Stolpskotten i Solna

I går kunde vi läsa PM Nilssons ledare i Dagens Industri: Saltsjöbadens cykelsatsning är ett föredöme

Jag upprepar, en ledare i Dagens Industri. Om cykel, om nödvändigheten och det stora värdet av att satsa på cykel. Detta är en milstolpe. Och vad som gör det extra roligt för mig på ett personligt plan är att detta var mitt första uppdrag som konsult. Att hjälpa Nacka Kommun med utredningen och ta fram ett förslag på cykelförbindelse mellan Saltsjöbaden och Värmdövägen. Och det var inte helt enkelt att ”sälja” in denna lösning hos kommunen. Men genom samtal, goda argument, fakta och kunskap så fick vi en samsyn på lösningen. Så nu har första delen av vad som kan bli regionens (landets?) första snabbcykelväg färdigställts – bra jobbat Nacka! Nu ser vi med spänning fram mot resten av sträckan!

Första delen av en snabbcykelväg mellan Saltsjöbaden och centrala Nacka. Foto: Jon Jogensjö

Nacka kommun visar också, till skillnad mot Trafikverket, att det är fullt möjligt att skapa gena och funktionella cykelförbindelser. Om man vill och prioriterar det. För det är så enkelt, man måste vilja och ha kunskapen. Då går det. Något för regeringen och Trafikverket att reflektera över.

Trafikverket fick i uppdrag av regeringen att bygga en snabbcykelväg – en state of the art cykelväg. Det var bara det att Trafikverket baserade kostnadskalkylen på en helt vanlig gång- och cykelväg, och inte en bred, gen och prioriterad snabbcykelväg. Det är som om verket skulle få i uppdrag att bygga en motorväg, och då presenterar en kostnadskalkyl för en simpel liten landsväg – otänkbart. Detta framgår när vi studerar underlaget och kostnadskalkylen i Nationell plan.

När Trafikverket sedan detaljstuderade sträckan mellan Mörby och Frescati blev det snabbt tydligt vart det hela var på väg. När samma verk började lista vad som skulle krävas för att få till snabbcykelvägen på sträckan, blev det ljusår mellan den ursprungliga kalkylen (baserad på en vanlig simpel gång- och cykelväg) och verkligheten.

Det kan ju vem som helst förstå med lite grundläggande kunskap inom trafikplanering och transportinfrastruktur – det räcker till och med att ”åka” sträckan i google maps så förstår vi utmaningarna. Men Trafikverket förstod uppenbarligen inte, utan kalkylerade med en vanlig gång- och cykelväg.

Då kom beskedet från Trafikverket: snabbcykelvägen måste skrotas – den blir för dyr. Självklart inte ett ord om eller ett erkännande att Trafikverket begått ett grovt misstag och baserat den ursprungliga kalkylen på helt felaktiga grunder. Så istället ska man nu sminka grisen, för det är vad pengarna räcker till när man baserat snabbcykelvägen på en totalt undermålig kostnadskalkyl.

Så hela situationen som projektet snabbcykelvägen nu hamnat i beror på en enda sak – ett Trafikverk som kalkylerar och planerar cykelvägar som man alltid gjort: billigast möjligt. Trots att verket haft ett helt annat uppdrag och skulle bygga en cykelväg med en ny och avsevärt högre standard – en snabbcykelväg.

Nu finns endast en räddning för detta projekt – att regeringen sätter ner foten och säger var skåpet ska stå. Har vi en sådan regering undrar jag?

Relaterade inlägg:

• Hurra! Trafikverket ska sminka grisen!
• Varför håller ni käft?
• 99 procent är uselt
• Trafikverket: vi skyddar bilister, inte cyklister
• Trafikverket – vill ni döda cyklister?
• Trafikverkets dubbla budskap: snöröjningen duger
• Så klart vi tar bilen
• Show me the money
• 2 + 1 – vägar och cykel
• Trafikverket ger fingret åt cykeltrafiken
• Statens havererade cykelpolitik
• VTI sågar Cyklingsutredningen

I dagarna kom beskedet om att Trafikverket skrotar bygget av en snabbcykelvägen längs E18 i Stockholm. Det blir enligt verket för dyrt. Projektet var unikt. Ett namnsatt objekt i Nationell plan för transportsystemet – för första gången någonsin för ett cykelprojekt. Det skulle bli en cykelinfrastruktur vi aldrig någonsin tidigare skådat i detta land. Det skulle bli det stora steget för Sverige mot att bli ett cykelland och cykeln som transportmedel. Nu skulle vi äntligen få se vad det innebär att prioritera och göra cykeltrafiken konkurrenskraftig.

Av detta blev det alltså ingenting. Vi är tillbaka på ruta noll. I värsta fall tar vi rent av några steg tillbaka, eftersom den tydliga signalen till alla samhälls- och trafikplanerare är att cykelinfrastruktur inte får kosta mer än det brukar.

Det som fascinerar mig är att det är knäpptyst – totalt knäpptyst.

Inte ett ljud från Cykelfrämjandet och inte ett ord från branschkansliet Svensk Cykling. De som ska värna och kämpa för cyklistens bästa i vårt land. Nu skrotas Sveriges genom tiderna mest prestigefyllda cykelprojekt – och det är knäpptyst. Häpnadsväckande tycker jag.

Från cykelmagnaten Grimaldi och hans gäng på Cycleurope hör vi inte en viskning. Andra delar av näringslivet höjer ju gärna och ofta rösten och kräver nya vägsatsningar runt om i landet, och ännu högre blir tonläget när satsningarna hotas eller uteblir. Då är företag, jobb och välfärd i fara. Vem minns inte tonläget kring Förbifarten när den skärskådades efter valet? Då var det brösttoner som heter duga – och nu byggs den för fullt.

Att få till satsningar på cykelinfrastruktur skulle ge betydligt bättre effekt än alla de annonskampanjer dessa företag lägger pengar på idag. För det är ju det som får fler att cykla – bygg så kommer cyklisterna – och det är det som i sin tur leder till ökad försäljning. Bra mycket större försäljning än vad lite reklam och annonser kan åstadkomma. Detta har ju bil- och oljeindustrin fattat sedan länge.

Vad hör vi då från forskare på cykelområdet? Från miljösidan? Från cykelförespråkande politiker? Inte ett ljud.

Kanske arbetar de alla efter den svenska modellen som brukar kallas för tyst diplomati. Sett till vilka som har framgång när det gäller investeringar i transportinfrastruktur är det ju uppenbart att det inte är ett framgångsrikt sätt att arbeta på.

Håller vi käft så får vi vad vi förtjänar.

Relaterade inlägg:

• Bygg så kommer de
• Fler cykelbanor = fler cyklister
• Hurra! Trafikverket sminkar grisen!
• Statens havererade cykelpolitik
• Så klart vi tar bilen

För några dagar sedan kunde vi läsa i Mitti att det blir ingen snabbcykelväg längs E18 här i Stockholm.

Trafikverket menar att det är för svårt och dyrt:

– Det är otroligt svåra miljöer som vi rör oss i som kräver speciella åtgärder för att få till snabbcykelvägen. Dels ligger det planerade snabbcykelstråket längs motorvägen, vid nationalstadsparken och vid Roslagsbanan, säger Noran Khalfallah och fortsätter:

– Och man passerar mycket vattendrag och ett flertal broar. Då måste man antingen få till nya broar eller bredda nuvarande. Och på många delar av sträckan finns knappt utrymme att göra några åtgärder som vid Naturhistoriska museet till exempel.

Och i en annan intervju i Danderyds Nyheter upprepas detta:

– Vi har utrett möjligheten att anlägga ett snabbcykelstråk och kommit fram till att det inte är ekonomiskt rimligt. Det skulle innebära allt från breddning av broar till att anlägga nya och miljön är komplicerad på sträckan så det blir många kostsamma åtgärder, säger Noran Khalfallah, projektledare på Trafikverket.

Så istället ska man göra andra åtgärder, lite oklart vad:

– Vi tittar på allt möjligt, men någonstans måste det vara värt investeringen också. Det kan gå att bredda vägen lite men hur mycket bättre blir det då? Det är sådana frågor som vi måste väga för- och nackdelar, säger Noran Khalfallah.

”Värt investeringen” – tyvärr så finns ingen samhällsekonomisk analys genomförd av snabbcykelvägen, så vad som är ekonomiskt rimligt eller vilken nytta investeringen har det vet vi inte – inte Trafikverket heller.

Samma verk som nu säger detta har uppenbarligen inga som helst problem att på samma sträcka lösa uppgiften när det gäller biltrafiken. Då passeras vattendrag och andra svåra miljöer genom att det byggs broar, ramper och tunnlar. Till stora kostnader. Och många gånger till liten samhällsnytta. Och när verket stöter på känslig miljö och motstånd vid vägprojekt, då fördyrar man projektet med flera miljarder och lägger vägen i en lång tunnel – förbifarten. Då får det kosta pengar, ofantligt mycket pengar. Så det verk som har byggt södra länken, norra länken, norrortsleden, E18 vid Rinkeby och nu är i full fart med att bygga förbifarten – det verket har otroligt svårt att bygga vettig, säker och funktionell cykelinfrastruktur. Då är det inte rimliga kostnader…

Trafikverket arbetar efter devisen: cykelinfrastruktur får inte kosta, ska vara billig, enkel och av låg kvalitet. Bilinfrastruktur får kosta, ska vara dyr och komplicerad samt av hög kvalitet.

Detta har vi svart på vitt. En inventering av de regionala cykelstråken i Stockholms län visar att endast 1 procent uppfyller grundläggande utformningsprinciper. Trafikverket är väghållare för 30 procent av dessa stråk. Och de 1 procent som uppfyller grundläggande krav tillhör inte Trafikverket.

Så något enstaka tillfälle eller olycksfall i arbetet är inte detta. Vi ser det om och om igen när det gäller Trafikverket och cykel. Verket har låtit inventera 2400 km 2+1-vägar och kommit fram till att det finns cykelpotential längs mer än hälften av dessa 2+1-vägar, alltså längs mer än 1200 km. Men endast 12 procent av de 2400 km har någon form av cykelinfrastruktur – ofta finansierad av kommunerna, inte Trafikverket. Trots att cykelvägen går utmed den statliga vägen.

När Trafikverket då undantagsvis gör något så känner vi igen resonemanget från ovan – det ska vara låg kvalitet och det får inte kosta. Och verket medger helt öppet att de skyddar bilister och inte cyklister – för det är för dyrt:

– På de ställen där det finns räcke är det faktiskt inte för att skydda cyklister mot bilar. Det är för att skydda bilisterna mot till exempel en bergvägg. Att sätta räcke hela vägen för att skydda cyklisterna har ansetts för dyrt.

Denna inställning hos Trafikverket gäller inte bara cykelinvesteringar. Den gäller även drift och underhåll av deras så kallade cykelvägar. Där verket meddelar att vinterväghållningen duger som den är trots årligen återkommande problem och faror för cykeltrafiken. På vissa cykelstråk går det så långt att kommuner griper in då problemen och farorna för cyklisterna är oacceptabla. Som i Nacka:

Och det slutar inte här. När Trafikverket bygger (väg) så utsätts cykeltrafiken för livsfara genom att förhållandena i arbetsområdet är under all kritik. Och projektledaren på Trafikverket vet inte varför och har aldrig varit med om något liknande – när det gäller vägar.

Armeringsjärn utmed regionalt cykelstråk – som gjort för att spetsa cyklister på. Så ser det ut på när Trafikverket utför arbete längs cykelväg. Foto: Jon Jogensjö 

Så vi ser här ett tydligt mönster som återfinns i stora delar av Trafikverkets verksamhet. Cykeltrafik är något som verket inte bryr sig om, de få gånger man ”tvingas” göra något är det av usel kvalitet och verket saknar i många fall grundläggande kompetens på området.

Vad värre är, detta är mer eller mindre sanktionerat från högsta ort. Både den tidigare och nuvarande infrastrukturministern upprepar gång på gång att cykeltrafik är en kommunal angelägenhet – nu senast i TV4. Och då får man ju naturligtvis sitt eget verk att arbeta därefter – gör ingenting och det lilla ni måste göra ska vara så billigt (och därmed uselt) som möjligt. Och försök hela tiden att klå kommunerna på pengar, även fast det inte är deras ansvar att lösa uppgiften.

Hela intervjun om den skrotade snabbcykelvägen avslutas sedan helt förutsägbart – helt i linje med grundläggande mediaträning och instruktioner från kommunikatören – försök att alltid avsluta intervjun positivt och visa handlingskraft!

– Vi kanske kan bygga en snabbcykelväg utmed E4:an!

Vad hjälper det pendlarna utmed E18 att det eventuellt byggs snabbcykelväg utmed E4:an? Absolut ingenting. Studerar vi sedan Trafikverkets track record på området cykel så är det ju högst sannolikt att det inte blir någon vettig cykelväg där heller – även där finns ju känslig miljö och utmanade sträckor som kräver lite dyrare lösningar än vad Trafikverket brukar lägga på cykelinvesteringar. 

Så det är väl högst sannolikt att vi även där får uppleva en rad sminka grisen åtgärder. En gris är alltid en gris – inget smink i välden kan ändra på detta.

Relaterade inlägg:

• 99 procent är uselt
• Trafikverket: vi skyddar bilister, inte cyklister
• Trafikverket – vill ni döda cyklister?
• Trafikverkets dubbla budskap: snöröjningen duger
• Så klart vi tar bilen
• Show me the money
• 2 + 1 – vägar och cykel
• Trafikverket ger fingret åt cykeltrafiken
• Statens havererade cykelpolitik
• VTI sågar Cyklingsutredningen

Det är många gånger väldigt roligt att vara cykelkonsult. Jag får arbeta över stora delar av landet, många gånger med människor som verkligen vill utveckla och förbättra förutsättningarna för cykeltrafiken. Tyvärr är arbetet också ibland fyllt av besvikelser. Min yrkesroll innebär ofta att jag kommer in tidigt i olika projekt. Det handlar om att ta fram och utveckla strategier, att ta fram cykel- och handlingsplaner, att utveckla och ta fram utformningsprinciper osv. Det är inte alltid man får vara med från ax till limpa. Och det kan i allra högsta grad vara mycket frustrerande…

Ett exempel

För några år sedan fick jag och kollegorna i uppdrag att utreda ett regionalt cykelstråk i Stockholmsområdet. Utgångsläget var besvärligt, det var befintlig miljö och trångt, det saknades cykelinfrastruktur på vissa avsnitt, det var mängder av in-/utfarter från tomter och mindre tvärgator osv.

Men vi lyckades presentera en utredning som visade att det var fullt möjligt att nå den standard på cykelinfrastrukturen som fastslagits in den regionala cykelplanen, och till en rimlig kostnad.

Sen kommer den del som inte alltid är lika rolig som konsult. När man har levererat utredningen finns ingen som helst garanti att man kommer vara med i det fortsatta arbetet. När det exempelvis ska projekteras och slutligen fastställas i detalj hur det kommer att se ut. Här kommer Lagen om offentlig upphandling in och de flesta beställarna är bara ute efter en enda sak –  lägsta pris. Och underförstått att alla som lämnar ett anbud på arbetet har exakt samma kunskap och kompetens – vilket de ju självklart inte har. Särskilt inte när det gäller cykelkompetens.

Och det är nu det händer. Det är nu avstegen från det som planerades i utredningen sker. Ofta på grund av en kombination av bristande kompetens och snålhet. I utredningen som vi gjorde utformades cykelbanan som genomgående vid varje tvärgata och in-/utfart. Detta för att säkerställa en hög säkerhet och god framkomlighet för cykeltrafiken – de ska ha prioritet i korsningspunkten (samma gäller för gångtrafiken eftersom gångbanan löper parallellt). Så här ser typlösningen ut för en sådan genomgående cykelbana:

Och juridiskt får cyklisterna en stark ställning genom denna utformning:

 Men sen händer något i projekteringen som leder till detta:

Det vi ser är något som totalt vänder på hela principen att prioritera cykeltrafikens framkomlighet och säkerhet i korsningspunkter. Ingen hastighetssäkring och ingen väjningsplikt för biltrafiken gentemot cykeltrafiken. Utan det är samma gamla lösning vi använt oss av i decennier – cykeln sätts på undantag. Och för att göra det riktigt jävligt viker de in kantstenen över cykelbanan så att passagen för cyklisterna blir smalare och kantstenen blir en fara för passerande cyklister.

Var det detta de som projekterade ville åstadkomma? Var de ens en gång medvetna om vad de skapade. Och varför?

Så här kan det vara att vara cykelkonsult – det blir inte alltid som man planerar. Och man får sällan några vettiga svar, motiv eller anledningar till dessa avvikelser och tillkortakommande. Det sker slentrianmässigt och på rutin.

Relaterade inlägg:

• 99 procent är uselt
• Den så viktiga skyddsremsan
• Lekstuga på cykelvägen