaste runda i år. Men så lyckades jag tydligen pricka in just den starttid som gjorde att det enda vatten jag fick på mig var från vägbanan och tappkranen i depån. Undrade nästan vilken sjö alla andra cyklat runt när de snackar om allt regn. 🙂

Så jäkla kul att i början av backen se när 4-500 (eller fler?) cyklister fullkomligen fyller upp en hel stigning både till bredden och längden (där ångrade jag att jag inte monterat på kameran på cykeln i år) och sedan glida förbi dem längst ut till vänster för att sedan få fin draghjälp av en riktigt snabb och stor klunga på slätten efter. 🙂


Karl

Men med de glajjorna hade du coolaste brillorna söder om treriksröset i a f. Ge mig alla detaljer om dem pleez!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*