Blogg

Unofficial Swedish Road Cycling Men Elite Cycling Awards 2015


Efter förra årets succé, Unofficial Swedish Cycling Awards 2014, och årets Unofficial Preview of the Teams in the Swedish Elite Men Category 2015 har det åter blivit dags att dela ut några hedervärda priser. Eftersom utmärkelserna är högst inofficiella och juryn icke-representativ har jag återigen valt att begränsa mig till herrelitklassen. 

Årets manliga 1337-cyklist: Alexander Gingsjö (Tre Berg). 

Enligt en del är Alexander Gingsjö datanörden som spelade CS tills den dag han helt plötsligt bestämde sig för att börja cykla och pang bom 2014 blir han svensk mästare i tempo och exakt ett år senare svensk mästare i linjelopp. Sanningen är nog den att Gingsjö alltid varit en cyklist innerst inne men det tog ett tag innan han förenades med sitt öde och ersatte Jolt-colan med espresso. När ”Farsan” – som Fredrik Ludvigsson kallar honom – finns med i startlistan vet Sveriges herrelitcyklister att det kommer gå undan värre. Kvällen innan Östgötaloppet ber alla till Gud i hopp om att Gingsjö ska bli sjuk över natten. Utan tvivel är mannen som 2016 cyklar runt i den svenska mästartröjan Årets manliga 1337-cyklist

Årets mest vilsna cyklist (vinner en Garmin): Robert ”Robocop” Gustavsson (JCK).

Robocop är ortopeden som opererar människor och säljer njurar till vardags men tycker att skruva på cykeln är petigt – fast det är inte därför som han är Årets mest vilsna cyklist. På Hammarö 3-dagars stod Robocop för en beundransvärd prestation när han lyckades köra vilse på såväl prolog som tempo. Dessutom krönte han den underbara helgen med att köra sönder sina redan sålda hjul på linjeloppet. ”Det var mayhem”, som Robocop själv skulle sagt. 

Årets GP-kung: Isac Lundgren (Team Aragorn II son av Arathorn).

Isac Lundgren blir Årets GP-kung för andra året i rad. Wetterhall i alla ära men kortbane-SM väger lätt i jämförelse med att bli utsedd till årets GP-kung på min blogg. Isac uppfyller alla kriterier som en sann GP-kung bör upflylla. Han har tempodräkten, den välvårdade frisyren och tycks äta godis i parti och minut. Den som ser bilden ovan kan tro att Isac just fått blommor eftersom han vunnit ett GP-lopp men det stämmer inte. Blommorna kommer från hans beundrare och beundrarinnor i den trevliga lilla staden Linköping. Endast riktiga GP-kungar är så populära. 

Årets gladaste cyklist: Sebastian Balck (Tre Berg). 

Den som inte är införstådd i bakgrunden till bilden ovan kan tro att Sebastian Balck, innan bilden togs, smällt i sig tjugo koppar espresso gjord på bönor från hans eget Balck Coffee och är mitt uppe i ett rus. Nu vet jag inte vad Balck hade gjort innan prisutdelningen, men glad blev han när vinsten på ett spurtpris under Elisedals GP resulterade i 2 kg M&M. 

Årets minst glada cyklist: Richard Larsén (Team Argon 18).

Det var nog bara de som står Richard Larsén riktigt nära som trodde att han under 2015 skulle vara en av Sveriges absolut starkaste cyklister med en vinst på Kinnekulle och silvermedalj från linje-SM som de kanske största framgångarna. Egentligen borde Richard vara glad – och det hade han varit – om det inte hade varit för att Sebastian Balck spurtade förbi honom och kammade hem 2 kg M&M på Elisedals GP. 

Årets kortaste comeback: Simon Galle.

Det fanns en tid då Simon Galle lyste upp klungan med sina stenhårda attacker och allmänt galna men sköna attityd. På linje-SM gjorde han Årets kortaste comeback i herrelitklungan men vi hoppas såklart på att Simon dyker upp som gubben i lådan även under nästa säsong. 

Årets mustasch: Edvin Tholin (CK Moppemurre).

Jag har en gång skrivit att Edvin Tholin är den svenska klungans Marcel Kittel och att alla följer i hans fotspår vad det gäller mode. Frågan är då varför mustaschen inte fick något genomslag under 2015 trots att Edvin bar en mitt i sitt vackra ansikte under en längre tid? Problemet var att Edvins mustasch behövde rätt ljus för att synas och detta innebar tyvärr att den lämnades obemärkt av många. Det var först i dammet från grusvägarna på u6 som Edvins präktiga mustasch uppenbarade sig offentligt och blommade ut i sin fulla potential. Enligt säkra källor var Rasmus Quaade i Tidaholm just denna dag och resten är som de säger, historia. 

Årets skägg och Årets smeknam: Johan Landström (Barkhyttan AIF).

SVT:s kommentatorer sågade och gjorde sig roliga över smeknamnet ”Björnen från Barkhyttan” på bästa sändningstid mitt under kortbane-SM. Det säger det mesta om kvaliteten på SVT:s kommentatorer. Den som kan svensk herrcykling skojar inte om Björnen från Barkhyttan och absolut inte om hans skägg. 

Årets bästa resultat på en tävling av en lagledare #merawatt: Fredrik Lindström (Elisedals GP).

Årets vad som hade kunnat varit årets katastrof: CK Hymer.

På vägen till Dalarna havererade CK Hymers legendariska buss. När jag såg att de åkte i en hyrbuss och de berättade den hemska historien för mig mådde jag dåligt, det var som att en nära vän plötsligt blivit allvarligt sjuk. Som tur var fixade Joakim den trasiga växellådan med silvertejp så nu rullar stök-bussen igen. Ryktet säger att den nyss genomgick en godkänd besiktning helt utan anmärkningar i protokollet. 

Årets Steve: Steve.

Att Steve blir Årets Steve är föga överasskande eftersom det bara finns en Steve och just denna Steve var i högform under u6 Cycle Tour i juli. Innan du läser vidare vill jag gärna att du beskådar Steve på bilden ovan för där ligger han nämligen i den patenterade Steve-positionen. Nåväl, åter till u6 där Steve lyckades vinna första linjeetappen i stor stil. På den andra linjeetappen tappade han dessvärre ledartröjan. GP-loppet drabbades av uselt väder – tio grader och regn – då valde Steve att köra ett varv i full vintermundering för att sedan bryta. Dagen efter mosade han allt och alla i Ekedalen, jag sa till och med till min storebror att han skulle vinna solo när det var fyra mil kvar. Det var en sällan skådad uppvisning som till och med överträffade utklassningen i Sollerönloppet månaden innan där Steve gick över målinjen. Gick. 

Årets polis: Ove Nilsson (Cykelklubben Blåljus).

Ove har under säsongen stått för en och annan uppläxning i klungan. Vokabuläret kan ibland vara i det hårdaste laget men en sak är säker: den som har bråkat med Ove i klungan bråkar aldrig mer i klungan. 

Årets längsta pass i Ryahallen #aldrigvila: Fredrik Lindström.

Årets oldie but almost goldie: Joakim Åleheim.

Joakim Åleheim är beviset för att jag har minst 22 säsonger kvar att tävla på cykel i elitklassen. 43 år ung blev han trea på tempo-SM, endast 1:19 från guldet. Det finns en hel del teorier kring hur Åleheim kan vara så stark och den som flest herrelitcyklister ställer sig bakom är att han kör med flygfotogen i flaskorna. 

Årets lag: Team Tre Berg – Bianchi.

Dagen innan SM sa Anders Ekh att Tre Berg skulle byta namn till fyra berg eftersom de var så många. Var den gode Ekhen inte förstod var att han summerade hela säsongen i ett skämt. Tre Berg har varit överallt 2015. De har varit utomlands och tävlat. De har kört alla tävlingar i Sverige, från proffsloppet Velothon Stockholm till de minsta bonnatävlingarna ute på vischan. De har fullkomligt dominerat en del tävlingar och sopat rent på prisborden. Team Tre Berg – Bianchis dominans har varit bra för herrelitklungan då de fungerar som en internationell måttstock och höjer standarden på tävlingarna avsevärt. Över allt annat har de kört Vätternrundan på 6:33. 

Årets längsta #källardistans: Fredrik Lindström.

Årets hederspris till minne av den jäveln som uppfann Sticky Bottle: Filip Bengtsson. 

Efter att jag utsett Filip Bengtsson till Årets bad boy 2014 valde SCF att sätta honom under bevakning från kommisarie Claes. Efter en säsong rapporterar nu Claes och SCF att Filip gått från ”Riccardo Ricco” till ”Alexandre Vinokourov” på bad boy-skalan, vilket indikerar en avsevärd förbättring. Därför får Filip Årets hederpris till minne av jäveln som uppfann Sticky Bottle

Årets bästa cykelbloggare: Marcus Persson.

Eftersom samtliga jurymedlemar var överens om Årets bästa cykelbloggare ansåg de att en motivering var överflödig.


Nytt nummer ute i butik nu!

I detta nummer har vi:

  • Snackat med Justin Williams och Ebbe Silva
  • Tipsar om hur du överlever hösten
  • Tar en djupare tips på hur mensen påverkar din träning
  • Hetsar om vikten av kolhydrater

Ute nu!

Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

But first. Let me take a selfie.


Det är inte alla gånger jag åker ut och cyklar för träningens skull. Jag cyklar inte alltid med syftet att tänja på gränserna av vad jag klarar av för förbättra min fysika kapacitet och hälsa. Ibland cyklar jag bara för att komma till ställen jag aldrig varit på, hitta nya vägar eller köra en gammal väg på andra hållet. En del dagar cyklar jag tillsammans med andra bara för sällskapets skull. Slutligen finns rundorna då jag bara filosoferar. Det finns – enligt mig – få ställen här världen som är bättre än cykeln att filosofera på. Måhända att du emellanåt är för mycket upp i det blå samtidigt som en bil dundrar förbi. 

Den amerikanske filosofen John Rawls (1921 – 2002) är mest känd för sin En teori om rättvisa (1971). Rawls teori om rättvisa utgår från ett hypotetiskt naturtillstånd där han föreställer sig hur en grupp människor utformar grunderna för samhället. Rawls tänker sig att människorna bär en okunnighetens slöja. Okunnighetens slöja gör att människorna inte kan se sin position, klass, intelligens eller förmågor i samhället de ska forma (Lewin 2007). 

Utifrån denna utgångspunkt spekulerar Rawls i huruvida människorna i hans ursprungstillstånd skulle utformat samhället. Rawls drar slutsatsen att de åtminstone skulle författat två huvudprinciper. Den första är allas lika rätt till basala friheter – denna rätt måste också ta andras friheter i hänsyn. Den andra är att sociala och ekonomiska missförhållanden ordnas på ett vis som gagnar alla. Höga sociala ämbeten ska vara åtkomliga för alla (Rawls 2009 [1971]). 

Nu är inte min vision med detta inlägg att sprida någon socialliberal propaganda. Delvis för att bicycling mer eller mindre förbjuder mig från att göra det. Dessutom finns det flertalet kritiska punkter i Rawls teori som såväl erkända teoretiker som jag kan se och peka på. En av de mest uppenbara är att Rawls inte nämner kvinnor och nationalitet som specifika saker vilka kommer påverka positionen i samhället. 

Min poäng är snarare att använda Rawls teori om det hypotetiska ursprungstillståndet och okunnighetens slöja som ett verktyg för metakognitivt tänkande d.v.s. reflekterande kring sig själv (detta till skillnad från Rawls som försökte definera vad ett rättvist samhälle är). Vem är du egentligen – enligt dig själv och enligt samhället? Denna tankegång är extra intressant – och eventuellt kontroversiell – när människor på flykt tydliggör en handfull av de skillnader som existerar mellan människor i vårt samhälle – tack vare samhället.   

Jag är själv född och uppväxt i en familj där det alltid funnits mat på bordet och mina föräldrar har alltid funnits där. Jag har aldrig behövt betala för min skolgång ur egen ficka och vägen till skolan har aldrig varit farligare än arga SJ-konduktörer. Jag anses idag vara en vuxen person men trots detta lever jag med privilegiet att aldrig hört en kulspruta på riktigt. Om Rawls naturtillstånd varit en historisk realitet hade jag utan tvivel varit en av vinnarna. 

Min uppmaning är helt enkelt att tänka över vem du själv är nästa gång du är ute och cyklar. Återigen vill jag tydliggöra en punkt: meningen är inte att komma fram till en slutsats likt att du kunde ha varit en helt annan människa på en helt annan plats med helt andra förutsättningar. Verkligheten är som den är och allting har sina biologiska, geografiska, och kanske främst, historiska förklaringar. Jag är överhuvudtaget inte intresserad av vad du kommer fram till. Syftet är nämligen att inse vilket fantastisk ställe för filosoferande cykeln är samt – vilket jag tidigare nämnt – få syn på sig själv. Att tänka metakognitivt. Jag fullt medveten om att det är andra gången jag skriver metakognitivt men de fullkomligt älskade det ordet på Högskolan för lärande och kommunikation och även jag gillar att svänga med det tjusiga begreppet för att framstå som oerhört intellektuell.  

Att se och förstå sig själv är nämligen en grundförutsättning för att kunna förstå andra människor. För att se andra behöver man ibland se sig själv och för detta krävs mer teoretiska hjälpmedel än spegel och selfies. Det må vara hänt att jag först och främst har dagsaktuella frågor som flyktingar i åtanke – men detta är en lärdom som är minst lika användbar inom flertalet andra områden. Att se sig själv i trafiken är grundbulten för den som vill ta sig fram med hänsyn. Det kan också vara viktigt att ha förståelse för den där cyklisten som alltid blir avhängd först på klubbträningarna och som alltid väggar. Inte enbart för att alla ska känna sig välkomna till klubbträningarna utan också för att det i denna fråga en gång var – eller kommer bli – du. 

Rawls, John, 2009 [1971]. ”En teori om rättvisa” i Beckman, Ludvig – Maria Carbin – Eva Erman – Andreas Gottardis – Ulf Mörkenstam – Sofia Näsström – Jouni Reinikainen – Maria Wendt (red.), Texter i samtida politisk teori. Malmö: Liber, s. 273-289. 

Lewin, Leif, 2007. Statsvetenskapens grunder. Stockholm: SNS Förlag. 

Artikelförfattaren ber om ursäkt för det högst egocentriska bildvalet. 


Antal kommentarer: 1

Nicke

Att vara är att förnimmas.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Den tuffaste etappen någonsin.


De senaste dagarna har Oleg Tinkovs uttalanden kring Chris Froome och damcykling blåst liv i en viktig fråga som emellanåt tenderar att glömmas bort. Det är ingen tillfällighet att synen på damidrott och herridrott som olika, eller lika, mycket värda sopas undan mattan med jämna mellanrum, ty maktens andra ansiktet är att: ”A har makt över B om A kan förhindra att det B vill kommer upp på dagordningen.”

Proffscyklingen brottas med sin förfärliga dubbelmoral. Ena dagen står Tour de France-vinnaren på podiet i Paris och pratar om den nya generationen cyklister med högre moral. Drygt ett år senare tar samma cyklist tag i en bil för att återansluta till klungan efter en krasch och diskvalificeras i Vuelta a España. Sticky bottle och justerande av bakbromsar är mer regel i undantag i en klungan som bedyrar sin nya goda moral. Det är ungefär som att du skulle sitta på en fest och dricka öl samtidigt som du berättar att du är nykterist.

Mästerskapen i dubbelmoral avgörs varje år i månadsskiftet augusti/september och i år tog ovan nämnda Oleg hem titeln efter en beundransvärd (korkad) prestation under etapp 12 av Vuelta a España. Två cyklister i hans lag, Tinkoff – Saxo, var inblandade i incidenter med motorcyklar. Oleg blev då, med den rätta, rasande och hotade med att bojkotta tävlingen. Om jag velat sänka det här inlägget till samma nivå som Oleg, kunde jag här jämfört hans beteende med en tjurig tonårstjej men eftersom jag sett såväl gubbar som killar och kärringar bete sig på detta vis gör jag inte den generaliseringen. Att förnedra genom att generalisera fördomsfullt var nämligen exakt var Oleg gjorde när han skrev att Chris Froome ”cyklade som en tjej” efter sin krasch på samma etapp.

Why, surely by this he meant that Froome was putting his heart and soul into riding like a beast, despite earning a poor wage, receiving a fraction of the media attention as his colleagues, and having fewer opportunities to race?

                                                           (Arthurs-Brennan, 2015) 

Eftersom det är högst oklart vad mer exakt ”cykla som en tjej” egentligen innebär höjdes snart röster. Oleg replikerade då med att damcykling inte var något värt, hade problem och han själv föredrog beachvolley samt fickpingis (det sistnämnda är artikelförfattarens tilägg).

Låt oss nu sammanfatta vad som hänt. Oleg tycker det är fullständig katastrof att en eller två av hans cyklister gått i backen tack vare ovarsamma motorcyklar men att se ner på, och förminska, en hel grupp individer är försvarbart. Oleg går till och med så långt som att hävda att det är hans rätt med det fria ordet.

Nu gör jag en djupdykning i moralfilosofins allra djupaste vatten, men jag vill hävda att en cyklist som blir påkörd av en motorcykel enbart förorsakar minimal skada i paritet med att sprida tvivelaktiga och unkna värderingar kring damidrott. Jag har själv vurpat och det gör ont, men såren läker och livet återgår snart till det normala. Tjejer tvingas däremot att leva under orättvisa förhållanden hela livet. De har gjort så i århundraden och även om det blivit till det bättre bromsas färden mot jämställdhet upp av sådana som Oleg. 

Tyvärr måste jag likt en riktig pessimist här konstatera att Oleg inte är ensam om att sprida och bevara denna seglivade uppfattningen kring damidrott och damcykling. För att exemplifiera kan jag här jämföra reaktionen på en tjej som går upp från juniorklassen till elitklassen för att få bättre konkurrens och en kille som gör detsamma. Överlag kommer många i dikena på våra svenska cykeltävlingar dra följande slutsatser: Konkurrensen i damklungan är för dålig men killen är riktigt lovande. Givetvis finns undantag och min uppfattning är att inställningen blivit bättre – men inte bra – i Sverige under de åtta år jag tävlat. 

Problematiken kring cykelsporten som ojämställd är djupare än rätten till samma tävlingar och jämställda prissummor. Hela diskursen inom cykelsporten vilar nämligen på ett manligt övertag. Förutom ovan nämnda inställning till saker och ting finns mer uppenbara exempel som Giro d’Italia kontra Giro d’Italia Femminile och det faktum att många av de stora cykelmärkena ofta har cyklar samt damcyklar. Trots att förhållandet på jorden är 1.014 män mot en kvinna enligt CIA World Factbook, tenderar sortimentet som ska vara optimerat för kvinnor endast utgöra en bråkdel. 

Samtidigt som jag skriver detta blir Jenny Rissveds trea och Ida Jansson fyra i sina respektive klasser på MTB-VM. Om ”cykla som en tjej” varit ett svenskt – likt förbannat illa uttryckt – ordspråk skulle det haft en positiv innebörd. Som tur var är idrottslig prestation (och egenskaper) inte könsligt förbundna. En tredjeplats på VM är en tredjeplats på VM. Tjusningen i idrott ligger nämligen lika mycket i kampen mot sig själv som i kampen mot andra. Det är därför doping, sticky bottles och gratisåkning med bilar urvattnar intresset för manlig proffscykling, låt gå att vi emellanåt får se inspirerande cykling från till exempel Tom Dumolin. Oleg och många andra tycks har glömt det där med kampen mot sig själv.

Nu får Oleg – precis som han själv påpekar – skriva och tycka som han själv vill i frågan. Det är hans rättighet och frihet. Vad han bortser ifrån är att han också har en skyldighet att använda sitt förnuft och tänka sig för innan han utger sina åsikter offentligt. Hade han varit rationell nog att tänka sig för hade han förmodligen kommit fram till att hans åsikter och dubbelmoral skadar cykelsporten mer än de gör nytta. Logiken säger oss nämligen att den som har fri- och rättigheter likväl har skyldigheter. Tyvärr tycks de medföljande skyldigheterna vara något som idag glömts bort eller ignoreras. 

Desto mer du tänker på förhållandet mellan och förutsättningarna för dam- och herrcykling, desto mer förstår du att det inte står rätt till. Därför är det viktigt att argumentera emot – inte tysta – en sådan som Oleg, eller åtminstone försöka få honom att reflektera över saken. Nästa gång du hör någon jämföra en cyklists utförsåkning med en kärring, nästa gång du hör någon kalla damklassen för kosläpp, nästa gång du hör någon beklaga sig över ”alla tjejer som gnäller över prissummor men sedan inte kör tävlingarna” – be dem då, vänligen men bestämt, att förklara sig. Etapp 12 i Vuelta a España beskrevs kanske som den tuffaste någonsin men om cykelsporten ska bli jämställd väntar en ännu tuffare etapp. Som tur var motiveras cyklister av tuffa utmaningar. 

Återigen tackar jag Valentin Baat för foto: http://www.baatphoto.com/

Arthurs-Brennan, M. (2015). Oleg Tinkov Thinks Women Shouldn’t Be Bike Racing and Feminism is ’Abusing’. Hämtad 5 september från http://totalwomenscycling.com/news/oleg-tinkov-thinks-women-shouldnt-be-bike-racing-and-obviously-he-is-wrong-54439/#Cbekp31qiOIZXX6M.97


Antal kommentarer: 1

Sven-Erik

Logiskt sett följer ingen skyldighet på ett innehav av rättighet/er. Du kan t ex ha rätt att yttra dig men välja att låta bli. Personligen så använder jag mig av yttrandefriheten för att säga emot Tinkoff, utom när han någon gång verkar säga något vettigt. Det senare sker enligt min mening alltför sällan. Men att vara vettig är inte alltid smart. Det är en av många anledningar till att Tinkoff har större inflytande än jag har. Damcyklingen främjas, tänker jag, inte av ett hävdande att motståndararna är ologiska. Däremot driver de ofta egensinniga resonemang där de gör skillnad på damer och herrar så att damerna missgynnas. För att motverka dem krävs inte så mycket logik utan mer av viljeansträngning. Helt apropå så ger sidan Idrotten vill på http://WWW.scf.se ett 404-fel (=sidan finns inte). Kanske en indikation på varför SCF inte förmår tillvarata de framgångar som svensk damcykling haft på senare tid?



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Cykelsveriges framtid är nu.


Bortsett från den tunna tävlingskalendern finns det idag två stora svagheter som håller tillbaka svensk cykel: Till att börja med så har vi inte tillräckligt med bredd – startfälten i ungdoms- och juniorklasserna är närmast obefintliga. I Danmark finns det lika många juniorcyklister i en klubb som i hela Sverige. Avsaknad av bredd är inte det enda problemet – den spets vi trots allt har får inte tillräckligt med stöd för att utveckla sin fulla potential. Samtidigt som Danmark och Norge skördar framgångar i Tour de l’Avenir kör några av de talangfulla svenskarna – som mycket väl skulle kunna hävdat sig i ”framtidens Tour de France” – Velofondo Vårgårda.

Sören och Asbjörn Kragh Andersen, Mads Würtz, Mads Pedersen och Michael Carbel Svendgaard är några av de danskar som i detta nu dominerar den internationella u23-scenen. Faktum är att jag tävlat mot dem allihop och då var de bra – men långt ifrån omänskliga. Sanningen är till och med som sådan att Fredrik Ludvigsson och Marcus Fåglum var, och är, på deras nivå. Med detta sagt är det lätt att börja undra varför inte Sverige erhållit samma internationella framgångar som danskarna? Jag lovar att det snarare handlar om en brist på resurser och tävlan än cyklisternas förmåga. 

Gustav Höög, 11/04-1995, Team Tre Berg – Bianchi

3:a Baltic Chain Tour (2015)

3:a Tour of Estonia (2015)

5:a GP Viborg (2015)

2:a etapp 5, Fléce du Sud (2015)

7:11 Vätternrundan 2015

Det är såklart en lång och komplicerad väg att gå innan vi kan tala om Sverige som cykelnation likt Danmark – men vi kan utan tvivel nå dit. För att detta överhuvudtaget ska kunna bli en möjlighet behövs två saker. Först och främst behövs kompetent personal inom landslag och förbund som väljer rätt tävlingsprogram, handskas med cyklisterna på rätt sätt, ger dem rätt service och rätt mat på bordet. Dessutom behövs sponsorer som ger landslag och Continental-lag den budget de behöver. Det är inte gratis att vara ute på kontinenten och tävla.

Dessvärre saknas idag en fullskalig stab med personal i landslaget. Lag som Team Tre Berg – Bianchi och Bliz – Merida tävlar utomlands men kanske lite för lite. Företag i Sverige verkar tyvärr vara mer intresserade av motion än tävling. I andra delar av världen stödjer företag idrotter och idrottare uppifrån och ner – eliten får mest, motionärer och ungdomar lite mindre. Eftersom eliten är motionärernas förebilder fungerar detta utmärkt. Dessvärre är kanske den svenska elitscenen på cykel inte den mest marknadskraftiga – och det må vara hänt att Vätternrundan får mer publicitet än små fina UCI-tävlingar i Belgien och Frankrike. Nu är det bara så att någonstans ska vi alla börja – kolla bara på Storbritannien och SKY. Det kan mycket väl vara läge att ta de första stegen nu – Sverige har nämligen en stark generation med cyklister på gång.

Lucas Eriksson, 10/04-1995, Team Tre Berg – Bianci

6:a Junior-VM 2013, 7:a Junior-VM 2014

1:a bergspristävlingen, Trofeo Karlsberg 2013, GP Général Patton 2014

6:a Skive-Löbet (2015)

11:a totalt Oberösterreichrundfahrt (2015)

8:a Paris – Roubaix Juniors (2014)

7:11 Vätternrundan 2015

Vi kan här ställa oss frågan varför det överhuvudtaget är intressant att sponsra cyklister och cykellag? Den frågan blir särskilt intressant när – som tidigare nämnts – en del hävdar att vinsten är större av att sponsra motionärer (eller det paradoxala ordet elitmotionärer som en del använder för att precisera sig). Du som läser detta har antgligen ett cykelintresse så du vet vilken prestation det är att ta sig 300 kilometer runt Vättern eller bara fullfölja ett triathlon. De unga killar och tjejer som jag skriver om idag tränar i genomsnitt en halv eller en tredjedels Vätternrunda varje dag. Nu kanske du förstår vilka atleter det rör sig om. Sådana elitidrottare förtjänar att få möjligheten att tävla mot de bästa i världen och genom sina resultat inspirera motionärerna – eller elitmotionärerna. Ja, du kanske vinner på att sponsra motionärerna nu men i längden är vinsten otroligt mycket större av att sponsra en framgångsrik elit. Det finns en anledning till att Team SKYs budget växer för varje år som går. 

Låt oss leka med tanken att Team Tre Berg – Bianchi till nästa år får budget nog att spendera merparten av säsongen 2016 utomlands. I kölvattnet av detta går t.ex. Argon 18 och Bliz – Merida samma väg 2017 och 2018 är intresset för cykel i Sverige så pass mycket på uppåtgående att landslaget kan hosta upp en professionell organisation med tillhörande tävlingsprogram. Detta är såklart ett drömscenario men som ni kanske förstår är det inte omöjligt att utveckla Sverige på samma sätt som Storbrittanien och Danmark – men det förutsätter två ingredienser. En generation talangfulla cyklister och sponsorer som ser till att få de talangfulla cyklisterna till tävlingarna genom Continetal-lag och landslag.

Hampus Anderberg, 25/05-1996, Team Bliz – Merida

8:a totalt Trofeo Karlsberg (2014)

4:a Fyen Runt (2015)

Du sitter på grusgången upp till farmor och farfars sommarstuga med tio vackra stenar som du hittat när din pappa plötsligt ropar på dig och säger att du ska komma. Pappa vill inte att du plockar av stenarna så att lägga dem i fickan är ingen utväg. Du kan inte heller lägga stenarna på gräsmattan eftersom farfar är pedant. Därmed står du inför ett val. Det första alternativet är att lägga ner stenarna varsamt och tillsammans i en hög direkt där du sitter. Alternativ nummer två är att kasta tillbaka stenarna ut på gången och sedan försöka hitta dem igen när du pratat färdigt med pappa. Om du väljer det första alternativet är sannolikheten stor att du hittar sju eller nio stenar – kanske rent av alla. Kastar du ut dem finner du två eller tre – resten går förlorade. 

Det är ungefär på detta vis som svensk cykel idag handskas med unga och lovande cyklister. Istället för att ta hand om dem kastas de ut i vida världen. Hannes Bergström Frisk, Filip Bengtsson och Pontus Kastemyr är några av de svenska cyklisterna som tävlar på egen hand ute i Europa – mer eller mindre övergivna av sitt förbund. Förhoppningsvis har de tur och hamnar i rätt lag med rätt sportchef och rätt tävlingskalender. Har de flyt slipper de den italienska dietisten. Sverige har inte bredd nog att kasta ut cyklister på detta viset. Har vi inte lag och landslag nog att hjälpa dem får vi försöka bidra på annat vis.

Det är också viktigt att hitta en balansgång mellan internationella och nationella tävlingar för att göda den inhemska tävlingsscenen. Visst är det lite tråkigt när Tre Berg bli 1-2-3-4-5:a på tävlingarna men alla cyklister i den svenska klungan mår bra av det. Det höjer standarden och visar vilken klass som behövs för att bli gångbar internationellt. Proffscyklister från Storbritannien och Danmark som är hemma ställer upp i tävlingarna på hemmaplan. En del svenska cyklister som lyckats komma utomlands tycker att svenska tävlingar är riktiga bonnarace – vilket stämmer – men de kommer också förbli bonnarace om ni väljer att inte köra dem. Om Sverige likt Danmark hade haft tre till fem Continental-lag som kom hem och körde SWE-Cup hade standarden höjts avsevärt utan att arrangemanget för den delen förändrades någonting.

Cyklisterna och tävlingarna lever nämligen i symbios. Böjar svenska cyklister bli framgångsrika internationellt kommer tävlingscenen växa. Växer tävlingscenen skapar det förutsättningarna för en ny generation som kan bli framgångsrik internationellt. Startskottet kan alltså komma i bådadera ändarna. Nu finns en generation som kan ge oss de internationella framgångarna. En generation som kan likställas med en skänk från ovan. Ett gyllene tillfälle – frågan är om vi tar chansen och kan vi förlåta oss själva om vi inte tar den? Då var det åtminstone roligt att Cykelvasan sålde slut på några sekunder. 

Ber om ursäkt för att jag har dålig koll på den svenska damcyklister men jag vet att även där har vi några av världen mest lovande – eller rent av redan världens bästa – cyklister som Jenny Rissveds, Frida Knutsson och Ida Jansson på såväl MTB som landsväg.

Kim Magnusson, 31/08-2015, Team Tre Berg – Bianchi

Har gjort en hel del fina resultat men för att tala ett språk som alla förstår:

6:33 Vätternrundan 2015 – officiell världsrekordhållare i Vättern Runt

*****

Bilderna i detta inlägg är tagna av fotografen Valentin Baat. Baat som visat oss att det inte behövs Rapha-kläder och storslagna vyer för att det ska vara episk cykling, det behöver inte vara deffade proffs och mytomspunna klättringar för att var häftig cykling. Svensk cykling kan också vara allt det där. Svensk cykling har också potentialen men precis som bilderna behöver Baat för att bli riktigt bra behöver cyklisterna sponsorer till lag och landslag. 

http://www.baatphoto.com/



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Tävling: Vinn en uppäten macka.


Idag när jag kom till Jönköping österifrån stod jag – precis som många gånger förut – inför ett mycket svårt val. Valet stod mellan att cykla på 50-vägen genom Jönköping i 40 km/h (d.v.s. lika snabbt som ett par pensionärer i bil på samma sträcka) eller köra lugnt och fint på cykelbanan utmed Vätterstranden. Eftersom jag, de senaste tio gångerna jag valt att köra genom Jönköping på vägen, fått ta emot både tutor och glåpord föll valet idag på cykelbanan. 

Jag visste att cykelbanan utmed Vätterstranden skulle vara fullsmockad då idag var en lördag och lägg därtill en riktig sommardag. Därför valde jag att ta det lugnt genom detta minfält, men inte ens min egen försiktighet kunde hålla mig på den säkra sidan. Anledningen till detta är att många människor utmed Vätterstranden fullkomligt ignorerar cykelbanan. Någon korsade cykelbanan några meter framför mig och andra cyklister utan att ens titta sig för. En del strosar omkring mitt i cykelbanan som om det vore det mest naturliga stället för en promenad i 2xu och hörlurar. På ett ställe stod ett barn på ena sidan och pappan på andra sidan. Pappan sa åt barnet att vänta när jag kom. Då sprang barnet rakt ut framför mig med ett hånflin för att jävlas. Pappan tyckte nog, precis som de flesta andra jag passerat, att det var jag som var farlig. En fartdåre i tighta trikåer ni vet. Det finns till och med ett ord för oss men det är så dumt att jag glömt bort det. 

Nu är inte denna historia slut än, för efter cykelbanan utmed Vätterstranden klättrade jag ut ur Jönköping via Björnebergsvägen. På toppen hade de fräst asfalten och den frästa ytan var så hålig att jag var tvungen att cykla en meter ut i vägen. Det var då de kom – låt oss kalla dem Gösta och Mariette. Gösta har inte så mycket till övers för cyklister – han har nämligen aldrig varit riktigt förtjust i konditionsidrotter då han själv enbart är en mästare på fickpingis. Nåväl, där kom Gösta och Mariette i sin feta SUV och eftersom bilen var så anskrämligt bred och hög tyckte gubben det var svårt att köra förbi mig trots avsaknaden av mötande trafik. Gösta blev arg och tutade som en galning. När jag tittade in i bilen för att få veta vad det var frågan om satt han och Mariette där skällandes som om jag vore en terrorist med hundratals liv på mitt samvete och orsaken till allt ont i hela världen. Sedan gasade Gösta iväg och när han skulle upp över kanten från den frästa ytan slog han nästan sönder sin feta bil. Jag vinkade och önskade honom en trevlig dag.

Nu har berättelsen nått sitt slut och det har blivit hög tid att avrunda och ställa några frågor. Först vill jag ställa två frågor till Gösta och alla andra frustrerade bilister runtom i landet. Vad har ni för rätt att bli arga på mig när jag – precis som er – ibland stöter på saker i trafiken som hindrar och tvingar mig att bromsa upp ibland? Den andra frågan är den tyngsta: Hur kan ni bli så frustrerade att ni tutar hejdlöst och utsätter cyklister för fara när ni inte vet om det är mjölkmannen Ola som är på väg hem till sina två små barn eller bara en fartdåre i tighta trikåer som vill fucka upp trafiken?

Antagligen kommer inte Gösta och klubben för arga bilister att läsa ovan nämnda frågor – därför har jag en fråga som alla kan fundera över: Av den historia jag berättat framgår det ganska klart att cyklister idag varken är välkomna på cykelvägen eller på vägen. Var i helvete får jag lov att cykla? 

Kommentera nedan om du vet svaret innan den 29:e augusti 2015 klockan 21:00. Den lyckliga vinnaren får en uppäten macka. Lycka till. Tills vidare fortsätter jag som innan genom att cykla på väg och cykelbana samtigit som jag visar hänsyn för mina medtrafikanter.

Eventuella likheter med verkliga personer och händelser är ett rent sammanträffande. 

Jag och mjölkmannen Ola.


Antal kommentarer: 2

Sven

Vi får cykla inomhus på trainers


Gute

Kan bara hålla med, dessa människor som aldrig cyklar eller kör bil tror att de äger hela vägen eller gångbanan. Man har ett beteende som gående likaså som bilist och cyklist.
Man får betrakta alla som idioter så brukar det gå bättre.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Friends in need.


”Varfär kallas du för Portugisen?” frågade jag en av de första gångerna vi pratade med varandra på tu man hand. 
”Säg det. Jag vet inte, men jag har alltid kallats för Portugisen.”

(Grandes, 2012, s. 34)

Allting började med att Daniel och Bashenke var på väg hem från Kinnekulle Cyclassic. Ingen vet varför men Daniel tog kort på Bashenke tillsammans med en GB-gubbe. Vi tyckte att bilden var hopplöst rolig. När vi kom till Torpa Stenhus den 3:e maj och fick syn på en GB-gubbe så kände vi oss därför illa tvungna att ta en ny bild. När vi något senare samma dag kom till Ulricehamn och såg ännu fler GB-gubbar insåg vi att vart vi än cyklar så stöter vi på GB-gubben. GB-gubben är helt enkelt vår vän som alltid finns utmed vägen. Således började vi kalla honom för en vän och hälsade högtidligt varje gång vi såg honom. 

I Gränna den 14:e maj fick vi se en gigantisk vän på vägen till Omberg. Vännens proportioner var så enorma att vi häpnade. Sedan Torpa Stenhus hade en vision växt fram i mitt huvud: Varje gång jag cyklade långt med Bashenke skulle vi ta kort med våra vänner för att kartlägga samt memorera alla platser vi besökt och alla rundor vi kört. Därför stannade vi i Gränna och tog ett kort med vår enorma vän.

”Vem är det som har städat?”
”Ingen”
”Ingen?”
”Nej, för det är inte städat…” Han torkade händerna på en trasa och räckte mig ståltråden där forellerna hängde stela och glänsande som tre pärlor på en jättes halsband. ”Jag har bara plockat i ordning. Det är ett ungkarlsknep förstår du. Om man bara har ett fåtal saker och alltid håller ordning, då ser det städat ut och man behöver inte städa.”

Konversation mellan Nino och Pepe Portugisen.

(Grandes, 2012, s. 40)

”Frågan är vad för slags människa du vill bli.”

Pepe Portugisen till Nino när han måste välja mellan att bli civilgardist eller utbilda sig.

(Grandes, 2012, s. 186) 

Karlsborg

Fram tills förra veckan hade jag trott att vännen var en symbol för alla platser jag och Bashenke cyklat till eller förbi. Därför planerade vi en cykeltur runt Vättern med flertalet stopp för att posera bredvid våra vänner. Tyvärr hittade vi aldrig något lämpligt datum och turen runt Vättern rann ut i sanden samtidigt som Bashenkes semester led mot sitt slut. Men desto mer jag tänkte på det, desto mer insåg jag att vännen också var en symbol för vår vänskap. När jag insåg att denna måndag eller tisdag skulle bli ett av de sista tillfällena på ett tag för oss att cykla tillsammans – då återupplivade jag helt spontant förslaget att köra runt Vättern. Till slut föll valet av dag på måndag eftersom väderprognosen för tisdagen utlovade regn.

Motala

Bashenke startade i Jönköping klockan 7.00 och vid 7.30 anslöt jag i rondellen utanför Habo. Bashenke var trött efter nio mils tävling och sju mils cykling hem från Värnamo dagen innan. Trots detta levde ”de vilda benen” upp till sitt rykte och det var inte förrän efter Gränna som han, med min fulla respekt, fick sätta sig på hjul. Inte ens Bashenkes första Redbull – vid 44 års ålder – var till någon hjälp. 

Habo till Askersund hade gått bra och även den tråkiga biten från Askersund till Medevi – på den stora hemska vägen – gick bra. I Motala stannade vi och skändade en lunchbuffé i hamnen. Motala till Ödeshög kom att bli den tyngsta biten men jag fick aldrig någon svacka. Kanske var det på grund av sällskapet? 

Tiden från Sjogarpsrondellen till Sjogarpsrondellen blev 8:35. Total cykeltid 8:45 och total tid inklusive matstopp, foton etc. tio timmar. Nu var tiden inte dagens primära mål, säg det var endast viktigt att slå förra årets tid för att se att träningen gått åt rätt håll. Målet med att köra runt Vättern med Bashenke var att ta kort på våra vänner och föreviga vår vänskap, våra äventyr. Några dagar i efterhand kan jag säga att vi uppfyllde det målet. Desto mer jag tänker på det, desto mer inser jag att det var en episk runda som jag kommer kunna berätta om för familj och andra bekanta. En berättelse som jag dessutom kan komplettera med bilder. Bilder som togs av pensionärer, tyska tursiter och ungdomar som alla – förmodligen med rätta – tyckte vi verkade helt bortom all räddning.

Bashenke har inte varit en vanlig träningskamrat. Bashenke och jag har inte bara cyklat många mil (främst på vintern) tillsammans. Bashenke har dessutom varit mitt bibliotek som försett mig med skönlitteratur, han var den som ställde om min kropp så att 7.30 blev sovmorgon och mycket mer. Bashenke är nämligen verklighetens Pepe Portugisen. Nu kanske du inte förstår ett skvatt men då ska du läsa Pojken som läste Jules Verne av Almudena Grande. Jag fick låna den av Bashenke. 

”Läs den här, mamma. Om du läser den här boken så förstår du att ingenting kommer att hända mig. För jag är kompis med Long John Silver.” […] ”Vi har vi har vår egen Long John Silver här i Fuensanta, men det är det ingen som vet.”

(Grandes, 2012, s. 307)

Jönköping

Grandes, A. (2012). Pojken som läste Jules Verne. Stockholm: Norstedts.

https://www.strava.com/activities/365822880


Antal kommentarer: 2

Henrik

Hjärtat sväller och svämmar över.

Vi har inte flytt verkligheten – vi har hela tiden rest till den.

Och Pepe Portugisen behöver också Nino.

Tack.


Jonas l

Klockrent! 🙂 Imponerad av er sjörunda



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*