Trafikverket – att lära gamla hundar sitta…
Blogg

Trafikverket – att lära gamla hundar sitta…


Det blir inte mycket tydligare än så här. En statlig myndighet som är helt i otakt med sin omvärld, styrdokument och vad som sägs i politiska beslut. Myndigheten heter Trafikverket och kör på som om ingenting har hänt.

Tills omvärlden reagerar och säger – så fan heller, nu får ni för sjutton skärpa till er. Då tvingas Trafikverket göra just det. Men ytterst motvilligt och som ett barn som blivit utan lördagsgodis står de där och tjurar.

Artikel i StockholmDirekt

Vad har hänt? Jo, en bro ska renoveras på Drottningholmsvägen i Stockholm – en stor infartsled för både bil- och cykeltrafiken. Då väljer Trafikverket en metod för renoveringen som upprätthåller samma antal körfält för biltrafiken, men stänger av cykel- och gångbanan. Cyklister och gångtrafikanter hänvisas istället till en mycket lång och besvärlig omväg, vilket är stick i stäv med styrdokumenten som säger att hållbara och yteffektiva transportslag ska prioriteras.

Rött streck Trafikverkets ursprungliga förslag på omledning av cykeltrafiken (och gång) – i 6 månader. Från cykling på cykelbana (blått streck) till cykling i blandtrafik. Med bland annat mängder av passager över gator har Trafikverket inte visat hur cykeltrafiken med 4 600 cyklister per dygn ska över stora och besvärliga Ulvsundaplan. Omledningen innebär en fördubbling av restiden.

Trafikverket har gjort så kallade trafikanalyser vad arbetet kommer att innebära för kapacitet och framkomlighet – för biltrafiken. För cykeltrafiken finns ingen motsvarande analys. Det finns bara några streck på en kartbild hur cykeltrafiken kan ledas om, men inga trafiktekniska lösningar på hur det faktiskt ska gå till. Det får bli som det blir liksom. Det kanske funkar om vi har tur, och om inte shit happens – alltså som vanligt när det gäller cykel och vägarbeten. Men man får väl ta det lite lugnt när man cyklar – så att vi kan upprätthålla biltrafikens framkomlighet.

Några så kallade mobility management-åtgärder (MM) har vi inte heller sett från Trafikverket. Det blir komiskt och ytterst talande när Trafikverket har rapporter och handlingsplaner på hur de ska arbeta med detta under byggskeden. Att de till exempel skulle gått ut och informerat hushållen i västerort om arbetet och tipsat om alternativa färdsätt och färdvägar – hållbara färdsätt – för att underlätta för trafikanterna. För att som projektledaren säger, undvika att hel västerort blir en enda parkeringsplats. Nä. Så gör inte Trafikverket i verkligheten, utan bara med fina ord, i dokument och rapporter. Annars kan ju bilåkandet minska, ve o fasa. Men vi kan ju i varje fall läsa dessa fina ord och dokument på Trafikverkets hemsida:

För att åstadkomma verklig kundnytta måste transportsystemet fungera även när det uppkommer störningar i samband med bygg- och underhållsarbeten. Det måste synas att alla resenärer är viktiga, med en extra tonvikt på kollektivtrafikanter, cyklister och fotgängare.

Genom att tillföra mobility management (MM) i byggskedet till Trafikverkets åtgärdsarsenal för störningshantering kan biltrafiken minskas i sin helhet (se faktaruta) och framkomlighet och tillgänglighet för olika trafikantslag förbättras avsevärt

Så här fin och illustrativ är framsidan på Trafikverkets MM-broschyr. Ni vet den där som bara finns men inte används:


Men som sagt, nu blir det inte som Trafikverket ursprungligen tänkt sig. För det finns de som säger ifrån. Att nu får det fan vara nog. Att det är dags för rättning i ledet.

Verket har nu hittat en annan lösning. En lösning där alla får plats och slipper långa omvägar. Så det går om man vill. Måste bara lära gamla hundar sitta först.

Relaterade inlägg:

 

 

 

Antal kommentarer: 2

Mia

Underbart! Vilken strålande insats av dig och övriga. Vågar vi hoppas att Trafikverket lärt sig något till nästa gång? Eller krävs det att ni/vi ständigt ligger på?


Krister Isaksson

Mia, tack! Vet inte, misstänker att det inte kommer att gå av sig självt utan att man måste ligga på ett antal år till…



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Det här gör mig ledsen


Att kunna göra det lite bättre för andra människor – det är för mig en stark drivkraft i mitt arbete. Det ger mig en inre tillfredställelse att veta att deras vardag blev lite enklare och bättre. Som detta exempel, där min artikel om lastcyklar innebar att Toves familj fick upp ögonen för detta fordon och nu fått en ökad frihet och dimension i sitt liv. Att jag sen dagligen arbetar med att försöka åstadkomma bättre cykelinfrastruktur för dem att färdas på gör ju inte saken sämre.

Därför blir jag så ledsen när jag läser detta:

Det handlar alltså om att en kranbil blockerar hela cykelbanan. Och inte bara hela cykelbanan. Den blockerar även gångbanan – gående och cyklister kan inte passera på ett tryggt och säkert sätt. Och att någon har invändningar på uppställningen av kranbilen kan man ju tycka är ”tramsigt”.

För mig är det långt ifrån tramsigt. För mig handlar det om insikt, om empati, om medmänsklighet. Allas rätt att kunna förflytta sig i vår stad, någorlunda säkert och tryggt, oavsett om man går, cyklar eller åker bil. Det kan man inte göra när det ser ut så här på denna plats.

Det finns självklart ett regelverk kring hur dessa arbeten med mobilkranar ska gå till. Och det krävs tillstånd. Varför då kan vi ju undra? För det handlar om ansvar och säkerhet. Arbetet sker ju genom att man lånar någons annans mark eller egendom. I detta fall allmän mark – en gång- och cykelbanan – som ju trafikeras av människor. Då kan det vara bra om vi hanterar dessa människors behov av framkomlighet på ett säkert och tryggt sätt. Alla människor, oavsett fysisk och mental förmåga. Hur ska Tove och hennes familj passera detta område? Hur ska mannen i rullstol göra det? Den synskadade kvinnan? Mannen med rullator som har lite svårt att gå? De två barnen? Genom att utforma en lämplig och säker omledning av gående och cyklister löser man detta – för alla.

Det handlar också om att kontrollera att det går att ställa en kranbil på platsen. Klarar konstruktionen belastningen eller finns det risker? Kan den till och med välta och skada egendom och människor? Kan lyft ske på ett säkert sätt? Finns det kraftledningar eller andra installationer och så vidare. Och om det blir skador på egendom är det ju bra att veta vem som gjort dem och ska betala, så skattebetalarna slipper stå för kostnaderna. I detta fall så fanns inget tillstånd för uppställningen av kranbilen. Det är enklare, snabbare och billigare att skita i det. För de ska ju bara…

Det brukar just vara nästa invändning. Att det bara är ett tillfälligt arbete. Ja så är det nog, det kan ju inte ta en evighet att putsa fönster. Men det spelar ju ingen roll – det är ju här och nu det händer. Säkerheten och ansvaret är ju inte mindre viktigt för att det är tillfälligt. Och behovet att passera finns ju där och måste hanteras. Ska hanteras enligt regelverket. Men eftersom det är ”tramsigt” kanske vi ska strunta i regelverket? Köra lite mer på chans så att säga.

Nästa invändning som brukar komma är: ”ska man inte få putsa fönster och underhålla fastigheten?” Självklart ska man det, följ regelverket så går det ju hur bra som helst. För alla.

Vi vet ju idag vad denna ”tramsiga” inställning leder till. Finns forskning och studier från VTI och Trafikverket. Det leder till att gående och cyklister är de trafikantgrupper som skadas mest vid vägarbeten. Och det beror många gånger på undermåligt utformade vägarbetsområden och att ansvariga inte följer regelverket. Vill vi ha det så?

Sen har vi den lite större bilden av detta fenomen. I förlängningen är det detta och liknande brister som leder till att många människors mobilitet beskärs. De ger sig inte ut på grund av risken att råka ut för problem och svårigheter på sin färd. De blir kvar i sina hem och stillasittande. En inskränkning i deras frihet. En fysisk inaktivitet som leder till en nedåtgående spiral. Och där det kommer krävas mer stöd och insatser från samhällets sida för att deras liv ska fungera.

Jag vill ha en stad för alla.

Relaterade inlägg:

Antal kommentarer: 3

Arne B

Jag vet en person som cyklat in i sådana stödben som stod på cykelbana. Hans ryggmärgsskada och partiella förlamning är knappast tramsig.


Trafikistan.se

Människor är i allmänhet beredda att bidra till gemensamma värden om de ser att andra också gör det, men inte annars. Varje person som visar att hen inte bryr sig utan bara gör det lätt för sig själv raserar en del av den allmänna tilliten och empatin. Därför får hänsynslösheten som kranbilen demonstrerar större konsekvenser än som märks på platsen.
Ingen behöver tveka på att folk blir sura på den. Och när de sedan kallas tramsiga krackelerar vår samhörighet än mer.
Ingen behöver heller tveka på att den som visar ödmjukhet och anstränger sig för att andra ska kunna passera på ett bra sätt väcker sympati. Det är alltid roligt att känna att man är räknad med.


Krister Isaksson

Trafikistan.se Stort tack för de orden Rolf!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

HELA systemet måste fungera

HELA systemet måste fungera


Det här är ingen kritik mot landstingsrådet Gustav Hemming i Stockholm. Istället får han personifiera en förhärskande uppfattning och syn på cykeltrafik.

I flera av våra städer finns det både kommunala och statliga vägar. De knyts ihop på olika sätt och bildar en form av helhet, ett sammanhängde nät – ett system. Så att man effektivt och funktionellt kan förflytta sig med bil. Det är ju svårt att få någon vettig funktion på E4:an och Essingeleden i Stockholm utan de kommunala vägnäten. Likaväl som det är svårt att få någon vettig funktion på de kommunala vägnäten utan E4:an och Essingeleden – det hänger liksom ihop.

Så ser det inte ut för cykel. Och inte ens mentalt hos många av våra beslutsfattare och planerare gör det det. Utmed flera av de stora infartslederna i Stockholm är Trafikverket väghållare, många gånger även för de gång- och cykelvägar som finns utmed dessa trafikleder. Vi har till exempel E18/Roslagsvägen, Huddingevägen, Gudöbroleden och Ältavägen. Många gånger finns det inga andra alternativ att cykla än dessa sträckor, det är dessa sträckor som gäller eller så får man cykla långa omvägar.

Samtliga av dessa cykelvägar lider av dålig utformning och bristfälligt drift och underhåll. Det blir särskilt tydligt denna årstid. Men de ingår i ett system, i en helhet – i de regionala cykelstråken. För att man hjälpligt ska kunna ta sig fram med cykeln i regionen. För att kunna cykla i och genom flera kommuner. Precis så som vägnätet för biltrafiken och så som vi kör bil i regionen.

Och allt som oftast ser det ut så här på dessa stråk denna årstid:


E18/Roslagsvägen Foto: Björn Stenberg


E18/Roslagsvägen Foto: Pär Bygdesson


Huddingevägen Foto: Andreas Peleback


Huddingevägen Foto: Fredrik Rosenqvist

Det är till och med så dåliga förhållanden ibland att Nacka kommun ingriper och gör det Trafikverket ska göra:

Det är alltså ofarbart på dessa cykelvägar. Och andra alternativ för cykeltrafiken finns inte. Bilvägen har hela tiden varit farbar.

Och då spelar det ju ingen roll hur bra eller dåligt kommunerna runt omkring röjer sina cykelvägar när det ser ut så här. Om man nu inte bara vill cykla fram och tillbaka på kommunens cykelväg…

När jag då försöker göra ansvariga uppmärksamma på detta blir svaret ofta detta:

”Dock är kommunen huvudpart” – en helt onödig och oväsentlig upplysning. Det här gäller ju just de statliga, Trafikverkets, cykelvägar. Oavsett om de ansvarar för 5, 10 eller som är fallet 30 procent av de regionala cykelvägarna. De måste ju fungera om helheten ska fungera.

Även vår infrastrukturminister upprepar detta om och om igen – kommunerna har huvudansvaret för cykling i landet.

Men… Så här skulle de aldrig säga om biltrafikens system. Att den ena eller andra har huvudansvaret för ett system. Och sen blunda för att det inte hänger ihop eller inte går att använda på grund av usel drift och underhåll. Där är systemet och helheten en självklarhet som inte behöver diskuteras.

Så inte cykel. De som dagligen försöker cykla utmed dessa leder, på Trafikverkets cykelvägar, skiter ju fullständigt i om det är stat eller kommun som har ansvaret för cykelvägen. De vill bara ha en fungerande helhet. Att kunna ta sig från A till B med grundläggande funktioner så som framkomlighet och säkerhet. Som vi kan göra med bilen – för där tar var och en ansvar för sin del.

Återigen, detta är ingen kritik mot Gustav Hemming. Det visar mer på hur djupt rotat ett visst synsätt är och därmed hur svårt det är att få till ett cykelsystem – en helhet. Vi ägnar mer tid åt att försöka peka ut ett huvudansvar, ett huvudansvar som egentligen inte finns. I stället för att lösa det problem vi har framför ögonen – fixa helheten, fixa systemet – genom att var och en tar ansvar för sin del. Ett system där Trafikverket ska ta bort snömoset från sina cykelvägar samt bygga sina cykelvägar och kommunerna ta bort snömoset från sina cykelvägar samt bygga sina cykelvägar – då först fungerar det.

Relaterade inlägg:

Antal kommentarer: 9

Arne B

Kanske krävs det ett Cykelverk med egen budget som ansvarar för åtminstone underhåll. Det skulle göra ansvaret tydligare och sudda ut kommungränser och Trafikverket.


Gustav Hemming

Det här är absolut ingen kritik mot dig, men det finns en del annat du kunde ha nämnt i din bloggpost, där du rycker ut en tweet ur sitt sammanhang. Jag tycker nog att jag gjort rätt mycket – kanske mer än någon annan politiker – för att stärka det regionala perspektivet och känner inte att det är riktigt rättvist att göra mig till en symbol för ”sakernas tillstånd”…
Ingen skulle vara gladare än jag om landstinget hade legitimitet och befogenhet att bevaka systemeffektiviteten i trafiksystemet. Det är faktiskt en sak jag driver opinion för, se exempelvis
https://www.svd.se/sa-kan-vi-minska-biltrafiken-i-city
Jag jobbar också aktivt för att stärka det regionala perspektivet genom en regional cykelplan, ett regionalt cykelkansli och ett regionalt cykelbokslut där kommunerna benchmarkas. Men klampar jag och landstinget in för hårt på områden där kommunpolitikerna anser att de har huvudansvar riskerar detta viktiga arbete att försvagas. Däremot väckte jag frågan – i samma twittertråd – att det kanske behövs någon form av regionalt cykelpolitikernätverk som kan vara en part till Trafikverket och börja forma en starkare regional cykeltrafikbevakning. Du kunde också nämnt hur jag tillsammans med Daniel Helldén uppvaktat Trafikverket om Täby-Frescati-stråket. Något som f ö väckte vissa reaktioner från de övriga berörda kommunerna.


Kalle

Gustav Hemming, patetiskt svar! Typiskt politiker prat utan att göra något handgripligt som ger synlig resultat. Sluta gå runt med ulltofflor, ryt till och verkställ; TACK!


Anders Andersson

Tack Gustav Hemming för det du gör. Det är uppskattat.
Kalle här nedan är en typisk, patetisk, baksätesförare som ”vet” precis hur alla andra ska göra, men är för fin för att göra något själv. Det finns gott om plats för den som vill kavla upp ärmarna och göra lite nytta i politiken – men det är ju bekvämare att sitta i baksätet och gnälla…


Patrik

Bra Krister. Fortsätt så.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Vi vet var du bor!


Om vi ska kunna öka cyklandet måste vi veta potentialen. Vet vi potentialen och framförallt var den finns kan vi enklare sätta in rätt åtgärd på rätt plats. Om man inte har koll på detta är det enkelt att avfärda cykelsatsningar som verkningslösa, man kan till och med hävda att det inte finns något underlag för ökad cykling. Då kan man argumentera för att det enbart är väg- och kollektivtrafiksatsningar som ska lösa transportsystemet i Stockholm.

Och nu det bästa av allt, vi vet hur stor och var potentialen finns!

I arbetet med Stockholms cykelplan 2012 och den regionala cykelplanen 2014 tog jag initiativet till två studier. Studierna, genomförda av Krister Spolander, hade till uppgift att ta fram data om den förvärvsarbetande befolkningens arbetspendling – var människor bor och var de arbetar i Stockholms län. Data har sedan analyserats i syfte att förstå pendlingspotentialen för cykel samt för att få fram ett geografiskt underlag för rätt lokaliseringen av cykelstråken – helt enkelt var man ska bygga och förbättra cykelinfrastrukturen för att så många som möjligt ska få det enkelt att välja cykel.

 

Arbetsplatserna i Stockholms län är främst koncentrerade till ett område bestående av Stockholms stad och Solna. Där finns drygt 60 procent av arbetsplatserna för länets 940 000 förvärvsarbetande (år 2009). Inom en cirkel med 10 kilometers radie från Sergels torg bor 459 000 människor med förvärvsarbete varav de allra flesta, 392 000, också har sitt arbetsställe där. Till arbetsplatser i Stockholms innerstad pendlar 210 000 personer som inte bor i innerstaden.

För de flesta är avståndet till arbetsplatsen förhållandevis kort. De flesta arbetspendlare i länet, 68 procent, har mindre än 11 kilometer till arbetsplatsen fågelvägen. Översatt till verklig väg handlar det om max 14 kilometer, en sträcka man kan cykla på 40 minuter. Över 600 000 människor i länet har alltså max 14 kilometer till sitt arbete. Så pass många som 270 400 arbetar i den egna kommunen, vilket ju i många fall innebär korta cykelavstånd. Det är bara en tiondel av förvärvsarbetande i länet som har längre fågelväg än två mil.

Medelresan, enkel väg, för en cykelpendlar i Stockholmsområdet är cirka 9 kilometer visar studier från Trafikkontoret och Trafikverket. Var tredje person som cykelpendlar cyklar längre än 10 kilometer till arbetet.

Vi vet också att i rusningstid är cykeln konkurrenskraftig mot både bil och kollektivtrafik på resor upp till ca 15-20 km. Vi vet även att investeringar i cykelinfrastruktur är samhällsekonomiskt mycket lönsamma. Avsevärt mer lönsamma än investeringar i väginfrastruktur.


Bild: Trafikkontoret Stockholms stad

Förutsättningarna att öka cykelpendlingen i länet är alltså mycket goda sett till detta underlag. Vi ser också en växande elcykelandel i cykelflottan vilket sannolikt kommer att innebära att cyklade distanser ökar. Vi vet också i vilka relationer de riktigt stora potentialerna finns. En av dessa relationer med stor potential är den där Trafikverket nu skrotat snabbcykelvägen.

 

Relaterade inlägg:

Antal kommentarer: 3

Anders Andersson

Fast det är ju inte arbetspendlingen som är problemet.
Det är lika många som cyklar som tar bil till jobbet, och av dem som tar bil så använder en stor del av dem bilen i jobbet (och de sista bilkramarna tror jag inte går att övertyga hur mycket man än bygger ut infrastrukturen). Fler arbetscyklister betyder nog bara färre bussresenärer – som sen kräver en buss när det regnar eller blåser…
Istället handlar det nog om att bygga blandat med grönytor, idrottsanläggningar, handel och bostäder – så att man inte tar bilen till shoppingen eller till gymmet, löprundan eller ridhuset. Men det skulle ju ge en trevlig grön stad med nära till allt och inte en fejkad New York-kopia, så det lär väl knappast bli verklighet…


Erik Johansson

Jag håller med dig Anders om att man gärna kan satsa mycket mer på cykling annat än jobbpendling, men det betyder ju att man måste satsa på något, vad föreslår du? Kollar man på kollektivtrafiken så är den väldigt väl utnyttjad, och folk i just det där gröna området kommer behöva gå över till något annat färdmedel annars kommer de antagligen få vänta medans tre-fyra fulla t-banetåg åker förbi innan de kan ta sig intill stan.
Det du beskriver en ganska stor del av Stockholms förorter, även om den idén är attackerad av köpcentrum längs med motorvägarna.


Anders Andersson

Jobbpendlingen är redan löst – de flesta åker kollektivt, några cyklar, de som behöver bil under dagen tar bil, några få tar bilen ändå – men de lär aldrig ändra sig, några går, några jobbar hemifrån en dag i veckan…
Det är fritidsresorna som är problemet. Man ska inte behöva ta sig 1,5 mil för att komma till en hockeyrink eller ett ridhus eller optimistseglingen. Det är feltänkt om man tror att folk ska släppa ut sina 10-åringar i mörkret på en cykel med hela hockeybagen och cykla en mil i vinterkyla, träna sig helt slut och sen cykla en mil tillbaks. Se till att folk kan jobba, handla, umgås, idrotta etc där de bor och inte behöver åka kors och tvärs genom stan.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Vi gör fel – det blir ingen cykelrevolution

Vi gör fel – det blir ingen cykelrevolution


Är smarta GPS-funktioner, trafik-appar, reseplanerare eller gratis luft och vatten på bensinstationerna anledningen till att människor kör bil?

 

Nä. Allt det där är extra service för alla bilister, men det är inte själva grundorsaken till att de väljer bilen. De väljer bilen för att det är enkelt, snabbt, bekvämt, framkomligt och tillgängligt.

Så varför lägger vi fortfarande så mycket tid och energi på kringdetaljerna när det gäller cykel? Det fokuseras på cykelstrategier, cykelpumpar, cykelkartor, cykelappar, cykelräknare, cykelkampanjer, cykelhjälmar, reflexvästar och cykelreseplanerare. Men det är ju inte det som kommer att få människor att börja cykla. Istället måste vi börja med cykeltrafikens basbehov.

Idag duckar vi för basbehoven, det absolut mest grundläggande. Alltså, det vi inte duckar för när det gäller biltrafiken.

Vi måste börja med:

  • Att separera cyklister och fotgängare
  • Att separera cyklister och bilister
  • Att bygga för flow, det ska flyta när man cyklar
  • Att bygga breda och framkomliga cykelbanor
  • Att bygga gena cykelbanor
  • Att cykelanpassa alla trafiksignaler
  • Att sopsalta, renhålla och sköta om cykelbanorna
  • Att belysa cykelbanorna
  • Att skyndsamt bygga bort felande länkar – framkomligt från A till B – ett sammanhängande och finmaskigt cykelvägnät över stor geografisk yta
  • Att ge cykeltrafiken den plats som den behöver
  • Att förbättra vid vägarbeten
  • Funktionella och säkra cykelparkeringar
  • Att cykelanpassa trafik- och väglagstiftningen

Attitydpåverkan är mer eller mindre bortkastade pengar och förlorad tid. För det handlar om att det vi försöker sälja, det vi vill ska öka, måste ha en grundläggande och förväntad kvalitet – det vill säga möta basbehoven.

För att människor ska välja cykeln måste det bli:

  • Enkelt
  • Snabbt
  • Bekvämt
  • Tillgängligt
  • Framkomligt

Vi är logiska, rationella och bekväma, och just därför väljer många idag bilen – för bilen har vi skapat allt detta.

Framgångsrika cykelstäder på kontinenten har fattat detta sen länge. Det har inte handlat om Mobility management, om att påverka attityder, eller cykelkampanjer, eller testcyklister, cykelappar, reflexvästar och så vidare. Det har nästan uteslutande handlat om att uppfylla cykeltrafikens basbehov.

Bilismen har länge dominerat stad och land. Det är rakt, gent, och inga hinder är stora nog för bilen. Drift, underhåll och service har utformats för att främja en effektiv och bekväm bilism.

Vi provar att byta ut ett ord:

Cyklismen har fått dominera stad och land. Det är rakt, gent, och inga hinder är stora nog för cykeln. Drift, underhåll och service har utformats för att främja effektiv och bekväm cyklism.

Nå, ser verkligheten ut så?

 

Stort tack till Christina & Camilla!

 

Antal kommentarer: 40

felix reychman

Word.
Igen.


Krister Isaksson

Stort tack Felix!


Carl

Hoppas det här är framtiden för stockholm och andra städer. Hoppas jag kan cykla med mina framtida barn i ett säkert och enkelt cykelnät till skola…


Gustaf

Underbart, när jag bodde i Sundsvall sysslade cykelansvariga med en hel del annat än att arbeta för att det skulle vara enkelt snabbt och säkert att cykla. Det var rosa cyklar som ställdes ut runt om i stan så man kunde åka på cykelsafari, det var typ månadens cykel-”homie” och mer i den stilen. Kan det inte bero på att det är politiskt okänsligt att hålla på med såna kampanjer och upprätta planer istället för att faktiskt göra något åt fysisk utformning. Dessutom roligt driva projekt om appar/rosa cyklar och gå på möten.


skrotfot

Bra konkluderat!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in