Spurtfest i skogen. (Obs, inte sprutfest)


Vad gör man en torsdagskväll när benen är fulla med pannkakor? Jo man kan tacka ja till ett cykelpass med brorsan. Han hade ett härligt upplägg med spurtar som han tyckte att vi skulle testa. Calle, Stefan och jag möttes mellan Bålsta och Kungsängen. Sen letade vi upp en otrafikerad väg som vi kunde vingla omkring på. Upplägget var som följer; 15 sekunder maxspurt, 15 sekunder vila, 15 sekunder max, 15 sekunder vila och till sist 1 minut på max. Vila 5 minuter. Upprepa 5 gånger. För att få intervallerna rätt ställde vi ut vattenflaskor vid start och mål på varje intervall. Det hade varit omöjligt att hålla reda på det annars. Efter viss tvekan körde vi igång.

Efter första varvet var benen helt sprängda och bröstkorgen var fläkt ut och in. Jag tänkte att det skulle vara helt omöjligt att göra fyra vändor till. Efter andra varvet gjorde benen ännu ondare. I mitt huvud -hjälp! Tre vändor kvar alltså. Efter det tredje varvet vet jag inte ens hur det kändes. Allt var bara huller om buller i kroppen. 

Till slut var det dags för sista varvet. Första spurten gick bra, andra gick också bra och på den sista 1-minutaren började det bra. Jag stog upp och hade hyfsat tryck. Men när jag satte mig fick jag inte ut kraften och fick se brorsan glida iväg. När jag väl ställde mig upp i sista backen hände det inte så mycket. Benen skrek men jag ökade inte farten. Efteråt blev jag lite irriterad på mig själv. Här skulle jag ha skitit i vad benen sa och bara kört på som om att det inte fanns någon morgondag. När det var över satt brorsan längst upp på krönet och flinade medan jag hostade som ett tuberkulossjukt centrumfyllo. Men jösses vad kul vi hade. 


Antal kommentarer: 3

Johan A

Jag ser inte skogen för all asfalt.


Johan Mölleborn

Det är skog runtom asfalten. Vi har ju inga såna där skogscyklar som du är van vid.


Peter North

Hellre nerspurtad än nersprutad.



Ingen 40-milare men rätt trevligt ändå.


Jag hade ju tänkt köra Barkarbys 40-milare i fredags men när jag kom hem efter borsans dotters skolavslutning så var jag helt färdig. Jag lyckades vila en halvtimme men kände mig bara ännu tröttare efter det. Men jag tog mig iväg till starten ändå och släppte iväg de andra förväntansfulla cyklisterna. Vädret såg ut att bli riktigt bra så de skulle få en bra runda. 

Dagen efter stack jag ut mot Sigtuna och vidare mot Uppsala för att med lite tur kunna hitta gänget när de var på väg tillbaks till Barkarby. Jag stod en halvtimme och väntade men ledsnade till slut och begav mig mot Lilla Barkarby där målet var. Jag kom dit en halvtimme innan öppning men lyckades ändå få en iskall Belpils. Efter en Belpils till kom det första gänget i mål, på pricken 14:00. Sen rasade det in ett gäng till. Alla verkade ha haft en lyckad runda. Efter någon timmes afterbikande rullade jag hemåt igen. Rätt nöjd ändå. Om ni vill läsa mer om rundan så har Ingvar W bloggat lite om det. Annars finns allt surr på Happyride som vanligt. 




På lördagen cyklade jag ingenting. Däremot köpte vi en ny grill så dagen var inte helt bortkastad ändå. En högrevsburgare med tryffelmajonäs och ett par stadiga glas rödvin blev dagens skörd. 

I måndags gick det sista loppet i Stockholms 4-dagars. Det var Stockholm CK som anordnade gp-lopp på Tuvängens gocartbana. Jag och Amir cyklade ut dit och hann se dam-elit och H-30 innan vi var tvungna att cykla hem igen. Jag hade gärna varit kvar längre och ännu hellre varit med och tävlat lite. Men med min kassa kurvteknik så hade jag nog blivit varvad innan första kurvan. 



Nu är det bara två veckor kvar till Vättern så i helgen som kommer så lär det bli något halvlångt och halvsnabbt. Jag ska försöka komma ut på kvällarna och sprätta på lite extra i backarna fram till Vättern. Sen är det bara att hålla tummarna att det blir fint väder så vi får en fin cykelhelg.

/J


Anmäld till Tour de Mont Blanc!


Ja men då var jag väl anmäld till Tour de Mont Blanc då. Det var som att ta bort ett plåster, ingen idé att dra ut på lidandet utan det är bara att rycka det direkt. Nu är anmälan gjord och det finns ingen chans att backa nu. 32 mil och 8000 höjdmeter. Smaka på den!

Annars har det inte hänt så mycket sen sist. Jag har äntligen tagit en spruta mot min pollenallergi. Jag har dragit ut på det så länge som möjligt eftersom det kan finnas biverkningar med det. Vårens pollenchock har varit förjävlig. Jag har ställt in flera lopp och träningar för att jag har varit så sänkt av allergin. Jag har nätt och jämnt kunnat sitta på en kontorsstol och det har känts som att jag är bakfull varje morgon. Läkaren sa att jag borde märka effekt redan morgonen efter men på kvällen firade jag och Linda vår bröloppsdag så jag kände tyvärr ingen skillnad. 

Sen åkte jag och Linda till Lindau i södra tyskland där jag köpte hennes förlovningsring för några år sedan. Jag råkade hamna där för några år sen när jag skulle ner till Milano och köra 1001 Miglia Italia. Motorn skar precis på gränsen till Österrike och vi lyckades få en hyrbil så vi kunde fortsätta resan och köra loppet. Efter loppet kom vi tillbaka till Lindau och fick stanna ett dygn i väntan på att bilen skulle få ny motor. Då upptäckte vi den fantastiskt mysiga ön Lindau Insell. Dit åkte vi alltså förra helgen. Riktigt mulligt. 

I helgen ska jag köra Barkarbys 40-milare. Vi startar klockan 23 från Lilla Barkarby och siktar på att gå i mål strax efter 14 på lördag. Puben öppnar 14:00 så varje minut över 14 är förlorad dricktid. Det lär väl dyka upp lite bilder och osammanhängande text här. Trevlig helg!

Den här höjdprofilen gör mig nervös. Backen upp till lilla St Bernard ser rätt mastig ut. 


20 mil Vätternsparris med Stockholm CK och vänner.


I söndags gick Roslagsvåren. Men jag var mer sugen på att cykla lite längre. Inte så jättelångt, men 20 mil skulle vara lagom. Jag slängde ut en tråd på Facebook och vips var det 15 pers som hade nappat. Planen var att köra samma runda som vi kör på Barkarbys 20-mils brevet. På söndagsmorgonen lyckades jag bli sen pga familjegrejer. Fixa frukostar, leta efter en borttappad nalle och liknande saker. 3 minuter över utsatt tid sladdade jag in. Det var ett starkt gäng som stod och väntade och för att ge dagen lite extra stjärnglans hade Lisa Nordén och Calle Friberg letat sig ut till Barkarby också. 

Vi rullade iväg i lugnt tempo. Vi hade härlig medvind så det kändes som att det lugna tempot fortsatte hela vägen till Uppsala trots att vi låg i 35 och pulsen knappt kom upp över vilopuls. Strax innan Uppsala vände Calle F och Lisa tillbaka. Vi andra snackade vidare i klungan och susade fram mot Järlåsa där jag hade lovat en finfika på torget. Jag tror hela gruppen blev hänförda av stämningen och charmen i Järlåsa. Man kan verkligen känna vibbarna av en liten by i Toscana. Efter vår helcharmiga fika vände vi tillbaka mot Örsundsbro och Skokloster. Nu fick vi vinden i ansiktet istället men tempot och flytet i gruppen höll i sig. 

I Dalkarlsbacken gick Jensa upp och höjde tempot lite. Det tog Danne och Edward och några till som ett försök till attack så de gjorde ett ryck. Vi andra hamnade några hundra meter bakom och började efter ett tag jaga ikapp. Då hade redan gruppen framför bestämt sig för att hålla fullt till Barkarby och jakten var igång. Vår grupp hade lite oflyt och fastnade i tre rödlysen på raken. Annars hade ju jag vunnit spurten och varit först tillbaks och varit bäst och starkast. Det vet ni ju. Typisk otur bara. 

Tack alla för en riktigt härlig dag. Det blev precis som jag tänkt mig. 35 i snitt och ett kort besök i zon 2 som avslutning. 





Till Öregrund och tillbaks.


För att få riktigt ont i hälsenorna så behöver man ibland cykla lite längre. Helst i blåst och kyla. Det gjorde jag igår. Det har varit sommar och varmt hela veckan. Jag har suttit på jobbet och gnällt över att det var för varmt. När det väl var dags för Barkarbys 30-milare slog vädret om från strålande sommar till ledsen höst över en natt. Istället för solsken och ljudet av skrattande barn som man vant sig med så var det höststorm och kyla som gällde. Regnet hängde i luften. Det var bara en hårsmån från att det släptes lös för att maxa misären. 

Barkarbys breveter brukar vara populära med många startande. Den här gången var det bara åtta vilsna själar som möttes på Welcome Hotell i Barkarby. Det beror antagligen på att Täbys 30-milare redan har gått och att det samma dag var Skandislopppet och Fleche Nordique. Men åtta är bättre än noll. Vi rullade iväg och jag såg på en gång att Nypan var riktigt osugen på att cykla. Han såg rejält less ut redan efter några kilometer. Vår lilla grupp delades ganska snart upp. Johan F släppte tidigt och bröt sedan på grund av pollen. Nypan släppte och bröt efter 5-6 mil. Vi andra gnetade på i motvinden. Det blåste satan hela vägen till Öregrund. Jag och Stefan tog på oss papparollen och tog den större delen av förningarna. Efter tio mil hade Bosse, Johan G och Martin släppt och kvar var bara jag, Stefan och Sebastian. Stefan drog hela Gimorakan. 

I Öregrund stämplade vi på Ica som vanligt. Tanken med rundan är att det ska vara solsken och mysigt när vi kommer dit så vi kan sitta på nån hamnkrog och äta finlunch. Men än så länge har det alltid varit kallt och regnigt. Och precis så var det i lördags. Inget riktigt regn, bara sånt där blomspruteregn som man blir kall och irriterad av. En skojig grej hände när vi stod utanför och åt baguetter och bananer. Då kom en fotograf fram och ville ta en bild på oss för hans tidning. Nån branchtidning av nåt slag. Jag lyssnade väl så där halvnoga. I alla fall, när vi har ställt upp oss enlgit hans anvisningar för en gruppbild så säger han högt; ”Tryck in bananerna i munnen, tryck in dom bara!” ”Och du med baguetten, tryck in den också!” Vi höll på att garva ihjäl oss. Då knäppte han av bilden. Det skulle vara riktigt kul att se hur resultatet blev, och framför allt, vad det var för tidning vi hamnade i. 

Efter fotosessionen rullade vi vidare. Johan och Martin som hade kommit ifatt oss precis innan fotografen kom valde att stanna kvar för att äta nåt riktigt. Jag, Stefan och Sebastian cyklade lite lugnt genom Öregrund och Östhammar innan vi sträckte ut på stora vägen, nu med vinden i ryggen. Jag tog en lång förning. Jag och Stefan hade tagit förningar på 1 mil i taget i motvinden så det fortsatte vi med på hemvägen. När jag slog av och släppte förbi Stefan sa han ”Det är du och jag Emil.” Sebastian hade släppt nånstans efter Östhammar. På hemvägen drog Stefan hela Gimorakan igen och sen susade vi fram och delade på jobbet tills vi var tillbaka i Barkarby. Det där gjorde vi bra Stefan. Tack för en riktigt härlig dag i både mot och medvind. 

Dagens rygg.

Här är det jättefarligt att ställa cykeln!

Så här glad blir man när Stefan drar på Gimorakan.

Målfoto på Welcome hotell. 

Det var alltså så det gick till när jag fick ont i hälsenorna. Varken mer eller mindre. 

/Johan 

Antal kommentarer: 2

Toni

Jag är sur. Vill också dra hela Gimorakan i motvind! Bra kört alla 8!


Stefan

Tack själv! Det blev ett fostrande pass.



Fixa hälsenorna!


Nu när distanspassen och loppen har kommit igång ordentligt brukar mina hälsenor uppmärksamma detta genom att gå sönder och göra ont. Jag körde sönder mina hälsenor på London-Edinburg-London för några år sedan. De blev överansträngda och till slut inflamerade. De sista 60 milen var fruktansvärda. Jag grät i backarna av smärta men jag tog mig i mål ändå. Sen dess kommer hälseneinflamationen som ett brev på posten varje sommar. Med de här enkla tipsen så hade jag kunde jag ha slippa det.

Jag har tidigare ätit voltaren, eftersom det var det jag fick från vårdcentralen, och trott att det skulle lösa problemet. Visst, det löstes tillfälligt men det kom lika snabbt tillbaka. För två år sedan gick jag till en kiropraktor som visade hur jag kunde tejpa hälsenorna med kinesiotejp för att ge avlastning och på så sätt kunna läka. Det har funkat jättebra för mig. Hoppas det funkar lika bra för er. 

1. Köp Kinesiotejp av bra kvalitet. De billigare kan spricka när de sträcks. Kinesiotejp finns i välsorterade sportbutiker och kostar mellan 50 och 200 kr för en rulle. OBS det är inte samma som sporttejp. Kinesiotejp är gjord för att kunna sträckas och ge svikt för att få olika effekt. Det finns många färger att välja mellan. Idag stod valet mellan Magenta (Deutsche Telecom) och turkos (Team Sky). Jag valde magenta för att vara lite classic.

2. Klipp två lika långa bitar. 30-40 centimeter beroende på hur långa vadben ni har. 

3. Klipp ett 10 cm långt snitt i ena änden. På båda bitarna.

4. Runda hörnen för att slippa att tejpen fastnar i byxorna och rullas upp. 

5. Ta fram foten som ska bli tejpad och dela på tejpen. 

6. Fäst 3-4 cm tejp under hälen. Se till att det sitter bra. 

7. Sträck tejpen till 100% över den smala delen av hälsenan. Gnugga med fingrarna på tejpen så den fäster ordentligt. Tejpen reagerar på värme så den fäster bättre om du gnuggar. Här är det viktigt att foten är i samma vinkel som när ni står upp. Tårna ska inte peka upp eller ner. Utgångsläget ska vara neutralt. 

8. Sträck tejpen till 70% över den bredare biten (Gastrocnemius-senan som ligger över soleus) mellan den smala hälsenan och de stora vadmusklerna (gastrocnemius). Fortsätt att gnugga för att få den att fästa.  

9. Fäst de två flärparna över vadmusklerna. Tejpen behöver inte spännas. Den ska bara ge fäste så inte hela tejpen lossnar eller rullar ner.  

10. Så där nånting ska det se ut. När tejpningen är klar brukar jag sätta på mig kompressionsstrumpor eller långa strumpor för att det ska fästa ordentligt. 

Lycka till. 

Antal kommentarer: 1

Lars

Testar from idag. Tack för tipset
Lasse i Fredrikshof