Blogg

Ny hjälm till mitt söta lilla huvud?


Jag insåg just att jag behöver en ny hjälm. Mina tidigare hjälmar har jag antingen kraschat sönder eller så har de helt enkelt slitits ut. Den jag använder just nu är flera år gammal och börjar bli rätt luggsliten och trött. Jag har för mig att jag har läst att man inte ska ha en hjälm mer än två år. Både för att hålla stilen och för att hålla säkerheten. Hur som helst, jag MÅSTE köpa en ny hjälm.

Just nu är det två cykelhjälmar som det hänger mellan. Den ena är Giro Synthe och den andra är Poc Octal. Båda kostar lika mycket och jag har på känn att de sitter skönt båda två. Så jag bollar över frågan till er, vilken ska jag ha? Eller har ni något annat förslag? 

Jag vill ha nåt som sitter bra och skyddar mitt lilla huvud samtidigt som den gör att jag ser snabb ut. Jag behöver nämligen all snabbhet jag kan få. 

Poc Octal. 

Giro Synthe. 

En bra hjälm är en ganska billig livförsäkring. Snåla inte på den. 

Bilden är från 2013 när jag körde Mallorca 312.


Antal kommentarer: 9

ekstromenator

Synthen sitter riktigt nätt och snyggt på skallen, och finns i flera färger om du tex vill matcha cykeln eller kbck-tröjan .


Crister Dahlin

Ingen av dem.
Köp en hjälm som har MIPS-systemet.
Själv kör jag en Scott MTBhjälm. Sitter väldigt skönt, betydligt skönare än min andra. Skyddar fantastiskt bra vid en vurpa, även om jag såg stjärnor vid inslaget.


johan

Du ser nog snabbare ut i synthe men sötare i poc.


Björn Westergren

POC Octal helt klart, funderar själv på en sådan.
Annars gillar jag Specialized hjälmar till utseende men du kommer inte se lika snabb ut i en sådan.


Peter Rosén

Jag har en svart Kask Protone som är så snygg och skön så jag har köpt en vit också. Man behöver ju en svar och en vit beroende på vilken färg man har på handskarna för dagen.


Krister Isaksson

Har en POC Octal, skönaste hjälmen jag någonsin haft. Och jag har haft många! Sitter bra på mitt huvud, är lätt o luftig. Det är ju dock väldigt inviduellt detta med hjälm, hur den sitter på huvudet, hur man ser ut i den, färger osv.
Pröva dem, ta en selfie på varje o lägga ut här så vi får se hur du ser ut. Sen röstar vi! 😉

Och så vill jag upplysa om att Octalen är försedd med MIPS…


Johan Mölleborn

Tack för alla tips och åsikter.

Krister, POC sitter perfekt på mitt huvud. En omröstning efter selfies var ju genialt.

Peter, får nog släpa iväg mig och testa en Kask.

Björn, Specialized är också ett alternativ. Den sitter bra på mitt huvud.

Johan, man vill ju vara snabb och söt.

Crister, MIPS verkar vara det som gäller om man läser tester. Får kika närmare på det och vilka modeller som har det.

Ekstrominator, många färger är bra men jag är så trist så jag vill nog ha svart eller vit.


sven

Fast enligt IFs studie av cykelhjälmar så behövs inte MIPS, det är bara att ha på något utanpå hjälmen så funkar det visst lika bra som MIPS (alltså glider lite).


gsb

@sven: Kepsen utanpå hjälmen?



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

30 vackra mil i Östergötland.


Den här helgen bjöds det på finfin cykling med CK Hymer. Calle behövde en 20-milare för att vara i fas med kvalificeringen till Paris-Brest-Paris. Självklart var alla 20-milare slut i kalendern och i stockholmsområdet bjöds det bara på en 40-milare den här helgen. Eftersom vi körde en sån förra helgen så bestämde vi oss för att åka ner till Linköping och köra CK Hymers 30-milare istället. 

Starten gick 07:00 i Linköping så vi fick ställa väckarklockorna på 03:30 och sätta oss i bilen en halvtimme senare. I CK Hymers klubblokal blev vi välkomnade av ett tiotal andra cyklister och prick 07:00 rullade vi iväg i en gemensam grupp. Vägarna var fantastiska. De slingrade sig fram och tillbaka genom skogen. Det var såna vägar som inbjöd till lite snabbare cykling så efter ett tag var vi en grupp på fyra man som höll ihop. Jag, Calle och två killar som skulle köra i Ride of Hopes sub 7:30 grupp på Vättern. Efter första fikastoppet kom vi överens med de andra att vi skulle dela upp oss.

Det var ganska blåsigt. Än så länge hade vi varit skyddade av skogen men när vi vände söderut mot Ödeshög fick vi motvinden rakt i ansiktet. Men när vi sedan svängde upp på Omberg fick vi vår belöning. Först den vackra vägen över Omberg och sedan en klockren medvind i flera mil. Här passade det riktigt bra med medvind för vägarna gick mellan stora öppna fält. Calle tog några monsterförningar och de två Ride of Hope-killarna hejade nöjt på. Vi fyra höll ihop och körde riktigt bra tillsammans. Vi höll ett jämnt och högt tempo och milen bara susade på. När det var fem mil kvar så började det regna men strax innan Linköping så var det torra vägar igen. Men då hade vi redan blivit blöta och skitiga. 

I klubblokalen blev vi mottagna med mackor, saft och kaffe. Det var ett riktigt härligt avslut på en ännu härligare dag. 30 mil som bjöd på det mesta. Motvind, medvind, backar, älgar, sol, regn, kyrkor och riktigt trevligt sällskap. Efter en efterlängtad dusch så satte vi oss i bilen och fräste hemåt. Nu har vi bara en 60-milare kvar innan vi kan anmäla oss till PBP. Den 60-milaren kör vi nästa helg. Men då startar vi från Barkarby.

Tack CK Hymer för gästfriheten och en fantastisk dag. Allez!





 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Giro d´Italia, Mille Miglia och jag.


Gårdagens etapp var en fantastisk historia som bland annat gick igenom Castelnuovo Garfagnana. Sist vi körde Mille Miglia 2012 så körde vi faktiskt igenom den staden. Den ligger högt upp på ett berg. När vi kom dit mitt i natten hade vi 120 mil i benen och de sista 6 milen hade varit uppför. Jag behöver inte överdriva när jag säger att vi var helt slut där. Så pass slut så vi räknade fel på två dagar och trodde att vi hade missat maxtiden, trots att vi låg på 20:e plats just då. Hur som helst. När jag såg etappen igår så fick jag tillbaka minnen från just den natten. Hjärnan är lite rolig när det gäller minnen, för det enda jag fick upp var det positiva. Jag hade helt glömt den uppgivna känslan när vi somnade stående mitt i vägen en kilometer innan byn när vi letade på kartan. Eller hur vi sov 45 minuter under en reklamskylt den natten. Bilden nedan kommer från den natten. Se så kul jag hade det. 

Idag kör de mellan Montecetani Terme och Castiglione della Pescaia. Etappen är ganska platt så det lär avslutas med en klungspurt inne i Castiglione. Montecetani Terme körde vi också igenom på Miglian. Jag minns inget speciellt därifrån men namnet kommer jag ihåg. Castiglione della Pescaia däremot, där har jag varit flera gånger. I somras var vi där två veckor. Jag antar att de kommer visa helikopterbilder över hamnen och den gamla borgen. Håll även utkik om de filmar en vingård som ser lite speciell ut strax innan Castiglione. Det är Le Mortelle. De har fantastiskt bra vin och vingården som är bygd inuti en kulle ser ut som Moonraker inuti. Och jag vet att jag själv kommer sitta trollbunden framför teven och drömma mig tillbaka till både Castiglione och Mille Miglia. Vad vill jag säga med det här inlägget då? Jo att jag ser det som ett omen att Girot kör genom så många byar och städer som ingår i Mille Miglia. Jag känner mig helt enkelt tvungen att köra det igen nästa år. Tack Giro d´Italia för det. Ciao ragazzi!    



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

En natt och en dag upp till Gävle och tillbaks.


Nu är randonnésäsongen på gång på allvar. Igår körde vi vår 40-milare från Barkarby. Det festliga med den här rundan är att vi startar på kvällen så vi får uppleva det magiska med att cykla på natten och se när solen går upp. Som bonus kan vi även ha afterbike på Lilla Barkarby. 

Jag var på plats på Lilla Barkarby en timme innan start för att förbereda startkorten och när klockan slog elva så stod tjugiofem cykelsugna randonneurer utanför restaurangen redo att ta sig an natten. Vi delades ganska snabbt upp i grupper. Vår grupp på femton man höll ett sansat tempo till Upplands Väsby sen var det någon som tyckte att vi skulle köra kedja, en klassisk Vättern-kette. Det urartade såklart till ett olidligt högt och ryckigt tempo. På Statoil i Uppsala hälsades vi välkomna av killen i kassan. Han kände igen oss från förra året. Efter kaffe och mumiebulle i Uppsala enades vi om att hålla igen lite på tempot så vi kunde utnyttja styrkan vår grupp, inte tvärtom. Tro´t eller ej men det funkade faktiskt. 

Natten var kall. Enligt min GPS så hade vi bara en plusgrad. Det var inte så märkligt att jag frös som en hund när jag tittade på när Bjorre och Michel lagade punkor. Natten gled förbi utan några större intryck. Det var stjärnklart och vår grupp susade fram i dubbla led. Gamla E4:an nattetid bjuder inte på några större överraskningar. Det enda som hände var de två punkteringarna och att de hade grusat ett parti förbi Tierp. Dragon Gate såg ut som vanligt när vi susade förbi i månljuset. Märkligt bygge det där. 

Lagom till att solen hade gått upp sladdade vi in på Statoil i Gävle. Gruppen var fortfarande intakt och alla såg förhållandevis fräscha ut. Jag köpte den största kaffen de hade och åt en trekantsmacka med kyckling och bacon. Livet som randonneur är inte mer spännande än så. Mumiekaffe, mumiebulle och nån gång ibland även en mumietrekantsmacka. När alla var klara så rullade vi vidare mot Sandviken.

När vi kom tillbaka till Uppsala så kom vi rakt in på upploppet till Skandisloppet. Vi hade till och med turen att se elitherrarna susa förbi i GP-loppet. Men störst av allt var att jag såg Schture och hans hund i publiken. Eller rättare sagt, han såg mig och ropade, sen såg jag honom. Shell i Uppsala bjöd inte heller på några större överraskningar. Jag tog en mumiekorv och en cola. Sen stack vi vidare mot slutstämpling och ölen som väntade i Barkarby. När vi väl kom dit så tog vi över uteserveringen och vräkte ner oss i sofforna. En efter en dansade ölen och hamburgertalrikarna in och en efter en somnade folk i sofforna. Ett tag satt halva gänget och blundade. Vilken dag! Och vilken natt! Att cykla långt och dricka öl efteråt är nog så nära meningen med livet man kan komma. 

Efter tre snabba Belpils rullade jag hem. Där bytte jag cykelkläderna mot grillkläder och tog emot våra gäster (grannarna) på altanen. Framåt natten kunde jag inte hålla mig vaken längre så jag nickade till vid matbordet. Mätt och nöjd. 40 mil cykling i benen, afterbike, grillat och vin i magen. Tackarrrr!








Antal kommentarer: 1

axel

Hahahaha Johan, kanonbild, den sista!
När värden somnat ska gästerna gå hem, gammalt randanneordspråk!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Långtest BMC GF01 Ultegra disc


Jag har fått möjligheten att testa BMCs endurance-specifika modell under säsongen. Tanken är att jag ska köra långrundor här hemma och till sist köra Paris-Brest-Paris på den. Förutsatt att jag trivs med den. Modellen heter GF01 och är utrustad med Shimano Ultegra Di2 och skivbromsar. Ramen är endurance-specifik och ska både ha bekvämare sittställning och ta upp vibrationer. 

Eftersom jag är en pretentiös jöns så tyckte jag att däcken kändes tråkiga och att sadeln inte riktigt gifte sig med min bak så de byttes ut. Nu sitter det istället en Gilles Berthoud lädersadel, Michelin ProRace 4 25 mm med latexslangar på den. När jag ändå höll på så bytte jag även styrlindan till LizardSkins tjockaste. 

Igår kväll var jag ute några timmar och rullade. Det första intrycket är att den tar upp vibrationer bra och att den kändes lugn och fin. Däremot är det ingen sprätträser. Jag tror mycket beror på hjulen, DT Swiss X-1900 Spline, som väger strax under två kilo. Men cykeln är inte heller byggd för att vara lätt och sprättig.

Jag kommer få känna på den mer under helgen då vi kör en 40-milare upp till Gävle och hem via Sandviken och Uppsala. Stay tuned för en krafsig text om både cykeln och cyklingen efter helgen. 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Mallorca 312


Jaha, här sitter jag på en solig balkong i Alcudia. Benen har varit helt bajskorviga sen loppet. Under veckan har vi klämt av ca 100 mil och sista dagen körde vi en backrunda på 17 mil med Col de Femenia, Sa Calobra, Puig Major, Sollerpasset och Orient. En perfekt avslutning på en perfekt vecka. Men loppet då?

Jo det startade bra. Jag rullade med fram till första backen, Femenia, där jag stannade för ett snabbt pinkstopp. Som gubbe så måste man tillåta sig sånt. Sen började jag jobba uppför backen. Benen kändes jättebra så jag la mig till vänster och körde om varenda kotte som låg framför. Efter ett tag kom jag ifatt de som höll samma hastighet som mig och det bildades en liten klunga. Vi körde bra och höll ihop över de sista topparna innan det planar ut vid Calvia. Där stannade jag snabbt för att fylla vatten i en depå men de andra hade tydligen langning så de susade bara förbi. Nu var jag lämnad med två trötta tyskar, en smal italienare och en sprättig engelsman. Jag och engelsmannen fick ta ansvaret och drog gänget genom Palma och Arenal och när vår ojämna grupp gnetade på i slakmotorna mot södra delen av ön. Efter ett tag surrade jag lite med italienaren som kom från norra Italien. Självklart började jag prata om deras viner men han såg bara ut som en fågelholk. Barolo, Nebbiolo, Barbaresco försökte jag igen. Fortfarande fågelholk. Vi pratade inget mer den dan.

Det är väldigt viktigt att man hamnar i en bra grupp på den sista halvan av loppet och med den här gruppen slötaskar så var jag väl medveten om att vi snart skulle bli ifattkörda när som helst. Och visst blev vi det. Efter 22-23 mil kom det ett stort gäng bakom oss. Äntligen! Tänkte jag och såg fram emot att lägga mig i svansen och susa med. I gruppen såg jag min brorsa Calle som jag hade ställt av i bergen femton mil tidigare. Han hade kört omkull i en nerförsbacke och var skrubbad på varenda kroppsdel. Vi morsade och snicksnackade lite. Och precis då trasslade han in kedjan mellan ramen och vevpartiet så han blev tvungen att stanna. Jag stannade också och vips så var klungan borta.

Det var lönlöst att försöka komma ifatt. De höll 45-50 km/h och vi var bara två pers som inte ens såg klungan längre. Vi hade inte så där överdrivet mycket sprätt kvar i benen heller om jag ska vara ärlig. Några mil senare kom vi ifatt några tyskar som släpade på ett gäng tröttingar. Vi fick igång ett bra samarbete med tyskarna men gänget bakom skakade bara på huvudena och vägrade att hjälpa till. I de sista backarna försökte vi hänga av tröttgänget men de klamrade sig fast. Det var ganska givet att de sparade sig för spurten.

När man kommer till Can Picafort är det bara åtta kilometer kvar. Helt plötsligt var flera av de som tidigare bara legat på rulle och skakat på huvudet upp i täten och härjade för att positionera sig för avslutningen. Fan heller tänkte jag och började själv positionera mig så jag låg rätt till. Rätt var det var så såg vi målet några hundra meter fram och spurten var igång. Då gav jag det sista jag hade. All in! Jag kom ifatt och gick förbi sen höll jag stumt tills jag korsade mållinjen som första man. Efter mig kom Calle. 

Det kan tyckas vara löjligt att spurta om plats hundra långt efter tätklungan men det kändes riktigt bra att ställa av de som hade legat bak och lökat de sista fem milen. Det var också riktigt härligt att ge igen på brorsan efter den nesliga spurten på Alpentraum i höstas. I målområdet var det full fart. Vi satte oss ner på en gräsmatta och försökte äta paella samtidigt som benen krampade och hade sig. Vilken dag och vilken härlig spurt. Den roligaste biten på loppet är de första tio milen i bergen. Sen blir det lite långdraget och tråkigt. Men när man väl är i mål så glömmer man snabbt det tråkiga och man kommer bara ihåg det roliga och alla underbara människor som hjälpte till på kontrollerna. Jag lär väl komma tillbaka nästa år också. 







Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*