Saker jag vill cykla på. Del 3


 

Hovenring, Eindhoven Holland

En korsning för motorfordon i form av en stor cirkulationsplats. För cykeltrafiken innebar det kraftiga sidoförflyttningar och långa omvägar. När cyklister sedan skulle korsa vägen var det genom signalreglerade passager med långa omloppstider. Skulle man genomföra en vänstersväng tog det en evighet. Vidare så var trafiksäkerheten mycket bristfällig.


Svängfest, omvägar och lång väntan vid trafiksignalerna

Så vad göra i landet där cykeltrafik tas på allvar?

Så här:

Cirkulationsplatsens byggs om till en fyrvägskorsning, vägarna sänks och ovanpå placeras en cirkulationsplats för cykeltrafiken. Inga långa omvägar, inga långa stopp vid trafiksignaler, ingen konflikt med motorfordon.

Här lyfter man cykeltrafiken både bokstavligen och bildligt!

På dagtid ser den ut så här:

Foto: ipv Delft, BicycleDutch, Chris Keulen

Här kan du flyga med en drönare som spanar in bron!

Relaterade inlägg:

 

 

Antal kommentarer: 13

Niclas Sjögren

Men åh. Det är ju så visuellt tilltalande. Också.


Krister Isaksson

Niclas, verkligen! Här spar man inte på krutet, varken i investeringen eller marknadsföringen!


Anders

Kul att se att man lyfter fram cykeltrafiken och faktiskt gör det lite sämre för biltrafiken iom trafikljus för att lösa det bra för cyklister.


Krister Isaksson

Anders, inte helt ovanligt i detta land!


Leif Jönsson

Det var så vi byggde på 70-talet i Malmö. Områdena Rosengård och Kroksbäck var helt trafikseparerade, med gång o cykeltrafik i det övre planet. Dessvärre anser inte dagens trafikplanerare att detta är en bra ide, och idag byggs därför kompletterande cykelbanor i det nedre planet. Man skyller bl.a. på tryggheten, vilket jag anser att man kunde löst på annat vis med bl.a. buskröjning och bättre belysning.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Cykelöverfarten som försvann


 

Cykelöverfarter är numera så mycket bättre än cykelpassagerna för oss cyklister. I alla fall i teorin. I praktiken har regeländringen skett utan vare sig beredning, debatt, information eller ekonomi.

Regeringen beslutade under sommaren om nya trafikregler för cykelöverfarter och reglerna började tillämpas 1 september. Detta är en av de största regelreformer som skett i modern tid vad gäller trafikregler och cykeltrafik. I korthet innebär regeländringen att cykelpassagen införs – alltså att cyklister har väjning mot trafiken på korsande gata. Det är i princip samma regel som tidigare för cykelöverfart, men nu skärps den så att en cyklist eller mopedförare som ska färdas ut på en cykelpassage måste sänka hastigheten innan utfart.

Nya regler för cykelöverfarten införs också vilket kan innebära en tydlig prioritering av cykeltrafiken. Trafik som ska korsa cykelöverfarten har väjningsplikt mot cyklister och mopedförare som är ute på, eller just ska färdas ut på överfarten. För att det klart ska framgå för trafikanterna att det finns en cykelöverfart ska det finnas vägmarkering för cykelöverfart som dessutom kompletteras med väjningslinje på ömse sidor av cykelöverfarten. Ett nytt vägmärke – cykelöverfart – ska också finnas före överfarten.


Det nya vägmärket för Cykelöverfart


Vägmarkering för cykelöverfart (och cykelpassage)

Väjningslinje, ska finnas på ömse sidor av vägmarkeringen för cykelöverfarten

Cykelöverfarten kräver också en lokal trafikföreskrift. Ytterligare en förutsättning för en cykelöverfart är att fordon inte får köra fortare än 30 kilometer i timmen, och att cykelöverfarten är säkrad och utformad så att korsande biltrafik håller låg hastighet. I dagligt tal kan vi kalla det för fartgupp.

Allt det här kan ni väl redan som ett rinnande vatten? Jaså inte?! Men gräm er inte för det, det gör inte Transportstyrelsen heller – regeringens eget organ för beredning av bland annat trafikregler. Så här säger en representant från Transportstyrelsen när jag frågar om regeländringen:

”Transportstyrelsen har inte deltagit i beredningen av förordningsändringarna. Snarare tvärtom. När vi av tillfällighet fick reda på tankarna hos departementet tog vi initiativ till ett möte på departementet i februari. Vid det tillfället framförde vi våra starka betänkligheter på funderingarna man hade på departementet. Sedan hörde vi inget förrän beslutet om förordningsändringarna kom under sommaren. Vi fick inte ens författningsförslagen på delning, vilket alltid är brukligt. Av det skälet har vi ingen beredskap att gå ut med någon information. När vi dessutom har stora svårigheter att tolka förordningsändringarna och vad det får för konsekvenser blir det ännu svårare att gå ut med meningsfull information. Vi har istället valt att åtminstone tills vidare hänvisa till departementet när det gäller frågor kring beslutet.”

Inte heller landets kommuner, genom sin intresseorganisation Sveriges kommuner och landsting, har deltagit eller fått möjlighet att yttra sig och redovisa konsekvenserna av denna regeländring. Så det är inte bara beredningen av regeländringen som är under all kritik – reformen är dessutom helt ofinansierad. Landets alla cykelöverfarter har nu blivit cykelpassager, det vill säga en försämring för cykeltrafik. För att cykelpassagerna istället ska bli cykelöverfarter krävs ombyggnationer så att de blir hastighetssäkrade. En grov kostnadsuppskattning för att göra detta visar på 3 miljarder. Var ska dessa pengar komma ifrån? Regeringens egen Cyklingsutredning pekar på att cykelskulden i landet är stor, till och med mycket stor. Trafikverket har uppskattat att det behövs minst 15 miljarder för att få ordning på alla brister och fel i landets cykelinfrastruktur. Och det är en siffra de kom fram till redan innan denna regeländring.

Det som ser ut att kunna vara bra för cykeltrafiken kan alltså leda till en försämring. Jag gissar att endast ett fåtal av dagens alla cykelpassager kommer att utformas enligt de nya reglerna för cykelöverfarter då pengar helt saknas för reformen.

Jag kan ju ha fel, och nu har vi en ny regering som kanske inser problemet och omgående ser till att cykel får lite mer än de ynka 0,7 procent av den nationella planen för transportinfrastruktur. Men jag har sällan fel när det gäller cykel…

 

Relaterade inlägg:

 

 

 

Antal kommentarer: 3

Anders Norén

Jag är lite fundersam över att TrS säger sig inte ha deltagit i beredningen av ärendet, för cykelöverfarter med egen skylt och väjningsplikt för korsande trafik är nämligen deras förslag (från 2009?).


Anders

Fort och fel kan man kanske säga! Känns ju sådär att detta kanske slarvas bort och blir ett slag i luften. Tror som du att det blir inte många passager som blir överfarter. Varför skulle de bli det när mycket annat vad det gäller cykelinfrastruktur är dåligt. Tänk att det ska vara så svårt…


Johan Svedberg

Även om det ska målas och skyltas, kommer man som bilist se skillnad på skyltar för övergångsställe/cykelöverfart, se skillnad på passage och överfart? Nästan alltid ligger ju cykelpassagen bredvid ett övergångställe och allt riskerar ju att se likadant ut, eller?



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Bensinstationen – platsen för cykelvård


 

Då har OKQ8 snappat upp att de som cyklar har behov av att serva sina cyklar samt att de är en ny och köpstark kundgrupp de kan få in på stationen. Jag skrev ju ett inlägg 2012 om att Statoil i Köpenhamn erbjuder serviceplatser vid några av sina stationer. Samtidigt tipsade jag OKQ8, Statoil m.fl. här i Sverige om att börja med detta vid sina stationer. Nu har då OKQ8 plockat upp idén. Bra tycker jag för det är inte alltid så lätt att sköta om sin cykel om man inte har tillgång till vettig utrustning. Nu är det bara att hoppas på att andra följer efter!

I Uppsala på Årstagatan 5-7 finns en nu serviceplats. Inom kort även en i Västerås på Kopparbergsvägen 47 och sedan en i Stockholm på Katarinavägen. Här kan du tvätta och serva din cykeln.


Serviceplats för cykel på OKQ8, Årstagatan i Uppsala. Foto: OKQ8

Kostnaden för att serva din cykel på dessa platser är – ingenting!

Det blir greenwashing i både bokstavlig och bildlig mening! Vi får också hoppas på att kommunerna möter upp med vettig cykelinfrastruktur till och från dessa stationer, är ju inte alltid så cykelvänlig miljö där de ligger…

 

Relaterade inlägg:

 

 

 

 

Antal kommentarer: 3

MtnMike

Kort och koncist: BRA!!


Mikael

Nice! Tyvärr inte riktigt nära hem, så får fortsätta ett tag till med OKQ8s gör-det-själv-hall efter de leriga skogsturerna (har sällan behövt betala efter att de insett att jag ska in med cykeln).


Gunnar Parment

Den bästa greenwashing jag sett. 🙂



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

En malmöbo på cykel i Stockholm


 

Så var det dags för gästbloggare nr. 3!  Inte vem som helst utan en cykelplanerare från landets bästa cykelstad, Malmö. Jag är mycket glad över att Olle Evenäs vill skriva om sina erfarenheter att cykla i Stockholm här på bloggen. Även om jag har hela landet som arbetsfält och cyklat på många orter i landet och på många platser i Europa så är det lätt att bli lite hemmablind. Därför är det extra kul att få staden där jag lever och arbetar granskad av någon som har ett liknande arbete som jag själv. Här följer Olles berättelse:

Olle heter jag, jag arbetar med cykelplanering i Malmö. Jag har fått äran att skriva här. Jag är inflyttad Malmöbo och småbarnsfar. Till vardags växlar jag i regel mellan vanlig cykel och Christiania lådcykel med plats för fyra barn eller totalt 100 kg last. Att använda något annat färdmedel än cykel till jobb, förskola eller affär, känns oftast bara bökigt.


Textförfattaren med den lånade hybridcykeln

Jag vet inte hur många gånger jag besökt Stockholm. Det bör vara vid åtminstone 20, förmodligen fler. Vid nästan varje besök har jag gått runt till fots i innerstaden och tagit tunnelbana till och från den plats där jag sovit vid tillfället. Det är ett ganska dåligt sätt att lära känna en stad på. Vid två tillfällen, en gång i somras och en gång nu i höstas jag haft möjligt att på egen hand att cykla runt i Stockholm. Ena gången var mitt på dagen med en lättcyklad hybrid som ses på fotot ovan och andra gången ett par timmar i rusningstrafik med en hopfällbar Brompton. Jag tänkte nu dela med mig av mina reflektioner och intryck.

Hybridcykeln kändes ganska genomsnittlig i Stockholm. Jag kände mig också väldigt, väldigt genomsnittlig som cyklist i Stockholms innerstad. Jag inledde första turen med att ta en frukost med Krister Isaksson och frågade var jag skulle cykla för att se intressant och bra infrastruktur. – Bra? Frågade han…


Jag kom på Katarinavägen i hög fart och cykelfältet fick plötsligt oväntat besök

I somras cyklade på längs Kungsholmens norra sida och vidare över till Bromma och sen tillbaka till Lindhagens strand för lunch. Efter lunch hann jag med Kungsholmen, delar av Östermalm, hela Djurgården, Gamla Stan och en sväng över Slussen och tillbaka till Erstagatan. Det huvudsakliga syftet var att studera infrastrukturlösningar men sedan var det väldigt intressant att få mer känsla av hur Stockholm hänger ihop. Andra gången var nu i slutet av oktober då jag cyklade längs pilotplats Götgatan, till Hammarby sjöstad, Hammarbyhöjden och på Hornsgatan m.m. På det stora hela fick jag nog en ganska bra helhetsbild av Stockholm då jag cyklade i vitt skilda delar av staden. På cykeln insåg jag ganska snabbt att tunnelbanestationerna som jag passerat tiotals gånger, Skärmabrink, Hammarbyhöjden m.fl. ju faktiskt ligger relativt centralt. Med tunnelbanenätet som enda karta blir man lätt fördummad och förstår inte alls hur staden hänger ihop. Cykla ut till Bromma tog ju inte heller särskilt lång tid!


Trångt men vackra omgivningar, så när som på vägarna

Först och främst: Stockholmscyklister – sträck på er! Jag tycker alla stockholmare ska lyfta fram det positiva med att det faktiskt är så oerhört många som cyklar nu jämfört med för några år sen! För en utomstående besökare är det nämligen mycket påtagligt. När jag knäppte kameran på Götgatan när ljuset i en trafiksignal skiftade från rött till grönt kom en så stor klunga cyklister att man med den ögonblicksbilden kunnat tro att bilden var tagen i Köpenhamn.


Köpenhamn? Nej, Götgatan!

Tempot på cyklisterna i Stockholm är högt, oerhört högt jämfört med Malmö. Kanske har det att göra med att den genomsnittliga resan är betydligt längre, ca 9 km jämfört med 3 km i Malmö? Eller beror det på att de som cyklar är de som är fysiskt starka och orädda? Lägg därtill höjdskillnaderna som gör det möjligt att komma upp i höga farter. Skillnaden i cykelkultur mellan Stockholm och Malmö är stor. Så många lycradräkter jag ser i Stockholm på en dag har jag inte sett i Malmö på – 10 år! Jag förstår också varför det ser ut så med tanke på avstånden och topografi som gör det en aning svettigare i Stockholm. Jag vill dock tillägga att jag också såg en betydande andel ”vanliga cyklister” och jag tycker dem är viktiga att lyfta fram när man pratar om cyklister i Stockholm.

I sociala medier och när man pratar med stockholmare upplever jag som utomstående att det verkar finns en schism mellan de som identifierar sig som bilister och de som identifierar som cyklister. Det finns en polarisering som vi inte har på samma sätt i Skåne. Jag tror Stockholm hade mått väldigt bra av att komma bort från det. För att komma dit är det viktigt att skapa en cykelinfrastruktur som såväl unga som gamla vågar använda. En infrastruktur som naturligt eliminerar risken att bli blockerad av motorfordon. Lär sig till exempel barn cykla i tidigt ålder lär de sig ta ansvar i trafiken och kan fortsätta med sina goda vana även som vuxna. När cykling blir likställt med att borsta tänderna då har Stockholm lyckats.


Här är jag väl inte i vägen, eller?

För att åstadkomma en bra cykelinfrastruktur räcker det inte enbart med att cykelbanorna är breda, säkra och fina. Cyklisterna måste få en ärlig chans att hitta också. Tänk om cyklister i Stockholm, eller någon annanstans i Sverige för den delen, kunde få lika bra vägvisningssystem som bilister. Dessvärre lämnade vägvisningen i Stockholm ganska mycket övrigt att önska. Tillfällena då jag fick stanna för att titta i cykelkartan var många.

 


Jag cyklar i 30 km/h. Vilken väg leder till Bromma? Inte många sekunder att reagera på här

Cykelhjälmsanvändandet är en annan kulturskillnad. I Malmö använder ungefär 15 % hjälm medan jag tror att siffran i Stockholm ligger runt 75 %. Är skåningar och stockholmare så olika eller beror skillnaden på något annat? Min uppfattning är att det dels på kultur bakåt i tiden men även dels på hur infrastrukturen är uppbyggd. I Malmö har det ”alltid” cyklats, cykling har inte kommit som en trend på senare tid – en tid då hjälmen blivit mer allmängods. I Malmö färdas cyklisterna i regel på cykelbanor och cykelvägar som är helt separerade från snabba motorfordon. Jag tror det bidrar till att skapa en trygghet som bidrar till att hjälmanvändningen är så låg hos oss, man upplever inte samma risker som i exempelvis Stockholm. I Malmö finns dock andra utmaningar och det är framförallt att i större grad separera cyklister från gående. Är hög användning av hjälm förresten enbart av godo eller kan det signalera att cykling är något farligt? Det tål att funderas på.

Hade jag behållit mina vanor vid en flytt till Stockholm hade jag fått det jobbigt. Med vår Christianiacykel hade jag känt mig som en traktor på en 2+1-väg. Cykelbanorna är på många ställen så smala att jag inte hade vetat var jag skulle ta vägen. Snäva radier på vissa ställen skulle gjort att jag fått gå ner till nästan stillastående för att komma runt. På Götgatan har man i pilotplatsprojektet tagit extra yta för att testa hur trafiken på hela gatan påverkas av bredare cykelbanor. Den bredd som finns där känns verkligen lagom för de flesta stråken i staden men just för Götgatan kunde bredden nog varit ytterligare minst en meter till på varje sida. Även om ena riktningen är i princip öde beroende på om det är morgon eller eftermiddag…

I Malmö har vi dubbelriktade cykelbanor, vilket är en planeringssynd som har sin historia nästan 40 år tillbaka i tiden. Det gör att vi har en väldigt stor utmaning när vi bygger infrastruktur idag eftersom det finns stora risker för konflikter. En fördel är dock är att alla vi, skulle gissa att det är ett par tusen, med stora och breda trehjulingar i alla fall lätt kan ta oss fram överallt då alla cykelbanor är minst 2,5 meter bred, men dubbelriktade som sagt. En sak jag tar med mig i mitt framtida arbete är förekomsten av både enkelriktade och dubbelriktade cykelbanor som jag tycker är logiskt planerad. I princip varje dubbelriktad cykelbana hade en tydlig mittlinje och när man sedan skulle ledas in till det enkelriktade systemet igen var det sällan några tveksamheter hur man skulle cykla.


Ingen bilist skulle acceptera den här linjeföringen


Tydlig dubbelriktad cykelbana på Kungsholmen

En stor skillnad mellan städerna är hur många cykelställ som finns. I Malmö har vi inventerat ställen och räknat in mer än 50 000 allmänt tillgängliga (om än några framför bostäder som är privata) cykelställsplatser. Till dem har det byggts tre stora så kallade bike & ride-anläggningar med totalt tusentals platser vid de tre största tågstationerna. Se mer här. I Stockholm får man leta med ljus och lykta efter cykelställ. Det är positivt med den nya Stockholmshagen som provas på Götgatan, för på denna front måste staden agera långt mycket mer om cyklingen ska fortsätta öka i färdmedelsfördelningen.


Ingen långsiktigt hållbar parkeringssituation

Hade Stockholms stad tagit mer ytor längs de stora gatorna tror jag man kunnat ett så pass bra system sätt att man attraherat en helt ny typ av cyklister. Jag känner många som bott i Stockholm i flera år och fortfarande säger att de inte vågar cykla för att de känner att det skulle kännas för farligt. Än så länge är staden mest anpassad för de starka och modiga. Kapacitet i trafiken bör räknas i antal människor som kan förflytta sig, inte i antal bilar. En överflyttning från bilförare till cyklister skulle frigöra massa yta i staden! I visionen om promenadstaden (se översiktsplanen) bör man väl också fundera på om det ska skära sex filer bred motorväg genom flera hundra år gammal, mycket vacker stad? Vore det då inte bättre att bygga säkra, trygga och breda cykelbanor och därmed få en överflyttning av trafikanter så att gatorna och bilvägarna successivt kan bantas?


Här vid ombyggnationen av Slussen kan man konstatera vilka trafikanter som har det alldeles för trångt


En sexåring sex kilometer från hemmet på cykel – det vill jag se även i Stockholm!

 

 

 

Andra gästbloggare:

 

 

   

 

 

Antal kommentarer: 7

Robin

Trevligt inlägg, men som Malmöbo kanske Olle kan svara på varför Malmöstad lägger pengar på cykelställ där man inte kan låsa fast cykeln i ramen?
De flesta (alla?) cykelställ runt nya området Hyllievång som exempel.


Olle Evenäs

Hej Robin. De s.k. framhjulsställen har varit standard under en lång tid och mycket av planeringen och projekteringen runt Hyllie sträcker sig ett par år tillbaka i tiden då kraven på cykelinfrastruktur var lägre, vilket jag personligen bara beklaga.
Sedan nåt år drivs bättre utvecklingsarbete där översyn av cykelställens utformning gjorts. Därför har vi, i första hand vid på platser där man långtidsparkerar, börjat placera ut s.k. bågar som man kan luta ramen mot på flera ställen i syfte att förbättra cykelparkeringarna. Det finns nya ramcykelställ bland annat vid Malmö Högskola, Tygelsjö centrum hållplats, Stenkällan m.m. Vår ambition är att det i alla nya cykelställ som syftar till långtidsparkering ska var möjligt att låsa fast sin ram.


Hasse Lindberg

Bra med utbyte av tankar från cyklister som kommer från olika delar av landet!
Jag hänger dock inte med helt när det gäller enkelriktade resp. dubbelriktade cykelbanor. Enligt gällande regler är alla cykelbanor dubbelriktade så länge som de inte är skyltade som enkelriktade. Detta innebär att vi måste lägga massor av pengar på att skylta upp för enkelriktning. Så vitt jag känner till är det få om ens någon kommun i landet som genomfört en sådan enkelriktning.
Dubbelriktning är ju ofta ett problem eftersom cykelbanans bredd inte är tillräcklig för säker dubbelriktning av trafiken. Säkra lösningar i korsningar blir också svåra att uppnå när man har dubbelriktad trafik. Där krävs vanligen planskildhet för att bli bra och sådan lär vi inte få i innerstaden.
Vi har mycket att kämpa för för att det ska bli riktigt bra. Så kämpa på ni som fortfarande är mitt i smeten! Själv har jag gjort mitt och lägger mig numera bara i genom någon insändare i lokalpressen eller genom mejl till de som har ansvaret idag.
Hasse Lindberg
f.d. cykelansvarig i Linköping


Krister Isaksson

Hasse, i Sthlm har vi sträckor som är skyltade enkelriktade och med LTF, Västerbron och Skanstullsbron. Detta var ju en fråga som Cyklingsutredningen inte ville ta i, att tex ändra lagstiftningen vad gäller enkel- och dubbelriktad cb. I praktiken är det dock inte så stora problem anser jag. Och det är roligt att läsa Olles text om detta då vi lagt mycket tankeverksamhet på övergångarna mellan dubbel- och enkelriktade cb.


Robin

Tack Olle! Vad innebär ”långtidsparkering”?



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Statens havererade cykelpolitik

Statens havererade cykelpolitik


Den statliga satsningen på cykel handlar om 32 kronor per invånare och år. Det kan jämföras med cykelsatsningarna i Danmark och Holland som är fem till sex gånger större. Med nuvarande takt kommer det att ta minst ett halvt århundrade innan cykelinfrastrukturen är utbyggd till acceptabel omfattning och standard.

År 2000 fattade dåvarande Vägverket beslut om en nationell strategi för ökad och säker cykling. Strategin har sedan följts av ett antal propositioner och regeringsuppdrag som alla hyllar och påtalar vikten av ett ökat cyklande. 2010 tillsatte dåvarande regering en särskild cyklingsutredning – den första av statens offentliga utredningar (SOU) som handlar om cykel – och uppdraget var att hitta åtgärder för ett ökat och säkert cyklande.

Resultatet av utredningen var tämligen dystert, utan ett enda förslag som annat än på marginalen kommer att leda till ökat och säkert cyklande.
Dock fanns det en viktig slutsats som cyklingsutredningen kom fram till: cykelskulden i landet är stor. Alltså att förutsättningarna och infrastukturen för cykling är eländig, och omfattande investeringar är nödvändiga för att komma tillrätta med detta, på såväl statlig, regional som kommunal nivå. Så då borde ju kontentan av denna slutsats vara att staten nu kraftsamlar för att komma till rätta med cykelskulden. Om staten nu vill öka cyklandet alltså.

I nationell plan för transportinfrastrukturen 2014-2025 tänker staten satsa 522 miljarder. Av dessa miljarder kommer drygt 3,7 miljarder att gå till cykel, det vill säga mindre än en procent, eller 0,3 miljarder kronor per år. Pengarna ska användas på såväl det statliga vägnätet som det kommunala, i det senare fallet i form av statlig medfinansiering. Av alla resor i landet är andelen cykelresor cirka tio procent. Så i ett läge när staten och kommunerna lovsjunger cykeln – för individen och för samhället – och vill att cyklandet ska öka och bli säkrare, så är anslaget för att öka cyklingen mindre än en procent…

Det kommer också fler och fler rapporter om att cyklister nu är den trafikantgrupp som är störst till antalet när det kommer till att skada sig i trafikolyckor. Där stor del av olyckorna beror på stora brister i cykelinfrastrukturen samt drift och underhåll av densamma. Så i Nollvisionens Sverige borde ju detta rimligtvis leda till omfattande satsningar för att förbättra säkerheten för cyklister och minska antalet olyckor där cyklister skadas – så som stora satsningar har gjorts för biltrafiken sedan 1997. Men anslaget är som sagt mindre än en procent…

Sedan beslutar den tidigare regering under sommaren, utan beredning och finansiering, om nya trafikregler för cykelöverfarter och cykelpassager. En förändring som, om den ska genomföras och få genomslag i landet, kommer att kosta närmare 3 miljarder. Men anslaget är som sagt mindre än en procent…

Hur denna ekvation ska gå ihop förstår jag inte. Jag kan inte dra någon annan slutsats än att vad den tidigare regeringen sysslade med var potemkinkulisser. De målade gärna upp en positiv och cykelvänlig bild, men när det kom till kritan var verkligheten helt annorlunda.

En verklighet där cykeltrafiken prioriteras ner och får nöja sig med smulor från bordet.

Investeringarna i nationell plan är långt ifrån de verkliga behoven. 2007 genomförde dåvarande Vägverket en nationellt täckande behovsinventering för det statliga vägnätet. Uppräknat till dagens schablonkostnad för cykelväg skulle det handla om 15 miljarder kronor för att åstadkomma sammanhängande, funktionella och säkra cykelvägar mellan närliggande tätorter. Observera att då ingår inte investeringsbehoven i kommuner och tätorter. Inte heller ingår åtgärder för de alarmerande siffrorna om trafiksäkerhetsutvecklingen för cyklister eller kostnaderna för reformen med cykelöverfarter.

Så hur kommer vår nya regering ta sig an denna uppgift? Är de för ett ökat och säkert cyklande? Om så är fallet inser de att omfattande satsningar, på såväl statlig, regional som kommunal nivå, är nödvändiga? Och kommer det i så fall att ske?

Kan vi få ett besked av infrastrukturminister Anna Johansson?


Statens cykelpolitik, kommer vi få se kraftfulla satsningar framöver?

 

Relaterade inlägg:

 

Antal kommentarer: 8

MT

Ja håller med om detta att det är skitdåligt. Satsa på cykellingen. Det saknas väl pengar.Kan undra va de kommer att satsa på den haverade psykvården. Sverige ligger nästan sämst till ifråga om vårdplatser i hela eu ett Uland där Sverige. Mer än 1600 peroner tar sitt liv varje år inge haveriutredning där inte.


Mats

Bra att du uppmärksammar detta, var verkligen en dyster läsning. Jag som bor på landet är i allra högsta grad påverkad av Trafikverkets byggande av 2+1-vägar, det finns inga vettiga alternativ för varken cykelpendling eller träning. Så vad gör jag? Jag tar nu bilen…


MS

Bra jobbat Krister. Har du någon kontakt med infrastrukturministern och framför det här?


Krister Isaksson

Mats, ja det blir ju så att man väljer bort cykling om det inte finns vettig och säker infrastruktur att färdas på. Och det blir värre och värre då Trafikverket fortsätter utbyggnaden av 2+1-vägar utan att samtidigt skapa cykelinfrastruktur.


Krister Isaksson

MS, tack! Jobbar på det!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Så här går det utan cykelparkeringsnorm


 

Nybyggt kvarter på Ringvägen i Stockholm. Självklart en parkeringsnorm för bil vilket innebar ett garage i/under fastigheten. Även gatuparkering för bil på lokalgatan. 

Och cykelparkering då? Ingen norm för det, inget inskrivet i detaljplanen eller exploateringsavtalet. Och vad blir då resultatet av detta? De som cyklar löser det själva.



Det är skillnad på trafikant och trafikant…

 

Relaterade inlägg:

 

Antal kommentarer: 3

Kommunhuset

Det kommer vi snart att städa upp ser du med obligatorisk registrering av varje cykel samt kontrollavgift i nivå med den för personbilar. Förslag förbereds as we speak.


Eva

Hej, är det alltså som så att detta med parkering (både bil och cykel) kan regleras i samband med att man bygger? Och att det i detta fall (och säkert många fler) reglerades bilparkering men inte cykelparkering?


Krister Isaksson

Eva, ja så är det. Bilparkering regleras nästan alltid vid byggnation. Cykelparkering mycket sällan. Återigen en strukturell diskrimingering av cykeltrafiken.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in