Nya Slussen – har ni seglat vilse?

Nya Slussen – har ni seglat vilse?


Guldbron i Nya Slussen blev ju några veckor försenad. Den förseningen är ju ingenting mot gång- och cykelbron – den är snart 5 år försenad!

2015 fattade Exploateringsnämnden beslut att bron och rampen ska breddas och att korsningen mellan bro och ramp ska utformas på ett bättre och säkrare sätt. Sedan dess har ingenting hänt – ingen vet hur bron och rampen kommer att breddas eller hur korsningen kommer att utformas.

Frågar jag projektet Nya Slussen hur det går blir svaret:

Hej Krister!

Vi trodde att vi skulle kunna presentera lösningen i början av året, men det kan vi tyvärr inte. Det är många som väntar, och så fort vi har något beslutat material så kommer vi att publicera det.
Vänligen,

Eva Rosman, enhetschef”

5 år – det är en lång seglats. Hoppas de inte seglat vilse…

Relaterade inlägg:

Antal kommentarer: 2

Mia

På detta kan det ju nästan bara finnas en förklaring – projektet har inte för avsikt att följa beslutet. Och nu väntas antingen rätt tidpunkt in för att meddela det, alternativt har projektets inställning kommit ansvariga till kännedom och nu bråkas det om hur man ska komma vidare.
5 år, utan att något händer. I ett stort projekt, där den ena delen hänger ihop med den andra. Då går det inte att dra benen efter sig, det får stora konsekvenser för massor av andra delar i projektet.


Ulrika

Jag tror att bron inte kommer byggas, för den behövs inte. Nu efter flera år utan biltrafik förbi slussen så har man kommit på att det går alldeles utmärkt. Nu kommer man planera om, så halva guldbron blir för cyklar och resten för kollektivtrafik.



"Det får inte plats"

"Det får inte plats"


Det är nog den mening jag har hört flest gånger under min yrkeskarriär inom trafikplanering. Tätt följt av meningen: ”Man måste kompromissa”.

Och dessa meningar har uttryckts när det har handlat om att försöka skapa drägliga och anständiga cykelbanor.

Nu har jag ju ett stort tålamod. Och en uthållighet och driv i min yrkesroll som jag vore en av världens bästa etapploppscyklist – cykelplaneringens Chris Froome kanske!

Så nu får jag i mitt yrke uppleva att det som tidigare ”inte får plats” numera visst får plats. Och helt plötsligt är det som tidigare var ”omöjligt” nu fullt möjligt. Den tidigare självklara ”kompromissen” – som var närmast en naturlag – är nu en helt annan kompromiss. Och då kan det se ut så här:










Fullt med exempel på att det visst finns plats att göra vettig cykelinfrastruktur!

En fascinerande resa jag fått vara med om. Resan har minst sagt varit kämpig med många och långa uppförsbackar. Men nu är backarna inte lika långa och branta, och motvinden är inte lika hård. Så då är det bara att fortsätta kämpa på, för det går inte att slappna av och lägga sig på rulle. Allt är mer eller mindre möjligt. Det handlar om vilja, om kunskap, att aldrig acceptera rådande förhållanden.

Och tänk, att det trafikslag som ofta ifrågasätts och får usla och farliga förutsättningar – det är det trafikslag som fler och fler studier och forskning visar är det mest samhällsekonomiskt lönsamma trafikslag att satsa på. Något jag visade med denna rapport för 14 år sedan!

Så kan det gå om man kämpar på!

Relaterade inlägg:

Antal kommentarer: 4

Petter_P

Grymt kämpat Krister!! Stort tack!


Torbjörn Albért

Fortsätt köra huvudet i väggen!
Till slut rämnar den!


Joel

Fantastisk utveckling. Bra kämpat Krister!


felix reychman

YAY!
Lite positiva nyheter! Som vår efter vintern, kan man säga!



Vintercykling – vilken resa!

Vintercykling – vilken resa!


Jag har vinterpendlat på cykel sedan början av 90-talet. Jag har under den tiden aldrig upplevt en vinter som denna. Så mild och så fri från snö. Långa perioder har jag sluppit cykla med dubbdäck, sommardäcken har fungerat utmärkt på de snö- och isfria vägbanorna.

DN rapporterar:


Visst har detta tillstånd underlättat mitt vintercyklande, samtidigt kan jag inte låta bli att vara oroad över utveckling – vad är det som händer?

Annat var det på 90-talet och en period in på 2000-talet. Då fick man vara glad om snön som föll på cykelvägarna överhuvudtaget röjdes bort. Det kunde ta dagar innan föraren av traktorn med plogen hittade cykelvägen. Och de som cyklade fick många gånger själva cykla upp spår i snön för att hjälpligt ta sig fram.


Inte var det bättre förr! Då fick de som cyklade själva göra spår i snön för att komma fram.


Jo, någonstans under snötäcket ska det finnas en cykelbana…


Cykelbanorna i Stockholms innerstad sågs som lämpliga platser att dumpa snö på

Sådan här förhållanden är inte så vanliga längre när det väl snöar, nu är det en helt annan standard och kvalitet på snöröjning. Nu blir det nästan barmarksförhållanden på gång- och cykelvägarna när sopsaltarna far fram efter snöfallen.


Sopsaltaren – som gjort vintercyklingen säkrare och framkomligare. Foto: Jon Jogensjö

Relaterade inlägg:

Antal kommentarer: 1

Mia

Nu har ju jag inte vintercyklat lika länge som du har, men oj vad jag känner igen mig i dina bilder. Många år var det helt oförutsägbart när cykelvägarna snöröjdes. Det kunde gå dagar innan snör röjdes bort, och ibland var det plusgraderna som fick sköta snöröjning. Sen var det också helt olika förhållanden på sträckorna – det saknades uppenbart samordning mellan de olika gränserna/utförarna. Som du skriver, nu upplever vi inte detta lika ofta. Det har blivit avsevärt bättre. Tack till dig och alla andra som kämpat och fortsätter att kämpa.



Glädjen att cykla

Glädjen att cykla


Den har kommit tillbaka – glädjen. Jag hade inte riktigt märkt att glädjen smugit sig bort. För snart ett år sedan bytte jag jobb och fick därmed en ny väg att cykla till arbetet. En väg som innebär något helt annat än att pendla från förort till Stockholms innerstad – jag pendlar nu bort från storstaden. Och glädjen att cykla har återkommit. Vad är det som har hänt?

Framförallt är det väldigt lite trafik nu jämfört med att cykla mot innerstaden. Långa sträckor är jag helt ensam på färden, inga andra trafikanter överhuvudtaget – jag ”äger” vägen! Jag cyklar på småvägar, på grusvägar och på gång- och cykelvägar. Jag cyklar över träbroar, cyklar förbi böljande hästhagar och möter ibland hästar och ryttare på min färd.


Inga hästar i hagen i dag!


Isen håller på att lägga sig på sjön, och frosten gör träbron lite slirig.


Denna julbelysta cykel har lyst upp min färd hela vintern!

På min färd är det är till och med obelysta grusvägar som på landsbygden. Grusvägar som blir en härlig utmaning i vintermörkret!


Hej lilla grusväg! Vad bjuder du på för överraskningar i dag då?

Jag tror det helt enkelt handlar om att min ”frihet” har ökat, och med den kommer glädjen. Ni vet, ungefär som alla dessa fejkade reklamfilmer från biltillverkare – en ensam bil och förare på tomma, vindlande vägar.

Så har jag det nu!

Relaterade inlägg:

Antal kommentarer: 1

felix reychman

Härligt.
Att dela glädje är något fint!



Cykla med barn

Cykla med barn


Mycket prat om barns cyklande i dagarna. I tisdags kom en debattartikel i Expressen som handlade om att låta alla elever lära sig cykla och trafikutbildas i skolan. Det finns säkert för- och nackdelar med en sådan lösning.

Jag tänkte dock uppehålla mig vid hur jag och min familj hanterar våra barns cyklande. Tidigt i våra barns liv introducerad vi cykeln för dem, som lekredskap men också som transportmedel för att till exempel ta sig till och från förskolan. Det började med så kallade springcyklar för att sedan övergå till vanliga cyklar när de lärt sig cykla.


På väg till förskolan

Vi har aldrig använt stödhjul på cyklarna, vi upplevde övergången från springcykeln till vanlig cykel som enkel då barnen fått möjlighet att träna upp balansen. Vidare användare vi cyklar med handbromsar, inte fotbroms. Det underlättar att få pedalen i rätt läge när man ska komma igång och barnen verkar ha lättare att lära sig bromsa med händerna än med fötterna. Och de har heller aldrig haft problem att bromsa, och bromsa rätt. Vi har även prioriterat att köpa lätta cyklar till barnen – har aldrig förstått varför många barncyklar är förhållandevis tunga, det är ju barnen som behöver lätta cyklar.

När det sedan gäller själva cyklandet har jag genomfört olika teknikövningar med barnen. Det kan handla om att cykla en slalombana. Slalom med bägge händerna på styret, med en hand på styret och så småningom inga händer på styret. Allt för att träna upp balansen och känslan för hur cykeln beter sig beroende på hur du rör dig på cykeln. Teknikträningen har också handlat om att plocka upp hinkar med vatten från marken – utan att spilla! Återigen för att träna upp balansen. Övningarna blir mycket lekfyllda med vatten och spill kan jag lova!


Slalombana med vattenfyllda hinkar, inte spilla!

Vi har också förmånen att nära vårt hem ligger en lekplats med en ”teknikbana” där barnen kan öva cykling under lekfyllda former.


En roligt utformad ”teknikbana” skapar många utmaningar och övar upp såväl balans som teknik

Cyklarna våra barn har är växlade så då har vi gått igenom grundläggande växlingsteknik och hur man bäst använder växelsystemet på cykeln. Sen har övningarna med barnen handlat om att träna upp bromstekniken – hur man hanterar fram- och bakbromsen, hur man bromsar på olika underlag, hur man bromsar inför kurvor och så vidare. Det har också varit kurvträning, att komma ihåg att inte ha innerpedalen längst ner, att luta cykeln i kurvorna när farten är lite högre, att lägga bredsladdar med mera. Vidare att försöka få barnen att förstå att förutsättningarna för kurvtagning ändras när underlaget ändras, till exempel så ger höstens lövfällning helt andra förutsättningar att bromsa och att ta en kurva på:


Här slirar vi fram på cykelbanan!

Vi har också tränat på hur vi agerar i ”trafiken” och enklare trafikregler. Även tränat på hur man placerar sig och cyklar på en gång- och cykelbana – att också där finns regler och hela tiden utgå från att man aldrig är ensam och att man ska visa andra hänsyn.

Jag har också varit en av ”tågförarna” för det cykeltåg som vi föräldrar bildade när barnen började skolan – det var en liten utmaning att dirigera ett tiotal barn med olika färdigheter på cykeln och varierande trafikmognad! Men oj så roligt med allt stoj och skratt under tågets färd. Sällan var det någon som inte ville cykla till skolan utan tåget gick i ur o skur, aldrig med sena avgångar eller inställda tåg! Sedan något år tillbaka cyklar nu barnen själva till skolan utan sällskap av någon vuxen – vi kan säga att tågförarna har lyckats, och därmed fått sparken!


Cykeltåget – ivriga att komma iväg!

Övningarna med barnen är på långa vägar slut – att röra sig i trafiken är ett ständigt lärande och med ändrade förutsättningar.

Hur cyklar du med dina barn?

Relaterade inlägg:

Antal kommentarer: 8

Mia

Vilken härlig och inspirerande text!
Att leka fram färdigheter och kunskap – bästa sättet.


Krister Isaksson

Mia, tack! Att leka är roligt, och lärorikt! 🙂


Erik Sandblom

Oj dina barn är skickligare cyklister än de flesta vuxna. Heja!


Krister Isaksson

Haha Erik, det vet jag inte men jag vill att de ska behärska fordonet och känna sig trygga och säkra på det. Då blir det lättare och roligare att interagera och ta sig fram i trafiken.


felix reychman

Jag har inte tagit teknik- och balansövningar riktigt lika långt som du, mest för att jag inte kommit på det, men jag har tagit barnen att cykla i skogen mycket jag kunnat. De har alla blivit ganska kompetenta cyklister, som jag utan rädsla släpper ut att cykla. Somliga av barnen gör det dock ogärna. Jag förstår uppriktigt sagt inte riktigt varför, men misstänker att det har att göra med att kompisarna inte cyklar, vilket ju är djupt tragiskt.



Bra Trafikverket

Bra Trafikverket


Så var det dags för lite beröm. En sopsaltare far fram på den statliga gång- och cykelvägen i Skultuna. Och detta i regi av Trafikverket. Så medan Västerås kommun lägger ner sopsaltning och då får blankis på gång- och cykelvägarna så sopsaltar Trafikverket i Västmanland. Så arbetar man för ökad och säker cykling. Och som en bonus om nu någon tycker att det bara blir bättre för de som cyklar – det blir även avsevärt bättre för de som går.


Sopsaltaren in action! Foto: Anders Karlsson

Relaterade inlägg:

Antal kommentarer: 4

Lars Erikson

Det är ett lyft inte minst för gående, barnvagnsrullare, rullstolsburna och rullatorförare i Skultuna!
Väntar dock med de stora hurraropen tills jag får se hur det blir efter ett rejält snöfall, tidigare år så har ofta gcm-banan röjts först, sen har plogbilen kommit farande på landsvägen – med sedvanligt resultat …


Krister Isaksson

Lars, det var roligt att hör din beskrivning att fler har stor nytta av sopsaltningen. Det du sedan beskriver har ju inget med metoden sopsaltning att göra, det handlar ju om en synnerligen dålig samordning av väghållaren och de entreprenörer som utför arbetet. Närmast att beskriva som ett stort resursslöseri.


Uffe

@Lars: jag håller helt med dig om det där med rullstol och rullator! Jag jobbar som personlig assistent åt någon som permanent sitter i rullstol, och när det kommit snö blir det ett helvete att ta sig fram med rullstol. Som vanlig gående har jag själv inga problem med snö, men med en rullstol tar det ofta mer än dubbelt så lång tid att komma någonvart. Om det sedan töat en del innan det fryser igen så är det egentligen bara att glömma att man kan ta sig någonstans med rullstol.


Göran Ekstrom

Sopsaltningen är mycket bra. Tyvärr har bilvägen som går, parallellt med cykelbanan ingen. Som cyklist blir man bländad av bilisternas helljus. Det blir svårt att se cykelbanan. Cykling under den mörka delen av dygnet blir riskabel.