Varför är socialdemokratin så ointresserade av cykling?
Blogg

Varför är socialdemokratin så ointresserade av cykling?


För snart ett år sedan efterfrågade infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) åtgärder och insatser för ökad och säker cykling på Facebook. Det strömmade in förslag. Förslag som verkligen skulle förändra och förbättra. Kostnadseffektiva förslag. Resultatet? Ingenting. Av alla goda förslag som strömmade in till ministern blev det ingenting alls. Inte ens en sammanställning av förslagen. Det verkar vara mer ett spel för galleriet, att ge sken av intresse och engagemang än att faktiskt vilja förändra och förbättra.

Fler och fler studier visar att cykelinvesteringar är lönsamma, till och med mycket lönsamma för samhället. Studier visar att de som cyklar i städer över tiden spenderar mer pengar i affärer, caféer och restauranger än de som kör bil i städer. De som cyklar frekvent mår också bättre.

Cykeln är också tillgänglig för väldigt många. Avsevärt fler än bilen. Insteget både vad gäller kostnad och utbildning är en fis i rymden jämfört med bilen. Det finns heller ingen åldersgräns för att få cykla. Det är med andra ord mobilitet för väldigt många. Till en mycket låg kostnad. Med stora vinster för samhället.

Vi vet också att den så kallade cykelskulden – en skuld som visar att det är stora brister i såväl cykelinfrastrukturen som i trafiklagstiftningen – är påtaglig. Det var slutsatsen utredaren av den statliga cyklingsutredningen drog 2012.

Vad gör då infrastrukturministern när det konstaterats att cykelskulden är stor? Jo, han skrotar snabbcykelvägarna i den nationella planen. Cykelvägar som skulle stå modell för framtida cykelinfrastruktur. Cykelvägar som är helt avgörande för ökad och säker cykling i storstadsregionerna.


Några snabbcykelvägar verkar vi inte få uppleva under ett Socialdemokratiskt styre…

Intresset från ministerns sida för att ändra väglagen för att kunna bygga friliggande statliga cykelvägar lyser också med sin frånvaro – där är det istället trafikutskottet i riksdagen som driver på frågan.

Viljan att införa ett minsta avstånd vid omkörning av cyklande – den så kallade 1,5 meters regeln – saknas också. Folksams studie av dödsolyckor bland cyklande på statligt vägnät visar att den vanligaste olyckan är att cyklande blir påkörda när de färdas längs med vägen. Här saknas det ”beredningsunderlag” menar ministern. Men om underlag saknas, varför beställer inte ministern fram ett sådant beredningsunderlag?

Vi får i varje fall veta att ministern: ”…följer frågor om trafiksäkerhet för cyklister noga.”
Men att ”följa” är väl knappast ett effektivt och framgångsrikt sätt att leda ett förändrings- och förbättringsarbete på?

Vi har en regering med en infrastrukturminister som knappt orkar eller vill lyfta ett finger för att förbättra förhållandena för cykeltrafiken. Det som kommer från ministern är mer smulor från bordet. Smulor som mest ska stilla den värsta hungern och undvika upplopp vid matbordet. Ledarredaktionen på Expressen beskriver det så här:

Att Januaripartierna skryter om sin futtiga cykelsatsning överskrider faktiskt löjets gräns.”

Jag har svårt att förstå Socialdemokratins ovilja att satsa på cykel. Många av åtgärderna, till exempel att cykelanpassa trafiklagstiftningen, innebär ju i princip inga kostnader, särskilt jämfört med att bygga infrastruktur. Dessa regelanpassningar skulle innebära stora förbättringar för cykeltrafiken. Men så sker inte. Vidare är ju kostnaden att investera i cykelinfrastruktur avsevärt lägre än för motsvarande bilinfrastruktur. Och samhällsnyttan är avsevärt större. Det är alltså ett effektivt och klokt sätt att använda våra gemensamma resurser på.

Det är som att det forna arbetarpartiet inte klarar av eller vill se ”arbetarna” i sadeln igen. Som att det vore ett nederlag och flera steg tillbaka i utvecklingen för partiet som skapade bilsamhället. Trots fler och fler studier och en omvärld som visar att cykeln i allra högsta grad tillhör framtiden i transportsystemet. Men så är det uppenbarligen inte i Socialdemokratins värld…

 

Relaterade inlägg:

 

Twitter Instagram

 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Cykeltrafik – inte på huvudgatorna

Cykeltrafik – inte på huvudgatorna


I veckan uttalade sig Riksförbundet M Sverige, tidigare Motormännen, om var de tycker att de som cyklar ska cykla i Stockholm – på parallella eller mindre gator. Inte på huvudgatorna. I Mitti Stockholm kunde vi läsa:

På twitter förtydligade sedan Motormännen att det är en ”helhetslösning” de är ute efter – för samtliga trafikslag:

Detta med var vissa anser man ska cykla dyker upp med jämna mellanrum. Stockholms Handelskammare var hårda i sin kritik av Cykelplan 2006:

Flera av hela landets hårdast belastade gator ligger i Stockholm och det är både olyckligt och farligt att dra fler cykelbanor mitt i dem som staden föreslår, säger Stockholms Handelskammares VD Peter Egardt i en kommentar

 

Strax efter valet 2006 gjorde det nya trafikborgarrådet ett utspel att framöver skulle cykelbanor byggas på lokalgator och att flera av de befintliga cykelbanorna på huvudgatorna skulle tas bort:

 

Nu gick det ju inte riktigt som trafikborgarrådet ville. Man kan säga att argumenten för att ta bort cykelbanorna och ändra på planeringsprinciperna om var cykelbanor ska anläggas höll inte riktigt:

Dessa synpunkter om var man ska cykla och var cykelbanor ska placeras kommer ofta från de som inte cyklar själva eller från organisationer som inte har något med cykling att göra. Och deras argument bygger ofta på att det är för de cyklandes eget bästa. Det är cyklisternas säkerhet de tänker på – därför måste de cykla på de mindre gatorna.

Det är också för att få till en ”helhetslösning” som cyklande bör hänvisas till de mindre gatorna. ”Helhetslösning” för vem är dock lite oklart. Att hänvisa bort cykeltrafiken från huvudgatorna till de mindre gatorna är väl knappast någon ”helhetslösning”? Om man nu inte anser att enbart biltrafiken utgör ”helheten”.


Götgatan – före och efter cykelbana. Vad är en ”helhetslösning”?

Får känslan att M Sveriges ”helhetslösning” är: vi vill att allt görs om så att det blir precis som det alltid varit – minus cyklisterna.

Om man bara ägnar några minuter åt att studera en karta över Stockholm kommer man upptäcka att M Sveriges förslag har stora tillkortakommanden – om man nu har för avsikt att cykla mer än några kvarter i staden. Men kanske är detta M Sveriges syn på cykling – något som endast sker några hundra meter i staden. Och inte att hälften av de som cykelpendlar i Stockholm har minst 20 kilometers cykelresa tur och retur.


Långholmsgatan – innan cykelbanor. Vilka alternativa mindre, parallella gator finns det till Långholmsgatan om du ska cykla mellan Liljeholmsbron och Västerbron?


Långholmsgatan – före och efter cykelbanor

Det är lätt för M Sverige att sitta i baksätet och sova, för att vakna till var femte år och hojta ”Cyklisterna passar bäst på de mindre gatorna”, för att sedan somna om. Betydligt svårare är att komma med konkreta alternativ – där hör vi redan de ljudliga snarkningarna från Motormännen.

Vilka är de där mindre gatorna som är så mycket bättre för de som cyklar, som är bättre än de raka huvudgatorna? Vilka är de mindre gator som leder cyklisterna dit de ska och inte dit vägen råkar leda? Sidogator som hänger ihop och bildar ett sammanhängande och funktionellt system att färdas på – vilka är de?

Kort sagt: hur löser M Sverige att dessa mindre gator är korta, leder i fel riktning, angör inga broar, skapar labyrinter, är omvägar och ger betydligt fler korsningssituationer än huvudgatorna?

I nästa inlägg kommer jag redovisa hur de som cyklar väljer väg – en grundläggande kunskap som M Sverige tycks sakna. Eller kanske inte – de kanske bara vill ha bort cykeltrafiken från huvudgatorna?

 

Tack C för kloka synpunkter och ord!

 

Relaterade inlägg:


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

En häftig känsla

En häftig känsla


Jag har sysslat med trafikplanering i snart 25 år. Det har för min del varit stort fokus på cykelplanering och cykelinfrastruktur under alla dessa år. Har deltagit i och tagit fram massor av cykelplaner och handböcker för cykelinfrastruktur under dessa år – både som tjänsteman och konsult.

En cykelplan som jag var med att ta fram var Cykelplan 2012 för Stockholms stad. Det är en lite märklig känsla att så här 8 – 10 år senare nu se massor av objekt förverkligas i raskt tempo. Att så att säga få fara fram på cykeln på det som en gång i tiden var ett streck från min penna på en bit papper.

Här är ett streck från min penna som snart kommer bli verklighet:

Snart kommer jag att kunna cykla under tunnelbanan i Västertorp. Istället för att cykla en omväg med svängfest på gatan med bilar. Det strecket drog jag för många år sen…

Här ett annat streck – ett streck som blev en cykelbro. Och ingen mer svängfest, ingen jobbig fyrvägskorsning. Bättre trafiksäkerhet, en genare förbindelse och kortare restid.


Innan cykelbron: svängfest, omväg, blandtrafik och passera en fyrvägskorsning


Cykelbron!

 

Något detta visar är att aldrig ge upp. Att med fakta, kunskap och uthållighet går det att nå resultat. Till slut står alla stjärnor i rad och många faktorer faller på plats – och cykeln har nu en roll i staden som den aldrig haft sedan krigstiden. Och det är nu massor av människor som cyklar!

Faktiskt en ganska häftig känsla.

Toppbild: Jon Jogensjö

 

Relaterade inlägg:


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Ombyte förnöjer

Ombyte förnöjer


För att göra färden trygg för oss bilförare lägger staten ner mångmiljonbelopp. Vi förare ska få en varierad omgivning och med trafikplatser som får en egen stark identitet. Variationen hjälper trafikanterna att orientera sig, motverkar monotoni och åstadkommer en spännande resa. Detta bidrar även till säkerheten. Eller som Trafikverkets arkitekt Mats Broman säger:

”Det är väldigt roligt att se att tävlingen uppbringat så många bra konstnärer och förslag. De konstnärliga koncepten gör färden i tunneln attraktiv och främjar också ett trafiksäkert beteende. Konsten visar omsorg och ger en betydelse kring trafikplatserna”

När det gäller cykeltrafiken görs även där insatser på detta område. Det kanske inte handlar om mångmiljonbelopp men färg och pensel är i varje fall inblandade. En åtgärd som i allra högsta grad undviker monotoni och gör färden spännande:


Med lite svart och vit färg kan man enkelt undvika monotoni och skapa spänning. Och inte behövs det belopp i mångmiljonklassen heller! Foto: Grave Dohl

 

Relaterade inlägg:

 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Rumble strips – allt är mitt fel!

Rumble strips – allt är mitt fel!


För snart 20 år sedan. Då cykelplanerare i Stockholm. Vi hade problem på ett fåtal platser i cykelvägnätet. Det var en hel del cyklande som inte sänkte farten och väjde för gående vid ett antal övergångsställen. Fanns det något vi kunde göra åt detta trygghetsproblem – att få fler att väja?

Vi började efterforska åtgärder – i landet och utomlands. Det vi fann i vårt sökande handlade om allt från förstärkt skyltning, textuppmaningar i asfalten till olika typer av farthinder på cykelbanan. Vi genomförde också ett examensarbete – Cykla lugnt! En studie som i fält undersökte effekterna av tre olika typer av åtgärder.


Rumble strips – det var här det började. Nu har det växt som svampar ur jorden…

Resultatet från studien var att förstärkt skyltning kompletterad med text i asfalten hade ingen effekt. Rumble strips som testades hade initialt en hastighetssänkande effekt, den effekten minskade med tiden men cyklisterna vidtog i ökad omfattning väjning gentemot gående.

Det testades även en mer långtgående fartdämpande åtgärd – ränndalsplattor tvärs över cykelbanan:

 

Och ja – ränndalsplattorna var effektiva när det gällde att åstadkomma en hastighetsdämpning på cykeltrafiken. Och åtgärden var också direkt olämplig av många andra skäl – bland annat för att den utgjorde fara för de som cyklade. Och det var bra att få det svart på vitt så ingen fick för sig att använda sådana åtgärder framöver…

Sagt och gjort, det verkade som att rumble strips kunde ha en önskad effekt vad gäller ökad väjningsgrad hos de som cyklar. Så därför skrevs detta in i stadens handbok för cykelinfrastruktur:

 

Sen hände något.

”Undantagsfall” blev istället en standardlösning – som svampar ur jorden växte rumble strips fram. De används hur som helst, var som helst och när som helst. Utan större eftertanke och kunskap, utan att läsa på om när, var och hur. Bara gasen i botten och smeta ut dem överallt – ungefär som att det aldrig kan bli fel med att göra för många. Så resonerar uppenbarligen Trafikverket med entreprenör på Lovön där Förbifarten byggs:


Foto: Christian Valtersson och Fredrik Granlund

35 uppsättningar á 3 stycken i varje, alltså 105 stycken streck tvärs över den regionala cykelvägen. Allt under förespeglingen att det skulle handla om trafiksäkerhet – ”…av omtanke för cyklisterna”. Aldrig har jag sett 105 stycken vägbulor i rad på Trafikverkets vägar. Där det verkligen är ett problem med bilisters hastighetsöverträdelser. Men kanske anläggs det inte 105 vägbulor i rad på våra vägar – av omtanke för bilisterna.

Eller i bygget av Nya Slussen. Där det har utförts så många rumble strips – på så många platser – att det är helt omöjligt att sammanställa antalet som projektet har smetat ut:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Foton från Slussen tagna av Jon Jogensjö

Eller i Sollentuna. Där man medvetet utformar och bygger en dålig lösning för gående och cyklande. Och sen försöker rädda det med rumble strips – då blir ju allt så mycket bättre. Det man egentligen har gjort är att ge sken av en lösning och sedan lägger man över allt ansvar på trafikanterna att lösa de brister man själva skapat:


Foto: Roger Lundberg


Foto: Roger Lundberg

Sen har vi Uppsala, prisad som ”cykelkommun”. Istället för att förtydliga väjningsplikten för trafiken på väg in eller ut från värmeverket så väljer kommunen – rumble strips på gång- och cykelbanan. Ingen som helst åtgärd för den trafik som faktiskt har skyldighet att iaktta väjningsplikt vid in-/utfarten:


Foto: Cykelfrämjandet i Uppsala

Så Täby. Som uppenbarligen tror att lägger de inte ut dessa streck så kommer de som cyklar inte förstå att de ska svänga över gatan utan istället fara rakt fram i full fart. Eller bara svänga rätt ut i gatan i full fart, utan att se sig för. Och vem vet, de kanske de gör – för att undvika rumble stripsen!


Foto: Per-Anders Arvidsson

Sen har vi Stockholm. Som byggde en så usel cykelbana att de fattade beslut om att stänga av cykelbanan. Men först var de ju tvungna att försöka åtgärda den usla lösningen med – rumble strips. Och självklart så väljer många att cykla i körbanan.

 

Nacka gillar också att smeta ut massor av massa på cykelbanorna. Gärna så många att man måste fokusera mer på dessa än på att interagera med andra trafikanter:


Foto: Isabella Gross Alström

Rumble strips har blivit en universallösning på allt möjligt. Den enkla, bekväma och billiga ”lösningen” för väghållare och entreprenörer. Många gånger på problem man hittat på – det finns så att säga ingen reell anledning att använda dem. Man hittar på ett trafiksäkerhetsproblem och måste då ha en lösning på detta påhitt – för cyklisternas eget bästa brukar det heta.

Eller så bygger man usla lösningar som man sedan försöker ”rädda” med rumble strips – istället för att göra bra och funktionella lösningar från början. Stripsen blir ett sätt att visa omvärlden att man faktiskt försökt gjort något åt en dålig situation. Och att ansvaret därmed läggs över på de som cyklar. För väghållaren har ju tagit allt ansvar som går att ta…

Allt detta utan större eftertanke eller insikt. Som i lekstugan – bara att kladda på med lite färg.

Och allt är mitt fel. Det blir inte alltid som man tänkt sig…

 

Relaterade inlägg:


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

När man verkligen vill skada de som cyklar

När man verkligen vill skada de som cyklar


Om man verkligen vill se till att människor som cyklar ska cykla omkull och skada sig gör man så här:

  1. Man lägger ut olämpliga farthinder
  2. För att det verkligen ska vara svårt för de som cyklar och går att upptäcka dessa faror så ser vi till att de har den lämplig färgen gul – så de smälter samman med löven som ligger på marken


Varför göra säkra vägarbetsplaster när man kan göra så här? Foto: Jimmy Peterson

Vad var det nu Väg- och transportforskningsinstitutet sa om dessa typer av fartdämpande åtgärder på cykelbanor:

”Ojämnheter i vägytan innebär emellertid en säkerhetsrisk för cyklister och är egentligen
inget vi vill rekommendera.”

Men varför lyssna på experter när man kan ha lekstuga och se till att människor kommer till skada.

 

Relaterade inlägg:

 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in