Blogg

See you in Motala!


God morgon. Imorgon är det dags för Vätternrundan igen. När jag anmälde mig så kände jag mig tuff och tänkte att sub 7 skulle vara något att testa igen. Men när våren och verkligheten kom ifatt mig insåg jag snabbt att det det inte var rimligt. 7:30 känns görbart men att skala av de sista 30 minuterna kräver en hel del extra pulver i benen. 

Istället kommer jag antingen hänga med Stockholm CKs sub 8-gäng eller så tar jag det lite softare med deras sub 10-gäng som har som mål att stanna på varje depå för att fika. Däremellan är det fullt spett som gäller. Det lutar åt den sistnämnda. Av flera anledningar. För det första så känner jag inte för att stressa runt sjön för en tid som jag redan har tagit. För det andra så har jag aldrig stannat i depåerna tidigare. Jag tror att det är där man upplever den riktiga Vätternrundan. Och för det tredje, eftersom vi startar klockan fem på morgonen så går vi i mål tidigare på dagen och därigenom vinner en hel del dricktid. Jag ser fram emot att läska upp ordentligt på torget innan vi går ner och tittar på när snabbgrupperna kommer i mål. 

Lycka till alla som ska köra, både ni som kör för första gången och ni som ska sätta personligt rekord i någon subgrupp. Nu ska jag snart dra på mig kläderna och cykla ner till Motala. Vi ses där!

/Johan



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Göteborg – Stockholm IRL.


Om ni har läst papperstidningen Bicycling så har ni kanske sett att jag är med i Daniel Breeces serie Min bästa helg. Min helg handlade om att jag åkte ner till Göteborg med KBCK och cyklade hem. Efter jag hade pratat med Daniel så tyckte jag att den idén var ganska bra så jag började klura på om jag inte skulle göra verklighet av den. Sagt och gjort, två dagar senare bokade jag en tågbiljett till Göteborg. 

Tågresan gick bra. Jag hade packat ner cykeln i wellpapp så den blev ett stort och otympligt paket. Konduktören var hjälpsam och trevlig så jag fick stuva in paketet vid kaffemaskingen på 1:a klass. X2000 till Göteborg tar bara strax över tre timmar så jag hann precis somna till och sedan peppa upp med tre snabba koppar kaffe innan jag var framme.

På perrongen packade jag upp paketet och mekade ihop cykeln. Sen var jag klar för att cykla hem. Det hängde regn i luften. Enligt SMHI skulle det regna hela vägen hem. Det var lite halvbökigt att hitta ut ur stan. Men efter lite trixande så var jag på väg. För att slippa släpa på onödig vikt på tåget så hade jag inte fyllt vattenflaskorna så det måste jag göra innan jag kom ut på landsvägen. Vid en föreningslokal strax utanför stan stod det två kvinnor med varsin unge hängandes på axeln. Jag frågade om det fanns vatten i huset. Det visade sig att det var bröllopsfest i lokalen men jag kunde smita in på toan för att fylla flaskorna. Sen var jag på väg. 

Den rutten jag hade gjort i gpsies var egentligen bara en slarvskiss. Jag hade knappat lite snabbt för att se hur långt det skulle bli. Vissa vägval var direkt livsfarliga och en del andra var bara mindre bra. Det skulle visa sig senare. I Borås började det regna. Innan dess hade jag hjälpt till att putta igång en Ferrari. Jag bara cyklar runt och hjälper folk i nöd, precis som Bicycle repairman

Vägvalet var rätt bra fram tills jag kom ut på väg 40 några mil innan Jönköping. Det var tydligen en hårt trafikerad 2+1 väg. Klockan var runt midnatt. Det var mörkt och det regnade. Jag var tvungen att hålla mig på de 20 centimetrarna asfalt utanför väglinjen. Jag lovade mig själv att om jag överlevde det här så skulle jag få en korv när jag kom till Jönköping. Jag överlevde och köpte mig en korv. Sen vidare ut i natten och regnet. 


Jag betade av ganska många mil under natten. När solen gick upp var jag i Hogstad som ligger precis halvvägs. En stund såg det ut att bli sol. Sen mulnade det igen och förtsatte regna. Jag hade räknat med att äta i Linköping men den vägen jag hade dragit gick i ytterkanten av stan så allt jag cyklade förbi var nattstängt. Nästa chans till mat och vatten var Norrköping. Nu började jag bli rätt hungrig. Jag visste att det finns en nattöppen Mc Donalds innan Norrköping när man kör motorvägen. När jag väl såg det gyllene M:et så tvekade jag inte en sekund. ”En Big Mac & company plusmeny tack.”

17 mil kvar nu. Bara slutspurten. Efter Norrköping hade jag tydligen dragit rutten utmed Bråviken. Antagligen var det orten Getå som lockade. Den vägen är rätt fin och den avslutas med en bra backe upp till ett kafé där man brukar stämpla på Södertäljes 30-milare. Milen rullade på och under tiden jag cyklade så kollade jag på Facebook och blev peppad av alla kommentarer och tummar som trillade in. Jag såg att det gick bra för flera i Stockholm CK som tävlade i Stockholms fyradagars. I Sillekrog tog jag en sista korv innan jag spände vaderna för de sista sju milen hem. Jag hade bjudit in några kompisar på grill och vin vid 14:30 hemma så jag kunde inte sitta och slöa för länge på macken. Dessutom luktade jag så illa så jag kände mig inte helt bekväm med att sitta bland barnfamiljer och andra oskyldiga. 

En timme senare, exakt 20 timmar efter jag lämnat Göteborg kom jag till färjan i Slagsta. Jag ringde Linda och sa att jag skulle vara hemma 14:25 och att det skulle vara kul om ungarna var ute så de kunde ta emot mig. Så där som de gör i filmer.

En sista sprätt upp för backen mellan Jungfrusund och Skärvik sen var det bara backen förbi Sandudden kvar innan jag kunde rulla in på grusuppfarten hemma. Ungarna stod i studsmattan och hoppade precis som alla andra dagar. På altanen stod Linda och Stefan och Ania. Jag fick en kall öl som jag nästan svepte. Det enda som höll mig från att svepa den var att Linda säkert skulle kommentera det. Men jäklar vad gott det var. En iskall Bitburger. Det är precis vad man vill ha efter en cykeltur. 

/Johan


Antal kommentarer: 5

Jonas Nilsson

Vilken dag startade du i Göteborg? Var också nere på cykeläventyr i Jönköpingstrakten i helgen. Våra vägar måste ha korsats ett par gånger.


Tobias

Läste artikeln i tidningen.
Kul att du gjorde den på riktigt också!


Johan Mölleborn

Tobias, det festliga var att den nästan blev lika bra i verkligheten. Om inte bättre.

Jonas, jag startade klockan 18 på lördagen. Jag var i Jönköping vid midnatt.


Jonas Nilsson

Ha, då måste vi ha varit nästan samtidigt i Ulricehamn. Det hade varit något om vi sett i en korsning där.


Jonas Nilsson

Nej förresten, fel av mig, det var olika dagar vi var där.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

40 mil i medvind och en skvätt regn.


I fredags var det dags för Barkarbys 40-milare. Det här är min favoritrunda från Barkarby. Starten går 23:00 så man börjar med nattcykling upp till Gävle. Dit brukar man komma lagom till solen går upp. Sedan har man hela dagen på sig att ta sig tillbaka till Barkarby igen lagom till Lilla Barkarby öppnar. Förväntningarna var höga, men oj vilken runda det blev!


Det var hela 40 startande. Det är ganska mycket för en 40-milare med kvällsstart. Vi rullade ut genom Barkarby, Stäket och Upplands Väsby. Tempot var sansat så det var inga problem att hänga med. Mellan Upplands Väsby och Märsta delades klungan upp till några mindre grupper. Vår grupp var fortfarande stor. Natten susade på utan några konstigheter. Vi hade vinden i ryggen och gamla E4-an från Uppsala bjuder sällan på några större överraskningar. Framförallt inte när det är mörkt. Den här gången blev vi dock lite överraskade av regn. Något som SMHI hade missat helt. För min del gjorde det ingenting. Nu fick jag chansen att testa min nya regnjacka och de nya väskorna. Väskorna höll tätt och jackan var supermullig. 

När vi kom till Circle K-macken i Gävle stod det redan ett gäng där. De hade smitit vidare vid ett bajsstopp tidigare under natten. När vi hade fikat klart så rullade vi vidare i samlad grupp igen. Mot Sandviken. Nu märkte vi att vinden hade vänt så vi hade medvind på tillbakavägen också. Helt magiskt. Efter sandviken är det några mil på helmulliga vägar. Med vinden i ryggen blev det 10 poäng. Eller vänta, 12 poäng! Douze points! 

När solen gick upp kom värmen tillbaka. Regnet hade spolat bort all pollen och morgonluften var full av syre. Vi stannade och tog av oss nattkläderna. Strålande sol, kort-kort och efter ett tag var det dags för kontroll och fikastopp i Östervåla. En halvtimme senare satte vi fart mot Uppsala. Fortfarande vinden i ryggen. Jag var fortfarande pigg. Det kändes inte att vi hade cyklat 35 mil. Allt bara rullade på. 


Gruppen höll ihop den sista biten mellan Uppsala och Barkarby. Några få utbrytningsförsök gjordes men de hämtades in. Jensa försökte sticka i Märstabacken men han blev stoppad vid ett vägbygge några kilometer senare. När det började närma sig skyltspurten vid Barkarbyskylten stack Mange iväg tätt följd av Jensa. Jag var inte på hugget så la mig inte i spurten. Däremot kom Toni bakifrån med full fart. När han smet förbi så hakade mitt styre fast i hans sadelväska så mitt framhjul tvärställdes. Kraschen var oundviklig. Jag flög upp nån meter i luften och landade hårt på gräset bredvid cykelbanan. Det gjorde makalöst ont i högerlåret och när jag tittade på det så såg det helt missformat ut. Första tanken var att lårbenet var av. En stund senare konstaterade vi att det bara var en lårkaka och skrapat.

Axeln och nacken hade fått sig en ordentlig smäll. Jag visste inte riktigt hur det stod till så jag började tänka på alla cykelplaner som kanske hade gått upp i rök. När vi rullade de sista 500 metrarna till Barkarby gjorde det ont överallt i kroppen. Jag snackade inte så mycket utan såg nog mest sur ut. Sur för att den här perfekta rundan skulle få ett sånt snöpligt slut och sur för att det hade kunnat gå riktigt illa. Efter några Belpils på Lilla Barkarby så kom humöret tillbaka. Vilken superrunda vi fick! 

/Johan

    



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

En liten tur runt Mälaren.


I söndags lyckades jag trolla fram lite cykeltid. Linda var på ridläger och ungarna var med deras farmor på Skansen. Helt plötsligt stod jag där med en hel dag till förfogande. Mälaren runt var det första som dök upp i huvudet. Jag drog snabbt på mig cykelkläderna och fyllde flaskorna med vatten och sen iväg. Efter en stund kom jag på att jag hade glömt både vindväst och nåt att äta. Allt jag hade i fickorna var en pump min mobiltelefon och en knippe pengar. Mat finns ju att köpa överallt och vädret skulle enligt SMHI vara bra hela dan så jag pep vidare. 

Jag säkert cyklat 50 varv runt Mälaren. Varje gång har jag kört medsols. I söndags var jag helt tokig och körde motsols. Helt tok-tokig alltså. När jag cyklade ut från Ekerö mötte jag ett hundratal cyklister. Alla på väg ut mot ön. Jag vinkade och log mitt bredaste leende mot alla. De här sista helgerna innan Vätternrundan är det verkligen fullsmockat med cyklister på alla vägar där ute. Ett litet tips för den som funderar på sommarbusiness: en foodtruck med Cola kaffe och mackor någonstans utmed cykelvägen på helgerna. 

När jag passerade Bromma vände jag rakt in i motvinden. Den höll i sig hela vägen förbi Kungsängen, Bro, Bålsta och Enköping och hela 55:an till Strängnäs. 55:an är vanligt vis en riktigt trist vägsträcka. Men konstigt nog är det ganska fin när man kör åt det här hållet. Rätt märkligt ändå. Efter Strängnäs blev det äntligen medvind.

Dagen till ära hade jag bytt till 28 mm-däck. Inte för att det var stötigt med 25 mm utan jag ville testa inför LEL där asfalten är mycket sämre. Jag märkte ingen skillnad till det sämre utan bara till det bättre. Jag upplevde det som att det rullade lättar och att det jämnade ut vägen ännu mer. 

När jag närmade mig Södertälje var jag ganska tom på energi. Då slog det mig att jag bara hade ätit en Snickers och druckit två Cola på hela rundan. Från Södertälje är det bara två mil kvar till färjan i Slagsta och från färjan är det bara en halvmil kvar. Den sista biten gick hyffsat lätt men nu var jag magiskt hungrig och törstig. Den sista droppen vatten tömde jag innan jag rullade ombord på färjan.

När jag kom hem möttes jag i hallen av min dotter Lisa som hade gjort hemgjord isglass i en avskuren petflaska. Den höll hon upp och sa att hon hade sparat den till mig. Jag var helt överhettad och hungrig så jag skakade. Den glassen var precis det jag behövde för att bli människa igen.  


Antal kommentarer: 3

Eva Mölleborn

Förstår nu varifrån barnens lust för godsaker kommer. På Skansen inmundigades det brända mandlar, glass, pop corn, fanta, spunnet socker, vatten och hamburgare. Härligt att var farmor till dem. Johans Mamma


nilsA

50 varv runt HALVA Mälaren , fast du har säkert kört rätt många runt hela med. Tänk på alla förvirrade (särskilt de du möter på vägen mot Ekerö, från storstan)cyklister som svänger i Enköping eller Strängnäs och liksom inte har koll på geografin. De kan ju missa fina dödsgrus,mackar och luftskåp i E-tuna, Kungsör, Köping och Västerås 🙂 !


Johan Mölleborn

Du har helt rätt Nils. Jag trodde ingen skulle notera min smygsaltning av distansen. HELA Mälaren har jag bara kört tio gånger. Halva Mälaren är mer lagom för mig. Då hinner man hem lagom till middan.
Jag tror folk blev förvirrade hela vägen. Först att jag var på väg FRÅN Ekerö på morgonen. Sen när jag svängde av mot Strängnäs och inte höll höger mot Västerås. Som grädde på moset körde jag MOTSOLS! Det var helt galet alltihop!
/J



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

30 härliga mil i ett soligt Roslagen


Efter två veckors dödsbädd i akut pollen-ebola kunde jag äntligen öppna ögonen och släpa mig utanför kolerahuset. Byns präst har gett mig sista smörjelsen och matat mig med vin varje eftermiddag. I lördags vaknade jag som en nyfödd prins redo för cykling. Dödspollenchocken var över för den här gången. Svårt övergödd på godis och vin drog jag på mig cykelkläderna som nu spände retfullt över magen. Det knarrade och knäppte från sömmarna men till slut kunde jag dra upp dragkedjan på cykeljackan och sticka iväg mot starten. 

Det tog bara tre mil innan jag punkterade. Nypan hade hjärta att stanna. När slangen var bytt så bestämde vi att det här skulle bli en fin glidarrunda. Vi hade ju ändå tappat klungan så dte var ingen idé att stressa. Vi susade fram på de slingrande vägarna förbi gårdar och betande kossor som glodde på oss. Milen tickade på och cyklingen var precis så där enkel som den ska vara. 

I Öregrund bestämde vi oss för att ta en finlunch nere i hamnen. När jag ritade den här banan så var tanken att man skulle äta lunch på någon av krogarna i hamnen innan man vände hemåt igen. Men varje år vi har kört så har det antingen regnat eller blåst så man bara vill trycka i sig något snabbt på Ica och sticka hemåt. Nu hade vi chansen att göra rundan på rätt sätt. Samtidigt som vi satte oss på uteserveringen så kom det in två killar till som vi bjöd in till vårt bord. Trevliga prickar som just hade upptäckt randonné. De hade kört den blåsiga 20-milaren för några veckor sedan utan att bli avskräckta. När jag var klar med min oxfilé black & white och Nypan var klar med sin pizza så rullade vi hemåt igen. Våra nyfunna vänner lämnade vi där vi hade hittat dom. 

På hemvägen tog vi det lika lugnt. Nu hade vi vinden i ansiktet istället. Men solen sken så det var inte mycket att gnälla på. Vi testade en alternativ väg för att slippa Gimor-rakan. Men den var ganska trafikerad och inte så mycket roligare. Den här vägen kommer fram genom Gimo så vi passade på att stanna till på piazzan och insupa atmosfären. En grusplan, en pizzeria och en bensinmack. Jag kände mig tuff så jag tog av mig benvärmarna. 

Någon mil innan Knutby kom vi ifatt ett lik i Fredrikshofskläder. Han stod mitt på vägen och glodde. Han frågade om han fick hänga med och la sig på rulle. På Ica Knuten i Knutby gjorde vi ett ganska snabbt stopp. Utanför Ica satt en cykelkille och rökte. Han hade ingen gps så han bad om att få hänga med oss. Nu var vi helt plötsligt fyra. Strax efter Knutby tog vi ett pinkstopp i vägkanten. Liket i Fredrikshofskläder och killen med ciggen cyklade vidare. Det tog inte så lång tid innan vi kom ifatt Fredrikshofskillen som tog sig upp för en backe med hälp av dödsryckningar. En stund senare hittade vi den andra killen som stod vilse i en korsning och med en cigg i mungipan. Han hängde med nån mil innan han droppade av. 

Den sista biten susade på lika fint som innan. Backarna i Skålhamravägen vred ut det sista ur benen. Efter ett halvt dygn var vi tillbaks i Barkarby igen. Klockan hade hunnit bli ganska mycket så jag hann inte med någon afterbike. Den fick jag ta med familjen framför Mello istället. 

Tack för en strålande dag Anders, och tack för att du stannade när jag fick punka. Det är ju för jäkla kul att cykla ändå.


Antal kommentarer: 1

Nypan

Det ett där blev ju som vi pratat om i några år nu och kul att få ihop en runda med både bra väder, mycket snicksnack och sittande lunch i Öregrund. Tack för dragjobbet större delen av rundan, tyckte du behövde lite extra träning 😉



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Höga halter av björkpollen i södra Sverige. Jo jag tackar jag!


Jösses vad jag skulle kunna gnälla om björkpollen efter den här helgen. Men det ska jag inte göra. Eller jo, vilken jävla pollenchock det bjöds på i helgen. Jag har varit sjukt trött lättirriterad hela veckan. Jag trodde först att det var dags för mens men efter en snabbtitt på Pollenprognosen så såg jag att det var min nemesis björken som härjade. 

I lördags hade jag tänkt cykla ett varv runt Mälaren. Men när jag vaknade så var jag helt slut. Jag kände mig som nåt av djuren i Face book-gruppen Badly stuffed animals. Ont i huvudet och ögonen kändes som två hårdkokta vaktelägg. Jag masade mig upp och försökte pigga upp mig med kaffe. Planen var att sticka hemifrån innan 07 så jag kunde vara hemma i vettig tid. Timmarna gick och till slut kunde jag rulla hemifrån. Men då var klockan för mycket så jag fick köra en kortare sväng.

Jag knåpade snabbt ihop en plan B. Adelsö skulle tydligen vara fint så dit styrde jag. Efter hundrafemtio meter tänkte jag vända och ge upp. Det kändes som om jag hade simmat hundrafemtio meter under vattnet i en basäng. Jag fick ingen luft. När jag väl kom ut på stora vägen så möttes jag av den smetigaste jävla motvinden man kan tänka sig. Efter en timmes riktigt sur cykling satt jag äntligen i färjeläget i Munsö väntandes på båten. Efter en stund rullade det in en trevlig prick på en tempohoj. Vi surrade lite och han lovade att han skulle börja läsa den här bloggen igen. Vi får väl se hur det går med det. 

Nåväl, efter en kall båtresa var jag på Adelsö. Cyklade ett varv och konstaterade att det var riktigt fint. Smala fina vägar som ringlar sig genom skogarna och genom gårdar och åkrar. Här kan man utan problem spendera en dag och cykla varv efter varv. Om det inte hade känts som att jag hade en raggsocka i munnen så hade det varit en tiopoängare. Det är ca 2 mil rund ön. Sen kan man säkert skarva på med små avstickare här och där. Jag nöjde mig med ett varv innan jag rullade på båten igen och seglade hem i medvinden. 

På söndagenn lät jag Linda bestämma aktivitet så då var vi på Bauhaus, en möbelbutik och Plantagen. Sen spenderade jag resten av dagen på knä och grävde i rabatterna. Fortfarande plågad av björkpollen. Nån borde hyra en gråterska åt mig. 

/Björkmannen


Antal kommentarer: 1

Eva Mölleborn

Jag kan gråta för dig. Kan cykla också. Ta allergitabletter och håll dig inomhus min son.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*