Blogg

Vägen till framgång


Hej, hur går det i novembermörkret? Stavas det hatkärleken till trainer, fingrar som fryser på de där distanspassen som måste bli av och längtan efter jul så man kan få nya cykelprylar? Så låter det i mitt fall i alla fall, från sett att jag inte har någon trainer. Däremot trivs jag rätt bra med situationen. Ingen ser hur långsamt du cyklar om det är mörkt ute osv. Och jag har börjat tycka att cykling blir roligare om man blandar in lera i leken! Det vill säga, mountainbiken Meridan är min bästa höstdejt. Visserligen är jag tekniskt handikappad, men ingen ser ju heller när man trillar i skogen när det är mörkt (OBS jag är ett stort fan av reflexer och lampor!).

Jag kan inte komma på något bättre för motivationen i novembermörkret än att gå och lyssna på Susanne Ljugskog tala om sin väg till framgång. Håller ni inte med? Vilken fantastisk tur att den forna OS-stjärnan anordnar ett event med CK08 Ride of Hope! Där pengarna går till Barncancerfonden + att julfika ingår! 17 december smäller det, eventet finns på fejan här.

Min pappa fick frågan om jag sysslar med multisport på heltid. Ser det som en komplimang. Tänk om jag var lika fullfjädrad atlet som en multisportare.. nej men så är dock inte fallet. Jag håller på att styra upp min karriär lite så jag har råd att cykla även efter examen till civilingenjör på KTH. Bland annat är jag i final i något som heter Female Leader Engineer som är till för att det ska bli fler kvinnliga ledare i näringslivet. Kanon! Imorgon ska jag tala inför sex företag om… belgiska kedjor! Och varför det är vägen till framgång enligt min åsikt. Ni får gärna hålla en tumme för mig. Även om jag inte vinner tävlingen hoppas jag att i alla fall inspirera en eller flera till att börja cykla.


Nytt nummer ute i butik nu!

I detta nummer har vi:

  • Snackat med Justin Williams och Ebbe Silva
  • Tipsar om hur du överlever hösten
  • Tar en djupare tips på hur mensen påverkar din träning
  • Hetsar om vikten av kolhydrater

Ute nu!

Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Bonka och få minnen för livet


Varför cyklar jag runt med en tröja som det står ”Bonk” på? Faktum är att tröjan har en historia som grundats i senaste gången jag var i Italien med grabbarna i ”Team Bonk”. Första dagen på resan kom hela gänget hem till hotellet efter mörkrets ingång, cirka klockan 23.00, efter att ha missbedömt svårighetsgraden av cykling i Italiens berg. Det ledde till att jag bonkade till den grad att jag inte var förmögen att cykla hem på egna ben utan fick skjutsas av mina goda kamrater.

Det ska dock nämnas att min bokning ledde till att jag fixade gratis öl och parmaskinka till hela gänget och att vi fått goda minnen och skratt för livet. När liknande historier sedan inträffat flera gånger när ”Team Bonk” cyklat tillsammans inser vi att det inte är någon slump att vi för det mesta kommer hem senare än beräknat, med trötta ben, många höjdmeter på våra Garminklockor och efter att ha cyklat på ställen som många andra kanske aldrig skulle besöka på två hjul.

Årets misär-bonk-runda inträffade under den sista dagen på årets höstresa ill Italien. Planen var att vi skulle köra Manivapasset som är cirka 2 mil och av Horse Category – det vill säga rätt tuff. Vi skulle upp på över 2000 meter över havet för att sedan rulla ner till byn Bangolno för dagens höjdpunkt – lunchen! Och sedan köra tillbaka hem över berget, ännu en nätt HC-klättring (efterrätt?). 

Manivaklättringen är fantastisk. Den börjar med en slakmota genom mysiga italienska byar, för att sedan bli mer kaxig under de sista 8 kilometrarna. Då går vägen i serpentiner som emellanåt är 15% branta. Bara att ta sikte på toppen och sätta fart!

 

Trots att jag kört hårt ett par dagar innan kände jag mig stark genom hela klättringen och var nöjd när jag tagit mig upp efter ungefär 90 minuter. På toppen (den första av två) stod redan ett par killar och frustade, ja de fick såklart vänta på mig som vanligt. Jag hann inte ens klämma en Snickers förrän klättringen fortsatte över ett öde alpinområde.

Karga berg, ständig slakmota och dessutom ingen utsikt på höjderna på grund av ett molntäcke som fick mig att associera till Rapha-reklam. Föreställningen av att jag var rå nog för att figurera för Rapha var där och då den enda positiva delen av min situation. Vi nådde ju f*n aldrig till toppen och killarna kunde inte svara på hur långt det var kvar. Varför dök det aldrig upp några cafeér på berget? Varför var vilda hästar de enda levande varelserna på mils avstånd? Jag började väsa dessa funderingar till mitt sällskap och de som känner mej vet varför. Bonken var nära.  Vingummin är alltid bästa botemedlet och mitt sällskap mer eller mindre tvingade mej att hoppa av cykeln för att fylla på energinivåerna.

Solen började (mentalt) skina över mig samtidigt som sockernivån steg i mitt blod. Plötsligt kunde jag uppskatta hur häftigt det är att cykla i ett högalpint område. Detsamma gällde alla i gruppen, speciellt eftersom de visste att det väntade en grusväg längre fram. Vissa går igång på att cykla för att få fika, andra drivs att grusvägar.

När vi nådde till grusvägen hade jag fått nog. 1600 höjdmeter utan fikapaus is enough. Jag bestämde mig för att ta sikte på lunchstället och rullade ner för berget när några av de andra fortsatte off-road. Givetvis började det regna på vägen ner. Stelfrusna fingrar, regnblöt asfalt och kolfiberfälgar är misär. Men efter en evig nedförslöpa nådde vi äntligen till byn för lunch. Tyvärr visade det sig att byn i själva verket var en industriort där de höll på att lägga ny asfalt. Men vi såg en pizzeria – på andra sidan asfaltsbeläggningen!

Om man synar asfalten i byn Bagnolo noga kan man se ett par avtryck i form av SPD-L klossar. Dessa spår har cyklisten på bilden ovan lämnat efter att ha krigat för Cola och kaffe. Nöden har ingen lag, det vill säga att jag är villig att ta risken att hamna i slagsmål med italienska asfaltsarbetare när jag är skithungrig och kall.

Efter att ha laddat upp batterier och värme kände jag mig redo för att köra en 800 meter klättring tillbaka hem. Samtidigt som jag suttit och glufsat i mig pasta och Cola hade de två cyklister, som bestämde sig för att söka lyckan på grusvägen, upplevt ännu värre misär. Fångade i en regnstorm hade de tvingast hoppa av cyklarna och springa uppför (när de egentligen skulle köra nerför) för att inte frysa ihjäl. Det slutade med att de tog en genväg hem, samtidigt som jag då i min tur nästan krockade men en byracka och en höna på vägen hem. Lite kalabalik med andra ord, men ingen skada skedd!

Vi åt middag senare än planerat den kvällen. Som vanligt. Men när hela gänget var varma, duschade och ätit en fet italiensk middag kunde vi skratta åt ännu en episk dag tillsammans på cyklarna!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Höstfest i Italien!


Jag är i Italien och har höstlov! Känns som ungefär världens bästa val att sticka söderut när hösten börjar bli ruggig hemma i Sverige. Jag befinner mig i norra Italien, närmare bestämt i Casto som ligger cirka tio mil nordöst om Milano, fem mil väster om Gardasjön. Området kallas även Lombardiet och ligger på gränsen till Alperna.


Mina hjälpryttare är Team Bonk, försedda med skitsnygga tröjor till den här resan. Byn vi bor i är inget turisthak, vilket kan vara ett problem när man stannar och frågar efter vägen. Det är även komiskt när man käkar middag och råkar beställa in risotti till förrätt, potatis till huvudrätt och pasta till efterrätt för att man bara nickar när servitrisen tar beställningen. Efter en sådan praktmiddag var det ett sargat gäng som somnade av matkoma klockan 21.30 första kvällen…

… men till frukost idag fick vi 13% stigningar efter ca 2 kilometer. Då var man glad att man laddat ordentligt med energi kvällen innan!

Utsikterna här är enastående. Alperna is on fire i sin höstskrud tycker jag. Kan vara finaste vyerna jag haft på länge! På bilden ovan: Lago d’Idro.

Emellanåt cyklade vi på små smala pittoreska vägar till soundtracket av kobjälror och kyrkklockor. Då blir man salig!

Vi kör klättringarna i fri fart och förenas senast på toppen för att skryta om vem som var snabbast uppför. Som vanligt är jag förbannad när det är 13% lutning och jag tror att jag ska trilla av hojen för att sedan vara lyrisk när jag kommit upp!

Även fast vägarna ibland verkar öde och man inte kan låta bli att tänka att man inte vill bonka här och nu så finns det tillgång till kaffe i varje liten by. Högklassig espresso får vilken trött cyklist som helst på bra humör! På bilden ovan får brorsan en uppläxning för att han inte bar mitt kaffe ut till bordet där vi satt. Schyst att vara brud och cykla i Italien!

Dagens tur på 8 mil och 3000 höjdmeter finns på Strava här för den som är intresserad. Kan varmt rekommendera en resa hit efter vad jag hittills har sett! Fortsättning följer.


Antal kommentarer: 1

Jonas Hallström

Kul läsning. Ett tips. Cykla bort till Lago d´Iseo. Ta en liten båt över från Sulzano till Monte Isola. Cykla runt (9 km) lugnt och fint. Stanna och bada i Sensole mitt emot den lilla, lilla ön Isola di San Paolo som för övrigt ägas av familjen Beretta. En fantastisk liten ö 🙂



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Le Peloton – att bli avhängd till ett beroende


Le Peloton har sedan sin uppstart förra året varit väl känt bland cyklister i Stockholm. Konceptet är att mötas tidigt två morgnar i veckan i utanför Urban Deli i Sickla för att köra varandra trötta innan frukost. Det har blivit så populärt att en liknande grupp startats upp även norr om Stockholm. Mer information finns på Le Pelotons Facebooksida här eller hemsidan här.

För de som inte cyklat med Le Peloton kan man lätt tro att cyklisterna mest samlas för att ta selfies över en god frukost på ett hippt Södermalmsfik. Skämt och sido – nu inser jag varför man inte får se bilder på någon som cyklar utan endast foton av kaffe latte och flinande cyklister på Instagram på onsdagar och fredagar. Det går för snabbt för att hinna plåta cyklister i klungan mellan klockan 6 och 7.

En kombination av lättja och feghet fick mig att inte våga mig upp till tidiga morgnar med Le Peloton förrän en ”snäll grupp” utannonserades på Facebook. Den är till för oss som inte vill ställa klockan ohumant tidigt för att sedan få ligga på rulle i max typ en minut i ett industriområde och sedan bli avhängd. Le Pelotons första grupp kör ju skitsnabbt. Den andra gruppen ska på pappret hålla betydigt lägre tempo.

Trots det var jag nervös när jag rullade ner till Sickla på öde gator för ett par veckor sedan. Det kändes lite bättre när jag såg att fler än jag, faktiskt många – säkert 40-50 cyklister, samlats för att cykla i soluppgången. Däremot kändes det inte bättre efter cirka tre minuter cykling i klungan. Ryckigt och lite vingligt, det är vanligt för en grupp cyklister som inte kört tillsammans tidigare och det är okej. Men tempot var högre än det som utlovats och plötsligt tog hela gruppen vänster upp för en backe utan att jag var med på noterna.

Ilskan steg i takt med pulsen när jag fick jaga ikapp gruppen upp för backen. Jag trodde vi skulle köra tillsammans?! Jag är en sosse-cyklist som efter flera Vättern-satsningar hör ”alla ska med” eka i min skalle, speciellt i uppförsbackar. Fattade typ inte de andra vilken kraft de förlorade i gruppen om de hängde av mig efter bara ett par kilometer?!

Ingen fara på taket – jag kom ikapp gruppen. Kunde andas ut när jag hade en rulle framför mig igen. Men inte länge till – när nästa uppförsbacke kom fick jag tugga styrlinda och lyssna på mina egna ilskna tankar ”himla hetspellar, varför kan de inte slå av på tempot när det går uppför?!”.

Efter ett par gånger på maxpuls var jag dock för trött för att ens höra mig själv gnälla. Jag bara körde. Och då började det gå upp för mig – vi kör tillsammans! Det är jobbigt men det är riktigt kul! Vi kör tillsammans för att få bra träning. Man behöver inte säga så mycket i gruppen – alla har samma mål, att ta i ordentligt och att bli svettiga. Ett tyst avtal som ackompiljeras av den vackra soluppgången över Stockholm.

Efter en timme och lite mer än tre mil körning i söderort rullade vi tillbaka in över Södermalm igen och mitt humör var, trots några rejäla dippar, betydligt bättre än när jag vaknade samma morgon. Jag kom även ihåg att jag hörde ledaren, Nicolas Remires, säga något i stil med att ”om man går upp tidigt för att träna så ska man få sig ett bra pass och en genomkörare” i en intervju på Husky Podcast. Tror inte att jag riktigt förstod vad han menade förrän att faktiskt provat på det själv. En timmes cykling med Le Peleton kan vara en av mina mest effektiva träningstimmar i år.

Som grädde på moset serverar dessutom Cykelcafé Le Mond frukostbuffé klockan sju, vilket är precis vad en hungrig och matt cyklist vill ha efter en timmes hårdkörning. Detta dessutom tillsammans med andra cyklister som är lika trött-glad-svettiga som du själv. Perfekt start på morgonen! 

Till er som inte provat att köra med Le Peloton än – jag rekommenderar det varmt. Du kommer bli trött, men du kommer få bra träning och garanterat komma i från passet mer nöjd och glad än vad du var innan! Själv längtar jag till onsdagar och fredagar med skräckblandad förtjustning och grämer mig över att racersäsongen snart är över! (men gruppen för vidare på CX under vintern).

Tack Catarina Axelsson för bilderna!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

#gourmetbiking is the new black


Det är NU det gäller – den där cyklingen som jag vet att alla tränat inför hela året. Fikacyklingen! När man säger att ”ahmen nu är ju Vättern och Ironman över så nu kan vi skita i siffror och statistik och cykla och pratar med varandra utan att vara andfådda och så hinner vi sitta så länge och fika och ta påtår på kaffet flera gånger”. Men icke! Fikacyklingen kan vara lömsk för det är givetvis någon som trissar upp tempot från start och man hänger på och försöker se oberörd ut mellan flåsandet och tänker i smyg ”jo men han är väl i bra form nu, han har ju cyklat mycket i år, jag vågar inte be om att vi ska sänka tempot..det är fika snart ändå!”. Så tänker alla i sällskapet samma sak men ingen har stake nog att be om att slippa ligga på maxpuls.

Det var inget undantag när jag skulle cykla runt Vaxholm med brorsan förra veckan. Tur att han lider av samma konstanta Vargahunger som jag, dvs han är inte den som säger nej till att fika fler än EN gånger under ett pass. Och så hinner jag vila benen när han fyller på med burgare!

Stämningen blev inte direkt hellre mindre hetsk av att snorungen satt på en fixie och jag på en Ironman-kittad fjäderlätt cykel. Tur att man kan skylla på att en ironman har minst några veckors återhämtningsperiod!

Med oss i truppen hade vi även Min Hjälpryttare, det vill säga Fransmannen som kånkat på mig runt i Europa under senaste året. Vi har bland annat klättrat upp för Alp d´Huez, slagits mot motvinden i Holland, varit de första turisterna som cyklat på busstråket ut till ön Venedig i Italien…

Jag är så himla lycklig som upptäckt en stor del av Europa från hojen med gediget sällskap. Nu var det min tur att agera Hjälpryttare och visa upp de vägar som fått och motiverat mig till att börja cykla. Och jag kan berätta att det inte var särskilt svårt. Jag är minst lika lycklig över att lärt mig cykla i Sverige och att dessutom kunna kunna visa upp skärgården, fin och böljande asfalt och typ Hembyggsgården i Vaxholms kakbuffé för mitt sällskap. Att cykla utanför landet har vidgat mina vyer men dessutom fått mig att inse att vi sitter på en Cykelskatt här hemma!

#gourmetbiking, det är min nya favorithashtag. Och då snackar vi inte om konsten i att fika tills det sprutar grädde ur öronen, utan istället att plocka russinen ur kakan. Då tänker jag på allt från vilken rulle man lägger sig på (sällskapet), till vilka vägar man kör och vad man väljer att få ut från sitt pass. Man behöver till exempel inte köra sina intervaller inne på trainern – på Lidingö utanför Stockholm finns ypperliga backar om man söker mjöksyrstunga ben! På köpet får man även frisk luft och bra utsikt.

Jag är ännu så tacksam varje gång jag cyklar och nu när jag inte har en Ironman i bakhuvudet hela tiden uppskattar jag Sverige och dess omgivningar mer. Som inflyttad i Stockholm har hojen lärt mig att hitta runt och bortom rusningstrafiken. Och även fått mig att inse att jag inte behöver åka till Schweiz för att ha kul på cykeln!

Typiskt gourmetbiking är även CK08 Damelits träningstävlingar för tjejer. Där ingår såväl bra sällskap som mjölksyra och fika! Sista omgången för säsongen går 20 september! Några andra fincyklister är Team Sky Blue, en tjejgrupp uppstartad av Susanne Ljungskog. Jag och CK08 Ride of Hope har varit med och lett några gruppcyklingar med dem – trevligare klunga får man leta efter! Bra tips till er tjejer i alla åldrar och cykelkunskaper som letar efter sällskap på vägarna.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

När jag persade på Ironman!


Jag gjorde det – tog mig i mål på Ironman i Kalmar i helgen! Ett race på 3,8 km simning, 180 km cykling och 42 kilometer löpning. En lång dag som började i katastrof men som slutade bättre än jag kunde tro!


Efter att ha checkat in cykeln under fredagen sov jag som ett barn. Det fanns inget mer åt att göra åt form, cykelskick, väder och vind. Trodde jag! När jag med pirrig mage kom in på växlingsområdet på lördag morgon möttes jag av ett platt däck och trasig ventil på bakhjulet. Jag fick panik – kravlade runt på växlingsområdets asfalt och letade efter delen av min ventil som saknades och skrek efter min vän och mekaniker som väntade utanför.

Man kan tycka vad man vill om att Ironman har en dyr startavgift – men det var värt varenda öre då det fanns kunniga mekaniker på plats inne på växlingsområdet. De kunde byta ut ventilen snabbt och lugna mig med att ingen skada var skedd på baktubens funktion. Hur skadan skedde? Det vill jag inte ens spekulera i…

Även om jag litade på mekanikerna ställde jag mig i simstarten kvart i sju med den dubbla ångesten som jag haft om det ”bara” väntat ett morgonsim på 3,8 km framför mig. Jag är en usel simmare och rädslan över att dessutom komma upp ur vattnet och mötas av ett punkat bakdäck var överväldigande. Tänk om dagen skulle ta slut där? Då hade jag blivit snuvad på efterrätten big time! Och mamma och pappa var där för att heja på mig, jag ville ge dem en show!

Trots mitt klappande hjärta kunde jag inte låta bli att få ståpäls när startskottet gick. Det var en vacker morgon och jag var omgiven av människor som gillar att vara ute och svettas länge precis som jag. Kalas!

Jag lyckades simma 10 minuter snabbare än förra året – 1h 39 minuter. Jag var mäkta nöjd men ännu lyckligare över att min cykel ännu hade luft i däcken när jag kom upp på växlingen. Vilken lättnad – nu kunde festen börja!

Det fina med att vara en förhållandevis långsam simmare under ett triathlon är att cykeln är lättfunnen i ett öde växlingsområdet och att man får cykla om många i början. Jag la mig i vänsterfil ut från Kalmar och över Ölandsbron med ett brett leende på mina läppar. Den tråkiga delen med att vara en hyfsad cyklist under ett triathlon är dock att jag fick skrika som en annan Vätternrundecyklist ”håll höger!” när det gick utför. TIPS till triathleter – fika när det går uppför, inte utför. Njut av fartvinden när det går utför och tryck på!

Jag vågade knappt tro att jag hade cykelbenen med mig. Det var andra gången i år jag körde med tempopinnar på cykeln och jag har hälften så många mil i benen som jag hade ett år tidigare. När första tre milen gick i 35 km/h fick jag göra min generalkontroll – sjunga för mig själv. Gick jag bara på adrenalin och hade medvind i ryggen? Nej, jag kunde sjunga obehindrat – andningen var lätt och mjölksyran långt borta.

Efter vändningen på Öland – västerut över Alvaret gick det inte lika snabbt. Motvinden slog som ett slag i ansiktet och ungefär samtidigt började sittben och axlar värka. Jag hade bestämt mig för att det var en fantastisk dag – jag ägnade mig åt det bästa jag vet i hela världen, min cykel var hel och jag var frisk och kunde ställa upp! Race with a smile – i Lena Karlssons anda!

Det fungerade bra och de 5 timmar och 56 minuter som jag spenderade på cykeln gick mestadelt smidigt – genom en åskskur, till soundtracket av delar av Håkan Hellström låtar som jag skrålade för mig själv, matsäck i form av home-made risbars (med banan och jordnötssmör! Har hört att de äter sådant under Touren!) och med ett och annat hejarop till och från övriga cyklister. Jag klockade in till T2 20 minuter snabbare än förra året och bekräftade för mig själv – cykla is the shit!

Då återstod endast att runda av dagen med ett marathon! Mina ben är aldrig fruktansvärt stela när jag börjar springa efter cykling och så var även fallet denna gång. Däremot protesterade magen med att dra ihop sig i kramper som ett surt russin från första löpsteget – TROTS att jag gjort en ingenjörsmässig beräkning på kolhydrater, matsmältning och salthalter innan. Åter igen fick jag ett släng av panik. NU skulle mamma och pappa äntligen få se mig och jag skulle visa dem och alla andra hur mycket jag älskar att göra det här. Jag ville inte bryta ”race with a smile”-streaket och kunde dessutom i mitt förvirrade sinne kalkylera att ett personbästa var inom räckhåll.

Jag bet ihop, intalade mig själv att varje steg räknas och plötsligt möttes jag av en skänk från ovan i form av en fantastisk medtävlande. En kille som kände igen mig från simstarten som handlade mer logiskt än mig som bara gnällde över magen som dödade mig. Han trodde på botemedel i form av Cola och ”snälla” Enervit liquids som han hade i fickan och bjöd mig på. ”Nu ska jag hjälpa dig in på personbästa” sa han och pratade och vallade fram mig till ett betydligt bättre humör, gladare mage och kvickare löpsteg. EN ÄNGEL från Karlstad. Tack tack tack! Sådant sker bara under triathlontävlingar!

Plötsligt återstod bara ett varv av löpningen – 16 kilometer. Ingenting av en lång dag, men det började ta emot i ungefär alla celler i hela kroppen och kilometrarna tickade ner långsamt på slutet. Jag mutade mitt matta sinne med cola och svalkande vatten i kontrollerna varannan kilometer och mamma och pappa (och pizzan!) som väntade i målet! När målrakan låg framför mig ryckte jag upp mig själv och tog sats…

och kom i mål 26 minuter snabbare än förra året! 12:00:54. Löpningen tog mig 4 h 16 min. Det var en sådan lättnad! Inte bara för att pizza, öl och kramar från nära och kära väntade, utan för att vägen till mållinjen varit krokig. Från maj till mitten av juli har jag varit sjuk i sammanlagt fem veckor och det var oklart om jag kunde eller borde starta, men jag bestämde mig för att köra eftersom min upplevelse från Ironman förra året var fantastisk och för att jag tror på att man ska göra det man blir glad av – även om det är hemskt jobbigt emellanåt! Jag hade försökt att sänka alla krav på mig själv och att kasta mig ut på den långa dagen och ha roligt! Vilket jag lyckades med.

Jag skulle påstå att det är typ 50% fysik och 50% psyke och hjälp från medmänniskor som tagit mig fram till och igenom Ironman. Supporten från publik och triathleter under loppet kan verkligen lyfta en tung och trött kropp till skyarna! Och när jag cyklade ute på Öland ska ni veta att jag tänkte på er – alla ni vänner som bestigit bergstoppar med mig under vintern, svettats med mig på cykeln på olika platser i Europa under våren och stöttat mig och påmint mig om varför jag håller på med det här. Varje steg räknas jämt, det tar dig någonstans oavsett hur snabbt eller långsamt det går! Och även om det tar emot emellanåt är det alltid värt det om man kan se tillbaka på det med ett glädje!

Bilderna ovan är tagna av Gunnar Eld & Emil Rosenberg! Tack!


Antal kommentarer: 1

Jocke

Fint skrivet! Stort grattis!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*