Tour de France, my way
Jag har precis spenderat två veckor i Frankrike – precis under landets hetaste veckor i flera bemärkelser. Touren gick av stapeln, solen stod som högst på himlen och en hemsk terrorattack inträffade. Har gått i Tourens fotspår geografiskt sett – från Normandie i nord till Pyrenéerna i söder (men kan varna er läsare att detta inlägg inte kommer inehålla några selfies på mej och Chris Froome, tyvärr).
Har njutit av det bästa som Frankrike har att erbjuda både från cykeln och på andra vis, precis som en TdF-cyklist (?!). Tänkte sammanfatta min resa med några nyckelord:

Högsta punkt:
Jag cyklade upp för Col du Tourmalet på 2115 möh tre dagar efter det att Touren svischade förbi en av dess högsta punkter i Pyrenéerna. Jag saknade att ha en hejarklack som jublade framför mig på stigningen, som var cirka 14 km lång och strax över 7% i medellutning. Jag saknade också solskenet och hastigheten.
Jag cyklade på en MTB anno 90-talet som vägde in på nätta 15 kg och det var cirka 5 grader och regn på toppen av klättringen. Skulle gissa att jag snittade cirka 8 km/ på vägen upp (och gick miste om den QOM jag ville plocka hem – OBS ironi) men till fördelen är att jag gjorde många andra cyklister mycket glada då de fick äran att cykla om mej på vägen upp samt att jag hann njuta av utsikterna.
Mitt i naturen – upplevelse:
Ännu något som piffade till min långsamma klättring i Pyrenéerna var mötet med dessa lamadjur som levde loppan på vägarna och i bergen.
Tårar (sorgsna):
Den 14 juli, alltså på Frankrikes nationaldag, befann jag mig fortfarande i bergen. Saknade mobiltäckning, vilket var riktigt skönt, tills vi blev tillbakadragna till ”verkligheten” när en av mina vänner skulle åka och köpa baguette i mer befolkade miljöer dagen där på. Han får då nyheten om terrrattacken i Nice på radion och kom hem med nyheten till oss andra. Behöver jag säga att den baguetten knappt gick att svälja ner? Gjorde ont i magen och i hjärtat resten av helgen.
Tårar (glädje):
När Romain Bardet vann en berga-etapp i Tour de France satt jag och lipade i soffan hemma. Efter att ha lyssnat på TdF på fransk-bonna-radio i många timmar (vilket rekommenderas, när man fattar vad de säger. Svensk sändning i all ära, men när de franska kommentatorerna skriker ocensurerade saker som ”han kör ner för backen som ett strykjärn!” dör jag av skratt. Oh denna franska inlevelse, älskar´t) samt har en kompis som cyklat i samma lag som Romain hejade jag på denna franska stolthet från Tourens dag 1.
Har hört stories om hur Romain som 15-åring la ner skola och satsade helhjärtat på cykeln samt hur han kämpat i bergen i skitväder under senaste säsongens träning. Blir otroligt berörd över folk med passion och flit i kroppen.
Kulinariska upplevelse:
Passade på att svänga förbi Bordeaux på vägen ner till bergen. Jag rekommenderar verkligen detta område för den som gillar mat och dryck, speciellt om man har cykel med sig, så att man kan cykla mellan flera olika vingårdar.
Jag fick hybris och började drömma om att jag bodde i ett alldeles eget chateau och hade stora vinodlingar utanför mitt fönster. Efter detta kulinariska besök fick vi leva på baguette och vatten för att kunna finansiera resan.
Nej, jag skojar bara. Men under några av resans andra dagar käkade vi bröd och ost till lunch, eftersom caféerna bland MTB-spåren i bergen ligger rätt glest. Detta medförde även att jag, otroligt nog, blivit mer fransk i mina matvanor. Dvs åt som en orm (hur mycket som helst), 5-rätters, när mörkret gått ner och magen ekade tom efter en lång dag på cykeln. Magnifique. Ska bara öva på franskan och lära mej mer om vin så har jag ta mej tusan halva inne!
Flamma:
Min egen cykel kunde inte följa med till Frankrike vilket fick mej att mer eller mindre bryta ihop. Efter att ha tänkt saker som ”hallå jag kan ju inte ha semester utan mina 7 kg kolfiber” och tjurat insåg jag dock hur komiskt jag betedde mig. Gjorde nog både mej själv och min närhet en tjänst genom att ta uppehåll från hård träning och tävling ett par veckor.
Och så fick jag möjligheten att stifta bekantskap med pärlan på bilden ovan – en gammal klenod men något så fint som växlar på ramen. Cykeln gick som en klocka förutom då jag skulle försöka mig på 20 s-intervaller. Då kunde jag inte växla lika smidigt som med mina Di2-växlar.
Formen:
Jag är kär i sommaren och livet just nu. Glad över att ha spenderat semester med nära och kära i ett fantastiskt land. Min glädje-form är på topp – det är det allra viktigaste.
Benen är däremot inte jättesnabba just nu. Försöker vänligt men bestämt att tala om för dem att semestern snart är slut genom att ha kört bla hårt lagtempo med laget och Le Peloton förra veckan. Då får man känna att man lever. På agendan framöver står Tre Berg, Stockholms-cuppens två avslutande GP:n och kanske något Långlopp på MTB. Nu är finaste tiden att cykla, bara att bita i!
Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in