Blogg

Race-rapport: Vilda Vättern med Team Mustasch


Är vi framme snart? Nacken värker. Men det har den ju gjort i ett par timmar nu. Värre är det med tåjäkeln, eller snarare klumpen som stortån sitter fast i. Håller den på att sprängas en gång för alla? Kanske lika bra ändå.  En långt gången Hallux Jäkla Valgus är bristfälligt kompatibelt med trycket från ett par aningen för hårda landsvägsskor, som ej testats ordentligt innan. Briljant av mig. Smärtan börjar spränga igenom de två värktabletter jag fått tag i längs vägen. Skynda, skynda in i mål, tänker jag desperat. Jag växlar med knuten näve nu. Det funkar ju i riktning nedåt på klingan, men att komma åt den lilla spaken för att växla upp är nästintill omöjligt när fingrarnas motorik lagt ner. Vad gör jag? Jag kan ju inte bryta pga. att jag inte kan växla. Eller? Varje gång jag tar upp en gel eller motsvarande hälsofrämjande föda känns det som att jag har en funktionalitet motsvarande två klumpar istället för händer, och när pappret ska ner i ryggfickan tar det cirka en halvtimme att träffa rätt. Personen bakom måste undra vad tusan jag håller på med. Eller har hen också tappat både känseln och all värdighet vid det här laget? Förmodligen.  

Välkommen till Vätternrundan – 30 mil i en statisk position iförd en landsvägsovan kropp. Varav de första 12 milen med Team Mustasch i ett snitt av 44 km/h, krampaktigt hållandes i styret för att inte flyga av cykeln av bara farten. I skrivande stund, en dryg vecka efter tävlingen, fungerar min högerhand fortfarande bara cirka 80 % bra. Det var den som tog mest stryk, kanske för att den fick fortsätta växla och krångla med gelpapper även efter sin sorti. Jag knappar i vanliga fall på relativt snabbt på tangentbordet (tack till MSN/ICQ för 10 000 träningstimmar som 15-17-åring), och nu uppskattar jag hastigheten till typ hälften av normalt. Naprapaten hade väl sett liknande förut, men ”kanske inte riktigt såhär mycket”. Tydligen har nerverna klämts vid handleden av förklarliga skäl, och det kan ta ett par veckor till oklart antal månader för kroppen att återställa samtliga nervkopplingar och full funktionalitet. Låt oss hoppas på det tidigare alternativet. Det positiva i det hela är att vänsterhanden får bekänna färg, och träna på saker den brukar avrådas från. Kul för den! Så ja, därav uteblivet bloggande.


Benrullarstund kvällen innan start. Följande dygn körde ca 30 000 cyklister här. 

Vätternrundan var en bonusgrej. Landsvägscykling var inte det jag skulle pyssla med just i år, men jag är den första att erkänna att jag på kort tid börjat gilla det skarpt. Dessutom är jag kass på att säga nej till utmaningar. Min samarbetspartner Bianchi är en av krafterna bakom Team Mustasch, och bjöd in till en ”wild card”-plats i ett gäng på cirka 40 svinsnabba cyklister, varav ett tiotal från proffslaget Team Tre Berg Postnord (som senast igår tog en trippel i landsvägs-SM på linjelopp). Laget skulle åka runt Vättern på tiden 7.15 till förmån för forskningen om prostatacancer – den vanligaste cancerformen i Sverige, och jag skulle få åka med. Så länge jag orkade. Men hur långt var det? 5 kilometer? 15? 50? Mina cirka fem landsvägspass i år, och typ 15 totalt i livet, gav inte riktigt känslan av att ”nu har jag förberett mig så gott det går”. Några timmar innan start är jag mer nervös än vad jag sammanlagt varit för de tre långloppen jag kört hittills. När lagets ”coach” Erik Abrahamsson börjar surra om hur viktigt det är att jag inte åker av i starten, då den är stökigast, börjar jag tvivla på riktigt. Vad har jag gett mig in på? Jag förses nu med en slags personlig assistent, en briljant person vid namn Mattias Carlsson som ska säkerställa att jag inte trillar av klungan av misstag.


Före start. Det man inte vet mår man inte dåligt av etc. 

Starten går fint. Jag ska inte säga lugnt och fint. Bara fint. Att dra iväg med ett gäng proffscyklister med ett gemensamt mål för dagen ger en susande känsla i magen. Även kring öronen susar det friskt. De befarat ryckiga första kilometrarna med rondeller och dylikt känns oväntat okej, kanske tack att jag åtminstone fått ett fåtal träningsvändor med snabba Le Peloton i Stockholm. När motorcykeln ”släpper” tänker jag att tempot ska dras upp rejält, men när jag kollar ner på cykeldatorn inser jag att vi redan håller 45 km/h. Och aldrig tidigare har så relativt hög fart på en cykel känts så ”långsamt”. De 39 personerna jag omger mig av är så skillade att det aldrig upplevs varken ryckigt eller obehagligt. Allting går liksom smooth, och jag kan snart släppa ner axlarna från öronen och börja njuta av upplevelsen. Vädret är fläckfritt, och även om prognosen lovat än mindre vind så är den absolut överkomlig. Nog för att jag inte direkt hanterade själva vindmotståndet i det här läget. Istället ligger jag för tillfället tryggt och lugnt bakom Annie Thoréns hjul, som i sin tur åker bakom en väldigt reslig man (bra vindläge för oss mao) som även agerar ”grindvakt”. Fick lära mig att det kallas så, han som sitter i mitten av klungan och avgränsar de som ”bara rullar med” (läs jag och de flesta som ansökt om platser i laget) från de som gör grovjobbet (läs Team Tre Berg plus ett fåtal dödliga). Samt ropar kompetenta saker åt olika håll. Det där verkade han göra med bravur. Samtidigt sitter killarna i Tre Berg och göra Instastories eller dylikt, som om att vi är på random söndagsutflykt. Det här verkar stabilt. So far so good.


Bildbevis på att jag var med en stund. Foto: Stefan Bodin

Vi bränner över kullerstenen i Gränna (ca 7 mil in i loppet), och vidare mot Jönköping. Jag tackar mina ben för att jag fortsatt sitter kvar. Även om jag inte tränat cykling särskilt länge har jag fått höra att jag har en ”bra tröskel ändå” (265 watt, för den som bryr sig om sånt), den nivå av ansträngning där man börjar producera mjölksyra. Bra för att vara tjej och icke-elitidrottare åtminstone. Att cykla förhållandevis platt utan inslag av teknisk stig eller höjdmeter blir ju förstås mer fördelaktigt för mig som är stor (181 cm/72 kg). När min personlige assistent Mattias oberört glider upp och kollar läget med mig känner jag mig så förbaskat stolt över att han fortfarande har någon att kolla läget med 2,5 timme in i loppet. Men som i alla solskenshistorier (?) lurar molnen i horisonten, och de sista två milen före depån vid 12 mil-nånting blir riktigt slitiga. Kombinationen av ”lite för lite energi och vätska kvar” (hur det är möjligt frågar jag mig fortfarande, men jag hets-åt tydligen i ren glädje) och vid det här laget ändå en begynnande trötthet i benen blir det allt svårare att täppa till luckan till Annie på platten. Uppför däremot har lagkaptenerna bestämt sedan tidigare att det ska hållas igen rejält, vilket visade sig vara en framgångsrik strategi för att senare få med sig hela 30 cyklister under 7 h 15 min.


Genom Jönköping, strax innan jag börjar krokna. Foto: Henrik Aronsson

Det är först i depån jag märker att fingrarna sagt upp sig, då jag i panik får be en stackars tjej vid vägkanten om assistans med att lägga i min energi i ramväskan. Jag är trött nu. Och mycket riktigt. Väl igång igen höjs farten aningen som följd av nytankad energi i laget, och jag börjar åter glappa. Efter några otroligt tappra och välvilliga försök med händer i ryggen från lagkamraterna får jag frågan om jag är helt tom? Yes. Ingen tvekan. Jag får släppa nu. Besvikelsen lamslår mig för en liten stund. Jag ser gänget försvinna bort i horisonten (läs över ett krön). Det blir tyst. Knäpptyst. Det svischande ljudet av 39 par högprofilshjul i karbon (gissa vem som inte hade såna?) är nu ett minne blott. Nu är det du och jag, cykeln. Min fina, fina Bianchi Oltre XR1, som låtit mig svischa med i ett gäng jag nog aldrig trott jag skulle få cykla en ynka kilometer med. Men hur fin cykel jag än har går det inte att undkomma att farten avtar väsentligt. Jag mår dessutom lite illa nu, i nån slags kombo av hög ansträngning, anspänning och socker. ”Hm, undrar om jag behöver…”.  Jag svänger av vid nån slags vägkrog, stöttar mig på knäna och avvaktar eventuell spya. Precis exakt då svänger en bil in, och det visar sig vara en av lagets servicebilar. De lyckas övertala mig att jag ska dricka lite vanligt vatten, äta en banan och sen ge mig på’t igen. Även om jag hatar dem lite i smyg just då (jag skulle ju bryta!?) så är jag evig tacksam i efterhand.

Jag cyklar läääänge innan jag blir omkörd av ett lagom snabbt gäng. Förmodligen drygt fyra mil. Då jag fått tipset att hålla huvudet kallt när jag kör solo lägger jag mig i knappa 30 på platten, och bara matar på i nån slags jämn fart. Diverse sub-7 grupper hinner dra om, och deras fart känns totalt orimlig när den dyker upp bakifrån på det där sättet. Men så kommer som kör aningen mindre toksnabbt, kanske i 40 km/h eller strax under. De är snälla och låter mig haka på utan knussel, och jag sitter med längst bak i full fokus för att inte tappa dem. Illamåendet går snart över och jag lyckas börja äta igen. Livet återvänder. Jag kan till och med njuta lite bitvis, innan nästa utmaning uppenbarar sig. Det är min Hallux Valgus-knöl som hör av sig. Den som till vardags är rätt from men i ett par cykelskor gärna sparkar bakut efter en timme eller två (och därför ska opereras i höst, reds. anm). Jag inser snabbt att den här smärtan nu kommer accelerera i jämn fart de kommande 12 milen. Och de där värktabletterna jag skulle ta med, de ligger i min plånbok. Där gör de ju en jäkla fin nytta, tänker jag ganska bittert. Och tycker lite synd om mig själv.  


Team Mustasch körde vidare utan mig och det gick nog fint ändå. Foto: Johan Linhart

Mina nyfunna vänner är även de av kött och blod, och stannar med 8 mil kvar vid sin depå för att uträtta behov och fylla på energi. Själv lyckas jag ofattbart nog missa Mustaschdepå 2 som jag noga räknat ner till i cirka två timmar, och åker istället in på Vätterns ordinarie depå strax efter. Jag åker fram till tältet och börjar ropa desperat runt efter valfri smärtlindring. INGEN har. Hur är det möjligt? Nog för att depån redan stängt (pga att vi startar bland de sista och sub-grupperna har egen langning), men ändå. Jag ser mig själv utifrån där jag haltar runt och snörvlar och kvider. Kanske är det inte inte årets mest värdiga framträdande, men just nu skiter jag i vilket för jag har SÅ JÄVLA ONT. Tillslut hittar jag en snäll man som med stressat skakiga händer skramlar fram två Ipren. ”DU ÄR EN HJÄLTE!” hinner jag ropa när jag glider iväg på cykeln, tillsammans med en lagkamrat Oscar från Mustasch-gänget, som även han trillat av klungan. Hoppet om att ta sig i mål lever, och när jag med grötigt huvud försöker räkna lite på tiden så börjar jag inse att det kanske inte behöver bli så fasligt dåligt ändå. Om vi bara hittar en ny klunga nu.

Jag och Oscar växeldrar i ett par mil innan vi blir ikapp-cyklade av ett nytt gäng. Den här gången väntar en lite mer ryckig resa, då de är fler ”outsiders” i klungan och många är trötta. Jag ligger längst bak och slirar, och får kämpa för att orka hålla hjulet framför. Men på något sätt är det skönt med ett tydligt fokus just nu. Vi knaprar några mil till, men då mina händer inte längre är att lita på vår jag tillslut släppa dem av ren överlevnadsinstinkt. Med bortfallen känsel/motorik är det svårt att styra bromsarna med precision, och de sista fyra milen blir en kombo av ensamcykling och random gästspel i klungor. Däribland skidåkaren Johan Olssons gäng från Motala CK, där det bjuds på livesändning från medåkande motorcykel. Han är ju ändå en kändis. Med en mil kvar får jag släppa även dem, och cykla den sista biten själv. Den går på en fantastiskt vacker och smal landsväg, som slingrar sig fram över ängarna med Vättern som utsikt. Jag roar mig med att peppa och heja på de jag kör om, och på vissa nummerlappar läser jag ”02.00”. Den här personen startade alltså 10 timmar före mig, och är fortfarande igång. Vilken hjälte! Vissa håller knappt styrfart. Någon går med cykeln på platten, medan andra verkar kliva av när det är uppför. En och annan har satt sig i diket. Jag börjar förstå vad de menar med ”Vättern är Klassikerns tuffaste lopp”. Tro faan det om du åker cykel i 18-20 timmar utan vana.


Trött men glad. Här fungerade fingrarna sådär, men en selfie klarar man även utan händer. 

I mål kommer jag tillslut, på tiden 8.14, som ändå får betraktas som en bra tid för en premiärrunda runt Vättern. Stina Sjöberg som brukar köra Långloppen kommer förbi i målfållan och grattar, och utlöser en känsloreaktion utan dess like. ”Jahapp, här står jag och hulkar inför en halvt främmande stackars person”. Väl framme vid Mustasch-tältet är fokus att få av skorna och avlägsna den intensiva tåsmärtan, och det blir en härlig andra omgång på gråtkalaset. Nåväl. Känslor ska ju kännas. Några av lagkompisarna har hängt kvar, och jag får veta att 26 st av dem lyckades köra in på tiden 6.52. En fantasitid! Och bäst av allt. Lagets andra tjej tillika en av Sveriges främsta triathleter, Annie Thorén, var med hela vägen fram. Vi lärde känna varandra för några år sedan genom hennes gästspel i multisporten, och jag kan helt och fullt glädjas med hennes helt makalösa prestation, då jag vet hur mycket hårt jobb hon lägger ner på idrotten. Hon har just tangerat det kvinnliga tidsrekordet på Vättern. Har sällan varit så imponerad. Respekt!

I efterhand kan jag känna mig både glad, nöjd och stolt över att jag forcerade mig själv in i mål trots diverse kroppsliga haverier. Jag tackar mitt pannben för att jag matade vidare istället för att skita i allt, köpa en glass och ringa en vän. För mig är det vad som betyder något i det långa loppet. För varje gång jag vägrar ge upp så stärker jag det där benet i huvudet ännu mer. Och dessutom blir de vanliga benen starkare på kuppen. Win-win tror jag det kallas. Om jag kommer köra Vättern igen? Absolut (svaret efter målgång var förstås ”Absolut INTE. Aldrig mer”. För om ett år kommer tvivlen längs banan vara ett minne blott, händerna kommer vara läkta, och jag kommer vara mer motiverad än någonsin att slå min första Vättern-tid. Det är så det funkar med oss nummerlapps-knarkare. Och just nu känns det som världens härligaste beroende.

So long,

Hanna

PS. Nu undrar du om jag supit bort Långloppscupen? Absolut INTE. Jag är mer MTB-peppad än någonsin efter gästspel i landsvägsvärlden. På söndag väntar Ränneslättsturen i Eksjö, tävling numero 4 av 9 i cupen. Ett inför-inlägg dyker in senare i veckan, och då kommer också en sen men kort resumé av senaste cuptävlingen Lida Loop, där jag blev 6:a i D30 och hade en ganska tung dag i cykelskorna. Mer om det inom kort-kort. DS.

Min fina morfar Sven, som gick bort i prostatacancer år 2000. 

Antal kommentarer: 4

Isac

Väl kämpat.


Karl Tiselius

Så jävla bra kört och trevligt dokumenterat Hanna – Du är en stolthet för männskligheten!


Mats Andersson

Bra jobbat Hanna


Mats Andersson

Bra jobbat Hanna



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Race-pepp: Lida (i) Loop


Var med nu! Det här kan bli mitt kortaste inlägg någonsin. Vilket i och för sig inte säger någonting alls, då snittlängden på mina vanliga inlägg motsvarar en kortare roman. Nåväl. Hej! Klockan är 20.25 och jag har precis lagt mina tävlingspinaler i en liten hög, precis som jag brukar. Huruvida det är viktigt för mig med rutiner innan tävling är lite oklart. Jag har lagt mig till med några, som att äta amerikanska pannkakor till frukost på tävlingsdagar, lägga fram grejerna på kvällen, köra ett kortare pass dagen innan och fin-tvätta cykeln efteråt. Typ det. Och det har jag gjort nu. Känns fint. Åt faktiskt på riktigt pannkakor till frukost redan idag, så jag är överjordiskt redo helt enkelt.


Det är tydligen kutym att starta långlopp i en skidbacke. Så även imorgon! Foto: Lidaloop.se

Lida Loop coming up! Att lida i en loop, eller snarare tre loopar, det är vad jag ska spendera morgondagen med. Men mest troligt kommer jag också ha rätt kul när jag snurrar runt. Åtminstone om jag kommer till start i tid, för det gjorde jag nämligen ICKET i natt, när jag för andra gången i rad drömmer mardrömmar dagarna innan om att jag missar starten. P A N I K. Tänk dig själv att se fältet dra iväg, och själv inte vara i närheten av startklar. Såsom ofta med drömmar är det lite luddigt varför och hur jag kunde missa start, men jag höll på att rodda med någonting, som i att cykeln hade gått sönder precis vid fel läge. Ve och fasa. Ska bädda in cykeln i bomull när jag lägger den i startfållan imorgon. Japp, så får det bli.


Rekade banan i måndags, men hoppas att jag var ute och cyklade navigeringsmässigt just här. Annars väntar limbodans för tusentals deltagare. Risk för köbildning. 

Lida Loop är Långloppscupens enda tävling på hemmaplan (min norrländska själ knorrar alltid lite när jag säger så, men den får faktiskt inse faktum – jag trivs svinbra i Stockholm). En 65 km lång och sisådär 800 höjdmeter jobbig tävling runt Lida Friluftsgård i Tullinge/Botkyrka i söderort. Jag har provkört banan en aning, men inte hela. Mest den lite mer tekniska andraloopen, som innehåller en hel del stig och är skönt flowig. Ryktet säger att Lida Loop har mindre andel stig än Billingeracet och Långa Lugnet, och att höjdmeterna är ska vara aningen färre. Detta bäddar ju för att vi krampfantaster kanske kan chilla lite med vår fetisch, åtminstone en liite längre bit in i loppet. Å andra sidan lär det gå rejält fort imorgon, och det kommer vara avgörande hur braig du är på att cykla rulle a la landsvägsmaffian på de långa partierna av grusväg. Funderar på att ta med hundkopplet vi brukar ha i multisporten, och kroka fast i lämplig elitåkerska. Säkert poppis.


Typ såhär ser loppet ut. Iaf om man heter Emil Lindgren och är snabb som satan. 

Så vad tror vi om det här loppet då? Jooo men vad tusan. Nu har jag ju hunnit få rutin på det här med långlopp (okej inte i jämförelse med Stenerhags och Wengelins ca 7867 starter, men jämfört med mina egna fyra som blivit sex). Kroppen känns utvilad och pepp, då jag tagit det piano i veckan pga en smärre landsvägstur a la 18 mil och 1400 höjdmeter i tisdags. Landsvägscyklister btw; ”Vi tar en lugn och skön nationaldagstur”. Yeah right. Var rekorderligt sliten på onsdagen, så det fick räcka med ett kort litet pass först idag. Vad gäller underlag och sånt bös så åsk-regnar det i detta nu. Kanske kan en hoppas på lite lera imorrn så man får se lite coolare ut på bilderna!? Har ju varit på tok för sofistikerat första två loppen. Känner mig bättre förberedd både mentalt och fysiskt den här gången, och det ska helt enkelt bli SVINKUL att tävla igen! Har ju kommit på att jag gillar det.


Då och då hamnar jag lite vilse och cyklar på en väg. Så var fallet i tisdags. 

Tar vi en titt i startlistan så är det den längsta hittills både i Dam Elit och Damer 30 (klassen jag kör), även om den fortfarande inte är i närheten så lång som den borde vara. Det känns som ett sjukt starkt startfält, och även om jag inte heller denna gång har koll på så många namn i min klass så blir det här med att sikta på en definitivt svårast hittills. De två bruudarna som vunnit före mig på Billingen och Långa Lugnet är båda med, och därefter en rad namn som klingar starka ben (läs har noll koll egentligen). Så drar till med en målsättning om topp-5 i D30, och en topp-15 totalt. Precis som förra gången. Hur som. Det bästa en kan göra är att pinna på med långbena över stock och sten. Sen ser man hur det går.

Lida Loop – siffror och mål
Längd: 65 km
Antal höjdmeter: ca 800 hm
Mål D30: topp-5 (10 anmälda)
Mål totalt (alla damklasser): topp-15 (54 anmälda)
Mål Långloppscupen totalen (D30): topp-3 
Livspepp-mål: att ta mig i mål utan incidenter, och känna ”JIHAAAA VAD KUUUUL!”

Hepp hepp!

/Hanna


Oklart om det var jag eller en galen ingenjör som var och rekade Lida-banan i måndags. 


Svinhärligt gäng som drillade mig i klungkörning på nationaldagen. Inför Vättern. Gulp. 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Race-rapport: Svinlånga Olugnet



Vän av ordning låter hälsa att en tävlingsrapport bör skrivas i direkt anslutning till tävlingen. Medan intryck och minnen är färska, och skrapsåren ännu svider. Samt för att stilla läsarens nyfikenhet innan den ebbar ut. Jag kan hålla med om att det låter rimligt. I teorin. Men nu ska jag berätta för er kära vänner, att teori och verklighet inte nödvändigtvis har någonting med varandra att göra. Ja, detta visste ni redan. Men låt mig ändå återge en dialog som utspelats under veckan;

Måndag:
(Mr Teo Rin) – GOOOOOODMORRON! Vilken underbar vecka vi har framför oss. Livets liv liksom! Vad sägs om att få den där race-rapporten överstökad redan ikväll?

(Mrs Verklig Heten) – Alltså jag gillar tanken, Teo (gäääsp). Men nu är klockan 04.30, jag ska lämna en hyrbil på Arlanda kl. 06.00, ta en taxi i ilfart för ett flyg till Oslo kl. 07, spendera en heldag i kvavt konferensrum, äta en korv med bröd till lunch (läs ändå rejäl lunch för att vara Norge) och landa hemmavid runt åttakvisten i zombie-format. Kanske imorrn?

Tisdag:
(Mr Teo Rin) –Morrn morrn V! Vilken FANTASTISK dag att författa ett blogginlägg!
(Mrs Verklig Heten) – Mjoooo. En god idé, Teo. Men nu råkar en av mina närmaste vänner just ha kläckt ett nytt människoliv till världen. Och jag ska få träffa den lilla tussen just ikväll. Känns inte läge att prioritera ett blogginlägg framför livets största mirakel. Kanske imorrn?

Onsdag:
(Mr Teo Rin)  – Mornin’ Ma’m! Ikväll får du nog klämma ur dig din text. Sounds like a plan?(Mrs Verklig Heten) – Alltså jag hör dig, Teo. Det är bara det att…jag har ju läxhjälpen ikväll. På flyktingboendet i Hagsätra du vet. Och jag ÄLSKAR att gå dit. Man kan tro att det ska vara jobbigt för att killarna gått igenom så mycket hemskt. Men det är tvärtom. De ger mig livspepp, perspektiv och energi. Det missar jag bara inte. Kanske imorrn?

Torsdag: 
(Mr Teo Rin) – God morgon V! Ryck upp dig nu, dina bloggläsare väntar otåligt. Ce soir?
(Mrs Verklig Heten) – Shit också. Jag är verkligen ledsen, Teo. Det är KÄSS att jag inte fått ur mig den ännu. MEN. Har möte på banken efter jobbet, och sen måste jag hem och röja. Min packning från Falun får snart fötter, och vem vet hur långt den kan springa. Kanske imorrn?

Fredag:
(Mr Teo Rin) – Happy Friday V! Ikväll har du äntligen tid att skriva inlägget. Yaaaaaay!
(Mrs Verklig Heten) – Alltså, helt ärligt Teo? Jag är fan helt slut. Den här veckan tog kol på mig. Dessutom körde jag Le Peloton imorse kl. 06. Nu får du faktiskt ge dig. Jag ska äta Ben & Jerry’s-glass och kolla ikapp Skam. Imorgon får det bli. Inte en dag för tidigt.


Nyfunna (svintrevliga) vänner på Cafe LeMond, målet med landsvägspasset Le Peloton. 

Kanske tänker du ”Men dra på trissor vilka uppskjutar-skills!”. Svaret är: japp, stämmer fint. Men samtidigt, hörrni. Låt oss en gång för alla enas om att vi tillhör arten människa. Ej robot. Livet kan komma emellan av betydligt tråkigare anledningar än ovan menar jag. Nog om det! Hur tusan gick det i Falun? Till att börja har jag inför 2018 års upplaga lämnat in en stämningsansökan samt ett namnförslag till tävlingsorganisationen. De marknadsförde ju detta som någon form av rekreationsevent. Hör själva (på dalmål); ”Långa Luuuuuuuuugnet”. I Faaaaaaaaalun. Låter ju precis hur harmoniskt som helst. Med anledning av förra helgens lidelser föreslår jag därför att tävlingen skyltas om till ”Svinlånga Olugnet”. Ett rimligare namn på en 3-4 timmar lång sufferfest. Så hur gick det då?


Jag och Marie utbyter nervositet, efter att jag just spolat mig själv i kallvatten. Foto: Maries pappa. 

Cupens deltävling numero dos, Långa Lugnet i Falun, skulle avslöja huruvida den överraskande placeringen från Billingen (2:a i D30) bara var ren och skär nybörjarflax. Försommarvärmen hade tagit Dalarna med storm, och påhejad av min norrländska själ (läs klarar ej värme i kombo med sport) inleder jag tävlingsdagen med att dränka mig själv med vattenslang innan start. I syfte att svalka mig alltså. Genomblöt och hyfsat nervös ställer jag mig på startlinjen, redo att ta mig an den 62 kilometer och cirka 1100 höjdmeter långa banan. Loppet ska bestå av tre loopar, en första ”snabbare” men också den längsta (28 km), en halvkuperad andraloop (typ 16 km) med en del stig, och en avslutande svinjobbig en, i kuperade skidspår och med stora delar stig. I ärlighetens namn var jag faktiskt mer nervös den här gången, och till viss del på grund av att några av mina nära vänner befann sig på samma startlinje. Min cyklings-vapendragare Sue och min multisportlagkompis Lina. Hur mycket jag än unnar dem framgång och lycka i livet kunde jag inte låta bli att vilja komma före dem i mål. Man är ju bara människa som sagt. Å andra sidan hade vi nu ett utmärkt läge att växeldra varandra om vi skulle hamna ihop under loppet.  


Jag och bloggmästaren Jessica Clarén kämpar precis innan/efter Mördarbacken. 

För andra gången får jag uppleva en separat damstart och den nerv det innebär. 30 minuter före herrarnas tävlingsklasser släpps vi iväg, vilket innebär att vi nu får både se och tävla mot varandra på riktigt. Möjligheten att hålla koll på konkurrenterna hela tävlingen igenom, små-fightas om vem som ska in på det där stigpartiet först, cykla armbåge mot armbåge uppför den inledande och branta ”Mördarbacken”. Det är mäktigt. Mäktig för oss som är vana att omges av män och åter män i de flesta konditionslopp (missförstå mig rätt, det är inget ont med män, enbart svårt att hålla koll på läget), och kanske aldrig se skymten av en kvinnlig konkurrent förrän efter målsnöret. Heja att alltfler arrangörer hakar på detta!


Damstart tävlingsklass. Överlägsna Jennie Stenerhag passande nog i svensk mästartröja till vänster. Foto: Eva Önnemar/mtbfoto.se

Tack vare nån slags bugg i tyngdlagen har jag relativt lätt att haka på de snabba uppför backen trots mina 72 kilo människo-materia. I toppen av första och långa backen har jag en oväntat braig position, och kan inleda första grusvägsrallyt i en snabb andraklunga (den briljanta cyklisten Jennie Stenerhag med följe av två är ett minne blott redan här). Klungan består av ett gäng som slåss om placering typ 3-7 i elitklassen. Däribland finns min nyfunna cyklistbekant Ingrid Kjellström, till vardags landsvägsbrud men uppenbart också en riktigt stark MTB-tjej, då hon senare skulle sluta 5:a totalt. Första loopen består av långa sträckor grusväg, och det är oväntat kul att leka landsvägsnörd. Ingrid upplyser mig om att jag ligger helt fel i kantvinden, ett begrepp jag hört typ en gång. Vi hinner skratta åt situationen trots hög puls. Jag, Ingrid och Erika Jeppsson kör ihop hela första loopen (tack för draghälpen!), och en bit in på andra, då jag börjar krokna. Det är dags att betala ränta på en aningen offensiv inledning. Minst sagt.


Downhill-mode. Nygammal favoritgren, härstammar från skidåkningspassion. Foto: Eva Önnemar mtbfoto.se

Men innan vi går in på misären. I slutet av första loopen har jag min bästa highlight hittills i min blygsamma cykelloppskarriär. De sista kilometerna är förlagda till den handbyggda stigen ”Gamla Mormor”, som karaktäriseras av velodromkurvor och småskutt. Jag ligger tätt bakom Ingrid, som sportsligt nog frågar om jag vill köra om (kanske pga att jag flåsar lite väl högt i nacken till följd av typ maxpuls). Väl förbi vågar jag ligga på rejält, tack vare att vi innan tävlingen bekantat sig med den här delen (den förberedde överlever!), och adrenalinet gör sitt. Jag har en lucka på 45 sekunder nere på stadion, och hinner tänka att jag kanske ska sadla om till Downhill (läs jag får hybris). Skämt åsido – DARN så skoj det är med utförs. När jag varvar på stadion får jag hejarop från vänner på plats, och den underbara extra energi som följer med det. Jag får veta att jag är 7:a totalt. 

En bit in på andra loopen kommer Ingrid och Erika ikapp, och det dröjer inte länge innan jag högst motvilligt tvingas släppa deras ryggar. Det som händer när du cyklar själv i ett sånt här läge, när du kanske gått lite på rött innan, är att farten oundvikligen sänks. Kanske märker du det knappt själv, men hjärnan är inte dum. När du inte längre har en fartmätare (läs folk framför) smygbromsar den kroppen lite, allt för en chans till återhämtning. Andra loopen blir tung, riktigt tung. Jag känner att värmen börjar ta ut sin rätt, och min numera ändå relativt godkända teknik havererar totalt, precis som under Billingeracet. Jag blir sittandes på sadeln med alldeles för mycket vikt, och drar och kränger med kroppen på stigarna, med överdrivna och ineffektiva rörelser på cykeln. Det blir nåt slags bändande, som att det typ sitter lim på däcken och jag måste lossa den från varje rot och sten.


Kämpaaaa! Foto: Linda Tufvesson. 

Ibland känns det nästan som att jag står stilla och balanserar på en rot, för att jag inte riktigt orkar ta mig över. Även om det inte är riktigt så illa anar jag att mina vänner i D30 snart är ikapp. Jag TROR att jag har en andraplats i min klass vid det här laget, men förstår att det inte kommer hålla länge till. Mycket riktigt cyklar min vän Marie Krysander om nånstans mot slutet av andra loopen, hon som jag också var jämn med på Billingeracet innan hon fick punka. Vi hejar lamt på varandra, och då jag tappat pannbenet i diket vid det här laget gör jag inte ens en ansats att haka på. Marie får en rejäl lucka, men jag har henne i sikte ett tag framåt. Kanske är hon också trött? Ja, konstigt vore väl annars i den här ryssvärmen (säger man ens så? Det kanske bara är rysskylan man säger? Aja).

När jag passerar stadion för andra gången får jag flaska nummer två av den lokala hjälten Emma Stenberg. Emma jobbar för Toppfysik i Falun, och har hjälpt mig med ett träningsprogram (som jag kanske inte följt slaviskt pga att livet kom emellan, men det är i teorin ett väldigt bra program!). Jag är sjukt tacksam att se hennes glada ansikte dyka upp i raddan av langande människor, och jag är förvånad att hon känner igen mig trots att jag förmodligen ser ut som en annan person än vid första varvningen. Jag är nu äckligt trött. Ingen kramp ännu. Bara ren och skär utmattning. Värme och cykling i kombo liksom. Flaskan innehåller Red Bull, och jag har sett fram emot den vääldigt mycket.


Sekunden innan flaskan exploderar. Foto: Linda Tufvesson. 

Lyckan blir dock högst kortvarig, då överdelen av flaskans lock ”poppar” av när jag tar upp och ska dricka första gången. Trycket i flaskan var för stort, och nu är den trasig. ”JAHAJA! Här cyklar jag med en flaska utan lock. SKIT OCKSÅ!”. Jag börjar halsa i panik, och hälften rinner utanför munnen. Jag hejdar mig plötsligt, då jag ser en man vid vägkanten längre fram. Låt oss kalla honom ”The Savior”. Jag skriker desperat ”HAR DU EN TOM FLASKA???”, varpå han säger ”NEJ!”, men ändå börjar rota runt i påsen. Jag stannar och säger lite fräckt ”skyyyyyynda!”, varpå han trollar fram en tomflaska som jag kan hälla över i. Vilken hjälte! (PS. Jag fick chans att tacka honom i mål sen, och han fick tillbaka flarran till och med).

Den sista loopen blir precis så vidrig som jag minns den från 2014. Fast ändå liite värre. Jag har placerat mig själv i en fåtölj rent positionsmässigt, och får uppbåda mina sista krafter för att orka halvstå (såsom man ska) på stigpartierna. Det blir tydligt varför längdskidåkarna gärna väljer Falun. De oändliga backarna, som till vintern utgör skidspår, tar liksom ALDRIG slut. En man, minst lika trött som jag, passerar och ropar lamt ”Alla är lika trötta nu!”. Haha, komisk grej att säga. Men jag tar det positivt och lyckas rycka upp mig. Högst tillfälligt. Moralen är låg under stora delar av sista varvet, och jag tycker att ALLA jobbar emot mig. Backarna vill mig ont. Pannbenet har tagit en power nap i diket. Jag har SVINont i fötterna pga lite för hårda cykelskor i kombo med långt gången Hallux Valgus. Krampen lurar bakom varje hörn. JAG GER FAN UPP NU! JAG ORKAR INGET MER! VARFÖR I HELVETE GER JAG MIG IN PÅ DET HÄR? DET ÄR JU INTE ENS KUUUUL!

Ja, det är tyvärr mycket svärdomar. Men allt annat vore ju lögn. Sista biten, som liksom loop 1 är förlagd i nu ännu längre serie av velodromkurvor, är kanske inte exakt så njutbar som under genomkörningen. Krampen hugger, men jag lyckas köra ikapp två killar, som verkar lite störda av det faktum att jag hetsar dem bakifrån. ”YES!” tänker jag. Van vid motsatt situation. Sista biten in i mål kan inte ha varit vacker. Jag står i princip stilla i kurvorna på stadion, och med 95 % krampfyllda ben lyckas jag på något märkligt sätt ta mig uppför sista två backarna in i mål. På en andraplats i D30 (och 9:e totalt av ca 40 damer). JIPPIE-HEY! Tråkigt nog dock en placering bättre än jag ”borde” haft, då Marie tyvärr fick punktering IGEN. En decimeter efter mållinjen säckar jag ihop över ett staket. Tätt efter mig kommer vapendragaren Sue. Att det kan skilja 45 sekunder i mål efter drygt tre timmars tävling är ett mysterium. Men vi kunde konstatera att vi nog tränat ihop. Och glädjas åt varandras prestationer. Delad glädje är ALLTID störst. 


ÄNTLIGEN i mål. Det stackars barnet försökte tydligen tröstlöst ge mig en medalj. Foto: Pauli Ärje/8848 Altitude


Slut som cyklist. Foto: Pauli Ärje/8848 Altitude


Jag och vännen Sue, som är grym på det mesta hon tar sig för. Foto: Pauli Ärje/8848 Altitude


Härliga Ingrid tog en imponerande 5:e plats i Dam Elit. Foto: Pauli Ärje/8848 Altitude

Svinlånga Olugnet tog på krafterna, och jag vilade i dagarna fyra innan jag drog av veckans första pass med tuffa Le Peloton i fredags morse. Oj oj, så starka de är! Det är bra sparring om jag ska kunna haka på några kilometer med Team Mustasch på Vätternrundan om två veckor. Men mer om det nästa gång. Nästa helg väntar deltävling nr 3 på hemmaplan, i form av Lida Loop. Ser riktigt mycket fram emot den. Enligt startlistan blir D30-fältet nog tuffast hittills, vilket enbart känns kul. Hur ska det gå? Den som cyklar får se!

So long folks,

Hanna

Slutet gott, allting gott. Två andraplatser i rad i Damer 30. Vem kunde tro det? Inte jag. 

Antal kommentarer: 3

jonas l

Grymt kört! Känner igen känslan på andra loopen med att klättra över rötter 😉


Anna Pojen

Bam! Sen har vi som sagt även Ms Tids Optimist. Ofta frekvent älskarinna till Teo! 😉 Särskilt när det nästlat sig in barn i förhållandet. Kul läsning, lycka till på Lida! 😀


Bitte

Asså så roligt att läsa! Du skriver så jädra bra!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Långa Lugnet eller Mjölksyra-Maran?



Det faller sig naturligt att ropa ”WROOOOM!” i de doserade velodromkurvorna. Jag befinner mig i TV-spelsmode, och då får man ta ansvar för sina egna ljudeffekter. Ett ”JIHAAAA!” rakt ut i ren och skär livsglädje när jag kör tätt bakom min vän och lagkompis Lina, och ett hysteriskt skratt utbryter när vi passerar varandra på väg ur respektive in i samma kurva. Vi har en tyst överenskommelse om att vi får hetsa varandra, vilket vi har för vana att göra även på Adventure Racing-tävlingarna, när det äntligen dyker upp en utförslöpa, efter vad som kan vara tio timmars lågintensivt trampande uppför random berg. Men nu befinner vi oss i semestermode. Långt ifrån sömnbrist, skavsår och tolvmilasträckor á la spansk taggbuske. Vi är utsövda, väl påfyllda med energi och vi har all tid i världen. Trots detta flyger vi fram i en fart som kanske är väl hög i proportion till vår erfarenhet av velodromkurvor, med alerta pekfingrar runt bromsreglagen, likt soldater i givakt på slottet. Det är barnsligt roligt att färdas fram på de handbyggda lederna på Lugnet stadion i Falun. En stad till bredden fylld av cykelglädje på dalmål. 


Foto: Långloppscupen.se

Inför Långloppscupens andra deltävling Långa Lugnet bestämde vi oss  (läs jag och fyra härliga vänner) för att avnjuta Dalarnas allra djupaste skogar, när nu helgen förlängts på grund av att välkänd kristen figur valt att flyga sin kos. Vi landade i onsdags i en liten, liten stuga vid namn Skogshyddan, vid en liten, liten sjö vid namn Ryggen (typ två mil söder om Falun). Med en liten, liten vedeldad bastu. I denna släktstuga har jag spenderat åtminstone en vecka varje sommar i mitt liv. En plats som är förknippad med lek, bad, björnfrossa och kräftfiske. I modern tid medelst ett par ton kinesiska kräftor, varpå det fiskas upp cirka fem svenska signalkräftor (pga kraftigt ansträngt kräftbestånd). Men spänningen och mystiken i att nattetid vittja burar på en spegelblank sjö i den mörka augustinatten. Den kvarstår.


Stugan i Ryggen. Och ett gäng förjäklarns härliga personer. 

Efter två dagars lattjande på de sedan tidigare bekanta stigarna runt Lugnet är vi än mer övertygade om att Falun är ett mecka för cyklister. De magiskt vackra skogarna ÄR faktiskt djupare och grönare här. Så är det bara. Oavsett glorifierande glasögonlins. Vår cykling har koncentrerats kring den röda 15 km-leden, som också utgör stora delar av tredje loopen på söndagens tävlingsbana. Vad som också är den mest tekniska loopen, med crescendot i ovan nämnda flow-partier från Sjulsarvsstugan ner till Lugnet, segment som kallas ”Second Chance” och ”Halloween Nights” (rätta mig om jag har fel). Det känns skönt att till skillnad från Billingeracet vara bekant med åtminstone delar av banan. Och dessutom har jag faktiskt trampat runt med nummerlapp runt Långa Lugnet en gång, även om det känns som en annan värld och en annan sport. Året var 2014, och jag hade relativt nyligen börjat cykla MTB. Min nyss införskaffade och begagnade cykel hade hjulstorlek 26 tum, med en ram jag först i efterhand insåg var ett par storlekar för liten (varför berättade ingen detta för mig?). Att det ens existerade ramstorlekar var information som inte nått mig ännu. Som ni ser.


Vinter i norska Geilo 2014. Jag till vänster, längd 181 cm. Samt min BMX, ramstorlek XS. Notera Linas pannlampa, modell XL. Samt att vi cyklar i dagsljus. Typiskt multisportare.

Jag minns tävlingen som djävulskt jobbig. Med relativt lite cykelträning i benen, total ovana vid tävlingshets på cykel och med ovan illustrerade ergonomiska förutsättningar. Jag minns att de tekniska partierna kändes som oöverstigliga hinder, läskiga som tusan, och att jag tvingades kliva av cykeln på en del ställen. Här fick jag för första gången testa på det här med kramp, som senare blivit en av mina favoritgrenar. Jag lärde mig den hårda vägen att ALDRIG mer kliva av cykeln med kramp i benen. För då vecklar de ihop sig till två skrumpna stumpar, och det blir ytterst svårt att kliva upp igen. Runt mig fanns en miljon cykelmän, som samtliga verkade irriterade på min närvaro. Förmodligen var det mest bara i mitt huvud, och min egen irritation över min tekniska oförmåga. 2014 låter inte längesedan, men för mig har det hänt massor sedan dess. Ävven om antalet cykeltävlingar fortfarande är lätträknade har jag fått tävlingsvana genom multisporten, och känner mig betydligt bättre rustad rent cykelskill-mässigt. Det är en förjäkla härlig känsla att möta samma stigar, och plötsligt tycka att de känns relativt beskedliga. Kanske har det framförallt hänt mycket med modet.  

Jag gick i mål på tiden 3.39 den gången, vilket kanske inte säger varken er eller mig särskilt mycket. Årets bana är relativt identisk med hur den såg ut då, med mindre ändringar. Tävlingen innehåller 62 kilometer och ca 1000 höjdmeter, och terrängen varieras mellan skogsstig, skogsväg (läs längdskidspår i barmarksskrud), grusväg och handbyggda leder. En riktigt fin men minst sagt krävande bana. I startlistan finns glädjande nog fler startande damer i tävlingsklass jämfört med Billingeracet, och just i min klass (Damer 30) är vi 11 personer. I Damer Elit ca 15 st. Sen brukar det droppa in några efteranmälningar. Men det roligaste är att arrangören valt att liksom Cykelvasan 2016 köra en separat damstart, vilket innebär att vi i tävlingsklass startar 30 minuter före herr-elit och tävlingsherrar överlag. KUL! Varför? Jo, för då får damerna sin egen tävling, och för en gångs skull möjligheten att tävla strategiskt gentemot sina konkurrenter. Ligga på rulle, växeldra, rycka, you name it. Ur en säkerhetssynpunkt blir loppet också betydligt ”lugnare” för oss, då vi slipper de allra hetsigaste omkörningarna i inledningsskedet, även om de snabbaste herrarna kommer hinna ikapp oss mot slutet oavsett vilket. Jag kan redan nu med skräckblandat förtjusning se fram emot att Emil Lindgren passerar med hjälp av en Crazy Wallride. 


Falun är ju faktiskt Långloppscupens hjärta och hemort, med cupens ansvarige Lasse Strand vid rodret. I vintras, när vi drog igång cyklistbageriet, träffades vi just här, på Lugnet. 

Så vad är målet inför morgondagen? De flesta namnen i startlistan för D30 är utbytta, så jag har rätt dålig koll på motståndet. Men jag kör en offensiv chansning och sätter en ”topp 5” som mål. Friskt vågat hälften vunnet! Då det är ett stort gäng grymt duktiga i elitklassen skulle jag vara riktigt nöjd med en topp-15 totalt bland damerna. Två av vännerna som är med i helgen är tränings- och lagkompisarna Sue och Lina, som båda kör i andra tävlingsklasser. Vi hoppas därför kunna dra nytta av möjligheten att växeldra varandra, då vi är relativt jämnstarka. Det ska bli SCHVEINIGT kul att tävla ”på riktigt”, med den separata damstarten. Kroppen känns laddad. Huvudet i fas. Och fjärilarna i magen börjar smyga sig på igen. Pepp!

LÅNGA LUGNET I SIFFROR OCH MÅL
Längd: 62 km
Antal höjdmeter: 1000 hm
Anmälda i min klass (Damer 30): 11
Mål D30: topp-5
Mål totalt damer (alla damklasser): topp-15 (av 42)
Mål Långloppscupen totalen (D30): topp-3 
Livspepp-mål: att ta mig i mål utan incidenter, och känna ”JIHAAAA VAD KUUUUL!”

Hepp hepp!

/Hanna

PS. Läs arrangörens tips och statusrapport inför tävlingen imorgon. Väderprognosen vittnar förresten om propagandaväder i form av 24 grader och sol. Lite varmt för mig, men kul för publiken! DS.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Billingeracet och upptäckten av ny kroppsdel



VARNING! Denna tävlingsberättelse bör ej läsas ”on the run”, då textlängden spårade ur. Slå därför av på steget. Häll upp en kopp kaffe eller te. Och känn lugnet. 

Att fixa slanglöst (en punkterings-förebyggande procedur som påbjuds av den moderna cykelbibeln) dagen innan tävling är ingen bra idé. Det vet de flesta, även jag. Det blir ju bara deppigt att vakna bredvid ett par tomma däck på ett hotellgolv (alltså jag sov i sängen, cykeln på golvet) och tömma ur tätningsvätskan i ett badkar ett par timmar innan start. Men i sedvanlig tidsoptimistanda hade jag utfört samtliga pre-race förberedelser med negativ marginal. Beställt ny framklinga med för lång leveranstid, och därefter ändå tvingats köpa en i butik. Gjort ett stressat däckinköp dagen innan avfärd. Fått hjälp med Tubeless-fix av grymma mekanikern Jesper Lundqvist på Velo & Oxygen. Varpå jag slängde (läs lade med varlig hand) cykeln i bilen och styrde mot Skövde fredag eftermiddag. Precis så man inte ska göra, då däcken behöver rulla en sväng efteråt för att täta ordentligt. Men gjort är gjort, och kommer sannolikhet att ske igen. Hälsar fiskminnet.


Skulle reka banan kvällen innan. Kom fram jättesent, och hade glömt mörkerglasögonen. 

Två slangar senare fann jag mig sittandes med okänd man vid frukostbordet på First Hotel i Skövde. Vi diskuterade förväntningar på loppet, och kollade Youtube-film från tidigare år. För en gångs skull hade jag svårt att få i mig frukosten. Kanske var det inte konstigt att nervositeten smög sig på lite extra den här gången. Inför mina tidigare typ fem cykellopp har jag inte haft ett enda öga på mig, än mindre en uttalad målsättning. Så när det nu pga ”Så bakas en cyklist”-prylen ramlar in lycka till från både kända och okända håll, så är det förstås svinkul (tack!). Men också lite läskigt. Enligt rykten skulle Billingeracet vara ett av de tuffare loppen i cupen, då banan består av 78 km och dryga 1000 höjdmeter, fördelade på tre intensiva stigningar. Loppet bjuder dessutom (till min stora lycka) på en i långloppsmått mätt stor andel stigpartier. Dra sedan bort ett antal långpass, och addera vad som kändes på gränsen till en orealistisk målbild för årets första tävling. Voilá – välkommen till årets första suffer-fiesta!

På startlinjen insuper jag energin från ett hav människor med förtidsutlösta endorfiner. Det är precis den här känslan jag längtat efter. Nerven. Icket lika efterlängtat är att en av två flaskor jag ska lämna till ”vänlig langande bekant” just kraschat i påsen, och dränkt min ”inför start”-macka i Red Bull. ”TVÅ MINUTER TILL START!”…. PANG! Jag tar det lite piano på väg ut ur startområdet för att undvika incidenter, och passar på att spana efter eventuella D30-tjejer att haka på. Loppet börjar med en lång stigning på asfalt, ett tyst trampande på låg växel ackompanjerat av ljudet från hundratals chockstartade hjärtan. Mer eller mindre vältrimmade, av flåsandet att döma. Då cykling uppför är en av mina starkare grenar (trots mina 181 cm över havet) trycker jag på en växel till, varpå jag passerar två tjejer i min klass. Jag blir lite förvånad över att benen känns så peppade, och att hjärtat verkar på banan dagen till ära. En pirrande känsla infinner sig, och jag hinner tänka ”idag ska jag vara med och fightas”.


Startskottet har gått. Hepp hepp! Foto: Chr/Happyride.se

När det flackar ut följer ett längre grusvägsparti. Hela första tredjedelen av loppet kan jag trycka på i ett tempo som känns aningen över min förmåga, vilket senare visar sig vara en korrekt bedömning. Jag har noll och ingen koll på hur jag ligger till, men jag koncentrerar mig på att klamra mig fast vid okända ryggar för att spara energi. Jag hittar ett par som uppenbart kör ihop, och ligger på rulle bakom en stark tjej från annan tävlingsklass. Snart börjar stigpartierna avlösa varandra. Böljande, vackra, rotiga, flowiga stigar. Somliga omgivna av magiskt vackra vitsippor. Ni kanske minns Ronja Rövardotters hemskogar? Precis så sagolikt vackert är det här. Även om 20 % av det vackra eventuellt beror på min glasögonlins. Jag motstår ett infall att kasta mig av cykeln för att göra en vitsipps-ängel i den inbjudande grönskan. Fokus! Det är första gången jag tävlar på den fulldämpade cykeln, och DARN så bra den gör sig på banan. Känslan är att jag sparar en massa energi när jag slipper ta stötarna med kroppen. Den liksom flyger fram över rötterna, och alla som tävlat i cykling vet att man blir minst dubbelt så modig med adrenalin i kroppen. Ibland på gränsen till dumdristighet. Och mycket riktigt, en person framför mig går förmodligen i just den fällan. När jag passerar kryper hon ut i skogen på sargade knän (hon hade redan fått hjälp av andra) efter att uppenbart ha kraschat minuten innan. Hon verkar okej.


Lämmeltåg på hjul. Foto: Chr/Happyride.se

Under delar av loppet brottas jag med ett orosmoln som envist och likt en serietidningsbubbla följer mig på färden. Det handlar om mitt post förkylnings-mode, och de uteblivna passen. Det är en sak att köra på hårt i en timme eller två, det klarar jag att göra oavsett status. Men det är den tredje och fjärde timmen som blir kritiska om kroppen inte är van. Och då är risken att kroppen checkar ut för dagen. Alternativt får kramp, och därefter checkar ut för dagen. Tävlingen blir lite av en mental kamp på grund av detta, där jag ena stunden känner mig stark, men i nästa stund känner domedagstankarna komma. Och mycket riktigt. När loppets första krampkänning kommer, ungefär halvvägs in i loppet, blir jag sjukt stressad. ”Helvete – är du redan här? SNÄLLA låt mig hinna njuta av detta liiite längre! Ser du inte hur FIN banan är?”. Från min strategi om att äta en gel i halvtimmen övergår jag nu till än tätare energiintag, och dricker ännu lite mer än ransonerad mängd. ”SNÄLLA, LÄMNA MIG IFREED!

En tredjedel in i tävlingen passeras jag av en vän från multisportandet, Marie Krysander, en stark tjej med mycket pannben. Ödmjuk som få. Marie är en fena på att köra utför, och jag klarar inte riktigt att haka på i hennes fart. Vi påbörjar någon form av katt- och råtta-lek, där jag åter hinner ifatt och om i nästa uppförsbacke. Jag håller henne bakom mig en stund, men vips är hon ifatt igen, i svansen på ett snabbt gäng. Jag missar tåget och cyklar en bra stund på egen hand i vakuum. Jag tror mig nu vara i den övre halvan av min klass placeringsmässigt, och vi har gjort 2/3 av loppet. Krampen kommer och går med allt kortare uppehåll. Lite som med värkar, utan att han ågon erfarenhet av sånt. Jag försöker få ner pulsen på grusvägspartierna, och trampa ur benen på lättare växel. Det funkar ett tag. Men kroppen är inte så lättlurad, och så fort jag bökar runt på stig igen sätter krampen tänderna i framsida lår. Från här och de tre sista milen börjar orange ansträngningsnivå skifta till rött. Vid andra och sista langningen får jag i efterhand höra att jag såg ”väääääligt trött ut”. No shit!


En av många flowiga stigar. Dock utan vitsippor just här. Foto: Chr/Happyride.se

De sista två milen känns stigpartierna alltmer krävande, och för en gångs skull önskar jag mig grusväg i present. Mest för att få chans att hänga av krampen. För mig, vars grundteknik kanske inte satt sig i ryggmärgen ännu, är det lätt att när tröttheten slår till fastna i ett slafsigt och krängande mode i de tekniska partierna. Det märktes tydligt att jag nu tappat fart på stigarna, då jag hittills hade klarat mig från ”öka farten bruden”-utspel, men nu känner frustrerat flåsande andetag i nacken. Jag vill skrika ”JAG FÖRSTÅR DIG! MEN DU SKA VARA GLAD ATT JAG INTE ÄR EN DEL AV STIGEN BY NOW!”. Plötsligt passerar jag Marie vid stigkanten, och hon ropar något om punktering. Jag känner med hennes förmodligen enorma frustration och stress, även om det såklart också blir en sporre att jag nu plockat en placering. En liten stund senare cyklar den senare vinnande tjejen i D30 om mig. Jag var alltså i ledning en stund, men det var väl nästan tur att jag inte hade koll på det. Sista milen in i mål är 110 % fokus på just ATT komma i mål. Det mesta är suddigt, och de sista dropparna vätska är utsugna ur flaskstackaren. Jag känner febrilt igenom ryggfickorna, men hittar inget annat än kladdiga och urvridna gel-papper. Den som tävlat i snorsport har upplevt den ovärdiga känslan av att leta energi som inte finns, och med gelkladdig hand torka snor, lera och salt ur ansiktet.

Loppet avslutas med ”Strupen”. Från en lång och seg stigning övergår backen till ett kilometerlångt brant parti med 100 höjdmeters tvär stigning. Vid det här laget är jag precis så äckligt trött som jag anat att jag skulle vara. Krampen i framsida lår är nu konstant, och hen som cyklat med ihållande kramp vet hur det påverkar farten. Den nya framklingan, med högre utväxling men mindre att ta av uppför, förenklar inte saken. Plötsligt får jag syn på något MYCKET oväntat. Ni vet de där snygga insida-knä-musklerna, som är karaktäristiska för cyklister, och kanske framförallt löpare. Några sådana har jag aldrig haft. Hos mig är det istället typ en grop, eller i bästa fall platt. Men när jag nu sneglar ner på benen ser jag att muskeln plötsligt uppenbarat sig, och dessutom ser ut att vilja poppa ut ur kroppen. Krampen har trollat fram nya muskler (om än tillfälligt). Heja kroppen!


Mannen på bilden har garanterat klivit av pga kramp. Även här ser den där muskeln ut att pumpa på bra. Ser ni vad jag menar? Foto: Chr/Happyride.se

Strupens sista suck är omgiven av entusiastisk publik. Det går outsinligt långsamt uppför nu, och förmodligen undrar de vad jag håller på med. Plötsligt hör jag mig själv skrika ”KRAAAAMP!”, som för att varna min omgivning för detta djävulens påfund. Publiken ser mest roade ut. Någon skriker ”DU KLARAR DET!”. Jag tänker; ”Klart som faan att jag gör. För kliver jag av nu vecklar kroppen ihop sig i en sista sammandragning. Och kanske aldrig någonsin går att räta ut igen”. Så jag trampar upp i slow motion.


Jag avslöjar aldrig känslor på bild. Av principskäl. Foto: Hjältekvinnan med fläskläppen. 

Efter en halvhjärtad spurt tar jag mig i mål på tiden 3.46. Jag har aldrig varit så glad över ett målsnöre (möjligen efter en veckas non-stop tävlande i Alaska, men där uteblir åtminstone krampen). Jag spanar efter ett bekant ansikte att förenas med i post race-mode.  Jag träffar jag tjejen som kraschade, som nu stoltserar med en läpp som få haft råd med i Botox-format. Hon verkar ha klarat sig bra i övrigt. Jag får veta att jag knep en andraplats, med en minuts marginal. Det känns inte helt fair med tanke på att Marie förmodligen trampat om mig om hon fått slippa punktering. Men sånt är livet med nummerlapp, nästa gång är det hon som har turen på sin sida.


Det är ju inte varje dag man får stå på en prispall liksom. Grattis till 1:an och 3:an!

Med mitt livs första prischeck (jaja, det var ett presentkort på 600, men är det så noga?)  i min hand lämnade jag Skövde med en känsla av vinst. För den där målsättningen om topp-4-placering hade faktiskt känts högst överambitiös på förhand. Men det gick ju! Och kanske var det en mental än fysisk prestation den här gången. Tack för det, huvudet. Du är toppen på mer än ett sätt.

Nu laddar jag om till Långa Lugnet i Falun om 1,5 veckor. Det enda lopp i cupen som jag faktiskt HAR kört tidigare. Då på en cykel jag kallade ”BMX:en”. En 26-tums stålhäst med på tok för liten ram. Men mer om det en annan gång.  

So long,

Hanna


Slagna hjältar utanför målfållan. Det ryktades om att fler brottats med krampen i lördags. Foto: Chr/Happyride.se

Tävlingens eloge går till Skövde Cykelklubb för en grymt rolig bana, till de tre peppade männen som förgyllde tillvaron på parkeringen, till er medtävlande som hejar längs banan (det är tacksamt att vara tjej, folk har förvånansvärt bra koll på ens placering) och till härliga och prestigelösa konkurrenter. Vilka människor jag möter i den här sporten!

PS. Min kamouflage-inspirerade klädsponsor i projektet, 8848 Altitude, gjorde inför uppsnacksintervju om mål och tankar inför säsongen. För den som är en uthållig läsare! DS.

Antal kommentarer: 2

Anna Pojen

Härlig RR! Låter precis så tufft som det säkert är! Grattis till 2:a platsen! 😀


Ingrid

Riktigt bra RR och starkt kört!
Ser fram emot att stå på startlinjen med dej på långa lugnet !



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Billingeracet – hit me hard!


När jag i december fick frågan om att köra hela Mitsubishi MTB Challenge under 2017 var svaret givet: SJÄLVKLART!  Jag älskar ju att tävla. Att omge sig av tusentals hängivna och peppade människor på vackra stigar fyllda av förväntningar och nervositet är det bästa jag vet. Tio tävlingar (med tillägg Cykelvasan) under en säsong är väl ingen match? Glida runt sommar-Sverige i en färgglad turnébuss (alltså det var så jag såg det framför mig), och bli ett med Långloppscirkusen och dess klientel i ett inferno av cykeljippon. Vem säger nej till det? Visst, du kommer vara lite trött på jobbet en måndag här och där. Behöva be om ledigt ett gäng fredagar. Kanske säga nej till en och annan pryl. Fördela om ekonomin litegrann. Spendera ett par sena torsdagskvällar med raceprepp. Men i övrigt ska det väl funka fint.


Foto: Per Engström/Långloppscupen.se

Jag är fortsatt övertygad om att sommaren kommer bli magisk. Ett minne för livet. Men ett dygn innan första start undrar jag; ”var tog våren vägen?”. Det är ingenting ovanligt för oss med träningsmål och tävlingsambitioner, när livet tar sig friheten att krångla lite med ens plan. Men vad hände med att jag skulle hinna utvecklas i alla möjliga riktningar? De senaste veckornas på– och av-sjuka? Passen som inte blev av? Årets första nummerlappsevent står för dörren, och jag kommer bildligen vakna på startlinjen imorgon bitti. Jag tar ett djupt andetag, och tänker: oavsett var jag står finns alltid möjligheten att göra mitt bästa. Klyshigt? Kanske. Men en ganska skön insikt. Nu drar cirkusen igång, och jag är SJUKT peppad!


Billingeracet – what’s up?
Först ut i Mitsubishi MTB Challenge, i folkmun kallad Långloppscupen, är alltså Billingeracet i Skövde – vitsippornas förlovade stad. Enligt rykten en ”tuff men vacker” och 78 kilometer lång bana, med stora delar flowig stig, blandat med hårdpackad grusväg och lite oundviklig asfalt på sina håll. Tävlingen bjuder på 1170 sköna höjdmeter, vilket jämförelsevis är ungefär vad Vätternrundan stoltserar med på en drygt tredubbelt lång sträcka.


Lite Ronja Rövardotter-flashback över banan. Jag får akta mig för att köra på nån rumpnisse i all hast. Foto: Billingeracet.se

Min känsla inför tävlingen är högst oklar. Huvud och kropp verkar inte ha pratat ihop sig, men jag hoppas hinna synka dem senast kl 11 imorgon förmiddag. I slutet av en säsong, när jag tävlat i både stort och smått (multisport mestadels), brukar jag känna mig i synk med min prestationsförmåga. Jag kan nästan säga på morgonen hur jag kommer känna när jag går i mål. Just nu har jag keine ahnung. Inför helgen försöker jag därför intala mig att tävla mot mig själv. Det är lätt att säga här vid frukostbordet, och aningen svårare att minnas fem sekunder efter start, i ett dammoln av adrenalinstinna cyklister. Tävlingen kommer bli en pulsfest, det känns givet. Tempot blir högt med det snabba underlaget, och de många höjdmetrarna lär ta ut sin rätt. Intensiteten kommer som vanligt bli en chock. Jag kan redan nu framkalla känslan som infinner sig typ fem min efter start, då jag undrar ”hur faan ska jag orka detta i fyra timmar?”. Det är då man måste tänka: NJUT! 


Lycka till med att behålla lugnet i det här gänget liksom. Foto: Långloppscupen.se

Så vad är mitt mål med Billingeracet och Långloppscupen? Ja, se nedan. Jag har valt att köra hela cupen i tävlingsklassen D30, då det känns roligare att ha chans till en aningen bättre placering än att svansa runt på bottenrad i elitklassen. Vilket innebär att jag tävlar mot sju andra på lördag. Totalt 32 damer på lång bana. Det är KASST att så få brudar är anmälda, men sånt är livet tills vi lyckas inspirera fler att köra (heja er som funderar på att anmäla er i sommar – just DO it!). Vad gäller målet för hela cupen har jag siktat högt. En topp-3 placering i totalen. ”ÅHÅJA” kanske någon tänker. Svaret är; jo precis. Det är så jag jobbar när jag sätter mål. Om målet inte kittlar i magen fyller det ingen funktion för mig. För mig är det kul att tävla när jag har ett mål. Och ATT ha kul är ett mål i sig. Voilá – cirkeln är sluten!

Bilingeracet – mål och co
Längd: 78 km
Antal höjdmeter: 1170
Mål D30: topp-5 (av 8 st, antal anmälda i H30: 75 st)
Mål totalt damer (alla damklasser): topp-10 (av 32)
Mål Långloppscupen totalen (D30): topp-3  
Livspepp-mål: att ta mig i mål utan incidenter, och känna ”JIHAAAA VAD KUUUUL!”


Kanske lika bra att köra den lånade cup-bilen ända fram till startfållan för att lasta ur. Kan det bli poppis tror ni?

Mitsubishi MTB Challenge – hur funkar det?
För dig som känner ”DARN vad skoj, jag vill också!” säger jag bara: KÖR! Långloppscupen är ju en hel cirkus, så även om du inte hinner byta ut vinterdäcken redan till på lördag så finns ju hela åtta lopp kvar på agendan. Alla lopp erbjuder motionsklass, och du behöver alltså inte krångla med tävlingslicens och sånt bös. Det är bara att hoppa på tåget! Visar det sig att du gillar det så mycket att du härjar runt på flera lopp så kan du börja drömma om att ta hem hela cupen. Dina sex bästa resultat räknas nämligen i totalen. Men ja. Varför hetsa? Plocka russinen ur kakan utifrån var du bor vetja. Såhär ser sommarturnén ut i långlopps-Sverige:

13 maj – Billingeracet (Skövde)
28 maj – Långa Lugnet (Falun)
11 juni – Lida Loop (Stockholm, Tullinge)
2 juli – Ränneslättsturen (Eksjö)
9 juli – Mörksuggejakten (Rättvik)
23 juli – Engelbrektsturen (Norberg)
6 aug – Finnmarksturen (Ludvika)
2 sept – Bockstensturen (Varberg)
23 sept (Västgötaloppet) Ulricehamn

Jag har precis packat mina tävlingspinaler, och ganska strax sätter jag mig i bilen mot Skövde för att lukta på vitsipporna. Solen skiner och kaffet smakar faktiskt lite extra bra idag. I eftermiddag ska jag provköra en del av banan, för att väcka benen efter bilturen. En fjärilsvingad nervositet börjar infinna sig i magen. Tävlingspirret. Pirret jag älskar.

Mitsubishi MTB Challenge – let’s dance!

/Hanna                                         

PS. För mer info om Billingeracet och status på banan – läs Långloppsexperten aka cupens speaker Oscar Ekstams inför-artikel här vetja. DS.       

  Fick två magiska morgonpass på Högbo Bruks fina MTB-arena i samband med jobb förra veckan. 

Förra helgen bjöd på ett fint pass ute i Knugens trädgård på Lovön (Drottningholm). 18 km långa Fornstigen är ett tips för den som bor i hufvudstaden. 

Antal kommentarer: 1

Karl Tiselius

Som vanligt så härligt skrivet för oss följare å så kul att just följa din satsning här på bloggen! Stort LYCKA TILL nu å hoppas du får in en bra känsla och ler in i mål!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in