Blogg

Nästa år: då jävlar


Snöblandat regn, cykel med dubbar som väger ett ton, mörkt efter lunch … det finns många anledningar till att ogilla vintersäsongen på cykel. Men det finns även anledningar till att tycka att det är den bästa tiden på året – för människor som är drömmare, liksom jag. Såna som jag som blåser upp stora drömmar i skallen när de sitter på trainern eller cyklar 15 km/h på vintercykeln. Jag vet inte vad andra drömmer om: men i mina drömmar finns inslag av prispallar, bruna och starka ben och berg som inte alls är tunga att cykla upp för.

(Rubriken uppstod med inspiration/ett härmande från Cykelwebbenpodden. In och lyssna. Äntligen en svensk podcast om cykling. Högt och lågt om cykling, lagom längd på avsnitten, mycket självdistans hos de som pratar. Precis my cup of tea).  

Killarna i Cykelwebbenpodden snackar om att svenskar är bäst i världen på Vinterträning. Dvs trycka magiska watts på Monarken lagom till jul. Och posta detta i alla möjliga forum. Något som sedan inte återspeglas i resultatlistorna framåt våren? (jisses vad jag skrattade när jag hörde detta).

För egen del stämmer detta någorlunda bra. Jag är bra på vinterträning. På att få den gjord. Tidiga morgnar på trainer och helger ute i skogen. Men sen brister det. Ingen magi har ännu synts till på Monarken (nej: min Zwift-gubbe rättare sagt). Och de sorgesiffror som mina ben levererar är sekretessbelagda. Endast jag och min coach (Marcus, som jag kommunicerar med genom Guided Heores och Daily Plan – mycket bra träningsplattform för övrigt) får se dem.

Den uppmärksamme läsaren har vid det här laget höjt på ögonbrynen, och ser ett visst glapp mellan mina drömmar att hamna på en prispall och låga wattsiffror.

Men! Nu kommer vi till poängen med att jag älskar vinterträning: det är så långt till sommaren! Man hinner! Hinner med allt. Öka massa i watts, öka massa i benböj, öka massa i uthållighet. Det är så långt till sommaren att INGA drömmar är för stora. Våga drömmar stort! Det kommer göra varje minut av vinterträning enklare att uthärda.

Exempel på drömscenarium i min skalle. Cykla i berg på Mallis. Godis i skallen när man sitter på trainern. Denna bild är från just Mallis feb-17. Foto: Hagen Bender.

Jag har fått frågan om hur man överlever på cykeln utomhus vintertid, och tänkte passa på att dela med mig av några tips. Kanske kan jag inspirera någon som endast sitter på trainer vintertid att våga sig ut i friska luften? Även det vore ett drömscenarium.

(Dessa tips ska jag själv även ta med mig till Abloc Winter Challenge – om fyra (!) veckor ):

– Lager på lager på lager med kläder. Man hörde det redan på dagis och det låter alltid lika osexigt : men det fungerar. Förslagsvis merinounderställ som grund och sedan jobba på det.

– Lager på lager tar plats och då är det bra med en jacka med stora fickor – alt faktiskt en liten väska – så man får mer utrymme för att skala av och på dessa lager.

– Ta med extra handskar och mössa/buff när du ändå är på G med att packa och klä på dig mycket kläder. Ovärderligt att kunna byta till torra saker när andra svettats/snöats ner.

– Skaffa en bra mössa att ha under hjälmen. Jag har numer en med skärm som även går ner i nacken. Den var dyr men värd varenda krona.

– Eftersom du redan är extra tung av kläder vid det här laget: se till att även din cykel är tung. Dubbdäck, skärmar och kompislapp. Vänj dig vid dessa VAPEN tidigt. Du är inte snabb med dem här och nu i december, men tänk dig kontrasten till 23 mm däck i vår sen?! Du blir stark av en tung cykel. Samt varmare också eftersom det går åt mer energi att cykla runt på den.

– Lampor och reflexer. Gå inte utomhus utan dem! Det blir alltid mörkt snabbare än vad du tror. Jag skrattade åt folk med reflexväst för några år sedan. Numer inser jag att det är min livs-försäkring.

– Energi – går åt massa extra vintertid. Det är populärt att ”lära sig köra på bara vatten” – men tro mig – att gå tom efter 2-3 h när det är kallt ute kan ge jobbiga konsekvenser på både kropp (fingrar och tår… brr!) och själ.

Något mer ni undrar över? Hojta!

Gällande snacket om drömmar ovan. Nej – inga drömmar är för stora. Jag har någonting på G som är i storleksordningen: jag ska göra grejer med fina människor som jag endast beundrade på Instagram för ca ett år sedan. Det ni! Stay tuned.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Inför Vinter-Vättern 2017


Vad tänker ni på när ni tänker på julen och egentligen mellandagarna 2017? Äta helgens elfte portion av julbord? Tömma andra lagret av Aladdin-asken? Köa till mellandags-rean pga besviken på årets julklappsskörd? 

Mina tankar och aktiviteter kring mellandagarna brukar låta enligt ovan. Tills jag plötsligt hittade ett annat event som väckte min uppmärksamhet.

OBS, det är inget fel med att tömma chokladaskar över mellandagarna. Men jag tror att jag rekommenderar det här:

Abloc Winter Challenge , 28 dec 2017 (i folkmun: Vinter-Vättern)

Foto: Abloc Winter Challenge 2015, vid Hammarsundet

Distans och tur: 347 km. Mestadels mindre, böljande och vackra vägar runt Vättern i vinterskrud.

Utrustning: Lampor, skärmar, kompislappar, dubbdäck och reflexer. Ta med rejält ombyte i väska i servicebil.

Beskrivning: Minnen för livet och de är precis lika hårda som de är underbara. 2015 tog det 17,5 timme, snöstorm, klass-1 varning och det kändes allmänt vansinnigt. 2016 gick det betydligt snabbare, denna gång även i 2 grupper. Strålande sol och perfekt temperatur. Exakt så som det är att cykla på vintern… Vi hoppas återigen på vinterväder och vi hoppas såklart att du vill dela denna upplevelse med likasinnade. Vintercykling är makalöst härligt och vi hoppas kunna inspirera fler till detta.

Nåväl, datumet är nästintill heligt och är som sagt 28 december med första start kl 05.00 från Hovrättstorget mitt i central Jönköping… Bakom varje grupp finns service, mekaniker, mat, cykelställ, ja, det mest finns där. Utöver det så är det 3 fikastopp planerad med kaffe, fika och all typ av energi som du vill plocka med dig. Sedan tillkommer en second breakfast i Karlsborg bestående av bla nutella våfflor. Med ca 10 mil kvar serveras varm mat, tända ljus, ombytesmöjligheter och chokladbrownie. Att vi dricker kaffe av bästa sort behöver knappt sägas.

(valda citat från eventets hemsida)

Foto: Lobuche peak i Nepal, 6119 möh, Foto: Quentin Fiard.

Jag ska alltså cykla runt Vättern i mellandagarna.

Jag har anmält mig till utmaningen med skräckblandad förtjusning.

Till förtjusningen hör:

– Det finns ingenting som ger mig lika starka kickar av endorfiner som att cykla tidigt på morgonen. Gärna i frisk luft och när solen går upp (Instagram-moments). Och i ett gott sällskap (vi kommer köra i klunga runt Vättern).

– Det är precis nu, i oinspirerande november, som det behövs ett roligt mål i träningskalendern.

– Att cykla många mil är en annan grej som jag gillar – få andra saker sprider ett sådant lugn och en sådan glädje i min kropp (ehm, kanske inte svarar samma sak om det är -10 grader och ishalka den 28 dec).

– Senast jag cyklade runt Vättern gick detdåligt (jag bröt då jag överskattade min egen förmåga under ca km 1-50/300, år 2013). Har inte riktigt slickat mina sår och tagit revansch ännu. Dvs resultatet Vättern-Ingrid 1-0 behöver justeras. Klarar jag det här har jag lyckats.

– Det kommer bli en upplevelse för livet för mig och de som jag cyklar med. Det är under den här sortens turer jag tidigare skapat de minnen och knutit de kontakter som egentligen gjort mig till det cykel-freak jag är idag. Sådana chanser måste man ta.

– Det ryktas om många fika-pauser (och följebil). Även något jag är mycket svag för!

Till skräcken hör dock:

– Jag har varit i helt ok cykelform under fem års tid. Plötsligt har det nu gått många veckor sedan jag cyklade mycket. Anledningen till detta ser ni bildbevis på ovan: jag har varit i Nepal och klättrat i berg (det var fantastiskt!). Såg detta som en del av en formtoppning till VinterVättern – dvs att få höghöjdsträning. Men istället för att ta med mig röda blodkroppar hem från Nepal tog jag med mig en magsjuka och vissa andra åkommor som stjälpt, snarare än toppat, formen…

– Till och med min pappa, som är en sån som kör Vätternrundan (i juni) även om han vaknar och är sjuk typ (det är galenskap) ifrågasätter detta.

– Det kommer, oavsett väder och vind, göra mer ont än det mesta jag någonsin upplevt. Det är en grej att sitta och säga att man gärna cyklar långt – en helt annan grej att vara trevlig mot sig själv, och framförallt andra – när man är stelfrusen, har ont i rumpa och knän och har lågt blodsocker.

Foto: SM i CX 2016 i Eksjö. Då cyklade vi också i snö. Foto: Jonas Wiking.

Its on! Jag har återhämtat mig från Nepal och har ingenting att skylla på längre. Jag måste och ska ut och cykla. Vänja mig vid en cykel tyngd av skärmar och dubbdäck och av att fortsätta le i händelse av nedkylda kroppsdelar. Det kommer inte bli lätt men jag är säker på att det kommer bli värt det. Stay tuned!

Och signa upp er till eventet! Finns platser kvar!

Antal kommentarer: 3

Sanna

En av mina största förebilder! Stort lycka till runt Vättern!


Hanna

Woop woop!


Samuel Milton47

Toppen idé att cykla Vätternrundan på vintern….. Har alltid tyckt att det är glest med utmaningar på vintern tid.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Where the magic happens


Plötsligt hände det. Lite tidigare än vad jag hade tänkt egentligen. Jag bestämde mig för att runda av tävlingssängen på cykel 2017. Och helt otippat var då som min säsong började blomma. Man kan faktiskt säga att vissa av mina drömmar började gå i uppfyllelse i samma stund som jag slutade träna efter ett träningsschema på ett Excel-ark.

Jenny Rissveds

Jenny Rissveds med ett överlyckligt fan efter en Peloton-morgon på Café Lemond. Foto: Kalle Lööw

Som till exempel den mörka Peloton-morgon då jag såg en liten tjej på en Scott-cykel dyka upp i Hellas-skogen söder om Stockholm klockan 6. Tyckte att jag kände igen henne – dels för att vi inte är så många tjejer som gärna cyklar i lera i ottan – och dels för att jag sett hennes ryggtavla framför mig tidigare (SM i CX 2016). Jo visst var det Jenny Rissveds som kommit till Peloton-träningen!

Jag önskar att jag kunde säga att vi tränade ihop. Men det vore att ljuga. Hennes rygg försvann snabbt framför mig i skogen. Men den gjorde passet enklare att uthärda. ”Om du skyndar dig snabbt i mål hinner du kanske ta en bild med Jenny på frukosten!” – de orden ekade i min skalle under 1 h med mjölksyrastinna ben.

Jenny cyklade lite fel (tur för mig) och jag kunde (läs: med skakiga händer fråga om hon ville ställa upp på ett foto) ta en bild med henne. Kände av hennes stjärn-stoft på mina axlar flera dagar efteråt! Vilken tjej! Så stark och ödmjuk.

Södertälje 20mila grus. Foto: Anders Jansson

Ett annat exempel är när jag äntligen tog mig tid att köra ett brevet med Stockholm Randonneur. Det var under en av de mest regniga lördagar i september som vi cyklade 20 mil, mestadels på grus, i jakten på att fånga stämplar på ett gult kort. Det låter exakt lika smutsigt och grisigt som det var. Ändå är det en av mina bästa dagar på cykel i år.

Det händer något när ett 20-tal lertäckta cyklister sitter tillsammans på en pizzeria och någon säger vad alla tänker : ”herregud, jag kan inte lägga upp en bild av det här på Facebook, alla skulle tycka att jag var galen”. Följt av att hela gruppen brister ut i skratt. Det är en fantastisk stämning som inte går att återkalla på något annat vis. Tack alla människor som gjorde mig sällskap under denna dag! Kommer aldrig glömma den.

järva

Järvafältet en tisdag i oktober – high on sunsets!

OS-medaljörer och rando-lopp i all ära: mycket magi finns även att hämta en hel vanlig tisdagskväll några mil utanför Stockholm. Bara man tar sig tiden att ge sig iväg: till Järvafältet till exempel. Bara man tar sig tiden att se sig omkring och rikta fokus från annat än de intervaller som måste avverkas eller de watts man förväntas trycka. Har haft flera sådana morgnar och kvällar på cykel senaste veckorna. Och de har fyllt mig med mängder av energi.

järvafältet

I skrivandets stund är jag på väg på ett helt annat äventyr. Jag ska åka till Nepal och vandra Mount Everest Basecamp Trek. Alltså ingen cykel är inblandad i min semester (!) utan jag ska promenera med sex stycken vänner och klara mig på vad som ryms i en ryggsäck på cirka 12 kg under 18 dagar. Det är olikt allt annat jag gjort tidigare men jag ser oerhört mycket fram mot resan.

Har även en annan sak på G – denna cykelrelaterad – som är så magisk att jag får gåshud. Den kan sammanfattas med att den kommit till liv genom de fantastiska människor jag mött på cykeln under det senaste året. Många pusselbitar jag letat efter har fallit på plats – plötsligt ser jag vart både jag och cykelsporten borde vara på väg. (Man kan även säga att just träningsscheman på Excel-ark hör hit – missförstå mig rätt i detta inlägg – visst älskar jag att cykla runt och plåta kor, men att träna mig starkare och snabbare är en faiblesse jag aldrig kommer kunna släppa. (Tackar bla min eminenta tränare Marcus Streijffert för det!) Hoppas på att kunna berätta mer inom sinom tid. Tills dess får ni gärna följa mej på Instagram @ingridkjell .


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Hammarby Hill XC RR – krig och bad i lera


HHXC – helgens snackis bland MTB-cyklister i Stockholm senaste helgen! Hammarby Hill XC alltså. En historia som såg lekande lätt ut då solen stod högt på himlen – men om man skrapade på ytan dolde sig något annat! Ett lerbad och en tuff historia. I alla fall för undertecknad.

Vi tar det från början. Hellasgården är en oas för folk som gillar skog, blott ett stenkast från Stockholm. Där anordnade OK Ravinen det 40 km långa MTB-loppet och det kryllade av glada cyklister vid starten i lördags. Jag stod i första startled (pga råkar ha en elitlicens…) och gjorde mitt bästa för att hänga på i startens klassiska start á la MTB-manéer (dvs utan att vara alls uppvärmd pga man måste lägga cykeln i startfållan I TID innan start för att få en OK startposition).

Det var dumt. Jag kunde hänga på under de få kilometrar som gick på grus, men så fort banan vek av in i skogen (mestadels på Hellas blåa, gröna och vita spår) var det svårt att fortsätta låtsas se ut som om jag hade koll på läget. Som tidigare nämnt – lerbadet – tog vid. De senaste veckornas regn hade inte torkat upp i skogen. Såväl hällar som rötter var snorhala. Varför har ingen sagt att det är bra att öva på att cykla även i regn? (Med vänlig hälsning LVG-cyklist som helst inte cyklar när jag måste tvätta cykeln efteråt).

 Hammarby Hill

Bang Engström var där och fotograferade fina bilder! Jag var väldigt fokuserad. Även på de mer lättåkta partier!

Jag försökte trampa på och hålla hjul till de smidiga cyklisterna framför mig men det dröjde inte länge förrän jag fick börja fuska och sätta ner fötter här och där för att inte vurpa. Och sen vurpade jag. Såklart. Ett antal gånger. Inget allvarligt – tacka hjälmen och min inte så höga fart för det –  jag var hyffsat hel (men inte så ren…) efter varje smäll. Största smällen tog dock min självkänsla. Den sjönk ner i botten. Precis som min hastighet. Snart började motionärer (som startade senare) att komma ifatt mig.

Och jag ville bara lipa och bryta efter första loopen! (10/40 km).Kände mig så himla usel rent ut sagt.
Men efter att jag brutit ihop smått samlade jag mig igen och funderade på hur mycket bättre det skulle bli att bryta? Skulle jag då sitta och dricka sportdryck i målområdet och vänta på mina vänner och tycka synd om mej själv?

Ingen bra idé. (Det skulle bli dålig stämning i bilen på väg hem sen. Jag skulle vara fånigt bitter på de av mina vänner som gick i mål. Och jag hade faktiskt inte ens några stora blodiga sår att skylla på. Bara fåniga blåmärken).

Motade iväg alla väldigt töntiga tankar och bet i. Försökte köra snabbt på de lättkörda grusvägar (som jag faktiskt behärskade – tro det eller ej!). Och se övriga stigar som en utmaning. Och väldigt väldigt bra och lyxig träning (med funktionärer och sportdryck tillgänglig!).

Någon utomstående skulle antagligen inte ha noterat det – men själv noterade jag att jag tog små små framsteg. Blev lite bättre på att ta mig han hala hällar och vattenpölar bit för bit. När ¾ delar av loppet var avverkat började jag faktiskt ha kul (det kom även med att en vänlig cyklist berömde min blogg när han körde om mig. Tack! Jag log fånigt i skogen efter det).

Så jo, jag tog mig i mål! Efter att ha genomlevt ett krig i lera och inte minst ett mentalt krig med mig själv.
Var då väldigt glad. Och smutsig!

Tack OK Ravinen för en väldigt bra anordnad tävling!

Jag börjar inse att övriga lopp i Långloppscupen faktiskt kan kallas för motorvägar i liknande med detta.
Och det var kul att träffa på så många olika cyklister i skogarna! Såväl såna som försöker se snabba ut som jag (i aero-kläder) som såna som gled runt på enduro-cyklar (killed it) som små barn. Älskar sånt!

Jag kommer tillbaka till detta lopp absolut! Måste bara slicka mina sår (läs äta glass och materialdopa mej med bättre däck för ändamålet) och träna på att tackla blöta hällar.

Antal kommentarer: 1

Claes,SköndL

Inspirerande text och inslag av humor



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Velothon Stockholm – dubbel skräll


Vilken cykelhelg i Stockholm! Velothon har blivit ett återkommande inslag i cykelkalendern, bra folkfest och början på slutet av säsongen för de flesta cyklister. För egen del innebar helgen dubbel skräll – både lördag och söndag – voilá!

 velothon damer

Velothon GP, ladies, Foto: David Bragmark

I lördags körde vi GP inne på Zinkensdamm på en utmanande bana, ca 2 km lång och med 25 damer till start.

VARFÖR anmälde jag mig?

Frågan ekade i skallen på mig och fjärilarna levde rövare i magen innan start. Det kändes inte heller bättre då damernas start blev uppskjuten 30 minuter på grund av de flertalet olyckor på banan som regn och hala kurvor ställde till med.

Tur att jag kunde myscykla runt i Tanto och fika (klämma gels) med mina lagkamrater innan start.

MEN VAD TUSAN INGRID?!

Såklart du kör. Du har chansen att cykla mitt i stan, på avstängda gator och med en stor skara vänner i publiken.

Den lilla delen av mig som är modig hade övertaget i min skalle precis innan startskottet skulle gå.

Den fick även hjälp av den bloggläsare som kom fram och snackade med mig i startfållan. Han sa att han följde bloggen samt att han trodde att jag hade en kroppsform som skulle passa sig bra på dagens bana. Oklart vad han menade (jag får bra fart pga lite rund som en köttboll ?!) men jag blev paff!

Samt också väldigt glad eftersom den sortens snack sällan går i startfållan (det brukar mest vara ämnen som ”ska jag ta en till gel nu?”, ”exakt hur många meter är banan?” och ”har du sett den jävla svängen där framme?” som avhandlas. OBS väsande.). Tack du peppande bloggläsare från Sköndal!

velothon gp 2

Foto: KalasFotografen

Jag borde sluta tänka så mycket och lägga mer energi på att gasa. Tanken slår mig ofta och dagen till ära lyckades jag med bedriften. Det var jättekul att köra GP. Dels för att banan bjöd på en lagom mix av backar, skog (Tanto!) och publik. Och för att jag hamnade i en trevlig grupp med klubbkompis Madeleine Ståhl och Catharina Rutgersson från Göteborg. Vi var den sista gruppen som fick gå i mål (dvs blev inte varvade på banan) och därav min SKRÄLL i rubriken.

Det är ett av mina få lyckade GP-lopp för i år men inte minst så hade jag roligt i 40 minuter.

velothongp

Varvning på Velothon GP, notera hur mysigt jag ser ut att ha det… Foto: KalasFotografen

Vissa kanske inte tycker att det är så SKRÄLLIGT att hamna sist på en resultatlista, men jag tycker det.

Många av de andra damerna i fältet hade nyss kammat hem VM-guld (Anna Svärdström, veteran-VM i linje) och SM-guld (Ida Erngren, kortbana).

Min meritlista är TO BE UPDATED kan man säga – det vill säga rätt tom i sammanhanget – och det viktigaste jag gjort i cykelväg i år skulle egentligen ske dagen därpå, under ”riktiga Velothon”.

Velothon tjejklungan

Tjejklungan utanför Årsta Havsbad, foto: Bang Engström

I söndags hade jag nämligen den gedigna uppgiften att leda tjejklungan tur och retur till Nynäshamn. En sträcka på strax över 15 mil. Ni ska veta att jag började cykla med Tjejklungan i april. Det var då en tapper skara tjejer som dök upp på mina träningar trots regn och slask. Och i början av säsongen hade vi en snittfart på cirka 22 km/h i tre mil.

Jag har aldrig tänkt i termer av att det skulle bli ”omöjligt” för någon av tjejerna att cykla runt Velothon. Men jag såg utmaningen! Och jag har med glädje sett hur de tjejer, som många av dem i april var gröna inom cykling, tagit steg i riktning mot den startlinje vi stod på i söndags morse.

velothon 4

Jag ledde en av två grupper tillsammans med eminenta kompanjonen Johanna Penton. (Stjärnorna Anna Nyhlén och Ena Cupina ledde den andra gruppen). En grådaskig morgon på Södermalm (där starten gick) gick sedan över till en klarare dag. Ungefär så kan man även beskriva hur loppet fortskred för vår grupp som var 16 starka tjejer stor.

Det var lite ryckigt och nervöst i början, mycket adrenalin i omlopp precis som många andra cyklister. Vi höll oss till planen – att cykla i en stabil fart i 30-ish-tempo. Efter depåstopp efter fyra mil och vändning nere i Nynäshamn (ca 7,5 mil) var jag säker på att vi skulle klara av tidsmålet (5h50min) med råge och jag började slappna av mer och mer. Det blev dessutom glesare bland medcyklisterna ute på banan (hej gå ut för hårt?!) och vi hade medvind på vägen tillbaka till stan. Samtliga i gruppen skötte sig utmärkt – trots att det var flera som inte cyklat en så läng sträcka som 15 mil innan och att de började tappa energi i de många backarna över Södertörn.

depå

Vi tog ett sista depåstopp efter 11 mil. Stor eloge för bra depåer med glad personal och utbud på sportdryck och chokladbollar!

Tack alla funkisar som under dagen hjälpte till med att servera såväl öl som sportdryck och hålla vägarna tomma från bilister som inte gillade det där med avstängningarna. Avstängda vägar = guld!

velothon 3

Vi rullade in i Stockholm på 5 h och 7 min! Det vill säga – vi slog vår måltid med skräll!
Och den andra gruppen cyklade också in med sin måltid (6h30min) slagen med många minuter.

En otrolig lättnad för en ledare (moi) som verkligen önskade att tjejerna skulle klara av loppet och framförallt ha en bra dag i sadeln.

Jag tror att vi lyckades med dessa mål för samtliga av de damer som cyklade med oss.

Kanske kan jag lägga ner säsongen – då ett av årets viktigaste mål är uppnådda nu?

Säsongen är NÄSTAN slut för min del. Ska bara klämma ett par tävlingar till ur benen – och inte minst avslutningsmiddagar…! (viktigt att fira all slags framgång). To be continued.

Antal kommentarer: 3

Bitte

Underbar läsning!


Claes Ringbom

Intressant och bra skrivet.
Fint resultat på söndagen.
Dags för lite annat underlag nu i höst?


Claes Ringbom, Sköndal

Se hur våra världsstjärnor i utförsåkning är byggda.
Som du har dom balans i höga farter och mod att stå på när det gäller.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Höstens godbitar


Det finns många goda anledningar till att fira att hösten är här. Framförallt för att den cykling som får det att bita i kinderna får mig att känna mig mer till liv. För att inte tala om hur jag njuter av när både jag, och mina cyklande vänner, slappnar av mer på hösten. Fokus flyttas från snitthastigheter, att förbättra sin watt och att samla mil inför vissa lopp. Det känns som att folk plötsligt vågar släppa blicken från sin Garmin och alla mått på prestation och istället hinner se sig omkring och inte ha så bråttom när de är ute och cyklar.

Magisk pannlampecykling i Hellas, 7 september. Foto: Vera Strandell Almé

Men med det sagt menar jag inte att man bara ska cykla ett par mil för att få fika under hösten!

Det finns många fina tillfällen till att få upp pulsen och tävla även framöver. Säsongen är inte slut.

Nästa helg är det Hammarby Hill i Nackareservatet i Stockholm. LÄNK HÄR. Jag har inte kört loppet tidigare pga att jag har hört att det är lite mer tekniskt än andra långlopp på MTB (och jag är en legitimerad osmidig landsvägsråtta. MEN! Jag övar upp balansen/MTB-skillzen lite bit för bit). Men jag har även hört mycket gott om loppet – det verkar ha många av långlopps fördelar. Rolig bana i skogen och möjlighet för cyklister i alla åldrar och med olika mål och ambitioner att ställa sig på startlinjen nästa lördag (finns bansträckningar upp till 40 km). Känns därför som den ultimata utmaningen att köra detta lopp nästa helg (16 september).

LMXCC = Le Mond XC Club. Varje torsdag från Café Lemond! Foto: Frej Lindström

Började träna skarpt inför loppet igår. Hängde på Le Monds nystartade ”MTB-utskott” och körde stig i Hellas. Hade glömt bort hur man tar sig över stock och sten med en cykel (senast jag körde MTB var under Cykelvasan)… men blev även påmind om att cykling i skogen är fantastiskt kul. Speciellt i ett så gott sällskap som jag hade med Le Mond! (kolla in Facebookgruppen här). Det hann bli rejält mörkt under tiden vi var ute (eventuellt mer mörkt än väntat pga gruppen på 8 fick vänta på någon cyklist… eh mej). Tur att jag hade stark pannlampa med mig! Kommer defintivt köra mer skog med lampa framöver – det är som meditation – fullt fokus.  

Hoppas vi ses på Hammarby Hill nästa helg (och Velothon i helgen).


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in