Blogg

SCK:s cyklister på grönbete i Båstad


Det är något speciellt som händer på träningsläger. Vardagen byts ut mot nya cykelvägar och man kan inbillia sig hur det vore att leva som elitcyklist.

I helgen åkte SCK damelit med fanclub (herrsidan av klubben) till Båstad för att cykla och ha det gott. Lite som kalvar på grönbete. Destinationen var Hotell Riviera Strand, som vill sätta Båstad på kartan för cyklister. Med fina landsvägar och Hallandsåsen runt knuten, gör sig hotellet som en oas för cyklister som gillar att både cykla hårt och få rum för återhämtning i form av god mat, umgänge och spa.

För vad vore ett läger utan ett bra sällskap? Med tävlingssäsongen hägrande börjar det bli hög tid för damlaget att köra ihop sig och vässa sina vapen. Mitt sällskap var med andra ord taggade och fokuserade.

Vid ankomsten i fredags körde vi långa intervaller i eftermiddagssolen. Det var första gången som laget körde samlat i en sådan stor grupp. Nyttigt att klämma och känna på varandra – inte minst under högre hastigheter och med mjölksyra upp till öronen. Vi rundade av kvällen med after-bike – cykelsnack och god middag.

I lördags körde vi två träningstävlingar, både individuellt och i lag. ”Såna där elitcyklisten kör alltid snabbt” – eller? Jag tror att vilken söndagscyklist som helst hade kunnat hänga av oss under lagtävlingens första kilometrar. Tror också att alla i laget uppskattade att få använda skallen likt en schakspelare och försöka spela/cykla sina drag rätt. Under de sista kilometrarna av loppen trissades hastigheterna upp och attackerna blev flera.

På lördagskvällen hängde vi på hotellets fina spa-anläggning, körde yoga och käkade ännu mer. Vaknade i ottan för att krama det sista ur benen – spurter! Sen rullade vi hem och stapplade med trötta ben på bussen som gick tillbaka till Stockholm.

Tugga styrlinda – suga hjul – bli avhängd – jag fick prova på alla dessa asjobbiga aktiviteter under helgen. Kvar blev en kropp som kändes som en urvriden disktrasa – en riktigt glad sådan. Det är häftigt att cykla med så starka brudar – som kan köra varandra skittrötta följt av att vid målgång krama varandra och dela samma filosofi om hur roligt det är att cykla.

Jag är otroligt tacksam över att SCK – Stockholm CykelKlubb – har gett oss damer möjligheten att träna och snart tävla tillsammans. Det betyder mycket för oss i laget och för svensk damcykling!

Ni undrar säkert alla ”vem vann tävlingen under lördagen?!”. Tänker inte avslöja mer än att det inte var jag – (ni får följa laget framöver om ni är nyfikna ;).


Nytt nummer ute i butik nu!

I detta nummer har vi:

  • Snackat med Emil Johansson om livet upp och ner
  • Grusat ner oss!
  • Snackat med Jonas Bohr om rekordförsöket
  • Kraschat på Mallis 312

Ute nu!

Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Nya jaktmarker i Andalusien – från botten till toppen


Jag har äntligen landat i Andaluisen, närmare bestämt i Buenos Noches, cirka 10 mil väster om Malaga i Spanien. Det är första gången jag är här och det är en cyklists paradis. Här möter höga berg havet och stämningen är något mer rustik och rå än på Malllorca, där jag varit de senaste två åren (jag ler ännu när jag tänker tillbaka på mina soliga dagar på den ön, här finns en liten bildserie).

Tyvärr började min resa söderut inte riktigt enligt plan. Jag har varit sjuk ett par veckor och vilat ihärdigt för att bli frisk till resan. Det har även varit vad jag drömt mig bort till och vad som fått mig att hålla hoppet uppe under sjukdomen.

När vi var incheckade, cyklarna ihopbygda och bibs:en på häromdagen kände jag dock genast att något var fel. Det var inte kul. Kroppen ville inte cykla. Att köra 20 kilometer kändes helt oövervinnerligt.

Hör ni hur illa det klingar? Jag sitter på en racer i solen i Spanien och jag vill inte cykla! Då är det något som är fel…

Jag fick avbryta ett kort pass och mina vänner fick åka och hämta mej med bilen. Jag satte och åt glass och lipade på en bensinmack så länge. Är livrädd för att jag har en puls som rusar av ansträningen att äta glass (!) – ringer till svenska ambassaden i Madrid och får numret till en lokal läkare.

Några timmar senare sitter jag på en akutmottagning och får min värsta farhåga ihjälslagen  – jag är frisk och mina bakterier är inte tillbaka. WIN! Däremot är kroppen inte riktigt återhämtad från en penicillinkur och jag blir beordrad att vila en dag innan jag anstränger mig igen.

Fair enough… men man hinner tortera sig själv med många elaka tankar under en dag i sängen, speciellt när man redan vilat i ca 3 veckor tidigare. Det känns som att universum tappat sina färger under tiden som mina energi- och endorfinnivåer sjunkit under vilan. Det är två veckor kvar tills tävlingsstart och att då ha benen i högläge…. det är frustrerande.

Ulrika Högberg i Estapones i Spanien

Och jag inser hur lyckligt lottad jag och mina vänner varit under de senaste årens resor då ingen någonsin varit sjuk eller skadad. Tänk egentligen vad mycket som ska till för att kroppen ska palla cykla många timmar i berg och i stark sol! Det är en bedrift. Ni som är ute och reser och cyklar nu var snälla mot era kroppar. De gör ett hästjobb för er skull. Det kommer inte gratis!

Det lyckliga slutet på den här lilla berättelsen är att jag idag, efter ett par dagars vila och pepp från goda vänner, äntligen kunde cykla ett pass utan att knopp & kropp protesterade. Jag ville typ tjuta av lycka när jag kunde köra en klättring utan att illamåendet kom smygande. Hoppas inerligt att det håller i sig nu. Jag är tacksam för varje tramptag och varje droppe svett som kroppen vill med.

Den här resan blev inte som planerat – det blir inte alltid som man tänkt sig – men det kommer att bli riktigt bra ändå. Det viktigaste som finns är en bra hälsan & goda vänner och det har jag! Glad påsk på er!


Antal kommentarer: 1

Katja

Usch, en rysare. Hoppas att du är helt återställd i skrivande stund!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Som värsta junkien


Säg ALDRIG ALDRIG ”värst vad alla är sjuka, själv har jag inte varit förkyld på ett halvår…”. Precis lagom till att våren började slå ut i blom slog halsflussen mej med ett hårt slag till marken. Det fungerade inte att förneka detta – jag försökte lura både mej själv och dem i min närvaro ett par dagar genom att skylla på att jag ”bara är sliten”. Det fungerar inte heller att förlita sig på senaste råd och rön om hälsa – har ni hört talas om ”golden milk”? Man ska koka ingejära och gurkmeja med honung och den mixen säga kunna driva ut och rädda en från all världens åkommor.

Trots att jag drack litervis av denna häxblandning och höll mej hemma från jobbet ebbade det hela ur i att jag satt och lipade på akutmottagningen förra helgen. Glömde snabbt bort mina tidigare försök i att vara förespråkare av hälsa och tro på att naturen kan hela allt (dvs med gurkmeja) och ville typ krama doktorn när hon skrev ut penicllin till mej.

Låg däckad i soffan ett par dagar och var hemskt ynklig. Enda fördelen var att jag utan dåligt samvete kunde käka hejdlösa mängder glass, det var det enda som gick ner.

Men när penicillinets kemiska magi fått mej att vakna upp ur feberdvalan inleddes den riktiga matchen – att stå ut med sig själv i sådär halv-sjukt tillstånd. Jag hade energi nog till att stå på benen men var långt ifrån kry nog till att kunna träna. Även om skallen inser att man behöver vila så fattar inte riktigt kroppen denna logik.

Rastlösheten kliade som en annan åkomma och mitt humör pendlade som en sinus-kurva. När det var nere på botten funderade jag på att sälja av mina cyklar och börja med någon annan aktivitet som inte är lika abstinensframkallande när den inte kan utövas – typ schack?

Mitt humör, och planer på att sälja cyklar, vände dock snabbt när en vän kastade upp bilden nedan på Facebook:

Ett fantastiskt minne från när vi cyklade Tjejvättern med Team Skoda (plåtat av Valentin Baat) i somras. Här på väg ner från Omberg – lycratjejer (jag i front) och glada motionärer tillsammans. Cykelglädje!!! Kan schackspel få en på lika bra humör som detta? Inte undersökt saken men jag tvivlar….

Plötsligt satt jag och flinade som en tok framför datorn och mitt började smida storartade planer inför säsongen som snart snart snart är här!

Började med att lägga en stororder på cykelprylar på internet samt köpte en ny cykel. Åsas gamla CX finns snart i min ägo! I smyg längtar jag tills CX-säsongen börjar.. i smyg… (det ska cyklas X antal mil landsväg innan dess. Jag ser fram emot det med!).

Så kan det gå när en cykel-junkie drabbas av abstinens! Lite knasigt men helt underbart!


Antal kommentarer: 3

Eva

<3 Skönt också att du är på benen, alltså på cykeln, igen! :)


Åsa

Vilken fantastisk bild!


Ingrid Kjellström

Tack hörrni 🙂



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Från bonk till jacuzzi med SCK


I helgen har jag både suttit i en jacuzzi och bonkat tillsammans med mina lagkamrater i Stockholm CK. Fantastiskt? Ja! Jag gillar kontraster – som att komma stelfrusen från ett 10-mila pass på dubbad cx till  att sätta mig i en en 37-gradig bubbelpool. Men vi tar det från början.

Foto: Karolina Örnstedt

I lördags morse var vi ett tiotal cyklister som samlades för att köra söderut till Trosa tillsammans. Kyligt som attan – tur att cykla CX med dubbdäck kräver en del energi och att man snabbt blev varm. För min del är det första gången jag kör med en större del av tjejerna i SCK – faktiskt första gången jag kör på asfalt och i klunga på länge. Det kändes dock bra och stabilt även om jag fick slita på emellanåt.

Vi tog oss söderut i en samlad och stabil trupp sånär på när Emmygjorde ”sälen” ner i diket strax innan lunch för att undvika vurpa i gruppen. Tur att hon är en MTB-cyklist som hanterar vurpor bättre än gemene cyklist. Ingen skada skedd förutom en kvaddad bakbroms och en Emmy som var besviken över att dagens träningspass tog slut där och då (envis cyklist som alltid vill träna mer).

Vi käkade lunch i solen i hamnen och Trosa, pratade ihop oss om nutid och framtid, och fortsatte sen till Bergs Gård där vi spenderade kvällen och natten. Där väntade jacuzzi, bastu, yoga och tacos-frossande. I laget finns tjejer som såväl kan leda yoga-klasser som laga utsökt mat – vilket team!

Att spendera tid tillsammans som ett lag utan cyklarna tror jag är otroligt viktigt. Att känna på varandra och prata om allt från drömmar för säsongen, träningsupplägg och även sånt som inte alls handlar om cyklar bygger relationer och förtroende.

I söndags var det dags att cykla hem igen. Jag tror vi var flera som var rätt slitna från 4h+ från lördagen och ändå trappades tempot upp. Sträckan Södertälje – Rosenhill – Haninge piffade vi till genom att köra 6 minutare på max i par. Jobbigt men riktigt kul – vi hejade och peppade på varandra. Tack till alla som skrek på mej så jag lyckades blåsa ur lungorna rejält.

Sista milen hem hade jag dock inte mycket krafter kvar och kände bonken komma smygande med det sjunkande blodsockret. Tack igen för pepp och choklad från er lagkamrater! Utan det hade jag nog satt mej i diket och ringt följebilen för att komma hem.

Jag hoppas inte på bonk under varje lagträning framöver – men emellanåt är det nyttigt för såväl kropp och knopp att tänja på gränserna. Plus att sådana situationer kan bli roliga minnen för framtiden – ”Ingrid, minns du när du nästan började lipa för att du inte fick upp en kexchoklad ur fickan” (true story).

Jag har funderat en hel del över kommande säsong och kommit fram till att det jag helst vill är efter många av säsongens tävlingar svänga in på en hamburgeresturang – nöjd och utsvulten. Sätta mig ner tillsammans med mitt lag – möta blickarna från andra lyckliga cyklister, och att vi alla samtidigt kan säga ”det där gjorde vi bra tjejer!”.

Det låter som att jag är fokuserad på att käka mat (vilket även stämmer – efter ett hårt pass) , men vad jag vill säga med ovan beskrivna visualisering är att: för denna säsong kommer lagarbete stå i mitt fokus. Jag har förmånen att sitta i ett lag med många cyklister som är riktigt starka. De flesta är vassare än mej och med min hjälp hoppas jag kunna få dem att prestera starkare än de lag och cyklister som vi tävlar mot. Det känns jättehäftigt att få vara en del av detta och lägga min del av pusslet för att försöka få tjejer ur mitt lag på pallen under säsongen.

SCK är ett nytt lag och det kan tyckas kaxigt att säga att vi har höga målsättningar. Men efter vad jag har sett i helgen, både i form av indiciduella prestationer till lagdynamik, tror jag att SCK damelit kommer göra avtryck på tävlingsbanorna och i resultatlistorna under säsongen. Stay tuned!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Jag jobbar som Team Sky


”Jeg ska stå på ski med Team Sky” säger Anna sådär hurtigt norskt till mej när vi ses i Trondheim i januari.

Men vad är det du säger???

Kontrade jag min norska väninna med.

Min vän skulle en förmiddag i januari åka skidor med delar av Team Sky för att de kom på besök till Trondheim. De var på besök för att få hjälp av Anna och hennes kollegor att prova ut nya och mer aero-dynamiska kläder i en vindtunnel inför säsongen. Anna är doktorand inom strömningsmekanik på det tekniska universitetet i Trondheim. När man får läsa om vad hon och hennes kollegor gör på dagarna önskar jag att jag också hade ett sånt coolt jobb – ”Team Sky får drakthjelp av forskere i Norge”.

Jag frågade om hon inte kunde smygplåta Chris Froome när han satt på ändan på skidorna. Svaret blev nej, han var inte med på besöket till Trondheim. Försmädligt. Ändå är det inte många som har så kul på jobbet som Anna nu under midvintern kan jag tänka mej.

För visst är det lite tungt just nu? Även om det börjar bli ljusare på eftermiddagarna och en barmarkssäsong är inom knappt synhåll svär jag dagligen över slask och rullgrus och annat ocharmigt som präglar inte-riktigt-vinter-Stockholm.

För att roa mej själv jobbar jag lite som Team Sky – med detaljerna och tekniken. Jag älskar ju när man kan sätta sifffror och räkna på saker och ting. Jag har ju tyvärr ingen vindtunnel i närheten men till exempel bokför jag mina små framsteg i benböj i Excel och plottar snygga tabeller för att peppa mej själv. Jag har också börjat använda träningsappen Training Peaks genom min coach Magnus Bäckstedt. Programmet har ett belöningssystem i form av att träningspass som uppfyllts enligt plan blir gröna när de är uppladdade.

Låter det torrt – att jag sitter och ler över Excel-ark och gröna boxar? Jag är glad över att jag är lättroad!

Brukar skoja med skidåkande kompisar som lägger mer tid på att valla och snacka valla än att åka skidor att de endast gör det för att de inte kan bli snabbare på skidorna längre. Då måste de ju liksom lägga om fokus för att ändå lägga ner tid i sin älskade sport. Är det ditåt jag också är på väg? Time will tell!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Den viktigaste tiden att hålla ut


Det var under en av vinterns första kalla dagar som hon höll på att ge upp. Bettan, min pendlarcykel som troget transporterat mig runt om i Stockholm i fyra år. Jag hade precis flyttat och tredubblat mitt dagliga pendlaravstånd till 30 km och var mer än någonsin beroende av henne. För att det vore så hemskt pinsamt att rucka på mina principer – att vara oberoende av SL-kort och min tro på att en daglig cykeltur förlänger livet. Och då – en frostbiten kväll i december, havererade Bettan ihop i en lätt uppförsbacke 5 km hemifrån. Med svansen mellan benen fick jag promenera hem.

Samma vecka hade vi julfest med jobbet och när jag något seg skulle upp och cykla dagen därpå föll valet på en gammal racer i förrådet. För första gången på fyra år lämnade jag hemmet utan extra cykelslang i beredskap. Givetvis fick jag punktering och fick promenera en andra gång denna vecka. Slösade hela lunchrasten på att jaga slang i Mall of Scandinavia. JA SLÖSADE, för i shoppingmeckat MOS har de allt förutom just cykelslangar (varning).   

Jag hade kunnat ge upp och ta en paus från cykelpendlingen och bestämma mig för att svensk vinter inte är lämpad för cykling. Det kändes som om att alla tecken pekade på det. Men istället lagade jag min kära gamla pendlarhoj och skaffade ett nytt underställ, starkare pannlampa och varmare handskar. Redo för att möta cykelvägarna i vinterskrud. Svensk vinter ÄR till för cykling!

Okej jag erkänner. De morgnar termometern visar kallare än -10 grader skuttar jag inte upp på cykeln. Då tar det 10 minuter av idogt trampande för att få igång cirkulationen och värmen ut i fingertopparna. Då känner man att man lever. Och när jag kommer till jobbet kostar det 10 minuter extra av avskalande av fyra lager kläder och duschande. Senare under dagen är jag inte så populär bland kollegorna när jag insisterar på lunch redan klockan 11 (cyklingen gör mig konstant hungrig…).

Där tar nackdelarna med cykelpendling slut. DN publicerade för några veckor sedan info om att enbart ett fåtal procent av stockholmarna förflyttar sig med cykel och det gör mig ledsen. För att nämna några av de saker jag tycker att jag VINNER under mina dagliga pendlarturer – speciellt under vintertid.

–  Jag får vardagsmotion – enough said i dessa tider när varannan nyhet handlar om ”julbordskulmage” och hur farligt det är med stillasittande. Jag är rätt säker på att jag gör både mig själv och min arbetsgivare en tjänst när jag rör mig varje dag – jag blir friskare, gladare och mindre rastlös i vårt kontorslandskap.

Cykelpendlare är enligt forskning mindre stressade och koncentrerar sig bättre. Det tror jag det – cyklingen ger mig en daglig dos av mindfullness. Prova att vistas i Liljansskogen bakom KTH kontra tunnelbanan kl 8 en måndagsmorgon så fattar du.

–  Vitamin D! Varje solstråle som man kan få under den svenska midvintern borde man försöka fånga. Människan är inte gjord för att ha kontorslampornas skarpa sken som enda källa till ljus ens under vintern.

–  Stockholm är otroligt vackert när solen går upp över skärgården. Inga instagramfilter i hela världen kan leverera samma skönhet som när man hinner kolla på utsikten, vilket man gör när man rör sig i ca 20 km/h genom staden när den vaknar till liv.

Kollektivtrafik i all ära men för att jag ska nå mitt jobb bjuder SL på en service i en hastighet av 15 km/h. Jag cyklar som sagt inte snabbt men jag är uppenbarligen snabbare än SL. Samma resa (30 km pendling) tar 2 h med kollektivtrafik och 1 h 20 minuter med cykel. Dessutom är det sällan min cykel har ”signalfel” (haverier på min cykel som de jag beskrev ovan sker ungefär vart fjärde år enligt min senaste uppdaterade statistik).

”Man kommer att uppskatta den svenska sommaren mer efter detta” citat min sambo som i år upplever sin första vinter i Sverige som cykelpendlare.


Antal kommentarer: 1

Pelle

Håller helt med dig. Dessutom: Dagar som dessa blir jag imponerad av dig som cyklar 30 km enkel resa! Jag tycker 14 km svider i tår och fingrar.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*