Randopremiär för herr Mölleborn.

Jahopp, då har jag varit på min första resa med Stockholm CK. Jag har ju kört lite spinning och cykelrundor med dem under vintern/våren men nu var det dags för en riktig träningshelg i Båstad. Vi var ca 30 gubbar som åkte ner tillsammans med vårt dam-elitlag i en buss. Damerna skulle träna ihop laget inför säsongen. Jag och brorsan hade inga speciella förväntingar utan var beredda på att det kunde bli vad som helst. 

Vi lämnade Stockholm klockan 06 på fredag morgon så jag fick gå upp 03:40. Men det fanns gott om tid till att sova på bussen. När vi kom till Hotell Riviera Strand i Båstad lastade vi snabbt ut cyklarna, slängde in väskorna på rummen och dressade om till cykelkläder för att hinna klämma 7,5 mil snabbcykling innan middagen. Redan från början tog Emil från CK Sumo täten. Det skulle visa sig att han var så där overkligt monsterstark jävel som kan slita sönder en klunga från täten. Brorsan hade också bra klipp i benen. Jag gjorde allt jag kunde för att hänga med. Ibland gick det bra men lika ofta slutade det med att jag såg dem segla vidare när jag själv dränktes av mjölksyra. 

Hotellet vi bodde på var ett nyrenoverat spa-hotell. Riktigt fräscht med bra mat och en bra spa-avdelning där vi låg och flöt efter cyklingen. På lördagen var det dags för en längre runda på 14 mil. Även då hamnade jag i snabbgruppen. Vi fick till en riktigt härlig snabbrunda där folk droppade en efter en. Efter några timmars hård kördning på fantastiska vägar var vi bara tre kvar innan Emil och Daniel från vårt elitlag parkerade mig i den sista backen. Även denna dagen avslutades med en kall öl och ett varmt bad. I badet började några hetsa att vi skulle ta ett dopp i havet. Helt plötsligt var jag själv indragen i det där och någon minut senare sprang vi alla ut i havet och doppade oss. 

På söndagen lyckades vi klämma in en sjumila backrunda i på Hallandsåsen. Mitt mål var att köra slut mig fullständigt inför bussresan så det var fullt ställ i varje backe som gällde. Det där snacket om att skåne är ju helt galet. Här bjuds det på härligt långa backar som verkligen suger musten ur benen. Att man sedan har ett gäng ryggar att jaga och att ett annat gäng jagade mig själv gjorde att både pulsen och hastigheten trissades upp för varje backe. Efter rundan lastade vi snabbt in cyklarna i släpet bakom bussen och gick till rummen och duschade och bytte om. Sen var det dags att åka hem. 

I bussen hem hann vi lyssna på när Emma Johansson tog andraplatsen på Flandern runt samtidigt som folk laddade upp bilder på face book som lajkades friskt. Vilken helg! Nu är cykelpeppen på topp och jag är verkligen glad att jag gick med i den här klubben i vintras. Här finns så mycket glädje och energi att det räcker för att pigga upp även den suraste randonneurbloggargubben i Hässelby! Om tre veckor åker vi till Mallorca. Men innan dess ska det köras randonné. Redan nu på lördag kör vi Barkarbys 20-milare. Pepp pepp!

Lastning i svinottan. 

Foto: Jonas Brögger

Foto: Neil Davey

Foto: Jonas Brögger

Vilken påskhelg det blev! Stockholm CK bjöd in till träningsrundor varje dag. Jag valde att hänga med på två av dem. På fredagen körde vi en sväng på Ekerö. För min del var det första vettiga passet på bra länge. Vi har haft influensor, magsjukor och förkylningar som har studsat i familjen sen februari. När väl sjukdomarna var slut så kom pollen som ett brev på posten. Hur som helst. Fredagsrundan blev riktigt bra ändå. Det blev lite spridda intervaller med mjölksyra, skrikande ben och pipande luftrör. Galet härligt. 4,5 timmar till träningsdagboken. 

På lördagen var det dags för Roslagen. Vi möttes upp i Roslagsnäsby och fräste ut på vägarna i Roslagen. Även den här gången blev det fin gruppcykling med inslag av blandade intervaller och skrikande lår. Det var en blandning mellan Pelotonmänniskor och Stockholm CK. 4 timmar till dagboken. Check.

På söndagen vilade jag och fyllde på fettdepåerna med påsklunch hos Lindas föräldrar. Jag var fortfarande mätt när jag vaknade på måndag morgon. Linda skulle bort på dagen så jag passade på att köra ett solovarv runt Mälaren. Jag var seg i benen redan från början så jag visste att det skulle bli kärvt på slutet. Men om man vill bli snabb på långa lopp så duger det inte att träna kort. Det ska väggas och nötas pannben tills kroppen har fattat galoppen. I Enköping slog hammaren till. Innan dess hade jag haft bra energi och tryck i benen. Lagom till Enköping mötte jag motvinden också. Det känns alltid värre när man är energilös och eländig.

Nu gällde det bara att komma hem. Torka tårarna och bita ihop. De sista 5-6 milen trampade jag mig fram på hörntänderna. Benen var helt färdiga. Till slut lyckades jag släpa mig innanför dörren hemma. Där stod Linda och var skitsur för att jag hade cyklat så mycket under helgen. Jag önskade att jag kunde hålla med men jag hade haft en strålande helg. Sen tog jag en tupplur i solstolen på altanen. 

Nästa helg åker klubben till Båstad. Då lär det bli åka av. 

Ni kanske kommer ihåg att jag gav mig på kompiskampen i början av vintern. Jag gjorde ett första test som gick hyfsat men sen blev det inget mer. Hela december gick åt att kämpa mot mina egna demoner och att överhuvudtaget komma upp på cykeln och träna så kompiskampen lades åt sidan ett tag. Men igår var det dags igen. Innan jag korkade upp vinet och dukade fram fredagstacosen till ungarna så klämde jag av en liten kompiskamp. Jag har gått ner fyra kilo sedan toppnoteringen i julhelgen och träningen har rullat på fint. Jag har kört fem pass i veckan med blandad intensitet och längd. Allt från 30 minuters lunchpass till längre distanspass. Jag har även hängt med på Stockholm CKs stenhårda spinningpass som leds av Daniel Godman. De passen är så hårda att jag räknar ner varje minut tills de är slut. 

Jag fick till ett riktigt bra test igår. Jag lyckades till och med lägga in en liten effektökning den sista minuten. Snittet slutade på 280,75 watt. Med min nya vikt på 64 kilo så blir det 4,39 watt/kilo. Riktigt nöjd med det. Det är absolut inte omöjligt att höja effekten med 20 watt till sommaren samtidigt som vikten kan filas ner några kilo till. Nu är jag pepp på att klämma ur de där sista 20 watten som saknas. Handsken är kastad så att säga. 

I år kommer jag lägga lite energi på att skrapa av onödig vikt på kroppen. Om man tar en titt på höjdprofilerna på tre av loppen jag ska köra i sommar så behöver man inte vara nån kärnfysiker för att lsita ut att jag har en del att tjäna på att väga lätt. Jag har som mål att vara nere på 60 kilo när jag åker till Mallorca i slutet av april. Än så länge har det gått riktigt bra. Men det lär kärva till sig när grillsäsongen sätter igång.

Mallorca 312 – 4300 höjdmeter.

Jotunheimen runt – 4600 höjdmeter.

Tour de Mont Blanc – 8000 höjdmeter.

/Peppmölle

Förra veckan tävlade proffsen på Mallorca. Det var en fin samling av de bästa lagen som gjorde upp om Challenge Mallorca med olika etapper runtom på ön. För oss som har cyklat där tidigare var det ren njutning att se hur proffsen hanterar de backar och vägar man själv har harvat sig igenom. I slutet av april åker jag till Mallorca igen. Vi är ett gäng på 50 personer från Stockholm CK som få lite solbränna på armar och ben. Några av oss kommer också köra Mallorca 312 som jag har skrivit om tidigare. Nu gäller det bara att hålla i träningen och se till att inte fetman vinner kampen under vintern. Jag kan lova att de här klippen kommer gå varma ute i Hässelby under vintern. Här har ni 2 timmar Mallorcacykling att vila ögonen på. Vassego!

Igår damp äntligen PBP-medaljen ner i brevlådan. I paketet fanns även en tidning med all möjlig statistik från loppet, stämpelkortet och en DVD-film. Medaljen var den största av de tre jag fått än så länge. Jag gav den till min son som blev strålande glad. Sen frågade han om han kunde få alla mina medaljer när jag dör. Barn är så himla bra på att peppa en. Jo men visst ska han få medaljerna. Om jag inte blir tvungen att sälja dem till en skrot för att få ihop till pensionen. 

Hursom helst. När medaljen var testamenterad och den torra statistiken var genomläst så var det dags att se filmen. Jag försökte få Linda att titta på den men när jag hade påpekat att precis den byn de cyklade genom just nu var jättefin för tredje gången gick hon ut i köket och diskade istället. Om jag ska vara ärlig så var filmen riktigt trist. Men det var endå kul att se lite bilder och få tillbaka några minnesfragment från sommarens bästa cykling. Som jag längtar till 2019!