”Lösningen innehåller många av de fel man kan göra när man utformar en GC-tunnel.”
Så inledde jag mina granskningssynpunkter när jag fått ta del av ritningarna över den planerade gång- och cykeltunneln under Mikrofonvägen i södra Stockholm:
Sedan listade jag upp alla de fel och brister som tunnelförslaget innehöll. I stort sett inga av mina synpunkter tog Exploateringskontoret hänsyn till, utan byggde tunneln med alla dessa fel och brister. Så snart tunnel stod klar började olyckorna ske, många olyckor. Så många att den lokala cykelhandlaren i området hörde av sig till mig och undrade vad vi höll på med. Han fick frekventa besök av kunder som skadat både sig själva och sina cyklar.
Detta är en av de mörkaste stunder i min yrkeskarriär. Låt oss gå tillbaka i tiden, mer än 10 år. Jag jobbade då på Trafikkontoret. Det är inte helt lätt att beskriva sådana här plan- och exploateringsprocesser. Kort kan man säga att Stadsbyggnadskontoret tar fram ett planförslag över området som ska exploateras, och med hjälp av Exploateringskontoret utvecklas sedan ett förslag på hur trafiksystemet ska se ut i området. Många gånger sker detta arbete i nära samarbete med Trafikkontoret, men inte alltid.
Sedan ska trafiksystemet stämmas av och godkännas av Trafikkontoret, som ju är den förvaltning, som när allt är färdigbyggt, tar över och förvaltar trafiksystemet. Med andra ord så väger Trafikkontorets ord tungt i dessa fall – det är så att säga svårt att bygga ett trafiksystem som Trafikkontoret säger nej till. I varje fall om det gäller biltrafiken.
Jag blev inkopplad på projektet någon gång under 2004-2005 för att granska och lämna synpunkter på det som planerades för cykeltrafiken. Det planerades bland annat en gång- och cykeltunnel under Mikrofonvägen, då befintlig passage för gående och cyklister var oreglerad i plan över fyra körfält. En riktigt otäck passage, för er som minns. Bygget av tunneln och investeringen motiverades med trafiksäkerhet – det skulle bli så mycket bättre för gående och cyklister, framförallt för skolbarnen, som skulle ta sig till och från Västbergaskolan.
När jag fick ta del av tunnelförslaget reagerade jag på hur illa utformat det var. Förslaget innehöll i stort sett alla de fel en gång- och cykeltunnel kan ha – trång, smal, tvära och branta anslutningar nära tunnelmynningarna samt mycket dålig sikt. Jag skrev ihop mina granskningssynpunkter och informerad Exploateringskontoret om de stora bristerna. Vi hade även ett så kallat granskningsmöte. Jag informerade även mina chefer om dessa brister.
Gång- och cykeltunneln under Mikrofonvägen
Och vad hände? I stort sett ingenting. Synpunkterna avfärdades med alla möjliga invändningar och jag fick inget stöd från mina chefer. Tunneln byggdes med alla sina fel och brister. Kort efter färdigställandet började olyckorna ske. Nu, mer än tio år senare, har fler personer skadats här än under motsvarande period innan tunneln byggdes. Då passagen skedde i plan, oreglerat – över fyra körfält.
Några år efter tunneln var färdig utredde staden vad som kunde göras för att förbättra förhållandena, men varken Trafikkontoret eller Exploateringskontoret ville ta kostnaderna för detta, så inga åtgärder genomfördes. Senare har ansvariga försökt sminka grisen på platsen genom massor av färg och målning och en marginell förbättring har uppnåtts.
Grisen är nu sminkad…
Men alla de grundläggande och omfattande bristerna och farorna i tunnel kvarstår. Och allt ansvar för att det ska fungera säkert och tryggt på platsen läggs helt och hållet på trafikanterna – inga inbyggda marginaler eller trafiksäkerhet där inte.
Varenda gång jag passerar denna plats tänker tillbaka på vad jag kunde ha gjort annorlunda. Måste ärligen säga att jag inte vet. Jag följde de rutiner som fanns. Jag tog fram den kunskap och fakta som fanns om gång- och cykeltunnlar och trafiksäkerhet, och jag informerade ansvariga om detta. Upprepade gånger påtalade jag för mina chefer vad som skulle hända om tunneln byggdes på det sätt som planerades. Inget spelade någon roll.
Man kan väl säga att jag på ett sätt fått en form av upprättelse på senare tid. I Cykelplan 2012 finns nu en cykelbro som ska gå över Mikrofonvägen. Den hade ju aldrig kommit in i cykelplanen om uppfattningen var att nuvarande gång- och cykeltunnel var bra och funktionell. Cykelbron finns i planen för att tunneln är minst sagt usel.
Trafikkontoret har nu utrett hur det kunde gå så fullständigt fel i detta projekt. Slutsatsen i den utredningen är:
”Att resultatet inte blev trafiksäkert nog har flera förklaringar. Lösningen i sig med en tunnel kan fungera för cyklister även om det blir en omväg i pendlingsstråket. Däremot är tunnelns utformning med siktproblem m.m. ett resultat av anpassning till befintlig miljö, att kostnaderna inte fick dra iväg samt att landskapsgestaltningen delvis fick styra.”
Rapport: Erfarenheter cykel 2015. Om ni studerar bilderna på rapportens framsida så ser ni att det är platser jag bloggat om tidigare…
Svart på vitt: det ska vara så billigt som möjligt. Även gestaltningen är viktigare. Människors framkomlighet, trygghet och säkerhet är underordnat. Känner du igen detta?
Jag kan dock inte släppa att priset för allt detta är att människor kommer till skada och far illa. Det är ingen lek det vi håller på med. Det är kött och blod och allas rätt att komma hem helskinnade. Motivet att bygga tunneln var trafiksäkerhet – men en trafiksäker tunnel ville staden inte kosta på att bygga.
Är detta då något unikt, ett undantag i arbete? Nej, tyvärr inte. Det upprepas hela tiden – det är ett systemfel av stora mått. Gång på gång får vi exempel på hur cykeln sätts på undantag när våra städer växer, se bara länkarna nedan. De är bara ett litet axplock, och det finns många fler. Martin Emanuel beskriver det så väl i sin avhandling Trafikslag på undantag: det handlar om cykelns låga status i samhällsplaneringen – något ansvariga tar lite hänsyn till, och det blir som det blir. Allt kokas ned till att handla om pengar och estetik. Grundläggande funktioner som säkerhet och framkomlighet är som bortblåsta när det kommer till cykeltrafik.
I stället är det lättare att komma med pekfingrar till de som cyklar. Säga att de måste visa hänsyn, ta det lite lugnt och inte fara fram som dårar. Själv funderar jag mer på om det inte är hög tid att vi som planerar börjar visa de som cyklar hänsyn och omsorg. På riktigt.
Relaterade inlägg:
Cykla höger vid rött. Se så enkelt detta gick att lösa i grannlandet Danmark!
