Trafiksäkerhet för bilister blir trafiksäkerhetsfara för cyklister. Del 2

Detta lilla reparationskit har jag nästan alltid med mig när jag cyklar. Inte för att det händer särskilt mycket med mina cyklar när jag är ute. Det blir en punktering med några års mellanrum. Den stora nyttan och glädjen med kittet har kommit genom att hjälpa andra som fått problem med sina cyklar. Fler gånger om året händer det att jag stöter på andra som fått problem. Oftast har det gått att fixa. Varje gång har jag mötts av en glädje och stor tacksamhet – även de gånger det inte gått att fixa problemet! En gång blev jag till och med bjuden på finfika!

En härlig känsla att kunna hjälpa andra och vi skiljs alltid med ett leende på läpparna. Det är en underbar dimension med att cykla!

Trafikverket och kommunen ville förbättra trafiksäkerheten för bilister genom att sätta upp en fartkamera. Då beslutade de sig för att sätta upp fartkameran i cykelbanan. Så ökad trafiksäkerhet för bilister är försämrad trafiksäkerhet för cyklister. Det var väl inte så lyckat tycker jag. Och detta av en kommun som prisats för sitt cykelarbete.

Fartkamera på väg att monteras i cykelbanan. Foto: Pär Båge

Kommunens svar på varför stolpen står i cykelbanan gör mig bekymrad:

Fartkameran måste stå där av ”tekniska orsaker” enligt Trafikverket. Och de ser inga trafiksäkerhetsproblem för de som färdas på cykelbanan.

Låt oss bena ut detta:

1, Kameran, stolpe och fundament måste inte alls stå i cykelbanan. Det finns alltid en annan lösning om man anstränger sig. Varför den står där är för att detta är en standardlösning som används på många platser, det vill säga det är den billigaste och enklaste lösningen. Men inte den enda lösningen. Men andra lösningar kräver lite större insatser och andra tekniska lösningar – och kostar då mer pengar. Enklare och billigare är då att ställa kameran i cykelbanan. Det är ju inget trafiksäkerhetsproblem med stolpar i cykelbanor. Eller…

2, Väg- och transportforskningsinstitutet och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap visar i sina studier om cykelolyckor att brister i cykelinfrastrukturen, som exempelvis stolpar i cykelbanor, utgör en påtaglig del av landets alla cykelolyckor. Det kan till exempel gå så här illa:

Placerar man stolpar ”olyckligt” sker olyckor – så enkelt är det. 

Självklart finns det riktlinjer för placeringar av fasta föremål i anslutning till cykelbanan. Bland annat i skriften GCM-Handboken. Som Trafikverket och Sveriges kommuner och landsting tagit fram. Riktlinjerna finns där för att uppnå grundläggande funktioner på cykelinfrastrukturen, till exempel vad gäller säkerhet. För det är ju ingen lek vi håller på med. Det är kött och blod och människors säkerhet och hälsa. Utdrag ur GCM-Handboken angående placeringar av bland annat stolpar:

0,6 meter från cykelbanan, helst 1 meter – inte i cykelbanan. Men kommunens och (?) Trafikverkets bedömning är att ställa stolpen i cykelbanan inte är något trafiksäkerhetsproblem. Stick i stäv med deras egna rekommendationer och känd kunskap från forskning om cykelolyckor – de kan och vet bättre än forskning, råd och riktlinjer.

Tittar vi sen runt i Stockholms län upptäcker vi fler platser där Trafikverket ställt fartkameror i cykelbanan, som här på Gudöbroleden:

Ännu en fartkamera i cykelbanan, kanske inte så enkel att upptäcka i mörker. Foto: Mats Ohlson

Det är märkligt detta med stolpar i cykelbanan. Ibland är de inte ett trafiksäkerhetsproblem enligt vissa och ibland är de det. Som här, när Trafikverket byggt en helt ny cykelbanan i norra Stockholm:

Stolpar = stor olycksrisk för cyklister.

Då var stolpar i cykelbanan ett säkerhetsproblem och tämligen omgående togs de bort och placerades på lämpligare ställen. Och vips så blev både framkomligheten och trafiksäkerheten bättre för cykeltrafiken.

Ett systematiskt och framgångsrikt trafiksäkerhetsarbete kan aldrig grundas på dessa ad-hoc lösningar där tyckande, åsikter och billigaste lösningen får fälla avgörande. För att nå framgång gäller det att använda forskning, kunskap, råd och riktlinjer. Och att hela tiden samla ny kunskap och utveckla råd och riktlinjer. Än så länge har jag inte funnit någon forskning eller råd och riktlinjer som säger att det är lämpligt och en trafiksäkerhetsförbättrande åtgärd att ställa stolpar i cykelbanan – av den enkla anledningen att det är det ju inte – det förstår min 9-åriga dotter. För att nå framgång i trafiksäkerhetsarbetet är det ju också avgörande att alla trafikslag omfattas av nollvisionen och inte som Trafikverket ständigt gör – sätter cykeltrafiken på undantag.

Vi kan se detta exempel. Stolpar med vägmärken, kameror och annan teknisk utrustning behöver inte placeras i cykelbanan. Det finns alltid andra lösningar. I detta fall krävdes att en politiker pekade med hela handen och en engagerad förvaltning – det går om man vill. 

Det går alltså att hänga skyltar, kameror och annan teknisk utrustning på en arm över cykelbanan – det finns alltid en annan lösning. Foto: Martin Söderlund Ek

Men som sagt, det krävs att man vill och anstränger sig lite. Vilket vi alltid gör när det gäller biltrafiken – för inte är det ofta vi ser stolpar i körbanorna – det skulle inte gå så bra då. Då väljer vi att följa riktlinjerna. Då är människors säkerhet och hälsa viktig. Det är märkligt att vi slutar se det på det sättet när det gäller människor som cyklar – då är det inte lika viktigt, då bryr vi oss inte lika mycket. Då kan svaret bli: ”de har väl ögon och styre”

Relaterade inlägg:

• Stolpar i cykelbanan en standardlösning
• ”Cyklister bara klagar”
• Stolpvaccin – nu!
• Världskass – inte världsklass
• Först stolpar, nu spett. Vad blir det sen?
• Stolpskotten i Solna
• Hinderbanan till jobbet
• En pendlingscyklists vardag, 6 delar

Under dina fyra år som trafikborgarråd tog Stockholm viktiga och avgörande tramptag för att bli en riktig cykelstad. Viktiga principiella beslut så som att omfördela gatumark fattades. Parkeringsplatser och körfält omvandlades till cykelbanor. Standarden på cykelinfrastrukturen höjdes – framkomlighet och säkerhet för cykeltrafiken måste få kosta det som den behöver kosta. Sopsaltning utökades (som Per Ankersjö införde). Det som jag också uppskattat mycket och som imponerat på mig är att du är tillgänglig – det har gått att få tag på dig, att föra en dialog och många gånger få återkoppling.

Spaden i marken inför bygget av cykelbanorna på Långholmsgatan

Så kom då i dag det mycket glädjande beskedet:

Du och din trafikrotel fortsätter fyra år till som trafikborgarråd! Det är mycket lovande för cykeltrafikens fortsatta utveckling i Stockholm.

Lycka till framöver!

Detta påstående är något jag stöter på lite då och då i mitt arbete. Inte helt ovanligt att påståendet följs av: ”cyklister betalar inte skatt” och ”det är minsann inte perfekt för bilister heller”.

Så låt oss jämföra hur förhållandena är för biltrafiken respektive cykeltrafiken. Som tur är finns det material som gör att det faktiskt går att någorlunda jämföra. Motormännen genomför varje år en inventering och inspektion av europa-, riks- och länsvägarna i landet:

Vägkvalitetsrapport 2017 – En granskning av Sveriges vägnät

Studien omfattar cirka 7 300 mil väg. Resultatet:

Under 2012 genomförde Trafikverket en inventering och granskning av de regionala cykelvägarna i Stockholms län. Inventeringen omfattar lite över 80 mil. Resultatet:

Från regionala cykelplanen för Stockholms län

Det kan se ut så här:

En dubbelriktad gång- och cykelbana. 1,8 meter bred. Som att göra vägen 3 meter bred och säga: lycka till

Mer från inventeringen av de regionala cykelvägarna:

”…något som påverkar framkomligheten var 118:e meter.” När såg vi ett sådant resultat från våra vägar?

Slutsats:

• Väg: 1 procent dåligt

• Cykelväg: 99 procent dåligt

Låt oss fortsätta granskningen och studera förhållanden vid vägarbeten. Där visar studier från Väg- och transportforskningsinstitutet och Trafikverket att cyklister är det trafikslag som är mest olycksdrabbat vid vägarbeten:

Från rapporten: ”Jag ramlade ner i en grop vid ett vägarbete!” Trafikverket Publikation 2014:122

Sen har vi förhållandena som uppstått för cykeltrafiken till följd av 2 + 1 – vägarna – knappast förhållanden som skulle få toppbetyg av Motormännen om motsvarande hade hänt för biltrafiken. Folksam har studerat dödsolyckor bland cyklister på statlig väg, resultatet: de som cyklar på statlig väg dödas för att det saknas cykelvägar och säkra passager. 

Och 21 år efter beslutet om Nollvisionen kan vi konstatera att Trafikverket har inventerat sina cykelpassager. Men inte gjort passagerna säkra – Trafikverket håller på att ”klarlägga” hur det ska gå till. 21 år…

2+1-väg. Eller när staten visar sitt förakt för människor som cyklar. Foto: Leif Larsson

Studerar vi sedan hur förhållandena för cykeltrafiken är under vintermånaderna på dessa regionala cykelvägar uppstår förhållanden som gör det omöjligt att cykla under vissa perioder – vi kan säga att dessa förhållanden faller utanför någon betygsskalan. Det mest fascinerande av allt – det är förhållanden som väghållaren själv skapar och inte vädrets makter. Motsvarande ser vi aldrig (?) på vägarna – eller har ni varit med om att Trafikverket plogat gång- och cykelvägen och vräkt ut snömassorna på vägen? Och sedan låtit snömassorna ligga där i flera dagar. 

Snön måste bort från vägen – då lägger vi den på cykelvägen. Där snön sen blir liggande. Foto: Åke Henricsson

Sen har vi en annan företeelse som lyser helt med sin frånvaro på vägarna: stenbumlingar, betonggrisar och andra farliga, omärkta hinder som dyker upp lite här och där på cykelvägarna. Hinder som är utplacerade av väghållarna. Ofta är ju stenbumlingarna placerade där för att det finns en hel del bilister som tycker det är lämpligt att kör bil på cykelvägar – vägarna räcker så att säga inte till för dessa motormän. Så för de som cyklar blir det pest eller kolera – sten eller bil. 

Stenbumling på cykelväg, utplacerad av väghållare. Sker detta på vägar? Foto: Leo Wentzel

En annan sak jag aldrig råkar ut för när jag kör omkring på våra läns-, riks- och europavägar är stolpar – mitt i vägen. På cykelvägen får man ständigt vara redo för stolpar – mitt i cykelvägen.

Oj! Eller shit happens. Eller: vi struntade i att flytta stolpen när vi byggde om – billigast så. Foto: Thomas Ros

Sen har vi ju det faktum att en hel del cykelvägar bara tar slut – de finns så att säga enbart i planer och i tankevärlden – de finns inte i verkligheten. Sällan vi ser en riksväg bara slutar på detta sätt:

Foto: Mats Jungar

Alla dessa ”defekter” får naturligtvis utslag i olycksstatistiken: fler cyklister än bilister hamnar på sjukhus. Så här säger Väg- och transportforskningsinstitutet om cykelolyckor: majoriteten av cykelolyckor med personskador beror på dålig cykelinfrastruktur samt brister i drift och underhåll av densamma.

Ni kan ju fantisera lite hur olycksstatistiken för biltrafiken skulle se ut om motsvarande förhållanden existerade på vägarna. Inte så bra va? Vi ser ju också på diagrammet att satsar vi massor av miljarder på biltrafiken så minskar personskadeolyckorna. Det känns ju minst sagt cyniskt att regeringen i detta läge satsar på en elcykelpremie för att få fler att cykla och samtidigt skrotar snabbcykelvägarna. Cykelvägar som skulle visa vägen till framkomlig och säker cykelinfrastruktur. Varför inte bägge?

Så i min värld har de som cyklar all anledning att klaga, och jag tycker de ska klaga högljutt och ofta. Särskilt i ett samhälle där de ju faktiskt uppmanas att cykla och att cykla mer. Jag är mer förvånad över att de som cyklar är beredda att ta så mycket skit. Att de så att säga inte gör uppror över sakernas tillstånd – det är obegripligt för mig.

Så min uppmaning till er som cyklar – sluta ta skit, säg ifrån, kräv förändring och förbättring. NU!

Jag undrar hur tongångarna från Motormännen låtit om förhållandena varit omvända…

Tips tack till Anders N!

Relaterade inlägg:

• 99 procent är uselt
• Trafikverket: vi gör ingenting
• Cykling – en kommunal angelägenhet?
• Trafikverket 2.0
• Så sänkte Trafikverket snabbcykelvägen
• Hurra! Trafikverket ska sminka grisen!
• Trafikverket: vi skyddar bilister, inte cyklister
• Trafikverket – vill ni döda cyklister?
• Trafikverkets dubbla budskap: snöröjningen duger
• Så klart vi tar bilen
• 2 + 1 – vägar och cykel
• Trafikverket ger fingret åt cykeltrafiken
• Statens havererade cykelpolitik
• VTI sågar Cyklingsutredningen
• HELA systemet måste fungera

För lite mer än ett år sedan skrev jag ett inlägg om de farliga och besvärliga förhållanden som råder på mina barns skola. Det har blivit en följetong hur illa skolledningen och fastighetsbolaget SISAB har valt att hanterar barnens cykelparkering och barnens möjlighet att tryggt och säkert kunna röra sig på skolans område.

Nu kommer här en uppdatering. Efter att i ett års tid uppvaktat skolledningen och SISAB tröttnade jag på deras oförmåga att skapa säkra och trygga förhållanden för barnen som cyklar och går till skolan.

Cykelparkering, varutransporter, sopbilar, personbilar – allt i en salig och farlig röra på skolans område

Jag kontaktade då skolborgarrådet och media. Och helt plötsligt, som från det blå, blev det en väldigt fart på skolledningen och SISAB. Cykelparkeringen försvann över en natt.

Här monteras skolans cykelparkering ner. Bara några dagar efter jag kontaktat skolborgarrådet och media.

Så nu fanns det ingen cykelparkering alls på skolans område. Men inte slutar barn och vuxna cykla för det. Och som så många andra gånger faller det på dem som cyklar att lösa detta – och de flesta började låsa fast cyklarna i staketet framför skolan.

När ingen cykelparkering finns får barn och vuxna lösa det själva – staketet blir då cykelparkering.

De som väljer att ta bilen till skolan hade helt plötslig fått mycket bättre förhållanden genom mer än en fördubbling av antal parkeringsplatser då cykelparkeringen togs bort – i direkt anslutning till skolentrén – det ska vara enkelt att välja bilen.

Cykelparkering bort blir mer bilparkering och lättare att välja bilen…

Så här var det ett antal veckor. Tills en ny cykelparkering dök upp. Skolan och SISAB hade nu hittat en säker och lämplig plats för barnen att parkera sina cyklar på. Man hade hittat en yta som var ”ledig” – som så att säga blev över efter att allt annat fått sitt. Den ligger i ena änden av skolan. Mer än 200 meter från där de flesta eleverna har sin skolverksamhet. Och för att komma till och från cykelparkeringen måste barnen ändå gå via framsidan på skolan – där varutransporterna och personbilar fortfarande trafikerar ytan. De kan också gå via en ödslig gång- och cykelväg med en brant backe och på så sätt ta sig ”bakvägen” till skolan – det lockar inte så många…

Den nya cykelparkering. Längst bort i bilden går den väg som leder till skolentrén och skolverksamheten. Och där varutransporter kör, backar och vänder – och där barnen går och cyklar. Den nya cykelparkeringen löste ingenting.

Nu fungerar ju många människor så att de accepterar inte att ta skit och usla lösningar. Så många väljer att fortsätta låsa fast sina cyklar i staketet framför skolan – det är fler cyklar parkerade där än i den ”nya” och ”säkra” cykelparkeringen. Den ”nya” parkeringen innebär ju en omväg – en senväg – den är inte logiskt placerad utifrån människor behov och rörelsemönster.

Tecknet på att skolan inte löst någonting vad gäller en trafiksäker skolmiljö.

Skolledningen säger sig ha fler planer på gång. En bom för att hindra privatbilar från att komma in på skolområdet och en eventuell cykelparkering i andra änden av skolan. Vi får väl se hur det blir med det, jag får säkert anledning att återkomma i frågan. Men fortfarande kommer det alltså vara varutransporter som kör, backar och vänder på samma yta där skolbarnen går och cyklar. Så i grunden har inte särskilt många steg tagits mot en säkrare och tryggare skolmiljö.

Relaterade inlägg:

• Att cykla till skolan
• På cykel i världens bästa cykelland – barn, överallt barn. På cykel