Blogg

När jag persade på Ironman!


Jag gjorde det – tog mig i mål på Ironman i Kalmar i helgen! Ett race på 3,8 km simning, 180 km cykling och 42 kilometer löpning. En lång dag som började i katastrof men som slutade bättre än jag kunde tro!


Efter att ha checkat in cykeln under fredagen sov jag som ett barn. Det fanns inget mer åt att göra åt form, cykelskick, väder och vind. Trodde jag! När jag med pirrig mage kom in på växlingsområdet på lördag morgon möttes jag av ett platt däck och trasig ventil på bakhjulet. Jag fick panik – kravlade runt på växlingsområdets asfalt och letade efter delen av min ventil som saknades och skrek efter min vän och mekaniker som väntade utanför.

Man kan tycka vad man vill om att Ironman har en dyr startavgift – men det var värt varenda öre då det fanns kunniga mekaniker på plats inne på växlingsområdet. De kunde byta ut ventilen snabbt och lugna mig med att ingen skada var skedd på baktubens funktion. Hur skadan skedde? Det vill jag inte ens spekulera i…

Även om jag litade på mekanikerna ställde jag mig i simstarten kvart i sju med den dubbla ångesten som jag haft om det ”bara” väntat ett morgonsim på 3,8 km framför mig. Jag är en usel simmare och rädslan över att dessutom komma upp ur vattnet och mötas av ett punkat bakdäck var överväldigande. Tänk om dagen skulle ta slut där? Då hade jag blivit snuvad på efterrätten big time! Och mamma och pappa var där för att heja på mig, jag ville ge dem en show!

Trots mitt klappande hjärta kunde jag inte låta bli att få ståpäls när startskottet gick. Det var en vacker morgon och jag var omgiven av människor som gillar att vara ute och svettas länge precis som jag. Kalas!

Jag lyckades simma 10 minuter snabbare än förra året – 1h 39 minuter. Jag var mäkta nöjd men ännu lyckligare över att min cykel ännu hade luft i däcken när jag kom upp på växlingen. Vilken lättnad – nu kunde festen börja!

Det fina med att vara en förhållandevis långsam simmare under ett triathlon är att cykeln är lättfunnen i ett öde växlingsområdet och att man får cykla om många i början. Jag la mig i vänsterfil ut från Kalmar och över Ölandsbron med ett brett leende på mina läppar. Den tråkiga delen med att vara en hyfsad cyklist under ett triathlon är dock att jag fick skrika som en annan Vätternrundecyklist ”håll höger!” när det gick utför. TIPS till triathleter – fika när det går uppför, inte utför. Njut av fartvinden när det går utför och tryck på!

Jag vågade knappt tro att jag hade cykelbenen med mig. Det var andra gången i år jag körde med tempopinnar på cykeln och jag har hälften så många mil i benen som jag hade ett år tidigare. När första tre milen gick i 35 km/h fick jag göra min generalkontroll – sjunga för mig själv. Gick jag bara på adrenalin och hade medvind i ryggen? Nej, jag kunde sjunga obehindrat – andningen var lätt och mjölksyran långt borta.

Efter vändningen på Öland – västerut över Alvaret gick det inte lika snabbt. Motvinden slog som ett slag i ansiktet och ungefär samtidigt började sittben och axlar värka. Jag hade bestämt mig för att det var en fantastisk dag – jag ägnade mig åt det bästa jag vet i hela världen, min cykel var hel och jag var frisk och kunde ställa upp! Race with a smile – i Lena Karlssons anda!

Det fungerade bra och de 5 timmar och 56 minuter som jag spenderade på cykeln gick mestadelt smidigt – genom en åskskur, till soundtracket av delar av Håkan Hellström låtar som jag skrålade för mig själv, matsäck i form av home-made risbars (med banan och jordnötssmör! Har hört att de äter sådant under Touren!) och med ett och annat hejarop till och från övriga cyklister. Jag klockade in till T2 20 minuter snabbare än förra året och bekräftade för mig själv – cykla is the shit!

Då återstod endast att runda av dagen med ett marathon! Mina ben är aldrig fruktansvärt stela när jag börjar springa efter cykling och så var även fallet denna gång. Däremot protesterade magen med att dra ihop sig i kramper som ett surt russin från första löpsteget – TROTS att jag gjort en ingenjörsmässig beräkning på kolhydrater, matsmältning och salthalter innan. Åter igen fick jag ett släng av panik. NU skulle mamma och pappa äntligen få se mig och jag skulle visa dem och alla andra hur mycket jag älskar att göra det här. Jag ville inte bryta ”race with a smile”-streaket och kunde dessutom i mitt förvirrade sinne kalkylera att ett personbästa var inom räckhåll.

Jag bet ihop, intalade mig själv att varje steg räknas och plötsligt möttes jag av en skänk från ovan i form av en fantastisk medtävlande. En kille som kände igen mig från simstarten som handlade mer logiskt än mig som bara gnällde över magen som dödade mig. Han trodde på botemedel i form av Cola och ”snälla” Enervit liquids som han hade i fickan och bjöd mig på. ”Nu ska jag hjälpa dig in på personbästa” sa han och pratade och vallade fram mig till ett betydligt bättre humör, gladare mage och kvickare löpsteg. EN ÄNGEL från Karlstad. Tack tack tack! Sådant sker bara under triathlontävlingar!

Plötsligt återstod bara ett varv av löpningen – 16 kilometer. Ingenting av en lång dag, men det började ta emot i ungefär alla celler i hela kroppen och kilometrarna tickade ner långsamt på slutet. Jag mutade mitt matta sinne med cola och svalkande vatten i kontrollerna varannan kilometer och mamma och pappa (och pizzan!) som väntade i målet! När målrakan låg framför mig ryckte jag upp mig själv och tog sats…

och kom i mål 26 minuter snabbare än förra året! 12:00:54. Löpningen tog mig 4 h 16 min. Det var en sådan lättnad! Inte bara för att pizza, öl och kramar från nära och kära väntade, utan för att vägen till mållinjen varit krokig. Från maj till mitten av juli har jag varit sjuk i sammanlagt fem veckor och det var oklart om jag kunde eller borde starta, men jag bestämde mig för att köra eftersom min upplevelse från Ironman förra året var fantastisk och för att jag tror på att man ska göra det man blir glad av – även om det är hemskt jobbigt emellanåt! Jag hade försökt att sänka alla krav på mig själv och att kasta mig ut på den långa dagen och ha roligt! Vilket jag lyckades med.

Jag skulle påstå att det är typ 50% fysik och 50% psyke och hjälp från medmänniskor som tagit mig fram till och igenom Ironman. Supporten från publik och triathleter under loppet kan verkligen lyfta en tung och trött kropp till skyarna! Och när jag cyklade ute på Öland ska ni veta att jag tänkte på er – alla ni vänner som bestigit bergstoppar med mig under vintern, svettats med mig på cykeln på olika platser i Europa under våren och stöttat mig och påmint mig om varför jag håller på med det här. Varje steg räknas jämt, det tar dig någonstans oavsett hur snabbt eller långsamt det går! Och även om det tar emot emellanåt är det alltid värt det om man kan se tillbaka på det med ett glädje!

Bilderna ovan är tagna av Gunnar Eld & Emil Rosenberg! Tack!


Antal kommentarer: 1

Jocke

Fint skrivet! Stort grattis!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Jag ska köra Ironman!


Jag ska köra Ironman Kalmar på lördag. Det var inte ett väl genomtänkt beslut. Jag anmälde mig, som man sig måste, två dagar efter förra årets race – ett år innan årets tävling. Då var jag ännu så rusig över det faktum att jag hade korsat mållinjen under förra årets race att jag glömt bort vägen dit. Att jag faktiskt slitit på med träningen i ett år för att ta mig i mål. Och när jag anmälde mig sa jag såklart att ”det ska gå så snabbt nästa år, jag ska simma hela vintern och hålla igång löpningen i vinter och cykla som en gud till våren!”.

Pretantiösa planer som snabbt gick i stöpet när jag upptäckte att skidåkningen och osten lockade mer än livet som Ambitiös Triathlet i mitt nya hemland Schweiz. ”Man hinner komma i god form senare och vinterformen är viktig” – ett ständigt mantra jag dragit på after skin under vintern. Problemet är bara att vinterssäsongen i Schweiz sträcker sig till typ maj, inte till i mars som i Sverige…

När jag kom hem till Sverige i början av juli slog Ironman-hetsen mig som en smäll på käften. I Schweiz gick det bra att mota bort den – njuta av bergen och inte tänka på hur det är att mata 18 mil på blåsiga och platta Öland. Plötsligt var jag i Sverige och på köpet jättesjuk samtidigt som alla mina vänner postade bilder på cykelpass över 20 mil och bricklöpning och simning över halva Östersjön.

Jag var nära att kasta in handduken där och då. Men så frisknade jag till och både bra och dåliga saker drabbade mig och omvärlden. Lena Karlsson, som kört 14 Ironman på raken, dog. Och jag tänkte, kan hon möjligt ha varit i pangform under alla dessa år? Det skulle jag i och för sig inte tvivla på. Hon var super-woman. Men i hennes liv, som i mitt liv, som i allas liv blir det inte alltid som man tänkt sig under det året som man typ signat upp för en Ironman.

Därför bestämde jag mig för att köra Ironman! Jag är för sjutton en frisk tjej och jag vet att jag kommer ta mig i mål (peppar, peppar). De senaste veckorna har varit project quick-fix. Tack till alla er som frusit i vattnet när ni snällt och tålmodigt gjort mig sällskap vid simning. Vad trevligt vi haft! Dessutom inser jag att det som fick mig att främst vilja ställa in loppet är rädslan över att prestera en sämre tid än förra året.

Då frågade en god vän mig, men Ingrid varför kör du Ironman? Är det för att posta bilder på Facebook med en segerbild och en snabb segertid? Eller är det för att du vill och tycker det är roligt?

Jag vet varför jag kör – jag kör för att när jag tänker tillbaka på förra årets race så minns jag hur det spratt i benen av glädje när jag kravlade mig upp från simningen och fick börja cykla. Hur jag log när glada bönder på Öland hejade fram mig som en superhjälte när jag cyklade 23 km/h i motvinden. Hur värmande det var att få pepp från andra medtävlande på banan. Hur häftigt det var när benen faktiskt klarade av att springa efter att ha värmt upp med simning och cykling innan. Hur kul det var att stappla fram under sista milen av maran när resten av Kalmar satt och drack öl inne i city. Hur glad jag var över att ställa upp i ett sådant galet lopp med andra människor som tycker att det är precis lika charmigt som jag gör… och hur jag sett mig själv korsa mållinjen under hela det gågna året när jag behövt tagga mig själv inför typ en tenta. Bland annat!

So lets do this! Ner till Kalmar och njuta av den fantastiska miljön som bara uppstår när ett par tusen människor som tycker att kompressionstights är det hetaste som finns,  wattmätare är teknikens gåva till mänskligheten och en cykel är inte en cykel om den inte har diskhjul möts. Om ni ser hon på bilden till vänster kan ni ju säga hej! Hon har bib nummer 127. Chansen att jag kommer i mål snabbare med lite pepp är stor!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Cykla för att du kan!


Jag har varit hemma i Sverige i en månad och det artar sig! Jag bygger ihop pusslet som cyklist hemma i Sverige genom viktiga bitar – fartpass med hetsiga snubbar, fikaturer med goda vänner och backträning i Sveriges svar på Schweiz (Lidingö). Komponenter som är bra för både mina cykelben och mitt välbefinnande.

Jag har känt mig så otroligt tacksam under varje träningspass på sistone. Efter att ha varit rejält sjuk och förvisad till sängen gick det upp för mig hur tacksam man kan vara när man har en frisk och funktionell kropp som överhuvudtaget kan komma upp på cykeln. Dessutom möttes jag och hela cykel/triathlon Sverige av en tragisk nyhet för några veckor sedan. En av den största eldsjälarna inom triathlon och cykling förolyckades. Lena Karlsson.

När jag cyklade runt Vättern förra året hade jag förmånen att få en av loppets mest erfarna cyklist som parhäst. Det var just Lena Karlsson – som cyklat runt sjön många gånger och som inte alls var nervös, i motsats mot mig som i startfållan knappt kunde hålla i styret för att jag skakade av nervositet. Kunde inte fått bättre sällskap! Loppet gick inte enligt plan för min del och när tårarna rann ner för mina kinder i målfållan efteråt var det få som lyfte blicken från sina (lättöl)glas och vinnarglädje. Lena var dock en av dem som hade omtanke att ge mig en kram och säga ”du hade bara en dålig dag, du är en stark tjej och du kommer igen”. Ord som kan dra en upp ur helvetet i vid sådana tillfällen.

Senare under sommaren mötte jag Lena under ett par triathlontävlingar och när alla andra hetsade i starten över typ diskhjul som krånglade, visade hon snällt en rookie som mig hur man smörjer in sig med vaselin för att våtdräkten ska glida av lätt. Vi sprang även sida vid sida en stund under Ironman i Kalmar och bara hennes närvaro gav mig massor av energi. Flera gånger har jag tänkt att ”hoppas jag är så stark och har en sådant engagemang när jag blir lite äldre”.
I Kalmar förra året var sista gången jag träffade Lena och det är jag ofattbart ledsen över. Men jag är glad över att jag fick chansen att träffa henne överhuvudtaget och hon kommer alltid vara en förebild för mig.
Man kan gråta floder och vilja kasta sin cykel ut för ett berg för att världen är så fruktansvärt orättvis och rycker en dam i sina bästa år ifrån oss. Livet är skört men man måste också komma ihåg att fylla sina dagar med det som ger glädje och energi. Det är därför jag är så tacksam varje gång jag kommit upp på cykeln på sistone. Hela Sverige står i blom och dessutom känns det som om att cykelklungorna fördubblats under det år jag varit borta från Sverige. Ride of Hope är igång, tjejerna som vill tävla i Stockholm är fler (kolla in gruppen Damklungan Stockholm på Facebook om du är intresserad) och Sub XX smider planer för nästa år. Fantastiskt!

Antal kommentarer: 1

Bitte

Åh, du skriver så fint! Jag kände inte Lena men känner med er som gjorde det. Vi fortsätter trampa för henne och för livet!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Cykla för världens viktigaste orsak!


I helgen börjar årets viktigaste lopp i Sverige – Ride of Hope. Cyklister från hela landet samlas för att cykla tillsammans för att stödja barncancerforskningen. Sträckorna är Lund – Stockholm och Umeå – Stockholm och går i etapper som passar cyklister på alla nivåer. Sammanlagt cyklas 225 mil under veckan och avslutas utanför Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm nästa söndag.

Startavgiften på 400 kr per etapp/dag går oavkortat till barncancerfonden och man kan cykla allt från en etapp och dag till till en hel sträcka. Läs mer om loppet här.


Tjejerna ur CK08 ROH har under hela säsongen cyklat för att bidra till Ride of Hopes insamling. Nu finns möjligheten att hjälpa både cykellaget och insamlingen genom att sätta in startavgiften till veckans lopp på CK08 ROH:s insamling. Märk din betalning med ditt namn följt av ”ROH + etapp” så meddelas din anmälan till Ride of Hope!

Passa på att stötta både barncancerforskningen och CK08 ROH! Mer om insamlingen till damlaget här.




Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

The botten is nådd – men det är aldrig för sent!


Samtidigt som the ladies ur CK08 ROH och många andra cyklister är och lever på loppan på U6 i Tidaholm glädjer jag mig åt små saker i vardagen. Vet ni till exempel hur glad man kan bli av att packa upp en cykel som tvingats ligga i en låda i två veckor? Eller hur gott det smakar med kaffe efter att man mått så illa att knappt finjuice går att svälja ner i tio dagar? Nu är det hopp om livet igen och jag går runt och småler åt att vara mig själv igen – med ett par ben som kan cykla, en kopp som kräver kaffe och en skalle som knappt kan slå upp ögonen utan att den börjar planera vart och när nästa träningstur ska äga rum.

Jag hatar att klaga över formen och sånt. Just nu är jag glad över att jag ens får och kan cykla att jag tycker att det är en toppform i sig. Men jag behövde inte få bekräftat för mig själv att – nej det kommer inte sättas några PB här framöver. Någon annan gjorde det åt mig.

Min pappa. Farsan som började cykla när jag och brorsan kom hem till Gränna från Stockholm och sa att ”nej men lägg av med orientering, man ska cykla nu”. Han köpte en cykel på Blocket för 200 spänn och började cykla. Varje gång jag har kommit hem från storstan har han gladeligen gjort mig sällskap. Även om jag läxat upp honom rejält för att han inte kan cykla i klunga eller nästan mobbat honom för att han brutit mot alla stilregler som finns. Han har alltid ställt upp, låtit sig bli avhängd när jag haft turen att vara i goform, eller gjort gott sällskap när jag kommit hem från storstan som en skadeskjuten fågel och varit i behov av terapicykling. 

Men den här gången var måttet rågat. ”Nej, du borde börja cykla själv Ingrid. Jag har jobb att göra i trädgården”. Det där är ju bullshit. Jag vet vad det handlar om. Pappa är orolig för att vi ska cykla så långsamt att det spräcker hans skamgräns. Kanske 25 km/h, kanske 30. Jag vet inte. Jag bara vet att pappas målmedvetna slit till Vätternrundan format honom till en superseg cykelgubbe och den nivån är inte jag på längre.

Jag fick göra cykeldebut solo, vilket inte heller är fy skam eftersom min cykel är snygg och världens bästa dejt alla dagar i veckan. Jag cyklade en fin tur runt sjöarna Ören och Bunn väster om Gränna – en tur som bara är en bråkdel av turen runt Vättern men dubbelt så fin. Givetvis frågade pappa hur snabbt jag cyklat när jag kom hem och jag svarade 34 km/h. Han tappade hakan – hur kunde det vara sant när jag inte kunde stå på benen för en vecka sedan?

Rent tekniskt cyklade jag givetvis inte så snabbt. Men det kändes så i min skalle eftersom jag var cykellycklig. Jag vet inte hur snabbt jag cyklade – jag har gjort slut med Garmin. Siffror och snitt är hemskt sekundärt för mig just nu när jag bara vill fira att jag står på benen igen. 

Det fina med cykling är att det aldrig är för sent att börja. Pappa är ett levande exempel på det och det gör mig så glad. Vad som även gör mig glad är att det bara finns ett håll min form kan gå ut nu och det är upp! Perfekt eftersom Sverige är fint och vädret är vackert! Nu kör vi!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Ber om ursäkt ifall jag kör vingligt framöver


Tjena Sverige, jag är hemma igen! Planen var att acklimatsera mig i lagom fart från cykeln. Tyvärr är cykeln ännu kvar i resväskan och istället fick jag nästan färdas med ambulans som första transport. Det blir aldrig som man tänkt sig och så vidare. Nu är jag förvisad till sängen ett tag och då hinner man med att reflektera över saker och ting och det är inte att underskatta.

Vad kommer jag att sakna mest från Schwiez?

Bergen. Det finns ingenting som får de jobbiga stunderna på cykeln att försvinna lika snabbt som vyn över en bergsrygg. Sista veckan i Lausanne hittade jag en oas i form av en intervallbacke fem minuter från mitt hem. Hundra höjdmeter mjölksyra bakom knuten! Vart kan jag flytta i Sverige för att finna på detta?

Mindre fix och styr innan cykelavfärd. Ibland funderar jag över hur det kan finnas så många cyklister på vägarna i Sverige? Det verkar vara ett mindre projekt för gemene svenske cyklist att komma upp på cykeln. De vita strumporna måste vara strykta och manglade, satelliterna måste stå i rätt kurs på himlen för att Garminklockan ska fungera och vinden måste blåsa från rätt håll. Mina schweiska/franska cyklistvänner har inte så många kritierer som ska uppfyllas för att de ska komma ut och cykla. De bara kör, oavsett om kläderna matchar eller ej.

– Ingen fixering kring maten. Tack alla svenska elitmotionärer för alla stories jag har kunnat dra när det blivit tyst runt middagsbordet. Det fungerar alltid att berätta om hur svenskarna ”ser bröd och pasta som gift alla dagar i veckan förutom veckan innan Vättern, då äter de det tills de får stopp i magen”. Eller ”en vecka innan ett race dricker svenskarna svindyr och äcklig röd juice som får dem att kissa rött i tron på att det ska göra de snabbare” (rödbetsjuice).

– Inget behov av den digitala bekräftelsen. Vad som händer just där och då – vem som vinner den sista sprinten upp för toppen – väger tyngre i Schweiz än vad till exempel en placering på Strava gör. I Schweiz räknas cykelpasset även om det inte förevigats med foto på Instagram, pulskurva på Funbeat och bild av fikat på Facebook.

Nu ligger jag och är bitter i min säng men samtidigt har jag bestämt mig för att denna svackan ska få mig att vakna upp som optimist. Därför, vad är då det bästa med att komma hem till Sverige?

Planeringen. Äntligen väntar uppstyrda rundor med exakta kilometerantal (nåja) och fikaplatser avtalade i god tid innan avfärd. Fantastiskt. Jag är trött på att stå halvbånkad utan teckning på telefonen bland fransmän som argumenterar om vilket håll hemåt ligger och om vi ens kan fylla på vatten inom några mils avstånd.

– Finrulle. Om någon som kommer köra med mig framöver upplever att jag kör vingligt eller ojämnt ber jag om ursäkt redan nu. Jag har cyklat med män som inte skolats i klungkörning utan drivs av sina instinkter under tio månader. Ser fram emot att cykla på finrulle bland cyklister här hemma som kan göra alla tecken från vägarna i sömnen.

– Maten. Vet någon hur många liter rödbetsjuice som är tillåtet att importera från Tyskland? Finns det en gräns har jag säkerligen överskridit den då jag under förra året gjorde allt jag kunde för quick-fix inför Kalmar Ironman och importerade fler liter av den ädla drycken.

Så fort jag är på benen igen är jag säker på att den sista listan kan göras längre! Den som väntar på något gott… och OBS, ta allt ovan med viss ironi. Jag ser fram emot att cykla med er alla svenskar!


Antal kommentarer: 4

Dan Gunnarsson

Måste tydligen ha missat något viktigt här i livet. Rödbetsjuice, visste inte ens att det fanns. Än mindre att cyklister drack det. Hmmm….


Ingrid Kjellström

Dan kolla upp det, man kan öka sin uthållighet med upp till 20% om man dricker det kontinuerligt veckan innan ett lopp 🙂


Redaktionen Bicycling

Välkommen hem!


Sören

Massor av höjdmeter åt alla håll i Jönköping, både på landsväg och i skogen 😀



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*