Premiär för Långloppscupen 2020 digitalt – ett drömläge

Premiär för Långloppscupen 2020 digitalt – ett drömläge


Imorgon, den 9 maj, så skulle Långloppscupen år 2020 starta med Billingeracet i Skövde. Jag skrev in detta i min kalender för länge sedan med stora bokstäver. Den tuffa tävlingen är alltid en värdig start för säsongen. Dess startbacke har figurerat i min skalle under flera av vinterns trainerpass. Nu kommer Billingen, som bekant, inte gå av stapeln imorgon. Men Långloppscupen 2020 drar ändå igång – på sitt sätt.

När jag designar ett Långlopp ingår Vättern-utsikt

Såhär skriver Långloppscupen på sin hemsida om helgens event;

För att vi alla ska få en utmaning, känna spänning och en behaglig trötthet efter en dag i skogen så kör vi på Långloppscupen två helger med digitala utmaningar under maj månad genom #MitsubishiDIGITALmtbChallenge. Upplägget är att du som deltagare kör en cykelutmaning samma helg som två av våra deltävlingar skulle gått, 9-10 maj (Billingeracet) och 23-24 maj (Lida Loop). 

Det blir två ”digitala” långlopp med utmaningar innan, under och efter. Totalt är det 10 utmaningar per helg som gör att du som deltagare är med och tävlar om priser från våra partners. Grundkriteriet är att köra hela, halva eller ungdomsdistansen (loggad i smartphone eller cykeldator med gps). 

Läs mer om det på Långloppscupens hemsida här.

Om det vore så att jag skulle köra Billingeracet imorgon, hade jag varit en nervös och hispig person just nu. Hade haft skallen full med problem som: vilka däck ska jag välja och vilket tryck ska jag pumpa dem med? Hur många gels ska jag stoppa i fickorna? Kommer jag verkligen att orka upp för den första backen eller kommer hela startfältet att cykla ifrån mig?

Men! Med cupens nya upplägg får jag faktiskt chansen att istället dra min egen bansträckning. Och därav kanske bli en lite mer lugn och harmonisk person än den jag skulle varit inför en tävlingspremiär IRL. Jag kan helt enkelt designa en långloppsbana som passar precis mina behov.

Jag gillar att cykla i backe – men föredrar att hinna värma upp först – inte gå från 0 till full gaz som en alltid måste på starten i Billingen. När jag ritar min egen bansträckning kommer alltså starten vara platt. Antagligen ingår även Vätternutsikt (bild ovan). Och det kommer vara förbjudet att armbågas och tvinga ut sina medtävlande i vägkanten. Givetvis är det också egen damstart.

Dessutom har jag möjligheten att välja vilka personer jag ska cykla med. Det blir antagligen i sällskap av någon som är lite starkare än mig själv (läs: kan dra mig på banans tyngre delar). När det är jag som designar banan och tävlingen ingår ett OBLIGATORISKT fikastopp på kanske 30 minuter. Ja – även för dem som kör i elitklass. För varför ska det alltid vara så bråttom på tävling? Man hinner bli trött ändå (se framför er hur Emil Lindgren och Jennie Stenerhag måste stanna i depå 30 min, prata med ungdomarna som delar ut sportdryck och äta banan. Vilken fin tanke!). 

Habo
Pathfinding med inslag av äventyrsmoment – från förra helgens äventyr.

OBS – texten ovan är skriven med viss ironi. Jag hade kunnat betala mycket för att få nåla ett startnummer på min tävlingströja och ha fjärilar i magen inför tävlingspremiär IRL imorgon. Försöker ändå göra det bästa av situationen och sitter därför just nu och skissar på helgens bansträckning med hjälp av Strava Heatmaps (kanske ingår vissa vandringsmoment – se bild ovan från förra helgens path-finding). Hoppas vi ses ute i etern i helgen. 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Vätternrundan i april

Vätternrundan i april


Jag har pratat om att köra runt Vättern alternativt flera gånger. Det vill säga – cykla och minimera stress och maximera fikastopp för en gångs skull.  Men det har aldrig blivit av då jag till vardags är en (lite för) seriös cyklist som antingen 1 – vill ha bra snittfart när jag kör runt Vättern, 2 – inte får in en 12 h dag på cykeln på mitt träningsschema pga ”hinner inte med att vara sliten efteråt och inte kunna köra mina intervaller”.

Som bekant är det mesta upp och ner just nu – därför fick jag äntligen det perfekta tillfället att cykla runt Vättern alternativt. Initiativtagare till rundan var Henrik ”Basen” Johansson, som redan rundat sjön ett par gånger i år. Så fort jag svarade ja till att hänga med älskade jag att falla in i rollen som ”Vättern-cyklist”.

Mös hela veckan av att ha en tydlig uppgift  – la orimligt mycket tid på att fundera över val av utrustning, energiupplägg och allmänt nojande över ”hur jobbigt kan det bli”. Retade gallfeber på min sambo som till sist sa åt mig att sluta kolla SMHI appen stup i kvarten och istället ”klä på dig något och trampa bara”.

På långfredagen var vi ett lagom stort gäng som styrde kosan norrut från Jönköping. Temperaturen var precis över nollan när vi klickade i pedalerna klockan 07. Det var kallt att sitta på en tanig racercykel (årets tredje tur på smala däck för undertecknad), men det gick att uthärda kylan då graderna snabbt steg uppåt och när solen emellanåt tittade fram värmde det gott.

Sara Öberg
Sara Öberg tog uppgiften med stort allvar och hade med sig mängder med energi för en lång dag i sadeln.

I gruppen fanns förutom Basen, Daniel Johansson & David Gunnars (Skoda Team 2019) även mina vänner Sara Öberg, Albin Andersson och Martin Ahlberger – vilka till vardags är seriösa idrottare som inte ägnar sig åt sådana här ”motionärsevent”. En fördel med att tiderna är ur balans är att de kan släppa lite på sina träningsscheman och att jag lyckades lura med mig dem på turen!

Jag tycker att sträckan Jönköping – Karlsborg alltid känns kortare än 100 kilometer, samtidigt som den är väldigt enformig. Men som oftast alltid vid en längre utmaning försvinner de första timmarna iväg snabbt. Man stämmer av med alla i gruppen hur de mår, har lite adrenalin i blodet och njuter av att känna sig pigg (då man vet att detta kommer ändra på sig successivt under dagen).

Serviceteam
Lyxigt med eget serviceteam i Karlsborg.

Plötsligt hade tre timmar och nästan 100 km passerat och vi stannade för första ”depån” / fikan i Karlsborg. Där hade jag lyxigt nog även ett följeteam – mina kompisar Britta-Stina och Håkan med familj.

Vi fortsatte vidare mot Askersund och jag saknade prästen som brukar stå och be för alla som sliter uppför de backar som kommer längs vägen där. Idag var vi ju (för ovanlighetens skull) pigga när vi passerade där samt körde i lagom fart uppförs. Strax innan Askersund börjar den nya delen av Vätternrundans sträckning – då man tar av igenom Askersund och kör via Åmmeberg – Zinkgruvan och Godegård istället för via Hammarsundet till Motala. Den nya sträckan förlänger varvet runt sjön med ca 17 kilometer.

Fantastisk morgon väster om Vättern

Innan vi tog oss an den nya delen av banan tog vi ännu ett glass/fikastopp i Askersund. Det skulle visa sig vara ett strategiskt smart val – den här delen är något helt annat jämfört med de ”motorvägen” påsträckan Jönköping – Askersund. Vägen är smalare, snirkligare och mer kuperad.  Den längsta backen är enligt Strava 2,5 km lång och 3 % i snittlutning. Låter kanske inte så skrämmande – men under Vätternrundan har man cyklat redan 300 km när man kommer dit. Det tror jag kommer bli utmanande för de som ska runt sjön kommande år. Men! Det ska tilläggas att sträckan är himla fin och skiljer sig mycket från resten av vägarna runt sjön.

Jag var tacksam över att inte ha mer än 160 km i benen när vi kom till Zinkgruvan – där och då började jag känna att energin började tryta. Tryckte i mig två koffeingels och längtade till det längre stopp vi skulle ta i Vadstena när. Där började även vinden motarbeta oss, för första och faktiskt enda gången denna dag.

Vätternrundan

När vi stannade i Vadstena gick jag rakt in på en bensinmack, med hjälmen kvar på huvudet, och beställde den största smörgåsen som fanns i sortimentet och en Cola. Jisses vad det var fint att bli trött (såhär i efterhand i alla fall) – även om man sällan är snygg och stilren när det inträffar. Fick gräva rätt djupt (och trycka i mig mat) för att komma upp ur den svacka jag befann mig i. Det hjälpte mycket att vi hade knappa 100 kilometer kvar att cykla av dagens totala 320.

Sträckan Vadstena – Jönköping känner jag till väl, precis som jag känner till vindarna som alltid drar över dess slätter. Vi hade en oskön sidvind ner till Ödeshög och jag var inte så kaxig (läs: låg på hjul). Väl framme i Ödeshög började dock vinden vända till vår fördel (sådant händer aldrig ?!) och när vi började närma oss Gränna var det en fröjd att cykla. Vi kunde hålla bra marschfart och solen speglade sig i Vättern bredvid oss – en fin utsikt jag aldrig hunnit njuta av under Vätternrundan.

Det blev ett sista glasstopp i Gränna innan vi körde de sista avslutande milen hem till Jönköping. Vid det laget var flera av oss rätt mosiga i huvudet efter 8-9 h cyklande. Ännu en glass satt fint. När jag rullade in på gatan hemma hade jag 322 kilometer på klockan och en cykeltid på strax under 10 h. Varvet runt sjön mäter ca 315 km och där hade vi en rullfart på 32,6 km/h och ca 2 h stopp / fikatid. Fina siffror med tanke på dagens uppgift – no stress!

Wahoo

Det är spännande med Vättern – för den väcker så många känslor hos så många människor. Min telefon gick varm med hejarop hela dagen jag var ute och cyklade och många var inne och skrev till mig också på Strava när jag var hemma.

Här finns min Strava-fil för den nyfikne.

Vättern väcker känslor även hos mig. Det har tagit två-tre dagar att återhämta sig från cykelturen (väl värt) och under tiden dyker minnen upp i skallen titt som tätt. Det var en fin dag och det är möjligt att det blir fler sådana här rundor framöver.

Tack alla inblandade för en fin dag i sadeln! Tack för pepp och stabila ryggar när jag var trött.

Hoppas för övrigt att fler personer tar tillfället i akt att runda sjön trots inställd Vätternrunda. Det går väl att säga att jag och de jag cyklade med har banrekordet på ca 12 h just nu – och rekord är till för att slås! Här finns GPX- fil till rundan.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Mer oretuscherat, tack

Mer oretuscherat, tack


Senaste veckan släppte någonting äntligen för mig. Jag kom på mig själv med att känna att jag hade flow igen. Kanske för att den stora besvikelsen av att Cape Epic ställdes in har börjat släppa. Eller för att jag har börjat ställa om skallen efter rådande läge.

Jag såg en hashtag på Instagram som hette # hållhjulenrullande och tycker den är så himla bra. För jag tror att det är viktigt att hålla de delar av vardagen som är möjliga nu just rullande.

Därför ska jag försöka skriva lite mer frekvent blogg för att fylla ut flödet med sådant som inte berör Viruset (vilket jag inte ens tänker nämna vid namn). Det är så lätt att annars hamna hemma i soffan och scrolla nyheter och bli förlamad av allt som inte är möjligt att göra just nu. För egen del är det faktiskt möjligt att leva till stor del som jag brukar göra.

Årets första intervallpass utomhus – 40 / 20 sekundare med min kompis Robin – alltid glad och snabb sparringpartner.

Jag cyklar och tränar mycket för att jag blir en bättre version av mig själv med endorfiner i kroppen + att jag alltid vill bli lite starkare. Detta förändras inte oavsett vilket datum jag sätter en nummerlapp på ryggen igen – år 2021 känns mest rimligt just nu.

Och jag tänkte att jag skulle skriva just om detta – mina tankar kring träningen framöver – och bjuda på lite mer detaljer kring detta. Jag saknar ännu detta i flödet – tankar om träning och viljan att bli snabbare – om siffror, idéer på progression och faktiskt lite skryt också. Har sagt det förut men säger det igen – vill man se information om watt och Zwift-race etc finns det ett överflöd ute i etern. 90 % av detta är dock signerat manliga avsändare. Då vet jag att många tjejer där ute också tränar hårt.

OBS nu generaliserar jag REJÄLT – jag älskar att tjejer bloggar ÖVERHUVUDTAGET men lite mer nyans – av typ siffror, info om lyckade & misslyckade träningspass & tankar kring träning sökes. Finns ingenting jag inspireras lika mycket av som folk som skriver oretuscherat om sin träning och som vågar berätta att de siktar högt.

Ett par personer som jag vill nämna som inspirationskällor för mig är:

Linda Jacobson – som har Sveriges mest oretuscherade och härliga cykelblogg, Nathalie Eklund – som aldrig sticker under stol med att hon satsar hårt och Elna Dahlstrand och Helena Enqvist som bloggar om alla delar av livet som cyklande personer.

Nu kör vi, såhär tränade jag förra veckan:

Måndag: 60 minuter rull + 40 min core & yoga

Tisdag: 120 minuter MTB med min kompis Robin med 3 * 6 (40/20 s ) intervaller @ 120 % FTP + 3*3 min 15/15 s intervaller @ 130 % FTP

10 / 10 poäng till lördagens cykeltur som gick i Ablocs tecken. Fotot är taget på John Bauer – leden.

Onsdag: 90 minuter trainer, med 2 * 25 minuter intervaller @ 90 % av FTP. Varannan minut körde jag 30 s på 120 % FTP. Vilade 5 min mellan seten. Hade ca 15 min upp- och nedvärmning.

Torsdag: 60 minuter styrketräning

Fredag: 70 minuter trainer, styrkeintervaller, 5 * 8 min @ 90 % av FTP och på 60 RPM. 2 min vila mellan seten.

Klassiskt after – bike käk på en helg för undertecknad. Våffla och öl. Skum fyllning på våfflan? Ja det är messmör. Messmör är det mycket järn – note to all ladies.

Lördag: 3h 30 min distans med inslag av 4 * 10 min träningstävlings varv XCO på Vista. På hemvägen körde jag Ablocs fina hemmatävling # ablochomechallenge och hann med att jaga lamor, fika och leta efter fina platser för Instagram-bilder.

Bankeryd
Foto taget från bakre delen av klungan under starten av ett episkt distanspass väster om Vättern.

Söndag: 4h 30 min distans, klassiskt gubbgnet med lagom mycket hets i uppförsbackarna. Jag var långsammast i gruppen jag körde med så de andra fick snällt vänta på mig på toppen av alla backar.

Kommande vecka ska jag försöka köra två fartpass utomhus med klubbträningar som äntligen drar igång. Längre pass med fartinslag , där det är stor risk att bli avhängd och bita styrlinda är jag sugen på! Till påsk blir det nog en hel del distans och veckan därpå en lugnare vecka för att hämta hem träningen.

Foto taget av en extremt nöjd person pga blev kallad ”Mek- Ingrid” för första gången i mitt liv

Lite tankar till detta:

Jag har just nu inget träningsschema. Jag tränar på känsla och på killgissande – plockar russinen ur kakan från diverse podcasts jag lyssnar på och artiklar som jag läser. Min egen idé är att jag vridit tillbaka bandet till den form av träning som jag gjorde i vintras – grundträning. Jag vill inte komma i form nu – det vill jag göra när det blir tävla av (för jag vet att jag endast har några formtoppar i benen per år). Men jag vill hellre inte bli sämre – behålla form och må bra är mina främsta fokus.

Av denna anledning har jag även skruvat ner watten lite på de pass som jag kör – jag tänker inte pressa mig själv till det yttersta just nu. Mitt FTP var 245 watt i februari och då vägde jag strax över 60 kg. Gissar dock att jag gått upp en del i vikt nu och att mitt FTP har blivit sämre – men jag låter det vara så nu. När jag har ett datum för tävlingar blir det mer fokus på  progression igen :).


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Cape Epic – krossade drömmar & försök till ljusglimtar


Det här är ett blogginlägg som jag önskar att jag aldrig skulle behöva skriva. På bara några timmar brann en stor dröm upp framför ögonen på mig. Det kan verka som en parantes i sammanhanget med tanke på vad världen genomgår just nu i samband med corona-viruset. Det är läskigt hur snabbt man kan ändra fokus – från att mest tänka på att cykla och prestera till att släppa alla de tankarna och bara fokusera på att komma hem till trygghet. En lärdom som jag försöker ta med mig när jag ska tackla kommande prövningar här hemma i Sverige framöver, för att förstå dem som alltid lever i en tillvaro med mer osäkerhet än vad jag själv gör för det mesta.

För två veckor sedan skulle jag precis åka till Sydafrika och köra Cape Epic. Coronan hade börjat härja och jag skämtade med någon kollega om att ”ja men blir Cape Epic inställt så är det värsta som kan hända att jag fastnar i Sydafrika. Det blir ju ett jättebra träningsläger. Det finns betydligt värre platser att fastna på och där nere är det ingen som oroar sig över corona”.

För en vecka sedan hade jag precis fått ett mail från Cape Epics organisation med ett klartecken om att loppet skulle bli av. De hade jobbat fram ett sätt att hantera säkerheten kring coronan. Jag befann mig då i Sydafrika och levde high-life med uppladdning inför loppet och den sista nojan släppte i och med det där mailet. Hanna kom ner till Sydafrika i samma veva, och vi fick i alla fall ett och ett halvt dygn med uppladdningen inför det där som jag älskar att göra. Vi läste startlistor, studerade kartor och köpte chips som vi skulle äta om vi vaknade hungriga på natten under tävlingen.

För sex dagar sedan så satt vi på en restaurang i Stellenbosch – jag, min sambo och Hanna. Jag gnällde över att den pastan jag hade beställt (carbo-loading) tog tid att få in. Det var verkligen mitt största problem där och då. Klickade slentrian-mässigt in på mailen och kunde knappt uttala rubriken på det mail jag precis fått. ”Cape Epic cancelled”. Jag bara stirrade på Hanna och jag tror att hon genast förstod vad som hade hänt.

Cape Epic 2020

En dålig nyhet kommer sällan ensam… Vi fick ungefär samtidigt beskedet om att Turkiet (vi reste med Turkish airlines) – hade stängt sina gränser för svenska medborgare. Min sambo skulle resa hem två dagar senare och vi blev givetvis oroliga för vad som skulle hända. Skulle han bli strandad i en källare i botten på Istansbuls flygplats? (eller vad gör man liksom med strandade passagerare?!). Spekulationerna var många och detta pga att det var väldigt svårt att hitta information. Vi satt i timmar i kö till flygbolaget och de hade själva ingen koll på vilka regler som deras stat precis stiftat – de fattade inte att vi ville boka om biljetterna. Samtidigt så ringde folk hemma till UD åt oss för att kolla vad som gällde – och de sa åt oss att absolut inte resa via Turkiet och att vi borde ta oss hem snabbt.

Mitt i alla spekulationer gick allt väldigt snabbt. Jag och Hanna pratade under lördagen om att stanna kvar i Sydafrika under i alla fall en veckas tid – för det enda vi båda ville, det vi laddat för så länge, var ju att cykla mycket tillsammans i Sydafrikas natur. Men i takt med att paniken kring coronan spridde sig i alla nyheter vi tog del av insåg vi att vi behövde ta oss hem så snabbt som möjligt. För att göra en lång historia kort – vi spenderade ungefär tre dygn på flygplatser (för min del 5 st olika…) för att boka om biljetter och ta oss hem. Vi hade en väldig tur som kunde bli ombokade snabbt – för det visade sig att Sydafrika planerade att stänga sina gränser och sina flygplatser inom snar framtid.

Denna känsla av att inte veta vad som hände och om våra nya flygbiljetter gick på flighter som kanske skulle ställas in var riktigt obehaglig. Vi träffade flera skärrade resenärer från hela världen som ville ta sig hem asap och det var flera rykten som gick runt – om flygplatser som stängt, flygbolag som inte flög till vissa ställen osv. Jag hade svårt att sova under dessa dagar och har nog aldrig varit lika psykiskt instabil i hela mitt liv innan. Jag hann faktiskt inte alls fundera över det faktum att Cape Epic också ställts in – allt mitt fokus låg på att få hem mig, Hanna och min sambo. Hade det inte varit för att Hanna och Calle var med mig hade jag för övrigt mått så mycket sämre. De var ett otroligt stöd till en orolig själ. 

Cape EPic 2020

Nu är jag (och Hanna och Calle) äntligen hemma igen – det är en stor lättnad. Den lättnaden är egentligen större än sorgen över att Cape Epic ställdes in. Men jag börjar också smälta vad som hände. Nu när jag landat hemma och släppt det ”överlevnads-läge” jag haft de senaste dagarna. På golvet i mitt vardagsrum ligger högar av vad som kan ses som krossade drömmar. Påsar med energi som jag packat noga inför varje etapp. Alla mina nya, fina och oanvända tävlingskit. Soväcken och pannlampan jag skulle ha på campet vi skulle bo på. Extra cykeldelar som jag tog med i händelse av cykelhaveri. Och de prylarna är bara en bråkdel av all den tid och energi jag lagt ner inför den här tävlingen.

Då kom ändå jag – eller vi – lindrigt undan. Det var ca 1200 deltagare anmälda till Cape Epic. Flera av dem hade utöver startavgiften även betalat för extra boende, mekaniker, massörer osv. Vissa har kanske köpt biljetter till lotteriet i flera år i hopp om att få en plats (alla som vill vara med får ju inte en plats) och även sparat pengar till detta länge. Många hann bara anlända från flygplatsen till race-hotellet innan de fick höra att tävlingen var inställd. Att arrangören kom med detta besked så sent – så att ingen faktiskt hade kunnat undvika att resa ner till Sydafrika – är så försmädligt. Men det talar väl bara för hur snabbt corona-viruset och paniken kring den sprider sig. Jag tror ändå att arrangörenplanerade att hålla tävlingen in i det sista – men sedan blev de stoppade av myndigheter och sponsorer bakom tävlingen. Och med facit i hand var det väl helt rätt beslut – tänk om alla cyklister varit mitt i tävlingen när landet började stänga sina gränser? Vill inte ens tänka på den (ännu värre) panik som uppstått i det fallet. 

Arrangören har ännu inte svarat på om någon kommer ersättas på något vis – kanske i alla fall i form av en startplats till kommande års race. Men jag skulle gissa att det ser mörkt ut. Det enda positiva jag läst om tävlingen är att all mat som deltagarna skulle ätas har skänkts bort till mer behövande.

Förbereder mig på att den kommande tiden kommer bli väldigt speciell. Jag tänker såklart på alla äldre och de i riskgruppen för att bli sjuka och även på de som har det oroligt för sina jobbsituationer osv. Det är riktigt omskakande. Men även på de cyklister som får sina planerade resor och tävlingar inställda – som både Pulskurvan och Maria Karlberg skrev så är det ändå helt OK att vara ledsen över detta. Det finns ju liksom inte bara plats för en slags sorg och oro i hjärtat samtidigt… jag har väldigt svårt att tro att det blir vare sig några tävlingar eller motionslopp inom cykling på en väldigt lång tid framöver.

Vrider och vänder på mig själv för att hitta ljusglimtar som kommer med detta – typ att jag äntligen kan försöka bli mästare på att hitta alla stigar i mitt närområde (håller tummarna hårt för att vi i Sverige inte också sätta i karantän inomhus. Då skulle jag nog behöva anti-deprissiv medicin..). Men det kommer ta tid att ställa om sig. Även om jag tror att det går – jag älskar ju i grund och botten att cykla – även utan nummerlapp (under tävling) på ryggen. Måste bara kalibrera om skallen (som varit inställd på Cape Epic så länge) och göra det bästa av denna situation.

Det här kanske var ett flummigt inlägg. Hoppas det är bra med alla er där ute som läser.

Nu gör jag slut med en viktig person


Om ett dygn sitter jag på planet till Sydafrika. Igår körde jag således vad som kan vara säsongens sista Zwift-pass. Jag har nämligen beställt ljumma kvällar och kortbyxeväder tills jag kommer hem igen i april. Då ska jag bli avställd med besked IRL – för det är bästa receptet på att bli stark. Längtar nästan efter det! Och därför har jag behövt göra slut med en figur som spelat stor roll i mitt liv under de senaste månaderna. Någon som jag spenderat många timmar med, både i med och motgång.

zwift avatar

Någon som funnits vid min sida både när jag haft sämre dagar & funderat på att avsluta min cykelkarriär samt när jag slog nytt PB på FTP förra månaden (jag vet att många av er som läser fattar innebörden av detta).

Vem kan det vara? Jo nämligen min Zwift-avatar. Min egen E-sports ninja.

Igår avslutade jag mitt abonemang på Zwit. Därför kommer här ett tacktal / göra slut-brev i formen ”det är ju inte du, det är jag” till min avatar.

Först och främst: tack för att du aldrig har ställt in ett enda pass. Gud vet hur många timmar jag själv skulle ha snoozat bort om det inte vore för att du väntade på mig (eller ja – det är kanske inte avataren som står och väntar på mig – men mitt träningspass laddas automatiskt in i Zwift och blir bara ”grönt” i kalendern om jag kör det på rätt dag och på rätt watt).

Och tack för alla morgnar som du klickat i pedalen innan jag riktigt vaknat till liv. Då har det liksom inte funnits någon återvändo, då är det bara att trampa på (älskar att avataren ser snabb ut även när en producerar 100 watt. Och har man bara cyklat igång benen 10 minuter så glömmer man oftast att man nyss vaknade snabbt).

Tack för att du alltid har matchande kit och vita och rena strumpor varje gång vi ses. Ja till och med din cykel brukar vara alldeles nytvättad. Och PB-ränder verkar du vara immun emot. (Själv matchar jag sällan mitt kit när jag sitter på trainern. Alla snygga cyklist-influencers skulle avfölja mig direkt om de såg mig sitta på trainern – med bibs anno tidigt 2010-tal och KORTA strumpor emellanåt. Obs denna syn når aldrig dagsljus pga tar sällan selfies från trainern).

avatar

På tal om kit – tack för alla berga-tröjor och sprint-tröjor som du hojat in åt mig. Dessa har fått mig att sitta och småle framför skärmen och känna mig som queen of everything (detta sker ofta tidigt på morgonen av den förklarliga anledningen att min avatar är första tjejen upp för backen för dagen, dvs det var kanske inte stenhård konkurrens om den där bergatröjan just då. Men det är ju endast en parantes i sammanhanget).

Tack för att det inte syns på dig när du börjar få dåligt med energi och egentligen vill stanna vid vägkanten och klämma en gel. Du börjar heller aldrig hänga med huvudet eller få dålig hållning när du är trött (själv brukar jag tappa kadens succesivt under passet och således även börja hänga som en hösäck över cykelns styre efter någon timme på trainern).

Tack för att du låter tävlingshornen växa ut ibland och aldrig bangar att jaga ikapp cyklisten / avataren framför dig. Det har gjort alla intervaller jag kört under vintern så mycket enklare att genomlida.

zwift

Lite statistik från min Zwift. Smäller kanske inte högt för de mest inbitna Zwiftare som kör långpass etc på Zwift, men ganska många timmar har det blivit med min avatar ändå. Och mycket pizza får jag äta för mödan med.

Eller, vi gör ju inte slut egentligen, min avatar & jag. Vi tar ett avbrott. Vi ses snart igen, när mörkret kommer i höst. Eller föresten – kanske kommer jag vänsterprassla inne på Zwift om det blir en regnig vår. Vi får se.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Årets teamkit & pirret inför Cape Epic


Äntligen har Team Sweden Mountainbikes teamkit blivit färdigt. En process som vi startade upp tidigt i höstas när vi bestämde oss för att bilda teamet. Med hjälp från experter på Shimano är jag och teamet nöjda med resultatet. Kläderna är tillverkade av märket Milremo, som hör till Shimano.  Se bilder på kläderna nedan, fotocred till Jesper Andersson.

Milremo

Värt att nämna om kläderna – förutom att purple is the new black! Är att: de är gjorda av återvunnen polyester och producerade i Europa.

Milremo

Notera armarna på tröjan, som är av en ”crit”-modell.

Sweden MTB

Sweden Mountainbikes logga. Så stolt jag är över att få bära den.

I skrivandes stund känner jag mig splittrad – jag ska åka till Sydafrika på fredag enligt plan. Men det väl inte omöjligt att Cape Epic skulle kunna komma ställas in på grund av Corona-viruset. Har inte fått några indikationer från tävlingsledning etc angående detta och jag tror inte att corona-paniken har letat sig ner till Sydafrika ännu. Men med tanke på att flera andra stora arrangemang blåsts av på sistone så känns det väl inte helt orimligt att även detta ställs in.

Jag ställer mig in på att resa men sedan om det blir tävla av eller tre veckors safari nere på plats får vi se. Jag såg en riktigt rolig film om hur man som cyklist kan träna om man fastnar i karantän (några proffslag sitter ännu inlåsta på ett hotell i Abu Dabi efter UAE-tour ). I värsta fall blir det en annan typ av träning som får bedrivas i Sydafrika för min del (obs – ironi. Jag skulle bli extremt ledsen om tävlingen ställs in – men den dagen den sorgen i sådana fall).

Finns ingen anledning till att spekulera i vad som händer om tävlingen ställs in (ännu), så resten av det jag skriver nu är förutsatt att tävlingen blir av. 

Jkpg

Kul på hjul i djupsnö utanför Jönköping i lördags. Foto: Tobias Dahlberg.

Har under helgen avverkat vad som borde kunna bli årets sista vinter-distans. När jag kommer hem igen från Sydafrika (28 mars) borde vinterdäck och lobster-handskar inte behövas?

Här hade jag kunnat skriva PEPPAR PEPPAR – men grejen är den, att jag i helgen inte alls känt det så. Jag har verkligen gillat att köra distans på sistone – som MTB i decimeterdjup snö i lördags och dubbad CX genom snömodd i söndags. Jag har under den här vintern fått förmånen att cykla med så många olika människor – i Stockholm, Bunn, Ulricehamn, Falun och Göteborg – de senaste veckorna till exempel. Har älskat varje minut. Eftersom jag inte åkt på träningsläger utomlands i vinter har alla mindre ”weekend”-resor till metropoler i Sverige känts mer exotiska.

Jag har också insett – just för att jag inte åkt långt med flygplan för att cykla på länge – att jag mår väldigt bra av att träna på i lugn och ro hemmavid (Jönköping) och inte härja runt så mycket. All form av resande sliter på mig och när jag tänker efter har jag alltid blivit så fruktansvärt trött av att köra långa träningsläger utomlands. Det såklart någon mening i det med – att träna ner sig på läger. Om man vet vad man gör. Men på sikt tror jag att kontinuitet och att inte träna ner mig själv under ytan fullständigt fungerar bäst för just mig.

Jag tror att jag är mycket bättre på vinterträning snarare än alla andra ”discipliner”. Kunde man tävla i att cykla långt med dubbdäck på – OBS med fikapauser – hade jag nog varit svensk mästare.  Eller, jag fungerar nog allra bäst när jag tränar inför ett stort mål, och har det några veckor bort. Då får jag ett sådant fokus och flow som jag inte riktigt hittar annars. När tävlingarna börjar på våren så lyckas jag inte alls behålla samma motivation. Tycker bara att det blir kaos och för mig handlar det mest om att få upp kroppslig och mental energi igen mellan tävlingarna.

OK slutbabblat om känslor om träning. Jag vet att jag har några läsare som är intresserade av hårdare fakta – hur många watt producerar du då?! Jag kom av mig lite om att skriva om watt efter det här inlägget om watt. Det har varit svårt att skriva om eftersom att jag tränat rätt mycket, skiftat träningsfokus (till mer intensivt och mindre mängd för en månad sedan) och varit så trött att jag emellanåt haft svårt att se om det har skett någon utveckling eller inte.

Men från mitten av november till mitten på februari ökade jag mitt FTP med 11 %, sett till watt / kilo. Enligt 20-min test på trainer. Från ca 3,6 watt/kilo till 4,2 watt/kilo. Det är jag nöjd med.

Men det spelar egentligen inte någon som helst roll vad jag trycker på Zwift, när jag ska tävla offroad i Sydafrika om två veckor. Där tror jag att en sådan sak som att hantera värmen är väldigt mycket viktigare. Samt att vara lugn med den träning som jag gjort, för nu har jag bara ett par pass kvar på schemat (intervaller) innan det bär av söderut. Stay tuned! 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in