Krister Spolander körde in i en taffligt anordnad skyddstunnel på en påbjuden cykelbana och skadade svårt en fin och dyr cykel. Han ville förstås ha ersättning. Och lyckades så småningom. Tack vare att han strikt höll sig till åtta tumregler. Läs och lär!
Förra sommaren körde jag in i en skyddstunnel som NCC placerat på en påbjuden cykelbana vid Smista Allé i Huddinge. Utan ramper, bara en 15 centimeters hög tröskel i stål.
Jag körde in i den tröskeln, såg den inte, hade solen i ögonen – lågt liggande på en liggcykel tröskeln var dessutom i skugga. Jag utgick från det självklara, att skyddstunneln hade ramper.
Så jag rullade på. Det fanns ingen förvarning om att tunneln saknade ramper, ingen omledning. Ingenting. Bara NCCs ståltröskel.

NCCs skyddstunnel placerad på en påbjuden cykelbana vid Smista Allé i Huddinge. Inga ramper, ingen förvarning, ingen omledning. Ingenting, bara en 15 centimeters ståltröskel.
Det blev förstås tvärstopp med en kraftfull påkänning på framgaffel och ramen runt gaffelfattningen. Cykeln, en liggcykel Velokraft VK2, är byggd helt i kolfiber (även hjulen). Som bekant ett starkt och lätt material, men skört för den här typen av häftigt våld.
Kostnaden för att reparera ram och framgaffel en unik asymmetrisk sak som inte längre tillverkas uppskattades senare till 40 000 kr. Jag själv klarade mig bättre, bara en sträckning, fallhöjden är liten från en liggcykel.
Tog taxi hem med cykeln och började jobba. Med att få ersättning.
Åtta tumregler gäller i sådana här fall.
1. Dokumentera händelsen. Ta bilder på plats och trafikarrangemang, ta namn och kontaktuppgifter på entreprenörens projekt- och arbetsledare. Och eventuella vittnen.
2. Gör aldrig som entreprenören föreslår. – Du ska använda din hemförsäkring, sa NCCs projektledare, ansvarig för bygget, det är den normala gången i såna här fall.
Men följ aldrig såna råd. Jag hade bara fått en bråkdel av skadekostnaden efter sedvanligt åldersavdrag om jag följt NCCs råd.
Men viktigare var att mitt försäkringsbolag inte hade ett dugg med saken att göra. Det var ingen olyckshändelse. Det var skada orsakad av NCCs försumlighet.
3. Kolla upp gällande trafikanordningsavtal, TA-avtal. Kommunen ansvarar för säkerheten på offentlig mark men kan tillfälligt delegera ansvaret till en entreprenör som behöver använda marken. Delegeringen görs med ett TA-avtal som anger hur trafiken ska anordnas för att bibehålla säkerhet och framkomlighet. Först när kommunen godkänt avtalet får entreprenören påbörja sin verksamhet.
4. Kolla vad kommunen gjort och inte gjort. I mitt fall fanns ett gällande TA-avtal. Men det är bara ett papper. Det viktiga är förstås att det följs. Det är kommunens ansvar att kontrollera att så sker. Kolla därför upp vad kommunen gjort. Och inte gjort.
I mitt fall visade det sig att kommunen fått in en anmälan tre dagar innan jag körde in i ståltröskeln. En annan cyklist hade anmält att ramper saknades. Anmälan var diarieförd så jag kunde hänvisa till den.
Det märkliga var att kommunen inte reagerat. Bara diariefört. Man borde naturligtvis gjort en snabb utryckning samma dag och stoppat NCC.
Det är ingen bagatell. En fjärdedel av cyklister som dör i trafiken gör det i triviala singelolyckor. Särskilt farliga är plötsliga stopp, av samma slag som jag råkade ut för. Hade jag kört en vanlig racer med huvudet före skulle jag fortsatt rakt ut som en torped. Då hade det inte räckt med en Alvedon.
5. Ta sakerna i rätt ordning. Klara ut ansvarsfrågan först. När den finns på papper är det dags att ta upp skadekostnader och ersättningsanspråk. Det krävs ofta rätt mycket skriftväxling med såväl chefstjänstemän som politiskt tillsatta nämndordföranden. Fick till sist ett skriftligt konstaterande från kommunen att NCC hade förbisett aktuella föreskrifter.
6. Skicka skadeståndsanspråket till rätt adressat. Det var i och för sig NCC som orsakat skadan och som skulle ersätta den, men det är ofta bättre att rikta ersättningsanspråket till kommunen som har det yttersta ansvaret för säkerheten på offentlig mark. Kommunen har mera muskler, och vill förstås inte låta sina skattebetalare stå för entreprenörens försumlighet.
I mitt fall var kommunen den självklara adressaten för skadeståndsanspråket. Det landade alltså på 40 000 kr. Landets främsta kolfiberbyggare, Lars Viebke på CarbonTrikes, hade analyserat skadorna och dokumenterat dem i en sexsidig utredning. Som kommunen förstås fick nöjet att studera. Och senare NCC.
Kommunen skickade planenligt mitt ersättningsanspråk till en av sina juristkonsulter som snabbt kom fram till en lösning med NCCs försäkringsbolag Zurich. Efter ytterligare en eller annan vecka fick jag in slantarna på mitt bankkonto varefter reparationsarbetet kunde starta.
7. Ge inte upp. Var ihärdig för normalt sett kommer det att ta tid. Det vanliga är att de ansvariga drar benen efter sig, förhalar och väntar tills den skadelidande ger upp.
I mitt fall tog det fem månader. Jag hade gärna hållit på ett tag till. Dels därför att jag hade rätt och NCC och kommunen hade gjort fel. Dels för att jag tyckte att det vara ganska kul. Och dels för att cykeln är väl värd att reparera.
8. Slutligen, var saklig, neutral, och kall i kommunikationen. Höj aldrig rösten, sänk den istället. Ta bort adjektiven, absolut inga känslosamma invektiv. Gör inte saken personlig. Bli inte ovän med motparterna, de är ju människor fångade i sina system. Bara sakargument. Be cool, stay cool.
Ja, vad händer nu? Min Velokraft är, som sagt, inlagd på bästa tänkbara sjukhus. Skrivs ut om någon månad, lagom till säsongen. Körklar i full funktion, ännu häftigare eftersom den asymmetriska gaffeln ersatts av en specialbyggd enbent gaffel. Det ska bli så roligt!
Detta var ett gästinlägg av Krister Spolander. En redovisning av hur det är en sak att ha rätt, en helt annan sak är att få rätt. Krister Spolander, cyklist sedan sjuttiotalet, minst ett par veckors touring utomlands varje år sen dess. På liggcykel eller hopfällbar Birdy. Intresserad av stads- och trafikplanering, skrivit några böcker om det (exempelvis Staden, bilen, farten Planera för cykeln Körglädje, om fart och bilar i transportsystemet).

Relaterade inlägg:
Antal kommentarer: 2
Mia
Så fint! Blir alldeles varm inombords. Upplever som du att det bara blir fler o fler.
A.L.
Mycket roligt att se
Hoppas också att det kan leda till att trafiken blir något lugnare. Förhoppningsvis har folk åtminstone respekt för barn, även om de kanske inte har respekt för cyklister i allmänhet, och kanske lägger lite mer krut på att se sig omkring och inte köra för fort.