Blogg

RR Rapha 12hills – Vättern deluxe


Det finns flera myter om cykling i närheten av Vättern. Den ena lyder ”i händelse av cykling runt Vättern gäller det att cykla så snabbt man kan genom Jönköping och endast stirra in i framförvarandes cyklist hjul”. Den andra : ”cykling i närheten av Vättern utförs bäst i början av juni”. Och en till: ”Det är platt i närheten av Vättern!”. Det finns såklart många fler – men dessa tre ovan slår jag hål på här och nu. De stämmer inte.

Jag vill istället formulera mig såhär : kör Rapha12hills under sensommaren i Jönköping, det kommer vara backigt och benen kommer bränna, men du kommer tycka det är värt det på vartenda backkrön (12)!  Efter att du har gjort det kommer du antagligen aldrig mer köra Vätternrundan stirrandes på något annat än de fina utsikterna i området.

Skinnersdal

Jag skrev om 12hills förra året. In och läs för mer information! Med andra ord var jag mer nervös inför årets upplaga. Detta för att jag hade en av årets bästa dagar på cykel under 12hills förra året – skulle årets event kunna matcha upp till det? Dessutom vann jag damklassen år 2016 och även det var en prestation jag ville kunna klämma ur benen igen. Klockan 11 i lördags rullade vi ut ur Jönköping – i riktning mot backarna.

1/12 : Precis som 2016 gick starten uppför Muur de Skinnersdal. Precis som 2016 blev det vilda västern när 220 cyklister spann loss i gruset i jakten på att nå först till stämplingen på toppen.

Rapha12hills

”Det är ju egentligen ingen tävling men…”… men jag försökte behålla lugnet till toppen av backen, även fast jag tappade bort min kära lagkamrat (Ena Cupina) i virrvarret av hetsiga cyklister.

2/12 Muur de Georgs tarm – till botten av backen hade jag och Ena hunnit återförentas och precis lyckats få ner puls och stresspåslag på hyggliga nivåer igen. I cirka 1 min. Sedan hann jag inte tänka mycket mer, utan stod och bände upp för denna ”tarm” som mäter 26 %(!) som brantast.

3/12 Mont Taberg – eventuellt en av de mest klassiska backarna i närheten av Jönköping och backen ser ut som en elak klippa på håll. Var lite nervös här pga mötte lokala cyklister med något slugt i blicken och jag misstänkte att de körde en mycket snabbare rutt än oss andra turister?

4 + 5 / 12 Col D´Åsa och Col Sandseryd – två nya backar för året. Col D´Åsa avslutades på ett grusparti och gick över bondgårdar. Sådant som jag får rysingar av. In a good way – älskar det.

6/12 Muur de Ebbarp – till den här backen var det två mil att cykla och som jag tidigare nämnt insåg jag att de lokala cyklisterna ledde med 1-0 gällande kartläsning. Träffade ett gäng med killar från ”Cykellistan” som jag glatt tog följe (ehh lade mej på hjul bakom) med. De berättade trevliga historier – som att de tex fyllt sina brevlådor med alla gels som fanns i hemmet i händelse av bonk utanför dörren! Klyftigt! Tack killar, ni hjälpte mig och Ena massor under dagen.

Ebbarp herself då? Sportgrus deluxe! Och hejarklack deluxe – med fyra barn som langade vatten till alla cyklister. Tack, det var guld värt! (och roligt att de gillade att pilla på min cykel – jag tror och hoppas att de tigger till sig fina cyklar av sina föräldrar inom kort).

7/12 Col de Labbarp – ännu en ny backe i sammanhanget. Och med ett avslut över sten och grus i klass med snäppet mer tekniskt än Cykelvasan. En glad överraskning. Men vid det här laget började det knorra ordentligt i fika-tarmen och det var en hungrig skara cyklister som rullade ner till Vätternstranden och drack kaffe och fyllde på fickorna med godis.

8/12 Col de Bråneryd – här satte jag kaffet i halsen. Ännu en bändar-backe. Ännu en gång var jag livrädd att råka klicka ur pedalen – då hade jag rullat många meter ner för branten som en annan skalbagge…

9/12 Alp de norra Kleva – ännu en legendarisk backe i Huskvarna som inte lämnar någon oberörd.
Här träffade vi en snäll funkis med en påse fylld med läsk och godis och som dessutom trodde att jag och Ena ledde damklassen. 100 wattz till in på kontot – check!

10 & 11 / 12 Muur de Lyckås och Col di Kularp. Jag gillar ju att hylla #sportgrus men när benen börjar checka in för dagen och man hör cyklister som poppar slangar (punkor) på löpande band känns #grusfan mer nära till hands. Dessa backar var episka grusbackar, precis lagom långa men jag saknade min CX.

… jag saknade min CX eftersom jag med en backe kvar att checka av smällde min tub. Smällde även min punka-spray så att större delen av innehållet hamnade i en kohage och inte i tuben. Fantastiskt nog så täpptes hålet igen och jag kunde fortsätta cykla, nu dock med betyligt mer stress att klara av tidsspärren (7h).

12/12 Port de Fingals – inventerad backe – psykoligiskt tung backe då man fick cykla ner för att stämpla och sedan upp till toppen igen. Dock mycket vacker stämplingsplats med sjökontakt.

Från sista kontrollen bar det av hemåt i motvinden och ännu en gång hade vi turen att hänga på ett gäng cyklister som var taggade på att panga på ett lagtempo sista milen in i mål. Det var tur – hade jag varit ensam hade jag lagt mig i ett dike (nej – Ena hade plockat upp mig såklart!). Bet ihop och rullade in för sista stämpling med cirka fem minuter till godo!

Och då kom dagens mest efterlängtade tidpunkt – efterfesten! Med hamburgare! Och öl! Och prisutdelning!

Mission completed – jag och Ena vann damklassen. Och jag blev inte det minsta besviken med årets upplaga av 12hills. Snarare tvärtom. Det blir bara bättre och bättre!

Tack La Lepre Stanca för ännu ett otroligt bra arrangemang (också fotocred!). Tack för att ni lägger en bana som passar alla cyklister och för att ni ger 1000 goda anledningar till att åka till Jönköping utan att cykla runt Vättern. Tack Ena för att du fanns vid min sida hela dagen och tog hem vinsten i damklassen med mig! Och matade mig med godis när jag började bli vissen. Tack alla fantastiska cyklister som förgyller mina helger med er energi och era historier.  Det gör mig till en person som ler brett under veckodagarna av alla goda minnen.


Antal kommentarer: 1

Micke Å

Verkar ju typ 300.000 meter gånger roligare än den där rundan runt sjön. Var sajnar man?



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Cykelvasan 2017 – the story


Jag har varit sent ute när det gäller Cykelvasan. Sent ute med att fatta hajpen. Sent ute med att skriva RR. Sent ute med att gasa på i den ökända startbacken. Alltså var det ett omtumlande lopp för mig. Många känslor som växte från 0 till 100 under 3h20 min. Från att jag trodde att jag var ute på någon slags söndagsrunda, till att jag blev avhängd och insåg hur häftigt loppet var och fick revanchlust. Vi tar det från start.

cykelvasan

Damstarten på Cykelvasan, Foto: Henrik Öijer

Rullade i lördags morse ner från Högfjällets vidder och var något bitter. Tänkte att jag gärna hade stannat uppe i fjällen och cyklat många mil på vidderna istället för att köra grusvägsrace tillsammans med 13 000 andra cyklister. (De där tankarna är mest grundade i nervositet och flyktkänslor). Men 7,15 stod jag i startfållan tillsammans med 66 stycken andra damer, med gels instoppade i sport-BHn med och hög puls. Var taggad, men inte tillräckligt för att hänga med i den klassiskt hetsiga MTB-starten. Eller – jag hade inte wattz nog i benen för att göra det. Jag jagade den snabba klunga på cirka 15 damer som körde först upp för backen. Ville skrika ”men hallå – vänta på mej ?!”. Men hade nog inte ens kunnat göra det pga all min energi gick åt till att flåsa.

Hamnade i en andragrupp med ett tiotal tjejer – bland andra Anna Svärdström och Jessica Ericsson, två starka lvg- tjejer från Stockholm. Bra –  då kunde jag lita på att det skulle bli ordning i gruppen. Fick igång ett bra samarbete i gruppen och var så fokuserad på att hålla hjul – speciellt nedför fick jag hålla  då en norsk tjej (Erna Opseth) gasade på som om hon stulit sin cykel. Perfekt sällskap för mig (som har svårt att släppa bromsen utför). Upptäckte knappt att cyklister föll av och att vi plötsligt bara var fyra stycken kvar i gruppen. ”Smidigt – överlev nu för tusan Ingrid” – fick jag peppa mig själv med. Fick dessutom rapporter om att vi hade fjorton tjejer framför oss, vilket var en lägra siffra än jag anade, och som lät som godis för öronen.

Försöker fejka att benen mår tipptopp halvvägs in i loppet. Tillsammans med Åsa Wallinder, Erna Opseth och Hanna Millved. Foto: Niclas Brus

Samarbetet i gruppen fortsatte klockrent – jag fick nästan rysningar emellanåt. Det är häftigt att cykla snabbt i grupp med tjejer där alla tar sitt ansvar. Och det var inte enkelt för mig, flera gånger tänkte jag ”om någon höjer tempot i backen nu trillar jag i diket”. Inne i Evertsberg hade vi dessutom några tjejer hack i häl på oss, men vi lyckades veja undan – även det mycket på grund av de andra tjejernas förmåga att köra på nerför (jag gjorde allt för att INTE tänka på de filmer jag sett av folk som kraschar i backarna nedför under Vasaloppet ski-edition).

Kilometerskyltarna tickade ner och jag längtade efter att smärtan skulle vara över. Det finns liksom inte så mycket tid att vila när man kör lagtempo på grusvägar. Men jag blev samtidigt lite ledsen över att vi skulle behöva göra upp om någon slags placering. (Ja, det är fånigt att spurta om plats 15, men är tävlingshornen väckta till liv går det inte att bli av med dem). Jag hade gärna sett oss cykla in som ett lag över mållinjen. Men med några kilometer kvar slog vi av på tempot och med några hundra meter kvar stack Hanna med mig på rullen. Och jag är ingen spurtare av rang men rullade in på en 16e plats på tiden 3,20,19.

Här finns resultat.

Jag är väldigt nöjd med tävlingen. Såklart att jag ville hänga med vinnaren Jennie Stenrhag uppför första backen EGENTLIGEN. Men den lilla del av mig som är rationell inser att det krävs flera wattz av benen innan jag är där, på toppen av backen på Jennies rulle. Glädjen från loppet grundar sig mycket i det fina lagarbetet jag fick med tjejerna jag körde loppet med! 

Några tankar kring CykelVasan:

– Det är något speciellt med loppet. Med hela eventet. Med musiken de spelar i starten. Med de glada funktionärerna i alla depåer. Med den stora grupp av människor från hela landet och i alla åldrar som tagit sig till Dalarna för detta. Jag visste det inte innan. Men nu har jag fått gåshud en gång och jag kommer vilja uppleva det igen.

– Fantastiskt arrangemang bakom loppet. Allt funkar tipptopp från det att man hämtar sin nummerlapp tills det att man får sin mat vid målgång. Det fanns till och med langning av flaskor i depåerna – super! (jag vet att många tycker att Cykelvasan är något dyr. Men efter att ha upplevt loppet kan jag inte hålla med om det).

– Att köra som tjej i tävlingsklass måste vara en VIP – upplevelse. Inga trånga stigar eller depåer! Eller farliga situationer med stora klungor. Jag är tacksam. Över att arrangören satsar på oss tjejer. Och över att jag inte är kille i detta fall, faktiskt… en eloge till alla er som kör i de lemmeltåg som bildas i startleden efter oss tjejer.

– Det är ett lättåkt lopp men att säga det är enbart till för landsvägscyklister tycker jag är fel. Jag körde på heldämpad MTB och är nöjd med det valet.

– Cykelsporten i Sverige! Om än inte så stor än så växer den och den klick av människor som rör sig inom den – så mycket glädje och passion! Älskar att se så många i rörelse – oavsett om de kör Cykelvasan på tre eller sex timmar.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Bakfylla och firande


Jag var bakfull efter SM. Både mentalt och fysiskt. Säkert inte lika berörd som mästariannan Sara Penton, men det tog ändå några dagar innan både skalle och ben satt på plats igen efter midsommarens sprapatser.

Foto från SM med Stockholm CK. Foto: privat.

Till råga på allt lade min wattmätare ner precis efter loppet och jag önskar att jag kunde säga att jag ryckte på axlarna och bara ”ja men najs att slippa analysera siffrorna”. Men sanningen är att jag mådde rätt dåligt som sifferlös rackare. När jag provat att reset:ta mätaren och ringt alla mina goda, mer tekniska vänner, typ 10 ggr bestämde jag mig för att det nog var ett tecken.

Jag drog till Köpenhamn och Rapha Rides UTAN WATTMÄTARE. Det visade sig vara alldeles fantastiskt. Regnet öste ner och och jag hade sällskap av tappra danskar som gjorde mig sällskap på bland annat ”warm-up” inför Rapha Womens100 (23 juli i Stockholm! Dont miss out!). Blev några turer av episkt lidande som alltid slutade väl eftersom vi till åt mästerligt då ”VeloChef” Henrik Orre stod för matlagningen hela helgen. Hutlöst lyxigt.  

Imorgon sätter jag mig på ett flygplan med destination franska alperna. Jag ska inte ha cykel med mig. Jag ska istället förkovra mig i sådant som croissanter och lokala viner. Det blir tio dagar cykelfritt (och många, många veckor tävlingsfritt).

Foto från en morgon på Djurgården. Go catch them! Morgnarna alltså. Det är nu de är som finast. Foto: Erik Norström.

Men innan jag drar har jag några punkter som jag vill förmedla:

– Ryska Posten Racing Team och Hannes Bergström Frisk vann SM i kortbana igår i Borås (och Ida Erngren, Crescent, vann damernas race). Ett otroligt välförjänt guld. Det bästa med segern tycker jag är att att Hannes och delar av laget sedan firade IFÖRDA CYKELDRESS i Visby och på Almedalveckans festligheter. Så ska en medalj firas! Jag hoppas vara med och vinna medalj snarast möjligt så jag också får anledning att festa i mina favoritkläder (BIBS).

– Några av årets bästa events på cykel står inför dörren. Race Across Skåne och Rapha Womens100. Events som bjuder på många kilometer och bra cykling!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Cykel SM 2017 – RR & seger!


Den årliga festen för cyklister – SM i landsväg – blev en succé för Stockholm CK. Sara Penton vann damernas linjelopp och Lisa Nordén tempoloppet (båda tävlar för SCK). Burseryds IF anordnade en tävling med utmanande banor och ett bra arrangemang i cykel-metropolen Burseryd i Småland. Jag var på plats och tävlade åt det vinnande laget – bästa sortens midsommar.

Vi spolar tillbaka bandet. På midsommarafton 2017 klockan 19.00 samlas ett gäng cyklister personer i en stuga i Burseryd City, Småland. Det är en spänd men ändå förväntansfull stämning. Vi pratade om någonting som verkade så enkelt – alla var eniga om att en av oss – Sara – skulle stå överst på podiet på SM dagen därpå. Drömmen var enkel att formulera – mellan den och oss cyklister stod endast 13 mil och en del hinder på vägen. Hinder som grusvägar, risk för punkteringar och inte minst en stark damklunga på cirka 40 tjejer.    

 

Damklungan från SM. Foto: Niklas Wallner

Klockan 13.00 i lördags gick startskottet för SM i linje för damer. Samtliga cyklister – Sara, Hanna Johansson, Clara Säll, Madeleine Ståhl, Alice Andersson, Cecilia Erling Widegren, Camilla Backman och jag – var extremt fokuserade på sina kommande uppgifter – cykla för allt vad tygen bär 7*18 km. Låter inte så svårt va?

Det var svårt. Jag kan bara tala för mig själv, men efter det att masterbilen släppte klungan efter två km började gick det undan. Inte nog med att farten var rätt hög så gällde det att hålla tungan rätt i mun och se till att ha hög placering i klungan. Det var inte mycket som kom gratis på banan – varje varv mätte ca 170 höjdmeter och större delen gick på smala vägar. Visserligen var de ökända grusvägarna  ”fina som salsgolv” (citat speakern) men om man tappade tre sekunder av positionering sladdade man snabbt ner som en av de sista i gruppen. Aldrig en bra placering i en klunga – speciellt inte på smala och kuperade småvägar med en del skarpa kurvor.

 Den omtalade grusvägen i Burseryd. Foto: Niklas Wallner

Cyklister flög av till höger och vänster och det var ett par krascher – att jag satt med i huvudklungan ett varv – två varv – nästan tre varv – var endast på grund av att jag tuggade styrlinda och hade tur (som inte gick i backen…). Jag cyklade inte stiligt men jag vågar säga att jag cyklade med hela mitt hjärta och gjorde mitt bästa för att använda mina powers åt att hjälpa Sara och laget. Resterande wattz slösade jag åt att åka förbi bil-karavanen efter att ha blivit avhängd och gnetat mig tillbaka. Jag hämtade hem en utbrytning precis innan varvning vid målbacken. Då bar inte benen upp för backen och jag fick se klungan försvinna för sista gången framför mig.

Jag vet att många kliver av vid en sådan situation – när någon som helst chans till bra placering rinner en ur händerna. Det var 13 DNF i loppet (några pga krascher, olyckligt, hoppas alla mår bra nu!) och flera av dem som klev av hade säkert kommit framför mig i resultatlistan om de inte klivit av. Men jag resonerade såhär: jag är hel och ren, precis som min cykel, och solen skiner och jag har (faktiskt) längtat efter att få köra på den fina banan i typ ett halvår. Bara att trampa på!

 


DEN enda nackdelen med att gå i mål en stund efter klungan var att jag missade att få se prisutdelningen. Ändå var det ett drömscenario att cykla utmattad upp för den rackarns målbacken för sjunde gången och se Sara stå högst upp på pallen på storbildsskärmen i målområdet. Helt galet att våra planer fungerade och att drömmen för samtliga i Stockholm CK slog in – efter idogt arbete sedan år tillbaka och inte minst under tävlingen.

 

Alice, som nyligen vurpat, plockade in morgonutbrytningen och körde starkt in som 12a totalt! Madde, som med nyligen brutet nyckelben, gick all in trots att kroppen ville betydligt mindre än skallen. Hanna och Clara, som gav allt vad deras starka ben hade, för att hjälpa Sara så länge krafterna fanns. Cissi, som hade benen för dagen och var toktaggad, körde järnet tills hon kraschade efter ett varv. Camilla, som också gick i backen, men reste sig igen och krigade vidare som om ingenting hänt. Ulrika Högberg, som vaknade med feber, men ändå ställde upp som världens bästa depå-chef. David Schweiler, Gualberto, Fredrik Warming och Selby som gav bästa möjliga support med service och pepp. Dream-team – trots flera motgångar under veckorna innan.

Och för att inte minst nämna den starkast lysande cyklande tjej i Sverige just nu – Sara – som körde som en gudinna och vann SM i en spurt.

 

Det här är ett blogginlägg som egentligen började skrivas för cirka fem år sedan. Jag hade just cyklat runt Vättern och sökte träningssällskap på alla möjliga forum och hittade genom FunBeat en Sara Penton. Tittade med stora ögon på hennes snitthastigheter (OBS – detta var innan jag kände till begrepp som Strava och watts). Tror att jag skickade ett litet fan-meddelande till henne och tänkte – ”om jag tränar med henne kanske jag också blir snabb?”.

För att göra en lång historia kort – jag har tränat med Sara en hel del gånger i flera olika sammanhang – vi var båda med i CK08 2013 och 2014 bland annat. Jag har tagit hennes rulle många gånger – blivit avhängd flera. Till exempel på Östgötaloppet-13 då vi både tävlingsdebuterade. Jag satt med klungan 5 minuter samtidigt som Sara slutade 5a. Efter det har Sara fortsatt ut i världen som cyklist-proffs sedan tre säsonger tillbaka (och jag har stannat hemma i Sverige men lyckats vara med och bygga upp damlaget i SCK under tiden :). Sara är ett levande exempel på någon som lyckats genom ett idogt arbete och en stor passion

Hon vann framför Ida Erngren, Team Crescent och Hanna Nilsson, Åhus CK. Starka tjejer! Och vilka starka tjejer jag såg under hela tävlingen. Har aldrig upplevt ett sådant tufft lopp tidigare och är imponerad av hur den svenska damklungan utvecklar sig. Dessutom glädjer det mig att många verkar ha följt loppet via YouTube och inspirerats.

 

Bästa bilden på insta från SM 2017!

 Har sällan fått så många meddelanden från folk som börjat fatta vad det innebär att tävla och inte minst vill prova på själva. SCORE! Det är precis av den anledningen som jag ställer mig på startlinjen – för att sprida sporten (se bilden från Insta ovan. Underbar!). Och inte bara för att sprida hur det känns att tugga styrlinda som avhängd ;), utan också hur roligt vi har haft som lag på vägen till SM och inte minst när vi firat efter Saras seger.

Här finns alla resultat från helgen

Övriga bilder är tagna av min BFF Ulrika Högberg!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Inför helgens fest – SM i cykel!


I juni bekänner alla cyklister i Sverige färg. Den ena sidan säger ”VA ska du inte till Motala andra helgen i juni och cykla runt Vättern?!”. Sedan finns det de som säger ”VA?! Tycker du att det är konstigt att SM i cykling går på midsommar? Det är väl inga konstigheter med det”.

Den första gruppen cyklister – de som tycker att Vätternrundan är årets happening inom svensk cykel – har precis haft sin högtid. Jag gratulerar! Det verkar som många av er haft medvind och solen i ögonen hela vägen runt sjön. Bra trampat!

Den andra gruppen – de som har tävlingslicens och som kommer dricka rödbetsjuice istället för snaps och köra SM istället för att dansa runt någon stång på Midsommarafton – har sitt roliga framför sig!

Det är ett spännande mästerskap som väntar nere i Burseryd i Småland till helgen. Imorgon går tempot av stapeln för damerna (25 km). På lördagens linje kör damerna (7 varv x 18 km  =) 126 km över en bana som går över det anrika Västboloppet (firar 86 år i år!). Banan kommer att innehålla grus och en del tekniska partier enligt arrangören.

Helgen blir speciellt rafflande då många svenska damcyklister har visat upp bra form på internationella tävlingar de senaste veckorna. Cyklister som Sara Penton, Ida Erngren och Hanna Nilsson har kommit på pallen eller högt placerade på stora tävlingar på hög nivå.

Det faktum att Emma Johansson, som tagit hem guldet flera år på raken, inte kommer starta öppnar upp för en god chans (och kanske motivator?) för erfarna cyklister som Emilia Fahlin, Sara Mustonen och Sara Olsson. För just tempoetappen står dessutom triathleterna Åsa Lundström och Lisa Nordén på startlinjen. Med sådana startfält tror jag att det kommer bli tuff körning under helgens lopp!

Jag har sämre koll på herrarnas tävlingar, de kör tempo på torsdag (50 km) och linje (184 km) på söndag. Nu gissar jag hej vilt: ni får gärna kommentera om jag har fel! Till söndagens linje startar 100+ män i herrar elit.

Lag som jag tror kan ha potentiella pallplatser är Stockholm CK (såklart ;), Tre Berg (Alexander Wetterhall och Richard Larsén) och Ormsalva (Jonas Ahlstrand). OCH inte minst den nystartade Cykelklubben HVR16 som har båda bröderna Ludvigsson i laguppställningen. Sedan bettar jag på Michael Olsson, CK Sundet, som kört riktigt bra på MTB i år och som tagit SM-titlar tidigare.

Jag glömde nämna att det även en tredje grupp cyklister. Grupp tre har en ambivalent inställning till det faktum att de snart står på startlinjen till SM. De dagar då de har pigga ben och vind i seglen vill de inte göra annat än att åka till Gislaved/Burseryd och tävla i helgen. Däremot finns det dagar då de tycker att benen känns skräp. De dagarna tänker medlemmarna ur grupp 3 att en präktig fest, en icke-cykelrelaterad sådan, skulle göra mer sus för formen (eller humöret) än att tävla på Midsommar.

Jag vet inte hur stor grupp 3 är, men jag tvivlar på att den är särskilt stor. Jag är medlem i grupp 3. Ska starta i SM i linje på lördag. Med skräckblandad förtjusning!

Förtjusningen består för min del av de faktum att:

1 – Jag körde Västboloppet förra året, här kan man läsa min RR om ”ett episkt lidande”. Kort summering: jag fick växelhaveri och fick springa upp för de backar som gick på grus. Ändå är det ett av de bästa linjelopp jag kört i elitklass. Älskade skogarna nere i Småland. Älskade gruset. Älskade att det stod bönder vid var och varannan gård längs banab och hejade på oss.

2 – Jag körde även SM förra året, RR här . Då gick tävlingarna i Västerås och det var en GP-liknande bana. Så länge som jag hängde i hade jag kul, men tyvärr resulterade hårda regler i att jag och ¾ av damklungan inte fick gå i mål. Snacka om att bli snuvad på efterrätten på den fest som ett mästerskap på midsommar ändå är?! För att se det positivt så har det väckt en revanchanda i mig. Som jag hoppas kunna använda till…

3 – … det faktum att vi är ett starkt och stort damlag från Stockholm CK som ska tävla tillsammans. Sara Penton är vår stjärna, say no more!

4 – Det är ett svenskt mästerskap, det är häftigt. Jag körde två mästerskap förra året, dels på landsväg och dels på CX. Det har varit grymma tävlingar och jag tror inte det blir sämre i helgen. Förutom att jag ska tävla med tjejerna i laget ser jag fram emot allt från att käka midsommarlunch till att vara nervös-pirrigt-glad med dem. Fab!

What about skräcken då?
Ja men VEM blir inte berörd av att köra ett SM och stå på startlinjen med ett gäng proffs? Det är en stor möjlighet och det är på sätt och vis häftigt att en ”elitmotionär” som jag får chansen att göra det – men jisses vad det pirrar i magen!

Stay tuned!

OBS – givetvs har jag firandet av SM och whats up next i bakhuvudet. Nästa helg ska jag åka till Köpenhamn med Rapha och kocken Henrik Orre mfl för att leda Rapha Rides. Har ni vägarna förbi – check it out! Öppet för alla med cykel.

Fotokudos: racebilder från Nationaldagsloppet, Lars Johnsson, bild på mej från Lidingö, Tove Langseth.


Antal kommentarer: 1

Roine Grönlund

Det är kul med tjejer som dig Ingrid! Tar allt som en utmaning och deltar med skräckblandad förtjusning! Kommer ihåg hur du darrade innan du kom upp på velodromen. Men du fixade det spm allt annat du ”utsätter dig för”!
Kör hårt jag håller tummarna!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Hurra – ingen Vätternrunda!


Jag ska inte cykla runt Vättern i helgen! Det har tidigare givit mig ångest – förra året kan jag erkänna att jag mådde lite dåligt över att inte vara i Motala samtidigt som många andra ur cykel-Sverige. I år har jag en mer avslappnad inställning till situationen.

Veckan innan Vättern skrivs spaltmeter om tips på såväl hur man gör om man precis köpt nya cykel-pinaler (fast man såklart inte borde) till vilken kolhydratskälla som ger mest gains och hur man hanterar de mentala spökena som man lär möta på vägen. Det här är inget sådant inlägg. Jag hänvisar till Katja och Marcus, vilka jag tycker skrivit vettig info om ovan nämnda ämne. Själv tänkte jag berätta om alla fördelar med att jag inte ska cykla runt Vättern i helgen! Enjoy:

  • Kommer inte drabbas av smartphone-tumme pga uppdateringar av YR.no över hela Vättern-området minst en gång i timmen veckan innan.

  • Kan sova gott i veckan, vaknar inte med paniktankar över svåra beslut som ”ska jag ta med mig två slangar i ryggfickan?! Eller är det bättre att viga den platsen till en extra gel?”.

  • Slipper även gå och oroa mig över livsviktiga saker som om mitt Garmin-batteri håller i 30 mil. Eller hurvida XXX eller YYY tillverkar bäst energi-bars.

  • Behöver inte försöka ställa orimliga krav på min kropp i förmågan att ”kissa i ett dike under tidspress”.

  • Min mage tackar mig för att jag inte fyller varje tarmveck med pasta och rödbetsjuice.

  • Behöver ej riskera att göra av med semesterbudgeten i expo-området på fredag kväll (ja men man känner ju ALLTID att det finns behov för sista investeringar som SÄKERT kan kapa en eller två % på sluttiden).

  • Kan skippa det där VILANDET som behövs i massor för att samla wattz till den urladdning som VR är. Jag klarar inte av mig själv i det vilande tillståndet. Blir rastlös och klättrar på väggarna.

  • Riskerar inte att bli fotograferad när jag hänger och slänger som en livlös docka på cykeln (vilket jag garanterat skulle göra under de 10 sista milen av loppet).

  • Kommer spara på min röst till Midsommar veckan efter – dvs inte skrika sönder den med ”omkörning!!!” (för om jag skulle köra VR skulle jag ju köra om massa folk, eller? 😉

  • Kommer inte vara ett dugg sugen på att sälja min cykel och börja med tex schack efter helgen. Allt det roliga har inte ens börjat hända mej under årets säsong än! (OBS – jag tror inte att alla som kör Vättern även lägger cyklingen på hyllan i juni. Eller, jag uppmanar er att inte göra det!).

Det här inlägget har givetvis sitt ursprung i det faktum att jag har en oplockad höna med Vättern. Jag har cyklat runt sjön 1,5 gånger. Den där 0,5:e gången tog sjön mig med cirka 10-0 och det överläget är oförändrat med fördel Vättern sedan dess. Såhär några år senare kan jag givetvis inse att jag inte var tillräckligt tränad eller hade pannben nog för uppgiften (då var målet Sub8 med SubXX). I dagsläget har jag inte heller pannben nog för att försöka bli Herre (kvinna!) över Vättern.

Jag beundrar dock er, som är av hårdare vire än mej och som tränat hela våren och med största sannolikhet kommer sitta (ligga?) i parken i Motala på lördag med en folköl i handen och kan fira och känna att ni är helt oövervinnerliga. Den tillfredsställelsen går inte att betala för med pengar. Lycka till!

Och så bjuder jag på ett par pics från den gågna veckan. Det har varit bra! Mosat benen under tidiga morgnar på Lidingö bland annat. Hoppas det bär frukt med sig till SM som går på midsommardagen! (fotokudos: Lars Johansson, Tove Langseth).



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*