Blogg

Vad är det som är 4,4 meter i omkrets och 27 meter långt? (Project MTB 2015 #3)


Om det är något jag lärt mig utan och innan under de två första terminerna på Högskolan så är det behaviorismen och Pavlovs hundar. Det är inte så att föreläsarnas pedagogik på just detta pedagogiska område varit exemplarisk. Däremot konkretiserade Bashenke behaviorismen på ett utomordentligt sätt när han förklarade varför han alltid måste stanna och urinera vid rödljusen på Vista kulle. Likt Pavlovs hundar har Bashenke blivit betingad att ta en pissepaus vid dessa rödljus och snart kommer Bashenke bli kissnödig vid blotta uppenbarelsen av ett rödljus. En bra pissepaus kan förgylla även det mest dystra distanspass och ibland blir själva pissepausen därmed mer ihågkomna än själva rundan. Det var på en av dessa fina pissepauser som vi fick stifta bekantskap med något som är 4,4 meter i omkrets och 27 meter långt. 

4,4 meter i omkrets och 27 meter långt är inte – till skillnad från vad många av er nu tror – formeln för att räkna ut volymen av min penis. Det är nämligen måtten på den 600 år gamla Prostatallen som står strax väster om Bottnaryd utmed riksväg 40 och passeras på CykelRallarn. CykelRallarn kördes i söndags och blev mitt första långlopp på MTB. Fram tills i söndags hade jag en romantisk och smått naiv syn på långlopp, jag trodde det handlade om att cykla för att kolla på vackra omgivningar i skogen och bara anstränga sig njutbart mycket. Med facit i hand får jag lov att omvärdera den bilden.

CykelRallarn 2015 var 61 km lång, jag körde på 2:15:31 med en snittpuls på 175 och maxpuls på 184. Med just 184 i maxpuls, samt 174 i snittpuls, blev jag år 2014 14:e man på SM-tempot i Åstorp – då bara 44 km på 59:46. Min första tävling i juniorlandslaget, Niedersachsen Rundfahrt, höll jag länge för det tuffaste jag gjort sett till konstant ansträngning och hög medelpuls: 77 km, 1 timme och 46 minuter med 171 i medelpuls och 185 i max. På Tidaholm GP 2014 blev jag 5:a (Jonas Ahlstrand vann) år 2014 efter 57 minuter med 179 i medelpuls och 190 i max. För att göra en lång kavalkad med siffror kort – CykelRallarn blev bland det tuffaste jag gjort sett till hög och konstant intensitet under en ganska lång tid. CykelRallarn var som två tempolopp på raken men med en liten extra vital detalj – ständig koncentration på tekniken och underlaget.

Hur kunde då detta långlopp bli så fruktansvärt jobbigt? Låt oss snabbt gå igen tävlingen som började med att jag tvingades till att stå i andra startled eftersom jag inte är seedad. ”Elitcyklisterna står där framme”, sa speakern – ”tha fuck did you say”, sa jag. Om jag inte tack vare detta redan hamnat tillräckligt långt ner så startade jag dessutom otroligt dåligt. Min acceleration var usel och sedan körde jag dessutom in styret – som är lika brett som Prostatallen är lång – i x antal rumpor på väg ut ur startfållan.

Tävlingen gick pang på rödbetan efter startfållan och ut i skogen. En efter en började jag plocka positioner och uppför första backen gick jag riktigt bra med tanke på hur mycket cyklister jag behövde flytta på. Efterföljande utförslöpa gick okej och jag var nästan ikapp en större grupp med RoboCop, men efter ett parti med motvind följt av stig tappade jag dem ur sikte för gott. Därefter körde jag helt jävla ensam i 45 kilometer. Det fanns stunder då jag trodde att alla människor i hela världen hade dött på grund av något zombie-virus, att jag hade kört fel (trots att jag visste exakt var jag var) eller att det bara var jag och göken ute i skogen denna söndagsmorgon.

Med en mil kvar började krafterna sippra ur min kropp och fem kilometer senare kom en liten grupp på fyra cyklister ikapp mig. Två försvann snabbt iväg men de två andra lyckades jag behålla inom synhåll – varav en var Jakob ”Löken” Isaksson från min egen klubb, Jönköpings CK. På väg ut ur stadion för de sista två kilometerna på Hallbys teknikbana skymtade jag min storebror precis bakom. Det var då jag återuppstod likt Jesus själv i egen hög person. En del påstår att Jesu återuppståndelse är en omöjlighet och många hade också på förhand sagt att det skulle vara omöjligt för mig att köra ikapp Löken på teknikbanan – som kanske är den mest tekniska delen av CykelRallarn – och hålla undan för min storebror. Hur som haver, detta var exakt vad jag gjorde. Jag återanslöt till Löken och den andra cyklisten, attackerade, men fick sedan stryk av Jakob i spurten. Därmed blev jag 18:e man i CykelRallarn 2015.

Jag är nöjd med att bli 18:e man i mitt första långlopp på MTB, samtidigt känner jag att det finns enormt med utrymme för förbättring. 25 % av förbättringen kan jag göra på materialet. Min cykel – en Cube Stereo – är en fantastiskt trevlig cykel för All-Mountain men för ett enkelt långlopp som CykelRallarn är den sånär som klumpig. I jämförelse med de andra topp-20 vägde säkert min cykel 3-4 kg mer. Dessutom sitter det ganska tröga däck på som gör sig bäst i lera. 75 % av förbättringen måste jag själv stå för. Främst genom att köra mer än fem pass i skogen innan och därmed bli bättre tekniskt. Tröttheten på slutet berodde inte främst på konditionen utan också på smärta och stelhet i såväl rygg som armar och händer. Sex mil på MTB är sex mil på MTB och det kan inte jämföras med varken sex eller tjugo mil på landsväg. Det är en helt annan – men inte allt för avlägsen – typ av ansträngning. 

Poängen hela Project MTB 2015 var att om en – förvisso duktig landsvägscyklist – kan ställa om och bli 18:e man på ett långlopp på nio dagar, med fem träningspass på MTB (totalt mindre än tio) då kan i princip vemsomhelst göra vadsomhelst på cykel med en hyfsad fysik som grund. Jag uppmanar alla tveksamma som ska köra Vätternrundan den 12-13 juni att lita på sig själva men – framförallt – uppmanar jag alla cyklister till att lita mer på sig själva och våga tävla.

Alla vill egentligen tävla i viss mån när det sätter sig på en cykel, det är som Pavlovs hundar – betingat sedan uppväxten. En cykeltävling är som ett Kinderägg. Chokladen utanpå är tävlingen mot de andra – den är söt, god och räcker en kort stund. Inuti finns leksaken – tävlingen mot dig själv. Den känns till en början ointressant men när chokladen är uppäten finns den kvar och glädjen räcker mycket längre. Var för sig är de inget speciellt men tillsammans utgör de något mycket bättre. 

Det var nog ingen som stannade vid Prostatallen på CykelRallarn, kanske var det inte ens någon som såg den – inte ens i motionsklassen. Detta trots dess majestätiska uppsyn där den står utmed riksväg 40 – 4,4 meter i omkrets, 27 meter lång och 600 år gammal.

Del #1: http://www.bicycling.se/blogs/marcuspersson/project-mtb-2015.htm

Del #2: http://www.bicycling.se/blogs/marcuspersson/7-days-project-mtb-2015-2.htm


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

7 days (Project MTB 2015 #2)


På söndag kör jag mitt första långlopp på MTB, Cykelrallarn. I fredags var jag och hämtade cykeln på Öster Cykel. Senare samma kväll – alltså nio dagar innan min ”tävlingspremiär” – körde jag mitt fjärde träningspass i skogen någonsin. Idag är det söndag och om exakt en vecka är det dags för avslutningen på Project MTB 2015

Eftersom jag enbart kört Vätternrundan som träningspass blir jag sällan konfronterad av nybörjare med frågan vilka som är mina bästa tips. Även om frågan är sällsynt har det hänt att den kommit. Den som ställt frågan har säkerligen förväntat sig ett svar i form av träningsprogram eller revolutionerande tips som de aldrig tänkt på men sanningen är att jag svarat mycket enklare. 

Det första du måste göra för att klara Vätternrundan är att köra åtminstone ett eller två pass på cirka 200 kilometer under våren. Detta främst för att mentalt vänja dig vid tiden i sadeln. Fysiken finns där för de allra flesta – men de tröttnar på att cykla efter några timmar. Den andra viktiga punkten är att äta kontinuerligt. Vad du äter spelar ingen roll egentligen. Det finns de som tror att bars och gels är vägen till himmelriket men så är inte fallet. Om jag själv fått välja hade jag till en början ätit någon macka, någon bakelse och sedan de sista hundra kilometerna gått över på bars, gels (en så kallad nödraket) och kanske även godis. 

Den tredje punkten är den absolut mest grundläggande men samtidigt den som flest brister på; tro på dig själv. De flesta av oss som är någorlunda fysiskt aktiva klarar av att cykla 300 kilometer en dag om året om vi ger oss fan på det. Jag må vara vältränad men samtidigt bestämde jag mig klockan 20.00 dagen innan för att cykla runt Vättern och nästa dag gjorde jag det på 9:21 helt ensam. Alla kan ta sig runt Vättern. För att göra det på under åtta timmar behöver du vara vältränad och då kommer fler aspekter in än de tre ovan nämnda. 

Ibland slås jag över hur dåligt självförtroende många har. Jag vet flera cyklister som mycket väl skulle kunna göra bra ifrån sig på cykeltävlingar men de drar sig för att ställa upp då de inte tror på sig själva. För den som inte tror på sig själv kan ett dåligt resultat vara spiken i kistan snarare än gnistan från tändstiften. 

Detta kan vara en parentes men på mitt gamla gymnasium gick såväl handbollsspelare som fotbollsspelare och hockeyspelare. Handbollstjejerna var de som hade absolut högst betyg och en del spelade dessutom i högsta ligan. Killarna som spelade fotboll och hockey tjänade lika mycket – om inte mer – även om de så spelade i u20-lagets b-trupp. Dessutom hade de genomsnittligt avsevärt mycket lägre betyg. Låt oss nu ställa följande frågor: Vilka tror ni hade mest självförtroende? Vilka var det som alltid skulle höras och synas? Vilka var det som alltid gav sig själva en klapp på axeln? Vilka ställde skolan höga krav på medans de andra privilegierades med ledigheter och godkända undanflykter? Vilka var det som sågs som vinnare i samhällets ögon och vilka var vinnare rent moraliskt? 

Även om jag kommer till Cykelrallarn på söndag med nio dagars MTB-cykling i bagaget väljer jag att tro på mig själv. Min förmåga på MTB är varken katastrof eller bäst utan någonstans däremellan. Mitt mål är att ta mig i mål men beroende på hur det går längs vägen kommer jag sätta upp delmål. Innan jag står på startlinjen väntar en vecka med så mycket MTB som möjligt och kanske även ett test av banan. Den som vet var den ska och hur det ser ut har en fördel på MTB, har jag lärt mig. För än hur mycket du tror på dig själv så kan du inte cykla igenom en gran. 

Antal kommentarer: 1

Bitte Håf

Lycka till! Och tack för dina underbara formuleringar. Du inspirerar!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Project MTB 2015


I lördags skulle jag egentligen kört 107th Scandinavian Race UCI 1:2 i Uppsala men efter en riktig soppa mellan måndag och onsdag förra veckan blev det inte så. Jönköpings CK hade annars ställt upp med mig, min storebror Daniel, Robocop och den vilde Bagarn. Dessutom hade vi fått hem Philip Lindau. Det var tråkigt att det inte blev som vi tänkt. Sedan jag, Bagarn, Daniel och Robocop bestämde oss för att köra i början på april har jag planerat min träning för att vara i form till helgen. När allting sket sig visste jag inte riktigt vad jag skulle göra – men som tur var är träning nästan aldrig förgäves och nu tar jag nya tag i det jag kallar Project MTB 2015.

Eftersom jag inte kört en enda sanktionerad tävling hittills i maj – och antagligen inte kommer kunna göra det heller – har jag döpt min nya satsning till Project MTB 2015 där MTB står för Marcus Tränar Bara. Projektets mål är det lokala långloppet CykelRallarn som går mellan Bottnaryd och Hallbystugan utanför Jönköping. Således kommer jag gå till skogs och för första gången köra ett långlopp bland tomtar och troll. Anledning till att gör detta är enkel – jag tränar för att få tävla. 

Jag har svårt att hitta motivationen när jag jämt måste ta med regnjackan på träningen, när det blåser halv storm ute och när jag vet att dagen kommer avslutas med en halvtimmes cykeltvätt. När det inte finns någon cykeltävling att köra känns det som att allting är förgäves. Ur en existentialistisk synvinkel kan vi förvisso fråga oss om inte allting vi människor gör är förgäves, men när jag tränar utan att tävla känner jag mig verkligen konkret värdelös. För en 20-åring som mig finns det mycket annat jag skulle kunna göra med de uppskattningsvis tjugo till femtio timmar jag lägger på cykelrelaterade saker varje vecka. Med en sådan uppoffring måste det finnas ett mervärde och för mig har det alltid varit tävlingarna även en fikapaus aldrig är otrevlig. 

Det är inget annat än en stor skandal att en hel månad av cykelsäsongen ska behöva gå utan en enda tävling när vi redan går miste om halva året på grund av vintern. Eftersom CykelRallarn sägs vara ett relativt snällt långlopp, som dessutom går i närheten, ser jag det som en möjlighet att utforska skogscyklingen. Eventuellt blir jag så illa tvungen att köpa en MTB till nästa år – alternativt ta studielån enbart för att kunna betala startavgiften till alla Grand Fondon som finns i detta avlånga land. Likt sagoväsena i Narnia tvingas de som vill tävla (till denna grupp tillhör faktiskt ungdomarna) fly till skogs. 

För att göra Project MTB 2015 möjligt har jag blivit lovad hjälp av Tommy Skagert på Öster Cykel. Förhoppningsvis får jag cykeln en eller två veckor innan loppet. Min tidigare erfarenhet från MTB är tre träningspass samt lite cykelkross. Ett av mina tre träningspass på MTB var med förbundskaptenen Ljungberg vilket resulterade i att jag körde in i tre granar. Det bör nämnas till mitt försvar att jag körde en odämpad 26a med stålram. Jag har därmed blandade känslor för det här med MTB. När jag överblickar mina svaga och starka sidor ser det ut som följande:

Styrkor: Uthållighet, kondition, syreupptag, skogsväg, backar, enklare stig med andra ord fysik.

Svagheter: Skarpa kurvor, branta backar där du måste hoppa av cykeln – springa – hoppa på cykeln, löst underlag med andra ord teknik. 

Snart börjar mitt nya liv. Om 20 dagar ska jag vara en MTB-cyklist.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Bli inte den som kör på en katt.


”Mattia!
Någon kom ut ur kontrollrummet och skrek: Din kompis var här och letade efter dig.
Någon närmade sig med snabba steg, men saktade in.
Och sa: Alessio var här någonstans…
Tystnad.
Vad har hänt…?
Ett vinddrag. Det snöade järnfilspån och frömjöl.
Jag tror att jag har kört på en katt.
En katt.”

I ett inte allt för avlägset årtionde fanns en tid då cyklister och bilister kunde färdas tillsammans i trafiken. Bilisterna var inte stressade, cyklisterna fick motionera förhållandevis obehindrat och människor mådde bättre. Det var för bra för att vara sant, säg det välstånd som varar för evigt. Den vackra idyllen raserades dagen då bilarna kunde – och därmed var tvungna – att ta sig fram fortare. Cyklisterna skulle bort.

Cyklisterna förpassades till trottoarerna. För att indoktrinera det – enligt bilisterna – lyckade äktenskapet mellan gångtrafikanter och cyklister breddades trottoarerna och fick namnet gång- och cykelväg. Tvångsäktenskap är förbjudet i vårt avlånga land men här skulle gångtrafikanter tvingas leva med cyklister. Båda parter upplevde snart relationen som oerhört påfrestande. Cyklisterna kände att de inte fick leva ut sin fulla potential – att gångtrafikanterna hejdade dem, tvingade dem till att långa omvägar samt ständigt vara uppmärksamma för att undvika konflikter och faror. Gångtrafikanterna kände sig hotade, deras frid hade blivit störd. Den laddade relationen mellan gångtrafikanter och cyklister späddes dessutom på eftersom bilisterna – de som tvingat fram tvångsäktenskapet från första början – också skulle sätta ramarna och förutsättningarna. Relationen blev ohållbar och cyklisterna målades upp som den hotfulla parten. Cyklisterna skulle bort. 

Likt Robin Hood och hans rövare (som senare blev hjältar) flydde cyklisterna till skogs för att bida sin tid och växa sig starka till antalet med förhoppningen om att en vacker dag återvända för att kunna leva i symbios med andra trafikanter. Bilisterna och gångtrafikanterna lät dem hållas men snart växte sig hatet mot cyklisterna stort igen inom nya grupper där ute i skogen – markägarna och skogsvännerna. Cyklisterna skulle bort.

Jag kommer ihåg en dag när jag cyklade på gång- och cykelvägen utmed Vätterstranden i Jönköping. Eftersom jag alltid gjort detta med skräckblandad förtjusning så höll jag låg hastighet och markerade tydlig min position ute i den ena kanten. På långt håll såg jag två kvinnor komma promenerande och varningsklockorna ringde direkt. Människor som promenerar i träningskläder och hörlurar bör man vara varsam med. Min rädsla var befogad för i samma stund som jag passerade tog den ena kvinna tag i mig, skrek och tryckte upp mig i ett rött plank som går utmed gång- och cykelvägen. Min nya styrlinda bytte färg till falu röd och Dura-Ace-reglaget fick sina första repor. Där satt jag upptryckt som ett frimärke mot planket och jag sa ingenting. Jag cyklade bara därifrån. 

Låt oss leka med tanken att jag från och med imorgon började bete mig som en bilist på cykelbanan. Jag skulle cykla så fort jag kunde – även när det är ytterst olämpligt. Jag skulle skrika könsord och hota dem som var i vägen. Jag skulle köra så nära som möjligt när jag passerar någon med barnvagn för de tar så jävla mycket plats, de sinkar mig så jävla mycket och dessutom är det så jävla kul att skrämma dem. Jag skulle spruta sportdryck i ögonen på alla småbarn. Fotgängare är så jävla löjliga och det skulle jag tala om för dem. Tror ni jag skulle få spendera nästkommande helg på Länssjukhuset Ryhovs psykavdelning eller i häktet på polisstationen? 

Den proportionerliga fartskillnaden mellan mig/gångtrafikant är mycket större än mig/bilist då jag oftast färdas i 30-50km/h på vägar där det är 50-70km/h. Majoriteten av bilister är dessutom mer förutsägbara än t.ex. barn på en gång- och cykelväg. Därmed känner jag mig oftast mycket bekvämare på en väg men i de fall där jag vet att jag sinkar trafiken för mycket, i de fall då jag vet att det går smidigare på gång- och cykelvägen – då väljer jag gång- och cykelvägen. 

En cyklist som cyklar på en väg utgör inget hot för bilisten. Bilisten utgör däremot ett hot för cyklisten – särskilt om bilisten i fråga väljer att tuta vansinnigt för att sedan köra om snabbt och nära. Det bör påpekas att bilisten som kör om en cyklist, eller flera cyklister, är lika mycket potentiellt dödshot som den som går omkring på staden med ett laddat vapen. Detta förser bilisten med ett oerhört ansvar, ett ansvar som inte bör missbrukas. 

Någonstans får jag för mig att det är stressen och avundsjukan hos bilisterna som förvandlar cyklisterna till måltavlor, hinder och hot. Cyklisterna har det där som du inte har bakom ratten just då – de har fritid, de är vältränade och till råga på allt måste du köra om dem. Det är också en fråga om presitge. Jag har blivit omkörd och tillrättavisad på sjuttiosträcka när jag håller sjuttio med cykeln. De få hjärnceller en del har klarar faktiskt av bemästra tre pedaler – varav en går att trycka i botten. Du kan köra snabbt i en bil. Vad duktig du är. Låt oss applådera för alla som någon gång kört en bil i över 170 km/h. Vi är framgångsrika och eftervärlden kommer att minnas oss. 

Jag upplever dessutom att aggressiviteten i trafiken ökar kring högtiderna. Det är då många av dessa cykelhatande bilister dricker mera sprit, de tvingas att träffa sin släkt, de inser att livet aldrig blev mer än drägligt och varje ledig dag innebär mer jobb i nästa vecka. 

Tänk dig själv att du vaknar upp den första maj med huvudet tungt av bakfylla. Du äter din ostmacka och frugan sin kvarg. Frugan som inte släppte till i natt heller. Barnen kan ju höra. Du dricker ditt bryggkaffe. Det är vår men du måste skrapa bilen. Familjen ska åka iväg på kosläpp vid åtta. Barnen dröjer, frugan dröjer. Du måste kolla jobbmailen innan ni åker – även om du är ledig. Sen står du där och kollar på korna som springer. Kossor är allt bra dumma. Du fryser. Barnen gnäller. Det är mycket folk. Men Arla bjuder i alla fall på kaffe och bulle. Farsan sa ju alltid att den som bjuder dig på kaffe, den kan du ta för en riktig vän. Innan du startar bilen kollar du jobbmailen. Bara två dagar av ledighet kvar nu – innebandymatch för barnen imorgon och sen lite lugn och ro på söndag. Då ska du börja förbereda dig lite för jobbet så att du slipper jobba så mycket i nästa vecka. Ett smart drag. Det dröjer innan alla bilar kommer iväg från åkern. Folk kör som idioter (men aldrig jag). Barnen är hungriga. Du vill hem. En cyklist. Jag kommer förlora fem sekunder. Fem sekunder. Dessa jävla cyklister som inte ska vara på vägen. Om den jäveln till cyklist bara hade cyklat på cykelvägen hade det varit bra väder idag, jag hade inte behövt åka till kosläppet, jag hade fått ligga och farsan hade fortfarande varit här. Fan. Jag ska tuta. Sen ska köra förbi – så jävla nära och så jävla snabbt som möjligt – för att visa att cyklister inte hör hemma på vägen. 

1001

1002

1003

1004

1005

Fem sekunder. En obefintlig stund, ett ögonblick. Men du får leva med konsekvenserna i en evighet. Bli inte den som kör på en katt.

”Vad har du gjort? Stammade någon, något, allt lägre. Uppspärrade ögon stirrade på blodpölen som blänkte i den glödheta solen. Klumpar, benflisor som låg utspridda bland valstrådsrullarna, bland tonvis av silverglänsande stål. Det kunde omöjligt vara en människa. […] Hans hjärna fortsatte att säga ’katt’. Hans hjärna fortsatte att upprepa ’katt’ och inget annat. […] Inte Alessio. En katt”. 

                                                            (Avallone, 2012, s. 375-378)

 

Avallone, S. (2012). Stål. Stockholm: Natur & Kultur.

Antal kommentarer: 12

Göran

Fantastiskt bra skrivet. Bland det bästa jag läst om cyklister/bilister/gångtrafikanter. Hoppas bara att många många många får möjlighet att läsa det.


Bitte Håf

Så väldigt väldigt bra. Bäst.


Raymond Bergmark

Välskrivet och nyanserat!


Pelle

Mycket bra. Jag delar.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

När vi lyssnade på musik från Holland och det kändes som ’Populärmusik från Vittula’ fastän vi var på Hammarö.


På fredag är det åter dags för Hammarö 3-dagars. Trots att tävlingen bjuder på sammanlagt tre höjdmeter och inte passar mig överhuvudtaget så längtar jag dit. Tävlingen får mig nämligen att tänka tillbaka på den ikoniska resan jag gjorde dit år 2010. Alla resor jag gjort till cykeltävlingar – speciellt etapplopp – har varit minnesvärda på sitt eget lilla sätt. Det som gjorde Hammarö 2010 till något utöver det vanliga var den explosiva sammansättningen av personer på en liten yta med väder och omgivning som förde dem samman.

Med på resan var jag, Karl Immelsjö, Daniel, pappa och Philip Lindau. De förstnämnda fyra utgjorde den vanliga konstellationen till cykeltävlingar det året men till Hammarö hade vi lyckats övertala Philip att hänga med oss. Eftersom jag och Karl ännu var unga och oförstörda så var Philip en stor förebild. Philip gjorde då sitt första år i elitklassen efter att ha blivit svensk juniormästare 2009. Tidigare under säsongen hade Philip vunnit en tävling i Tyskland där större delen av startfältet varit professionellt. Philip återgav historien om hur han vunnit loppet minst hundra gånger under resan och jag kommer ihåg den än idag: Philip har glömt att ladda sitt batteri till di2-växlarna när han åker till Tyskland för att tävla över helgen. Batteriet tar slut efter lördagen men genom att låta det ligga på ett element natten till söndagen så återfår det lite kraft. Nästa dag fungerar Philips växlar – till en början. När batteriet tar slut lägger Philip ner på 53×11, vinkar adjö till klungan och kastar loss solo. Jag och Kalle tröttnade aldrig på att höra den berättelsen. 

Eftersom alla fem med cyklar inte fick plats i en bil så hyrde vi en buss. Bussen utröstade vi med en transmitter som vi nyligen köpt. För den som inte vet vad en transmitter är så var det föregångaren till AUX i bilen. Genom att koppla din telefon till transmittern kunde du spela din musik via en radiofrekvens. Transmittern kom att spela en avgörande roll i denna resan.

Efter att vi kört bil på cykelbana och hämtat Philip i Skara tog han snart över transmittern och började spela house. Givetvis hade vi hört elektronisk musik innan men inte ren house. Jag och Karl kastades tillbaka i sätena av den tunga basen när Philip gick igenom live-set efter live-set. Philip spelade låtar som några månader senare kom att bli sommarplågor. Det var som hämtat ur Populärmusik från Vittula när Matti och Niila smyger in i syrrans rum och sätter igång en skiva med Beatles. Att vi dessutom blev introducerade till detta nya av vår förebild gjorde det hela ännu större. När jag kom hem var mina musikvanor för evigt förändrade.

Ett brak! Åskan slog ner. En kruttunna brann av och sprängde rummet. Syret tog slut, vi slungades mot väggen, låg fasttryckta mot tapeten medan kåken snurrade i rasande fart. Vi satt fast som frimärken medan blodet pressades in i hjärtat, samlades i en tarmröd klump innan allting vände och sprängdes åt andra hållet, ut i fingrarna och tåspetsarna, röda spjutlinjer av blod i hela kroppen tills vi gapade kvävda som fiskar.

Efter en evighet avstannade virveln. Luften susade tillbaks in genom nyckelhålet och vi splattade ner på golvet i små fuktiga högar.

Rock ’n’ roll music.

(Niemi, 2000, s. 71-72) 

På kvällen när alla gått till sängs på campingen och pappa var iväg för att borsta tänderna smög jag, Karl, Philip och Daniel ut till bussen. Vi kopplade in transmittern, startade bilen och vred upp volymen på max.

Det är inte så att jag gillar house mer än någon annan musikgenre egentligen. Däremot associerar jag tillbaka till Hammarö 2010 när jag lyssnar på house. Ibland är omgivningen, sällskapet och stunden den där första gången viktigare än allt annat. Nu hinner jag inte gå igenom alla minnen från Hammarö 2010 men förutom introduktionen till house var det även: Resan där jag fick låna ett par Oakley Radar, resan där jag och Karl skrek i duschen av smärta eftersom vi tagit för mycket liniment på benen, resan där vi bodde fem killar på några få kvadratmeter samt resan där vi hade många gemensamma stunder och njöt av varandras närvaro på campingtoaletten utan att veta det.

Mellan Folkabo och Bäck ute på Västgötaslätten finns en tre kilometer lång sträcka som går över ett öppet fält. Från Bäck till Folkabo går den i rak nordlig riktning d.v.s. jag brukar passera där på vägen hemifrån. På andra hållet – från Folkabo till Bäck – går vägen helt logiskt i sydlig riktning och jag brukar oftast passera där på vägen hem. Såhär långt verkar det kanske vara en trevlig liten väg – och det hade det varit om det varit för det faktum att det blåser sydvästlig vind här nio av tio dagar om året. Sträckan från Bäck till Folkabo är därmed mycket trevlig men på andra hållet – från Folkabo till Bäck – är sträckan synnerligen otrevlig. På ett av mina första ensamma distanspass kom jag dit med tio mil i benen, snöstorm och istappar under näsan. Halvvägs till Bäck började jag skrika rätt ut; ”om du vill döda mig Gud så får du ta i mer, döda mig direkt istället för att låta mig lida”. Jag hörde knappt min egen röst och Gud hörde uppenbarligen inte heller mina böner då jag slutligen kom fram till Bäck med livet i behåll. Idag kan jag passera samma sträcka och för undantagets skull ha medvind – men jag tycker likväl att att det går tungt.

Det är nämligen så vi människor fungerar – vi arbetar med minnen och associationer. Har du en favoritrunda på cykel? En favoritväg? En favoritbacke? Har du någon favoritmat? Någon favoritöl? När du svarar på frågorna kommer du antagligen att tänka på minnen då du hade de där bra benen, det rätta vädret eller det rätta sällskapet. Det är likadant om vi vänder på det: Vilka backar gillar du inte? Vilka rundor känns långa och sega? Vilken mat tycker du är äcklig? Problemet med dålig skolmat handlar inte alltid om dålig skolmat – många elever hatar skolmaten eftersom de hatar omgivningen. Det finns de som förnekar kärlek vid första ögonkastet men sanningen är som sådan att just våra minnen – i synnerhet det första – i många fall bestämmer vad vi tycker om någonting.

Samtidigt är det viktigt att inte romantisera våra minnen och det förflutna allt för mycket. Det finns de som påstar att det var bättre förr. Vad exakt de menar med förr är inte helt klart; var det förr när de var unga och friska, förr när de ännu var sperma i pappas pung eller förr när dinosaurierna härskade över jorden? Det mesta pekar på att världen utvecklas och långsamt blir bättre – särskilt om vi sjävla vill det. Varför ger jag mig inte in på i detta blogginlägg utan nöjer mig med att konstatera att AUX är mycket smidigare än transmitter.

Niemi, M. (2000). Populärmusik från Vittula. Stockholm: Norstedts Förlag.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Den gode, den onde, den fule


Dagen efter studenten var jag arbetslös, osäker på min framtid och i samma skick som de flesta andra studenter när jag satte mig ner i baksätet på lagets bil på väg till Helsingborg. På söndagen, alltså två dagar efter studenten, skulle vi köra en dansk cuptävling strax utanför Helsingör. Min form var egentligen ganska bra men mitt huvud var någon helt annanstans så jag låg och slirade längst bak hela tävlingen och klippte sista gubbe efter sista gubbe när de åkte av. Efter tolv mil kom det plötsligt in några hästar i klungan och sparkade bakut. Klungan splittrades tack vare detta och jag hamnade i en grupp med Stefan Schumacher som svor på minst tre olika språk. 

Samtidigt som vi började jobba för att komma tillbaka till klungan började det ösregna. Laget jag körde för åkte på de sämsta däcken som någonsin tillverkats. De var smala, hårda och hade inget grepp i väta. Det släppte för mig i varje kurva och tillslut körde jag rakt in i Schumacher när det släppte i en rondell. ”Eyy, take it easy man”, sa Schumacher och vi lyckades med att hålla oss på hjulen. I nästa kurva gled jag omkring som en ål igen och snart tappade jag kontakten med min grupp och bröt. Detsamma gjorde alla andra i min grupp. Schumacher tog antagligen tag i en bil för några varv senare satt han i täten och gasade igen med ett belåtet leende på läpparna. Efteråt satt vi i teambussen och jag kände mig mer förvirrad än någonsin tidigare i livet. Jag visste knappt vem jag var, var jag var samt varför och jag hade dessutom tappat allt förtroende för cyklister. Världen skulle aldrig bli densamma igen. Nu, knappt två år senare grips jag av samma känsla. Den här gången handlar det inte avslutad skolgång eller cykeltävlingar – Bradley Wiggins har slutat cykla.  

Jag följer proffscyklingen av två anledningar. Bröderna Ludvigsson och Bradley Wiggins. Bröderna Ludvigsson för att de är vänner – Wiggins för att han var min hjälte. Dessvärre slutar det inte där. Wiggins var mer än min hjälte. 

Bradley Wiggins var för mig den gode, Blondie – spelad av Clint Eastwood – i Den gode, den onde, den fule. Froome var Tuco, den fule, och alla andra representerade den onde, Angel Eyes. Precis som Blondie så var Wiggins sin egen man. Wiggins ville vinna Tour de France och det byggdes ett helt lag kring honom. Wiggins misslyckades, han hånades och ifrågasattes men tillslut vann han touren år 2012. 2013 tog istället Froome, den fule, över. Istället för att bråka med Tuco valde Blondie, som den gode man han är, att dela på skatten. Wiggins utmanade inte Froome om kaptensrollen utan valde istället att satsa på Paris – Roubaix. Återigen blev han bespottad och ifrågasatt och denna gången kanske än mer än efter det katastrofala försöket att vinna Giro d’ Italia 2013. Förvisso vann Wiggins aldrig Paris – Roubaix men han blev 8:a respektive 18:e man 2014 och 2015 – båda gångerna mindre än en minut bakom segraren. Om någon år 2005 sagt att Bradley Wiggins skulle avsluta karriären som vinnare av Tour de France och en allvarlig utmanare i Paris – Roubaix hade ingen vågat satsa ett sketet korvöre och absolut inte en handfull dollar.

Bradley Wiggins pratade inte om vilka cykeltävlingar han skulle vinna. Han pratade om dem. Sen vann han dem. 

Bradley Wiggins vann tempo-VM med skägg i ansiktet. Med. Skägg. I ansiktet. Herregud. Skägg. 

Skägg i ansiktet. 

Bradley Wiggins var en enastående atlet men samtidigt inte mer än en människa. På toppen av sin karriär 2013 – efter vinsten av Tour de France och OS-tempot i London – rökte han en cigarett. Efter vinsten på tempo-VM 2014 drack han en Mahou Cinco Estrellas. Förra månaden på Mallorca letade jag som Blondie, Tuco och Angel Eyes efter skatten på 200 000$ över hela ön efter denna öl men förgäves då jag endast hittade Mahou Clásica och Mahou Negra. Besvikelsen var total när jag inte kunde hitta detta gemensamma band som skulle förena mig med min idol. Jag hann aldrig dricka en Mahou Cinco Estrellas innan Wiggins slutade cykla. Zayn Malik slutade i One Direction. 

Bradley Wiggins var mer än en cyklist och människa. Han var Sir. Bradley Wiggins och en av de mest välklädda personerna i världen. De svarta strumporna, de höga skoöverdragen och skägget är några av trenderna där Wiggins varit högst delaktig i skapandet. Sir. Bradley Wiggins hade karisma. 

Min historielärare på gymnasiet sa att många svenskar upplevde känslan av att ha förlorat en anhörig när Palme blev skjuten – en känsla som skapade ett vakuum efteråt. Så känner jag idag när Sir. Bradley Wiggins slutat som cykelproffs. Wiggins var mer än en idol för mig. Wiggins var som en del av mig i proffsklungan, ett proffs som jag kunde identifiera mig i (bortsett från skägget). Wiggins var den gode, Blondie, men han är död nu och kvar finns bara Tuco och Angel Eyes. Den som har sett Den gode, den onde, den fule vet att filmen inte slutar så. Hade den slutat så hade det varit en jävligt dålig film. 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in