Blogg

The botten is nådd – men det är aldrig för sent!


Samtidigt som the ladies ur CK08 ROH och många andra cyklister är och lever på loppan på U6 i Tidaholm glädjer jag mig åt små saker i vardagen. Vet ni till exempel hur glad man kan bli av att packa upp en cykel som tvingats ligga i en låda i två veckor? Eller hur gott det smakar med kaffe efter att man mått så illa att knappt finjuice går att svälja ner i tio dagar? Nu är det hopp om livet igen och jag går runt och småler åt att vara mig själv igen – med ett par ben som kan cykla, en kopp som kräver kaffe och en skalle som knappt kan slå upp ögonen utan att den börjar planera vart och när nästa träningstur ska äga rum.

Jag hatar att klaga över formen och sånt. Just nu är jag glad över att jag ens får och kan cykla att jag tycker att det är en toppform i sig. Men jag behövde inte få bekräftat för mig själv att – nej det kommer inte sättas några PB här framöver. Någon annan gjorde det åt mig.

Min pappa. Farsan som började cykla när jag och brorsan kom hem till Gränna från Stockholm och sa att ”nej men lägg av med orientering, man ska cykla nu”. Han köpte en cykel på Blocket för 200 spänn och började cykla. Varje gång jag har kommit hem från storstan har han gladeligen gjort mig sällskap. Även om jag läxat upp honom rejält för att han inte kan cykla i klunga eller nästan mobbat honom för att han brutit mot alla stilregler som finns. Han har alltid ställt upp, låtit sig bli avhängd när jag haft turen att vara i goform, eller gjort gott sällskap när jag kommit hem från storstan som en skadeskjuten fågel och varit i behov av terapicykling. 

Men den här gången var måttet rågat. ”Nej, du borde börja cykla själv Ingrid. Jag har jobb att göra i trädgården”. Det där är ju bullshit. Jag vet vad det handlar om. Pappa är orolig för att vi ska cykla så långsamt att det spräcker hans skamgräns. Kanske 25 km/h, kanske 30. Jag vet inte. Jag bara vet att pappas målmedvetna slit till Vätternrundan format honom till en superseg cykelgubbe och den nivån är inte jag på längre.

Jag fick göra cykeldebut solo, vilket inte heller är fy skam eftersom min cykel är snygg och världens bästa dejt alla dagar i veckan. Jag cyklade en fin tur runt sjöarna Ören och Bunn väster om Gränna – en tur som bara är en bråkdel av turen runt Vättern men dubbelt så fin. Givetvis frågade pappa hur snabbt jag cyklat när jag kom hem och jag svarade 34 km/h. Han tappade hakan – hur kunde det vara sant när jag inte kunde stå på benen för en vecka sedan?

Rent tekniskt cyklade jag givetvis inte så snabbt. Men det kändes så i min skalle eftersom jag var cykellycklig. Jag vet inte hur snabbt jag cyklade – jag har gjort slut med Garmin. Siffror och snitt är hemskt sekundärt för mig just nu när jag bara vill fira att jag står på benen igen. 

Det fina med cykling är att det aldrig är för sent att börja. Pappa är ett levande exempel på det och det gör mig så glad. Vad som även gör mig glad är att det bara finns ett håll min form kan gå ut nu och det är upp! Perfekt eftersom Sverige är fint och vädret är vackert! Nu kör vi!


Nytt nummer ute i butik nu!

I detta nummer har vi:

  • Snackat med Emil Johansson om livet upp och ner
  • Grusat ner oss!
  • Snackat med Jonas Bohr om rekordförsöket
  • Kraschat på Mallis 312

Ute nu!

Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Ber om ursäkt ifall jag kör vingligt framöver


Tjena Sverige, jag är hemma igen! Planen var att acklimatsera mig i lagom fart från cykeln. Tyvärr är cykeln ännu kvar i resväskan och istället fick jag nästan färdas med ambulans som första transport. Det blir aldrig som man tänkt sig och så vidare. Nu är jag förvisad till sängen ett tag och då hinner man med att reflektera över saker och ting och det är inte att underskatta.

Vad kommer jag att sakna mest från Schwiez?

Bergen. Det finns ingenting som får de jobbiga stunderna på cykeln att försvinna lika snabbt som vyn över en bergsrygg. Sista veckan i Lausanne hittade jag en oas i form av en intervallbacke fem minuter från mitt hem. Hundra höjdmeter mjölksyra bakom knuten! Vart kan jag flytta i Sverige för att finna på detta?

Mindre fix och styr innan cykelavfärd. Ibland funderar jag över hur det kan finnas så många cyklister på vägarna i Sverige? Det verkar vara ett mindre projekt för gemene svenske cyklist att komma upp på cykeln. De vita strumporna måste vara strykta och manglade, satelliterna måste stå i rätt kurs på himlen för att Garminklockan ska fungera och vinden måste blåsa från rätt håll. Mina schweiska/franska cyklistvänner har inte så många kritierer som ska uppfyllas för att de ska komma ut och cykla. De bara kör, oavsett om kläderna matchar eller ej.

– Ingen fixering kring maten. Tack alla svenska elitmotionärer för alla stories jag har kunnat dra när det blivit tyst runt middagsbordet. Det fungerar alltid att berätta om hur svenskarna ”ser bröd och pasta som gift alla dagar i veckan förutom veckan innan Vättern, då äter de det tills de får stopp i magen”. Eller ”en vecka innan ett race dricker svenskarna svindyr och äcklig röd juice som får dem att kissa rött i tron på att det ska göra de snabbare” (rödbetsjuice).

– Inget behov av den digitala bekräftelsen. Vad som händer just där och då – vem som vinner den sista sprinten upp för toppen – väger tyngre i Schweiz än vad till exempel en placering på Strava gör. I Schweiz räknas cykelpasset även om det inte förevigats med foto på Instagram, pulskurva på Funbeat och bild av fikat på Facebook.

Nu ligger jag och är bitter i min säng men samtidigt har jag bestämt mig för att denna svackan ska få mig att vakna upp som optimist. Därför, vad är då det bästa med att komma hem till Sverige?

Planeringen. Äntligen väntar uppstyrda rundor med exakta kilometerantal (nåja) och fikaplatser avtalade i god tid innan avfärd. Fantastiskt. Jag är trött på att stå halvbånkad utan teckning på telefonen bland fransmän som argumenterar om vilket håll hemåt ligger och om vi ens kan fylla på vatten inom några mils avstånd.

– Finrulle. Om någon som kommer köra med mig framöver upplever att jag kör vingligt eller ojämnt ber jag om ursäkt redan nu. Jag har cyklat med män som inte skolats i klungkörning utan drivs av sina instinkter under tio månader. Ser fram emot att cykla på finrulle bland cyklister här hemma som kan göra alla tecken från vägarna i sömnen.

– Maten. Vet någon hur många liter rödbetsjuice som är tillåtet att importera från Tyskland? Finns det en gräns har jag säkerligen överskridit den då jag under förra året gjorde allt jag kunde för quick-fix inför Kalmar Ironman och importerade fler liter av den ädla drycken.

Så fort jag är på benen igen är jag säker på att den sista listan kan göras längre! Den som väntar på något gott… och OBS, ta allt ovan med viss ironi. Jag ser fram emot att cykla med er alla svenskar!


Antal kommentarer: 4

Dan Gunnarsson

Måste tydligen ha missat något viktigt här i livet. Rödbetsjuice, visste inte ens att det fanns. Än mindre att cyklister drack det. Hmmm….


Ingrid Kjellström

Dan kolla upp det, man kan öka sin uthållighet med upp till 20% om man dricker det kontinuerligt veckan innan ett lopp 🙂


Redaktionen Bicycling

Välkommen hem!


Sören

Massor av höjdmeter åt alla håll i Jönköping, både på landsväg och i skogen 😀



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Säsongen börjar efter Vätternrundan!


Grattis!

Jag misstänker att merparten av er läsare tagit er i mål under årets Vätternrunda så givetvis vill jag gratulera! Det är en enorm bedrift att trampa sig runt den där sjön! Jag misstänker också att ni cyklister är rejält trötta på allt vad sportdryck, extraslangar och att ligga på rulle heter. Det är befogat. Men jag hoppas för all del att ni inte har lagt upp era cyklar på Blocket vid det här laget. Det är nu säsongen är som finast hemma i Sverige – precis ungefär efter dess Vättern gått av stapeln.

(jag innehar inte längre familjerekord runt Vättern. Hatten av för min bror som trotsade motvinden i år).

Att vila en vecka efter två för att återhämta så väl sittben som cykelskalle efter loppet tror jag är en bra idé. Det har sagts tidigare, men vila är så underskattat. Tyvärr glömde jag bort det efter min multisporttävling i maj. Försökte komma tillbaka upp på racern snabbt som attan, samtidigt som jag hade fullt upp i skolan. Kroppen vrålade nej samtidigt som huvudet ville för mycket.

I den situationen ska man inte träna ”när det nästan känns bra i benen”, när man blir frustrerad över att alla kompisar på Instagram verkar cykla 20 mil varje helg eller när man blir orolig över att man ska tjocka på sig när man inte tränar i vanlig mängd. Jag tror istället att man ska intala sig själv att det är vilan som gör att man blir stark och försöka koppla bort den där sfären av alla supersnabba cyklistkompisar och tankar om att ”men jag måste ju köra mina fyror varje vecka”.

Själv stack jag till Korsika när min skoltermin slutat och korsade ön från norr till söder till fots. Alla krav på prestation och alla sociala medier stängdes av. Det var jag och mina vänner ensamma uppe i de öde bergen och fokus sattes i tio dagar på fundamentala saker som att fördela dagens ranson av cous-cous rättvist och undkomma att bli anfallen av vilda djur (två personer blev bitna av en hungrig räv, genom tältdukten under natten).

En parantes i sammanhanget var även att vi skulle bestiga 10 000 höjdmeter under nio dagar. Den mänskliga kroppen är fantastisk. Jag klarade utmaningen även fast jag så gott som varje kväll, efter 12 timmars klättring med tung ryggsäck, trodde att jag aldrig mer skulle kunna resa mig samt hade en diet bestående av pepparkakor och tonfisk de sista dagarna.

Jag hade cyklat landsväg en gång under sex veckor när jag kom tillbaka från Korsika. Det skär sig i öronen på en cyklist va? Man hade kunnat tro att jag trasat sönder mina ben efter allt rännande i bergen – synd på cykelben(?!). Otroligt nog uppenbarade sig motsatsen och mina ben har känts som kalvar på nybete sedan jag kom tillbaka hem till Schweiz. Jag nästan längtar efter att höra mitt eget flås när det vankas intervaller på schemat. Supernice. Tror jag återfann motivationen när jag just INTE tänkte på cykel under ett par veckor.

Nu börjar jag om och bestämmer mig för att säsongen på hojen börjar om och börjar nu – när dagarna är som längst och solen står som högst på himlen. Hoppas att ni andra inte avslutat säsongen efter Vättern. Om två veckor flyttar jag hem till Sverige igen och det vore trist att inte ha några andra cyklister att heja på ute på vägarna!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Var snällare mot dig själv!


Det är högsäsong i cykel-Sverige nu. Jag kan inte logga in på Facebook utan att se bilder av brunbrända cykelben, läsa rapporter om lovande snittfarter på träningslopp inför Vätternrundan och advundas finfikat som är obligatoriskt när man cyklat många mil en helg. Det är fint, jag blir glad av att tänka på hur många som kommer slå personbästa på Vättern (för det kan väl inte blåsa och regna i år IGEN?!) och som njuter när fartvinden susar i öronen när de är ute och cyklar.

Jag önskar mig de snabba cykelben som jag hade för ett år sedan – när jag hade VR Sub 8,15 med SubXX i sikte. Nu är de starka benen ett minne blott. Min cykelform är inte vad den borde vara i maj – jag har inte kört ordentligt på fyra veckor på grund av att kroppen inte kan och inte vill.

Och då kan jag inte låta bli att blir förbannad på mig själv för att jag inte uppskattat mina ben mer när de varit i bra form. Att jag inte givit mig själv lite fler snälla tankar och liksom flugit uppe bland molnen i vetskapen av att ”jo men jag kan cykla snabbt och länge”. Istället har jag stirrat på mina snittfarter efter avslutade pass och tänkt ”men det där är ju inte så bra, varför är jag inte snabbare?!”. Riktigt onödiga och dumma tankar. Jag tror att de bara spridit sig inåt i mitt system och gjort mig ännu långsammare.

Slutgnällt för min del! Benen är ur form, men jag kan simma och plugga och göra armhävningar och andra saker som faktiskt inte kräver mycket benaktivitet. Killen på bilden ovan här heter Håkon och han har fått mig att inse att man ska vara glad över det man KAN göra istället för att fokusera på vad som skulle kunna vara bättre.

I januari åkte vi skidor och solen sken och det var världens bästa dag tills – krasch boom bang – Håkon ser inte en klippa, flyger som en vante, landar på en sten och bryter ryggen på tre ställen. På bara någon sekund var alla hans planer för våren i Schwiez sönderslagna. När vi såg honom lämna Verbier i en helikopter trodde vi aldrig att han tre månader senare skulle kunna följa med oss på en lång hajk, klättra eller simma. Vem som helst skulle ha åkt hem till mamma och pappa och deppat ner sig i en sådan situation. Men Håkon gav inte upp – han gjorde det han kunde iförd en korsett, gav inte upp hoppet och nu är han på G igen!

Bara tänk på det. Drömmar och planer och förhoppningar kan slås sönder otroligt snabbt och enkelt. Då kommer man längre med att uppskatta vad man har och har haft istället för  tankar om att ”jag kunde varit bättre än vad jag är nu”.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

När man vilat tillräckligt


Jag har vilat i typ tio dagar sedan min multisporttävling och det är inte roligt längre. Det var ett nöje de första dagarna – att ta tidernas sovmorgon och sova ut ”bakfyllan”, äta glass flera gånger om dagen ”för det går ändå på ett ut” och få frågor om varför man linkade fram i skolan ”I just did 8500 meters of elevation running and biking last week. No big deal, just a bit stiff”. Men nu, när tävlingen börjar bli en gammal merit, när jag ätit igen alla kalorier som jag sprang bort i bergen och när jag inte kan skylla på stelhet längre – då är det inte okej längre. Skönt att jag inte är ensam:

Jag är äldst (och segast, men definitivt inte snabbast) i min schweizisk/franska träningskrets och brukar därför vara vis nog att tala om för alla att ”det är när man vilar som man blir stark. Musklerna kan inte gro om man rör på sig hela tiden”. Det är fin och logisk matematik för skallen men inte för kroppen. Jag kan inte riktigt hantera mig själv när kroppen bestämt sig för att det inte är kul att plugga 12 timmar om dagen, läsa alla bra bloggar och kolla på serier.

Mer seriöst talat. Det är mina ben som är haken. Det började med en stel höft, som hellre gillar att cykla än att springa, som gnällde under tävlingen. Även vänster vad stod inte riktigt pall och jag sträckte den och fick kramp i den samtidigt under en av tävlingens kallaste dagar.  Försökte quick-fixa detta med kompressionstrumpor, vilket resulterade i att fötterna och anklarna svullnade upp. Och så har det fortsatt – så fort en del av benen börjar kännas bra så börjar det göra ont på något annat ställe. När jag trodde att jag kunde cykla igen igår fick jag igen genom att insida knäskål gör skitont på båda sidorna (hann i alla fall plåta lite kor när jag stannade och stretchade. Bild ovan). Är det någon som känner till det? Ömma insida knän alltså. Kan någon ge mig några tips för rehab i såndana fall? Jag vore evigt tacksam.

Jag vet att jag får skylla mig själv eftersom jag utsatte min kropp för typ ett krig när jag ställde upp i multisport. Jag loggar dock upplevelsen som en av de häftigaste möjligheterna jag fått som ”turist” i Schweiz och jag ångrar det inte. Och jag vet att tio dagars vila inte är någonting i jämförelse med till exempel hur min norska polare hade det när han bröt ryggen under en skidtur i vintras. Jag ska inte klaga! Men jag gnäller lite, mina ben vill ju helst upp på fincykeln igen…

Föresten – om ni inte tillhör kategorin människor ”bitter och avis på Facebook” (den kategorin jag tillhör just nu) så borde ni spana in vad tjejerna i CK08 ROH gör den här veckan. De är i Spanien och cyklar! Har kul i bergen, tränar på att köra ihop sig och har det säkert alldeles alldeles fantastiskt.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Gör om, gör rätt


Det har gått fem dagar sedan jag gick i mål på Raid Centrale Paris. Efter en vecka i lera ständigt iförd cykelhjälm och trailrunning-skor är det lite konstigt att vara tillbaka till det civila livet i skolan. Jag trivs bättre i cykelbrallor än i jeans alla dagar i veckan. Till exempel är det ju sällan man får chansen att köra spurt i jeans. Vi vann spurten bland typ fem lag under dag två och även om jag ser orolig ut på bilden nedan var jag desto lyckligare någon minut senare.

En annan anledning till att jag inte trivs så bra i jeans just nu är för att det gör ont när jag tar dem på mej. Man hade ju kunnat tro att man minskat i omfång efter fem dagar av typ 25 timmars träning. Inte i mitt fall. Dock är det på grund av att jag är svullen på diverse ställen på benen och inte på att jag ätit för mycket choklad i tävlingens depåer (hoppas jag). Jag tror att jag hade kunnat undkomma detta om jag varit lite mer smart. Därför tänkte jag tipsa mig själv (och er andra) om mina lärdomar från en 5-dagars lerig och blöt multisporttävlig.

Starta inte en fem dagar lång tävling med att kuta som om det vore en spurt. Det är ändå ingen som ser dig… försök spara energi till att spurta i mål fem dagar istället. Det är häftigare.

Kompressionskläder är bra. I lagom mängd. Tävla inte i kompressionsstrumpor för att sedan sätta på dig kompressionstights direkt efter att ha duschat. Kroppen måste ta vara på svullnader och ömheter på något vis – kompressionsplagg kan inte trolla bort dem. Jag skulle inte vilja ge de svullna fötter jag rullat fram på i helgen till ens min värsta fiende.

Tävla i lag är en fest! Gör det så ofta som du kan! Minuter som kan kännas evighetslånga när man sitter och nöter ensam försvinner i ett nafs när man är flera. Det blir så mycket enklare med sällskap som kan underhålla istället för att man sitter och lyssnar på sina egna tankar.

Man är inte stark jämt. Speciellt inte under fem dagar… Det är helt okej att ha en dålig dag och att våga erkänna det – våga slå av på tempot för sin egen del och även att be om hjälp (när man kan – som när man tävlar i lag). Man måste liksom ha sina downs och vara svag för att bli stark. Och det är mycket roligare att vara stark när man vet hur tungt det är att känna sig svag!

Socker är din kompis när du tränar/tävlar många timmar om dagen. Första dagen på tävlingen gick jag och klagade på maten hos den franska tävlingsledningen. De fattade inte varför jag inte gillade deras utbud av ENDAST söta pålägg. Efter dag två och framöver hade jag inte energi över till att bry mig. Jag åt vad som serverades för att kroppen behövde all energi som fanns att tillgå. Det gick bra att springa på baugette och nutella. Jag väggade aldrig och blev inte sjuk varken under eller efter loppet.

Du är så mycket starkare än du tror. Sista tävlingdagen gick vi upp klockan tre och jag hade min djupaste dip ever. Mina vänner fick dra mig i ett rep för att jag skulle klara av den första löpsträckan på 9 km och 600 hm. Ville verkligen bryta loppet där och då men efter mycket pepp från mina vänner fortsatte jag hela vägen in i mål. Körde till och med riktigt bra nerför på MTB (min akilleshäl).

Sist men inte minst… fransmän rockar! Killarna ovan är mina hjältar 4-ever. Försök träna och tävla med fransmän när/om ni kan. De är gentlemän och har pannben och (positivt) humör som slår de flesta!


Antal kommentarer: 2

Anna Jansson

Grymmaste du! Shit vilken häftig grej!


Katja

Vill också träna/tävla med fransmän ;((( *fransk suck*

http://cykelkatten.se/



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*