Blogg

När livet knackar på.


Inte för att någon egentligen bryr sig, men här har det varit lite tyst ett tag. Och det finns faktiskt en anledning till det. Träningen och peppen för 2016 gick spikrakt uppåt strax innan julen. Motivationen var på topp och vikten var på väg ner i lagom takt. Men sen, från en dag till en annan så kom livet och knackade på och sa att det fanns andra saker som ville ta plats i huvudet. 

Den korta versionen. I somras köpte vi ett hus i Bålsta. Ett fint hus ca 100 meter från vattnet. Flytten var planerad till nästa vinter. För några veckor sedan klubbades det igenom att NCC skulle få bygga en industrihamn i Kalmarviken. Ett stenkast från huset. Hamnen ska ta hand om 4 miljoner ton sten och avfall från Förbifart Stockholm. Lastning och lossning kommer pågå dygnet runt men stenkrossen får ”bara” köras mellan 07-22 sju dagar i veckan. Fan vad gemytligt och härligt. Vem har inte drömt om att köpa ett hus bredvid en stenkross?

Jag hade tvekat lite inför flytten men nu med industrihamnen så hamnade allt i ett annat läge. Om vi skulle rycka upp ungarna och flytta från ett hus och område som vi trivdes i så skulle inte närmaste grannen vara en stenkross i alla fall. Till slut gjorde vi som vi brukar och gick på magkänslan och hoppade vi av flytten. Redan idag känner jag att det har kommit tillbaka lite utrymme i huvudet för träning igen.

När man tänker efter, varför skulle vi ens flytta från vårt lilla radhus i Hässelby där vi har bott i 10 år och fött upp två ungar? Vårt härliga Hässelby där man med 99% säkerhet blir rånad om man somnar på nattbussen eller riskerar att få inbrott i radhuset när man går ut till brevlådan för att hämta morgontidningen. Mitt härliga Hässelby som ligger på vingelavstånd från Lilla Barkarby? Mitt härliga Hässelby som jag har bott i sedan -74? Nä, om jag ska flytta någonstans så blir det till Mallorca. Någonstans utmed Ma-10. 

I lördags kördes förresten Tour de Ötzi. Sveriges första brevet för 2016. Det var 30 cykelsugna hjältar som kom till starten i Barkarby. Jag hade som sagt för mycket skit att klura på så jag nöjde mig med att ta hand om start och mål. Efter lunch fick jag nog av att sitta hemma så jag cyklade mot Bålsta (alltid Bålsta!) för att se om jag kunde möta gänget. Jag hittade förstaklungan på Shellmacken i Bålsta och slog följe med dem tillbaka till Barkarby där vi sedvanligt skålade för en fantastisk runda. Jag måste erkänna att jag blev väldigt avis på gänget som hade kört hela vägen. Jag ville också ha samma känsla i kroppen som de. Vara så där härligt slutkörd och känna av skav och värk på de mest svåråtkomliga ställena på kroppen. Nästa gång så.. Nu har jag inte tid att älta den där flytten längre. Hmm Älta? Är det fint där?




Antal kommentarer: 2

Katja

Fett drygt med flyttgrejen och alltet men skönt att du är tillbaka i sadeln och vid pennan. God fortsättning!


Johan Mölleborn

Tack! Det är lite festligt när man märker att man har nått gränsen. Det tar bara stopp. Om jag inte vore en sån slacker så hade jag gnetat vidare med träningen och genomfört flytten. Då hade nog en rejäl väggning kommit som ett brev på posten.
/J



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Ett litet tips så här dan före dopparedagen.


Vad säger god jul som ett riktigt bra tips? Vi som kör Monark på vintrarna vet ju hur värdelös dess sadelstolpsklämma är. Men nu är de dagarna förbi. För tag sen fick jag tips i Monarkgruppen på Facebook hur man kunde lösa det. Ganska otippat kom räddningen från Brompton. De som gör de där hopfällbara dvärgcyklarna som har blivit nån sorts kult. Bromptons nya sadelstolpsklämma sitter som handen i handsken på Monarken. 

Efter två sekunders sökning på google hittade jag det jag sökte. Sedan var det några spända och förväntansfulla dagar innan det äntligen skramlade till i brevlådan. Idag, dan före doppardan, monterade jag det och bara efter att ha provsuttit i jeans kan jag säga att det här kommer göra skillnad. Helt amazing! Snacka om att 2016 kommer bli ett bra år!

Tomtarna diskuterar nyheten i ring. 

Klart fresh!

Skrothögen som Monark själva lyckades få fram. 

God jul!

/Johan



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Sugen på långcykling 2016?


Nu när vintern kommer så är det alltid mulligt att börja planera för nästa sommar. Vilka lopp finns att köra, hur mycket tid finns och hur mycket pengar finns att spendera? Ni som inte har bestämt er för nästa års cykelmål än har en hel del kul att välja mellan. Här nedan kommer några tips om intressanta långlopp. 

1001 Miglia. Ett makalöst läckert lopp som jag har kört två gånger. Man cyklar praktiskt taget runt hela Toscana och man gör även en liten avstickare till Fausto Coppis födelsestad Castellania. Här kan ni läsa min berättelse från 1001 Miglia Italia 2012. Den resan var så krävande att jag friade till Linda när jag kom hem. Testa själva så får ni se vad som händer.

Sverigetempot. Med start i Riksgränsen och målgång i Smygehuk är det ett av Europas längsta randonnélopp. 210 mil från norr till söder. Jag har inte kört det än och jag kommer inte köra det nästa år heller. Toni Arndt däremot gjorde det riktigt snyggt och skrev om sitt äventyr Sverigetempot 2012 här. Bilden är tagen från deras Facebooksida.

Giro Ciclistico delle repubbliche Marinare. Vad sägs om 220 mil längs Italiens kust? Den här kartan får det verkligen att vattnas i munnen. Tänk bara så många bra vindistrikt man cyklar genom. 

Paris-Brest-Paris Audax. För er som inte fick nog av PBP i somras eller ni som föredrar att cykla i grupp i makligt tempo. Nästa år finns chansen att köra PBP audax. 

Ja där har ni lite att drömma om i vinter. Det finns säkert många fler lopp. Ni får gärna tipsa om fler så kan jag lägga upp dem här. 

/Johan 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Kompiskampen!


I vinter ska jag också vara så där fräsig och hänga med i Kompiskampen. Förra året startade CK Hymer en utmaning där man kör så hårt man kan i 20 minuter och lägger in sin vikt och snitteffekten i ett excel där man kan jämföra sig med andra elit och motionscyklister. Om ni läste någon cykelblogg förra vintern så kan ni omöjligt ha missat det. 

På min Monark 828 så kan jag inte få ut snittwatt utan där får jag räkna ut den med det antal KCAL som bränns under 20 minuter och dela det med 0,07188. Då får man fram snitteffekten i watt. Det låter kanske krångligt men det är riktigt enkelt. För att göra det ännu enklare gjorde jag en excel där man skriver i sin vikt, KCAL och antal minuter så räknas snittwatt och watt/kg ut automatiskt. Maila mig om ni vill ha den.

Hur som helst. Idag körde jag första testet för att få ett ingångsvärde, som de säger i regeringen. Jag lyckades klämma ur 273 watt ur min 67 kilos blekfeta kropp vilket gav 4,07 watt/kg. Det var svinjobbigt så det får jag vara nöjd med. Nu har jag i alla fall nåt att sikta på. Ett riktigt mål att gnugga på under vintern. Det skulle ju vara kul att kunna komma upp till 5 watt/kg. Mer realistiskt är väl 4,5 watt/kg. Det som är bra med watt/kg är att man kan förbättra det på två sätt. Både genom att öka effekten och att gå ner i vikt. Jag har en bra bit kvar till elitkillarna som i dagsläget klämmer strax över 5 watt/kg. Men jag är ändå med i kampen. Kompiskampen alltså. 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Dags att vakna nu Johan!


Nej men vad kul, den där Mölleborn har bloggat igen! Sa ingen när de klickade på det här inlägget. Det är i alla fall så jag själv har tyckt sedan PBP. Jag har inte haft något att skriva om. Inget som någon vettig människa hade varit intresserad av att läsa i alla fall. Jag hade funderingar på att lägga upp en bild på mina fötter på en våg och skriva ”oj vad den här feta gubbjäveln kommer få svettas i vinter.” Eller en bild på mig själv liggandes naken på en björnfäll med randonnémedaljer regnandes över mig med bildtexten ”48:53 hours of pleasure” Men det gjorde jag inte. Så jag har egentligen gjort er en tjänst. 

Men något som kan vara lite kul är att jag har skrivit en krönika i senaste Bicycling som handlar om hur tråkigt det är att cykla långt. Sånt kan ju vara pepp nu när vi har sex kalla och mörka månader framför oss. Tidningen lär ju dimpa in i butik idag eller senast imorgon så spring iväg och köp den. Jag är med på bild också. Bara en sån sak. 

Det är inte meningen att verka gnällig. Jag gillar faktiskt den här mörka årstiden för det är nu jag går in i mitt cykelrum och lyssnar på Armin van Buuren och producerar watt och svettpölar på Monarken. Folk som tycker det är trist att köra testcykel har helt enkelt fel uppfattning av vad som är kul. Det är ju svinroligt. Hur ofta får man ta i så armarna domnar och det svartnar för ögonen liksom? Förutom när man är riktigt hård i magen då. 

En annan grej som har hänt är att jag har gått med i Stockholm CK, CK Stockholm eller Rejlers cycling team eller vad vi kallar oss. Kul är det i alla fall. Klubben bubblar av energi och just nu planeras det för fullt inför nästa säsong. Jag har lovat här hemma att jag inte ska köra några långlopp men det ser ut att bli en hel del roligt för min del ändå.  Vi kommer bland annat köra Mallorca 312, Vätternrundan, Boon Edam Challenge Åre-Stockholm och Tre berg tillsammans. Och så kommer jag köra Jotunheimen runt och med lite tur även Tour de Mont blanc. Och eftersom jag arrangerar Barkarbys randonnélopp så lär det slinka in en brevetserie också.

Apropå randonnélopp. Det rullar på med Randonneur Stockholm också. Vi hade en riktigt trevlig höstmiddag på Lilla Barkarby i onsdags där vi bland annat röstade fram den ultimata Stockholms-brevetserien. Om jag inte minns fel så blev det Södertäljes 20-milare, Täbys 30-milare, Barkarbys 40-milare och Södertäljes 60-milare som de bästa rundorna och således den ultimata brevetserien. Om ni vill köra den så ligger datumen ute på den designmässigt fulländade Randonneurs.se.

Ska vi säga att det räcker så för idag? Nu ser vi till att göra nåt bra av den här vintern. Ta fram ert jävlar anamma och gör er till den människan ni vill vara i vår. Nu kör vi så det ryker!


Antal kommentarer: 1

Kalle

Nej men vad kul, den där Mölleborn har bloggat igen. Se där…



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Paris Brest Paris 2015.


Jaha, nu är jag hemma igen och sitter på altanen med svullna fötter och domnade händer. Paris Brest Paris är över och det är dags att samla ihop tankarna om loppet. Vad hände egentligen? Vi hade som mål att köra på under 50 timmar. Vi var ganska nära sist så det målet var inte för hårt draget. Vi skulle bara behöva slipa bort 1,5 timmar sedan sist. 

Planen var enkel. Cykla lugnt och samlat och ta korta stopp. I vårt gäng var vi jag, min brorsa Calle, Toni, vår engelska kompis John och Niklas Wennberg. Niklas halkade in på slutet men jag visste sedan tidigare att han både var riktigt stark och att han skulle vara grymt disciplinerad på stoppen. Vi var en bra grupp för att göra en bra tid. Men om man siktar på att köra ännu snabbare eller vara förste svensk i mål så ska man cykla ensam. Då kan man göra precis som man vill och man är garanterat snabbare på kontrollerna. Men som sagt, vårt mål var inte att vara först i mål. Gruppen skulle hålla ihop och göra en bra insats tillsammans. 

Vi startade i den första gruppen 16:00 på söndagen. Det brukar vara ganska stöktigt med mycket vurpor och allmän oreda i starten men i år hade de minskat startgrupperna så det gick faktiskt riktigt bra. Såna här randonnélopp brukar dra till sig folk som är helt ovana vid gruppkörning så det gäller att vara uppmärksam när klungan är stor. Folk härjar och vinglar över hela vägbanan och rätt var det är kan någon stanna mitt i klungan för att ta upp en banan. Men i år flöt det fint. Kanske för att vi höll oss i den främre delen av förstaklungan. 

Det gick förvånansvärt enkelt att hänga med förstaklungan. Eftersom de flesta av snabbåkarna har support vid varje kontroll så visste vi att vi inte skulle kunna hänga med hur länge som helst. De egentligen bara behöver springa in och stämpla och komma ut till en fulladdad cykel medan vi skulle behöva köa för vatten och försöka hitta nåt att äta. Plus att vi var fem stycken i gruppen. Det var egentligen bara en tidsfråga innan vi skulle behöva släppa. Nu blev det så att vi fick släppa lite tidigare än planerat. Efter 12 mil i en brant och ganska lång backe så hoppade kedjan när jag skulle växla ner på lillklingan fram och kilades fast mellan vevpartiet och ramen. I huvudet skrek jag könsord och långa haranger av svordomar. Men det hjälpte inte, jag var ändå tvungen att stanna och kladda ner fingarna för att få loss kedjan. 

Just i den backen blev vi ikappkörda av startgrupp B som hade startat 15 minuter efter oss. Det var tydligen där de riktiga snabbåkarna var. De hade alltså kört ikapp 15 minuter på mindre än 15 mil. När jag väl hade fått ordning på kedjan och kommit över krönet så var det fullständigt kaos med klungan. Det som tidigare hade varit en fin samlad klunga var nu utspridda spillror av grupper och enskilda cyklister utspidda över vägen. Vår grupp återsamlades på vattenkontollen i Mortagne och vi återgick till vår plan att cykla lugnt och ta korta stopp. En annan del av planen var att vi inte skulle ta några sovstopp. Vi skulle köra två dygn utan sömn. I teorin borde det funka men man vet aldrig hur kroppen reagerar. Det där är också en nackdel med att köra i en grupp. Vi blev aldrig snabbare än den långsammaste eller sömnigaste i gruppen. Det är däremot mycket roligare att uppleva några sömnlösa dygn tillsammans med kompisar. 

Jag kommer skriva en lite mer uttömmande text i Bicyclings papperstidning snart så just nu får ni nöja er med en lite avskalad version. Om jag ska vara ärlig så har jag inte hunnit sortera minnena riktigt än. 

Vi nådde vändpunkten i Brest efter 22,5 timmar och det såg riktigt bra ut. Men som jag skrev tidigare så är inte gruppen snabbare än den tröttaste. Här började backarna, sömnbristen och distansen kännas av. Paris Brest Paris är backigare än man kan tro. Det är strax över 12000 höjdmeter fördelat på en jävla massa korta och branta backar. Det känns i benen kan jag lova och det märks mest på hemvägen från Brest. Fram till Brest kan man köra på glatt humör och vetskapen att man är halvvägs på loppet. När man sedan stämplar i Loudeac för andra gången och har 45 mil kvar så får man plocka fram pannbenet och börja nöta på det på riktigt. 

Vi hade lämnat in väskor med mat till Magnus Bergdahl från Örebrocyklisterna som han skulle köra ut till Loudeac. Det jobbet skötte han så proffsigt som man skulle kunna önska.  När vi kom dit hade han redan lagt fram våra väskor och var redo att hjälpa till så fort man ville något. Ibland innan till och med. Han var ansvarig för 80 personers väskor och gav alla dessa samma superba service. Det går inte att tacka en sån kille nog. 

På kontrollen i Loudeac tog vi lite längre stopp eftersom vi hade våra väskor där. I väskorna hade vi påfyllning av bars och gel men även bröd och mjukost. Här passade vi på att sitta ner och fylla på ordentligt. De andra kontrollerna gick vi oftast igenom utan att sitta. Stämpla, fylla vatten och pinka var rutinen annars. 

Efter Loudeac gjorde vi oss redo för den andra natten utan sömn. Den här natten var det jag hade fruktat för under planeringen. Skulle vi klara att köra den utan sömn? I teoring skulle det gå eftersom vi hade tagit det så pass lugnt under första halvan av loppet. Men man vet aldrig. Man kan aldrig veta när John Blund kommer och knackar på axeln. Några av oss fick en påhälsning redan under första natten medan jag fick min mellan Brest och Carhaix. Där hade jag en halvtimme som jag mer eller mindre sov mig genom. Väldigt otrevlig upplevelse som kan bli rent vidrig på natten. På dagen kan du alltid försöka fästa blicken på något eller bara titta på omgivningarna. Men på natten finns ingenting. Ingenting förutom det som din lampa lyser upp. Det förvärras lite när man kör i en liten grupp eftersom lamporna från de som ligger bakom skapar skuggor som dansar runt på vägbanan och upp på träden i vägkanten. Det är inte ovanligt att man får hallucinationer vid sådana tillfällen. När hjärnan inte kan urskilja riktiga former så hittar den på egna lösningar. Oftast ganska långt från verkligheten.

Som tur var så klarade jag mig utan några större svackor på natten. Vi gnetade oss vidare och längtade efter solljuset. När solen väl kom upp så visste jag att vi inte borde ha mer än tio timmar kvar. Om allt gick enligt planen så skulle vi vara i mål innan 18 på kvällen. Proportionerna blir helt upp och ner på såna här lopp. När vi stämplade i Mortagne au Perce så hade vi ”bara” 30 mil kvar. När man sedan bryter ner det till nästa kontroll i Villain där vi bara hade 22 mil kvar så börjar man verkligen känna lukten av målet. Nåja, lukten av ett hundratal slutkörda randonneurer kanske inte är så lockande men i mitt huvud fanns doften av vin och en svalkande dusch. 

Med 15 mil kvar så tackade Calle för sig. Han hade inte hämtat sig från natten och nu började hans hälsenor ge upp. Det började med att han fick skavsår i röven så han inte kunde sitta så han var tvungen att stå upp upp. Sen tog det knappt ett halvt dygn innan hälsenorna gav upp. Det ena ger det andra kan man säga. Just när Calle vinkade hejdå så kollade jag klockan och räknade för den 500:ade gången ut hur snabbt vi skulle behöva cykla för att klara vårt mål. Nu var det dags att lägga på en rem. Vi hade varit alldeles för långsamma från Brest och hit. Var hade all tid tagit vägen? Det räcker inte att ta korta stopp man måste ha tryck på pedalerna också. Skulle vi ens klara målet?

Med tio mil kvar vaknar äntligen John. Han är grymt stark och kan verkligen göra skillnad när han vill. Men än så länge hade han varit trött och hållit tillbaka på krafterna. Nu ökade vi. Nu tog han en förning på tre mil i strax under 40. Jag, Toni och Niklas fyllde på. Mer fart. Det är fan knappt om tid för att klara målet. Vi måste ha mer fart. Turligt nog så planar det ut lite de sista tio milen så vi avverkade mil efter mil i bra tempo. Tripmätaren kämpade mot klockan och tripmätaren började få övertaget. Sub 50 var givet. Men hur mycket mer kunde vi önska på? Fortsätt bara. Håll fullt. 

Med 15 km kvar ser jag att det finns en god chans att komma in under 49 timmar. Go go go! Skrek jag till Niklas och Toni. Vi kan klara 49 timar. Håll fullt nu! Vi körde verkligen så snabbt vi kunde de sista milen. Att komma in precis under 49 timmar var inte nog. Vi skulle ha lite marginal också. Det brittiska rekorde var tidigare på 49:05 och eftersom John är engelsman så fick han såklart ny energi att ta det. 

Efter 123 mil och 48:53 sladdade vi till slut in i mål. Överlyckliga och svintrötta. John tog det nya brittiska rekordet och vi hade slagit det gamla svenska rekordet med en timme. Däremot hade Krister Jönsson redan gått i mål på 47:24 och hade således satt det nya Svenska rekordet. Nåja, andra bästa svenska tid genom tiderna kan man väl leva med. Calle kom in på hedersvärda 49:37 med en ordentlig marginal till målet. 

Tack till alla som peppade på Happymtb och Facebook och alla som jag träffade i Frankrike och ett jättetack till Calle, Toni, Niklas och John för en riktigt bra runda. Vi hade kunnat göra ännu bättre men det får vi visa om fyra år. 

/Johan 


Antal kommentarer: 12

Janne Tuba

Galet bra jobbat!


Johan Mölleborn

Tack detsamma Janne! 🙂


Eva Mölleborn

Ni är grymma mina söner! Kramar från Mamma


Oscar Höckerfelt

Imponerande kört och tack för kul RR


Rolf Larsson

Skitbra kört.Grattis.


Per

Vilken bra berättelse om ett riktigt starkt lopp. Bra jobbat! Synd att det går så sällan, man blev ju sugen på att våga sig på det själ. Å andra sidan får man tid på sig att träna tills det är dags igen… 🙂


Pelle

Bra skrivet och bra cyklat. Kul att läsa om och det vore roligt att prova någon gång. Vem vet.


Johan Mölleborn

Tackar tackar. Klart ni ska köra. Ni har ju flera år på er att träna.
/Johan


Hannah

Helt sjukt bra kört!


Krister Isaksson

Härligt!
Nu förstår jag tillståndet för cyklister i Täby!
Hälsa Niklas att han borde lägga lite mer fokus på cykelförhållandena där! 😉


Erik Nohlin

Hatten av Johan!


Martin Rosén-Lidholm

Tjena Johan, Fick ju aldrig träffa dig under fjolårets Alpi4000, men Martin Schreiber sa under årets 6 + 6 Isole att du gärna vill ha bästa svenska PBP-tid. Cyklade större delen av årets 6 + 6 med just John som talar varmt om sin svenske vän Johan. John, Rimas Grigenas och jag startar i 16-gruppen och har lösa planer på att cykla fort i år. Dock utan support. Hur ser dina planer ut? /Martin PS Toni snackade jag en hel del med under Sverigetempot 2016. Liten värld…



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*