Vägen till Spanien är klar!

Jag tror inte vi kan kan underskatta den sociala cyklingen, gruppcyklingen, som en av de största bidragande orsakerna till den position som cykeln som träningsform och motionsform nu har. Kanske är gruppcykling mer bidragande än både Vacchi/Adamssons bromance i rutan vid TdF och prylälskande mellanchefer i it-branschen, till att lopp där vi cyklar runt sjöar och längs fäders spår säljer slut fortare än brandsläckare i Australien? Runt om i landet samlas små och stora grupper för turer alla dagar i veckan, från den lokala grillmojen, bensinstationen och cykelhandlar´n. Det är inte så konstigt, vem gillar inte att snacka lite skit och skvallra, oavsett om det är i ett tiodelat samtal i en belgisk klunga eller över en espresso vid turens slut? Jag gör det i alla fall och har under åren bjudit in till både Happyrides och nu i närtid till soci-öl cykling:

Men jag vill trots det i alla fall slå ett slag för det helt omvända. Det inte fullt så populära. Det ensamma. Det asociala? Självcyklingen. För jag finner nog lika stor tillfredsställelse att mol allena, i sällskap av enbart mina demoner, få navigera landsbygd, skogsstigar och nejder. Men jag vet också att många har väldigt svårt för det. ”Jag har ju ingen att cykla med…”

Jag vill här vara tydlig med att jag på inte sätt vill peka ut den som känner sig för otrygg, osäker eller vad skälet än må vara, till att vara en sämre cyklist, än mindre sämre människa. 

När jag inför min cykling till Spanien i somras berättade om den stundande turen var det två frågor jag fick. Ett, om jag inte var rädd? För björnar, elaka europeér och annat löst knytt. Och två, om jag verkligen skulle göra det själv? Ensam? Inte ens en ljudbok?

Själv, inte ensam!

Jag tror att vi i dagens brus faktiskt behöver en stunds självsamhet. Jag väljer att kalla det självsamhet, inte ensamhet*. Där vi i samtal med oss själva kanske både kan ställa oss de frågor vi faktiskt behöver ställa och få de svar vi inte vill ha?

Nu behöver ju inte det ena utesluta det andra, men jag tycker att du ska prova,om du ännu inte gjort det. Kanske om du är tveksam, själv tillsammans med någon? Det låter kanske märkligt, men prova att cykla med allt från 100 meter till 5 minuter mellan varandra kan vara en början…

*Ensamhet kan vara skadlig. Speciellt i jultider upplever många ensamheten som svår. Det är tyvärr så att många lever i en icke självvald ensamhet. Utan familj, vänner och släktingar. Det är ett problem, ett stort problem. Ett samhällsproblem. Det finns ett antal organisationer som arbetar med frågan, bland annat aldrigensam.com/

Akutnummer – 112

”Det var en jävla tur att det inte var dimma, då hade du fan legat i diket du med!”

I söndags så hade dimman lättat hemma, så jag beslöt mig för att ta en liten omväg när jag skulle cykla in till stan (Norrköping) i det för ovanligheten fina vädret. Jag hade mer eller mindre cyklat ut ur samhället och ut på landsvägen när jag blir omkörd av en svart skåpbil. Den kör så där nära så du känner backspegeln, eller vinddraget, ta tag i jackan på vänster armbåge. Helt fri sikt, inget möte, men ändå väljer föraren att köra så pass nära. Jag kan dessutom svära på att den kör fortare än de tillåtna 70 km/h. Jag svär till och gestikulerar, men inget mer än så. 300 meter senare möts jag av en hjärtskärande syn. På vänster sida ligger ett ungt rådjur. Fjolårs kid som precis har sina första horn på väg. Det ligger i en pöl av blod, ”rämandes” av smärta då vänster framben är i det närmaste avslitet från kroppen. Det andas tungt och andedräkten syns som små moln i den klara luften. Givetvis kliver jag av cykeln och ringer 112 för att larma jourjägare. Medans jag talar med polisen kommer en svart skåpbil till platsen. Det är dess förare som kört på rådjuret. ”Det kom en hel flock” säger den äldre bilisten med håret på ända.

Hur som helst så flyttar jag rådjuret som från vägen till dikeskanten, märker upp platsen med en sopsäck på en ”snöpinne” och avslutar samtalet med polisen. Rådjuret har vid detta laget dött. Dess blick som nyss tittade anklagande var nu tom. På en lite naiv nivå tänker jag att det var bättre att den unga bocken dog med mig vid sin sida och min hand på dess bog en ensammen i en blodpöl på en landsväg. Jag sätter mig på cykeln för att fortsätta min resa när bilisten ur fönstret och ropar:

”Det var en jävla tur att det inte var dimma, då hade du fan legat i diket du med!”

Det tar några tramptag innan det sjunker in. Vad f-n var det hen sa? Jag är i efterhand glad att jag hunnit en liten bit på väg och att jag stillade mig så pass att jag inte vände tillbaka och konfronterade bilisten. För nytillkomna läsare kan jag berätta att i september 2010 så var jag nära att förlora livet när jag blev påkörd av en bilist. Så uttalande som detta tar jag personligt. Hen må ha varit chockad av att ha kört på ett rådjur, men så f-n att man säger så. Att cyklister får räkna med att bli påkörda om det är dimma! Din stofil som inte ens bemödade dig att köra över mittremsan med vänster hjulen.

Eftersom Norrköpings polishus låg längs vägen så åkte jag förbi och berättade vad bilisten hade sagt. Jag fick sympati, det var helt oacceptabelt att säga så, men det fanns ingen laggrund att ta det vidare. För min del var det dock viktigt att berättade för myndigheten och för er för att på så sätt kunna släppa det. För enligt bilisten:

Var det en jävla tur att det inte var dimma, då hade jag fan legat i diket jag med!

Fem studenter hyr en stuga i skogen och börjar bli offer för fruktansvärt köttätande virus, som lockar den oönskade uppmärksamheten från de mordiska lokalbefolkningen… Ähh?

Ok, nu förstår jag. Det är inte till denna som det härliga Jönköpingsgänget La Lepre Stanca bjuder in till, utan denna:

Ett fyrdagars bikepackingevent, Grand Prix, där du cyklar så många, eller få, av de fyra slingorna på totalt cirka 60 mil. Sover i stugor, vindskydd eller vid Base Camp där varje slinga börjar. Glädjande att bikepackingscenen växer i Sverige. Så jag har bestämt att acceptera utmaningen, och räknar med att stå på startlinjen den 30 april 2020.

Kalla, hårda fakta (från hemsidan)

REGLER: Organisationen erbjuder inget support – när du korsar startlinjen är du själv. Detta innebär att privat assistans eller support är förbjuden. Du kan äta, sova och serva din cykel på platser som också finns tillgängliga för andra deltagare eller i kommersiella butiker. Du måste följa den medföljande GPS-rutten. Varje slinga är hemlig tills du är klar med den föregående.

Det är ett krävande äventyr – men det är också okej att bara göra en slinga eller två.

Registrera dig som ensam cyklist, i par om två eller i lag med tre deltagare. 

STARTAVGIFT: 1000 SEK / PP 1700 SEK / TEAM

ADVENTURER: inkluderar GPS-tracker, GPS-rutter. Vi kommer att förse alla ryttare med en GPS-tracker och om du deltar måste du följa miljöregler och allemansrätt och lagarna i Sverige. Mer information kommer att tillhandahållas vid registreringen. 

VAD: Bikepacking Grand Prix
VAR: Jönköping, Sverige (2 tim från Göteborg, 3 tim från Malmö och Stockholm)
NÄR: 30 april till 3 maj 2020
HUR: 1-4 slingor / totalt 600 km / ca 9000 m höjdförstärkning)
MED: Gravelbike / MTB / Bikepacking rigg.
YTT: Vandringsleder / stigar / grus / leder i naturreservat.
SOVA: Längs slingorna i vindskydd eller i baslägret.
Ät: Ta med egen mat eller handla längs slingorna.
STÖD: Du är befälhavaren på dina domäner.

Frågor: info@laleprestanca.se

->ANMÄLAN<-

Just idag så skiner ju solen! Liksom wow, det var väl i oktober senast? Så egentligen borde jag vara ute på cykeln nu. Men, och i alla fall varannan läsare sympatiserar med mig nu, så är jag förkyld. Snuvig och ont i halsen. Ett remarkabelt självömkande som helst vill sitta med matsked och sleva i mig billig glass i tron att det ska skynda på tillfrisknandet…

Men istället så provar jag att lägga tänkbara rutter för nästa sommars långtur. Tänker att det ändå är ett litet, litet silverkantat moln. Jag verkar inte vara döende om jag ser en tillvaro nästa sommar. Har flera idéer som rullar runt i ett övrigt snorfyllt huvud:

Östersjön runt

Eller i alla fall; halva Östersjön Runt*. Ca 2500 km. Det är en idé som varit med mig ett tag nu. Att besöka våra grannländer runt Östersjön. Till Kapellskär för färja till Åland. En natt där innan ny färjetur till finska fastlandet. Sedan färja från Helsingfors till Baltikum. Cykla längs den smala landremsan från Klaipéda till Kaliningrad. Sedan färja från Polen till Sverige och upp genom Småland.

*rutten enbart för illustration

Alperna

Finns så mycket som lockar i Alperna, ikoniska klättringar inte minst. Bilden är dock tagen från en av de mindre kända, Colle del Nivolet i Italien. I runda slängar 2000 km hemifrån och ner till norra Italien. Sedan allmänna kommunikationer hemåt.

Spanien

Ja, jag har inte fått nog av Spanien. Inte klimatet, människorna, maten och vyerna. Kanske ny resa i eller till Spanien. Inte exakt samma som i somras dock.

Nu är jag dock nyfiken. Vad är dina planer för 2020? Vilka lopp, tävlingar, resor, mål har du för tjugotjugo?

P.S. Kom på en till:

Island

https://bikepacking.com/routes/bikepacking-iceland-landmanalauger-to-skogar/ 

Hur kunde jag glömma Island. Cykel till Göteborg, färja till Fredrikshamn. Cykeln till Hirtshals och färja till Island via Färöarna. Hmmm

Är du som jag och älskar grusvägscykling? Ta då och titta in på https://grvl.se/ Michael och gänget har samlat sina favoritrundor där. Har du en sväng att bidra med? De tar tacksamt emot fler…