Så, då är sommarhjulen monterade, cykeln har fått en stor omgång av vård och omsorg och min 20:e säsong som vinterpendlande cyklist är avklarad. Denna vinter har jag fått en ny och intensiv kärlek – sopsaltaren! Det är en maskin som far fram på en del av cykelvägarna i min stad och där först sopar bort snön och sedan sprider maskinen ut en saltlake som får den snö och is som är kvar på cykelvägen att smälta bort.
Sopsaltaren – vintercyklistens frälsare!
Från oktober till mars har det inneburit att jag i stort sett haft ren asfalt och barmarksförhållanden på stora delar av min cykelsträcka. Jag har under mina 20 års vintercyklande aldrig upplevt något liknande. Framkomligheten, säkerheten och komforten på dessa sträckor har varit mer eller mindre som på sommaren. Vad som också starkt bidrar till förälskelsen är att metoden innebär att inget grus används på cykelvägen. Cykelvägen har aldrig varit så fri från grus och skräp som under dessa vintermånader. Hela vårens långdragna elände med tonvis av grus som ligger och skräpar till ingen nytta på cykelvägarna är som bortblåst, det är soprent!
Sopsaltad cykelväg, så här har stora delar av min cykelväg sett ut hela vintern
Se så fri från grus, skräp och smuts en sopsaltad cykelväg är. Bättre än på sommaren! Foto: Luca Mara
Metoden med sopsaltning på cykelvägar är ingen nyhet, den har använts sedan 80-talet i bl.a Danmark och Tyskland. I Sverige har Linköping använt metoden sedan början av 2000-talet och den används även i Norrköping. Jag har varit på studiebesök i flera av dessa städer, cyklat och där tagit del av detta men det är en helt annan sak att få uppleva det en hel vintersäsong, att dagligen få cykla och erfara hur bra det faktiskt kan vara på cykelvägen vintertid.
Sopsaltning i Münster, Tyskland
Sopsaltad cykelväg i Münster
Sopsaltning av cykelbana i Köpenhamn. Se hur väl anpassat fordonet är för sin uppgift. Något för Stockholms innerstad och andra städer att ta efter där det är trångt och finns smala cykelbanor. Foto: Copenhagenize
Sopsaltad cykelbana i Linköping. Foto: Hans Lindberg
Studier genomförda i Danmark och Sverige visar att denna metod är helt överlägsen traditionell plogning och halkbekämpning med grus. Efter att nu ha cyklat en hel vinterssäsong på sopsaltade cykelstråk kan jag bara hålla med. Det är närmast en revolution och tar vintercyklingen till en helt ny dimension. Eftersom vi i detta land har det dåliga omdömet och traditionen att till stora delar bara bygga gemensamma gång- och cykelvägar innebär ju denna metod att även gående får det avsevärt bättre.
Här brukar då invändningar komma mot att använda salt på cykelvägar det är ett miljöproblem. En märklig invändning tycker jag och som tydligt visar vilket totalt grepp rådande trafikmaktordning har över oss och vad vi faktiskt prioriterar. Vi vräker årligen ut miljoner ton salt på gator och vägar så att biltrafiken ska ha en säker och god framkomlighet, men när en promille sedan ska användas på cykelvägarna är det ett miljöproblem. Men faktum kvarstå, är det saltets negativa inverkan vi vill begränsa så finner vi de stora volymerna bland biltrafiken, då är det kanske där vi ska minska användningen? Men rätten till säker och god framkomlighet är återigen enbart förbehållen biltrafiken så där fortsätter vi vräka ut saltet. Det hela blir ett mycket märkligt förhållningssätt och resonemang i arbetet med att öka cyklandet samt göra det säkrare. Här kan jag ju passa på att nämna att mängder av kommuner i mellersta och södra delen av landet blandar i salt i gruset man använder för halkbekämpning. Så fritt från salt är det långt ifrån på dagens gång- och cykelvägar. Grus är ju också en halkbekämpningsmetod som inte fungerar särskilt bra och som på våren blir en fara för cyklister. Tänk er motsvarande bristfälliga metod för biltrafiken. En metod som för det första inte fungerar särskilt väl som halkbekämpning och som för det andra blir till en fara under ett antal vårmånader. Finns inte på denna jord att vi skulle använda motsvarande metod som har så stora och påtagliga brister till biltrafiken. Bara i april månad så kan närmare 20 procent av cyklisters singelolyckor härledas till grus. Under månaderna mars respektive maj är siffran 10 procent. (Niska, VTI 2011).
Fullt med grus på gång- och cykelvägen, liknar mest en grusväg! En mycket vanlig syn på cykelvägarna. Gör inte så mycket nytta, snarare bara ett problem för gående och cyklister under flera månader.
Sopsaltat stråk rakt fram, fritt från grus. Traditionell plogad och grusad cykelväg till höger.
Nästa invändning brukar vara att om bara förarna av plogbilarna kör ner plogen i backen på cykelvägarna så blir det bra resultat och sopning med saltlake behövs då inte. Jaha, det var en fullkomligt historielös invändning som bortser från den empiri och forskning som finns på området. Detta har de försökt göra de senaste 40 åren eller så och inte lyckats särskilt väl med. Men visst, ge dem ytterligare 40 år så kanske de får ner plogen några millimeter till. Vi får samtidigt hoppas på att cykelbanorna börjar byggas och underhållas så pass bra att asfalten är jämn och fin så plogen verkligen kan göra sitt jobb. Tror inte det
Inte så ofta det blir särskilt bra med denna metod och utrustning. Foto: Jon Jogensjö Cykelpendla Hässelby
Nyplogad och grusad cykelväg. Det blir sällan bättre än så här
Ytterligare en invändning som kommer är att saltet sliter på och förstör cykeln. Det gör ju även saltindränkt grus, snömodd och annat elände som normalt finns på cykelvägar vintertid och under våren så där är skillnaderna minimala. Eller är fördelarna kanske på sopsaltarens sida? Vintercykling kommer alltid att slita på cykeln och det handlar mer om att vårda och sköta om sin cykel än om saltlake eller ingen saltlake.
Här har vi då en metod som visats sig vara fullständigt överlägsen traditionell plogning och halkbekämpning med grus. En metod som mer eller mindre revolutionerar vintercyklingen vad gäller framkomlighet och säkerhet (även för gående). Studier från Danmark visar också att metoden med sopning och saltlake är avsevärt billigare än att ploga och grusa cykelvägar. Eller som en tjänsteman på Stockholms stad uttrycker det: ”Den grus som används vid snöröjning, sopas upp och renas och återanvänds vid nästa vintersäsong då den också blandas upp med nytt grus. Det är ett omfattande arbete att samla upp gruset, rensa det och återigen förvara det tills nästa säsong.” Inte konstigt att det är kostsamt med en sådan hantering. Vintersäsongen 2009-2010 använde Stockholms stad ca 90 000 ton grus för halkbekämpning. Tänk alla fordon och energi som behövs för att hantera denna volym grus, en miljöbelastning som heter duga. Kan det vara så att sopsaltning totalt sett innebär en minskad miljöbelastning och ett sätt att få fler att vintercykla? Det är kanske dags för kommuner och trafikverket att börja använda sig av sopsaltning i större utsträckning? I varje fall om man menar allvar med att arbeta för ett ökat och säkert cyklande
Jag hoppas för min egen del att detta är en början på en härlig kärleksaffär och något som sprider sig i såväl Stockholm som till andra kommuner och trafikverket. Men jag hoppas också att jag hittar en ny kärlek framöver, en vinterväghållning som är ännu bättre och med en teknik och metod som innebär att vi slipper använda oss av salt.
Vill rikta ett stort tack till Peter, Pye, entreprenörer, maskinförare m.fl. för allt arbete ni lagt ner för att genomföra detta pilotprojekt. Min vardag har blivit enklare, säkrare och tillförlitligare. Vad som vanligtvis varit en period med mer eller mindre stora vedermödor och besvär har nu blivit något roligt och enkelt.
Relaterade inlägg
Antal kommentarer: 13
Haningecyklisten
Det värsta är att fler dåliga lösningar kommer. När man som projektör föreslår lösningar som körs över av arkitekter och inte hörsammas av beställare blir man lätt uppgiven… Har nyligen färdigställt en handling där cykelbanan till sist blivit så smal att man egentligen inte vill ha sitt namn på ritningen. Många gånger verkar det inte spela någon roll att man mer eller mindre nästan skriker ut hur det borde vara när gamla invanda mönster istället får råda. Att våga bygga mot det samhälle vi vill ha borde vara en självklarhet (med fullt stöd från de handböcker som finns, uppställda klimatmål etc etc) men istället verkar det alltid byggas i relation till den prognosticerade personbilstrafikökningen…
Krister Isaksson
Haningecyklisten, Ja de produceras dåliga lösningar på löpande band. Det tycks alltid finnas en eller flera anledningar till att frångå grundläggande riktlinjer och standard för cykeltrafik. Det är dock mycket sällsynt att det anses finnas anledning att följa dessa grundläggande riktlinjer. Och resultatet ser vi runt om oss, fullt av konfliktdesign där cyklister och gående erbjuds urusla förhållanden. Här pga att havererade fordon ska ha plats, så absurt det kan bli…
Cornelis Harders
Hur kommer det sig att vi med skattemedel bygger lösningar som inte går att använda? Finns knappast en ursäkt. Den lösningen som du visar går emot alla intentioner i alla möjliga planer såsom översiktsplaner, cykelplaner/strategier, framkomlighetsstrategier osv. Lösningen borde även ifrågasättas utifrån nollvisionen. Trots detta finns liknande lösningar på många platser och ännu värre de byggs fortfarande. Kan någon förklara för mig varför?
Just i detta fall finns det goda möjligheter att göra rätt; ytrummet finns, det handlar om prioritering. Att i detta läge skapa något som stämmer överens med intentionerna i alla planer som politikerna har ställt sig bakom borde vara enkelt, ett barn skulle kunna rita det. Det enda som skulle behövas är att göra avkall på bilisternas framkomlighet och då endast i fall en bil skulle haverera. Är detta så svårt?!
Krister Isaksson
Cornelis, jag kallar det för STRUKTURELL DISKRIMINERING.
Olof E
Det finns flera liknande utformningar på Exempelbanken. Det säger en hel del tycker.
Krister Isaksson
Olof E, under fliken DÅLIGA exempel menar du då! 😉 Nä skämt å sido, det dräller av detta runt om i landet och en slutsats jag drar är att cykeltrafik har en mycket låg status hos en stor del av dem som på ett eller annat sätt arbetar inom området. Det går uppenbarligen att leka lite hur som helst med dessa trafikanter och den infrastruktur de är tänkta att använda.
E
Andra exempel på samma trafikmaktordning är att man gärna bygger (bil)vägar så raka som möjligt och utan stora höjdskillnader (antagligen lättare för stora vägläggningsmaskiner också ioförsig). Cykel eller GC-vägar som löper parallellt bara några meter från samma väg får däremot behålla den extrema ursprungliga naturliga höjdvariationen och snirkla sig runt det man inte kunde bemöda sig spränga bort eller platta till för bara en c/gc-vägs skull – med mjöksyra och dubbel längd som resultat – och en preferens för att strunta i c/gc-vägen och ta bilvägen istället.
Krister Isaksson
E, exakt. Billigt ska det vara, trots att i VGU och GCM-handboken påtalas hur viktigt det är med gena och höjdmässigt fördelaktiga cykelvägar, så när vi kommer till verkligheten blir det något annat. Det blir ofta lågbudgetvarianten.
Olof E
Efter att ha läst ”Trafikslag på undantag” har jag letat foton på hur den cykelinfra som byggdes förr såg ut och det som skiljer sig tydligt är att cyklister betraktades som trafik under 30, 40 och 50-talet. De cykelbanor som byggdes då gick verkligen att cykla på. Visserligen var cyklister hänvisade till blandtrafik mer än idag men det fanns ingen tvekan om var cyklisten skulle cykla. Mycket finns ju kvar men har vissa brister efter övergången till högertrafik. Påfarter har blivit avfarter och uppförsbackar nerförsbackar vilket inte alltid blivit så lyckat. Det är också tydligt på sträckan Liljeholmen-Västertorp att den gamla infra som tagits bort har ersatts av längre, backigare, smalare och mer konfliktfyllda cykelbanor.
Krister Isaksson
Olof E, ja så är det, se hur det blev vid Västberga trafikplats och tunneln under Mikrofonvägen, nyligen ombyggt men ett stort fiasko och underkänt. Jämför profilen med E4/E20, det går upp o ner hela tiden, vägen är platt som en pannkaka. Linjeföringen är usel, cykelvägen svänger hit o dit hela tiden, vägen är rak eller har mycket generösa radier. Sist men inte minst så ska denna usla ytan delas med gående…
Olof E
Dragningen av cykelbanan vid midsommarkransen gick ursprungligen närmare södertäljevägen förbi midsommarkransen, på andra sidan bensinmacken vid nioörtsvägen. Troligtvis försvann den när Essingeleden byggdes och vägen breddades. Jag kan skicka dig fotona om du vill, men det är inte helt lätt att se var de är tagna. Det har varit väldigt svårt att hitta info om dessa cykelvägar, var de gick och hur utformningen såg ut. Gamla spårvagnslinjer finns det hur mycket som helst av. Cyklisterna och cyklarna finns överallt på bilderna men det är sällan de som fotografen vill dokumentera. De försvann nästan spårlöst.
Olof E
Dragningen av cykelbanan vid midsommarkransen gick ursprungligen närmare södertäljevägen förbi midsommarkransen, på andra sidan bensinmacken vid nioörtsvägen. Troligtvis försvann den när Essingeleden byggdes och vägen breddades. Jag kan skicka dig fotona om du vill, men det är inte helt lätt att se var de är tagna. Det har varit väldigt svårt att hitta info om dessa cykelvägar, var de gick och hur utformningen såg ut. Gamla spårvagnslinjer finns det hur mycket som helst av. Cyklisterna och cyklarna finns överallt på bilderna men det är sällan de som fotografen vill dokumentera. De försvann nästan spårlöst.
Krister Isaksson
Olof E, tar gärna mot bilder!