Vänlig hälsning till alla proffskommentatorer

Okej, nu börjar det bli tyngre här. Precis lagom till att Vätternrundan la upp en artikel på Cykla.se om mig och cykling under graviditet. Då började jag känna ”nej men vänta, jag är fejk, jag är ju inte alls den där hurtiga personen som det står om i artikeln…”. Hade då en tuff dag och en kort promenad runt den (lilla) ort jag bor i var all motion som jag orkade med för dagen.

För nu (gravid vecka 34) kommer de tyngre dagarna oftare. Vilopauserna på soffan tar jag mer frekvent och när jag ska träna krävs en minutiös uppladdning. En god natts sömn, stadig frukost, ett mellanmål innan jag ger mig iväg (oftast ger jag mig iväg ner i källaren för att köra trainer en timme) och ständig tillgång till sportdryck under passet.

OBS – detta är inte lika ansträngande som det kanske låter. Jag har gott om tid för att hinna fika och blanda sportdryck nu när jag är hemmavid 90% av all vaken tid (jobbar hemma och träffar knappt något folk utöver sambon och katten. Inget drömläge men inte så illa ändå under dessa corona-tider).

Funderar mycket på hur gravida kvinnor förr i tiden hade det. När de knappast blev sjukskrivna pga ryggsmärtor utan var tvungna att mjölka korna varje dag. Samt skulle laga mat till sig själva och hela familjen och take-away inte var ett alternativ. Och innan Netflix, serier och antagligen även soffhäng fanns som valmöjligheter till kvällsaktivitet för när de helt enkelt inte orkade något annat. Vi som är gravida i nutid borde egentligen inte få lov att klaga ?!

Ett särskilt tack

Det där med att jag endast umgås med sambo och katt är en halv sanning. I artikeln på Cykla.se nämner jag att jag cyklar med ett gäng pensionärer nu för tiden. Dessa personer har egentligen fått för lite uppmärksamhet här på bloggen. Det är ju nämligen dem jag har cyklat mest tid med på sistone. Utan dem hade jag antagligen inte cyklat ute två gånger i veckan, 3–4 timmar varje gång, sedan september månad. Ingvar, Gunnar, Glenn, Göran, Rolle med flera. Tack så otroligt mycket för att ni bjuder in mig på era rundor!

Det ska även nämnas att det är ett krutgäng som jag cyklar med – de flesta har cyklat över 1000 mil i år och cyklar lätt ifrån mig i backarna. Trots att de är minst dubbelt så gamla som jag är! Verkligen imponerande, en kan bara hoppas om att vara i sådan form vid den egna pensionen.

Det går alltid att lita på att ovan nämnda herrar 1) inte bangar cykling ett par gånger i veckan, nästan oavsett väderlek 2) alltid stannar och fikar på sina rundor 3) att de alltid väntar in alla i gruppen, oavsett dagsform 4) bjuder på roande samtalsämnen och anekdoter. Dessa punkter har varit absolut nödvändiga för mig på sistone. Nog för att jag sällan saknar motivation till att cykla. Men jag har inte varit sugen på att ge mig ut i höstrusket under exakt varje dag. Har dock aldrig ångrat ett enda pass som jag kört – det har gett mig en extra boost både till kroppens energi och mitt humör.

På sistone har vi börjat ta med oss medhavt/corona-anpassat fika på våra turer. Det kan rekommenderas – en ryggsäck med termos och fikabröd väger inte mycket. Dessutom känner en sig plötsligt som mer av en äventyrare/friluftsmänniska än när en går in på ett café.

Känslan av en valross i slutspurt

Sista veckorna har jag mäktat med distansrundor på ca 3–4 timmar (bilden högst upp är tagen idag, på Torpa / Hofsnäs utanför Ulricehamn). Men jag tror att jag snart är inne på sista versen för detta nöje. Tänker inte cykla mer ute när dubbdäck krävs och det sliter mer märkbart på kroppen för var dag med längre turer. Hoppas dock på att kunna få min dagliga dos endorfiner med hjälp av trainern och Zwift in i det sista.

Om allt går som planerat ska jag vara gravid mindre än 50 dagar till! Plötsligt har jag börjat se ”ljuset i tunneln”. Att jag inte längre måste förlika mig med min gravida kropp så länge till. Min kropp, som mer och mer känns som en valross till formen för var dag som går. Den är svullen, vankar fram och föredrar horisontalläge.

Det kommer bli tyngre innan det blir bättre och förlossningen kan bli hur tuff som helst – det är jag fullt medveten om. Men ändå, snart får jag träffa bäbisen i magen! (Den lilla busen som håller mig vaken med kick-boxning dygnet runt). Det är nästan så att jag kan börja lägga vinflaskor på kylning (jag längtar efter kallt, vitt vin!) och gräva fram mina finare cykelkläder igen (de som skulle spricka i sömmarna om jag drog på mig dem nu). Och inte minst (det här vågar jag knappt skriva): kan det bli aktuellt att börja drömma om äventyr på cykeln nästa år! Stay tuned 🙂 .

---

November månad och den heliga uppstartstiden för cyklister är här.  Rapporter om max-20:or duggar tätt i mitt flöde. Det är nu alla vänder blad och siktar mot sin bästa säsong någonsin. Bilder av hur rekordtider runt Vättern slås, pallplatser tas och hur polare cyklas ifrån är frekventa målbilder i många cyklisters huvuden.

Jag älskar också grundträning. Det beror på att jag 1 – är en opportunist, expert på att måla upp storartade drömmar om framtiden i skallen på trainern under vinter, 2 – älskar att cykla många timmar, vilket ofta är en fördel under grundträningen.

Rimlig målbild – att cykla barbent med starka ben på Gotland om sommaren. Foto från i somras när jag cyklar med Tove Langseth.

I år är speciellt för mig då jag typ legat i grundträning sen i april månad (när jag blev gravid). Ett drömläge för den gnetare jag är, egentligen. Sedan dess har dock alla mina prestationsbaserade siffror sjunkit, av helt naturliga anledningar (bullen i ugnen som slukar energi).

Den enda siffran som har utvecklats uppåt är min vikt. Har i skrivandes stund gått upp 11 kg och med cirka nio veckor kvar att vara gravid finns nog en chans att jag går upp minst 15 kg totalt. Samtidigt har mitt FTP sjunkit, har inte mätt med exakt hur mycket. Men det krävs väl ingen högskoleutbildning för att räkna ut att mina watt/kilo inte direkt skrämmer någon på Zwift  (på Zwift är ett högt FTP/ watt/kilo det heligaste som finns). 

Det tog någon månad i början av graviditeten att acceptera att kroppen förändrades och att jag således blev svagare. En är så van vid att under en säsong ständigt utvecklas och bli snabbare och starkare. I år är det precis tvärtom. Jag blir sakta men säker i sämre form och detta kräver viss kalibrering av en prestationsinriktad hjärna. All förändring kräver sin tid att vänja sig vid, tror jag. Jag hade ett par break-downs, till exempel en gång då jag kom sist på en träningstävling i MTB i maj. Och det var väl inte jätteroligt att dra på sig jerseys i storlek XS i somras (tacka vet jag höstcyklingens mer rymliga cykelkläder jag använder nu).

Formkoll vecka 32 !

Har sakta men säkert fått vrida av motstånd och sänka mitt FTP i alla träningsappar – Zwift till exempel. Vissa dagar räcker inte ens det, då måste jag sänka motståndet under passet också. Tvärtemot vad jag trott har detta inte varit så fruktansvärt jobbigt för den där prestationsinriktade delen av mig på senare tid. Har kunnat notera att ”okej, det här klarar kroppen av idag” och sedan varit glad att jag kunnat trampa på en timme, om det varit min ursprungsplan.

Det låter fruktansvärt präktigt att vara en tacksam person på en trainer! Förlåt. Men jag tror att det handlar om att kontrasten till att cykla, mot att ligga på soffan, ha ont i ryggen och scrolla i olika gravid-grupper på Facebook är stor. Det sistnämnda gör jag redan i för stor utsträckning (om någon trodde att olika cyklist-forum och FB-grupper är nördiga är det inget mot gravid-grupper).

Att få cykla en timme och tänka på annat än att en är gravid är en lättnad. Då blir det inte så svårt att göra det bästa av situationen (missförstå mig rätt nu, jag längtar ihjäl mig efter att ungen ska komma ut. Men jag tänker redan på den ca 90% av all vaken tid. En paus är alltid välkommen).

I brist på progressionens   sötma har jag försökt fokusera på annat än watten på trainern på sistone. Sådant som jag många gånger förr tänkt att ”i höst ska jag verkligen lägga tid på…” – men så har det inte blivit av. Ofta för att jag cyklat massa distans istället… men i år har jag helt enkelt inga bortförklaringar. Här kommer några tips.

• Prova ett nytt träningsupplägg: jag har precis börjat köra trainer via programmet TrainerRoad istället för med Zwift. TrainerRoad direktstyr också trainern (om den är smart) och kan även lägga upp träningsprogram baserat på olika prestationsmål – allt från långlopp till GP-lopp och GranFondos finns på menyn. Det är bara att välja ett datum som en vill vara i form så sköter programmet resten (nästan).Deras grundträningsfilosofi baseras mycket på Sweet spot-träning. Det är något jag aldrig provat innan, då jag kört mest polariserade intervaller (dvs antingen på tröskel eller högre alt lugn distans). Men just nu passar det min kropp bra. Att köra på sweet spot innebär ca 90% av sitt FTP och det känns precis lagom som tak för mig just nu. Programmet kan se trist ut (bild nedan), men det är mer underhållande än vad en kan tro.OBS – jag har inget samarbete med Trainer Road! Men kan även tipsa om deras podcast, deras blogg och forum. Finns mycket träningsfakta/nörderi att ta del av hos dem. Zwift i all ära, men det känns mer som vilda västern när TR är evidensbaserat.

 

• Träna på att höja kadensen: bra för den som gillar lägre kadensa av naturen (det gäller undertecknad) – att försöka jobba på att bli trampeffektivare på högre kadenser. Lägger in intervaller med kadens 95+ på de flesta av mina pass. Utmanande för motriken! Tips på pass: 7*6 min med 1 min vila @ 85–90% av FTP, varannan minut under intervallerna högre rpm, resterande minuter ”naturlig kadens”.

 

• Köra styrkeintervaller/låg kadensare: klassiska grundträningsintervaller, dvs att köra lite längre intervaller på lägre kadens (55–70 rpm, bra att börja göra detta i det lägre spannet om en är ovan). Har själv upplevt bra ”bang for the bucks” av dessa intervaller, då det är enkelt att få in mycket tid nära tröskelwatt + att det är bra för rundtrampet och rekryteringen av muskelfibrer. Tips på pass: 4*8 min med 2 min vila @90 % FTP, 60 RPM.

 

• Accelerera i kadens: jobbigare än vad det låter! Men prova själv att köra: 2*20 min @ 85-90 % FTP, håll 70 i kadens som grund, öka sedan till 90 RPM och ca 105% av FTP varannan minut i 30 sekunder. Vila 5 min mellan seten. Känns plätt-lätt till en början, men efter några kadensökningar är det svårt att komma ner till lägre kadens och även behålla kadensen.

 

• Styrketräna: äntligen styrketränar jag två gånger i veckan. Det har jag ”drömt” om i flera år som cyklist. Såväl gravida som cyklister är ofta svaga på baksidan av kroppen. Jag har tagit hjälp av en sjukgymnast som pin-pointat mina svaga delar (så värt varje krona). Nu jobbar jag en hel del med övningar som kräftgång, musslan och draken. Googla dem – de funkar även utanför ett gym såhär i Corona-tider!

---

Hej gravidbloggen!

Tänkte idag lyfta några höjdpunkter från mina senaste veckor som gravid. Vill fokusera på vad som GÅR att göra som gravid, istället för att rabbla det som är förbjudet. Sådana listor finns ändå i överflöd för oss gravida. Jag kan rabbla de ostar jag ej får äta i sömnen! Inte intressant.

Är i skrivandes stund snart gravid i vecka 31. Kan med glädje skriva att de senaste tio veckorna svischat förbi. Hoppas att de resterande tio veckorna går lika snabbt. Eller gör jag det? När jag inför detta inlägg dök ner i mitt Strava-flöde insåg jag att det antagligen kommer dröja tills pensionen innan min statistik liknar de senaste åren igen. Alltså när jag cyklar långpass varje helg igen – ibland till och med lördag och söndag -, där jag tävlar 30 helger under en säsong (känns som ett minne blott just i år, men detta var möjligt innan år 2020), där jag alltid hinner med en fika efter träningspasset.

Observera att jag inte ångrar någonting – jag ångrar inte att jag cyklat många mil utan att dra in ett proffskontrakt under de senaste åren (obs ironi, har aldrig haft detta som mål). Eller att denna tid av livet snart är över. Livet som morsa kommer bli något helt annat. Det enda jag vet är att det inte kommer bli som det någonsin varit tidigare. Utmaningen blir väl att försöka uppehålla en liknande nivå på cykeln, trots färre timmar cykling och sömn på schemat. Som jag tidigare skrivit är jag även ödmjuk inför att det inte alls blir så – kanske ändras mina intressen till den grad att cykelstallet byts ut mot ett barnvagnsstall framöver? Time will tell.

Alltså har jag endast tio veckor kvar att leka det wannabe-proffs liv som jag trots allt unnat mig att leva de senaste åren. Borde förvalta tiden väl. Dålig tajming att dessa veckor infaller med årets tråkigaste period samt att jag tappar fart och finess på cykeln för varje dag som går. Att ägna mig åt det bästa jag vet – långpass med finfika inplanerat – har börjat bli tuffare med den minskade energi samt ökade vikt (+10 kg sedan i april) jag har. Speciellt tufft även för dem som cyklar med mig och måste vänta på mig i varje backe.

Här kommer en recap mina senaste tio veckor som gravid. Fokuserar på vad jag har kunnat göra under tiden.

Vecka 21 – körde backintervaller och betade av några av Ulricehamns brantaste partier, det var typ 15% som brantast. Det var inte en stilfull cyklist som lekte bergaget, men jag tog mig upp!

Vecka 22 – började köra gravelcykel. Hängde med ett riktigt rövargäng på 95 km och dryga 1000 höjdmeter utan att vara för mycket av ett ankare för övriga cyklister.

Vecka 23 – tränade med skidesset Hanna Falk, både på cykel och löpning på myr. Gick utmärkt, tror inte jag sinkade Hannas träning för mycket. Då ska tilläggas att det är en STOR fördel att träna med dem som vet hur ett distanspass ska köras (jämt och fint), jämfört med gemene motionär som tycker att backhets ska vara ett slående inslag på alla sorters träningspass – lugna som hårda.

Vecka 24 – körde lagtempo med snabbgäng och kunde till och med ta en och annan förning. Är allergisk mot att skriva ut snittfart egentligen men pga saknar wattmätare på min racer: tror vi snittade över 35 km/h i 50-ish kilometer.

Vecka 25 – hade finbesök av min lagkamrat Hanna Näslund, cyklade stig (OBS inte extremt teknisk sådan) både i Alingsås hos Allebike och på Lassalyckan i Ulricehamn.

Vecka 26 – vädret var bra så jag körde tre långpass på racer, mellan 8-12 mil långa. Blev givetvis lika många fikastopp. Härligt att en kan fika för två numer (?!).

Vecka 27 – körde sista backpasset på min racer utomhus, lyckades knipa ett par QOM. Gissar att dessa blev mina sista kronor på lång tid. Blir spännande att se hur stor förlusten av kronor blivit fram i vår igen, då jag kanske ger mig ut på QOM-jakt igen (just nu kollar jag inte den statistiken alls).

Vecka 28 – körde 85 km grus och 1000 höjdmeter i riktigt rule #9 väder. Hade dock sett till att ha med mig en första hjälpryttare för putthjälp i de brantare backarna.

Vecka 29 – körde gravelevent med Abloc, 90 km och 1000 + höjdmeter. Körde med den ”snygga” gruppen och hade en riktigt pangdag på cykeln. Bild ovan från ”målgång”. Älskar att ha på mig hängselbyxor nu för tiden.

I skrivandes stund är jag gravid i vecka 30, 31 imorgon. Någonting hände förra veckan, det där illamående jag kände i början av graviditeten kom smygande igen. Samt att krabaten i magen har lärt sig att sparka kraftfullt i riktning mot mina revben. Denna kombo av osköna känslor i magregionen har resulterat i att jag ”loggat” fler timmar på soffan än på cykeln på sistone. Under några tillfällen har jag dock lyckats köra trainer.

Vår trainer har numer en justerbar styrstam som är satt på max. Det är ingen snygg cykel men de pass som jag lyckas köra på den får mig att bli en så mycket gladare människa. Kommer försöka trampa på den in i det sista, inser mer och mer vilken endorfinjunkie jag är. Har till och med ett träningsschema som jag nästan följer. Mer om det nästa gång. Stay tuned!

---

Oktober och hösten är kommen. Många har säkert plockat fram sina gravelcyklar och/eller bestämt sig för att göra karriär på Zwift. För egen del har jag höjt alla mina cyklars styren till högsta möjliga nivå för att sitta bekvämt som gravid, just nu i vecka 27. Jag cyklar fortsatt på både ute och inne – ungefär i samma mängd som tidigare höstar. Har kommit på några hacks – som mest gått ut på att bryta mot alla regler jag som cyklist varit nitisk kring tidigare – för att få cyklingen att rulla på. 

Det var många som hörde av sig efter mitt senaste inlägg om cykling som gravid. Roligt! Tänkte fortsätta min lilla berättelse vecka för vecka och avslutar några saker som jag önskar att jag visste om tidigare i graviditeten.

Gravid vecka 15-20 – bra flow

Större delen av dessa veckor hade jag semester och det gjorde susen för orken.  Jag loggade många bra långpass, bland annat ett på 22 mil i Östergötland med ett härligt gäng och ett annat på 5 h MTB i Rörbäcksnäs i Sälen (varning för smygskryt: satte QOM på den långa röda banan ”Vallsjörundan”). Vågade nästan säga att jag knappt kände av graviditeten emellanåt och hade bra flow.

OBS att jag aldrig pressat eller pressar mig särskilt hårt – jag har hela tiden fortsatt haft ett öga på pulsen och flera gånger avbrutit pass tidigare. Jag har inte kört timme fyra av fem i regn eller någonsin varit nära att cykla in i väggen, mentalt eller fysiskt (läs mer längre ner). Känner helt enkelt att det aldrig funnits någon anledning till att köra mig själv sopslut, utan prioriterat jämn energinivå och jämnt humör.

Jag tror att kroppen där och då – under andra trimestern – börjat anpassa sig till att vara gravid – kommit ikapp med hormoner, ökad blodmängd och vikt.

Någon gång runt vecka 17-18 började dock gravidkulan komma fram på riktigt och ungefär samtidigt kände jag att det började ta emot att köra mer stökig MTB.

Vecka 20 – 12/13 backar på 13 hills

I augusti varje år går mitt absoluta favoritevent på cykel – 13 hills, arrangerat av La Lepre Stanca i Jönköping. En tillställning där målet är att i par cykla 13 branta backar, på totalt ca 2500 höjdmeter, i Jönköping med omnejd under en dag. Men om en eventuellt inte tar sig upp för alla dessa backar är en ändå lika välkommen att skåla i öl när dagen är slut.

På dessa premisser bestämde jag mig för att köra 13 hills även i år – jag skulle cykla så många backar som jag orkad . Inte vara för hård mot mig själv om benen ej bar hela vägen, eller när jag i efterhand noterade att jag var långt från PR på alla segment på Strava.

Kan erkänna att den psykiska aspekten av detta kändes tuffare än den fysiska. Då jag ”vunnit” 13hills (damklassen) ett par gånger innan var det svårt att ha en prestigelös inställning till det hela. Med andra ord blev det en bra mental övning för mig – att träna på att var sak har sin tid. Den här hösten är jag gravid, tyngre och långsammare. Nästa höst är jag kanske något snabbare igen (?!).

Med hjälp av en bra lagkamrat (Johan Gustafsson), ett antal depåstopp (vi tajmade en dag när det var 30 grader varmt), en överhoppad backe och promenad i en backe: blev det en 10-poängare till dag i sadeln. Jag ska inte säga att det var enkelt. Att cykla backar som är mer än 25% branta, svider även utan extra vikt i form av en fripassagerare (samt några trivselkilon). Jag tog en backe i taget och ropade på min hjälpryttare (Johan) varje gång det gick något för snabbt mellan backarna.

Här kommer några saker jag önskar att jag visste i början av graviditeten:

• Att inte lägga så mycket värdering i detaljer. Det finns så många oskrivna regler bland cyklister som jag inser påverkat mig. Att ett distanspass ska vara minst tre timmar långt, att ett tröskelpass ska innehålla minst 30 min över tröskewatt eller att en inte ska äta på pass under 1,5 h till exempel. Nu försöker jag zooma ut och glädja mig över all tid jag får ihop på cykeln – även om det inte genomförs enligt de normer jag haft i bakhuvudet många år. Istället försöker jag…

•  … vara snäll mot mig själv och vara kreativ och flexibel för att få till cyklingen. Bryta mot reglerna till förmån för att få till kontinuitet i cyklingen. Blir det en lång fikapaus i mitten av ett pass på ”bara” två timmar? Börjar jag dricka saft redan innan jag satt mig på cykeln? Är jag 20 watt från target på blott tre minuter långa intervaller? Inga problem! Ser varje avklarat pass som en del av ett pussel som jag lägger för att ha möjlighet till att kunna njuta av cyklingen så länge som möjligt in i graviditeten.

 

• Att en inte alltid måste vrida ur trasan och bli jättetrött av träning. Jag har under många år haft en vilodag i veckan och då har jag försökt att ”gjort mig förtjänt” av den. Ofta kört plattan i mattan på helgernas långpass för att knappt kunna gå i trappor på måndagen. Och jisses vad jag är svag för att känna mig slutkörd och att logga många träningsmil på Strava. Att göra slut med den mentaliteten har kanske varit mitt största hinder. Men just nu är det helt enkelt inte värt att tänja på gränserna.

• Det är enkelt att stänga av alla Strava-notiser, inte ladda upp alla pass på Strava eller att scrolla på Strava varje dag. Även om min logiska sida inser att jag vare sig kan eller bör ge mig ut och försöka kriga tillbaka de QOMs som ryker (rätt ofta), blir min känslomässiga sida emellanåt stressad när det händer. Därför har jag minskat min tid på Strava på sistone och laddar bara upp vissa av mina pass och öppnar appen ett par gånger i veckan.

 

• Tidigare ville jag gärna ha ett datum för när det är rimligt att kunna cykla snabbt och kanske tävla igen. Numer känner jag att det inte spelar någon roll. Har fått en otrolig respekt för vad skapandet av ett barn gör med kroppen. Vet inte hur mitt liv ser ut när jag väl (peppar, peppar) har fött barn. Kanske försvinner mitt intresse för att fästa nummerlapp på ryggen eller att ta mig an stora utmaningar då. Time will tell ?.

---

Hej! Kanske har ni sett mig på en film i Facebook-gruppen ”Vi som älskar landsvägscykling. Där syntes jag förra veckan när jag var ute och cyklade, gravid, tjock och glad. Filmen väckte uppmärksamhet – jag fick många hejarop (tack snälla ni!). Men också några pikar – hur kan jag som (på filmen gravid i vecka 23) ta sådana risker som att cykla i grupp ? 

Därför tänkte att jag skulle börja skriva blogginlägg om det jag själv har googlat efter X antal gånger de senaste månaderna. Om cykling som gravid. (Här skrev jag på Långloppscupens blogg om när jag gick ut som gravid – för er som vill läsa del ett).

Jag vet hur det är när en egentligen bara vill ha NÅGON mer historia med igenkänningsfaktor att läsa som gravid. Speciellt under den första tiden när en ofta ska vara hemlig om graviditeten. Därför vill jag skriva och lämna ett avtryck för att kanske kunna hjälpa någon annan gravid cyklist. Nu eller i framtiden!

OBS att det mesta som jag skriver inte på något vis är vetenskapligt, utan handlar om egna erfarenheter. Jag har lusläst den forskning som finns på ämnet konditionsträning som gravid. Har även pratat med flera starka mammor som jag känner om deras erfarenheter. Och av detta har jag plockat ”russinen ur kakan”. Det slutar för det mesta med att mitt ”träningsschema” styrs av min egna kropp på dagsbasis. 

Ännu en sak att nämna är att jag har cyklat mycket under de senaste åren, 500-600 timmar om året. Jag tror att det ger mig en bra grund att stå på, men jag tror inte det är främsta anledningen till att jag ännu (just nu, vecka 24) kan cykla på bra. Det tror jag mest är adresserat tur – för varje graviditeter verkar vara som rena rama lotteriet.

Däremot tackar jag alla mil på cykel lärt mig mycket om mig själv och om sporten. Att köra Vättern riktigt snabbt, att tävla i elitklass i långlopp under flera år, att köra 20 MTB timmar i norska fjällen i ett svep (Offroad Finnmark) – är några av de erfarenheter som lärt mig mycket om hur hårt jag kan pressa mig själv, vart gränsen går  och även vilka situationer som är mer riskfyllda än andra.

Tänkte dela upp mina inlägg utifrån olika gravidveckor, let´s go!

Vecka 5-8 (maj)

Så fort jag plussat trodde jag att alla skulle upptäcka något: att jag blivit rund magen och tappat fart. Visst la jag på mig något kilo rätt snabbt – men knappast något någon annan märkte. Och jag upptäckte att den sista pushen i benen försvann. Hängde upp mig på detaljer som att jag tappat några watt på mina intervaller eller sekunder på Strava-PBn. Men i övrigt flöt träningen på fint.

Nu i efterhand kan jag inte låta bli att önska att jag varit snällare mot mig själv; för jag var i fin form efter en gedigen vinterträning. Jag hade inga problem med att köra klubbträningar med toppenklubbarna Jönköping CK och IKHP, cykla längre distanspass, gå på teknikkurs med Emil Lindgren.

Jag läste på  om hur hårt jag skulle våga träna, och de vetenskapliga texter som finns säger ofta att en ska hålla sig under 90% av sin maxpuls. Jag började köra med dubbla pulsklockor för att hålla koll på detta (och gör det än). Men det är faktiskt inget större problem att hålla nere pulsen – kroppen kommer sällan upp i så hög puls. Som att ett eget skyddsnät  är påkopplat.

Vecka 8-12 – ett töcken av illamående med träning som bästa medicin

Runt vecka åtta drabbades jag av det klassiska gravidillamåendet. Ofta på morgonen eller om jag inte ätit nitiskt var tredje timme. Det var oskönt, speciellt när det small till när jag var ute och cyklade med andra . Kunde då inte berätta vad mina plötsligt ”trötta ben” och hetsdrickande av saft berodde på.

Men kroppen är fantastisk, och ofta mådde jag mycket bättre av frisk luft. Jag kunde ännu träna ca 12-13 timmar i veckan under dessa veckor. Utåt sett såg det nog ut som att jag tränade på som vanligt. Det som dock inte syns på Strava är att jag emellanåt cyklade distanspass i styrfart, blev puttad i vissa uppförsbackar och tog riktigt långa fikapauser för att få motionen och timmarna att gå ihop.

Nu i efterhand är jag glad över att jag hängde i – för jag tror att kontinuitet i träningen är viktigt. Mycket viktigare än att man kör sina intervaller på en viss intensitet  osv. Samt att det allra sämsta för mitt mående hela tiden varit att ligga på soffan – då hinner en tänka alldeles för mycket samt tycka synd om sig själv och då gror illamåendet mer än någonsin.

 Vecka 12 – 320 km och en Vätternrunda på rulle

Vecka 12 cyklade jag ”Vätternrundan”, eller årets version av denna vilket för min del innebar 320 km med Team Mustasch i Göteborg med omnejd. Jag funderade mycket innan jag bestämde mig för att köra – men bestämde mig för att försöka eftersom jag inte hade några problem med distanspass vid den tiden + att ABLOC (teamet bakom Mustasch) supportade hela rundan och körde följebil bakom oss.

Att cykla nästan 10 timmar kuperat (nästan 3000 höjdmeter) under en av junis varmaste dagar lämnar ingen cyklist oberörd. Jag fick parera illamåendet med extra många gels och kakor vid depåstoppen. Tog inte heller mycket vind den dagen. Jag låg längs bak i klungan (vilket var en premiumklunga med massa starka och erfarna cyklister) och hade det gott. Fick en och annan knuff i backarna av min sambo men kan inte klaga över något alls med den dagen – kroppen fungerade bra.

 Vecka 13-15 – svacka

Återhämtningen från 32-milaren tog dock längre tid än vanligt, som att vi var två personer som skulle ta igen oss? Denna trötthet samt en flytt tog på mina krafter och under ett par veckor hade jag en svacka. Påbörjade intervallpass som jag fick avbryta pga stark känsla av att kroppen inte ville ta i. Illamåendet började dock släppa och det blev en del promenader under dessa veckor.

Dessa veckor blev det naturligt att jag slutade cykla med på hårdare gruppträningspass – ville eller orkade helt enkelt inte bli hetsad till att köra hårt då dagsformen var så svår att förutse.

---