Blogg

RR Pearl Izumi MTB – Skandisloppet


Jag skulle tävla mot Rissveds i helgen egentligen och jag skulle ljuga om jag skulle säga att jag inte var nervös. Det började pirra smått i magen tidigt i veckan eftersom jag är en novis på MTB och dessutom inte hade chans att reka banan inför Skandis MTB innan start. Höll dock alla orosmoln på avstånd under lördagen genom att köra en sportgrus-fika-tur med fingänget ur Rapha Cycling Club. Boostade både skratt- och kolhydratsdepåerna.

Hur som helst – söndag morgon kom och tyvärr stod inte Rissveds på startlinjen. Men där stod jag och huttrade i det oväntade regn som föll. Hade som mål att vara med ordentligt i starten och försöka ta plats tidigt. Tog rygg på starka Jessica Clarén och smög under repet till topp-startgruppen. Startskottet gick och jag glömde snabbt att jag frös och att jag skulle ta plats. Det var cirka 130 herrar och 20 damer som startade i tävlingsklass.

Den första kilometern gick snabbt på asfalt men sedan körde vi in på en stig och uppför en brant backe och där tog det snabbt stopp av folk som började springa uppför och sedan gick det trögt framåt i ett lemmeltåg av cyklister på stigarna.

Önskar att jag hade vågat släppa mer på bromsen för att hinna med de tåg med cyklister som sedan gick iväg ut längs Fyrisån och söderut. Istället blev jag ensam en stund på platten tills nästa flock av cyklister kom. Där kom Maria Carlsson som jag känner till sen tidigare. Och snart kom ett par andra tjejer i Uppsala och Östra Aros kläder ikapp (Li och Maria). Det är första gången som jag kör en MTB-tävling i en grupp med flera tjejer och det var roligt. De lokala tjejerna verkade känna cirka hela funktionärsstaben så jag försökte suga åt mej av de hejarrop som de fick. Hörde även att vi låg i topp-5 av damerna, vilket var bättre än jag trodde.

 

Men jag började bli trött tidigt in i loppet, fick hoppa av cykeln när vi skulle upp för slalombacken i Sunnersta. Tror att jag slösade mycket energi på att inte känna igen terrängen och bromsa runt som ett kylskåp på de mer tekniska delarna. Vilket även är precis vad jag behöver: cykla ut i det okända och jaga andra cyklister. Vågar betydligt mer då än när jag mesar runt på egen hand.

På de mer lättåkta partierna tog jag en hel del ansvar och tog vind samt försökte agera någon slags coach i gruppen. Blir rätt irriterad när jag hör hur jag har ett tiotal cyklister bakom mig och få vill känna vinden i ansiktet?! Fick lite dåligt samvete över att jag skrek och tjoade på folk (ehm.. herrarna..) att komma upp och hjälpa till, men kunde i stundens hetta inte låta bli.

 

In på de mer tekniska delarna på det andra varvet misstänker jag att de lokala tjejerna försökte lura sig av oss som inte var lika hemma vid stigarna som de var. De hade en lucka precis innan den (efter 90 min cykling) förskräckliga skidbacken – men den lyckades vi plocka in. Och då återstod cirka en mil av loppet och jag insåg att ”för tusan Ingrid, tappa inte bort den här chansen nu!”. Det är sällan som jag blir så hetsad inför en målgång – jag brukar få slåss mot känslan i mej som vill att alla ska rulla i mål tillsammans (och sen fika efteråt ;).

Gav allt på att inte bromsa bort mig på stigarna och skötte mig, med mina mått mätt, väl! Kyrkan i Uppsala närmade sig och sista delen körde vi genom stan och uppför slottsbacken. Jag hade inte många watts kvar i benen och var sen med att positioner mig – men rullade in som sjunde dam och på tiden 2,14-ish – vilket jag är nöjd med då jag hade som deadline att hinna till damernas GP-lopp som startade strax därefter!

 

Resumé: bra arrangerat lopp med en kontrastrik bana – i såväl urban miljö som stig och grus. Även plus för att det bjöds på vettig mat och lättöl vid målgång! Tack Skandisloppet för bra arrangemang! Och tack till er herrar som kom och klappade oss tjejer på axeln efter loppet – hedersvärt!

Foto: HappyRide och MTBfoto.se



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Försöker ta Rissveds rulle i Uppsala i helgen!


Helgen har svischat förbi! Ungefär samtidigt som jag började känna att det var OK att gå i trappor igen efter Lidingöloppet MTB kröp det även i mig efter lusten att tävla igen. Ni vet känslan av när det är måndag morgon och man behöver något mer än en kopp kaffe för att vakna till liv och få dagarna fram till helgen att kännas kortare?

Jag kollade upp om man ännu kan anmäla sig till loppen som går i Uppsala i helgen – Pearl Izumi MTB Skandisloppet och Shimano LVG Skandisloppet. Det går! Via www.skandisloppet.se .

Jag fattar faktiskt inte varför jag anmält mig tidigare då de är riktigt fina lopp på nära avstånd från Stockholm. För två år sedan körde jag loppet på landsväg, vilket jag speciellt minns då jag och SubXX hade en egen följe motorcykel hela loppet igenom + att fika-depåerna var av riktigt hög klass (viktigt)!

I år tänkte jag dock tävla på MTB. Det ska OS-medaljören Jenny Rissveds också göra! Så om jag bara tar hennes rulle i starten så borde jag komma snabbt i mål?! 

Skoja bara! Jag kommer kanske se Jennys rygg ca 10 sekunder i starten. Sedan får jag nog klara mig på egen hand altenativt ta rulle på någon som rullar fram i min egen takt.

Senast jag tävlade mot Jenny Rissveds var på SM i CX i höstas och då var det snö, bild nedan. Ska enligt prognosen bli ca +20 grader varmare i helgen (+15 deg o sol). Perfekt race-väder!

Efter loppet ska jag heja på mina favorit-ladies i SCK som ska tävla i Skandis-GP på söndag eftermiddag. Det är SWE-cup och det lär bli ett riktigt tufft lopp. Jag ska skrika mig hes och ta bilder i solen! Alltså ser det ut som jag går en perfekt helg till mötes! 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

RR Lidingöloppet MTB


Jag har rejsat! Och det är jag otroligt glad över eftersom 1 – Lidingöloppet MTB är ett fantastiskt arrangemang, 2 – jag har saknat tystnaden o nervositeten i startfållan, startskottet, den höga pulsen = race life, 2 – jag har gått och gruvat mej hela våren över årets debut – nu är den gjord!

Men vi tar det från början. Det var gó stämning nere på Lidingövallen sen klockan 07.00 i lördags morse. Oskar Ekman höll låda som speaker och överallt kryllade det av förväntansfulla cyklister i alla åldrar. 

Dagens enda misstag skedde för min del ca kl 11.55 då jag stod i startled 1D. Där fanns nästan inga andra damer? Frågar några funkisar som tillrättavisar mig till detta startled och ser ungefär samtidigt hur någon annan tjej börjar hoppa över repen till startled 1B – där de flesta andra tjejer antagligen stod. Vid den tidpunkten vågade jag inte mig riktigt på att börja trassla mej framåt i leden. Skulle antagligen fastnat i ett rep (pga fumlig & nervös) samt missa slå på min Garmin kl 12.00 (hemska tanke ;). Står lydigt kvar och hör startskottet men kan inte komma iväg omedelbart utan får köa under de första 2-3 km. 

Swish – swish – älskar ljudet av många snabba cyklister som ger sig iväg samtidigt. Foto: Peter Holgersson. 

Det var stökigt i början men så fort backarna på grusstigarna tog vid började fältet att sprida ut sig. Jag kan erkänna att jag var extra nervös över partiet på Bosön – vilket är det knixigaste under hela loppet. Det fina med att tävla är dock att man tycks få super-powers och de stenar som jag tyckt sett ut som stora stenblock under träning såg jag knappt när jag var inne i tävlingsbubblan?! Fantastiskt.

Snabbt var den läskiga delen över och vi fortsatte att sätta fart över best-parts of Lidingöloppspåret – Karins backe och Aborrebacken. Kul att det fanns en hel del publik ute i spåret, som spelade hårdrocksmusik, och hejade på ett vis som fick varenda åkare att känna sig som en super-hero.

Kul på grus på LL-spåret. Foto: Peter Holgersson. 

Jag hamnade i en grupp av ett gäng herrar när vi vände ner mot vattnet på öns sydsida. Insåg att det var där jag kunde nyttja mina landsvägs-skills och ligga på hjul över asfalten. Tack killar för draghjälp! Och förlåt för att jag eventuellt sedan bidrog till att ni förlorade X antal sekunder när jag sedan låg som en bromskloss under de mer tekniska partierna.

Fokus 110%. Foto: Peter Holgersson. 

Fältet spred ut sig igen då vi började tugga uppför och in på fler stigar runt Kottlasjön. Jag har mycket utvecklingspotential tekniskt men de bark-täcka lagom flowiga stigarna älskar jag att köra på. Och det blir inte sämre av att Kottla-sjön är en sådan vacker oas mitt i alltihop. 

Fick nys på en av de få tjejerna jag såg i spåret ungefär halvvägs in i loppet. Det gav mig mer energi. Att få draghjälp av män i all ära men… att se en tjej som kör för allt vad tygen håller är coolare. Speciellt Marie (? läste jag på hennes rygg) var en fena på att bomba nedför och jag försökte släppa bromsen och hänga på så gott jag kunde. 

In mot varvning i målområdet började jag dock bli riktigt trött och tappade flow. Mutade mig själv med tankar som att jag cyklat de sista ca 15 km många gånger innan och det har aldrig varit så jobbigt?! samt att jag visste att en after-bike var på G så fort jag tog mig över mållinjen och vidare hem. 

Det började bli mer utspritt bland åkare under den sista milen av loppet. Något som jag var glad åt när det är dags att tackla Bosöns något knixigare parti igen. Det går enklare än väntat igen – hurra! Och när det var över sökte jag ryggar att fästa blicken på igen på för att ha något att fokusera på istället för att lyssna på mina trötta tankar och gnällande ben. 

Kö för fika efter målgång! Foto: Henrik Öijer

Voilá – äntligen såg jag mållinjen framför mig och hörde Oskars (speakerns) muntra stämma inne på Lidingövallen. Mycket glad – över att få köra musten ur mig på ett så bra arrangerat lopp – med många peppande funktionärer i var och varannan kurva.

Jag kom på plats 13 (tid 2.39.40) av 60-70 damer (25-ish i elit) i ett starkt startfält. Jag förstår det som att det var fler damer till start i år än tidigare år och det är glädjande. Hoppas att trenden fortsätter hela säsongen OCH att Lidingöloppet (och andra lopp) kan matcha det med att arrangera egen damstart, vilket gör en mer rättvis och säker tävling för tjejerna.

Idag (söndag) planerar jag inte att göra många knop, utan att börja samla energi till tisdagen då vi rejsar StockholmsCup på ArlandaTT igen!


Antal kommentarer: 1

Anna Pojen

Skulle bara skriva också att det var en rolig rejs-rapport att läsa! Full fart så man liksom flyger med i svängarna i texten! 😀



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Äntligen vår och kul på hjul!


Ingen har kunnat undgå att det har varit en FJÄDRANS vår. Botten blev för min del nådd under helgens Rapha-Prestige i Köpenhamn. Ca 3 mil in i loppet (på 21 mil) fick jag och mitt lag (Team Dike) stanna vid vägkanten och överväga att  knacka på hos random bonde för att värma våra fingrar. De var så frusna att vi knappt kunde hantera bromsreglagen.

Men det är en annan historia som jag ska berätta om senare och OBS – den incidenten var den sämsta på ett lopp/äventyr som annars var fantastiskt. Och en botten som jag där och då tog ett rejält avstamp ifrån. Puss&hej misärvår! Därifrån fortsätter det bara UPP, UPP och in i den fina våren som äntligen (peppar peppar) verkar kommit för att stanna.  

Maj är här och under bara loppet av en vecka händer följande KUL-på-hjul-aktiviteter runt om i Stockholm.

1 – Lidingöloppet MTB i helgen. Race på hemmaplan för mig! Dessutom barkar det mot en riktig folkfest då deltagarantalet är 45% fler redan på anmälningslistan. Och vädret verkar bli strålande. Jag känner en skräckblandad förtjusning inför loppet. Det är inte många meter som kommer gratis eftersom det är mycket kuperat. Och med 25 damer anmälda i elitklass (!!!) kommer tempot bli högt från start. Bara att tänka WATTSUP! och glädja sig åt att det inte blir långt att ta taxi hem efter loppet för egen del om jag har svårt att gå ;).

1 – Stockholmscupen har dragit igång. Plötsligt bjuds det upp till hög fart och puls nästan varje tisdag under veckorna framöver. De som inte har provat på att köra ett GP på 30 minuter och som inte minns hur trött och glad samt hur bra träning man kan få av det ombedes prova på snarast! Igår räckte det till och med blott 10 min för att undertecknad skulle bli trött. Jag gjorde en attack som höll till en utbrytning under några varv.

Några varv som kändes som mils långa?! Trots att de blott mätte ca 1,6 km. Och som krävde att jag låg och återhämtade mig som en klubbad säl i klungan en stund efteråt. Men det var roligt så länge det varade! Bra inledning på tävlingspremiären dessutom.

Cirka 25 minuter senare korsade min goda vän och lagkamrat Ulrika Högberg mållinjen som vinnare, följt av Hanna Johansson – även hon en av mina lagkamrater ur SCK och Susanne Löffler från #STHLMMESS.

 

BAM – där gick startskottet för ett katt- och råttaspel om den rosa vinnartröjan. Det kommer att pågå till slutet av augusti då den sista deltävlingen äger rum på Skeppsholmen.

Trots risk för hög fart och hög puls hoppas jag inte att någon känner sig skrämd att delta. Its all just for fun och personligen är mitt mål med dessa race att få bra träning och experimentera lite med såväl mina ben som med taktik. Får hellre ett bra pass och kommer sist än att fega 30 min i klungan för att sen spurta på slutet. Men var man gör som den vill, jag hoppas det blir fortsatt många startande på varje tävling!

3 – Min lilla dröm om att få ihop tjejträningar och en grupp med tjejer till Velothon Stockholm 10 september börjar falla på plats! Den 10 maj håller jag i första träningen och jag hoppas att många tjejer kommer dit. ANMÄLAN HÄR!  Vi kör från Velo Oxygen i Sickla.

Syftet med dessa träningar är i början att vi ska köra ihop oss gällande teknik och säkerhet på cykeln. Ingen kommer bli avhängd och ingen är i för dålig form för att vara med! Hoppas vi ses!

Och glöm inte… vi gör ju allt det här för att livet blir så mycket roligare. Hade igår ett av årets bästa pass med Tove Langseth i gryningen. Allt som krävdes var en tom väg, några vilda djur och oss två som gärna ville känna våra hjärtan slå lite hårdare innan vi skulle vidare på jobb inne i stan. Magiskt. 

Fotokudos: moi + Michael Berggren



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Äventyr långt bortifrån terrorn


Jag har en illusion av mej själv som den perfekta äventyrscyklisten. En som kan strunta i allt vad medelfart och aerodynamik heter och istället ge sig ut på vägarna med en väska på cykeln och med tid över till att se mig omkring istället för att desperat hålla mig kvar vid cyklisten framförs hjul.

 

Fick det perfekta tillfället att prova på om bilden av mej själv är sann förra helgen. Stockholms Explorerklubben bjöd till en micro-randonné-helg söder om stan. De kallade det SEK credit-card-ride och använde hashtaggen #travellightgofar.

Passade mig utmärkt då jag ska erkänna att jag (ännu) är lite skrämd inför att packa cykeln så pass tung att sådant typ ett tält får plats. Den här gången tog vi in på AirBnb (i Lilla Paris, strax utanför Nyköping. En oas!).

 

Vi lämnade Stockholm till ljudet av ambulanser i fredags eftermiddag. Det var riktigt omtumlande och hela gruppen var illa berörda av vad som hände inne i City. Men vi kom överens om att ändå lämna staden bakom oss (och det är jag glad över eftersom mitt dagliga pendelstråk går precis igenom stan…). 

 Vi hann fram till metropolen Gnesta precis tajmat så att både vissa nödvändiga butiksinköp + energipåfyllning på pizzera hann utföras. Det verkar för övrigt vara röj på torget i Gnesta under helgerna och vattnet i sjön är redan så varmt att man kan bada (?!), bild ovan.

 

Med tyngre väskor fortsatte vi turen söderut. Strax efter 19,30 började det bli mörkt och jag var först obekväm vid att cykla på inslag av grusvägar med endast skenet av våra lampor som ljuskälla. Men snart förvandlades obekvämligheten till facination. Jag har nämnt det tidigare, men att cykla vid tidpunkter som man inte är van vid – som efter solnedgången – öppnar upp för en ny dimension av cykling. Vägarna och omgivningarna upplevs annorlunda. Och ljuden! Och inte minst möjligheten att få se vilda djur. Under helgen såg vi ett hundratal dovhjortar ute i naturen.

 

Dovhjortar i all ära – det var ändå fantastiskt skönt att komma fram till kvällens destination efter 12 mil cykling. Hela gänget satt och berättade rövarhistorier och käkade lösgodis framför en öppen brasa resten av kvällen.

 

Lördagen skulle vara a big day out. 22 mil var inladdade på GPS:en och enligt första kartläsare Hagen skulle dessa gå på 1% * grus. Det visade sig redan efter ca 5 cyklade kilometer att det blev *++, det vill säga istället cirka 20-30% av turen som gick över grus. Jag gillar grus, bara jag får värma upp först. #SPORTGRUS!

 

Tiden och kilometrarna går snabbare över grus, tycker jag. Plötsligt var vi någonstans mellan Norrköping och Katrineholm. Och på vägar som jag aldrig varit i närheten av tidigare.

 Vi körde ett pit-stopp på en mack i Stigtomta (tömde nästan butiken) och fortsatte sedan vidare hem norrut. Ibland körde vi snabbt i snygga led, ibland spred vi ut oss på grusvägarna. Jag älskar det. Och jag älskar att cykla med folk, som liksom jag, tycker att möjligheten att ta schysta foton eller peta i sig en kaka extra, går före en hög medelhastighet.

 

Lördagen försvann snabbt och jag hade aldrig tråkigt. Det var ett äventyr och även om benen var schak-matta under slutet av dagen satt jag och log på pendeltåget på vägen hem (ja jag fuskade sträckan Södertälje-Stockholm).

Tack Stockholms Explorerklubben och alla inbladade för helgen! Det öppnade upp många nya dörrar för min cyklings del. Ska försöka ta mig upp på fler sådana turer när möjlighet ges. Det är enklare vad man kan tro att ordna men minnena som kommer med varje kilometer stannar länge.

SÅ hur är det då med Äventyraren – Ingrid, blott en illusion eller ej?
EN som är på gång skulle jag säga!
To be continued!

Tack Hagen Bender och Adam Krabbe för alla fina bilder! 


Antal kommentarer: 1

Katja

Kul! Blir så glad att fler upptäcker tjusningen med #rideitall! 😀 Kör kör kör!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Magiskt läger och krossade fördomar


Tro det eller ej – men jag har varit på träningsläger! För ca 711:e gången för säsongen. Det bästa med det här är: Jag plockar russinen ur kakan av ett cyklist-proffs-liv. Dvs cyklar panget ur benen på dagarna och kommer sedan hem till ett dukat bord med mat på kvällen. (Förutsättningarna för just detta drömliv fick 10/10 på Riviera Strand i Båstad där vi bodde nu i helgen).

Nackdelen med det här? Inga, förutom att såväl nära och bekanta som eventuella tävlingskonkurrenter tror att jag skulle kunna snyta typ en Vätternrunda på 8 h ur näsan (benen) alla dagar i veckan. Alltså, jag borde ha cyklat mig till en god form med alla dessa läger på kontot.  

Nog babblat om min forms vara eller icke vara och över till helgens bravader. Vi var nästan 50 cyklister från SCK som åkte ner till sydligare breddgrader för tre dagars cykelträning. Som tidigare nämnt är jag numera team manager över damelit-laget och jag gjorde mitt bästa (läs: satt på Strava och kollade efter segment samt snackade med vänner från bygden) för att lägga bra och utmanande rundor till helgen.

Sju damer var representerade och vi körde igång på fredag morgon med att cykla grönbetes-endorfinerna ur benen genom att panga av 3*20 min lagtempo med 5 min vila mellan varje intervall. Det gick faktiskt så pass bra att det blev ett improviserat battle mellan de två grupper vi delat upp oss i. Vi började köra om varandra och tävlingshornen växte snabbt fram i pannan på samtliga cyklister. SÅ KUL!

Så pass kul att vi till och med råkade köra upp och ner för Hallandsåsen en gång extra. Och tjejerna skötte sig exemplariskt med mina mått mätt – alla tog i efter sin egen förmåga (jisses vad starka de alla gått och blivit under vintern… : ) men såg även till att ingen blev avhängd.

 

På lördagen körde vi ett längre distanspass – ”många olika nyanser av Hallandsåsen”. Vi körde alltså upp och ner för denna mytomspunna ås från alla möjliga håll. På köpet fick vi flera episka klättringar (smala, branta – 20%-ish och grusiga) samt besök i några ko-hagar (det tar kart-läsaren på sig, bild ovan) och en stämningshöjande dimma (tänk irländsk höst). När alla började bli mosiga i benen, ca 2,5 h och 1000 höjdmeter in i passet, brände vi av 10 st spurter. Även denna gång delades vi in i lag och körde skyltspurtar. Otroligt vilket lyft träningen kan få av sällskap och skyltar! Tips 2.0.

Under söndagen körde vi tillsammans med herrarna ur klubben. Jag kan erkänna att jag var något skeptiskt inställd till detta. Jag hade anat – efter att ha se killarna hasa fram i hotellkorridorerna på kvällarna – att de ”hets-kört” under större delen av sina pass under helgen. Som ni kan ana från mina beskrivningar av mina pass ovan (dvs man kör intervaller och vilan mellan dem på SEKUNDEN planerat. Man kan kalla det struktur. Eller kontroll-behov) så gillar jag att köra hårt när jag kör hårt och lugnt när jag kör lugnt. Att hålla på och smygtävla eller jaga högt snittempo flera timmar om dagen – sånt ger mig kalla kårar.

MEN det visade sig faktiskt att jag hade fördomar om ca 41 stycken män. Vi fick ett riktigt bra pass tillsammans, herrer och damer. Jag hade ju glömt hur skönt det är att ligga i en stor klunga och liksom bara sugas med i farten bakom alla stora ryggar/vindskydd. Tack SCK! Och förlåt för mina fördomar…

Och det där med att tupp-köra… den delen av passet visade det sig faktiskt att jag själv stod för. Jag fick feeling i passets och helgens sista klättring uppför Hallandsåsen. Körde ett ryck och fick med mig ett par till tjejer, samt ett tiotal herrar på en slakmota på ca 4 km. När det bara var vi tjejer som låg framme och tog vind så började jag gorma lite på de som låg på hjul bakom och det hela slutade i ett magiskt improviserat lagtempo där jag tror och hoppas att alla som var med fick blodsmak och endorfiner på köpet. Perfekt avslut på en bra helg!

Och början på den kommande säsongen!
Det glädjer mig att se att många har skött sin vinterträning och jag tror att klubben kommer bli ännu vassare och synas i många sammanhang – såväl på tävlingsbanorna som runt Vättern osv.

Missa inte att klubben nu finns på Instagram


Tack Jimmie Håkansson för hjälp med foto!

 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*