Här i Stockholm säger ofta trafikborgarrådet Ulla Hamilton (M) att trafikanterna måste visa varandra större hänsyn. I debattartiklar, intervjuer, uttalanden med mera, upprepar borgarrådet sitt mantra som att det vore lösningen på cyklisternas ja, alla trafikanters framkomlighet och säkerhet.
I dagens trafiksituation är marginalerna små och det blir därför viktigt med samspel i trafiken – både mellan trafikslag och inom trafikslag. Köer och trängsel bidrar till irritation. Det finns i dag en tendens att trafikantgrupper pekar ut varandra som orsaken till problemen i stockholmstrafiken. Bilister skyller på cyklister, cyklister å sin sida klagar på bilister och gående klagar på cyklister. Det bidrar inte till ett bättre samspel. Alla som rör sig i stockholmstrafiken har ett ansvar att visa hänsyn till varandra.
Vi måste hjälpas åt för att tillsammans få en bättre attityd. Framkomligheten är ett samspel där alla trafikanter måste visa en ömsesidig respekt och förståelse för de andra trafikslagens förutsättningar.
Den gemensamma ambitionen måste vara att vi i Stockholm ska kunna säga: ”Tack för visad hänsyn och samspel i trafiken. Det är du och jag som gör Stockholm framkomligt och trafiksäkert.”
Jag kan till viss del hålla med om detta. Det vore mycket trevligare och säkert säkrare om vi visade varandra mer hänsyn och hade goda förutsättningar till samspel. Om vi ALLA gjorde det och inte bara vi trafikanter. För hur ska vi kunna samspela och visa varandra hänsyn när staden samtidigt gör så här:
Foto: Andreas D
Det är inte ens en cykellängd mellan kiosken och övergångsstället. En placering av kiosken som har godkänts av staden. En placering som har felanmälts i flera år av ett antal cyklister, men varje vår är kiosken tillbaka på samma plats.
Hur ska gående och cyklister kunna samspela och visa varandra hänsyn här? Det är ju till och med så att trafiklagstiftningen reglerar detta förhållande för fordonstrafiken, och pekar ut att det är förbjudet att ställa fordon på detta sätt.
Trafikförordningens 3 kap 53 §:
Ett fordon får inte stannas eller parkeras
1. på eller inom ett avstånd av tio meter före ett övergångsställe eller en cykelöverfart,
Men en kiosk som skymmer sikten avsevärt mer än en bil går uppenbarligen bra att placera ut mindre än två meter innan övergångsstället. Det visar på en närmast storslagen hänsyn! Eller som borgarrådet uttrycker det:
”Tack för visad hänsyn och samspel i trafiken. Det är du och jag som gör Stockholm framkomligt och trafiksäkert.”
När cyklister sedan klagar och kräver att man ska följa regelverk, cykelhandböcker och cykelplanen om säker och funktionell cykelinfrastruktur, är borgarrådets svar:
att måtten inte ska ses som krav, och att de måste anpassas till förhållandena på varje plats.
Vi kan inte flytta hus eller ta ner träd för att följa rekommendationerna, men ambitionen är att leva upp till dem i så stor utsträckning som möjligt, säger hon.
Här sänder borgarrådet ut en tydlig signal till stadens förvaltningar, arkitektkontor och konsultföretag, samt byggföretagen som sysslar med cykelinfrastruktur nämligen att det är okej att göra avsteg från regelverk och handböcker. Det är okej att de gör som de vill, för det är ändå bara lite lösa riktlinjer.
Vad blir då konsekvensen av ett sådant förhållningssätt? Det leder till en verksamhet som gång på gång producerar farliga förhållanden för trafikanterna. Det går så långt, och blir så stora brister och faror, att kort efter öppnandet av cykelbanan på Hägerstensvägen tvingas man skrota cykelbanan! Det är ett resursslöseri av stora mått och en cynisk lek med människors trygghet och säkerhet. Och allt för att man väljer att inte följa regelverk och riktlinjer dessutom med fullt stöd av den högsta politiska ledningen:
att måtten inte ska ses som krav, och att de måste anpassas till förhållandena på varje plats.
Det är en politisk ledning som inte tar något ansvar och som inte heller tvekar att skuldbelägga cyklisterna när kritiken växer mot alla brister i cykelinfrastrukturen:
För att det ska bli färre olyckor menar Ulla Hamilton också att cyklisterna måste respektera reglerna och inte bete sig hur som helst.
Stockholm är en mycket hetsigare cykelstad än andra europeiska städer, säger hon.
Många ser cykelbanorna som motionsspår, men det är de inte samma regler gäller där som i annan trafik.
Det är en skuldbeläggning och inställning som har väldigt lite stöd i forskningsresultat om cykelolyckor. Olyckorna beror väldigt sällan på att cyklisterna bryter mot reglerna eller är hetsiga, visar forskning från VTI och studier från Folksam och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). De beror till största delen på stora brister i cykelinfrastrukturen samt drift och underhållet av den.
Under tiden fortsätter staden att producera farlig och totalt undermålig cykelinfrastuktur. Som här, en helt nybyggd plats i Farsta i södra Stockholm:
Inte en utan två stolpar placerade mitt i cykelbanan. Avvikelsen från stadens egen handbok är total. Handboken säger att minsta måttet på stolpe i anslutning till cykelbana är 0,4 meter FRÅN cykelbanan. Inte I cykelbanan!
För att det ska bli färre olyckor menar Ulla Hamilton också att cyklisterna måste respektera reglerna och inte bete sig hur som helst.
All form av kvalitetssäkring av cykelinfrastrukturen är som bortblåst. Eller förresten, det kan ju inte förekomma någon kvalitetssäkring då det inte finns något att kvalitetssäkra mot. Regelverket och handböckerna behöver ju inte följas. Gör lite som ni vill
är ju beskedet från högsta ort.
Eller som här, när staden placerar ut stenar på cykelbanan utan vare sig varningsskyltar, reflexer eller nära någon belysning:
Foto: Mattias Bengtsson By
Inte en utan två stenar placerade på cykelbanan av Stockholms stad. Hur cyklister ska se dessa i mörker, dimma eller bara under en kort sekunds ouppmärksamhet är en gåta.
Så här säger stadens cykelhandbok om bilhinder på cykelbanor:
Grundprincipen ska vara att inga fysiska hinder ska sättas upp i cykelbanan. Om cykelbanan är rätt skyltad ska polisen övervaka att gällande regler efterlevs.
Om en fysisk avstängning anses nödvändig bör den utföras med hjälp av så kallade mjuka pollare. Pollare ska ha lämplig färg och reflexmaterial. Den yttre belysningen måste vara god. Även mjuka pollare kan dock orsaka omkullkörningar som kan ge upphov till allvarliga skador.
Stolpar och stenar i cykelbanor, till skillnad mot hetsiga cyklister, finns väl representerade i olycksstatistiken när det gäller cykelolyckor. Det är uppenbart att ALLA inte behöver hjälpas åt, visa hänsyn samt ömsesidig respekt och förståelse för att det ska bli framkomligt och trafiksäkert i Stockholm.
Borgarrådets uttalande i sin egen debattartikel klingar väldigt tomt:
Det är du och jag som gör Stockholm framkomligt och trafiksäkert.”
Staden och dess politiska ledning tillhandahåller oss medborgare vilka brister och faror som helst på och kring cykelbanorna. När cyklisterna sedan protesterar, och kritiken växer, är det cyklisternas eget fel. Jag efterlyser en kommunrevision ett organ som kan granska, varna, bötfälla och hjälpa till att komma tillrätta med alla dessa brister i cykelinfrastrukturen, brister som innebär att människor kommer till skada. För det är uppenbart att det är inget som dagens politiska ledning varken vill eller klarar av.
Moderat cykelpolitik är verkligen världsklass i att vara världskass…
Uppdaterad 2014-05-13:
Då jag var osäker på om kioskens placering reglerades via upplåtelse eller ett tillfälligt bygglov sände jag en fråga till Stockholms stads twitter konto:
Det är alltså via ett tillfälligt bygglov som placeringen av kiosken regleras. Det verkar också som om cyklisternas felanmälan av placeringen av kiosken haft effekt. Den är nämligen flyttad från i fjol. Det är alltså så att kiosken har varit placerad på ett ännu sämre sätt än den är idag! Och att det måste komma ett förslag på bättre placering för att den ska flyttas – NÄSTA SÄSONG! Det är också oklart från vem förslaget till bättre placering ska komma ifrån. Cyklisterna har ju i varje fall upprepade gånger sagt sitt om placeringen vilket uppenbarligen inte hjälper, de ska tydlingen även tala om var lämplig placering av kiosken är.
Jag ställer då en fråga till Anki Kaplan, som är bygglovschef i Stockholms stad, om vad hon tycker om placeringen av kiosken:
Något svar på vad hon tycker om placeringen utifrån bilderna eller vilka riktlinjer de arbetar efter har jag ännu inte fått…
Uppdaterad 2014-05-14:
På morgonen den 13 maj började det dyka upp information om att stolparna på cykelbanan i Farsta skulle vara nedplockade. Jag fick sedan besked från Ulla Hamiltons borgarrådesekr. Josefine Malmqvist att stolparna ska vara borta till kvällen:
En liten stund senare får jag också via twitter besked från Stadsmiljöborgarrådet Per Ankersjö som engagerat sig hårt i frågan att stolparna är på väg bort:
Snabbt agerat och självklart blir jag mycket nyfiken på hur det kommer att bli på platsen. Så upp på hojen efter arbetet och ut till Farsta för att inspektera resultatet. När jag närmar mig platsen ser jag mycket riktigt att stolparna är bortplockad, hurra!
Men vänta, vad är nu detta? Kvar mitt i cykelbanan och mycket svåra att upptäcka, särskilt om det är skymning/mörker är stolpfundamenten!
Foto: Niklas Instedt
Här sticker stolpfundamenten upp, ca 3 – 5 centimeter mitt i cykelbanan. Min bedömning är att förhållandena har nu blivit sämre, inte bättre, sedan stolparna plockats bort. Dessa fundament är mycket svåra att upptäcka och en påcykling innebär en stor risk att cykla omkull. Fundamenten innebär även en snubbelrisk för gående.
Dominerande olyckor bland cyklister är singelolyckor, de flesta av dessa kan härledas till stora brister i cykelinfrastrukturen. Här är en plats där jag som cyklist ska ha koll på gående, andra cyklister, bilar i cirkulationen, bilar till/från cirkulationen, ta mig över gatan OCH ovanpå alla dessa moment ska jag även ha stenkoll på två små stolpfundament som sticker upp mitt i cykelbanan!
Nu finns det forskning (självklart fr Holland) vad cyklister behöver kunna se i gatumiljön för att undvika singelolyckor, vi kan då med stöd av den forskningen konstatera att detta i Farsta lätt kvalar in på topplistan hur det inte ska se ut…
Hur många delar kommer denna fars att ha?
Relaterade inlägg:
Antal kommentarer: 12
Jon
Håller med MEN djupt tragiskt att se kvinnan med alla barnen på cykel o i kärra UTAN hjälmar… skäms!
Sommarcyklisten
Även om inte all cykeltrafik är nyttotrafik så är den nyttig trafik: bättre folkhälsa, kreativare medarbetare, osv. Dessutom spar den plats, och plats är det ju dåligt om (i alla fall i Stockholm). Fast kaffecykeln fick väl NJET därför att den tar för stor plats till skillnad från motsvarande skåpbil … (obs! ironi)
Krister Isaksson
Jon, så kan man ju tycka. Själv tycker jag att det är mer allvarligt att många, i allt större utsträckning, med bil skjutsar barnen kors och tvärs. Så till den milda grad att det blir ett trafiksäkerhetsproblem att gå och cykla till en del skolor…
Krister Isaksson
Sommarcyklist, ja den är tom MYCKET samhällsekonomiskt nyttig, se här: http://www.bicycling.se/blogs/kristerisaksson/show-me-the-money.htm
22 kronor tillbaka per satsad krona! Oj så mycket mer nytta än tex Förbifarten…
Erik Johansson
Jon, det är därför man har en trehjuling för då behöver ingen ha hjälm på cykeln, inte ens barnen i lådan. Hjälmtvånget för barn bör avskaffas snabbast möjligt!
Richard
Tvärtom, jag vill ge kvinnan en kyss för att hon cyklar utan hjälm. Hon har full koll och jag tror att hon cyklar stadigare och säkrare än de flesta.
Tids nog ska vi alla dö. Under tiden lever vi lyckliga utan ängslan. Jag är 49 år har aldrig haft hjälm och kommer aldrig att börja. Our heads want to be free!
Nisse med Triken
Jag har i och för sig inte varit nära att välta med triken så många gånger, men fler gånger nära att slå huvudet i diverse grindar och annat otyg (och på MTB har jag fått mig några rejäla klämtare av grenar i huvudhöjd: alltid hjälm på i skogen).
Tyvärr räcker inte alltid järnkoll och god balans (mitt framhjul fick t.ex. för sig att sticka till vänster när den jämna vägytan visade sig vara ett tjälskott fyllt med lösgrus). Och för att parafrasera en amerikansk mountainbiketidning nån gång sent 80-tal, dan efter en vurpa vill jag hellre sätta mig på cykeln än på skolbänken för att lära mig läsa och skriva igen. Och hävdar inte den medicinska sakkunskapen att en försvarlig mängd procent av de som dör i cykelolyckor skulle överlevt med hjälm? But YMMV. En del vill dö vid 29, andra vid 92. My head wants to be uninjured.
Björn
Nisse;
Det är just absolut inte så att sakkunskapen hävdar att cykelhjälm skulle rädda liv. Tvärt om säger sakkunskapen att nio tiondelar av de permanent invalidiserande skadorna inte är huvudskador över huvud taget, och att cykelhjälm bara skyddar mot en bråkdel av den återstående tiondelen.
Cyklister dödas av tunga fordon och inte (fall)skallskador.
Motormännen, ”Vägverket” och försäkringsbolagen hävdar (utan underlag) att ökad cykelhjälmsanvändning och vadderad helkroppsrustning ökar säkerheten, medan alla andra tittar på länder med i princip obefintlig hjälmanvändning och ser att de står sig mycket bra eller till och med bättre.
Säkerheten är en trafikmiljöfråga och inte en hjälmfråga.
Nisse med Triken
MSB (F&F 8/2013, https://www.msb.se/RibData/Filer/pdf/27022.pdf), och diverse läkare (bla i Toronto) som behandlar trafikoffer med huvudskador verkar vara av en annan åsikt. Sen kan man konstatera att död är inte det enda man kan råka ut för (och för egen del, hellre ingen hjärnskakning än hjärnskakning: hellre ingen huvudvärk än huvudvärk trots att huvudvärk mer sällan är invalidiserande). Och det är skillnad på invalidisering och invalidisering: återigen för egen del, jag blir hellre av med benen än med kognitiva funktioner: hellre benskador än hjärnskador. Men det är förstås bara min personliga preferens. (Och det behövs ju inte mer än en olycklig landning med huvudet mot en kantsten för att hjärnskada skall uppstå.)
För den som inte begrep det, så ansåg den amerikanska mountainbiketidning (varken motormän, försäkringsbolag, eller det svenska ”vägverket”) att det var djävligt korkat att cykla i skogen utan hjälm (och det med de hjälmar som fanns för 20+ år sedan). Och med tanke på att de cykelvägar jag cykelpendlar på på sina ställen håller betydligt sämre skick än en genomsnittlig skogsstig och med fler hårda hinder att knäcka skallben mot … Den som känner för att cykla på dåliga grusvägar och mindre dåliga gc-vägar i 40+ km/h (på två hjul) utan hjälm får naturligtvis göra det: jag föredrar att försöka skydda det jag har innanför skallbenet när jag gör det. Och underligt nog kör downhillfolket numera med bl.a. ryggradsskydd, vilket man inte gjorde på den tiden jag testade på den aktiviteten. Men det är säkert helt onödigt …
Sommarcyklisten
Har i och för sig inget med det i vanlig ordning utmärkta blogginlägget att göra, men alltid fascinerande när folk på fullt allvar tycker att vi som använder hjälm ska sluta med detta (farligt, skrämmer bort potentiella cyklister, töntigt, …) och att de som inte använder hjälm är någon sorts frihetshjältar/rebeller. Mänskligheten upphör aldrig att förundra.
Mer on topic, på vägen hem i den överraskande snålblåsten igår råkade jag ut för två avspärrade gc-vägar, den ena utan vare sig hänvisningar eller alternativ (förutom vägen bredvid, på vilken jag är osäker om man ö h t får cykla), den andra endast med hänvisningar för gående (”Gående hänvisas till andra sidan”, pilen för ovanlighetens skull åt rätt håll). Cyklister behöver uppenbarligen inte vare sig hänvisningar eller alternativ: tro de att vi kan flyga? Att vi alla cyklar MTB är dock uppenbart: kvalitén på omvägarna runt ett par vägarbeten skulle ha fått en skogsstig att skämmas. Inget för hårdpumpade slicks.
Hjalmar
Vad ska kvinnan göra? Stiga av cykeln och leda hem ungarna? Ta bilen nästa gång?
Märkligt och patetiskt men lite fascinerande hur vissa individer direkt ska se något dåligt i något som egentligen är väldigt bra. Ursäkta, unikt och extremt bra. Det existerar inget hjälmtvång. Kan ni inte leva med det utan känner behov av att spamma alla trådar så rekommenderar jag psykologbesök.
Sällan jag ser det motsatta: Ständiga påpekanden om hur folk använder hjälm trots att det inte behövs. Några hundra tusen cyklister klarar sig oskadda varje dag. Hur många skadas och hade räddats med hjälm? En per dag? Tio?
Björn
Kul att läsa DI’s ledare idag ! Skriv gärna kommentaren på di.se