Blogg

Skeppsholmen GP – cyklingen i Stockholm is on fire!


Igår gick Skeppsholmen GP och även finalen av Stockholmscuppen av stapeln. Man kunde nästan tro att det var någon stor utställning på gång på muséerna ute på ön – för den kryllade av folk. Fantastiskt att så många samlades för att cykla och kolla på cykel istället för på konst. Som ett litet lokalt Tour de France!

Bilderna nedan är tagna av Göran Digné – kudos – här finns flera bilder.

Banan mätte 800 meter och var otroligt utslagsgivande. Fanns inte en sekund att hämta andan mellan 180-graders-kurvorna och backarna.

Gårdagens lopp tog Hanna Johansson (SCK) hem i damklassen, totalen vann Jessica Ericsson från CK Valhall. Övriga resultat kommer snart upp här.

Det var en händelserik kväll igår och jag får näsan rysningar när jag tänker på hur mycket som hänt med cyklingen i Stockholm under de senaste åren. Det är många som ställer sig på startlinjen till tävlingarna – ringarna har spridits på vattnet och tröskeln för att komma igång att tävla är inte llika hög. Inte alls som när jag för ett par år sedan för det mesta stod med två-tre andra damer och skulle tävla på en öde åker. Det gynnar såväl sporten i stort som gemenskapen och sportens framtid med alla ungdomar!

Många olika cykelklubbar har växt fram, såväl för de som vill rejsa (tex Stockholm CK som jag kör för) som för de som också är cykelbud (#STHLMESS, Ryska Posten) eller de som vill cykla för kul och fika (Team Bonk 😉 ). Det finns verkligen något för alla cykllister i stan och det gör mig så glad.

Stockholms Cykelförbund står bakom mycket av det som hänt – tack Oskar Ekman (Sthlm:s Vacchi), Anna Nyhlén, Thomas Backteman, David Schweiler med flera! Ännu mer lär hända framöver inom sporten.

Jag önskar att jag kunde skriva någon cool krigshistoria om hur jag hängde med genom kurvorna fram till spurten – men tyvärr tappade jag huvudklungan och slet som ett djur genom kurvorna på egen hand. Tack för alla som hejade på mej! Och tack alla tjejer som kommer och kör med eller mot mej, vad kul vi har ihop!

Nu taggar jag Rapha12-hills, Tre Berg och Stockholmscuppen i CX!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

GP, PokémonGo och annat som är hett i höst


Jag tänker inte försöka dölja att jag spelar PokémonGo och tycker att det är suveränt!

Nej, jag cyklar inte och spelar med en iPhone i högsta hugg samtidigt (har redan vaskat tillräckligt med iPhones i år, dock inte i samband med cykling). Men jag har börjat ta Pokémon-stops-pauser under min pendling och börjat cykla små omvägar till jobbet för att få en mer lukurativ färd.

Tar några minuter mer och sabbar snitthastigheten (ironi – jag tävlar inte i ”Tour de Finance” under pendling). På köpet får jag se lokala sevärdheter som elstationer (det ryktas att det är där man kan hitta Pikachu). Skämt och sido : det är ett utmärkt sätt att öppna upp ögonen för omvägar och platser i närheten som man annars missar i sitt tunnelseene på vägen till jobbet. Rekommenderas! Handen på hjärtat – hinner du inte lägga 5-10 minuter extra på pendling varje dag? Det bästa av allt med spelet är ändå : snacka med andra Pokémon-jägare.

Jag gillar verkligen att Pokémon river ner barriärer i den mån att människor som annars inte skulle prata med varandra plötsligt fått en gemensam nämnare och knyter kontakter. Precis som med cyklingen, där många av mina bästa kamrater är folk som jag aldrig skulle ha träffat på om våra cykelvägar inte korsats.

Vilken level är jag på då? Några kids som jag träffade på vid ett Pokéstop började skratta när jag berättade det för dem. Behöver jag säga mer?

Ärligt talat är jag en usel spelare, kommer inte i närheten av ett gym utan att åka på stryk. Vilket även för mina tankar in på cyklingen, där jag inte heller är så taktisk och smart i alla lägen. Men jag har kul under resans gång.

GP på Tuvängen – bild från när Stockholm 4-dagars gick där i juni. Foto: Mats Fogeman

Till exempel igår då vi körde GP på Tuvängens gocartbana i Södertälje igen. Köra GP och speciellt på teknisk bana är en öm tå hos mig. Hade hoppats att sommarens timmar framför TV:n och Tour de France och OS gett något – kanske inte till min fart, men kanske till min motvation. Hade fel. Hur mycket man än vill så funkar det inte om man inte har benen och skallen med sig i kurvorna – och där gick jag bet. Däremot körde Camilla Backman ur Stockholm CK så bra att hon vann loppet. Grattis!

Det positiva är dock att jag har en ny chans att köra GP på Skeppsholmen nästa vecka. Missa inte Stockholms mest centrala GP under Stockholmscuppens avslutning nästa vecka. Kommer bli fest!

Tävlingsmässigt återstår flest GP:n för säsongen på landsväg. Tre Berg GP är avslutningen på SweCup och sedan anordnas även Velothon GP i samband med Velothon Stockholm.

I hemlighet är jag dock mer taggad på Rapha 12 hills och Tre Berg som är längre lopp med många höjdmeter. Rapha 12hills går i mina hemtrakter Jönköping och jag ska ner och smygträna i helgen! Har raggat upp en lagkamrat på nätet då den jag skulle köra med från början drog sig ur (brorsan). Ska bli jättekul att köra med en person som jag inte känner mer än jag vet att hon är stark och hängde av mej på SM i Västerås. Therese Bellfors heter min nya lagkamrat och  hon är den enda tjejen som tävlar i elitklass för Jönköpings CK.

Även om det känns lite som höst ute med kulingvindar återstår många godbitar av säsongen alltså!

Det är för övrigt roligt att ni var många som kände igen er i mitt inlägg om hur man känner igen en cyklist.

Antal kommentarer: 1

Clara Edvinsson

Härligt team! Heja er!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Hur känner man igen en cyklist?


Hej, jag var imorse uppe i ottan och körde Le Peloton och undrade vad det var för galenskap jag som höll på med när klockan ringde tidigt. Vilken knäppis går upp så tidigt för att lida av mjölksyra?

Fem minuter senare, när jag rullade genom ett öde Stockholm och kollade på soluppgången och daggen i gräset på Gärdet älskade jag varje minut. Det var värt det.

Då väcktes samtidigt idéen till listan nedan – kännetecken för en cyklist – med inspiration av den här roande artikeln om triathleter.

– De betalar stora summor (som de inte gärna räknar på varje månad) utan att blinka om de behöver nya Rapha-jerseys, wattpedaler eller andra cykelprylar (särskild prylar som de tjänar några grams vikt på). När det kommer till att klä sig själva utanför cyklingen är de dock snålare.

– De går upp svintidigt för Le Peloton men är sällan på jobbet lika tidigt.

– De kan gå runt på jobbet och le i smyg om de lyckats plocka ett KOM eller QOM på Strava.

– De tar gärna selfiies med sin bonnabränna på armar och ben (oh nej, det heter visst cykelbränna !). Lägger sedan upp bilder på Instagram och beklagar sig över att de cyklat så många mil att de fått brännan. Men de är väldigt nöjda i smyg.

– Vissa veckor lägger de mer tid på att analysera watt-data, instagramma och stalka folk på Strava än de gör i cykelsadeln.

– De kan tjura en hel dag om deras Garminbatteri dött på en distansrunda eller om Strava buggar när de ska ladda upp ett pass.

– De kan ibland vara mer noga med att trycka på stopp på sin Garmin efter en tur (varde snitthastigheten!) än att till exempel krama nära och kära som väntat på dem  under tiden de varit hemifrån 10 h (6 h cykel, 4 h fika).

– De dricker rödbetsjuice, äter chiafrön, kokosolja och nötter tills de får ont i magen för att bli några % mer uthålliga inför Vätternrundan och andra lopp.

– De säger gärna att Vätternrundan är för mainstream och ”inget riktigt lopp”. Men om de inte cyklar loppet själva ångrar de sig på loppets dag och deltar ändå på distans genom att hålla koll på sina vänner som kör racet via nätet.

– De har provat på att köra 5 h ”bara på vatten”, LCHF:kost och andra självpinande aktiviteter för att deffa ner sig till bergagetter a la Tour de France. De har bonkat och gör det inte gärna igen.

– De är noga med att slita av sig hjälmen när de går av cykeln – det är en stilregel. Undantaget är dock då de bonkat efter en tur och rusar till kylskåpet för att tömma det när de kommit hem.

– De får tävlingshorn i pannan vid skyltar vid vägen (skylstpurt) samt vid bufféer.

– De tar alltid påtår – på buféer och på fikat.

– De transporterar sina cyklar i bilar som kostar cirka hälften av en cykel (max).

– I alla deras bästa drömmar finns kolfiber med.

– De ber servitrisen om att få in bröd på bordet innan de tagit beställning om de är på restaurang (vargahungern).

Kommentera gärna om ni kommer på fler punkter!

Läsarnas kommentarer:

– Har sin telefon och kreditkort i en plastpåse. Har riktiga kontanter i plastpåsen, eftersom en del fik på landet tar inte kort.

– Ler i smyg och tänker ”amatör” när se ser någon med märke efter kedja eller klinga på vaden.

– Älskar att höra ljudet av hundratals personer som klickar i ena pedalen innan start.

– Räknar kilometer, inte mil &#128521.

– Kan namn på fler byar på Mallorcas berg än hemmavid.

– Vet att cykeln kan bli stulen och får snart reda på att man kan lägga på ett (1) gram på cykelns vikt genom ISR-märkning – snart på alla cyklar utan lås.

– Blandar ogärna olika cykeltillverkares prylar på cykeln. Desto färre olika fabrikat på cykelprylarna, desto bättre. Gärna samma prylar som ”det där proffslaget”. Och kläderna ska både matcha i färg och tillverkare. Allt för att se ut och uppfattas som ett proffs…

Antal kommentarer: 8

jonas l

haha, älskar den här 😀 Klockrent. Känns som allt stämmer in på mig förutom att vara snål med kläder utanför cyklingen 😉


Richard

Kilometer, inte mil 😉


Björn

– Har sin telefon och kreditkort i en plastpåse.

– Ler i smyg och tänker ”amatör” när se ser någon med märke efter kedja eller klinga på vaden.

– Älskar att höra ljudet av hundratals personer som klickar i ena pedalen innan start.


Klas

Jobbigt att jag känner igen mig på väldigt många punkter…


Tomas

Blev påhoppad av syrran häromdagen med kommentaren ”vilken bondbränna du har”. Hon fick givetvis en tillrättavisning att det är en cykelbränna och att det för den som umgås med folk av snäppet högre människovärde (=cyklister) är hög status med en tydligt avgränsad solbränna, som avtryck av perfekt sittande lycra..



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Tour de France, my way


Jag har precis spenderat två veckor i Frankrike – precis under landets hetaste veckor i flera bemärkelser. Touren gick av stapeln, solen stod som högst på himlen och en hemsk terrorattack inträffade. Har gått i Tourens fotspår geografiskt sett – från Normandie i nord till Pyrenéerna i söder (men kan varna er läsare att detta inlägg inte kommer inehålla några selfies på mej och Chris Froome, tyvärr).

Har njutit av det bästa som Frankrike har att erbjuda både från cykeln och på andra vis, precis som en TdF-cyklist (?!). Tänkte sammanfatta min resa med några nyckelord:

Högsta punkt:

Jag cyklade upp för Col du Tourmalet på 2115 möh tre dagar efter det att Touren svischade förbi en av dess högsta punkter i Pyrenéerna. Jag saknade att ha en hejarklack som jublade framför mig på stigningen, som var cirka 14 km lång och strax över 7% i medellutning. Jag saknade också solskenet och hastigheten.

Jag cyklade på en MTB anno 90-talet som vägde in på nätta 15 kg och det var cirka 5 grader och regn på toppen av klättringen. Skulle gissa att jag snittade cirka 8 km/ på vägen upp (och gick miste om den QOM jag ville plocka hem – OBS ironi) men till fördelen är att jag gjorde många andra cyklister mycket glada då de fick äran att cykla om mej på vägen upp samt att jag hann njuta av utsikterna.

Mitt i naturen – upplevelse:

Ännu något som piffade till min långsamma klättring i Pyrenéerna var mötet med dessa lamadjur som levde loppan på vägarna och i bergen.

Tårar (sorgsna):

Den 14 juli, alltså på Frankrikes nationaldag, befann jag mig fortfarande i bergen. Saknade mobiltäckning, vilket var riktigt skönt, tills vi blev tillbakadragna till ”verkligheten” när en av mina vänner skulle åka och köpa baguette i mer befolkade miljöer dagen där på. Han får då nyheten om terrrattacken i Nice på radion och kom hem med nyheten till oss andra. Behöver jag säga att den baguetten knappt gick att svälja ner? Gjorde ont i magen och i hjärtat resten av helgen.

Tårar (glädje):

När Romain Bardet vann en berga-etapp i Tour de France satt jag och lipade i soffan hemma. Efter att ha lyssnat på TdF på fransk-bonna-radio i många timmar (vilket rekommenderas, när man fattar vad de säger. Svensk sändning i all ära, men när de franska kommentatorerna skriker ocensurerade saker som ”han kör ner för backen som ett strykjärn!” dör jag av skratt. Oh denna franska inlevelse, älskar´t) samt har en kompis som cyklat i samma lag som Romain hejade jag på denna franska stolthet från Tourens dag 1.

Har hört stories om hur Romain som 15-åring la ner skola och satsade helhjärtat på cykeln samt hur han kämpat i bergen i skitväder under senaste säsongens träning. Blir otroligt berörd över folk med passion och flit i kroppen.

Kulinariska upplevelse:

Passade på att svänga förbi Bordeaux på vägen ner till bergen. Jag rekommenderar verkligen detta område för den som gillar mat och dryck, speciellt om man har cykel med sig, så att man kan cykla mellan flera olika vingårdar.

Jag fick hybris och började drömma om att jag bodde i ett alldeles eget chateau och hade stora vinodlingar utanför mitt fönster. Efter detta kulinariska besök fick vi leva på baguette och vatten för att kunna finansiera resan.

Nej, jag skojar bara. Men under några av resans andra dagar käkade vi bröd och ost till lunch, eftersom caféerna bland MTB-spåren i bergen ligger rätt glest. Detta medförde även att jag, otroligt nog, blivit mer fransk i mina matvanor. Dvs åt som en orm (hur mycket som helst), 5-rätters, när mörkret gått ner och magen ekade tom efter en lång dag på cykeln. Magnifique. Ska bara öva på franskan och lära mej mer om vin så har jag ta mej tusan halva inne!

Flamma:

Min egen cykel kunde inte följa med till Frankrike vilket fick mej att mer eller mindre bryta ihop. Efter att ha tänkt saker som ”hallå jag kan ju inte ha semester utan mina 7 kg kolfiber” och tjurat insåg jag dock hur komiskt jag betedde mig. Gjorde nog både mej själv och min närhet en tjänst genom att ta uppehåll från hård träning och tävling ett par veckor.

Och så fick jag möjligheten att stifta bekantskap med pärlan på bilden ovan – en gammal klenod men något så fint som växlar på ramen. Cykeln gick som en klocka förutom då jag skulle försöka mig på 20 s-intervaller. Då kunde jag inte växla lika smidigt som med mina Di2-växlar.

Formen:

Jag är kär i sommaren och livet just nu. Glad över att ha spenderat semester med nära och kära i ett fantastiskt land. Min glädje-form är på topp – det är det allra viktigaste.

Benen är däremot inte jättesnabba just nu. Försöker vänligt men bestämt att tala om för dem att semestern snart är slut genom att ha kört bla hårt lagtempo med laget och Le Peloton förra veckan. Då får man känna att man lever. På agendan framöver står Tre Berg, Stockholms-cuppens två avslutande GP:n och kanske något Långlopp på MTB. Nu är finaste tiden att cykla, bara att bita i!   


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Västboloppet SWE-cup – episkt lidande


En stor helg för konditionsidrottare i Sverige är över – med VM i MTB, SM i halv Ironman i Vansbro och Ränneslättsturen bland några av arrangemangen. Jag har spenderat min helg nere i den småländska metropolen Burseryd och tävlat på landsväg. Tillsammans med Stockholm CK har jag kört Södra Hestra Sparbank GP och Västboloppet (som var en del av SWE-cup på landsväg).

Foto: Wilson Cyling – alla bilder i detta inlägg.

Lördagens GP var en stor personlig bragd å egna vägar. Det är mitt tredje GP-lopp i damelitklass men första gången som jag går i mål tillsammans med hela klungan. Vi körde på en hyfsat tekniskt enkel bana runt runt i Burseryd och mitt enda mål var att sitta cool i klungan och ha kul. Lyckades med det och var otroligt nöjd. 

Firade dock inte i klass med Gislaveds invånare under lördags kvällen. Vi bodde nämligen på ett hotell i Gislaved natten till söndagen men blev snuvade på vår skönhetssömn då det var stor fest på torget precis utanför. Åk till Gislaved om ni vill slå klackarna i taket alltså – rekommenderas alla gånger förutom då man ska stå på startlinjen klockan 8 dagen därpå.

Ungefär 8.05 i söndags gick startskottet för Västboloppet samt för ett lynnigt busväder. Ett trettiotal damer rullade iväg ut i de småländska skogarna. Vi skulle köra 5*16 km där 3 km varje varv gick över grus. Första varvet hann jag knappt fatta att vi körde på grus förrän det började suga i benen i backarna, som var flera stycken och branta dessutom. Alltså var gruspartiet i gott skick – innan för mycket regn fallit.

Oturligt nog trillade en tjej – Madde i mitt lag – i en av backarna och drog några andra damer med sig i fallet samt skapade en lucka i klungan. Jag var ute i spenaten men höll mig på hjul. Fick spendera någon mil åt att jaga ikapp klungan igen. Fick ihop ett bra lagtempo med Alice ur mitt lag och en tjej ur Mölndal och en från Crescent. Inne på gruspartiets andra varv kom vi ikapp klungan – seger. Redan då började flera tjejer bli trötta i backarna samt att himlen öppnade sig då och då. Såväl jag som mina brillor och min cykel täcktes av grus och det blev tyngre och tyngre att köra över gruset samt att se vägen framför sig.

Jag hann inte riktigt se vad som hände i klungans främre delar – utbrytning av Team Crescent visade det sig senare. Jag hamnade i en andragrupp och vi fick igång ett bra lagarbete för att försöka dra ikapp den första gruppen. Kände mej pigg och munter i hågen över att sitta så pass högt upp i startfältet.

Tyvärr var inte min cykel lika pigg som jag var. Plötsligt kände jag att bakväxeln klappat ihop. Kvar i växelregistret fanns tyngsta växeln på lilla och stora klingan. Försökte desperat att återställa växlarna och ropade till de andra tjejerna om någon visste hur man kunde fixa växlarna i farten. Nej – ingen visste. Jag lyckades hålla mig kvar i gruppen genom att bända mig fram på tunga växlar. Riktigt tungt för ben och rygg och ingen fröjd för stilpolisen (hade emellanåt kadens 50).

In på gruspartiet igen fick jag dock tacka och bocka för mej. Jag tvingades hoppas av cykeln och springa med den i backarna. Fruktansvärt bittert att vara hjälplös när de andra tjejerna körde ifrån mej på lätta växlar.

Jag är glad över att vi var i en öde skog där och då. Jag bröt ihop och skrek av ilska. När jag äntligen fått till det i klungan så lägger växlarna ner?! Har ju lyssnat på Johan Olssons fantastiska sommarprat – där han berättar får en deadline på ett par timmar att tjura efter ett race av sin fru – och bestämde mig för att det var slutlipat efter några minuter. Shit happens.

Vid en röd stuga i skogen stod en man och kollade på loppet tiillsammans med sin fina stålcykel. Jag frågade honom om vi inte kunde byta cykel? Då hans hoj garanterat fungerade bättre där och då. Han tackade nej till erbjudandet. Attans!

Nästan halva loppet återstod och jag krigade mig i mål på tunga växlar på asfalten och till fots vissa delar av gruset. Det var miserabelt men jag visste att jag låg typ i mitten av alla startande och jag lyckades faktiskt hålla mig framför en klunga som legat bakom mig hela tiden på egen hand.

Det var länge sedan jag var så glad över att korsa en mållinje som efter loppet! Slutade på trettonde plats, mellan två klungor. Här finns resultat.

Putsade på mitt PB i linjelopp, med avseende på placering. Med tanke på omständigheterna är jag otroligt nöjd. Glad över att jag var dumdristig nog över att inte ge upp och över att banan var så rolig och tävlingen bra arrangerad!

Grattis till Emmy och Camilla från mitt lag som kom fyra och sjua! Och till Team Crescent som fyllde hela pallen, snyggt kört.

Som ni kan se behöver såväl mina cykelskor som min cykel och kanske även jag en del service efter helgens äventyr.

Den uppmärksamme läsaren undrar kanske om jag laddat mina växlar innan race?
Svar ja!

Nu drar jag till Frankrike och vilar upp mej! Blir inte något racercyklande av på ett par veckor, men förhoppningsvis en del MTB.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Bakfylla och abstinens efter SM


Det är en vecka sen SM i Västerås och jag var i början av veckan bakfull både i kropp och knopp. Allt hände liksom så snabbt och jag var hög på endorfiner och nervositet. De två tävlingsdagarna försvann snabbt och jag måste nästan fråga mej själv, som efter en festlig afton – vad hände – vad gjorde jag – vad sa jag?

Egentligen gjorde jag inte mycket mer än att lida pin och fokusera under tiden jag rejsade. Och det går inte heller obemärkt förbi ett par ben som inte har allt för stor tävlingsvana. Det är helt galet hur trött jag lyckades bli efter till exempel tempolopper som var över på dryga 40 minuter.

Dagen efter damernas linjelopp öste regnet ner och jag befann mig mest i horisontalt läge – bakfull då cykelfesten var över för min del. Jag var riktigt imponerad av alla krigande herrar som körde den tekniska linjebanan under dessa förhållanden.

Men så när tröttheten gick ur kroppen, kanske framåt tisdagen, började jag få abstinens efter följande:

Köra med tjejer!  Det händer, tyvärr, max en gång per år att damklungan är större än 40 cyklister. Foto: Elin Wilson – klicka här för fler tjusiga bilder från damernas linjelopp.

Ha maxpuls över kullersten. Det är ett episkt lidande och ändå längtar man efter att det händer igen. Foto: Ruben Lamers – klicka här för massa coola actionbilder från damernas lopp!


Hänga med det här laget! Stockholm CK:s damer. En drös av tjejer som alla imponerar på mig för att de är så starka på många olika sätt. Tror dock att vi alla gillar att fika, både före och efter tävling :).

De där sekunderna innan startskottet går. På bilden ovan försöker jag leka lika iskall som jag antar att Emilia Fahlin var, och som syns tillsammans med mig, Sophie Sundström och Mirella Ehrin. Foto: Lindgrens sportfoto

Under veckan har tankarna hunniit snurra många varv i skallen. Blandade känslor – emellanåt en ytterlifgare bitterhet över att jag och många andra inte gick i mål på linjeloppet. Inser att jag har många mil kvar att cykla igenom för att vara stark nog mentalt och fysiskt för att sitta med i en toppklunga av den kaliber som bildades på SM.

Jagar träningsgrupper i Stockholm som kör hårt och som hänger av folk! På riktigt, ja, ni får gärna maila mig eller langa en kommentar om ni har tips. Jag känner redan tiill Valhall, Peloton, SMACK- och Stockholmscuppens tävlingar och olika Hofvet-grupper (men varför är de flesta träningar på tisdagar eller onsdagar?).

I onsdags körde jag med Hofvet i Farsta. Vi körde en klassisk runda på Södertörn och blandade gruppkörning i klunga med fartsträckor, ”vilda västern”. När ledaren skrek ”fri fart!” var det många herrar som slog av på tempot och då kontrade jag och my partner in crime – Ulrika Högberg – med att attackera. Då vaknade övriga cyklister till liv och det blev åka av under några kilometer. Jag bet styrlinda och hängde på tills det var slut på krut i bena och jag blev avhängd, ibland ensam, ibland med några andra cyklister. Sedan återsamlades alllihopa vid skyltar och andra mötesplatser som alla utom jag kände till.

Efter cirka två timmar började mina krafter tryta och jag frågade blygt hur långt det kunde tänkas vara kvar? ”Vi har inte ens värmt upp, du kan inte vara trött ännu!” – var svaret jag fick från en ledare och jag hann knappt hämta andan innan det bar av igen.

Det var precis vad jag behövde – vrida ur benen rejält en helt vanlig onsdagskväll. Jag har tidigare varit feg över att köra mej rejält trött. Jag har konsulterat min coach Magnus Bäckstedt och han gav mig följande råd till mina bonk-turer:

”Ta med en telefon och ett kreditkort. Då kan du ju alltid beställa en taxi för att ta dig hem om det skulle gå tokfel. Enligt mig så finns det inte en gräns, för varje gång du når en ”gräns” så har den ju flyttat på sig. Gränser är bara något vi sätter upp i vår egen skalle för att hålla oss inom komfortnivån på allt vi gör.”

Dessa ord har jag haft i bakhuvudet som ett mantra fler gånger under våren, och jag tror att det, tillsammans med träningsprogrammet från Magnus, hjälpt mig en bra bit på vägen.

I onsdags åkte jag dock inte taxi hem, det fick duga med pendeltåg. Och Strava-dumpen lägger jag upp för att jag är mäkta nöjd över ett par QOM som jag plockade hem från bland andra the Queen of Stockholm som har över tusen QOM i sin säck!

I skrivandet stund festar jag till det såhär på fredagen med en drink rödbetsjuice. I helgen ska vi ner till mina hemtrakter Småland och köra Västboloppet. Det är en SWE-cup tävling och den är känd för att den har några kilometer av banan som går över grus. Håll i hatten! Nu har jag kört asfalt i år, men egentligen är jag förtjust i gravel och smuts – eller i allafall försöker jag intala mig det just nu. Ett äventyr ska det bli – som alltid på tur med SCK:s damer!

Antal kommentarer: 2

The QOM Cheetah

Haha Ingrid, vänta bara, jag tar snart tillbaka dem… 😛


jonas l

Morningspins känner du till med 🙂 Vi är ett gäng som kör Älgö Deluxe som alltid brukar sluta med att någon blir avhängd, typ 40km kl 6 lite olika dagar med fika efteråt. Kördes måndag, tisdag och torsdag denna veckan t.ex.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in