Blogg

Project MTB 2015


I lördags skulle jag egentligen kört 107th Scandinavian Race UCI 1:2 i Uppsala men efter en riktig soppa mellan måndag och onsdag förra veckan blev det inte så. Jönköpings CK hade annars ställt upp med mig, min storebror Daniel, Robocop och den vilde Bagarn. Dessutom hade vi fått hem Philip Lindau. Det var tråkigt att det inte blev som vi tänkt. Sedan jag, Bagarn, Daniel och Robocop bestämde oss för att köra i början på april har jag planerat min träning för att vara i form till helgen. När allting sket sig visste jag inte riktigt vad jag skulle göra – men som tur var är träning nästan aldrig förgäves och nu tar jag nya tag i det jag kallar Project MTB 2015.

Eftersom jag inte kört en enda sanktionerad tävling hittills i maj – och antagligen inte kommer kunna göra det heller – har jag döpt min nya satsning till Project MTB 2015 där MTB står för Marcus Tränar Bara. Projektets mål är det lokala långloppet CykelRallarn som går mellan Bottnaryd och Hallbystugan utanför Jönköping. Således kommer jag gå till skogs och för första gången köra ett långlopp bland tomtar och troll. Anledning till att gör detta är enkel – jag tränar för att få tävla. 

Jag har svårt att hitta motivationen när jag jämt måste ta med regnjackan på träningen, när det blåser halv storm ute och när jag vet att dagen kommer avslutas med en halvtimmes cykeltvätt. När det inte finns någon cykeltävling att köra känns det som att allting är förgäves. Ur en existentialistisk synvinkel kan vi förvisso fråga oss om inte allting vi människor gör är förgäves, men när jag tränar utan att tävla känner jag mig verkligen konkret värdelös. För en 20-åring som mig finns det mycket annat jag skulle kunna göra med de uppskattningsvis tjugo till femtio timmar jag lägger på cykelrelaterade saker varje vecka. Med en sådan uppoffring måste det finnas ett mervärde och för mig har det alltid varit tävlingarna även en fikapaus aldrig är otrevlig. 

Det är inget annat än en stor skandal att en hel månad av cykelsäsongen ska behöva gå utan en enda tävling när vi redan går miste om halva året på grund av vintern. Eftersom CykelRallarn sägs vara ett relativt snällt långlopp, som dessutom går i närheten, ser jag det som en möjlighet att utforska skogscyklingen. Eventuellt blir jag så illa tvungen att köpa en MTB till nästa år – alternativt ta studielån enbart för att kunna betala startavgiften till alla Grand Fondon som finns i detta avlånga land. Likt sagoväsena i Narnia tvingas de som vill tävla (till denna grupp tillhör faktiskt ungdomarna) fly till skogs. 

För att göra Project MTB 2015 möjligt har jag blivit lovad hjälp av Tommy Skagert på Öster Cykel. Förhoppningsvis får jag cykeln en eller två veckor innan loppet. Min tidigare erfarenhet från MTB är tre träningspass samt lite cykelkross. Ett av mina tre träningspass på MTB var med förbundskaptenen Ljungberg vilket resulterade i att jag körde in i tre granar. Det bör nämnas till mitt försvar att jag körde en odämpad 26a med stålram. Jag har därmed blandade känslor för det här med MTB. När jag överblickar mina svaga och starka sidor ser det ut som följande:

Styrkor: Uthållighet, kondition, syreupptag, skogsväg, backar, enklare stig med andra ord fysik.

Svagheter: Skarpa kurvor, branta backar där du måste hoppa av cykeln – springa – hoppa på cykeln, löst underlag med andra ord teknik. 

Snart börjar mitt nya liv. Om 20 dagar ska jag vara en MTB-cyklist.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Bli inte den som kör på en katt.


”Mattia!
Någon kom ut ur kontrollrummet och skrek: Din kompis var här och letade efter dig.
Någon närmade sig med snabba steg, men saktade in.
Och sa: Alessio var här någonstans…
Tystnad.
Vad har hänt…?
Ett vinddrag. Det snöade järnfilspån och frömjöl.
Jag tror att jag har kört på en katt.
En katt.”

I ett inte allt för avlägset årtionde fanns en tid då cyklister och bilister kunde färdas tillsammans i trafiken. Bilisterna var inte stressade, cyklisterna fick motionera förhållandevis obehindrat och människor mådde bättre. Det var för bra för att vara sant, säg det välstånd som varar för evigt. Den vackra idyllen raserades dagen då bilarna kunde – och därmed var tvungna – att ta sig fram fortare. Cyklisterna skulle bort.

Cyklisterna förpassades till trottoarerna. För att indoktrinera det – enligt bilisterna – lyckade äktenskapet mellan gångtrafikanter och cyklister breddades trottoarerna och fick namnet gång- och cykelväg. Tvångsäktenskap är förbjudet i vårt avlånga land men här skulle gångtrafikanter tvingas leva med cyklister. Båda parter upplevde snart relationen som oerhört påfrestande. Cyklisterna kände att de inte fick leva ut sin fulla potential – att gångtrafikanterna hejdade dem, tvingade dem till att långa omvägar samt ständigt vara uppmärksamma för att undvika konflikter och faror. Gångtrafikanterna kände sig hotade, deras frid hade blivit störd. Den laddade relationen mellan gångtrafikanter och cyklister späddes dessutom på eftersom bilisterna – de som tvingat fram tvångsäktenskapet från första början – också skulle sätta ramarna och förutsättningarna. Relationen blev ohållbar och cyklisterna målades upp som den hotfulla parten. Cyklisterna skulle bort. 

Likt Robin Hood och hans rövare (som senare blev hjältar) flydde cyklisterna till skogs för att bida sin tid och växa sig starka till antalet med förhoppningen om att en vacker dag återvända för att kunna leva i symbios med andra trafikanter. Bilisterna och gångtrafikanterna lät dem hållas men snart växte sig hatet mot cyklisterna stort igen inom nya grupper där ute i skogen – markägarna och skogsvännerna. Cyklisterna skulle bort.

Jag kommer ihåg en dag när jag cyklade på gång- och cykelvägen utmed Vätterstranden i Jönköping. Eftersom jag alltid gjort detta med skräckblandad förtjusning så höll jag låg hastighet och markerade tydlig min position ute i den ena kanten. På långt håll såg jag två kvinnor komma promenerande och varningsklockorna ringde direkt. Människor som promenerar i träningskläder och hörlurar bör man vara varsam med. Min rädsla var befogad för i samma stund som jag passerade tog den ena kvinna tag i mig, skrek och tryckte upp mig i ett rött plank som går utmed gång- och cykelvägen. Min nya styrlinda bytte färg till falu röd och Dura-Ace-reglaget fick sina första repor. Där satt jag upptryckt som ett frimärke mot planket och jag sa ingenting. Jag cyklade bara därifrån. 

Låt oss leka med tanken att jag från och med imorgon började bete mig som en bilist på cykelbanan. Jag skulle cykla så fort jag kunde – även när det är ytterst olämpligt. Jag skulle skrika könsord och hota dem som var i vägen. Jag skulle köra så nära som möjligt när jag passerar någon med barnvagn för de tar så jävla mycket plats, de sinkar mig så jävla mycket och dessutom är det så jävla kul att skrämma dem. Jag skulle spruta sportdryck i ögonen på alla småbarn. Fotgängare är så jävla löjliga och det skulle jag tala om för dem. Tror ni jag skulle få spendera nästkommande helg på Länssjukhuset Ryhovs psykavdelning eller i häktet på polisstationen? 

Den proportionerliga fartskillnaden mellan mig/gångtrafikant är mycket större än mig/bilist då jag oftast färdas i 30-50km/h på vägar där det är 50-70km/h. Majoriteten av bilister är dessutom mer förutsägbara än t.ex. barn på en gång- och cykelväg. Därmed känner jag mig oftast mycket bekvämare på en väg men i de fall där jag vet att jag sinkar trafiken för mycket, i de fall då jag vet att det går smidigare på gång- och cykelvägen – då väljer jag gång- och cykelvägen. 

En cyklist som cyklar på en väg utgör inget hot för bilisten. Bilisten utgör däremot ett hot för cyklisten – särskilt om bilisten i fråga väljer att tuta vansinnigt för att sedan köra om snabbt och nära. Det bör påpekas att bilisten som kör om en cyklist, eller flera cyklister, är lika mycket potentiellt dödshot som den som går omkring på staden med ett laddat vapen. Detta förser bilisten med ett oerhört ansvar, ett ansvar som inte bör missbrukas. 

Någonstans får jag för mig att det är stressen och avundsjukan hos bilisterna som förvandlar cyklisterna till måltavlor, hinder och hot. Cyklisterna har det där som du inte har bakom ratten just då – de har fritid, de är vältränade och till råga på allt måste du köra om dem. Det är också en fråga om presitge. Jag har blivit omkörd och tillrättavisad på sjuttiosträcka när jag håller sjuttio med cykeln. De få hjärnceller en del har klarar faktiskt av bemästra tre pedaler – varav en går att trycka i botten. Du kan köra snabbt i en bil. Vad duktig du är. Låt oss applådera för alla som någon gång kört en bil i över 170 km/h. Vi är framgångsrika och eftervärlden kommer att minnas oss. 

Jag upplever dessutom att aggressiviteten i trafiken ökar kring högtiderna. Det är då många av dessa cykelhatande bilister dricker mera sprit, de tvingas att träffa sin släkt, de inser att livet aldrig blev mer än drägligt och varje ledig dag innebär mer jobb i nästa vecka. 

Tänk dig själv att du vaknar upp den första maj med huvudet tungt av bakfylla. Du äter din ostmacka och frugan sin kvarg. Frugan som inte släppte till i natt heller. Barnen kan ju höra. Du dricker ditt bryggkaffe. Det är vår men du måste skrapa bilen. Familjen ska åka iväg på kosläpp vid åtta. Barnen dröjer, frugan dröjer. Du måste kolla jobbmailen innan ni åker – även om du är ledig. Sen står du där och kollar på korna som springer. Kossor är allt bra dumma. Du fryser. Barnen gnäller. Det är mycket folk. Men Arla bjuder i alla fall på kaffe och bulle. Farsan sa ju alltid att den som bjuder dig på kaffe, den kan du ta för en riktig vän. Innan du startar bilen kollar du jobbmailen. Bara två dagar av ledighet kvar nu – innebandymatch för barnen imorgon och sen lite lugn och ro på söndag. Då ska du börja förbereda dig lite för jobbet så att du slipper jobba så mycket i nästa vecka. Ett smart drag. Det dröjer innan alla bilar kommer iväg från åkern. Folk kör som idioter (men aldrig jag). Barnen är hungriga. Du vill hem. En cyklist. Jag kommer förlora fem sekunder. Fem sekunder. Dessa jävla cyklister som inte ska vara på vägen. Om den jäveln till cyklist bara hade cyklat på cykelvägen hade det varit bra väder idag, jag hade inte behövt åka till kosläppet, jag hade fått ligga och farsan hade fortfarande varit här. Fan. Jag ska tuta. Sen ska köra förbi – så jävla nära och så jävla snabbt som möjligt – för att visa att cyklister inte hör hemma på vägen. 

1001

1002

1003

1004

1005

Fem sekunder. En obefintlig stund, ett ögonblick. Men du får leva med konsekvenserna i en evighet. Bli inte den som kör på en katt.

”Vad har du gjort? Stammade någon, något, allt lägre. Uppspärrade ögon stirrade på blodpölen som blänkte i den glödheta solen. Klumpar, benflisor som låg utspridda bland valstrådsrullarna, bland tonvis av silverglänsande stål. Det kunde omöjligt vara en människa. […] Hans hjärna fortsatte att säga ’katt’. Hans hjärna fortsatte att upprepa ’katt’ och inget annat. […] Inte Alessio. En katt”. 

                                                            (Avallone, 2012, s. 375-378)

 

Avallone, S. (2012). Stål. Stockholm: Natur & Kultur.

Antal kommentarer: 12

Göran

Fantastiskt bra skrivet. Bland det bästa jag läst om cyklister/bilister/gångtrafikanter. Hoppas bara att många många många får möjlighet att läsa det.


Bitte Håf

Så väldigt väldigt bra. Bäst.


Raymond Bergmark

Välskrivet och nyanserat!


Pelle

Mycket bra. Jag delar.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

När vi lyssnade på musik från Holland och det kändes som ’Populärmusik från Vittula’ fastän vi var på Hammarö.


På fredag är det åter dags för Hammarö 3-dagars. Trots att tävlingen bjuder på sammanlagt tre höjdmeter och inte passar mig överhuvudtaget så längtar jag dit. Tävlingen får mig nämligen att tänka tillbaka på den ikoniska resan jag gjorde dit år 2010. Alla resor jag gjort till cykeltävlingar – speciellt etapplopp – har varit minnesvärda på sitt eget lilla sätt. Det som gjorde Hammarö 2010 till något utöver det vanliga var den explosiva sammansättningen av personer på en liten yta med väder och omgivning som förde dem samman.

Med på resan var jag, Karl Immelsjö, Daniel, pappa och Philip Lindau. De förstnämnda fyra utgjorde den vanliga konstellationen till cykeltävlingar det året men till Hammarö hade vi lyckats övertala Philip att hänga med oss. Eftersom jag och Karl ännu var unga och oförstörda så var Philip en stor förebild. Philip gjorde då sitt första år i elitklassen efter att ha blivit svensk juniormästare 2009. Tidigare under säsongen hade Philip vunnit en tävling i Tyskland där större delen av startfältet varit professionellt. Philip återgav historien om hur han vunnit loppet minst hundra gånger under resan och jag kommer ihåg den än idag: Philip har glömt att ladda sitt batteri till di2-växlarna när han åker till Tyskland för att tävla över helgen. Batteriet tar slut efter lördagen men genom att låta det ligga på ett element natten till söndagen så återfår det lite kraft. Nästa dag fungerar Philips växlar – till en början. När batteriet tar slut lägger Philip ner på 53×11, vinkar adjö till klungan och kastar loss solo. Jag och Kalle tröttnade aldrig på att höra den berättelsen. 

Eftersom alla fem med cyklar inte fick plats i en bil så hyrde vi en buss. Bussen utröstade vi med en transmitter som vi nyligen köpt. För den som inte vet vad en transmitter är så var det föregångaren till AUX i bilen. Genom att koppla din telefon till transmittern kunde du spela din musik via en radiofrekvens. Transmittern kom att spela en avgörande roll i denna resan.

Efter att vi kört bil på cykelbana och hämtat Philip i Skara tog han snart över transmittern och började spela house. Givetvis hade vi hört elektronisk musik innan men inte ren house. Jag och Karl kastades tillbaka i sätena av den tunga basen när Philip gick igenom live-set efter live-set. Philip spelade låtar som några månader senare kom att bli sommarplågor. Det var som hämtat ur Populärmusik från Vittula när Matti och Niila smyger in i syrrans rum och sätter igång en skiva med Beatles. Att vi dessutom blev introducerade till detta nya av vår förebild gjorde det hela ännu större. När jag kom hem var mina musikvanor för evigt förändrade.

Ett brak! Åskan slog ner. En kruttunna brann av och sprängde rummet. Syret tog slut, vi slungades mot väggen, låg fasttryckta mot tapeten medan kåken snurrade i rasande fart. Vi satt fast som frimärken medan blodet pressades in i hjärtat, samlades i en tarmröd klump innan allting vände och sprängdes åt andra hållet, ut i fingrarna och tåspetsarna, röda spjutlinjer av blod i hela kroppen tills vi gapade kvävda som fiskar.

Efter en evighet avstannade virveln. Luften susade tillbaks in genom nyckelhålet och vi splattade ner på golvet i små fuktiga högar.

Rock ’n’ roll music.

(Niemi, 2000, s. 71-72) 

På kvällen när alla gått till sängs på campingen och pappa var iväg för att borsta tänderna smög jag, Karl, Philip och Daniel ut till bussen. Vi kopplade in transmittern, startade bilen och vred upp volymen på max.

Det är inte så att jag gillar house mer än någon annan musikgenre egentligen. Däremot associerar jag tillbaka till Hammarö 2010 när jag lyssnar på house. Ibland är omgivningen, sällskapet och stunden den där första gången viktigare än allt annat. Nu hinner jag inte gå igenom alla minnen från Hammarö 2010 men förutom introduktionen till house var det även: Resan där jag fick låna ett par Oakley Radar, resan där jag och Karl skrek i duschen av smärta eftersom vi tagit för mycket liniment på benen, resan där vi bodde fem killar på några få kvadratmeter samt resan där vi hade många gemensamma stunder och njöt av varandras närvaro på campingtoaletten utan att veta det.

Mellan Folkabo och Bäck ute på Västgötaslätten finns en tre kilometer lång sträcka som går över ett öppet fält. Från Bäck till Folkabo går den i rak nordlig riktning d.v.s. jag brukar passera där på vägen hemifrån. På andra hållet – från Folkabo till Bäck – går vägen helt logiskt i sydlig riktning och jag brukar oftast passera där på vägen hem. Såhär långt verkar det kanske vara en trevlig liten väg – och det hade det varit om det varit för det faktum att det blåser sydvästlig vind här nio av tio dagar om året. Sträckan från Bäck till Folkabo är därmed mycket trevlig men på andra hållet – från Folkabo till Bäck – är sträckan synnerligen otrevlig. På ett av mina första ensamma distanspass kom jag dit med tio mil i benen, snöstorm och istappar under näsan. Halvvägs till Bäck började jag skrika rätt ut; ”om du vill döda mig Gud så får du ta i mer, döda mig direkt istället för att låta mig lida”. Jag hörde knappt min egen röst och Gud hörde uppenbarligen inte heller mina böner då jag slutligen kom fram till Bäck med livet i behåll. Idag kan jag passera samma sträcka och för undantagets skull ha medvind – men jag tycker likväl att att det går tungt.

Det är nämligen så vi människor fungerar – vi arbetar med minnen och associationer. Har du en favoritrunda på cykel? En favoritväg? En favoritbacke? Har du någon favoritmat? Någon favoritöl? När du svarar på frågorna kommer du antagligen att tänka på minnen då du hade de där bra benen, det rätta vädret eller det rätta sällskapet. Det är likadant om vi vänder på det: Vilka backar gillar du inte? Vilka rundor känns långa och sega? Vilken mat tycker du är äcklig? Problemet med dålig skolmat handlar inte alltid om dålig skolmat – många elever hatar skolmaten eftersom de hatar omgivningen. Det finns de som förnekar kärlek vid första ögonkastet men sanningen är som sådan att just våra minnen – i synnerhet det första – i många fall bestämmer vad vi tycker om någonting.

Samtidigt är det viktigt att inte romantisera våra minnen och det förflutna allt för mycket. Det finns de som påstar att det var bättre förr. Vad exakt de menar med förr är inte helt klart; var det förr när de var unga och friska, förr när de ännu var sperma i pappas pung eller förr när dinosaurierna härskade över jorden? Det mesta pekar på att världen utvecklas och långsamt blir bättre – särskilt om vi sjävla vill det. Varför ger jag mig inte in på i detta blogginlägg utan nöjer mig med att konstatera att AUX är mycket smidigare än transmitter.

Niemi, M. (2000). Populärmusik från Vittula. Stockholm: Norstedts Förlag.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Den gode, den onde, den fule


Dagen efter studenten var jag arbetslös, osäker på min framtid och i samma skick som de flesta andra studenter när jag satte mig ner i baksätet på lagets bil på väg till Helsingborg. På söndagen, alltså två dagar efter studenten, skulle vi köra en dansk cuptävling strax utanför Helsingör. Min form var egentligen ganska bra men mitt huvud var någon helt annanstans så jag låg och slirade längst bak hela tävlingen och klippte sista gubbe efter sista gubbe när de åkte av. Efter tolv mil kom det plötsligt in några hästar i klungan och sparkade bakut. Klungan splittrades tack vare detta och jag hamnade i en grupp med Stefan Schumacher som svor på minst tre olika språk. 

Samtidigt som vi började jobba för att komma tillbaka till klungan började det ösregna. Laget jag körde för åkte på de sämsta däcken som någonsin tillverkats. De var smala, hårda och hade inget grepp i väta. Det släppte för mig i varje kurva och tillslut körde jag rakt in i Schumacher när det släppte i en rondell. ”Eyy, take it easy man”, sa Schumacher och vi lyckades med att hålla oss på hjulen. I nästa kurva gled jag omkring som en ål igen och snart tappade jag kontakten med min grupp och bröt. Detsamma gjorde alla andra i min grupp. Schumacher tog antagligen tag i en bil för några varv senare satt han i täten och gasade igen med ett belåtet leende på läpparna. Efteråt satt vi i teambussen och jag kände mig mer förvirrad än någonsin tidigare i livet. Jag visste knappt vem jag var, var jag var samt varför och jag hade dessutom tappat allt förtroende för cyklister. Världen skulle aldrig bli densamma igen. Nu, knappt två år senare grips jag av samma känsla. Den här gången handlar det inte avslutad skolgång eller cykeltävlingar – Bradley Wiggins har slutat cykla.  

Jag följer proffscyklingen av två anledningar. Bröderna Ludvigsson och Bradley Wiggins. Bröderna Ludvigsson för att de är vänner – Wiggins för att han var min hjälte. Dessvärre slutar det inte där. Wiggins var mer än min hjälte. 

Bradley Wiggins var för mig den gode, Blondie – spelad av Clint Eastwood – i Den gode, den onde, den fule. Froome var Tuco, den fule, och alla andra representerade den onde, Angel Eyes. Precis som Blondie så var Wiggins sin egen man. Wiggins ville vinna Tour de France och det byggdes ett helt lag kring honom. Wiggins misslyckades, han hånades och ifrågasattes men tillslut vann han touren år 2012. 2013 tog istället Froome, den fule, över. Istället för att bråka med Tuco valde Blondie, som den gode man han är, att dela på skatten. Wiggins utmanade inte Froome om kaptensrollen utan valde istället att satsa på Paris – Roubaix. Återigen blev han bespottad och ifrågasatt och denna gången kanske än mer än efter det katastrofala försöket att vinna Giro d’ Italia 2013. Förvisso vann Wiggins aldrig Paris – Roubaix men han blev 8:a respektive 18:e man 2014 och 2015 – båda gångerna mindre än en minut bakom segraren. Om någon år 2005 sagt att Bradley Wiggins skulle avsluta karriären som vinnare av Tour de France och en allvarlig utmanare i Paris – Roubaix hade ingen vågat satsa ett sketet korvöre och absolut inte en handfull dollar.

Bradley Wiggins pratade inte om vilka cykeltävlingar han skulle vinna. Han pratade om dem. Sen vann han dem. 

Bradley Wiggins vann tempo-VM med skägg i ansiktet. Med. Skägg. I ansiktet. Herregud. Skägg. 

Skägg i ansiktet. 

Bradley Wiggins var en enastående atlet men samtidigt inte mer än en människa. På toppen av sin karriär 2013 – efter vinsten av Tour de France och OS-tempot i London – rökte han en cigarett. Efter vinsten på tempo-VM 2014 drack han en Mahou Cinco Estrellas. Förra månaden på Mallorca letade jag som Blondie, Tuco och Angel Eyes efter skatten på 200 000$ över hela ön efter denna öl men förgäves då jag endast hittade Mahou Clásica och Mahou Negra. Besvikelsen var total när jag inte kunde hitta detta gemensamma band som skulle förena mig med min idol. Jag hann aldrig dricka en Mahou Cinco Estrellas innan Wiggins slutade cykla. Zayn Malik slutade i One Direction. 

Bradley Wiggins var mer än en cyklist och människa. Han var Sir. Bradley Wiggins och en av de mest välklädda personerna i världen. De svarta strumporna, de höga skoöverdragen och skägget är några av trenderna där Wiggins varit högst delaktig i skapandet. Sir. Bradley Wiggins hade karisma. 

Min historielärare på gymnasiet sa att många svenskar upplevde känslan av att ha förlorat en anhörig när Palme blev skjuten – en känsla som skapade ett vakuum efteråt. Så känner jag idag när Sir. Bradley Wiggins slutat som cykelproffs. Wiggins var mer än en idol för mig. Wiggins var som en del av mig i proffsklungan, ett proffs som jag kunde identifiera mig i (bortsett från skägget). Wiggins var den gode, Blondie, men han är död nu och kvar finns bara Tuco och Angel Eyes. Den som har sett Den gode, den onde, den fule vet att filmen inte slutar så. Hade den slutat så hade det varit en jävligt dålig film. 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Testcykelskytte.


Efter nio dagar på cykelns förlovade ö – Mallorca – har jag lyckats skapa den nya sporten som Sverige med hundra procents säkerhet skulle vara världsdominerande i. Det bör betonas att denna idé inte är ur sig självt kommen. Under de nio dagarna på Mallorca var vi ute på cykeläventyr från fem till nio timmar om dagen. Det var i slutet på dessa långa dagar, i limbot mellan utsvulten och proppmätt, som dessa sjuka tankar började gro. Jag kallar den nya sporten testcykelskytte:

Testcykelskytte går ut på att två eller fler testcykelskyttar sitter i en ring (eller jämte varandra) och kör intervaller på förutbestämda watt. Varje testcykelskytt är också försedd med en luftpistol. Samtidigt som varje testcykelskytt ska ta sig igenom intervallerna finns också möjligheten att beskjuta sina konkurrenter. Till en början finns hundra skott i luftpistolen. De som genomför intervallerna på watten som krävs får hundra nya skott. Klarar du inte av att pressa rätt antal watt måste du klara dig utan ammunition.

Hur vinner någon en tävling i testcykelskytte? Den som vinner är helt enkelt den som sitter kvar längst på cykeln – med andra ord den som kan härda ut med smärtan allra längst. I testcykelskytte finns inget utrymme för hjulsugare och andra veklingar. Taktiker gör sig inte besvär. Testcykelskytte är sporten för de allra hårdaste människorna. 

Först och främst kämpar alltså testcykelskytten mot den fysiska smärtan från att köra testcykel. Det finns inget som är så övervägande smärtfullt som testcykel. Att kunna nämna en rolig sak med testcykel är kriterium nog för att bli inskriven på psyket. För det andra tillkommer smärtan från motståndarnas artilleri. Kombinationen av testcyklar i en unken källarlokal, intervaller och skjutvapen maximerar den mentala och fysiska smärtan. Den optimala testcykelskytten älskar att lida och hatar att se andras framsteg. Ser testcykelskytten att någon annan pressar på höga watt skjuter han såklart extra mycket på denna konkurrent. 

En annan detalj med testcykelskytte är klädseln – kavaj, skjorta och vanliga byxor. Klädseln fyller ingen funktion och den enda anledningen till att testcykelskyttar använder denna klädsel är för att det är snygg. Detta kanske låter fåfängt men då bör du ha i åtanke att du själv antagligen cyklar runt med rakade ben och vita strumpor enbart eftersom det är – just det, ja – snyggt. 

Eftersom testcykelskytte är en modern sport tävlar alla tillsammans – barn, kvinnor och män. Givetvis är barnen chanslösa eftersom barn alltid tycker att allting ska vara roligt. Testcykelsäsongen lider i skrivande stund mot sitt slut och till helgen kommer VM att gå av stapeln i Åre. Det är tjugonde året i följd som Sverige arrangerar VM och samtliga VM har vunnits av en svensk. De tre stora favoriterna i år är Mona R.K. Borg, Steijn An Siikte och Tabata Intervalliev.

Mona R.K. Borg är testcykelskyttets svar på Eddy Merckx och Marianne Vos – hon har vunnit allt som går att vinna och lite därtill. Mona R.K. är född och uppvuxen i Skara, där hon även gick på gymnasiet med specialinriktning testcykelskytte. Hon har vunnit VM de senaste tio åren och går återigen in som storfavorit. Spelbolagens odds på att Mona R.K. vinner VM 2015 ligger på minus. Detta innebär att den som spelar på Mona R.K. får betala spelbolagen i sann minusränta-anda. I en intervju inför VM 2014 skulle Mona R.K. ange tre egenskaper hos den perfekta testcykelskytten. ”Smärttålighet, smärttålighet, smärttålighet och förmågan att inte tänka så mycket”, svarade Mona R.K. Bevisligen ska den framgångsrika utövaren av testcykelskytte vara lite dum i huvudet.

Steijn An Siikte kommer från Nederländerna. Hans karriär som idrottare började på skridskor men efter en olycka där en skridskoskena skar sönder hans nervsystem gick han över till testcykelskytte. Tabata Intervalliev är född i Sibirien med en japansk mamma och rysk fader. Fadern bestämde tidigt att hon skulle bli en stjärna inom testcykelskytte och sedan dag ett har hon drillats av sina föräldrar. Nu tillhör hon en av storfavoriterna blott 19 år ung.

Det bör här nämnas att jag inte valt att presentera två av tre framgångsrika testcykelskyttar som kvinnliga för att framstå som en radikal feminist. Sanningen är den att män, som vi alla vet, har en överkänslig punkt. Detta är en nackdel som kvinnliga testcykelskyttar lärt sig att dra fördel av. Männen inom testcykelskytte har såklart protesterat högljutt mot detta och önskat införa ett förbud emot skytte mot intima kroppsdelar. Förbundet har sagt att en sådan regel givetvis vore rättvis men de ser ingen naturlig lösning på problemet – män och kvinnor är ju trots allt olika. I en nyligen utgiven rapport beräknas ett regelförslag vara utarbetat tidigast 2101. Tills dess ombedes männen hålla käft och vara nöjda med läget.

Slutligen vill jag presentera testcykelskyttes officiella slogan: ”Börja med testcykelskytte – kom ner i källaren och träffa lite folk.”


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Repris: Den förnedrande damcykeln.


På grund av tidsbrist kommer jag under denna samt eventuellt nästa vecka publicera några riktiga diamanter från min gamla blogg för att hålla mitt mönster med ett inlägg per vecka igång. Den första diamanten är en stenhård vrist rakt upp i krysset som handlar om världens två kanske mest intressanta saker; cykel och genus. 

*****

En gång mötte jag Muskel-Mange vid kanotklubben. Muskel-Mange brukar alltid vara glad och trevlig men just denna gången var Muskel-Mange rasande å det grövsta. Muskel-Manges fru hade sålt sin sportiga cykel med växlar och skivbromsar för att istället köpa ett riktigt åbäke till klassisk kärringcykel. Eftersom cykeln vägde byst gick den inte att transportera hem på bilens tak så Muskel-Mange hade blivit beordrad att cykla hem med den rosa skapelsen. Eller cykla, både jag och Muskel-Mange visste att han skulle behöva gå merparten av de 1,5 milen hem till Bankeryd. Innan jag och Muskel-Mage skiljdes åt försökte han lyfta cykeln – det gick inte trots att vi kallar honom M-U-S-K-E-L-MANGE.

Precis som Muskel-Mange så hatar jag damcyklar över allt annat. Damcyklarna är den största förnedringen mot det kvinnliga släktet som existerar på vår jord. För de är förnedrande. Männen som konstruerar och designar damcyklar vill att tjejer ska behöva gå av sina cyklar och leda dem medan pojkarna cyklar glatt förbi. Extra glada blir dessa män om de – när tjejerna stiger av cykeln – kan få en skymt under kjolen. En sådan syn kan dessa män senare framkalla i sitt fotografiska minne och skatta sig lyckliga över i en hel vecka.

För att mer eller mindre tvinga fruntimmer att stiga av sina cyklar i varenda motlut är damcyklar för det första hjälplöst tunga. För det andra utrustas de nästan alltid med endast tre växlar i navet – växel ett för platten, växel två för platten och växel tre för platten. Istället för sadel brukar tillverkarna smälla på en soffa där sittbenen kan skvalpa runt och i varje tramptag går ungefär 100 watt åt miste.

En damcykel från okänd tillverkare modellnamn: Ingrid 95-bast Golden Wedding Edition

Damcyklar är jävligt fula. Eftersom damer ska cykla med klänning, vilket vi alla vet, har något stolpskott till designer bestämt att alla damcyklar ska se ut som valthorn. För att inte klänningen ska åka in i hjulet monterar tillverkarna kjolskydd och vips så väger cykeln fem kilo extra. För att få den där sista lilla touchen sätter de på så många cykelkorgar att en hel skolklass kan spela basket-fia-med-knuff.

Jag vet inte säkert, men om damcyklar hade ordentligt med växlar och vägde mindre än 20 kilo tror jag de flesta kvinnor skulle kunna cykla för egen maskin även i värsta backarna och smidigt kunna manövrera sig genom stadstrafiken. Nu är det bara ett fåtal starka och tekniska som klarar det. Cykeltillverkarna ser inte lösningen på problemet som att tillverka funktionella damcyklar utan istället lanserar de elcykeln. Elcyklar för damer är lika fula och klumpiga som vanliga damcyklar men med en motor för att hjälpa alla hjälplösa kvinnor.(?)

Damcyklar av modell valthorn med navväxlar borde förbjudas. De är inte bara ett hån gentemot kvinnor utan även ett hån gentemot andra cyklar. Cykeltillverkarna borde sälja ordentliga cyklar istället – det skulle bidra till både ökad folkhälsa och minskad klimatpåverkan. Roligare cyklar skulle också bidra till att fler upplever det som roligt att cykla.

Hade jag varit Muskel-Mange den där dagen hade jag kastat ut cykeln i Vättern. Damcyklar med navväxlar gör sig bäst som tunga ankare.

*****

Genom att såga damcykeln i egenskap av tävlingscyklist vill jag attackera patriakatet från ett nytt håll med en hänsynslös salva humor. Jag vet mycket väl att korgarna och pakethållarna fyller en funktion för den som inte tävlar på sin cykel men snälla vi kan väl åtminstone komma överens om att det är obeskrivligt fult?

Antal kommentarer: 13

svea

Fast det är ”tyvärr” så att det blir svettigt av att köra långt (15 km) på en 11 kg tung citybike vilket inte riktigt är fallet med en drygt 20 kilos elcykel. Speciellt på vintern är skillnaden ofantlig.


Julia

Marcus, du är säkert en duktig tävlingscyklist. Tyvärr var det här en riktigt usel text. Den var inte rolig, kanske skrattar du och dina träningskompisar åt grabbhumorn i din text. ”Attackera patriarkatet från ett nytt håll med en hänsynslös salva humor”. Kanske menar du att man ska läsa texten såsom ironisk. Jag är ledsen, det funkar inte.

Om Muskel-Mange inte klarar att lyfta en damcykel, lär han vara mer Mange än Muskel. Orkar han inte cykla 15 km på en damcykel, lär han inte vara speciellt vältränad.

Vad valthorn har med damcyklar får du gärna utveckla. Är en racercykel en tvärflöjt?

Jag hoppas tidningen kan avstå från den här typen av stereotypa grabbtexter.


Bengt

Julia, jag tror bestämt att du missat hela syftet med Marcus text. Det här är ingen raljerande text mot tjejer , det är ju precis tvärtom. Han tycker bara att själva modellen av cyklar inte är särskilt snygg.


Sara

Ja oj, så olika man kan uppfatta det. Jag tyckte texten hade feministiska inslag. Men så är jag också skraj för de där damcyklarna. Att bromsa med fotbroms, att svänga är som att försöka gira med en tanker, och dessutom är det helt omöjligt att stå upp och cykla i en backe. 20 kilo cykel är väldigt mycket cykel.


kerstin

Lysande exempel på hur kvinnor ska kunna fortsätta vara snygga och/eller slita medan männen glider fram (jämför med skor). Texten är kul! Tack!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in