Blogg

Race-rapport: Svinlånga Olugnet



Vän av ordning låter hälsa att en tävlingsrapport bör skrivas i direkt anslutning till tävlingen. Medan intryck och minnen är färska, och skrapsåren ännu svider. Samt för att stilla läsarens nyfikenhet innan den ebbar ut. Jag kan hålla med om att det låter rimligt. I teorin. Men nu ska jag berätta för er kära vänner, att teori och verklighet inte nödvändigtvis har någonting med varandra att göra. Ja, detta visste ni redan. Men låt mig ändå återge en dialog som utspelats under veckan;

Måndag:
(Mr Teo Rin) – GOOOOOODMORRON! Vilken underbar vecka vi har framför oss. Livets liv liksom! Vad sägs om att få den där race-rapporten överstökad redan ikväll?

(Mrs Verklig Heten) – Alltså jag gillar tanken, Teo (gäääsp). Men nu är klockan 04.30, jag ska lämna en hyrbil på Arlanda kl. 06.00, ta en taxi i ilfart för ett flyg till Oslo kl. 07, spendera en heldag i kvavt konferensrum, äta en korv med bröd till lunch (läs ändå rejäl lunch för att vara Norge) och landa hemmavid runt åttakvisten i zombie-format. Kanske imorrn?

Tisdag:
(Mr Teo Rin) –Morrn morrn V! Vilken FANTASTISK dag att författa ett blogginlägg!
(Mrs Verklig Heten) – Mjoooo. En god idé, Teo. Men nu råkar en av mina närmaste vänner just ha kläckt ett nytt människoliv till världen. Och jag ska få träffa den lilla tussen just ikväll. Känns inte läge att prioritera ett blogginlägg framför livets största mirakel. Kanske imorrn?

Onsdag:
(Mr Teo Rin)  – Mornin’ Ma’m! Ikväll får du nog klämma ur dig din text. Sounds like a plan?(Mrs Verklig Heten) – Alltså jag hör dig, Teo. Det är bara det att…jag har ju läxhjälpen ikväll. På flyktingboendet i Hagsätra du vet. Och jag ÄLSKAR att gå dit. Man kan tro att det ska vara jobbigt för att killarna gått igenom så mycket hemskt. Men det är tvärtom. De ger mig livspepp, perspektiv och energi. Det missar jag bara inte. Kanske imorrn?

Torsdag: 
(Mr Teo Rin) – God morgon V! Ryck upp dig nu, dina bloggläsare väntar otåligt. Ce soir?
(Mrs Verklig Heten) – Shit också. Jag är verkligen ledsen, Teo. Det är KÄSS att jag inte fått ur mig den ännu. MEN. Har möte på banken efter jobbet, och sen måste jag hem och röja. Min packning från Falun får snart fötter, och vem vet hur långt den kan springa. Kanske imorrn?

Fredag:
(Mr Teo Rin) – Happy Friday V! Ikväll har du äntligen tid att skriva inlägget. Yaaaaaay!
(Mrs Verklig Heten) – Alltså, helt ärligt Teo? Jag är fan helt slut. Den här veckan tog kol på mig. Dessutom körde jag Le Peloton imorse kl. 06. Nu får du faktiskt ge dig. Jag ska äta Ben & Jerry’s-glass och kolla ikapp Skam. Imorgon får det bli. Inte en dag för tidigt.


Nyfunna (svintrevliga) vänner på Cafe LeMond, målet med landsvägspasset Le Peloton. 

Kanske tänker du ”Men dra på trissor vilka uppskjutar-skills!”. Svaret är: japp, stämmer fint. Men samtidigt, hörrni. Låt oss en gång för alla enas om att vi tillhör arten människa. Ej robot. Livet kan komma emellan av betydligt tråkigare anledningar än ovan menar jag. Nog om det! Hur tusan gick det i Falun? Till att börja har jag inför 2018 års upplaga lämnat in en stämningsansökan samt ett namnförslag till tävlingsorganisationen. De marknadsförde ju detta som någon form av rekreationsevent. Hör själva (på dalmål); ”Långa Luuuuuuuuugnet”. I Faaaaaaaaalun. Låter ju precis hur harmoniskt som helst. Med anledning av förra helgens lidelser föreslår jag därför att tävlingen skyltas om till ”Svinlånga Olugnet”. Ett rimligare namn på en 3-4 timmar lång sufferfest. Så hur gick det då?


Jag och Marie utbyter nervositet, efter att jag just spolat mig själv i kallvatten. Foto: Maries pappa. 

Cupens deltävling numero dos, Långa Lugnet i Falun, skulle avslöja huruvida den överraskande placeringen från Billingen (2:a i D30) bara var ren och skär nybörjarflax. Försommarvärmen hade tagit Dalarna med storm, och påhejad av min norrländska själ (läs klarar ej värme i kombo med sport) inleder jag tävlingsdagen med att dränka mig själv med vattenslang innan start. I syfte att svalka mig alltså. Genomblöt och hyfsat nervös ställer jag mig på startlinjen, redo att ta mig an den 62 kilometer och cirka 1100 höjdmeter långa banan. Loppet ska bestå av tre loopar, en första ”snabbare” men också den längsta (28 km), en halvkuperad andraloop (typ 16 km) med en del stig, och en avslutande svinjobbig en, i kuperade skidspår och med stora delar stig. I ärlighetens namn var jag faktiskt mer nervös den här gången, och till viss del på grund av att några av mina nära vänner befann sig på samma startlinje. Min cyklings-vapendragare Sue och min multisportlagkompis Lina. Hur mycket jag än unnar dem framgång och lycka i livet kunde jag inte låta bli att vilja komma före dem i mål. Man är ju bara människa som sagt. Å andra sidan hade vi nu ett utmärkt läge att växeldra varandra om vi skulle hamna ihop under loppet.  


Jag och bloggmästaren Jessica Clarén kämpar precis innan/efter Mördarbacken. 

För andra gången får jag uppleva en separat damstart och den nerv det innebär. 30 minuter före herrarnas tävlingsklasser släpps vi iväg, vilket innebär att vi nu får både se och tävla mot varandra på riktigt. Möjligheten att hålla koll på konkurrenterna hela tävlingen igenom, små-fightas om vem som ska in på det där stigpartiet först, cykla armbåge mot armbåge uppför den inledande och branta ”Mördarbacken”. Det är mäktigt. Mäktig för oss som är vana att omges av män och åter män i de flesta konditionslopp (missförstå mig rätt, det är inget ont med män, enbart svårt att hålla koll på läget), och kanske aldrig se skymten av en kvinnlig konkurrent förrän efter målsnöret. Heja att alltfler arrangörer hakar på detta!


Damstart tävlingsklass. Överlägsna Jennie Stenerhag passande nog i svensk mästartröja till vänster. Foto: Eva Önnemar/mtbfoto.se

Tack vare nån slags bugg i tyngdlagen har jag relativt lätt att haka på de snabba uppför backen trots mina 72 kilo människo-materia. I toppen av första och långa backen har jag en oväntat braig position, och kan inleda första grusvägsrallyt i en snabb andraklunga (den briljanta cyklisten Jennie Stenerhag med följe av två är ett minne blott redan här). Klungan består av ett gäng som slåss om placering typ 3-7 i elitklassen. Däribland finns min nyfunna cyklistbekant Ingrid Kjellström, till vardags landsvägsbrud men uppenbart också en riktigt stark MTB-tjej, då hon senare skulle sluta 5:a totalt. Första loopen består av långa sträckor grusväg, och det är oväntat kul att leka landsvägsnörd. Ingrid upplyser mig om att jag ligger helt fel i kantvinden, ett begrepp jag hört typ en gång. Vi hinner skratta åt situationen trots hög puls. Jag, Ingrid och Erika Jeppsson kör ihop hela första loopen (tack för draghälpen!), och en bit in på andra, då jag börjar krokna. Det är dags att betala ränta på en aningen offensiv inledning. Minst sagt.


Downhill-mode. Nygammal favoritgren, härstammar från skidåkningspassion. Foto: Eva Önnemar mtbfoto.se

Men innan vi går in på misären. I slutet av första loopen har jag min bästa highlight hittills i min blygsamma cykelloppskarriär. De sista kilometerna är förlagda till den handbyggda stigen ”Gamla Mormor”, som karaktäriseras av velodromkurvor och småskutt. Jag ligger tätt bakom Ingrid, som sportsligt nog frågar om jag vill köra om (kanske pga att jag flåsar lite väl högt i nacken till följd av typ maxpuls). Väl förbi vågar jag ligga på rejält, tack vare att vi innan tävlingen bekantat sig med den här delen (den förberedde överlever!), och adrenalinet gör sitt. Jag har en lucka på 45 sekunder nere på stadion, och hinner tänka att jag kanske ska sadla om till Downhill (läs jag får hybris). Skämt åsido – DARN så skoj det är med utförs. När jag varvar på stadion får jag hejarop från vänner på plats, och den underbara extra energi som följer med det. Jag får veta att jag är 7:a totalt. 

En bit in på andra loopen kommer Ingrid och Erika ikapp, och det dröjer inte länge innan jag högst motvilligt tvingas släppa deras ryggar. Det som händer när du cyklar själv i ett sånt här läge, när du kanske gått lite på rött innan, är att farten oundvikligen sänks. Kanske märker du det knappt själv, men hjärnan är inte dum. När du inte längre har en fartmätare (läs folk framför) smygbromsar den kroppen lite, allt för en chans till återhämtning. Andra loopen blir tung, riktigt tung. Jag känner att värmen börjar ta ut sin rätt, och min numera ändå relativt godkända teknik havererar totalt, precis som under Billingeracet. Jag blir sittandes på sadeln med alldeles för mycket vikt, och drar och kränger med kroppen på stigarna, med överdrivna och ineffektiva rörelser på cykeln. Det blir nåt slags bändande, som att det typ sitter lim på däcken och jag måste lossa den från varje rot och sten.


Kämpaaaa! Foto: Linda Tufvesson. 

Ibland känns det nästan som att jag står stilla och balanserar på en rot, för att jag inte riktigt orkar ta mig över. Även om det inte är riktigt så illa anar jag att mina vänner i D30 snart är ikapp. Jag TROR att jag har en andraplats i min klass vid det här laget, men förstår att det inte kommer hålla länge till. Mycket riktigt cyklar min vän Marie Krysander om nånstans mot slutet av andra loopen, hon som jag också var jämn med på Billingeracet innan hon fick punka. Vi hejar lamt på varandra, och då jag tappat pannbenet i diket vid det här laget gör jag inte ens en ansats att haka på. Marie får en rejäl lucka, men jag har henne i sikte ett tag framåt. Kanske är hon också trött? Ja, konstigt vore väl annars i den här ryssvärmen (säger man ens så? Det kanske bara är rysskylan man säger? Aja).

När jag passerar stadion för andra gången får jag flaska nummer två av den lokala hjälten Emma Stenberg. Emma jobbar för Toppfysik i Falun, och har hjälpt mig med ett träningsprogram (som jag kanske inte följt slaviskt pga att livet kom emellan, men det är i teorin ett väldigt bra program!). Jag är sjukt tacksam att se hennes glada ansikte dyka upp i raddan av langande människor, och jag är förvånad att hon känner igen mig trots att jag förmodligen ser ut som en annan person än vid första varvningen. Jag är nu äckligt trött. Ingen kramp ännu. Bara ren och skär utmattning. Värme och cykling i kombo liksom. Flaskan innehåller Red Bull, och jag har sett fram emot den vääldigt mycket.


Sekunden innan flaskan exploderar. Foto: Linda Tufvesson. 

Lyckan blir dock högst kortvarig, då överdelen av flaskans lock ”poppar” av när jag tar upp och ska dricka första gången. Trycket i flaskan var för stort, och nu är den trasig. ”JAHAJA! Här cyklar jag med en flaska utan lock. SKIT OCKSÅ!”. Jag börjar halsa i panik, och hälften rinner utanför munnen. Jag hejdar mig plötsligt, då jag ser en man vid vägkanten längre fram. Låt oss kalla honom ”The Savior”. Jag skriker desperat ”HAR DU EN TOM FLASKA???”, varpå han säger ”NEJ!”, men ändå börjar rota runt i påsen. Jag stannar och säger lite fräckt ”skyyyyyynda!”, varpå han trollar fram en tomflaska som jag kan hälla över i. Vilken hjälte! (PS. Jag fick chans att tacka honom i mål sen, och han fick tillbaka flarran till och med).

Den sista loopen blir precis så vidrig som jag minns den från 2014. Fast ändå liite värre. Jag har placerat mig själv i en fåtölj rent positionsmässigt, och får uppbåda mina sista krafter för att orka halvstå (såsom man ska) på stigpartierna. Det blir tydligt varför längdskidåkarna gärna väljer Falun. De oändliga backarna, som till vintern utgör skidspår, tar liksom ALDRIG slut. En man, minst lika trött som jag, passerar och ropar lamt ”Alla är lika trötta nu!”. Haha, komisk grej att säga. Men jag tar det positivt och lyckas rycka upp mig. Högst tillfälligt. Moralen är låg under stora delar av sista varvet, och jag tycker att ALLA jobbar emot mig. Backarna vill mig ont. Pannbenet har tagit en power nap i diket. Jag har SVINont i fötterna pga lite för hårda cykelskor i kombo med långt gången Hallux Valgus. Krampen lurar bakom varje hörn. JAG GER FAN UPP NU! JAG ORKAR INGET MER! VARFÖR I HELVETE GER JAG MIG IN PÅ DET HÄR? DET ÄR JU INTE ENS KUUUUL!

Ja, det är tyvärr mycket svärdomar. Men allt annat vore ju lögn. Sista biten, som liksom loop 1 är förlagd i nu ännu längre serie av velodromkurvor, är kanske inte exakt så njutbar som under genomkörningen. Krampen hugger, men jag lyckas köra ikapp två killar, som verkar lite störda av det faktum att jag hetsar dem bakifrån. ”YES!” tänker jag. Van vid motsatt situation. Sista biten in i mål kan inte ha varit vacker. Jag står i princip stilla i kurvorna på stadion, och med 95 % krampfyllda ben lyckas jag på något märkligt sätt ta mig uppför sista två backarna in i mål. På en andraplats i D30 (och 9:e totalt av ca 40 damer). JIPPIE-HEY! Tråkigt nog dock en placering bättre än jag ”borde” haft, då Marie tyvärr fick punktering IGEN. En decimeter efter mållinjen säckar jag ihop över ett staket. Tätt efter mig kommer vapendragaren Sue. Att det kan skilja 45 sekunder i mål efter drygt tre timmars tävling är ett mysterium. Men vi kunde konstatera att vi nog tränat ihop. Och glädjas åt varandras prestationer. Delad glädje är ALLTID störst. 


ÄNTLIGEN i mål. Det stackars barnet försökte tydligen tröstlöst ge mig en medalj. Foto: Pauli Ärje/8848 Altitude


Slut som cyklist. Foto: Pauli Ärje/8848 Altitude


Jag och vännen Sue, som är grym på det mesta hon tar sig för. Foto: Pauli Ärje/8848 Altitude


Härliga Ingrid tog en imponerande 5:e plats i Dam Elit. Foto: Pauli Ärje/8848 Altitude

Svinlånga Olugnet tog på krafterna, och jag vilade i dagarna fyra innan jag drog av veckans första pass med tuffa Le Peloton i fredags morse. Oj oj, så starka de är! Det är bra sparring om jag ska kunna haka på några kilometer med Team Mustasch på Vätternrundan om två veckor. Men mer om det nästa gång. Nästa helg väntar deltävling nr 3 på hemmaplan, i form av Lida Loop. Ser riktigt mycket fram emot den. Enligt startlistan blir D30-fältet nog tuffast hittills, vilket enbart känns kul. Hur ska det gå? Den som cyklar får se!

So long folks,

Hanna

Slutet gott, allting gott. Två andraplatser i rad i Damer 30. Vem kunde tro det? Inte jag. 


Nytt nummer ute i butik nu!

I detta nummer har vi:

  • Snackat med Justin Williams och Ebbe Silva
  • Tipsar om hur du överlever hösten
  • Tar en djupare tips på hur mensen påverkar din träning
  • Hetsar om vikten av kolhydrater

Ute nu!

Bli prenumerant
Antal kommentarer: 3

jonas l

Grymt kört! Känner igen känslan på andra loopen med att klättra över rötter 😉


Anna Pojen

Bam! Sen har vi som sagt även Ms Tids Optimist. Ofta frekvent älskarinna till Teo! 😉 Särskilt när det nästlat sig in barn i förhållandet. Kul läsning, lycka till på Lida! 😀


Bitte

Asså så roligt att läsa! Du skriver så jädra bra!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Långa Lugnet eller Mjölksyra-Maran?



Det faller sig naturligt att ropa ”WROOOOM!” i de doserade velodromkurvorna. Jag befinner mig i TV-spelsmode, och då får man ta ansvar för sina egna ljudeffekter. Ett ”JIHAAAA!” rakt ut i ren och skär livsglädje när jag kör tätt bakom min vän och lagkompis Lina, och ett hysteriskt skratt utbryter när vi passerar varandra på väg ur respektive in i samma kurva. Vi har en tyst överenskommelse om att vi får hetsa varandra, vilket vi har för vana att göra även på Adventure Racing-tävlingarna, när det äntligen dyker upp en utförslöpa, efter vad som kan vara tio timmars lågintensivt trampande uppför random berg. Men nu befinner vi oss i semestermode. Långt ifrån sömnbrist, skavsår och tolvmilasträckor á la spansk taggbuske. Vi är utsövda, väl påfyllda med energi och vi har all tid i världen. Trots detta flyger vi fram i en fart som kanske är väl hög i proportion till vår erfarenhet av velodromkurvor, med alerta pekfingrar runt bromsreglagen, likt soldater i givakt på slottet. Det är barnsligt roligt att färdas fram på de handbyggda lederna på Lugnet stadion i Falun. En stad till bredden fylld av cykelglädje på dalmål. 


Foto: Långloppscupen.se

Inför Långloppscupens andra deltävling Långa Lugnet bestämde vi oss  (läs jag och fyra härliga vänner) för att avnjuta Dalarnas allra djupaste skogar, när nu helgen förlängts på grund av att välkänd kristen figur valt att flyga sin kos. Vi landade i onsdags i en liten, liten stuga vid namn Skogshyddan, vid en liten, liten sjö vid namn Ryggen (typ två mil söder om Falun). Med en liten, liten vedeldad bastu. I denna släktstuga har jag spenderat åtminstone en vecka varje sommar i mitt liv. En plats som är förknippad med lek, bad, björnfrossa och kräftfiske. I modern tid medelst ett par ton kinesiska kräftor, varpå det fiskas upp cirka fem svenska signalkräftor (pga kraftigt ansträngt kräftbestånd). Men spänningen och mystiken i att nattetid vittja burar på en spegelblank sjö i den mörka augustinatten. Den kvarstår.


Stugan i Ryggen. Och ett gäng förjäklarns härliga personer. 

Efter två dagars lattjande på de sedan tidigare bekanta stigarna runt Lugnet är vi än mer övertygade om att Falun är ett mecka för cyklister. De magiskt vackra skogarna ÄR faktiskt djupare och grönare här. Så är det bara. Oavsett glorifierande glasögonlins. Vår cykling har koncentrerats kring den röda 15 km-leden, som också utgör stora delar av tredje loopen på söndagens tävlingsbana. Vad som också är den mest tekniska loopen, med crescendot i ovan nämnda flow-partier från Sjulsarvsstugan ner till Lugnet, segment som kallas ”Second Chance” och ”Halloween Nights” (rätta mig om jag har fel). Det känns skönt att till skillnad från Billingeracet vara bekant med åtminstone delar av banan. Och dessutom har jag faktiskt trampat runt med nummerlapp runt Långa Lugnet en gång, även om det känns som en annan värld och en annan sport. Året var 2014, och jag hade relativt nyligen börjat cykla MTB. Min nyss införskaffade och begagnade cykel hade hjulstorlek 26 tum, med en ram jag först i efterhand insåg var ett par storlekar för liten (varför berättade ingen detta för mig?). Att det ens existerade ramstorlekar var information som inte nått mig ännu. Som ni ser.


Vinter i norska Geilo 2014. Jag till vänster, längd 181 cm. Samt min BMX, ramstorlek XS. Notera Linas pannlampa, modell XL. Samt att vi cyklar i dagsljus. Typiskt multisportare.

Jag minns tävlingen som djävulskt jobbig. Med relativt lite cykelträning i benen, total ovana vid tävlingshets på cykel och med ovan illustrerade ergonomiska förutsättningar. Jag minns att de tekniska partierna kändes som oöverstigliga hinder, läskiga som tusan, och att jag tvingades kliva av cykeln på en del ställen. Här fick jag för första gången testa på det här med kramp, som senare blivit en av mina favoritgrenar. Jag lärde mig den hårda vägen att ALDRIG mer kliva av cykeln med kramp i benen. För då vecklar de ihop sig till två skrumpna stumpar, och det blir ytterst svårt att kliva upp igen. Runt mig fanns en miljon cykelmän, som samtliga verkade irriterade på min närvaro. Förmodligen var det mest bara i mitt huvud, och min egen irritation över min tekniska oförmåga. 2014 låter inte längesedan, men för mig har det hänt massor sedan dess. Ävven om antalet cykeltävlingar fortfarande är lätträknade har jag fått tävlingsvana genom multisporten, och känner mig betydligt bättre rustad rent cykelskill-mässigt. Det är en förjäkla härlig känsla att möta samma stigar, och plötsligt tycka att de känns relativt beskedliga. Kanske har det framförallt hänt mycket med modet.  

Jag gick i mål på tiden 3.39 den gången, vilket kanske inte säger varken er eller mig särskilt mycket. Årets bana är relativt identisk med hur den såg ut då, med mindre ändringar. Tävlingen innehåller 62 kilometer och ca 1000 höjdmeter, och terrängen varieras mellan skogsstig, skogsväg (läs längdskidspår i barmarksskrud), grusväg och handbyggda leder. En riktigt fin men minst sagt krävande bana. I startlistan finns glädjande nog fler startande damer i tävlingsklass jämfört med Billingeracet, och just i min klass (Damer 30) är vi 11 personer. I Damer Elit ca 15 st. Sen brukar det droppa in några efteranmälningar. Men det roligaste är att arrangören valt att liksom Cykelvasan 2016 köra en separat damstart, vilket innebär att vi i tävlingsklass startar 30 minuter före herr-elit och tävlingsherrar överlag. KUL! Varför? Jo, för då får damerna sin egen tävling, och för en gångs skull möjligheten att tävla strategiskt gentemot sina konkurrenter. Ligga på rulle, växeldra, rycka, you name it. Ur en säkerhetssynpunkt blir loppet också betydligt ”lugnare” för oss, då vi slipper de allra hetsigaste omkörningarna i inledningsskedet, även om de snabbaste herrarna kommer hinna ikapp oss mot slutet oavsett vilket. Jag kan redan nu med skräckblandat förtjusning se fram emot att Emil Lindgren passerar med hjälp av en Crazy Wallride. 


Falun är ju faktiskt Långloppscupens hjärta och hemort, med cupens ansvarige Lasse Strand vid rodret. I vintras, när vi drog igång cyklistbageriet, träffades vi just här, på Lugnet. 

Så vad är målet inför morgondagen? De flesta namnen i startlistan för D30 är utbytta, så jag har rätt dålig koll på motståndet. Men jag kör en offensiv chansning och sätter en ”topp 5” som mål. Friskt vågat hälften vunnet! Då det är ett stort gäng grymt duktiga i elitklassen skulle jag vara riktigt nöjd med en topp-15 totalt bland damerna. Två av vännerna som är med i helgen är tränings- och lagkompisarna Sue och Lina, som båda kör i andra tävlingsklasser. Vi hoppas därför kunna dra nytta av möjligheten att växeldra varandra, då vi är relativt jämnstarka. Det ska bli SCHVEINIGT kul att tävla ”på riktigt”, med den separata damstarten. Kroppen känns laddad. Huvudet i fas. Och fjärilarna i magen börjar smyga sig på igen. Pepp!

LÅNGA LUGNET I SIFFROR OCH MÅL
Längd: 62 km
Antal höjdmeter: 1000 hm
Anmälda i min klass (Damer 30): 11
Mål D30: topp-5
Mål totalt damer (alla damklasser): topp-15 (av 42)
Mål Långloppscupen totalen (D30): topp-3 
Livspepp-mål: att ta mig i mål utan incidenter, och känna ”JIHAAAA VAD KUUUUL!”

Hepp hepp!

/Hanna

PS. Läs arrangörens tips och statusrapport inför tävlingen imorgon. Väderprognosen vittnar förresten om propagandaväder i form av 24 grader och sol. Lite varmt för mig, men kul för publiken! DS.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Billingeracet och upptäckten av ny kroppsdel



VARNING! Denna tävlingsberättelse bör ej läsas ”on the run”, då textlängden spårade ur. Slå därför av på steget. Häll upp en kopp kaffe eller te. Och känn lugnet. 

Att fixa slanglöst (en punkterings-förebyggande procedur som påbjuds av den moderna cykelbibeln) dagen innan tävling är ingen bra idé. Det vet de flesta, även jag. Det blir ju bara deppigt att vakna bredvid ett par tomma däck på ett hotellgolv (alltså jag sov i sängen, cykeln på golvet) och tömma ur tätningsvätskan i ett badkar ett par timmar innan start. Men i sedvanlig tidsoptimistanda hade jag utfört samtliga pre-race förberedelser med negativ marginal. Beställt ny framklinga med för lång leveranstid, och därefter ändå tvingats köpa en i butik. Gjort ett stressat däckinköp dagen innan avfärd. Fått hjälp med Tubeless-fix av grymma mekanikern Jesper Lundqvist på Velo & Oxygen. Varpå jag slängde (läs lade med varlig hand) cykeln i bilen och styrde mot Skövde fredag eftermiddag. Precis så man inte ska göra, då däcken behöver rulla en sväng efteråt för att täta ordentligt. Men gjort är gjort, och kommer sannolikhet att ske igen. Hälsar fiskminnet.


Skulle reka banan kvällen innan. Kom fram jättesent, och hade glömt mörkerglasögonen. 

Två slangar senare fann jag mig sittandes med okänd man vid frukostbordet på First Hotel i Skövde. Vi diskuterade förväntningar på loppet, och kollade Youtube-film från tidigare år. För en gångs skull hade jag svårt att få i mig frukosten. Kanske var det inte konstigt att nervositeten smög sig på lite extra den här gången. Inför mina tidigare typ fem cykellopp har jag inte haft ett enda öga på mig, än mindre en uttalad målsättning. Så när det nu pga ”Så bakas en cyklist”-prylen ramlar in lycka till från både kända och okända håll, så är det förstås svinkul (tack!). Men också lite läskigt. Enligt rykten skulle Billingeracet vara ett av de tuffare loppen i cupen, då banan består av 78 km och dryga 1000 höjdmeter, fördelade på tre intensiva stigningar. Loppet bjuder dessutom (till min stora lycka) på en i långloppsmått mätt stor andel stigpartier. Dra sedan bort ett antal långpass, och addera vad som kändes på gränsen till en orealistisk målbild för årets första tävling. Voilá – välkommen till årets första suffer-fiesta!

På startlinjen insuper jag energin från ett hav människor med förtidsutlösta endorfiner. Det är precis den här känslan jag längtat efter. Nerven. Icket lika efterlängtat är att en av två flaskor jag ska lämna till ”vänlig langande bekant” just kraschat i påsen, och dränkt min ”inför start”-macka i Red Bull. ”TVÅ MINUTER TILL START!”…. PANG! Jag tar det lite piano på väg ut ur startområdet för att undvika incidenter, och passar på att spana efter eventuella D30-tjejer att haka på. Loppet börjar med en lång stigning på asfalt, ett tyst trampande på låg växel ackompanjerat av ljudet från hundratals chockstartade hjärtan. Mer eller mindre vältrimmade, av flåsandet att döma. Då cykling uppför är en av mina starkare grenar (trots mina 181 cm över havet) trycker jag på en växel till, varpå jag passerar två tjejer i min klass. Jag blir lite förvånad över att benen känns så peppade, och att hjärtat verkar på banan dagen till ära. En pirrande känsla infinner sig, och jag hinner tänka ”idag ska jag vara med och fightas”.


Startskottet har gått. Hepp hepp! Foto: Chr/Happyride.se

När det flackar ut följer ett längre grusvägsparti. Hela första tredjedelen av loppet kan jag trycka på i ett tempo som känns aningen över min förmåga, vilket senare visar sig vara en korrekt bedömning. Jag har noll och ingen koll på hur jag ligger till, men jag koncentrerar mig på att klamra mig fast vid okända ryggar för att spara energi. Jag hittar ett par som uppenbart kör ihop, och ligger på rulle bakom en stark tjej från annan tävlingsklass. Snart börjar stigpartierna avlösa varandra. Böljande, vackra, rotiga, flowiga stigar. Somliga omgivna av magiskt vackra vitsippor. Ni kanske minns Ronja Rövardotters hemskogar? Precis så sagolikt vackert är det här. Även om 20 % av det vackra eventuellt beror på min glasögonlins. Jag motstår ett infall att kasta mig av cykeln för att göra en vitsipps-ängel i den inbjudande grönskan. Fokus! Det är första gången jag tävlar på den fulldämpade cykeln, och DARN så bra den gör sig på banan. Känslan är att jag sparar en massa energi när jag slipper ta stötarna med kroppen. Den liksom flyger fram över rötterna, och alla som tävlat i cykling vet att man blir minst dubbelt så modig med adrenalin i kroppen. Ibland på gränsen till dumdristighet. Och mycket riktigt, en person framför mig går förmodligen i just den fällan. När jag passerar kryper hon ut i skogen på sargade knän (hon hade redan fått hjälp av andra) efter att uppenbart ha kraschat minuten innan. Hon verkar okej.


Lämmeltåg på hjul. Foto: Chr/Happyride.se

Under delar av loppet brottas jag med ett orosmoln som envist och likt en serietidningsbubbla följer mig på färden. Det handlar om mitt post förkylnings-mode, och de uteblivna passen. Det är en sak att köra på hårt i en timme eller två, det klarar jag att göra oavsett status. Men det är den tredje och fjärde timmen som blir kritiska om kroppen inte är van. Och då är risken att kroppen checkar ut för dagen. Alternativt får kramp, och därefter checkar ut för dagen. Tävlingen blir lite av en mental kamp på grund av detta, där jag ena stunden känner mig stark, men i nästa stund känner domedagstankarna komma. Och mycket riktigt. När loppets första krampkänning kommer, ungefär halvvägs in i loppet, blir jag sjukt stressad. ”Helvete – är du redan här? SNÄLLA låt mig hinna njuta av detta liiite längre! Ser du inte hur FIN banan är?”. Från min strategi om att äta en gel i halvtimmen övergår jag nu till än tätare energiintag, och dricker ännu lite mer än ransonerad mängd. ”SNÄLLA, LÄMNA MIG IFREED!

En tredjedel in i tävlingen passeras jag av en vän från multisportandet, Marie Krysander, en stark tjej med mycket pannben. Ödmjuk som få. Marie är en fena på att köra utför, och jag klarar inte riktigt att haka på i hennes fart. Vi påbörjar någon form av katt- och råtta-lek, där jag åter hinner ifatt och om i nästa uppförsbacke. Jag håller henne bakom mig en stund, men vips är hon ifatt igen, i svansen på ett snabbt gäng. Jag missar tåget och cyklar en bra stund på egen hand i vakuum. Jag tror mig nu vara i den övre halvan av min klass placeringsmässigt, och vi har gjort 2/3 av loppet. Krampen kommer och går med allt kortare uppehåll. Lite som med värkar, utan att han ågon erfarenhet av sånt. Jag försöker få ner pulsen på grusvägspartierna, och trampa ur benen på lättare växel. Det funkar ett tag. Men kroppen är inte så lättlurad, och så fort jag bökar runt på stig igen sätter krampen tänderna i framsida lår. Från här och de tre sista milen börjar orange ansträngningsnivå skifta till rött. Vid andra och sista langningen får jag i efterhand höra att jag såg ”väääääligt trött ut”. No shit!


En av många flowiga stigar. Dock utan vitsippor just här. Foto: Chr/Happyride.se

De sista två milen känns stigpartierna alltmer krävande, och för en gångs skull önskar jag mig grusväg i present. Mest för att få chans att hänga av krampen. För mig, vars grundteknik kanske inte satt sig i ryggmärgen ännu, är det lätt att när tröttheten slår till fastna i ett slafsigt och krängande mode i de tekniska partierna. Det märktes tydligt att jag nu tappat fart på stigarna, då jag hittills hade klarat mig från ”öka farten bruden”-utspel, men nu känner frustrerat flåsande andetag i nacken. Jag vill skrika ”JAG FÖRSTÅR DIG! MEN DU SKA VARA GLAD ATT JAG INTE ÄR EN DEL AV STIGEN BY NOW!”. Plötsligt passerar jag Marie vid stigkanten, och hon ropar något om punktering. Jag känner med hennes förmodligen enorma frustration och stress, även om det såklart också blir en sporre att jag nu plockat en placering. En liten stund senare cyklar den senare vinnande tjejen i D30 om mig. Jag var alltså i ledning en stund, men det var väl nästan tur att jag inte hade koll på det. Sista milen in i mål är 110 % fokus på just ATT komma i mål. Det mesta är suddigt, och de sista dropparna vätska är utsugna ur flaskstackaren. Jag känner febrilt igenom ryggfickorna, men hittar inget annat än kladdiga och urvridna gel-papper. Den som tävlat i snorsport har upplevt den ovärdiga känslan av att leta energi som inte finns, och med gelkladdig hand torka snor, lera och salt ur ansiktet.

Loppet avslutas med ”Strupen”. Från en lång och seg stigning övergår backen till ett kilometerlångt brant parti med 100 höjdmeters tvär stigning. Vid det här laget är jag precis så äckligt trött som jag anat att jag skulle vara. Krampen i framsida lår är nu konstant, och hen som cyklat med ihållande kramp vet hur det påverkar farten. Den nya framklingan, med högre utväxling men mindre att ta av uppför, förenklar inte saken. Plötsligt får jag syn på något MYCKET oväntat. Ni vet de där snygga insida-knä-musklerna, som är karaktäristiska för cyklister, och kanske framförallt löpare. Några sådana har jag aldrig haft. Hos mig är det istället typ en grop, eller i bästa fall platt. Men när jag nu sneglar ner på benen ser jag att muskeln plötsligt uppenbarat sig, och dessutom ser ut att vilja poppa ut ur kroppen. Krampen har trollat fram nya muskler (om än tillfälligt). Heja kroppen!


Mannen på bilden har garanterat klivit av pga kramp. Även här ser den där muskeln ut att pumpa på bra. Ser ni vad jag menar? Foto: Chr/Happyride.se

Strupens sista suck är omgiven av entusiastisk publik. Det går outsinligt långsamt uppför nu, och förmodligen undrar de vad jag håller på med. Plötsligt hör jag mig själv skrika ”KRAAAAMP!”, som för att varna min omgivning för detta djävulens påfund. Publiken ser mest roade ut. Någon skriker ”DU KLARAR DET!”. Jag tänker; ”Klart som faan att jag gör. För kliver jag av nu vecklar kroppen ihop sig i en sista sammandragning. Och kanske aldrig någonsin går att räta ut igen”. Så jag trampar upp i slow motion.


Jag avslöjar aldrig känslor på bild. Av principskäl. Foto: Hjältekvinnan med fläskläppen. 

Efter en halvhjärtad spurt tar jag mig i mål på tiden 3.46. Jag har aldrig varit så glad över ett målsnöre (möjligen efter en veckas non-stop tävlande i Alaska, men där uteblir åtminstone krampen). Jag spanar efter ett bekant ansikte att förenas med i post race-mode.  Jag träffar jag tjejen som kraschade, som nu stoltserar med en läpp som få haft råd med i Botox-format. Hon verkar ha klarat sig bra i övrigt. Jag får veta att jag knep en andraplats, med en minuts marginal. Det känns inte helt fair med tanke på att Marie förmodligen trampat om mig om hon fått slippa punktering. Men sånt är livet med nummerlapp, nästa gång är det hon som har turen på sin sida.


Det är ju inte varje dag man får stå på en prispall liksom. Grattis till 1:an och 3:an!

Med mitt livs första prischeck (jaja, det var ett presentkort på 600, men är det så noga?)  i min hand lämnade jag Skövde med en känsla av vinst. För den där målsättningen om topp-4-placering hade faktiskt känts högst överambitiös på förhand. Men det gick ju! Och kanske var det en mental än fysisk prestation den här gången. Tack för det, huvudet. Du är toppen på mer än ett sätt.

Nu laddar jag om till Långa Lugnet i Falun om 1,5 veckor. Det enda lopp i cupen som jag faktiskt HAR kört tidigare. Då på en cykel jag kallade ”BMX:en”. En 26-tums stålhäst med på tok för liten ram. Men mer om det en annan gång.  

So long,

Hanna


Slagna hjältar utanför målfållan. Det ryktades om att fler brottats med krampen i lördags. Foto: Chr/Happyride.se

Tävlingens eloge går till Skövde Cykelklubb för en grymt rolig bana, till de tre peppade männen som förgyllde tillvaron på parkeringen, till er medtävlande som hejar längs banan (det är tacksamt att vara tjej, folk har förvånansvärt bra koll på ens placering) och till härliga och prestigelösa konkurrenter. Vilka människor jag möter i den här sporten!

PS. Min kamouflage-inspirerade klädsponsor i projektet, 8848 Altitude, gjorde inför uppsnacksintervju om mål och tankar inför säsongen. För den som är en uthållig läsare! DS.


Antal kommentarer: 2

Anna Pojen

Härlig RR! Låter precis så tufft som det säkert är! Grattis till 2:a platsen! 😀


Ingrid

Riktigt bra RR och starkt kört!
Ser fram emot att stå på startlinjen med dej på långa lugnet !



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Billingeracet – hit me hard!


När jag i december fick frågan om att köra hela Mitsubishi MTB Challenge under 2017 var svaret givet: SJÄLVKLART!  Jag älskar ju att tävla. Att omge sig av tusentals hängivna och peppade människor på vackra stigar fyllda av förväntningar och nervositet är det bästa jag vet. Tio tävlingar (med tillägg Cykelvasan) under en säsong är väl ingen match? Glida runt sommar-Sverige i en färgglad turnébuss (alltså det var så jag såg det framför mig), och bli ett med Långloppscirkusen och dess klientel i ett inferno av cykeljippon. Vem säger nej till det? Visst, du kommer vara lite trött på jobbet en måndag här och där. Behöva be om ledigt ett gäng fredagar. Kanske säga nej till en och annan pryl. Fördela om ekonomin litegrann. Spendera ett par sena torsdagskvällar med raceprepp. Men i övrigt ska det väl funka fint.


Foto: Per Engström/Långloppscupen.se

Jag är fortsatt övertygad om att sommaren kommer bli magisk. Ett minne för livet. Men ett dygn innan första start undrar jag; ”var tog våren vägen?”. Det är ingenting ovanligt för oss med träningsmål och tävlingsambitioner, när livet tar sig friheten att krångla lite med ens plan. Men vad hände med att jag skulle hinna utvecklas i alla möjliga riktningar? De senaste veckornas på– och av-sjuka? Passen som inte blev av? Årets första nummerlappsevent står för dörren, och jag kommer bildligen vakna på startlinjen imorgon bitti. Jag tar ett djupt andetag, och tänker: oavsett var jag står finns alltid möjligheten att göra mitt bästa. Klyshigt? Kanske. Men en ganska skön insikt. Nu drar cirkusen igång, och jag är SJUKT peppad!


Billingeracet – what’s up?
Först ut i Mitsubishi MTB Challenge, i folkmun kallad Långloppscupen, är alltså Billingeracet i Skövde – vitsippornas förlovade stad. Enligt rykten en ”tuff men vacker” och 78 kilometer lång bana, med stora delar flowig stig, blandat med hårdpackad grusväg och lite oundviklig asfalt på sina håll. Tävlingen bjuder på 1170 sköna höjdmeter, vilket jämförelsevis är ungefär vad Vätternrundan stoltserar med på en drygt tredubbelt lång sträcka.


Lite Ronja Rövardotter-flashback över banan. Jag får akta mig för att köra på nån rumpnisse i all hast. Foto: Billingeracet.se

Min känsla inför tävlingen är högst oklar. Huvud och kropp verkar inte ha pratat ihop sig, men jag hoppas hinna synka dem senast kl 11 imorgon förmiddag. I slutet av en säsong, när jag tävlat i både stort och smått (multisport mestadels), brukar jag känna mig i synk med min prestationsförmåga. Jag kan nästan säga på morgonen hur jag kommer känna när jag går i mål. Just nu har jag keine ahnung. Inför helgen försöker jag därför intala mig att tävla mot mig själv. Det är lätt att säga här vid frukostbordet, och aningen svårare att minnas fem sekunder efter start, i ett dammoln av adrenalinstinna cyklister. Tävlingen kommer bli en pulsfest, det känns givet. Tempot blir högt med det snabba underlaget, och de många höjdmetrarna lär ta ut sin rätt. Intensiteten kommer som vanligt bli en chock. Jag kan redan nu framkalla känslan som infinner sig typ fem min efter start, då jag undrar ”hur faan ska jag orka detta i fyra timmar?”. Det är då man måste tänka: NJUT! 


Lycka till med att behålla lugnet i det här gänget liksom. Foto: Långloppscupen.se

Så vad är mitt mål med Billingeracet och Långloppscupen? Ja, se nedan. Jag har valt att köra hela cupen i tävlingsklassen D30, då det känns roligare att ha chans till en aningen bättre placering än att svansa runt på bottenrad i elitklassen. Vilket innebär att jag tävlar mot sju andra på lördag. Totalt 32 damer på lång bana. Det är KASST att så få brudar är anmälda, men sånt är livet tills vi lyckas inspirera fler att köra (heja er som funderar på att anmäla er i sommar – just DO it!). Vad gäller målet för hela cupen har jag siktat högt. En topp-3 placering i totalen. ”ÅHÅJA” kanske någon tänker. Svaret är; jo precis. Det är så jag jobbar när jag sätter mål. Om målet inte kittlar i magen fyller det ingen funktion för mig. För mig är det kul att tävla när jag har ett mål. Och ATT ha kul är ett mål i sig. Voilá – cirkeln är sluten!

Bilingeracet – mål och co
Längd: 78 km
Antal höjdmeter: 1170
Mål D30: topp-5 (av 8 st, antal anmälda i H30: 75 st)
Mål totalt damer (alla damklasser): topp-10 (av 32)
Mål Långloppscupen totalen (D30): topp-3  
Livspepp-mål: att ta mig i mål utan incidenter, och känna ”JIHAAAA VAD KUUUUL!”


Kanske lika bra att köra den lånade cup-bilen ända fram till startfållan för att lasta ur. Kan det bli poppis tror ni?

Mitsubishi MTB Challenge – hur funkar det?
För dig som känner ”DARN vad skoj, jag vill också!” säger jag bara: KÖR! Långloppscupen är ju en hel cirkus, så även om du inte hinner byta ut vinterdäcken redan till på lördag så finns ju hela åtta lopp kvar på agendan. Alla lopp erbjuder motionsklass, och du behöver alltså inte krångla med tävlingslicens och sånt bös. Det är bara att hoppa på tåget! Visar det sig att du gillar det så mycket att du härjar runt på flera lopp så kan du börja drömma om att ta hem hela cupen. Dina sex bästa resultat räknas nämligen i totalen. Men ja. Varför hetsa? Plocka russinen ur kakan utifrån var du bor vetja. Såhär ser sommarturnén ut i långlopps-Sverige:

13 maj – Billingeracet (Skövde)
28 maj – Långa Lugnet (Falun)
11 juni – Lida Loop (Stockholm, Tullinge)
2 juli – Ränneslättsturen (Eksjö)
9 juli – Mörksuggejakten (Rättvik)
23 juli – Engelbrektsturen (Norberg)
6 aug – Finnmarksturen (Ludvika)
2 sept – Bockstensturen (Varberg)
23 sept (Västgötaloppet) Ulricehamn

Jag har precis packat mina tävlingspinaler, och ganska strax sätter jag mig i bilen mot Skövde för att lukta på vitsipporna. Solen skiner och kaffet smakar faktiskt lite extra bra idag. I eftermiddag ska jag provköra en del av banan, för att väcka benen efter bilturen. En fjärilsvingad nervositet börjar infinna sig i magen. Tävlingspirret. Pirret jag älskar.

Mitsubishi MTB Challenge – let’s dance!

/Hanna                                         

PS. För mer info om Billingeracet och status på banan – läs Långloppsexperten aka cupens speaker Oscar Ekstams inför-artikel här vetja. DS.       

  Fick två magiska morgonpass på Högbo Bruks fina MTB-arena i samband med jobb förra veckan. 

Förra helgen bjöd på ett fint pass ute i Knugens trädgård på Lovön (Drottningholm). 18 km långa Fornstigen är ett tips för den som bor i hufvudstaden. 


Antal kommentarer: 1

Karl Tiselius

Som vanligt så härligt skrivet för oss följare å så kul att just följa din satsning här på bloggen! Stort LYCKA TILL nu å hoppas du får in en bra känsla och ler in i mål!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Från misär till magi



Följande mening har skrivits av ca 9000 bloggare före mig. Men skit i det. ”Det var ett tag sedan jag skrev, och det beror på att livet kom emellan”. De senaste veckorna har jag befunnit mig i ett vakuum, en hybrid mellan årets jobbtopp (vårt internationella säljmöte som jag projektleder), tråkiga besked privat och en förkylning från helvetet. Nu undrar du kanske hur jag vet att förkylningen härstammade från just Djävulens hemort? Jo, det finns tre tydliga kännetecken, samtliga med anknytning till snorets egenskaper.

1. SNORETS KONSISTENS – när den grön-gula materian är så trögflytande att den med fördel kan användas som fogmassa vid valfri badrumsrenovering.

2. SNORETS POSITION – när du till din förvåning upptäcker att samtliga hjärnceller emigrerat p.g.a platsbrist, då snoret gjort en plötslig take-over.

3. SNORETS LIVSTID – när nässprayens maxtid sedan länge passerats, och du snutit ut halva din kroppsvikt. Och det ändå verkar finnas gott om råvara kvar.

Nog om snor, men hoppas ändå att vi hann bli av med känsliga läsare. De kommer ändå inte uppskatta mina race reports när tävlandet väl sätter fart. Trots den rekorderliga förkylningen, som började vid påsk och tog sitt pick och pack först igår, klamrade jag mig girigt fast vid planen om att genomföra Lidingöloppets MTB-läger. Förra helgen bar det därför av till Rönneberga kursgård, som ligger lääängst ut på Lidingö, i oväntat landsbygdsaktig miljö.

Lägret arrangeras som ”inför Lidingöloppet MTB”-aktivitet, men lika mycket som en allmän lektion i mountainbike-tekniska skills. Helgens instruktörsstab bestod av schveinigt snabba elitcyklisten Calle Friberg, tidigare MTB-proffset Tony Helmersson, allmänt cykelfrälsta och skillade Robin Vesterberg och Bicyclings chefredaktör aka tidigare proffs och landslagskapten Andreas Danielsson. En skara minst sagt färgstarka individer. Självaste deltagarstaben var lika härlig den, med en hel hög skönt folk, med stort spann både erfarenhets- och åldersmässigt. Rätt många brudar ändå. GILLAS!


Glada Bicycling-bloggarna Anna Pojen och Kalle Lööw (på BMX) var också lägerpepp. Foto: Anna Pojen. 

När du är på läger måste du anpassa dig till en grupp, vilket jag tycker mig vara medelbra på. I perioder upplevde jag att det gick aningen långsamt för gruppen att ta sig framåt i livet, varpå min rastlöshet kröp ut i fingerspetsarna på ett oroväckande sätt. Men å andra sidan förstår jag att det är svårt att genomföra på annat sätt, då drygt 30 personer ska manövrera sig själva medelst cyklar genom en skog i samlad trupp. Jag tyckte oavsett vilket  att jag lärde mig en hel massa, som t.ex. kurvtagning (ta höjd i kurva, skär av, få med fart osv), hur man växlar (kan tyckas självklart, men det visar sig vara en hel vetenskap att ha rätt växel vid rätt tillfälle) och sist men inte minst mekar-tips. Där har jag lite att lära, om vi underdriver mycket. Nu kan jag justera växlarna själv. I teorin.


Rääser-Tony visar hur terräng ska angripas. Foto: Malin Jones

Hälsan satte stopp för mer än en dags lägerdeltagande, och utöver de timmarna har jag inte fått mycket träning i benen sista veckorna. Alla ni som varit sjuka nån gång (tänk om det finns nån som aldrig har det!?) vet vilken känsla som infinner sig efter en långdragen sjuka. Det är ju bara ASSTÖRIGT, om man dessutom känner att det precis börjat infinna sig en fin form. Faktiskt finare än jag någonsin känt (utifrån mina begränsade antal träningsår med nån form av mål och struktur). Och vips så är allting förstört. Eller? Vi vet alla att så inte riktigt är fallet. Men det kan KÄNNAS så. Och det suger.

However. På lördag är det Lidingöloppet MTB, och tanken var att jag skulle köra det loppet trots att det inte ingår i Långloppscupen. Just i detta nu, med en sista tokintensiv jobbvecka framför mig och rätt kass träningsuppladdning, känns det inte schysst mot kroppen att chockstarta med ett lopp som till 95 % består av backar. I vanliga fall älskar jag backar, på riktigt alltså, men nja. Inte med halvliters-lungor och kass uppladdning. Jag kommer bara bli arg. Vilket jag väldigt sällan blir, och därför känns det synd att bryta ett vinnande koncept. Planen är därför att spara kroppen till Billingeracet 13 maj, första tävlingen i cupen. Det drar ihop sig till skarpt läge i Cyklistbageriet, och SOM jag längtar!


Lördagens pass med vänner från multisporten. Vänner med både pannben och självdistans. 

Så när vände det från misär till magi? Jo, igår. Jag vaknar utsövd, utan snortäckta hjärnceller. Plötsligt kan jag tänka klart för första gången på ett par veckor. Det går snart upp för mig att stigcykling står på dagens agenda. Solen skiner utanför mitt fönster. Eller jag anar att solen skiner. Det är nämligen svårt att se ut pga att jag skjutit upp fönsterputsningen i cirka ett år. Nåväl. Jag kastar mig upp på min svarta springare, och rider iväg över gröna vidder (läs ängen där bortanför Hammarbybacken, där man kan ta en stig mot Hellas). Möter upp härliga vänner, cyklar ett par timmar på torra fina stigar. Stigar som är sammet i jämförelse med en kontorsstol. Luften har aldrig varit så ren. Solen har aldrig varit så varm (okej, det var rätt kyligt, men anyway). Och plötsligt är allting förlåtet. Till och med snoret. Livet har återvänt, som om att det aldrig svikit med sin närvaro. Vad pinsamt lite som behövs för att göra en nörd lycklig.

So long,

Hanna

LIVSPEPPTIPSET: Lidingöloppet MTB såklart. Det finns väl nästan ingenting som ger mer livspepp än endorfin-maraton. Efteranmäl dig på plats vetja!

TEASER – Idag har jag hämtat cykeln som jag ska få köra på under säsongen. Såhär ser den ut. Magiskt fin. Snart kommer en rapport om hur den fungerar också, och vad det är för en tvåhjuling. Håll utkik!


Methanol FS 9.2 heter hen. En fullblodshäst på två hjul. 


Trots mörk bild syns det lite väl tydligt hur glad den här personen är över sin nya cykel. Hämtade hen på Velo & Oxygen (i Sickla), Stockholms nyaste cykelbutikskedja, som hänger tätt ihop med Bianchi kan man säga. Där ska jag också få serva cykeln under säsongen. Idag fick jag hjälp med Bikefit och allmänt fix av grymma mekanikern Jesper Lundqvist. 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Jakten på obekvämligheten




Foto: Sydsvenskan/Hussein El-alawi

När ondskan själv kommer på besök i din hemstad är det en käftsmäll, oavsett hur många minuter från händelsen du råkar befinna dig. Det har inte gått många stunder sedan i fredags utan tankar på varför det hände, och på de som drabbades på riktigt. De som förlorade sina liv eller personer de älskar. Men om vi printar ut allt som skrivits om terrordådet finns inte många träd kvar på jorden. Så jag tänker överlåta de analyserna till övriga 9,99999 (osv) miljoner av Sveriges befolkning, och istället berätta om den senaste tidens bravader i cyklistbageriet. Utan att anpassa min ton till terror-mode. Jag tror nämligen att livet måste gå vidare nu, för oss som har den valmöjligheten.

Våren verkar äntligen ha fattat att hen är välkommen att stanna, och även om det inte varit någon tropisk värme har åtminstone de värsta snöstormarna uteblivit. De senaste två veckorna har därför bjudit på en hel del cykling på torra stigar (OBS norrlännings mått mätt). Mesta tiden har osökt spenderats utanför min komfortzon, i form av cykling med mer eller mindre random sällskap. Först ut var måndagen då jag slumpmässigt cyklade in i Kajsa Eneroth (16ish-årig MTB-talang som ska köra EM i år) vid starten på Fiskartorpet-slingan. Vi beslöt oss för att sällskapa, och mitt ”lugna pass” slutade med en timme mellan pulszon hög och hemsk, med Kajsas flåsandes i nacken efter instruktionen ”jag ska köra ett ganska hårt pass idag”. Svincool tjej. Heja henne!


Från vänster: Hanna ”maxpuls” Näslund (Oklar CK), Kajsa ”Oberörd” Eneroth (MTB Täby)

Och i fredags var det dags igen. Med leriga MTB-skor (OBS äger inga landsvägsdojor) anslöt jag till den mytomspunna landsvägsmaffian Le Peleton. De kör en timme ”all in” åt Nacka-hållet varje onsdag och fredag. Samling 05.55. Kommentar överflödig. Jag körde med den ”långsamma” gruppen (34 km/h), och lyckades precis klara mig undan avhängning trots oanmält ryck. Till mitt försvar ska tilläggas att min erfarenhet av klungkörning är 1 (läs en gång). Och att rundan innehöll ett hav av korsningar, okynnesrondeller och annat trafikbös. Obekvämlighetsjakten har alltså gått så långt att jag misstänker en slags vårallergi mot just komfortzonen. Jag ska berätta om ett tredje pass, så kanske vi tillsammans kan sätta en diagnos.


Le Peloton-rundan, korta versionen. De kör samma varje vecka, så det finns gott hopp om att man kan lära sig hitta tillbaka om/när man blir avhängd.

”TISDAGSRAJD”
(Happy Rides MTB-tur, tisdagar kl 18.30, start Hammarbybacken)
GRAD AV MYTOMSPUNNENHET: 3,8/5

Redan på långt håll ser jag den. Downhill-hjälmen. Den går inte att ta miste på, med sitt karaktäristiska hakparti och attityd-osande aura. Jag brottas under en millisekund med tanken på att vända kvickt innan någon ser mig. Åka hem och köra på Monarken istället. Där behövs i alla fall ingen störtloppskruka. Ett tjugotal väntande cyklister står grupperade i mindre gäng, och jag sluter upp med de som ser minst farliga ut. Vi småtjattrar lite, och en snabb analys visar vilka attribut som skiljer mig från mängden; töntiga trikåer istället för coola shorts, landsvägshjälm istället för MTB-hjälm med skärm, halva däckbredden mot snittet och en slaglängd på ca. 50 cm kortare än övrigas. Och självklart har jag glömt pannlampsjäveln hemma.

Det går ändå helt okej till en början. Stigen vi kör iväg på är ju i princip min bakgård (bor i Hammarbyhöjden), och så länge vi kör i medelsvår terräng kan jag kompensera mitt tekniska handikapp med ett okej flås. Monstercyklisterna är oväntat snälla. I samtliga nedförslöpor känns det dock som att Downhill-mannen (jo, han har ve och fasa anslutit till gruppen jag kör med) väljer ett spår som liksom går ÖVER mig. Trots att jag cyklar på en smal stig, där jag i min naiva värld tror att omkörningsförbud råder, tar han sig ändå förb migi i fyrdubbel fart, genom att studsa på olika tingest runtom mig. Såsom träd, klippväggar, stenar och vilda djur. Lite ”Crazy Wallride”, om ni sett den?

Och uppförs cyklar jag istället om Downhill-mannen, tack vare min fullblodsspringare (Methanol FS 9.2 heter han), om än via lite mer konventionella vägval. När vi angriper de knixigare partierna, med klipphällsmaraton och storstensstök, har jag det kämpigare att hänga med. Medan Herr Wallride antar dödsgreppet (läs inga fingrar på bromsen) och låter cykeln svälja halva skogen försöker jag själv avgöra hur stora ”dropp” jag kan guppa nedför utan alltför många framåtvolter. Och vips är enduromaffian ur sikte. De får vänta in mig ett gäng gånger, och jag tänker att de nog börjar bli frustrerade. Men vet ni vad de gör? Jo. De tipsar, peppar och hejar på, och tycker att det är förjäkla bra att jag är med och provar. Åtminstone är det vad de säger.

Passet jag trodde var en timme visade sig vara tre. Men efter två timmar skymmer det så mycket att jag ser halva sagovärlden och hens mostrar stå publik i buskarna. Det är dags att tacka för sig. ”Vi ses nästa gång!” hör jag innan de rider iväg på sina monsterhästar. Och jag blir sådär varm i själen som man bara kan bli om man har slut på mobilbatteri och upptäcker ett icke-paxat eluttag på bussen. Och på väg hem ser jag plötsligt i det skumma ljuset, att där komfortzonens gräns var dragen har någon suddat ut linjen i jorden. Och gjort cirkeln lite större än förut. Bara lite. Men tillräckligt för att det ska märkas.

So long,

Hanna


Helgens något mer chillade tur. Dock med lika inspirerande sällskap. Foto: Sofie Bachmann

LIVSPEPPTIPSET: Husky Podcasts intervju med Emil Börner, som förlorade sin flickvän under deras livs cykeläventyr. Tvärtemot vad det låter så ger det hopp om livet att lyssna på den här imponerande kloka personen. Testa du med!

PS1. Inom kort ska jag berätta en hemlis (OBS ej längre hemlis efter det), som får armhåret att resa sig på mig. Kanske dig också. Ledtrådar: sjö, svinhög fart och ångest. DS1.

PS2. Nu finns del 1 av artikelserien ”Så bakas en cyklist” på webben, för dig som inte läser pappersbokstäver. Om du t.ex. vill veta vem jag är och varför jag bloggar. DS2.


25 dagar kvar till säsongens första tävling – Lidingöloppet MTB. Aldrig kört, men backarna har tydligen samma lutning som på löploppet. Hepp hepp! Foto: Lidingöloppet


På tema ”träna hemma” cyklade jag några vändor i trädgården aka uppför Hammarbybacken häromdagen. Mycket motbjudande.


Antal kommentarer: 6

Pernilla Forsberg Tiger

Härligt med en modig norrlänning och kul att följa bakverket 🙂


Hanna A

Hittade till din blogg av en slump och kunde konstatera att du ju var tjejen som dök upp på Le Peloton förra fredagen (jag är hon den där andra tjejen som var där just den morgonen). Sjukt bra jobbat att hänga med i ”långsamma gruppen”, själv körde jag i den helt oofficiella långsammare långsamma gruppen… Den stora frågan är dock var du tog vägen när det vankades frukost på Le Mond? Hela poängen med att kliva upp i ottan och cykla med det här gänget om du frågar mig 😉 Hoppas vi sed vid frukosten nästa gång hälsar en annan Hanna 🙂


Anna Pojen

Ha ha känner igen mig med de där tankarna! Visst är det skönt när man märker att alla är jättesnälla och bara vill dela med sig? Ibland blir man lite gråtfärdig av det! Du verkar vara i bra form! Ha en topppenpåsk! 🙂


Hanna Näslund

Men så kul att vi hittade varann även här Hanna A! GIVET att jag ska vara med på frullen nästa gång. Det är även för mig en mycket stor drivkraft i det hela, haha. Måste bara få till logistiken. Vi ses! 🙂


Sanna

Älskar dina inlägg och ditt sätt att skriva! Skrattar till lite då och då, mest av igenkänning! Kört hårt på långloppen, jag hejar på dig!


Hanna Näslund

Tack för fina ord Sanna! 🙂



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*