Blogg

Richard Larsén – silvermedaljör på SM, continentalcyklist och västkustbo


Den svenska cykelklungan är ungefär lika hemlig som Försvarsmakten och för den utomstående kan tävlingscyklister ibland framstå som scientologer. Den sportjournalistik gemene man och kvinna stöter på i vardagen skriver hellre om korpfotboll där gubbar med ölkagge lufsar runt och tränar två timmar i veckan. Samtidigt skriver en majoritet av svensk cykelmedia hellre om cykelresor till Trinidad och Tobago – eller prylar för två genomsnittliga månadsinkomster – än svenska cykeltävlingar. Svensk elitcykling faller således mellan stolarna och det tunga ansvaret att rapportera till utomstående faller på de cyklister som bloggar. Dessvärre är cykelbloggarna mer intresserade av att skriva om träningsvärk samt publicera en och annan halvintim svettselfie – vilket kan vara helt förståeligt då det är roligare att skriva om sig själv. På grund av allt detta har jag nu fattat beslutet att börja skriva lite om svensk tävlingscykling. Egentligen är anledningen bakom detta djupt egoistisk då jag märkt att mitt skrivande kört fast i ett politiskt, sociologiskt och filosofiskt träsk tack vare min utbildning.

Mitt skrivande om den svenska tävlingscyklingen kommer givetvis att ske på mitt eget vis och den som förväntar sig långa utläggningar om hur syran kommer i mina ben och sakta kryper upp mot öronen samt inre dialoger kommer bli besviken – det finns de som är bättre än mig på att skriva tävlingsrapporter. Precis som när det gäller öldrickande och jakten på det andra könet – samt mycket annat här i livet –  kommer kvalitet gå för kvantitet.

Nu står vi likt födelsedagsbarnet med en tårta framför oss och frågar oss var ska vi börja. En intervju med Richard Larsén är svaret. Varför? Det korta svaret är därför, det något lite längre svaret är att han är en het potatis i svensk cykel just nu. Efter en riktigt bra säsong, med silvermedaljen på linje-SM som grädden på moset, blev det i dagarna officiellt att Richard nästa år tävlar för Team Tre Berg – Bianchi.

1. Berätta kort om dig själv – vem är Richard Larsén, vice svensk mästare i linjelopp?

25-åring som nu bor i Göteborg men härstammar från Floda. Studerar idrottsvetenskap på GU och jobbar som en del vet på Aktivitus. Har under de senaste åren gjort allt från att jobba som fastighetsskötare till att studera en tid på Handels i Göteborg. Är i övrigt rätt lugn och sansad. Älskar som den västkustbo jag är havet och allt som hör det till.  

Artikelförfattarens kommentar: ”Älskar som den västkustbo jag är havet och allt som hör det till” – i kategorin ”hör till det” hamnar Håkan Hellström. 

2. Säsongen 2015 blev en riktig kanonsäsong för dig där du visade att du tillhör de absolut bästa i Sverige? Varför blev 2015 och inte 2014 eller 2013?

Ja, 2015 blev bra mycket bättre än jag någonsin hade kunnat tro. Detta beror mycket på att jag haft en struktur i övriga livet som gjort att jag kunnat köra den träning jag behövt och även gett mig möjlighet att köra de tävlingar vi kört i Argon 18.  Detta har inte riktigt funnits där de andra åren. Självklart så har kontakten med Mattias Lundqvist varit väldigt avgörande för min utveckling. De på Aktivitus har inte bara gett mig jobb utan även möjliggjort att jag kan träna smart och exakt, med hjälp av deras utrustning. Jag har dem att tacka för mycket! Allt detta i kombination med den stöttningen som fanns i Team Argon 18 Scandinavia gjorde de resultaten jag fick 2015 möjliga. Allt detta har jag tidigare saknat.

Artikelförfattarens kommentar: Två saker som Richard kommer ta med sig från 2015 är livsmottona #aldrigvila samt #merawatt. 

3. Du arbetar som testledare och fystränare på Aktivius – varför ska en vanlig dödlig cyklist testa sig och få hjälp med träningsupplägg?

Helt enkelt för att öka träffsäkerheten i sin träning. Det handlar inte om att träna mest utan att träna ”smartast”. Genom att veta sin egna nivå så kan man träna efter just sina egna behov och förutsättningar. Detta i kombination med att de flesta har andra åtaganden i sina liv än enbart träningen så finns det ofta ett behov att få så mycket ”pang för pengarna” som möjligt när man väl tränar. 

4. På tal om siffror – tror du att det kommer en dag då vi kan förutse cyklisters potential eller t.o.m. tävlingar utifrån siffror och testvärden?

Intressant fråga. Jag tror att en del skulle vilja göra det. Till viss del så kan man se hur stor potential en cyklist har när man undersöker hens fysiologiska kapaciteter. Dock är cykel en sport som är så oerhört mer komplex så testvärden och liknande kan bara ge en fingervisning men inte vara en total sanning. Så vi kommer nog aldrig hamna i det läget att testvärden övertar platsen som resultatlistor har idag. 

5. Tendensen är att det blir allt färre sanktionerade nationella cykeltävlingar i Sverige, men ännu finns det tävlingar kvar? Vilken är din favorittävling och varför? 

Min favorit måste ändå vara Kinnekulleloppet. Den tävlingen anses vara en av de hårdaste under året och alla svenska cyklister har respekt för kullen. 

6. Göteborg är känt för sina många cykelklubbar och fina Gran Fondo-tävlingar som det i Kungsbacka och GöteborgsGirot. Faktum kvarstår att det anordnas väldigt få – eller inga – nationella tävlingar kring Göteborg. Varför tror du det är så?

Det är antagligen en komplex fråga. Mycket har nog att göra med att det är problematiskt att stänga av vägar eller få tillstånd för tävlingar i vårt närområde. Sen har vi inte några gamla tävlingar som gått år efter år och där klubbarna har rutinen att arrangera lopp. Sen drivs de lopp du nämner utav ett rent vinstintresse. Pengar har naturligtvis en del i förklaringen. ”vanliga” tävlingar drar inte in lika mycket pengar som motionslopp. 

7. Vad säger du till alla cyklister i Sverige som inte är tävlingscyklister – varför ska de (eller deras barn) ta steget och börja tävla? 

Att steget till att tävla egentligen inte är så stort. Det (tävlar) gör redan de flesta redan då många jämför sig med varandra på både träning och motionslopp. Steget till att börja tävla är inte så stort. De flesta tycker att tävlingsmomentet är något som triggar och skapar en ny dimension av cyklingen. Testa och se vad du tycker, det kan vara det bästa du gjort! 

8. Vad tror du behövs för att Sverige ska producera fler cykelproffs och bli en framstående nation på landsvägen som Danmark och Norge?

Tävlingar. Det måste finnas tävlingar att tillgå på hemmaplan. Det ska vara lätt och billigt att tävla. Utan det så drivs inte cyklister till att bli bättre. Samt att förbundet skulle kunna jobba mer aktivt för att stötta de aktiva som är villiga att satsa. Detta tycker jag inte enbart skall gälla för de som tycks ha chansen att ta medaljer på stora mästerskap utan även de med en just nu lägre kapacitet. 

9. Det blev i dagarna officiellt att du tävlar för Team Tre Berg – Bianchi nästa år. Vilka är dina målsättningar med att ta steget upp till Continental-nivån? 

Att få tävla mer internationellt och därmed höja min nivå helt enkelt. Med den stöttningen som laget ger så kommer alla möjligheter finnas att göra det bästa av de möjligheter ett intensivt och internationellt tävlingsprogram ger. Om allt går som önskat så kan man sen se tillbaka på 2016 med några riktigt fina resultat och helst någon seger på något UCI-race

10. Behöver du göra stora förändringar i din träning? Om ja, hur planerar du din vinter (i stora drag)? 

Tror inte några stora förändringar behöver eller bör ske. Kommer dock lägga ner mer fokus på mängd under perioder samt att man får bli mer specifik och ”seriös” med sin träning i vissa avseenden. Det gäller helt enkelt om att höja sin lägsta nivå och bli starkare rent generellt. Så fram till februari så kommer fokus ligga på att bygga grund, detta gör jag med mycket träning på tröskel, distans samt en del Vo2Max-intervaller. 

11. Vilka (vem) vinner tempo- och linje-SM 2016? 

Tempot vinner Alexander Wetterhall, Linje vinner Gustav Höög (båda Tre Berg).

Artikelförfattarens kommentar: Det bör nämnas att Richard lovade på hedersord att svara helt opartiskt. 

Med dessa frågor besvarade kan vi konstatera att om ni någon gång besöker Göteborg – och ser en cyklist cykla omkring inne i Feskekörka med full cykelmundering och en torsk i bakfickan – då är det antagligen Richard som köpt lite mat till distanspasset. Vi tackar Richard Larsén för hans medverkan och önskar honom samt Team Tre Berg – Bianchi lycka till under 2016. Nästa gång jag återkommer med mer om svensk tävlingscykel består menyn av en intervju med ingen mindre än Fredrik Ludvigsson. 

*Cykelwebben skriver också om svensk elitcykling. I dagarna publicerade de en ännu utförligare intervju med Richard Larsén för er som inte kan få nog eller ”don’t stop ’til you get enough”, som Michael Jacksson sjöng: http://www.cykelwebben.se/framtid-traning-larsen/. Jag slänger med en länk till Don’t stop ’til you get enough också, det är en riktigt bra låt alltså.


Nytt nummer ute i butik nu!

I detta nummer har vi:

  • Snackat med Justin Williams och Ebbe Silva
  • Tipsar om hur du överlever hösten
  • Tar en djupare tips på hur mensen påverkar din träning
  • Hetsar om vikten av kolhydrater

Ute nu!

Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

#YOLO


Örestadsloppet 2014 är antagligen en tävling som de flesta minns som total misär och kaos. Örestadsloppet 2014 var nämligen tävlingen då nästintill hela elitklungan blev diskvalificerad efter att kört på fel sida av den heldragna mittlinjen i kantvinden. Jag startade tävlingen trots att jag varit mer eller mindre förkyld i några veckor. Det var något som hade hämmat min prestationsförmåga under hela våren och på Örestadsloppet nådde mina problem sin kulmen. Redan efter fem kilometer var jag avhängd och bröt. På ett gärde utanför Barsebäck satt jag med huvudet mellan knäna och försökte värdera min cykel för en annons.

Detta hade kunnat vara det mindre episka slutet på min cykelkarriär och bravader på två hjul om det inte hade varit för den gode sockerbagaren från Jönköping. Eftersom det inte gick bra för någon av cyklisterna från Jönköping denna dittills miserabla vårdag i Skåne bestämde sig Bagarn för att lätta upp den minst sagt melankoliska stämningen genom att näcka. Helt sonika kastade han av sig cykelbyxorna och spatserade ut på fältet bara några hundra meter från start- och målområdet och ännu närmare den tungt trafikerade motorvägen. Bar om såväl stjärt som snabel, samt med armarna utsträckta, stod Bagarn där ute fältet samtidigt som vi vek oss dubbla av skratt och i en handvändning blev den värsta cykeltävlingen någonsin (enligt Guinness rekordbok) till en av de mest minnesvärda.

Drygt ett år senare behövde jag inte längre ställa klockan för att vakna i tid till tåget. Jag visste dessutom exakt på sekunden när jag behövde gå hemifrån och jag visste på vilket klockslag jag behövde passera just det där huset på vägen till tågstationen. Jag visste vad jag skulle jobba med när min utbildning var klar. Det kunde gå en helg och under två-tre dagar träffade jag bara min egen familj samt Bashenke – inget ont emot dem men i längden blev det lite tråkigt för en 20-åring. Jag kunde varenda cykelväg inom tio mils radie, jag hade kunnat cykla med ögonbindel och ändå lyckats undvika alla bedrägliga hålor i Småland samt Västra Götaland. 

Det var någon gång under någon av alla dessa nästan identiska dagar och veckor som jag bestämde mig för att återigen söka till högskolan. Några månader senare blev jag antagen till Stockholms universitet. Jag ber om ursäkt till alla nollåttor som läser detta – ta det inte personligt – men någonstans kände jag att Stockholm inte var rätt stad för mig som student – så jag tackade nej. Däremot behöll jag en reservplats i Lund. Innerst inne var jag vid det här laget inställd på att fortsätta studera i Jönköping och återgå till min ganska bekväma repetition till liv.

Eftersom vi sitter med facit i hand vet vi att så inte blev fallet. Jag fick reservplatsen och på två veckor lyckades jag ordna allting och flytta till Lund. Efter några dagar i Lund cyklade jag förbi fältet där Bagarn en gång sprang spritt språngande naken. Dimman låg tät och om han hade sprungit naken ute på fältet denna dag hade ingen sett honom. Ett dessvärre bör även inflikas här, då det var en syn att leva länge på. 

Med detta sagt kan vi konstatera att emellanåt behöver vi alla göra som Bagarn – ta av oss nakna och springa rakt ut i fältet med utsträckta armar. Bilisterna som åker förbi och åskådarna som bara står där, ser såväl underliv som dina skinkor – men du bryr dig inte eftersom du har fullt upp med att fly från vardagens tristess.  Den som stundals avviker från stigarna i livets park finner det enklare att gå på stigen väl tillbaka där. Samtidigt gäller det att akta sig, den som springer naken allt för ofta bland fälten löper hög risk att bli omhändertagen av lagens långa arm. Det gäller att välja sina tillfällen med förståndighet, men förståndigheten får inte övergå i försiktighet – den som aldrig tar chansen blir kvar, sittandes i diket. 

Vi lever i en tid där självförverkligande, frihet och individualism framhålls av många men paradoxalt nog är det samtidigt tidsåldern där en del måste syna hela sin kalender innan de kan göra något överhuvudtaget. När Arla byter design på mjölkförpackningen måste de skriva; ”ny förpackning, samma innehåll”, för att försäkra sig om att deras kunder fortsätter köpa mjölken som vanligt. 

Avslutningvis kan vi konstatera att jag sitter här i dag, endast några mil från det berömda fältet där Bagarn en gång blottade sina mest intima ägodelar. Jag kommer behöva ställa klockan imorgon. Jag vet inte vilken tid jag ska passera alla husen – eventuellt tar jag till och med en ny väg. Jag håller fortfarande på ett utforska alla nya cykelvägar och ibland känner jag mig faktiskt vilsen på träningspassen. Jag vet alltså inte exakt vad jag kommer göra imorgon, men om det känns förjävligt vet jag ett ställe dit jag kan cykla för att må bra inombords och tänka tillbaka på en händelse som förändrade mitt liv. Känns det trots allt fortfarande förjävligt tar jag av mig mina kläder och springer. Jag sträcker armarna ut i luften och en iskall östlig vind, direktimporterad från Putin, piskar min pung.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

All offentlig makt i Sverige utgår från folket…


I en tid där hatet tycks växa på bekostnad av tilliten i vårt samhälle känner jag mig illa tvungen att ta till orda och skriva om någonting som är mycket viktigare än cykel – avsaknaden av cykel samt vissa personer totala oförmåga att skilja på skribentens och tidningens åsikter får mig att publicera på http://mjpersson.blogspot.se/2015/10/all-offentlig-makt-i-sverige-utgar-fran.html…


Antal kommentarer: 1

Mikael

Grymt bra!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Jag tror egentligen Bitte orkar lite till (eller varför ska DU träna).


Varför ska du – ja, DU som sitter och stirrar på skärmen och läser detta – träna? Att vi måste träna är de flesta idag överens om men en del som ansluter sig till överenskommelsen om behovet att träna famlar efter en anledning i totalt mörker. Den genomsnittlige svensken vet idag alltså att vi bör träna men samtidigt inte varför. För att fylla detta tomrum stoppar media oss fulla med konstruerad motivation utan att för den delen göra någon värst mycket klokare. Till min stora glädje lyckades SVT med motsatsen i den nya serien Träna med Kalle. Innan vi reder ut vad mer exakt Kalle Zackari Wahlström lyckades med kräver sammanhanget att vi benar ut några av de mest populära anledningarna till att träna. 

”Jag tränar för att leva länge.”

Vi lever i en sjuk värld – människor som spelar bort miljoner på poker tvingas mer eller mindre att bli psykiskt omhändertagna, men de som tränar för att leva länge lämnas ifred trots att deras odds är avsevärt mycket högre än att spela hem storvinsten. Med detta sagt vill jag poängtera att det inte finns några som helst garantier för att leva länge bara för du tränar. Visst finns det forskning som indikerar på sambanden men enligt statistiken för beräknad medellivslängd får du också sju år mer att leva om du bor i Monaco – vilket jag konstaterat i ett tidigare blogginlägg: http://mjpersson.blogspot.se/2014/10/livsfarligt.html. En del människor är idag så upptagna med tanken på att leva länge att de glömmer bort att leva.

”Jag tränar för att bli smal”.

Jag kan förstå en del personers vilja att bli samlare men glöm aldrig att det finns smala människor som lever tråkiga liv och vice versa. Förlora aldrig dig själv i jakten på en kroppsform. 

”Jag tränar för att se bra ut”.

Bör inte förväxlas med ovanstående. Dessutom har den som ser bra ut ingen som helst glädje av det om insidan är bräcklig som en gammal plaststol för 59:90 från Biltema som stått utomhus i ur och skur.

”Jag tränar för att samhällets normer tvingar mig”.

Visste ni att människans kropp är byggd för att sitta i en soffa?

Nu när jag avfärdat det ena populära argumentet efter det andra till att träna så är det så dags för mig själv att betjäna färg genom att blottlägga mina egna argument. Personerna i Träna med Kalle har ofta motiv som de ovan nämnda i början på programmen men efter programmets två månader vill jag hävda att det är något annat som får dem att vilja fortsätta träna. Under resans gång inser de nämligen att träningen, steg för steg, gör morgondagen lite bättre. Träningen leder inte till ett längre liv, ett smalare liv eller ett snyggare liv – men till ett liv av högre kvalité. Självkänslan och självförtroendet ökar vilket leder till att vardagen känns enklare. Träningen får dig att uppleva livet som bättre trots att du egentligen är samma person utan någon som helst vetskap om hur länge du ska leva.

De flesta ansluter sig idag till påståendet att människan är social och väldigt få skulle kunna föreställa sig ett liv som eremiter. Jag vill hävda att människan dessutom är byggd för ett aktivt liv. Precis på samma sätt som isolerade människor till syvende och sist blir galna slutar det därmed inte heller lyckligt för den som inte rör på sig. De som lever utan att träna lever inte kortare, blir inte nödvändigtvis inte tjockare och fulare, men de lever överlag mer innehållslöst. Dessutom gör de livet mycket svårare än det egentligen behöver vara. 

En gång var jag vikarierande idrottslärare för några niondeklassare. Eftersom jag visste att motivationen bland eleverna vara ojämn som gatstenen i Arenberg inledde jag lektionen med att berätta om Mauro Prosperi. Prosperi var långdistanslöparen som sprang vilse i Sahara under Marathon des Sables 1994 och såg ut att gå en säker död till mötes. I ett försök att bespara sig själv på lidande försökte Prosperi skära sig själv i handlederna, men detta misslyckades eftersom han var uttorkad och hans blod var allt för trögflytande. Prosperi lyckades överleva nio dagar och blev räddad för att 1998 och 2012 återigen ställa upp i Marathon des Sables. 

När jag hade berättat historien om Mauro Prosperi var det så tyst bland de trettio niondeklassarna att en knappnål hade hörts falla till golvet. Dessvärre var det en idrottslektion – och inte syslöjd – vilket innebar att inga nålar föll till golvet utan istället förklarade jag anledningen bakom att berätta historien. ”Det är därför vi har idrott i skolan. Människor är sega, envisa och uthålliga – vi klarar mer än vad vi tror. Men för att inse detta måste vi utmana oss själva och själva upptäcka nyttan av det”, avslutade jag och sedan startade jag lektionen. Det var ingen som bråkade med vare sig mig eller klasskamrater den lektionen. 

Dessvärre är idrottsundervisningen i skolan begränsad, resultatinriktad och för många synonym med en oförsonlig hierarkisk miljö i omklädningsrummen. Det är därför ungdomar måste välkomnas till föreningarna och idrotten med öppna armar på sin fritid, utan att ekonomin sätter stopp för det – vilket jag skrev om i mitt föregående inlägg. Föreningarna måste finnas för att ge ungdomar en chans till ett drägligt liv. Människor som går miste om viktiga värden här i livet tenderar att bli frustrerade, ge upp för lätt och falla för frestelsen med enkla genvägar. 

*Den som tränar och lever aktivt behöver inte nödvändigtvis tävla och träna på elitnivå. 


Antal kommentarer: 2

Bitte Håf

Du har alldeles rätt! Lite till och mer ändå.


Clara Edvinsson

Mycket intressant och läsvärt! Coolt det där med idrottslektionen.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Föreningen, medlemmarna och tävlingskalendern.


Ett virus har fått fäste och börjat nära sig i föreningslivet och den svenska cykelsporten. Det är inte ett virus som gör cyklister sängliggande i veckor och leder till dålig form. Viruset har fått växa obemärkt i det tysta, kanske för att en del ignorerat det i tron om att det var något gott? Dessvärre verkar så inte fallet och viruset är dessutom en del i någonting mycket större.

Vilken är anledningen till att arrangera en cykeltävling? Att främja cykelsporten borde vara det självklara svaret – men idag syns tydliga tendenser på att så inte längre är fallet. Cykeltävlingar på nationell och regional nivå borde arrangeras enbart eftersom klubbar – indirekt deras cyklister – är beroende av att andra klubbar arrangerar tävlingar. Anmälningsavgiften blir därmed endast en symbolisk summa som återbetalas på andra tävlingar under årets gång genom att klubbarna står för sina cyklisters anmälningsavgifter. Profiten på en nationell cykeltävling finns således att hämta i en bra cafeteria.

Dessvärre tycks denna syn på cykeltävlingar vara på väg att ersättas i Sverige. Cykeltävlingen ses nämligen allt mer som ett sätt att tjäna pengar. Eftersom tävlingscyklisterna är en svag marknad – där klubbarna dessutom endast kan ta ut begränsade anmälningsavgifter – har de ersatts med motionärerna. Motionärerna är många, de har pengar och det finns inga restriktioner för anmälningsavgifterna. Samtidigt har SCF inte samma krav på ett motionsarrangemang som en sanktionerad tävling vilket betyder att organisationen för motionstävlingen kan marginaliseras. Detta leder till att cykelklubben tjänar mycket pengar på en motionstävling, pengar som de aldrig hade varit i närheten av på en nationell tävling. Dessutom slipper de svårigheterna med att hitta funktionärer i en tid då det tycks råda brist på engamang från den genomsnittlige medlemmen. 

So far so good som de säger i Amerika. Problemet är att flera klubbar tänker likadant och en livsfarlig kedjereaktion föds. Alla ser plötsligt sin möjlighet att dra sitt strå ur stacken – här finns pengar att tjäna utan att belasta medlemmarna! De sanktionerade nationella och regionala tävlingarna ersätts således på tu man hand med motionstävlingar. Klubbarna har samtidigt som policy att inte betala startavgifter för dessa motionslopp. Detta resulterar i att klubbarna får större intäkter och minskade utgifter. Pengarna läggs på hög och sparas till framtiden eftersom ungdomarna – som pengarna borde användas för – inte kan köra motionslopp. På detta vis förvandlas cykeltävlingen från att att varit det cyklister ägnar sig åt till att vara något där cyklister ska mjölkas på pengar av cykelklubbar.

I Lund finns så kallade nationer – studentkårer som anordnar luncher, fester, evenemang, utflykter och en hel del annat mellan himmel och jord. Nationerna bygger på frivilligt engagemang från studenter. Eftersom de flesta studenter har ont om tid och en genomsnittlig månadsinkomst på 9 948 riksdaler borde det – rent teoretiskt enligt rational choice modellen – vara svårt att hitta någon som jobbar fem-sju timmar gratis titt som tätt. Sanningen är att det är tvärtom. Det finns flera anledningar till varför, men i grund och botten handlar det om att studenterna har kapaciteten att se mervärdet av sitt engagemang. Först och främst finns ett socialt utbyte, du får träffa nya människor och utvecklas som människa i nya miljöer. Dessutom vet studenterna att de är beroende av varandras engagemang. Det är de frivilliga som gör det möjligt att äta lunch på en nation för 35 kr, brunch för 50 kr och köpa en öl till en tredjedel av priset du betalar på en riktig bar. Studenterna vet att om de inte engagerar sig kommer nationerna att sakta men säkert gå sin död till mötes. För att sammanställa det i en enda mening: nationerna bygger på tillit och ger studenterna frihet.

Vad menas egentligen med frihet? Svaret är långt ifrån självklart och den som hävdar något bestämt gör det antagligen eftersom den inte vet bättre. Den form av frihet jag i detta inlägg försöker argumentera för bygger på den republikanska friheten. Enligt denna teori kan människan endast vara fri genom att utföra sin plikt (Skinner 2009 (1990)). I detta sammanhang betyder det att cyklisten endast blir fri att åka på tävlingar om cyklisten själv lämnar sitt bidrag genom att själv vara involverad i arrangemanget av cykeltävlingar.

Den positiva friheten handlar om förmågan att vara självständig (Berlin 2009 (2006)). Det är den positiva friheten som jag behandlar i ett av min föregående inlägg. Människans frihet från staten och andra människor genom rättigheter brukar benämnas som negativ frihet (Berlin 2009 (2006)). I ett cykelklubbsperspektiv innebär detta att den fria cyklisten ska få tävla bäst hen själv vill utan direkta krav på engagemang. Detta låter givetvis idealistiskt men problemet är att en sådan struktur tenderar att gynna de starka – och då menar jag de ekonomiskt starka. Om de olikheter som uppstår till följd av detta sedan ses som rättvisa eller inte beror givetvis på ett politiskt ställningstagande och människosyn – men frågan är om vi verkligen behöver ställa oss den frågan när vi vet vilka som tillhör den svaga gruppen: ungdomar.

Att ungdomar från mindre bemedlade hem hamnar i kläm när utgifter inom idrotten skjuter i höjden är ingen hemlighet. Sorgligt nog är det samma grupp av ungdomar som många gånger behöver denna form av aktiviteter på fritiden. De är dessutom en grupp som besitter minst lika stor potential att bli framtidens svenska OS-medaljörer som ungdomar från familjer med större disponibelt kapital.

”Cyklister med sina dyra cyklar bör inte klaga över anmälningsavgifter”.

Detta argumentet är ungefär lika huvudlöst som en huvudlös gubbe med eld i munnen. Att köpa en cykel är en engångsavgift, att betala för cykeltävlingar är en löpande utgift. Det är ungefär som att säga att den som bor i ett köpt hus inte kan ha problem med ekonomin. Det är sällan engångssummor som knäcker privata ekonomier i vårt samhälle.

Ett ekonomiskt styrsystem vilar enligt Lundquist (2001) på följande grunder: egenintresse, konkurrens, anonymitet, efterfrågan, kund, företag. Känns dessa värden bekanta? Det kan omöjligtvis vara så att jag är den ende som drar paralleller till de nya ideal som växt fram kring föreningar. Föreningar där du betalar ditt medlemskap för kunna erhålla rättigheter och tjänster i den mån det passar dig. Föreningar där din enda skyldighet – vid sidan om medlemskapet – är rösta en gång om året på årsmötet. Föreningar där engagemanget endast förväntas komma från föreningens administratörer.

Det kan tyckas vara relativt oskyldigt att sätta upp dessa ideal kring negativ frihet och egenintresse i föreningslivet men frågan är om det är lika roligt den dagen då det är fler VD:s än ungdomar som utövar idrott på fritiden. Det finns dessutom ett till problem med den negativa friheten – den säger ingenting om vem som ska styra. Individens egenintresse och rättigheter kan bevaras lika väl av en diktator – lägg därtill att en minimal styrelse minimerar föreningens utgifter och effektiviserar beslutsprocessen. Det finns således en tendens att centralisera makten i föreningar och detta sker helt i medlemmarnas godtycke då de samtidigt köper sig fria från engagemang. Priset de betalar är dessvärre högre än vad prislappen anger. 

Eftersom samhället befinner sig i en ständig process finns ännu tid att hejda och stoppa utveckling som går åt fel håll. Konsekvenserna av det jag nämnt i detta inlägg leder dessvärre i det långa loppet till en elitism inom ungdomsidrotten, där enbart de med tillräckliga resurser i from av ekonomiskt kapital har möjlighet att utöva idrott. Detta är indirekt är hot mot folkhälsan – såväl fysiologiskt som psykologiskt då ett liv i rörelse förebygger mer än fetma. Vi bör därför vara ytterst vaksamma och ställa oss frågan vilka grupper som missgynnas av den utveckling som nu sker inom föreningslivet. Vilka är de som inte tar sig till cykeltävlingarna? Vilka är de som inte spelar innebandy eftersom utgifterna är för stora? Det är först när vi helt tappar intresset för dessa ungdomar – till fördel för vårt egenintresse och självförverkligande – som viruset slår till med full kraft. 

***

Sedan jag började tävla år 2007 har tävlingskalender reducerats gradvis, år för år, samtidigt som motionsloppen har blivit fler och fler. Till 2016 hoppas jag att trenden med nationella och regionala tävlingar vänder samtidigt som motionsloppen finns kvar – de behövs ockå, men enbart motionsloppen är inte svensk cykels framtid. 

Berlin, Isaiah, 2009 (2006). ”Två frihetsbegrepp” i Beckman, Ludvig – Maria Carbin – Eva Erman – Andrea Gottardis – Ulf Mörkenstam – Sofia Näsström – Jouni Reinikainen – Mari Wendt (red.), Texter i samtida politisk teori. 2 uppl. Malmö: Liber, s. 70-80.

Lundquist, Lennart, 2001. Medborgardemokratin och eliterna. Lund: Studentlitteratur. 

Skinner, Quentin, 2009 (1990). ”Den politiska frihetens republikanska ideal” i Beckman, Ludvig – Maria Carbin – Eva Erman – Andrea Gottardis – Ulf Mörkenstam – Sofia Näsström – Jouni Reinikainen – Mari Wendt (red.), Texter i samtida politisk teori. 2 uppl. Malmö: Liber, s. 104-119.


Antal kommentarer: 4

Pärsan

Håller med dig om det mesta, men lite luddigt att säga ”att köpa en cykel är en engångsavgift”. Jag skulle vilja förtydliga till: ”är inledning till mer kostnader” Dessutom finns det risk för stora besvikelser – speciellt om cykeln blir stulen. Du missar inte enbart planerade cykeltävlingar, du missar träningar och du blir förmodligen besviken på de ersättningar din hemförsäkring erbjuder. Under det år jag jobbat med ISR-märkning av cyklar har jag kommit i kontakt med många cyklister och jag slutas inte förvånas över att det inte försvinner fler olåsta cyklar. Lite lätt överdrivet kan man säga att drygt var tionde person som köper en cykel får räkna med att den blir stulen. Här finns pengar att spara – märk din värdefulla cykel på rätt sätt så vill inte tjuven ha den.


A. Johansson

Har varit mycket engagerad(på ideell basis) i en annan idrott för längesen. Vi hade en betydande breddverksamhet med ideella ledare. En förälder, som anmälde sitt barn till vår verksamhet sade då: ”När jag anmäler mitt barn till en verksamhet så betyder det, att jag samtidigt anmäler en vuxen till att hjälpa till” Önskvärt att det kunde var så även idag


Jonas Högberg

Det som SCF missat är deras krav vid anordna tävlingar som dödat de mindre tävlingar. Det är min person åsikt den störa problematiken till cykelsportens verksamhet i Sverige.

Det har nu gått så långt att att folk under längre tid ratar ordna aktviter under ”SCF verksamhet” vilket denna artikeln mycket framvisar (ex stycket om Lund). Följderna märks idag och för styra upp de felaktiga beslut som tagits lyser med sin frånvaro.


Tobias

Kollade lite i gamla IndTA. Vet inte vad det beror på eller vilka klasser ”allmän tävling” innebär men om man tar bort de som reggat sig som motionslopp och endast kikat på ”allmänna tävlingar” nationellt och distrikt så har det gått från 46 st till 63 mellan 2012-2015. Kan såklart finnas administrativa anledningar men kanske lite ljus i mörkret? Mtbtävlingar har gått från 45 till 60 st samma period. Men inte gjort någon djupdykning för den delen.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Unofficial Swedish Road Cycling Men Elite Cycling Awards 2015


Efter förra årets succé, Unofficial Swedish Cycling Awards 2014, och årets Unofficial Preview of the Teams in the Swedish Elite Men Category 2015 har det åter blivit dags att dela ut några hedervärda priser. Eftersom utmärkelserna är högst inofficiella och juryn icke-representativ har jag återigen valt att begränsa mig till herrelitklassen. 

Årets manliga 1337-cyklist: Alexander Gingsjö (Tre Berg). 

Enligt en del är Alexander Gingsjö datanörden som spelade CS tills den dag han helt plötsligt bestämde sig för att börja cykla och pang bom 2014 blir han svensk mästare i tempo och exakt ett år senare svensk mästare i linjelopp. Sanningen är nog den att Gingsjö alltid varit en cyklist innerst inne men det tog ett tag innan han förenades med sitt öde och ersatte Jolt-colan med espresso. När ”Farsan” – som Fredrik Ludvigsson kallar honom – finns med i startlistan vet Sveriges herrelitcyklister att det kommer gå undan värre. Kvällen innan Östgötaloppet ber alla till Gud i hopp om att Gingsjö ska bli sjuk över natten. Utan tvivel är mannen som 2016 cyklar runt i den svenska mästartröjan Årets manliga 1337-cyklist

Årets mest vilsna cyklist (vinner en Garmin): Robert ”Robocop” Gustavsson (JCK).

Robocop är ortopeden som opererar människor och säljer njurar till vardags men tycker att skruva på cykeln är petigt – fast det är inte därför som han är Årets mest vilsna cyklist. På Hammarö 3-dagars stod Robocop för en beundransvärd prestation när han lyckades köra vilse på såväl prolog som tempo. Dessutom krönte han den underbara helgen med att köra sönder sina redan sålda hjul på linjeloppet. ”Det var mayhem”, som Robocop själv skulle sagt. 

Årets GP-kung: Isac Lundgren (Team Aragorn II son av Arathorn).

Isac Lundgren blir Årets GP-kung för andra året i rad. Wetterhall i alla ära men kortbane-SM väger lätt i jämförelse med att bli utsedd till årets GP-kung på min blogg. Isac uppfyller alla kriterier som en sann GP-kung bör upflylla. Han har tempodräkten, den välvårdade frisyren och tycks äta godis i parti och minut. Den som ser bilden ovan kan tro att Isac just fått blommor eftersom han vunnit ett GP-lopp men det stämmer inte. Blommorna kommer från hans beundrare och beundrarinnor i den trevliga lilla staden Linköping. Endast riktiga GP-kungar är så populära. 

Årets gladaste cyklist: Sebastian Balck (Tre Berg). 

Den som inte är införstådd i bakgrunden till bilden ovan kan tro att Sebastian Balck, innan bilden togs, smällt i sig tjugo koppar espresso gjord på bönor från hans eget Balck Coffee och är mitt uppe i ett rus. Nu vet jag inte vad Balck hade gjort innan prisutdelningen, men glad blev han när vinsten på ett spurtpris under Elisedals GP resulterade i 2 kg M&M. 

Årets minst glada cyklist: Richard Larsén (Team Argon 18).

Det var nog bara de som står Richard Larsén riktigt nära som trodde att han under 2015 skulle vara en av Sveriges absolut starkaste cyklister med en vinst på Kinnekulle och silvermedalj från linje-SM som de kanske största framgångarna. Egentligen borde Richard vara glad – och det hade han varit – om det inte hade varit för att Sebastian Balck spurtade förbi honom och kammade hem 2 kg M&M på Elisedals GP. 

Årets kortaste comeback: Simon Galle.

Det fanns en tid då Simon Galle lyste upp klungan med sina stenhårda attacker och allmänt galna men sköna attityd. På linje-SM gjorde han Årets kortaste comeback i herrelitklungan men vi hoppas såklart på att Simon dyker upp som gubben i lådan även under nästa säsong. 

Årets mustasch: Edvin Tholin (CK Moppemurre).

Jag har en gång skrivit att Edvin Tholin är den svenska klungans Marcel Kittel och att alla följer i hans fotspår vad det gäller mode. Frågan är då varför mustaschen inte fick något genomslag under 2015 trots att Edvin bar en mitt i sitt vackra ansikte under en längre tid? Problemet var att Edvins mustasch behövde rätt ljus för att synas och detta innebar tyvärr att den lämnades obemärkt av många. Det var först i dammet från grusvägarna på u6 som Edvins präktiga mustasch uppenbarade sig offentligt och blommade ut i sin fulla potential. Enligt säkra källor var Rasmus Quaade i Tidaholm just denna dag och resten är som de säger, historia. 

Årets skägg och Årets smeknam: Johan Landström (Barkhyttan AIF).

SVT:s kommentatorer sågade och gjorde sig roliga över smeknamnet ”Björnen från Barkhyttan” på bästa sändningstid mitt under kortbane-SM. Det säger det mesta om kvaliteten på SVT:s kommentatorer. Den som kan svensk herrcykling skojar inte om Björnen från Barkhyttan och absolut inte om hans skägg. 

Årets bästa resultat på en tävling av en lagledare #merawatt: Fredrik Lindström (Elisedals GP).

Årets vad som hade kunnat varit årets katastrof: CK Hymer.

På vägen till Dalarna havererade CK Hymers legendariska buss. När jag såg att de åkte i en hyrbuss och de berättade den hemska historien för mig mådde jag dåligt, det var som att en nära vän plötsligt blivit allvarligt sjuk. Som tur var fixade Joakim den trasiga växellådan med silvertejp så nu rullar stök-bussen igen. Ryktet säger att den nyss genomgick en godkänd besiktning helt utan anmärkningar i protokollet. 

Årets Steve: Steve.

Att Steve blir Årets Steve är föga överasskande eftersom det bara finns en Steve och just denna Steve var i högform under u6 Cycle Tour i juli. Innan du läser vidare vill jag gärna att du beskådar Steve på bilden ovan för där ligger han nämligen i den patenterade Steve-positionen. Nåväl, åter till u6 där Steve lyckades vinna första linjeetappen i stor stil. På den andra linjeetappen tappade han dessvärre ledartröjan. GP-loppet drabbades av uselt väder – tio grader och regn – då valde Steve att köra ett varv i full vintermundering för att sedan bryta. Dagen efter mosade han allt och alla i Ekedalen, jag sa till och med till min storebror att han skulle vinna solo när det var fyra mil kvar. Det var en sällan skådad uppvisning som till och med överträffade utklassningen i Sollerönloppet månaden innan där Steve gick över målinjen. Gick. 

Årets polis: Ove Nilsson (Cykelklubben Blåljus).

Ove har under säsongen stått för en och annan uppläxning i klungan. Vokabuläret kan ibland vara i det hårdaste laget men en sak är säker: den som har bråkat med Ove i klungan bråkar aldrig mer i klungan. 

Årets längsta pass i Ryahallen #aldrigvila: Fredrik Lindström.

Årets oldie but almost goldie: Joakim Åleheim.

Joakim Åleheim är beviset för att jag har minst 22 säsonger kvar att tävla på cykel i elitklassen. 43 år ung blev han trea på tempo-SM, endast 1:19 från guldet. Det finns en hel del teorier kring hur Åleheim kan vara så stark och den som flest herrelitcyklister ställer sig bakom är att han kör med flygfotogen i flaskorna. 

Årets lag: Team Tre Berg – Bianchi.

Dagen innan SM sa Anders Ekh att Tre Berg skulle byta namn till fyra berg eftersom de var så många. Var den gode Ekhen inte förstod var att han summerade hela säsongen i ett skämt. Tre Berg har varit överallt 2015. De har varit utomlands och tävlat. De har kört alla tävlingar i Sverige, från proffsloppet Velothon Stockholm till de minsta bonnatävlingarna ute på vischan. De har fullkomligt dominerat en del tävlingar och sopat rent på prisborden. Team Tre Berg – Bianchis dominans har varit bra för herrelitklungan då de fungerar som en internationell måttstock och höjer standarden på tävlingarna avsevärt. Över allt annat har de kört Vätternrundan på 6:33. 

Årets längsta #källardistans: Fredrik Lindström.

Årets hederspris till minne av den jäveln som uppfann Sticky Bottle: Filip Bengtsson. 

Efter att jag utsett Filip Bengtsson till Årets bad boy 2014 valde SCF att sätta honom under bevakning från kommisarie Claes. Efter en säsong rapporterar nu Claes och SCF att Filip gått från ”Riccardo Ricco” till ”Alexandre Vinokourov” på bad boy-skalan, vilket indikerar en avsevärd förbättring. Därför får Filip Årets hederpris till minne av jäveln som uppfann Sticky Bottle

Årets bästa cykelbloggare: Marcus Persson.

Eftersom samtliga jurymedlemar var överens om Årets bästa cykelbloggare ansåg de att en motivering var överflödig.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*