Blogg

Nyårslöften, svarta strumpor och gamla blöta Shimano-skor.


DSC_2660.JPG

”Nu är det den där tiden på året igen”, stönar brutalbiffen Berra i duschen och våndas över alla de personer med nyårslöften som kommer göra träningslokalerna runtom i landet trånga efter nyår. ”Nu är det den där tiden på året igen”, tänker jag för mig själv och tänker på människor som brutalbiffen Berra. Människor som brutalbiffen Berra kan nämligen inte kan glädjas över andra människors välmående och lycka, bara åsynen av nya personer på gymmet är outhärdlig. 

Någonstans ska vi alla börja och nyår är faktiskt ett ganska bra tillfälle. Det går mot ljusare tider, kroppen har fått lagra ett överflöd med mat och för de flesta känns det nya året som en start på någonting nytt. Brutalbiffen Berra håller inte med mig. När mer exakt människor ska börja träna enligt brutalbiffen Berra framstår för mig som en gåta. På ren måfå ger jag brutalbiffen några förslag på vägen hem i bussen: 29 februari? 1 maj? 17 oktober? Brutalbiffen Berra avfärdar alla mina förslag. Enligt brutalbiffen Berra kan människor nämligen delas in i två kategorier redan från födseln – de som har rätt att träna och de som inte har det. Tillhör du inte den första kategorin är du bortom all räddning och vad du än gör kommer du för alltid vara född till att inte träna.

Vad brutalbiffen Berra inte vet är att den negativa inställningen gentemot nyårslöften skapar en ohälsosam atmosfär inne i träningslokalerna. Personerna som undviker de fria vikterna på gymmet av rädsla är allt för många – eftersom ett aktivt liv också är vägen till ett hälsosamt leverne är en person en för mycket. För en del existerar denna skepsis mot ”utomstående” bara på gym, men faktum är att cykelklungan är en minst lika god plats för kålsupare som brutalbiffen Berra – om inte värre. Det råder en nästintill sjuklig attityd gentemot nybörjare inom cykelsporten. Cyklister som är lite för feta eller tunna, har håriga ben, svarta strumpor eller inte tar av sig hjälmen när de går av cykeln pekas det på med hela handen. Vad som är rätt och fel – och vilka som företräder det rätta – dikteras till och med mitt under bästa sändningstid och Tour de France. Cykel är en stilfull sport, hävdar dessa konservativa wannabee-Rapha eller wannabee-italienare till sitt försvar. Cykel är en stilfull sport och därför anser sig vissa ha rätten att bestämma hur cyklister bör se ut. Läs den meningen några gånger så kommer även du inse att någonting luktar som en gammal blöt Shimano-sko d.v.s. jävligt illa.

Att cyklisters konservativa inställning till nya cyklister påverkat motions-boomens inverkan på tävlingscyklingen framstår för mig som uppenbart. Jag har själv fått höra, såväl från andra som från kommentarer här, att jag är en nonchalant tävlingscyklist. I Jönköping benämnde den mer motionsinriktade cykelklubben La Lepre Stanca min f.d. klubb, Jönköpings CK, som ”de farliga” – detta trots att många av dem aldrig cyklat med oss. Till mitt eget försvar vill jag säga att jag aldrig någonsin, eller åtminstone på äldre dagar, klankat ner på någon eftersom de har fel strumpor, svart styrlinda eller PB-rand vaden. Vad jag däremot har försökt få sagt är att cyklister som gillar att cykla också skulle uppskatta att tävla och bli tävlingscyklister. De svenska tävlingscyklisterna är så få att det borde skålas med champagne varje gång en ny cyklist hittar till en tävling istället för att denne tillrättavisas.

När jag kom till min första klubbträning tror jag knappt någon hälsade på mig och innan jag hann klicka i pedalen var jag avställd och ensam. När jag körde fel i kantvinden eller tog stötförningar blev jag utskälld och en gång ekade till och med hot om att kasta flaskor i huvuden på de som inte uppförde sig. Därför fortsatte jag att träna med dem tills den vackra dagen då jag själv ställde av dem allihop på slutet av träningspasset. Den hårda skolan passade mig – inte för att jag är stark utan mer eftersom jag är enveten och seg som en åsna. För den cykelklubben som vill få fler medlemmar än en ihärdig skalle är den hårda skolan knappast att rekommendera. Det bör desutom nämnas att samma attityd mötte mig och min bror på de första cykeltävlingarna vi deltog i. Visst fanns det en del som var trevliga, men de flesta teg eller öppnade bara käften för att skälla. Det var först efter ett JSM-guld på kortbana 2012 som jag blev en del av tävlingsklungan.

Faktum kvarstår att fler skulle vara villiga att ta steget från motionsloppen till tävlingarna om attityden bland tävlingscyklister var en annan. Vad sådana som brutalbiffen Berra inte insett är att ett trevligt bemötande i slutändan skulle gynna dem själva. Paradoxalt nog saknar nämligen brutalbiffen Berra för tillfället styrkan att vilja se så långt. Istället bär brutalbiffen Berra på en rädsla för att förlora någonting till dessa nyårslöften. Rädslan är att dessa nyårslöften en dag ska vara starkare och träna mer än självaste brutalbiffen själv – att brutalbiffen Berra bara blir Berra. Därför försöker brutalbiffen Berra försäkra sig om att så få nykomlingar som möjligt lyckas genom att se ner på dem och försöka knäcka dem psykologiskt. Låt inte brutalbiffen Berra stå i vägen för dig och, kanske ännu viktigare, var aldrig som brutalbiffen Berra. Det sistnämnda handlar bara om att ha en lite mera tillmötesgående attityd och säg det är riktigt bra nyårslöfte. 

DSC_2660.JPG
Antal kommentarer: 5

Thomas

Du har en extremt vass & vältalig dans över tangentbordet! Fortsätt så, helt grym läsning!


Michael Åhman

Bra, Marcus. Det är dock inte bara cykelsporten som skulle tjäna på att vara mer inkluderande mot nykomlingar. För små barn är det lättare att komma in i träningsgemenskapen men så snart du blivit äldre kärvar det till sig.


Ingrid Kjellström

Sanslöst bra skrivet!


Arne

Bra skrivet Marcus! Hälsa Niclas ”Stilpolisen” Sjögren som bloggar här. Hans inställning sammanfattar den ovälkomnande inställningen.


Anna @GBG

Word Antar att du är uppväxt i ett etnisk svensk välmående villaområde(-.-)
Här är en annan historia!

Resan genom Etiopien börjar nu likna militär överlevnadsträning mer än något annat. Ingenting fungerar och vi utsätts ständigt för nya prövningar, inklusive psykisk och fysisk terror av lokalbefolkningen. Ute på vägarna känns det som vi bokstavligen befinner oss i en krigszon med tanke på alla övergrepp och anfall vi utsätts för. Endast igår blev jag vid ett flertal tillfällen spottad på, såväl med ren (?) saliv som fulla munnar med vatten, piskad med snören, rappad med pinnar över rumpa, rygg, ben och armar, stenad högt och lågt, slagen med handflator och knytnävar, tafsad över rumpan och låren samt försök till omkullknuffning av cykeln. I tillägg till detta utsätts vi konstant för glåpord, oförskämdheter, hånfulla skratt och intressant nog även otrevliga uppmaningar att ge pengar. Det har nu gått så långt att de flesta av oss totalt har förlorat all respekt för den inhemska populationen. Inte minst har all form av sympati och empati som någonsin funnits, fullständigt försvunnit. När skitiga ungar och otrevliga vuxna skriker; ”You, you, you, give money, money” på det mesta aggressiva tänkbara sätt, skriker vi tillbaka, om situationen så tillåter; ”Get a job you lazy bastard”,”I rather burn my money than give it you” eller ”I hope you starve to death”. Detta agerande är troligen inte helt lätt att förstå när man sitter där hemma under ordnade förhållanden. Efter att de senaste veckorna dagligen och konstant ha utsatts för ovanstående övergrepp, har däremot ett djupt och innerligt hat infunnit sig hos mig, som jag inte trodde jag var förmögen att känna för något levande väsen, än mindre för något som åtminstone under detta århundrade, i teorin, anses tillhöra människoarten. I praktiken finns det dock ytterst små likheter. Inne i städerna är Etiopierna möjligen något mer välartade, men ute på landsbygden är det fullständig anarki som råder och jag känner hela tiden att min personliga säkerhet är hotad. Utan tvekan utsätts vi kvinnliga cyklister för deras våld och övergrepp i betydligt större utsträckning. Fega jävlar som de är. Så fort vi stannar eller försöker försvara oss, flyr de som rädda harar ut i bushen. Jag har därför börjat beväpnad mig med en handfull stenar så fort jag ser en hord ungar på håll, för att vid minsta provokation med all kraft kasta dem in i gruppen och sedan cykla därifrån så fort jag förmår. Cyklingen har verkligen fått underordnad betydelse under dessa krigsliknande förhållanden, där varje dagsetapp handlar om att med så små blessyrer som möjligt ta sig in till nästa camp. Nu återstår bara fyra cykeldagar i detta gudsförgätna land och vi hoppas innerligt att ingen i gruppen ska hinna komma till allvarliga skada, innan vi för gott lämnar befolkningen åt sitt öde. Vi är alla rörande överens om att INGEN västerländsk hjälp någonsin kan gagna detta tiggarparadis på lång sikt. Ska de någonsin få rätsida på den misär de lever i, måste de för egen kraft vända trenden och masa sina lata arslen upp från marken och börja göra en arbetsinsats. Som en av Sydafrikanerna på resan konstaterade, är man inte rasist innan man börjar resa genom Afrika, blir man det garanterad allt eftersom man kommer till insikt med hur de agerar och uppför sig!
Tyvärr har jag inte mycket positivt att förmedla denna gång heller. Jag antar att vi befinner oss i en äkta Afrikansk upplevelse, men jag börjar allt mer tvivla på om detta verkligen är något för mig.
Visst kan jag förstå att alla vägar inte kan vara förstaklassig asfalt, men deras jävla grusvägar är ju ett skämt med alla stenar och hålor som gör de i princip omöjliga att färdas på.
Visst kan jag förstå att vatten kan vara en bristvara, men hur är det möjligt att vi överblickar två sjöar av Vätterns storlek, utan att det går att uppbringa en droppe vatten till hotellet där vi för närvarande vistas. Jag har inte duschat och tvättat håret på fem dagar. Jag har under den tiden cyklat över 60 mil i 35 gradig värme och obeskrivligt tjockt vägdamm. Jag har sovit i bushen med sand, damm, insekter och skit. Jag kommer inte ha möjlighet att duscha förrän nästa vilodag om ytterligare sju dagar. Kalla mig bortskämd västerlänning, men jag kan inte acceptera att det inte finns något vatten att tillgå under hela dagen. Jag skiter i era jävla axelryckningar och ”maybe tomorrow”. Tillråga på allt går det inte heller att tvätta de kläder jag har använt, där ytterligare användning utan någon form av vaskning skulle innebära en sanitär olägenhet.
Visst kan jag förstå att alla toaletter inte är av tipp topp standard, men att ha två allmänna toaletter på hela hotellområdet där vi campar, utan någon form av rinnande vatten är ju löjligt. Ett diarréanfall och sedan är de toaletterna obrukbara. Som en av killarna i gruppen sa till hotellmanagern; ”If you don’t get some running water soon, I will fucking shit right here in front of your reception”.
Visst kan jag förstå att alla servitriserna inte har någon högklassig skolning, men även den mest korkade etiopier borde ju fatta att man inte kan lämna ut notan till en hungrig gäst, som väntat en timme, UTAN att få mat och sedan förvänta sig att få betalt för den beställning som gjorts. Exemplen på hur patetiskt illa allt fungerar i det här landet är många och långa. Man undrar kort och gott, hur de kan leva under dessa förhållanden utan att överhuvudtaget agera och åtminstone försöka förbättra situationen?!

Det senaste angående mina nya hjul, är att de befinner sig på något FedEx-kontor i Addis Abeba. Förhoppningen är att vi ska kunna vidarebefordra paketet till Nairobi, dit vi kommer om två veckor. Oddsen att mina ZIPP-hjul ska överleva resan dit är minst sagt dåliga, med anledning av de vägförhållanden som väntar. ”Prepare yourself for the worst roadconditions on the entire tour”, är meddelandet på vår anslagstavla inför den kommande veckan. Med tanke på vilka eländiga vägar vi redan cyklat på, kan jag inte ens förställa mig hur de kan bli ännu värre, men det kan de tydligen…

Kalla mig gnällig. Det står jag för! Den här resan är bra mycket mer påfrestande än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag tror inte det finns någon i gruppen som genomgår den här resan utan svårigheter. Det enda som håller mig något sånär vid gott mod, är att jag åtminstone har hälsan i behåll. Efter Addis Abeba var det som om en diarré-epidemi hade utbrutit i gruppen. Dagen efter vilodagen satt närmare 15 personer på lastbilen och när vi vaknade morgonen därpå var hela lägret omringat av diarrépölar och toalettpapper flög omkring hela området. Restriktionerna om att gräva ner sina exkrementer var som bortglömda. En ganska vedervärdig syn, men fullt förstålig med tanke på att diarréerna var så akuta att flera inte ens hann ut ur tältet innan byxorna var fyllda. Mindre trevligt när vi dessutom inte har något rinnande vatten att tillgå…

Well, dags att leta upp ett internetcafé och hoppas att oduglingarna i det här landet kan prestera någon form av strömförsörjning (vilket vi inte hade igår kväll) och internetuppkoppling, även om vattnet inte fungerar. Hoppas höra av mig igen om en vecka, när vi ankommit Kenya och färdats genom Lavastens-öknen!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Hur du använder din tuta.


Hej och välkomna till min lilla trafiksola som – tro det eller ej – är helt gratis. Utan att mjölka dig på pengar kommer jag idag lära dig några av rattens funktioner samt mycket pedagogiskt, med bilder och allting, visa hur du gör en säker omkörning av cyklister. Låt oss börja med ratten – en av bilens viktigaste delar då den möjliggör för föraren att styra bilen. Det fanns en tid då ratten bara kunde svänga höger eller vänster, men nuförtiden ser förarsätet ut som en rymdraket och en del av rattens många funktioner glöms lätt bort eller används fel. Därför bärjar vi med lite repetition. 

1. Blinkers (samt hel- och halvljus): Används för att visa vart du är på väg med fordonet. Alla har nämligen inte förmågan att läsa dina tankar.

2. Ratt: Med denna styr du bilen.

3. Hastighetsmätare: Desto högre siffran är, desto svårare blir det att köra bilen och därmed farligare för de runtomkring dig. 

4. Spolarvätska: Bör ej användas som ett vapen mot cyklister.

5. Ljudsignal eller tuta: Används för att uppmärksamma andra trafikanter. 

Det finns många här i världen som kör mer bil än mig och som gör det bättre. Poliser och lärare på trafikskolor är långt mer pålästa än mig när det kommer till trafikens lagar och ett korrekt framförande av fordon utifrån dessa. Vad jag däremot har är en enorm erfarenhet av är olika bilisters mer eller mindre bra användning av ljudsignalen. Därför handlar detta inlägg om hur du på ett fördelaktigt och säkert sätt använder din tuta (eller inte) när du möter cyklister ute på vägarna. 

Mindre bra – ”tutan i röven och gasen i botten”

När du närmar dig en cyklist bör du – oavsett om du hyser agg mot personen i fråga eller inte – använda ljudsignalen i god tid. Dessutom bör du, beronde på väglag och vägens bredd, anpassa farten. Under sommaren är väglaget allt som oftast bra, vilket betyder att cyklisten kommer kunna hålla sin linje längst till höger i färdriktningen. På en spårig vinterväg är detta inte säkert. Problemet med att tuta i röven på cyklisten bottnar i att den naturliga reaktionen hos cyklisten är att vända sig om – vilket är förenat med livsfara om bilen redan har hunnit upp jämsides. Cyklister som cyklar i bredd kan dessutom, om de uppmärksammas i tid, gå in på ett led.

Som tidigare nämts bör du lämna vingelmån för cyklisten. Du bör dessutom inte öka farten vid omkörningen. Gasa kan du gott göra när du kört om cyklisten. Kom ihåg att den som har hindret (alltså det som behöver köras om) på sin sida har väjningsplikt. 

Bra – ”tuta för att uppmärksamma”

På sommarhalvåret hör cyklister ofta när bilar kommer. Ljudsignalen bör därför endast användas om du tror att cyklisten inte uppmärksammat dig och din omkörning kan innebära en fara för cyklisten. Under vinterhalvåret använder många cyklister tjocka mössor, dubbdäck och lägg därtill att väglaget väsnas – därför är cyklister ofta tacksamma om du under denna tid av året använder tutan istället för att gasa förbi i full fart. Ibland kan det rent av vara farligare när en bil smyger sig förbi om cyklisten inte hört den. Tuta på avstånd och sänk farten. Ge cyklisten möjlighet att gå in till vägens kant då det på vissa sorters underlag kan vara svårt att köra alldelles intill kanten.

Kör förbi den glada cyklisten utan att öka farten och känn hur harmonin strömmar från insidan och ut. Glada människor är snygga människor, brukar de säga. 

Trafikförordningen 1998:1276

32 § En förare får köra om endast om det kan ske utan fara.

64 § När det behövs för att förebygga eller avvärja fara, skall en förare ge ljud- eller ljussignaler eller på något annat lämpligt sätt väcka andra trafikanters uppmärsamhet.

Signaler får inte ges längre än nödvändigt. 

Med de vackra orden från Trafikförordningen avslutar jag dagens lilla trafikskola. Nästa vecka ska jag skriva om hur du använder kopplingen. Inte nödvändigtvis för att just du inte kan använda kopplingen, utan för att bilar med automat blir allt vanligare. Därför är det upp till mig att bevara historian om den manuella växellådan, så att även nästa generation kan läsa om den. Därefter är det upp till dem att avgöra om det verkligen var bättre förr – eller inte. 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

En fråga om inre och yttre motivation.


Fredagen den 18:e december skriver Inger Enkvist i SvD att universiteten i Sverige håller på att omvandlas från intellektuella mötesplatser, där studenter får förkovra sig i kunskap, till studentfabriker där de istället stoppas fulla med kompetenser för ett visst yrke. Enkvist varnar för att gymnasifieringen av de svenska högskolorna kommer få negativa konsekvenser. Jag har tänkt en del på saken, och desto mer jag tänker, desto mer inser jag att Enkvist krönika sätter fingret på ett antal saker som jag stöter på i min vardag.

Låt oss till att börja med byta ut ”student” mot ”cyklist”, eller elitidrottare”, i Enkvist påstående. Detta först och främst eftersom jag vill relatera inlägget till cykel. Enkvist menar att studenten bör motiveras av sitt intresse och sin vilja att studera, snarare än resultat och målet att bara få ett jobb. Argumentet bygger i grund och botten på den klassiska idrottspsykologiska frågan om inre och yttre motivation. En cyklist som motiveras av inre motivation drivs av faktorer som att det är roligt, sitt eget välmående och sin egen prestation oberoende av andra. Cyklisten som drivs av yttre motivation eldas på av resultat (i jämförelse med andra) och yttre belöningar som till exempel pengar. De flesta vetenskapliga psykologiska studier pekar på att en kombination av de två sorternas motivation, men övervägande inre, skapar de mest framgångsrika atleterna. Framgångsrika elitidrottare som tappar sin inre motivation, men tjänar mycket pengar, tappar alltid i resultat. Vad Enkvist varnar för är ett utbildningsystem där studenter motiveras av yttre faktorer. Prestationen blir i ett sådant system garanterat vanskligare och kanske även lägre. En sådan utveckling skulle vara fatal för det svenska utbildningsväsendet.

För att förenkla kan två dikotomier i kunskapssyn skapas utifrån Enkvist artikel – de som ser kunskap som något berikande och de som ser kunskap som något nödvändigt ont. Det är inte en slump att dikotomierna stämmer överens med de två läger som bildats av reaktionerna på årets julkalender. Den som ser kunskap som något nödvändigt ont tycker att julkalendern borde vara spännande och sprida julstämning istället för att vara en kvarts historielektion. En del barn i Sverige går således till skolan för att de måste, andra för att de tycker det är roligt. Överlag kommer det gå mycket bättre för den grupp som ser kunskap som något berikande, precis som det går bättre för idrottaren som har både inre och yttre motivation. 

Detta föder en fråga som är värd att beakta – utgör synen på kunskap en grund för segregation i dagens samhälle? Är det intellektuellt kapital – och inte materiellt – som ligger till grund för dagens klasser? Det finns mycket som indikerar på att så mycket väl kan vara fallet då klass idag anses vara synonymt med sociala grupper. För det finns de som väljer att titta på dokumentär och de som tittar på Paradise Hotell. Samtidigt som en del flitigt konsumerar både fack- och skönlitteratur har andra inte öppnat en bok sedan de tvingades till det på gymnasiet. En del öppnar sin brevlåda på morgonen och finner tre papperstidningar medan andra scrollar på Aftonbladet och läser det som framstår vara intressant. Det går knappast förneka att detta är val som är av betydelse. Skolans främsta uppdrag borde därmed vara att främja ett livslångt lärande bland samtliga elever och studenter. Förmågan att väcka inre motivation är vad som utmärker duktiga pedagoger från dåliga.  

Enligt socialkonstruktivismen färgas samhällets institutioner av normer och idéer som kan bytas ut med tiden. Den idé som idag vinner allt mer acceptans inom utbildningsväsendet tillhör nyliberalismen. Låt gå att nyliberalismen är den mest framstående ideologin bland ekonomiska institutioner, men i skolans världs ter den sig mer som Alien. Besättningen förde bortom sin vetskap med sig Alien ombord. Till en början underskattas Alien men allt eftersom monstret växer sig starkare inser besättningen att deras liv står på spel. Dessutom visar det sig att en av besättningens medlemmar haft för avsikt att ta med Alien ombord och nu planerar att ta monstret till jorden. Frågan vi ställer oss blir därmed vem som är utbildningsväsendets Ripley?

Skolan måste återigen ta på sig rollen som kunskapsförmedlare för individens utveckling. Idag finns nämligen en trend att göra skolan till en kunskapsfabrik för samhällets utveckling där medborgarna inte utbildas för sitt eget bästa, utan för nationens. Det må vara hänt att detta synsätt på kort sikt gör Sverige mer konkurrenskraftig internationellt, men i det långa loppet kommer vi få betala. För att dra långsiktiga slutsatser som denna måste flera faktorer vägas in. Detta inlägg staterar självt ett ganska bra exempel då vi använt oss av både sociologiska, psykologiska och statsvetenskapliga teorier – låt gå mycket grundläggande. Saker och ting är nämligen mycket mer komplicerade än de synes vara. För att förstå dem krävs en helhet – och det är denna helhet som förbigås när högskolorna blir studentfabriker. 

”Utbildning är en investering.”

(x antal personer jag träffat genom mitt 21 år lång liv).

Enkvist, Inger, 2015. ”Gymnasifiering av universiteten pågår”. Svenska dagbladet. Ledare. 2015-12-18. [Elektronisk] http://www.svd.se/gymnasifiering-av-universiteten-pagar/om/ledare-kolumnister. Hämtad: 2015-12-21.

Relaterat: http://www.bicycling.se/blogs/marcuspersson/cyklisterna-som-inte-cyklar.htm


Antal kommentarer: 3

Jocke

Intressant!
Dina inlägg i sig är värt hela prenumerationen. Härligt att en så ”smal” tidning ger utrymme för helt andra influenser och intryck. Tur att du i alla fall hade med en bild när du cyklar 🙂


Sven-Erik Olsson

Den här typen av diskussion dyker upp då och då. Medan den tidigare hade ett vidare syfte, då det var lärarkåren som svarade för den i form av självreflektion, är den idag ett egenvärde precis som ‘kunskap för dess egen skull’. Undervisningen styrs inte av nyliberala utan av opinionsbildning och stalinism [produktionsmål]. Med opinionsbildning avser jag den centrala roll som studentutvärderingar har getts, senast genom att lärare i samband med anställning skall förete en pedagogisk portfölj som bland annat skall innehålla utvärderingar. De frigörande pedagogiska tekniker som en gång utvecklats för att stödja analfabeter är idag en del av den ideologiska kostymen [täcknamn: empowerment] som universitets- och högskolelärarna har att påta sig. Det duger inte längre att vara en kunnig forskare. Läraren skall vara ett både och som i enlighet med Kierkegaards katekes skall möta studenten på dennes nivå. Kunskap kan inte förmedlas. Antingen finns kunskapen eller så saknas den. Lärare och student/er kan via organisationer, som universitet och högskola, ges tillfälle att kommunicera om vad som är kunskap och vad som inte är det. När den kommunikationen skall avstämmas ges det faktiskt, någon skulle skriva dessvärre, tre gånger så många tillfällen tillfällen till misslyckad kommunikation som till lyckad. Oddsfördelningen har inte att göra med lärares och/eller studenters personliga egenskaper. Kommunikationen är lyckad bara när både lärare och student är överens om att målet är nått. Undervisning är således en ganska hopplös aktivitet taget för sig. Det leder dock inte till att samhället taggar ner på den typen av aktivitet utan snarare tvärtom. Misslyckad såväl som lyckad undervisning leder till samma sak: rop på mer undervisning. Inte för att jag har mycket tillövers för nyliberaler, men tanken har slagit mig att den massiva tillväxten i undervisning har åtföljts av minskande marginalnytta, därav talet om gymnasifiering.

En sista fundering: Tidigare har du bloggat om utsikterna att bli proffscyklist och om att det går att bli cykelproffs utan att gå på gymnasium utan idrottsprofil. Vet du om någon har följt upp t ex cykelgymnasisternas ”femårs-” och ”tioårs” överlevnad? Dvs frågat/utforskat vad de gjorde efter gymnasiet.


Lejon

Tack! Läsvärt som vanligt.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Nyheter från den svenska cykelklungan – december 2015


Mycket händer i den svenska cykelklungan i skrivande stund – nya lag och övergångar till höger och vänster. Det rapporteras om rekordwatt och väggningar från landets alla hörn. Här är en sammanfattning av det mesta som hänt i december i sann Aftobladet/lajakt.se/Hänt Extra/Nyheter24-manér. 

Nässjö GP-tatueringen på plats: ”Det var jag som skulle ha den”.

Philip Lindau vann Nässjö GP i början på juni några millimeter för Lucas Eriksson (Tre Berg). Utöver prispengarna fanns en valfri tatuering i prispotten och under hösten har den blivit verklighet. Philip valde en kompass i höjd med de nedre revbenen – ett neutralt val av motiv och placering, men vi kan inte förneka att den klär Philip. ”Det var jag som skulle ha den, det var en jävla tur att jag vann före den där junisen”, säger Philip. ”Kolla på honom bara, Lucas, en riktigt talangfull kille men får han ens göra en tatuering utan tillåtelse från sina föräldrar? Tänk er att han skulle dyka upp med tatuering på stranden. Vad skulle folk tro? Folk skulle tro att han köpt gnuggisar på BR eller något”, konstaterar Philip.

Wilsons attack: ”I ärlighetens namn hade jag nog föredragit lite köldgrader”.

En solig dag i december postade Fredrik Ludvigsson en video på Instagram med texten: ”Nice and easy recovery in incredible weather!! Can’t believe it’s December in Sweden”. Videon och den unge Ludvigssonens naiva syn på vädret fick Joker Pro Cycling-proffset Edvin Wilson att reagera starkt: ”Ja men vad tyckte du om igår då? I ärlighetens namn hade jag nog föredragit lite köldgrader och ett klimat som var som det ska #räddavärlden”, skriver Wilson och sätter ner foten.

Offrade sina tänder – Steves galna glöggprovning.

Steve testade sex olika glöggsorter under en kväll. Steve konstaterade att tänderna offrats för vetenskapligheten, men flaskorna ser tomma ut så frågan är om inte även levern strök med. Vinnaren från höger till vänster.

Hampus Anderbergs mustaschrevolt.

Med texten ”mest för att reta dem där hemma”, publicerade Hampus ovanstående bild för några veckor sedan. Hampus som för övrigt skrivit kontrakt med det danska proffslaget Team ColoQuick för 2016. Det är något speciellt med unga cyklister från Halmstad och mustasch. Filip Bengtsson – som fortsätter köra för luxemburgiska Differdange år 2016 – har ännu inte köpt rakapparat. Edvin Tholin gjorde ett tappert försök under 2015 varpå han belönades med årets mustasch. Paradoxalt nog är det den yngste av de tre – Hampus – som lyckats odla en riktigt mustig murre. Frågan är vad de där hemma tycker om den?

Cyklar genom Kalifornien – tog ett KOM.

Elitcyklisterna Marcus Svensson och Linda Jacobsson har under vinterhalvåret cyklar kors och tvärs genom Kalifornien. Det här är inte första gången Marcus står för en spektakulär vintersäsong då han under vintern 2012-2013 cyklade hela den långa vägen från Sverige till Indien och Malaysia. Nu som då kantas resan av diverse händelser, medgångar som motgångar. Mest imponerande var att Marcus och Linda på en träningsrunda lyckades med konststycket att ta ett KOM. På bilden ser ni Marcus direkt efter KOM:et och där bakom ligger Linda helt utmattad eftersom hon satt på hjul med hela packningen.

Den vågade magbilden blev spammad – ”Testar idag igen”.

Bråka aldrig med Ove. Inte ens om du är en spamrobot.

Två nya lag och ett Continental-lag i Sverige 2016:

Team Ormsalva heter ett av de nya svenska lagen till 2016. Herrlaget består av vad som förra året var Motala AIF samt några bekanta namn från Falun och Jonas Ahlstrand. Damlaget består bland annat av unga – men redan framgångsrika – cyklister som Emma Ahlstrand och Frida Knutsson. Vad många inte vet är att Team Ormsalva har ett farmarlag i 13–14-klasserna vid namn Team Idominsalva på läpparna.

Det andra nya laget heter Stockholm CK och även här är det både dam- och herrlag som gäller. Herrlaget är en sammanslagning av Valhall, Södertälje och Uppsala samt Fredrik Johansson. Damlaget består bland annat av mina bloggkollegor Sara Penton och Ingrid Kjellström så de får vi hålla tummarna för lite extra i år. Att laget kallar sig för Stockholm CK är ännu ett bevis på att Södertälje och Uppsala tillhör Stockholm.

Avslutningsvis har vi Bliz Merida som trappar upp och blir Continental-lag 2016. Några nyförvärv för att stärka upp laget har gjorts – ett av dem är Hannes Forsby från Göteborg. Ett till namn ska presenteras i dagarna – jag tror det är GP-kungen Isac Lundgren. Mycket talar nämligen för att det är någon från Argon18 eftersom det mesta tyder på att laget upplöses. Min nya träningskompis Patric Ericsson kommer till exempel tävla för Centric Race Team i USA 2016. Hursomhelst, till samtliga nya rekryter i Bliz Merida har jag ett tips: Luta inte era cyklar mot bilen! Mats dödar er!

Julpyntning hos familjen Fåglum:

Har du inte alltid undrat hur den framgångsrika cykelfamiljen Fåglum julpyntar? Med bilder från Alexander Fåglums Instagram kan vi nu visa er. Alexander som för övrigt kommer tävla för det norska Continental-laget Team Ringerike 2016. Storebror Marcus tävlade för samma lag under 2014 men kommer 2016 att fortsätta i Tre Berg.

Åt sju vörtbrödmackor – blev mätt.

Henrik Öijer åt häromdagen sju stycken vörtbrödmackor. När han skulle hugga in på sin åttonde var han så mätt att han valde att lotta ut den på sin Facebook-sida. 


Antal kommentarer: 1

tobias ludvigsson

DU! detta var inte ens rolig inlägg du skrivit. ta bort det genast, hur kan man ens tillåta en sådan dålig bloggare skriva för bicycling ens undrar jag ..



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Är det dags att införa cykelkörkort?


Cykeln börjar allt mer få sitt genomslag som transportmedel. Fördelarna med cykel som transportmedel är flera. I jämförelse med en bil är cykeln överlägset mycket mer miljövänlig, billigare och dessutom gynnsam för cyklistens hälsa. På korta distanser i städer är cykeln dessutom avsevärt mycket snabbare än både kollektivtrafik och bil. Samtidigt som cykeln är ett transportmedel som ligger i tiden – och vårt samhälle där bilen som norm allt mer börjar ifrågasättas – växer frustrationen mot cyklister. Vanliga människor som du och jag beskrivs på internet som dödslängtande kamikaze-piloter och anarkister med hjärnan lämnad där hemma i formalin. Den älskvärda gruppen med personer som ofta uttrycker åsikter som att de gärna ser cyklister flyga som vantar över vindrutan, gillar också att föreslå körkort för cykel. Frågan jag kommer försöka besvara idag är därmed: är det hög tid att införa körkort för cykel? 

Sedan september bor jag i en av Sveriges självutnämnda cykelstäder, Lund. Vad jag har konstaterat är cyklisterna i Lund inte speciellt bra på att följa trafikregler. De flesta är mest bara ute och cyklar. När jag kommer på min racer reagerar de ungefär som om de aldrig sett en människa förut. Därför har jag lärt mig att ta det säkra före det osäkra och installera ringklocka på styret. Efter 20.00 bör trafikanter i Lund dessutom vara extra vaksamma då det kan komma en och annan fylleraket farande ur buskagen från en korsande cykelbana, med klirrande flaskor och Systembolaget-påse i cykelkorgen. Med detta sagt måste jag erkänna att jag kan förstå en del personers rädsla för vad som hastigt kan uppfattas som självmordsbenägna cyklister i trafiken. Vad jag fortfarande inte förstår, och aldrig kommer att acceptera, är att somliga tycks bära på en vilja att köra över cyklister frivilligt.

Ett argument som sällan används emot cykelkörkort, men som jag gärna skulle vilja framföra, är det administrativa. Vem ska utbilda, godkänna och kontrollera alla med cykelkörkort? Idag kan de flesta som är över tio år cykla och de flesta har en cykel, eller flera. Det må vara hänt att ett införande av cykelkörkort skulle skapa arbeten, men vi lever ta mig tusan inte i en kommunistisk stat.

När jag gick i grundskolan fick jag ta körkort för symaskin. Utbildningen bestod av ett antal säkerhetsmoment, montering av tråd, olika inställningar och lära sig sy på en rak linje. Sedan den dagen har jag använt en symaskin ungefär tio gånger, och alla gånger var i skolan. Det här är bara ett i raden av exempel på skolans verklighetsfrånskilda undervisning. På högstadiet läste jag sammanlagt en lektion om privatekonomi och sexualundervisningen var begränsad till några lektioner på biologin om blommor och bin. Det kan ses som ett gigantiskt misslyckande från skolans sida, men jag har åtminstone gjort multiplikationstabellen hundra gånger och jag har körkort för symaskin. Jag har slipat en smörkniv och gett bort den till jul med rimmet; ”ära var gud i höjden, denna har jag gjort i slöjden”. 

Mitt förslag är att integrera trafikundervisningen allt mer i skolan – t.ex. som en temavecka i årskurs fem och nio. Eleverna behöver det då de redan i unga år blir en del av ett tungt trafikerat samhälle som gångtrafikanter, cyklister och medpassagerare. Detta hade inte bara bidragit till att utveckla någorlunda bättre trafikanter, det hade dessutom gynnat de flesta när de senare i livet bestämmer sig för att skaffa körkort. Givetvis hade det inte skapat några fullfjädrade och ständigt korrekt uppförande cyklister i trafiken, men den förmågan har inte heller körkort för bil haft. 

Cykeln börjar allt mer få sitt genomslag som transportmedel. Fördelarna med cykel som transportmedel är flera. I jämförelse med en bil är cykeln överlägset mycket mer miljövänlig, billigare och dessutom gynnsam för cyklistens hälsa. På korta distanser i städer är cykeln dessutom avsevärt mycket snabbare än både kollektivtrafik och bil. Är det därmed hög tid att införa ett cykelkörkort? Svaret är nej – en sådan imbecill åtgärd skulle enbart gynna bilismen. Detta eftersom cykeln, framför allt annat, är enkel och det är enkelheten som gör att cykeln kan konkurrera med bilen. Det är smidigheten – och inte eventuell berusning – som gör att studenter i Lund tar cykeln till universiteten trots att det är snö. För smidigheten och enkelhetens skull kan vi inte införa körkort för cykel – men det finns andra tillvägagångssätt för att utveckla någorlunda mer medvetna trafikanter. 

Ett införande av cykelkörkort skulle bli cykelns död.


Antal kommentarer: 1

Mårten

När jag var ung och gick på mellanstadiet hade vi några dagars trafikundervisning varje år (runt 1970). Man fick lite teori, och fick öva på cykling på skolgården. Dom hade t.o.m ordnat med en tävling, där jag ett år tog mig till länsfinal i Karlstad. Fast där tror jag att jag kom sist. Jag hade aldrig cyklat i stadstrafik innan.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Fredrik Ludvigsson – från HV71 till WorldTour


Motiverad av en positiv respons efter intervjun med Richard Larsén kommer den fristående uppföljaren redan nu. Den här gången handlar det om en cyklist som jag själv tävlat mot hela livet. En cyklist som efter två fantastiska säsonger 2012 (junior) och 2013 (u23) ryktades vara under Team Sky:s lupp. Trots detta valde vår cyklist samma lag som sin storebror, laget som i skrivande stund heter Giant-Alpecin. Cyklisten är ingen mindre än Fredrik Ludvigsson. 

När jag idag tänker tillbaka på min tid i juniorlandslaget dyker två bilder upp i mitt huvud. Den första bilden är på toppen av ett bergspris i Regio Tour där det står en man utklädd till Borat med mankini och allt. Den andra bilden föreställer en klunga med cirka milen kvar till målet på en etapp i Niedersachsen Rundfahrt. Det är cirka sextio cyklister kvar i fältet och jag kämpar för att överleva bland de tio sista. När jag ligger där, längst bak i strängen av cyklister, blickar jag framåt bara för att se en bekant gestalt i blågula kläder med gängliga armar. Samtidigt som jag sjunger på min sista vers försöker Fredrik ställa av hela danska landslaget och klungan från hjul, i spets. Det bör, för min egen heders skull, tilläggas att jag bet mig kvar och kom i mål runt fyrtionde plats. 

Fysiskt var skillnaderna inte enorma mellan mig och Fredrik vid det här laget, vid ett bergspris satt både han och jag topp tio, topp tjugo. Det som främst skiljde mig och Fredrik var hans förmåga att tävla. Vid ett tillfälle kom han till mig längst bak i klungan och sa åt mig att ta hans hjul för att avancera. Sedan hoppade han upp på en cykelbana, satte in en spurt, hoppade tillbaka in i klungan och slängde en blick över axeln efter mig. Föga förvånande satt jag kvar på samma ställe som innan. Det var först när det gick uppför som jag kunde avancera tack vare min fysiska förmåga. Fredriks höga kapacitet att placera sig och avancera i klungan – kombinerat med fysiken – var, enligt mig, det som gjorde honom internationellt konkurrenskraftig. 

1. För drygt ett år sedan opererade du ett av dina ben eftersom hade problem med blodflödet och under våren fick du problem med knät. Är du hundra procent frisk nu?

Ja, det stämmer. Det tog lång tid och var väldigt tufft mentalt med så lång tid med så mycket problem och motgång, men nu så är allt bra och jag kommer vara fullt redo efter en bra vila till 2016 års säsong.

2. Både du och Tobias spelade hockey i HV71 innan cyklingen blev nummer ett. Har du haft nytta av hockeyn i din cykelkarriär?

Ja, vi har båda spelat mycket hockey. Vi spelar inte längre men vi kollar alltid hockey så fort vi kan och har möjlighet till det då hockeyn fortsatt är något av det bästa jag vet. Men om jag skulle haft nytta av det i cyklingen vet jag inte, det är nog i så fall att idrotterna gick att kombinera på ett bra sätt då jag hade cyklingen på sommarn och hockeyn på vintern – på så sätt hade jag bra och varierad träning året om, vilket gynnar än i lite yngre ålder då det är bra att göra annat än att bara cykla hela tiden, det är lätt att tröttna och tappa hungern lite då.

3. Vad tror du det var som gjorde att du och Tobias uppvisade en sådan konkurrenskraft internationellt redan som u23:or och tidigt kunde ta steget ut i proffscirkusen – något som är ovanligt idag bland svenska cyklister? 

Svår fråga, vi hade suget och var verkligen supermotiverade, vi har alltid tränat väldigt mycket och hårt. När vi kom ut utomlands och banorna blev hårdare, samtidigt som det blev bättre motstånd, fick vi ut all vår kraft och kunde visa vilken stor motor vi verkligen hade. Då kom resultaten mest bara av att ta i allt vad man hade för att hänga med eller bara ta i allt vad man hade så länge man orkade på tempoloppen. I Sverige kan man vara fruktansvärt stark och ha ett bra hjärta, men det kan lätt bli att man inte får ut det i tävlingarna eftersom banorna ofta inte är så krävande, eller passar just för den åkstilen man har, och då är det inte så lätt att få ut det bästa ur en till bästa möjliga resultat.

4. Du är en person som verkar tycka det är okomplicerat att träna – dina långpass i hockeyinlines under ”vilan” får statuera exempel för detta. Många som läser detta upplever det kanske som komplicerat att träna i ett liv med familj och arbete. Vad hur du att säga till dem?

Ja du, det gäller att hitta något man verkligen tycker om att göra/träna när man jobbar mycket och har familj att ta hand om. Eftersom tiden inte alltid räcker till så är det bra att bara träna något man tycker om att träna. Hitta just din grej, det behöver inte vara så planerat och seriöst, bara du tycker det är kul – då får du ut det bästa av det och du mår bäst.

5. Jag är sedan några dagar tillbaka ägare av en äkta Giant-Alpecin-speedsuit som min bror köpte av dig. Hur stor vikt lägger proffscyklister på aerodynamik? Skiljer det sig åt mellan olika cyklister t.ex. dig och Giant-Alpecins spurtare?

Ja, men det är klart att det är viktigt och det fokuseras väldigt mycket på det, Sen är det kanske inte lika viktigt för mig att vara aero som det är för spurtarna, som ska vinna i slutet av tävlingen. Det är olika från cyklist till cyklist, men på den nivån har du möjligheten att få din önskan uppfylld t.ex om du vill vara fullt aero med allt från aerohjälm till skoskydd och dräkt så kan du välja att ta på det.

6. Du har kört många fina tävlingar under 2015, bland annat en handfull World Tour-tävlingar. Vilken tävling var den roligaste och vilken var den jobbigaste?

Ja, på WorldTour-nivå är alla race stora och det finns inte många små race. Den finaste tävlingen jag körde i år tror jag nog ändå är Arctic Tour of Norway, då jag verkligen gillar att tävla i Norge samt att det är lite annorlunda och med en vy man får leta länge efter. Sen var den hårdaste absolut Grand Prix Cycliste de Montréal, full gas från start till mål på ett hårt och tekniskt varv.

7. Sedan du blev seniorcyklist, och framförallt proffs, har wattmätaren slagit igenom. Märker du stor skillnad i ditt sett att se på träning och träna jämfört med tidigare? Om ja, vilka är de största skillnaderna? 

Ja, det har verkligen blommat ut med wattmätare nu, det är inte många proffs som kör utan och jag kan själv säga att jag nästan inte kan träna utan att titta ner på wattmätaren och kolla hur mycket jag trycker. Det är oerhört bra att ha speciellt när du kör intervaller då det är bra att se så man t.ex inte går ut för hårt m.m.

8. Både du och jag är från Jönköping – pärlan vid Vätterns södra strand. Om någon, som inte är från Jönköping, besöker denna underbara stad: vad är värt att besöka och var ska man äta?

Jönköping är vackert och har växt till en riktig storstad nu med alla nybyggda lägenheter, broar m.m. i stan runt om Vättern och Munksjön. Är ni där så måste man checka in och testa Bada Bing, en godare burgare får man leta länge efter. 

Artikelförfattarens kommentar: Två röster på Bada Bing!  

9. På tal om Jönköping – både du och Tobias har köpt lägenheter i Jönköping och flyttar ”hem” från Girona. Varför? Hur påverkar det vinterträningen? 

Ja det stämmer, som cyklist är man ute och reser och tävlar väldigt mycket, man är iväg stora delar av året från sitt hem och efter en längre tid så saknar man att komma hem till familjen lite och ladda upp batterierna – att göra lite annat än att bara tänka och göra cykel dag in och ut för det blir lätt lite enformigt och chans att man tröttnar och tappar det där extra suget man behöver i racen då. Träna hemma i Sverige, jämfört med t.ex i Spanien där vi bodde nu, är egentligen bara att man blir lätt lite bortskämd med så bra väder varje dag, Jag har inga problem att sitta lite extra inne på testcykeln eller att köra några timmar ute i svensk vinter heller. Sedan har vi med laget så himla många träningsläger i Spanien, så timmarna på lvg-cykeln kommer vi få i alla fall. Då är det bara bra att få komma hem och mata intervaller på testcykeln mellan lägren om vädret skulle vara lite sämre.

10. Låt oss fantisera om att Giant-Alpecin håller en beer-pong turnering, under off-season, där lagen består av fyra cyklister. Vilka tre lagkamrater skulle du välja och varför? 

Då tar jag tre tyskar: Simon Geschke, Johannes Fröhlinger och nya förstaårs-proffset Max Walscheid. Varför får ni klura ut själva 🙂 

Artikelförfattarens kommentar: Ledtråden stavas o-k-t-o-b-e-r-f-e-s-t. 

Utöver en liten inblick i hur en proffscyklist tänker och lever lyckades jag även smyga in lite smygreklam för min hembyggd vilket betyder att jag är fullständigt tillfreds med intervjun. Det kan vara skönt och veta att Fredrik och Tobias (samt alla andra proffcyklister) är helt vanliga människor men med träning som sitt jobb. När de inte jobbar tycker de, precis som du och jag, att en hamburgare på Bada Bing med familj och vänner kan vara trevligt. Det finns dagar då proffsens motivation vacklar, då de frågar sig om de verkligen ska åka ut i regnet – precis som du och jag. 

Slutligen vill jag nämna att Fredrik inte vann många tävlingar innan det att han slog igenom 2012. Som ungdom var han duktig men inte bäst. Ännu en gång ser vi att det mesta talar emot gallring och elitsatsningar bland unga idrottare. Det är viktigt att veta som ungdomscyklist att även de som återfinns i resultatlistans mitt, eller nedre halva, mycket väl kan vara framtidens proffs. Som Fredrik själv nämner var det först när banprofilerna och hårdheten på tävlingarna var i hans favör som han kunde visa hur duktig han verkligen var. 

Den här intervjun har fått mig att kunna bearbeta mitt minne från Niedersachsen när Fredrik drar och jag är på repet i klungan. Tack vare det kan jag nu gå vidare i livet men bara delvis eftersom en fråga kvarstår: Vem var mannen i mankini vid bergspriset? Han kommer att hemsöka mig så länge som jag lever. Varje gång jag cyklar över ett krön tycker jag mig kunna se honom stå vid horisonten. Det är både på gott och ont att cykelsporten i Sverige inte har entusiastiska fans utmed vägkanten. 

Fredrik l.t.v. och jag l.t.h. Kinnekulle år 2010. 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*