Blogg

Nu kan du också göra skillnad!


Om du också vill göra skillnad – både för cancerforskningen och damcyklingen i Sverige, har du nu möjligheten att skänka pengar till Barncancerfonden genom CK08 Ride of Hope.

Som jag tidigare nämnt består CK08 Ride of Hope är elva starka landsvägscyklister som tillsammans med sina coacher Fredrik Ericsson, Isak Strömberg, Mirella Ehrin och Henrik Ehrin kombinerar elitsatsning med välgörenhet under 2014.

Coachernas hela årsarvode kommer att oavkortat gå till Barncancerfondens insamling. Genom att betala en del av den totala summan till Barncancerfonden är du alltså också ett ekonomiskt stöd för ett damelitlag på landsväg.

Under säsongen 2014 kommer CK08 Ride of Hope att tävla runt om i Sverige, och bland deras målsättningar finns en första plats i lagtävlingen i Swe-cup, tillsammans med andra pallplatser.
CK08 Ride of Hope vill också att svensk damelitcykling ska öka, och för detta jobbar de aktivt genom att inspirera andra och arrangera träningstävlingar där alla som vill får vara med.

Jag är själv med i laget så mycket jag kan i härifrån Schweiz. Sverige är inte något jag saknar särskilt mycket – men när jag ser hur det här samarbetet håller på att utvecklas till något stort önskar jag att jag var hemma och kunde bidra mer. Det här kan leda till en utveckling både för cykel-Sverige och cancerforskningen! Jag hoppas att ni är flera som också känner en vilja till att hjälpa till genom ett med en slant till insamlingen!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

CK08 Ride of Hope


I senaste numret av Bicycling kan man läsa om att cykellaget som jag är med i, CK08 Damelit, numer heter CK08 Ride of Hope. Anledningen till detta är att i september i år dog vår sportdirektör Martin Ingelgård i cancer. Det var han som skapade CK08:s damelitlag och till hans minne vill vi nu göra vad vi kan för att bidra med pengar till cancerforskningen, och samtidigt driva vidare hans vision om ett starkt Stockholmsbaserat damelitlag på cykel.

Till minnet av Martin kommer två av Sveriges bästa cykeltränare – Fredrik Ericsson och Isak Strömberg – coacha oss oavlönat under ett års tid. Deras tänkta arvode från lagets elva medlemmar kommer istället att gå oavkortat till Barncancerfonden genom Ride of Hope. En fantastiskt fin gest från två av Sveriges största träningsprofiler har alltså gett oss en chans att skapa något mycket större.

Mer information om finns att läsa på CK08:s hemsida under fliken ”Elit-Damer”. Där kommer snart mer information om hur både företag och privatpersoner kan bidra till att stödja cancerforskning och cykellaget. Dessutom finns vi på Facebook och på Twitter.

Även om det är en tragisk bakgrund bakom det här tror och hoppas jag att det här kan föra mycket gott med sig – både för cancerforskningen och för cykelsporten. Som ni vet befinner jag mig själv inte hemma i Sverige för närvarande men jag ska göra vad jag kan för laget på avstånd. Jag påbörjade i veckan precis ett träningsschema signerat Isak Strömberg och hoppas på en snabbare och starkare cykelsäsong nästa år – både för egen del men allra mest för damcyklingen hemma i Sverige och cancerforskningen!


Antal kommentarer: 3

ulla lundström

Martin var min son, som jag saknar oerhört mycket.


ulla lundström

saknar Martin min son


Ingrid

Jag tror och hoppas att han skulle ha gillat detta initiativ Ulla! Jag beklagar verkligen sorgen.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Snö och klättringar i Italien


Hej, jag har hört rykten om att det råder lövhalka och andra otrevligheter som ställer till det på vägarna för er cyklister där hemma i Sverige. Därför tänker jag inte lägga upp några nytagna bilder på det faktum att jag ännu cyklar i kortkort här i Schweiz – jag vill inte att ni ska bli för advunsjuka. Istället bjuder jag på en bild som faktiskt är tre veckor gammal och tagen på en höjd av ungefär 1000 möh.

Det var inte planerat att vi skulle cykla i ett winter-wonderland, utan det var en överraskning på vår väg till dagens topp. Klättringen var 16 kilometer lång, jag fick vända efter ungefär 15 km. Vackra vinterlandskap i all ära – men 23 mm däck på is och stelfrusna fingrar är ingen hit.

Förutom överraskningar på snö rullar det på bra här nere. Jag har skaffat mig ett ”team” bestående av ett par fransmän och holländare som jag kör någon klättring i veckan med. Vi kallar oss för ”Sky Team Rolex” eftersom vårt universitet, EPFL, är sponsrade av just Rolex. Om det skulle skita sig med våra ingenjörsstudier hoppas vi på att Rolex tror på oss som cykelförmågor istället.

Gällande klättringarna börjar jag äntligen uppleva något slags framsteg. Det vill säga – jag drabbas inte alltid av känslan att cykeln ska välta varje gång det går uppför och jag har på något galet vis börjat njuta av att pressa mig själv genom mjölksyran.

Därför tänkte jag tipsa om en bra backtur som jag cyklade när jag var i Italien för några veckor sedan. Turen på kartan nedan är från norra Italien, Lugano ligger precis nordost om området.

Föregående dag hade jag och mina tre cykelpolare haft en lång dag på cykel, vi kom hem klockan 23 på kvällen, och därför var vi alla beslutsamma om att vi inte ville cykla vilse i Italien ännu en dag. Vi valde ut en rutt med ”kvalitét” – tre ordentliga klättringar.

Dessa tre heter San Michele da Mesenzana, San Antonio – Monte Nudo och Ganna-Boarezzo. Den första av dem var lömsk – slingrade sig runt och upp för ett berg där toppen hela tiden anades bakom trädtopparna. Men icke – varje sväng följdes av en ökning av hur brant det var. Att cykla utan att veta hur lång sträcka som återstår är typ det värsta jag vet. Jag förlorar liksom hoppet – jag är oerhört beroende av att veta hur tufft jag vågar puscha mig själv eller om jag ska spara på energin.

Men visst kom toppen så småningom och då visade det sig att samtliga i gruppen stannat och hämtat andan under klättringen utom jag..! Fjäder i hatten/hjälmen (och en cola) till mej! Vi cyklade ner genom ett vackert naturreservat och fortsatte till nästa klättring.

Håkan – taggad som få på att jaga höjdmeter med sin nya hoj.

San Antonio – Monte Nudo, som tydligen funnits med som en etapp i Girot. Värt en gruppbild!

Andreas strechar ur all mjölksyra ur benen.

Brorsan Claes har precis upptäckt att han är en riktig bergsget.

Efter en lunch i Cittligo cyklade vi med riktning hemåt vid kanten av nationalparken Campo dei Fiori. Det är en riktigt fin väg – slingrande och böljande vägar genom en lummig skog. Precis lagom innan dagens sista klättring hem till hotellet : Ganna-Boarezzo. Om någon någong gång cyklar den klättringen kan jag varna för att det finns vissa partier där vägen är i dåligt skick. Watch it och håll hela tiden efter skyltarna mot Marzio.

Efter dagens bestigna 2700 höjdmeter var vi väl värda en ”after-bike” – en öl med utsikt av solnedgången över de Italienska Alperna.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Cykling blir glädje i Italien!


Jag har varit i Italien i helgen och cyklat och min spontana reaktion dagen efteråt är: YES! Nu vet jag vad mina ben är gjorda för! Cykla i berg!

Vi tar det hela från början. I helgen fick jag nämligen angenämt besök av en bror och två goda cykelpolare från Sverige. Vi åkte från Zurich till Marzio, vilket är en miniby som ligger nära Lugano, precis på gränsen mellan Schweiz och norra Italien – i alperna. För att nå till hotellet behövde man bestiga en backe på ca sex kilometer och med en lutning på 6%. Kan kallas ”lagom nedvarvning”, eller ”det där får ni sota för senare!”…

På fredagen cyklade vi en runda som gick ungefär såhär och målet med rundan var att besöka cykekyrkan Madonna del Ghisallo. Turen innehöll tre rejälare klättringar och när vi mötte den första, efter cirka tre mil, flinade jag inte som på bilden ovan. Jag flåsade så det ekade bland träden och knäppte förtvivlat på mina växlar för att hitta en lägre växel.

Efter ett snabbstopp i Arogono blev det inte bättre. På gränsen mellan Schweiz och Italien ligger klättringen Via Confine, som börjar med en 18%-skylt. Efter några kilometer var det dock som om att mina ben accepterade mjölksyran. Det blev normalläget. Och 20 km/h kändes nästan som en snabb hastighet emellanåt. Dessutom var jag mäkta kaxig eftersom min polare Andreas, med ett kompakt vevparti, trodde jag skulle hoppa av cykeln när det var som brantast. Det gjorde jag inte! Jag tog mig upp. Det var dock ingen skön syn, skulle knappast kallas cykling utan snarare krig på cykel.

… och när en klättring är bestigen försvinner alla jobbiga tankar ur skallen i samma takt som mjölksyran ur benen. Livet känns fantastiskt och i just i italienska alperna kryddar de fina utsikterna på glädjen ännu mer.

Men att cykla i berg slukar energi ur ett par ben som inte är vana vid klättring! Det känns galet när magen kurrar efter fyra mil. Då är det lyckligt att italienarna hyser pizzerior och caféer i även de minsta byarnas gathörn. Pasta och cola smakar aldrig lika bra som efter svettig cykling!


Vi fortsatte ner till Lake Como och tog båten över till Belaggio. Där började klättringen upp till cykelkyrkan. Sträckan kallas Ghisallo, och av markeringarna på vägen att tyda borde det gå ett cykellopp där. Ett lopp där målgången är precis vid kyrkan.

Cykelkyrkan var väl värd ett besök och en klättring på en mil! Väggarna är klädda med cyklar från tidigare vinnare av Girot och där brinner ett ljus för alla cyklister som omkommit. Där finns även ett cykelmuseum, vilket vi tyvärr inte hann besöka.

Vid tidpunkten då vi nådde kyrkan hade vi hunnit med ett antal kaffestopp, en punka (på tubhjul), en försening av en färja och några andra äventyrliga incidenter. Klockan började bli mycket och vi insåg att mörkret kunde bli en fiende. Vi hade nämligen varken lampor eller reflexer med oss i fickorna.

Turen gick vidare mot Como och där var vägarna fortsatt fina, men fredagstrafiken obehagligt tät. När man cyklar under stress med tolv mil och 2000 höjdmeter i benen är man inte sitt bästa jag. Vi fick splittra vår grupp i Como, för att två av oss skulle hinna hem till hotellet innan mörkrets ingång.

Mitt sällskap, Håkan, säger att jag bånkade framme i Como. Det låter ju mer spännande om fallet vore så, men jag kan att det inte var så! Efter en pizza i magen cyklade jag dock betydligt snabbare än tidigare. Vid det laget började det mörkna och när gatljusen tog slut hoppade vi av cyklarna och hade turen att få smaka på den italienska gästfriheten. Bildbevis nedan – precis vad en svettig och trött cyklist kan önska sig en fredag klockan nio! Pizzeria Chariot i Malnate – åk dit om ni får möjligheten!

Jag spenderade 14 timmar i bibs i fredags. Cyklade cirka 14 mil och besteg 2600 höjdmeter. Det gick inte riktigt som vi hade planerat – jag åkte nämligen bil den sista bilen hem till hotellet och mina vänner tvingades leda cyklarna upp för backen. En helt galen cykeldag. Men en av de tre bästa i mitt liv. Ibland blir det lite roligare och lite mer spännande när det inte blir som man tänkt sig :).


Antal kommentarer: 2

Mattias Bucht

Härliga bilder!!

http://riddarsten.wordpress.com


Katja

Åh girl, you’re living a dream. Så inspirerande! 😀



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Cykelturist i hjärtat av Schweiz


Finns det något bättre än att ha en veckas semester i början av september i Schweiz? När vädret är precis sådär lagom varmt – 20-25 grader och turisterna börjat avlägsna sig från vägarna? Nej, jag skulle inte tro det! Dessutom har Schweiz ett utmärkt kartsystem online – Veloland.ch. Perfekt för förvirrade turister som jag själv. På Veloland finns alla landets cykelbara vägar kartlagda och man kan dessutom få information om bland annat höjdmeter, underlag och boende på vägen. Det finns även olika rutter med olika nummer längs vägen att följa.

För en vecka sedan tog jag, två vänner och våra cyklar tåget till Bern. Bern ligger längre norrut i Schweiz, precis vid foten av ”Jungfrau-området”. Det är vad man kan kalla Schweiz hjärta – ett område med sjöar, berg, dalar och en glaciär. Från Bern styrde vi kosan sydöster ut, mot Interlaken.

Att ta med cykeln på tåget är för övrigt superenkelt – det finns speciella cykelvagnar med cykelställ på varje tåg. Man ska dock vara noga med att ställa cyklarna i cykelvagnen och lösa biljett även för cykeln. Biljetten för cykeln kostar 18 CHF, ca 140 kr, för en dags resande. De är regelryttare i det här landet, om man inte sköter sig är det svårt att prata sig ur en böter. Jo, vi lärde oss detta den hårda och praktiska vägen… lession learned!


På vägen till Interlaken passerade vi Thun och Spiez, som är trevliga små städer belägna vid Thunsjön. Det är ett lättcyklat landskap över en lummig landsbygd – en idyll! Det visade sig att de regionala cykelvägarna (finns även nationella) stundtals gick på mindre grusvägar.

Nej, det är inte en fröjd att rulla på 23 mm däck över sådana underlag. Eftersom mina vänner cyklade på mindre snabba cyklar än min egen och vi kånkade på ryggsäckar kändes det ändå helt okej. Resan blev mer viktigare än målet, vyerna viktigare än farten. Tror det kallas cykelturism? Ett nytt synsätt för mig till cykling. Ett synsätt och en behagligt låg fart som går snabbt att anpassa sig till och tycka om!

När vi närmade oss Interlaken började bergen torna upp sig omkring oss och utsikten blev ännu finare. Jag ska bli en bergsget. Jag ska lära mig cykla snabbt upp för berg. Fast inte när jag har 10 kg på ryggen. Då räcker det med att beundra bergen nerifrån!

Interlaken betyder just ”mellan sjöar” och på andra sidan av den lilla staden ligger Briensjön. Interlaken är en lyxort för folk som gillar att vistas i berg men inte nödvändigtvis vill bli smutsiga på köpet. Alltså går gondolerna därifrån fullastade upp till toppen av Jungfrau (4158 möh). Jag och mitt sällskap bestämde oss, efter en natts övernattning, för att ta hojarna med upp i bergen istället. Mer om det snart! Tills dess finns min tillvaro även på Instagram, jag heter endorfinkick_ där.


Antal kommentarer: 1

Erik

Hej

Jag bor sen i Maj i Boudry, i kantonen Neuchatel. Och har cyklat då jobb och väder har tillåtit. Tänkte tipsa om en fin backe som inte ligger för långt från Lausanne vilken jag tog tidigare i sommar. Cyklade till Yverdon-les-bains och svängde mot Ste Croix, det är skrevan man ser i Jura från Yverdon man cyklar vid då. Sen svängde jag höger mot Fleurier i Ste Croix men det är en sträcka jag kommer cykla uppför nästa sommar(för att hinna se allt). Sen kan man också fortsätta så man ser det mäktiga Creux de Van nedifrån, fast man måste cykla i tunnel då=inte bara roligt.

Mvh
Erik



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Första klättringen i Schweiz


Min första riktiga cykeltur i Schweiz nådde till Mont Tendre – som är Jurabergens högsta topp inom landsgränsen. Den mäter 1679 meter över havet. Med en landsvägshoj är det dock bara möjligt att ta sig till 1615 höjdmeter.

Det var förra lördagen vi gav oss iväg – undertecknad tillsammans med en holländare och två andra svenskar. Holländaren hade gjort efterforskning kring rutten och jag hade bara nickat och sagt att ”jo men jag gillar ju att cykla i backar”. Visserligen hade jag tittat lite på bilderna på Cycling Challenge och konstaterat att det såg ut som en fin väg. Däremot hade jag inte granskat höjdkurvan särskilt noga…

Jag var glad i hågen när vi cyklade iväg. Det var varmt, ca 25 grader, och solen sken starkt. En ypperlig cykeldag. Vägen ledde uppför genom små gemytliga byar, hela tiden på en nivå som var lagom jobbig. När vi cyklat 30-40 kilometer och holländaren (den beläste) knaprat bars och sagt att ”det blir mycket mer kuperat än såhär” ett par gånger började jag dock ana onåd. Det skulle antagligen bli mer kuperat… jag drack en Cola för att ladda upp socker- och vätskenivån i kroppen innan vi bestämde oss för att köra fri fart upp till toppen.

Vad som väntade var alltså en stigning på 1000 höjdmeter under en sträcka av en mil. Med lite enkel huvudräkning blir det en snittlutning på 10%.

Plötsligt möttes vi alltså av en backe som inte tog slut. Den slingrade sig uppför ett berg som man inte såg toppen på (mest på grund av träd dock). Det kom faktiskt som en chock för mig. Benen och huvudet började slå bakut efter någon kilometer. Mjölksyran steg konstant i musklerna och skallen bjöd på en mental berg- och dalbana. Ena stunden tänkte jag ”wow vad häftigt!”, andra stunden ville jag vända hem och skylla på ”jag mår dåligt sen Ironman för två veckor sedan”. Holländaren, som satt på en bättre mtb försvann snabbt med lätta tramptag framför mig. Janne, till höger på bilden ovan, var i mina hasor. Och vem tycker om att bli omcyklad?

Givetvis gav jag inte upp. Jag slet, svettades och krigade mot mina hjärnspöken. Hastighetsmätaren visade knappt över 10 km/h och solen brände förskräckligt. Efter ca 7 kilometer tog den stora vägen slut och fortsatte in i en kohage på en smal liten väg. Det kan kallas pittoreskt eller så kan man tänka ”vad gör jag här?!”. Men vid det laget var målet nära…

Och vi kom upp på toppen! Där satt glada pensionärer på en veranda och drack kaffe och käkade ost. De hade antagligen åkt lift upp och undrade vad jag var för dumpucko som släpade med mig min cykel upp för en backe. Om jag hatade min hoj tio minuter tidigare kan jag tala om att jag älskade den nu. Det är otroligt häftigt att vinna över mjölksyra och hjärnspöken och att dessutom få schyst utsikt och en bra bild (ovan) på köpet! Dessutom smakar cola aldrig lika gott som efter en svettig bedrift! (bilden nedan)

Det visade sig att vår snabba huvudräkning nästan stämde. På Strava är Mont-Tendre segmentet 9 km och lutar 9,6% i snitt. Tyvärr svek min Garmin mig dagen till ära och jag fick inte segmentet registrerat. Däremot satte jag cirka tio andra ”Queen Of Mountains” under dagen. Alltid roligt att ”markera revir”. Tyvärr var jag den första bruden som cyklat på vissa sträckor, inte lika häftigt.  

Vägen hem gick bara utför – skönt för benen men kallt för fingrarna! Hela turen slutade på 80-km någonting. Lagom långt för en bergsrookie som jag. Men det gav mersmak – jag ska försöka samla så många cykelmil som möjligt innan snön gör entré här!


Antal kommentarer: 3

Richard Lindberg

Skoj läsa!! vad var underlaget? grusväg?


Emil

Bra kämpat!

Du kan faktiskt anmäla missade segment till Stravas support så fixar de det. Rätt vanligt att det blir lite fel på långa slingrande segment, särskilt när det är skog runt.
Tror inte min gamla Garmin Edge 500 prickade ett enda längre segment rätt i alperna i somras.

Kan kännas som en fånig sak att anmäla, men man vill ju ha med sin prestation oavsett hur modest den är i sammanhanget.


Patrik

Häftigt! Rekommenderar Viking Tour om du fick smak av den typen av klättringar! 🙂 Körde den i somras och rekommenderas starkt!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*