Så här såg det inte ut för 10 år sedan i centrala Stockholm. Men nu ser jag det mer och mer. Barn som cyklar. Själva eller med vuxna. En helt fantastisk utveckling. Hoppas jag får se mer av den!
Relaterade inlägg:
Om och om igen får vi höra att cykling främst är en kommunal angelägenhet. Att det är i kommunerna som det cyklas och det är där insatser måste ske för att åstadkomma ökad och säker cykling. Våra ministrar i regeringen, nuvarande och tidigare regering, upprepar detta gång på gång. Vi ser även hur denna inställning tydligt återspeglas när det gäller anslaget till cykel i Nationell plan för transportsystemet – inte många procent går till cykelåtgärder.
Detta är inget annat än okunskap.
En tredjedel av alla dödsolyckor med cyklister sker på det statliga vägnätet visar en studie av Folksam. Folksam konstaterar också att kunskapen om dödsolyckor med cyklister är sämre på det statliga vägnätet än på kommunala gator. Ja finns det en djupt rotad uppfattning att det sker ingen cykling där så studerar man ju det inte…
Den vanligaste olyckssituationen för cyklister på det statliga vägnätet var att de cyklade längs med vägen. De flesta cyklister blev påkörda av en personbilsförare och på vägar med en skyltad hastighet på 70 till 90 km/h. Cirka 8 procent av dödsolyckorna med cyklister inträffade på mötesfria vägar. Merparten av olyckorna inträffade vid torrt väglag (76 %). De flesta av cyklisterna blev påkörda i dagsljus (71 %). Mer än 80 % av olyckorna skedde i glesbebyggda områden. Majoriteten av cyklisterna var män (71 %). Närmare 75 % av männen som dog i en cykelolycka var 55 år eller äldre.
Enligt Folksam är separata cykelbanor utanför vägen den enskilda åtgärd som har potential att förhindra flest dödsolyckor. Hela 50 % av alla olyckor skulle kunna förhindras om det finns separata cykelbanor. Ytterligare 25 procent av olyckorna skulle kunna förhindras om det finns säkra cykelpassager.
Cykelhjälm bedömdes ha en stor effekt på dödsolyckor (43% av cyklisterna som omkom utan hjälm skulle ha överlevt med den). Dock kunde de flesta av dessa dödsfall förhindrats också med väg- eller fordonsåtgärder, d.v.s. i endast 1 % av fallen var cykelhjälmen den enda relevanta åtgärden.
Cykel och statligt vägnät. Kanske är en separerad cykelbanan en säkrare och tryggare miljö? Foto: Leif Larsson
Folksams rekommendation: Trafikverket som ansvarig för de statliga vägnätet bör därför i största möjliga mån separera cyklister från biltrafik. Vidare bör Trafikverket säkerställa att det finns hastighetssäkrade passager för cykel.
En stor andel av dödsolyckorna med cyklister bedömer Folksam kunna undvikas med fordonssystem, såsom autobroms och autostyrning med detektion av cyklister. Men det kommer ta lång tid innan avancerad fordonsteknik får stor spridning i fordonsflottan och därmed ge effekt. Det är därför nödvändigt att snabbt införa åtgärder på det statliga vägnätet menar Folksam och angeläget med en plan för vilka åtgärder och vilka vägar som bör prioriteras.
Men har de som styr Trafikverket den uppfattning att cykling bara sker i kommunerna kommer vi ju inte se några omfattande och snabba åtgärder på det statliga vägnätet. Och människor som cyklar på det statliga vägnätet kommer fortsätta dö där. Trots att ingen cyklar där
Relaterade inlägg
Jättebra artikel om en spännande rapport.
Tyvärr visar Folksam en än så länge ganska typisk okunskap om den förarassistans som går att eftermontera på alla fordon och har bevisad effekt för att minska kollision med cyklister och andra oskyddade trafikanter – även i förarens döda vinklar runt tunga fordon.
Om bilarna höll 1,5 meters avstånd till cyklisterna, skulle vi slippa betala för dyra cykelbanor längs statliga vägar. Enkelt och billigt. Var finns den politiska viljan?
Visst finns det siffror på hur stor del av cyklandet som sker på dessa vägar? För jag undrar hur det påverkar tolkningen? 1/3 låter högt!
Jag håller med om att Trafikverkets analys att ”ingen cyklar där” är felaktig.
Men en konsekvens av det vi vet att vägarna är farliga borde också vara att ingen SKA cykla där. Cyklar har inte bland bilar i 7090 km/h att göra det framgår ju med all tydlighet av statistiken.
Så. Som en första, livräddande åtgärd: Förbjud cykling på bilväg, säg sådan som har en hastighetsbegränsning över 50 km/h eller vad som kan vara lämpligt. Sedan bör cykelbanenätet byggas ut, i den takt som finansieringen tillåter. Då bör också cyklister vara med och finansiera, genom skatter.
Detta vore att ta problemet på allvar, och också att skapa ett incitament att göra något åt det. Dagens farliga situation är inte hållbar.
Göran har bra förslag, men har kastat om ordningen.
1. Cyklister betalar redan skatt. Jag genererar omkring 25 000 kr varje månad i skatteintäkter till stat, kommun och landsting (arbetsgivaravgift, inkomstskatt, moms, punktskatter). Bara bileländet innebär någonstans mellan 500 och 1000 kronor varje månad i skatt, fast den delar jag förstås med min sambo. (Cykeln har däremot inte gett mer än kanske en hundring i skatteintäkt det senaste halvåret.)
2. Bygg ut cykelvägnätet.
3. När cykelvägen är byggd kan cykling förbjudas på den snabba vägen.
Det anser jag vara fullt möjligt. Det är dags att ta bort den begränsning som finns idag att du inte får ta med cykeln på pendeltågen under rusningstid i Stockholm. Den är förlegad och baseras på en undermålig analys av resandeströmmar och antalet resenärer. Jag sticker till och med ut hakan och säger att tågen går halvfulla i rusningstid. Att det är ett resursslöseri att inte tillåta cyklar på pendeltågen i rusningstid.
För tittar vi på antalet påstigande och hur det ser ut i vagnarna från Älvsjö och söderut på morgonen så finns det ju inga som helst problem att även rymma cyklar ombord i rusningstiden. Likaså om vi tittar från Solna och norrut, även från Sundbyberg och norrut på morgonen. Varför ska det finnas en begräsning att inte få ta med cyklar på dess sträckor när det finns utrymme?
I regionen har vi ju ett mycket tydligt pendlingsmönster. Majoriteten reser in till Stockholm (och Solna) under morgonens rusningstid. Se på vägarna, se på cykelbanorna och kollektivtrafiken. In går de fulla på morgonen och sedan fulla ut på eftermiddagen. Men vägarna ut från Stockholm, cykelbanorna och kollektivtrafiken är inte alls belastade på samma sätt under morgonrusningen. Så låt oss använda oss av fyrstegsprincipen och använda befintlig infrastruktur på ett effektivare sätt att få ut största möjliga nytta av våra gemensamma investeringar.
Fullt med outnyttjad potential att resa med cykel mot de stora resandeströmmarna
Sen behöver vi inte begränsa oss till pendeltågen. Detta är fullt möjligt även på Roslagsbanan, på Saltsjöbanan, ja kanske till och med på vissa tunnelbanelinjer.
Möjligheterna finns där. Om man vill och ser dem.
Cyklar på buss var vanligt förr och för 15 år sedan lyckades vi få med våra hojar på en inofficiell cykelhållare på en SL-buss från Östra station till Hallstavik 😊
Cyklar på buss var vanligt förr och för 15 år sedan lyckades vi få med våra hojar på en inofficiell cykelhållare på en SL-buss från Östra station till Hallstavik 😊
Om man ser hur lite cykelbussen till Värmdö utnyttjades, eller hur många som tar cykeln på pendeln utanför rusningstid, så är det nog ingen risk för anstormning av cyklister.
Något bra tips på hur vi går vidare för att förmå SL att öppna upp åtminstone delar av pendeln?
Hur flyter det på med detta?
https://www.metro.se/artikel/cyklar-till%C3%A5ts-i-alla-t-banevagnar-xr
I artikeln beskrivs ett upprustningsprojekt om 1,2 miljarder som skall vara klart 2020 och vilket innebär att alla tunnelbanor skulle kunna ta cyklar.
Jag bor sedan ett tag tillbaka i Berlin och här kan passagerarna ta med sig cykeln på pendeltåg och även på regionaltåg. Det finns alltid plats och ingen klagar. Det borde fungera i Sverige också.
Man flyttar och byter jobb. Det innebär en ny väg mellan hem och arbete. Då upptäcker man för- och nackdelar med den färdvägen. På en del av sträckan jag nu cyklar var det mörkt, mycket mörkt. Gång- och cykelbanan saknade belysning. Tanken var en gång i tiden att belysningen i mitten av Örbyleden skulle räcka till och lysa upp även gång- och cykelvägen. Ett avstånd på cirka 25 meter. Med träd emellan som blockerar ljusflödet.
Väl upplysta körbanor. En mörk gång- och cykelbana.
Ingen bra standard på ett av staden utpekat och prioriterat pendlingsstråk tyckte jag. Så jag kontaktade belysningsansvarig på Trafikkontoret. Han sände ut personal som mätte upp ljusförhållandet på gång- och cykelbanan. Och mycket riktigt, det var inte så bra. Bäst var en sträcka utmed Gubbängens idrottsplats där ströljus från idrottsplatsen och dess reklamtavla läckte ut på gång- och cykelbanan.
Så nu, några år senare, är det nytt ljus i mitt liv. Gång- och cykelbanan har under vintern försetts med belysning. En ny och ljus värld har öppnats upp för mig och andra som färdas denna sträcka.
Se så fin rad med belysningsstolpar!
Stort tack MB och Trafikkontoret för lyhördhet och snabbt agerande en säkrare, bekvämare och tryggare gång- och cykelväg finns nu i söderort!
Trist!
Det är brist på områden som inte är drabbade av ljusinfarkt, och en cykelväg som inte är tillåten för biltrafik kan gott få vara en fristad där man slipper ljusföroreningar. Cykellyset räcker gott.
Bra Krister och Trafikkontoret! Cyklar där lite då o då och det blev stor skillnad. Särskilt när man cyklar mot biltrafiken på Örbyleden. Tidvis blev man väldigt bländad av mötande fordon och kontrasten mot den mörka cykelvägen blev stor. Detta minskade avsevärt sedan cykelvägen fick egen belysning. Och vill man minska på ljusinfarkten är det väl bara att släcka ner Örbyledens belysning.
Mia – låt oss jobba på det!
För några dagar sedan skrev Krister Spolander ett inlägg som handlade om det mödosamma arbetet att få rätt och ersättning efter att ha råkat illa ut vid ett vägarbete med stora brister. Krister återvände till platsen för kraschen tre veckor senare för att se om NCC förbättrat förhållandena på platsen. Så här hade NCC utformat ramperna vid containern:
Dessa ramper är det alltså tänkt att man ska cykla på, man ska gå på, köra permobil, åka rullstol, att synskadade tryggt och enkelt ska kunna gå på och så vidare. I ljus och i mörker, dag som natt. En lösning och byggnation skapad av ett av landets största byggbolag.
När vi ser detta och dagligen råkar ut för detta på landets gång- och cykelbanor är det ju inte så konstigt att cyklister och gående är i majoritet när det kommer till antalet som skadas vid vägarbeten. För mig symbolisera detta ett förakt för människors säkerhet, trygghet och möjlighet att ta sig fram. Det ser ut så här trots att det finns ett regelverk som säger att det inte ska se ut så här. Trots att det krävs utbildning för att få arbeta på allmän mark så att detta inte ska ske. Trots att det finns en kontrollfunktion som ska fånga upp fusk, fel och brister. Trots att det finns möjligheter till straffsanktioner mot fusk, fel och brister.
Hur utbildar man bort sådan här idioti undrar jag? Och är det ens ett utbildningsproblem? Det handlar kanske mer om attityder. Som kanske bäst påverkas av sanktioner. Dels pengasanktioner och arbeten som stoppas, dels prickar i arbets- och projektledarnas CV. Och att de vid upprepad försumlighet spärras från att arbeta i kommuner och Trafikverket ett eller flera år. Då först markeras allvaret på ett sätt som ingen utbildning eller skicklig föreläsare kan åstadkomma.
Relaterade länkar:
Helt otroligt! Finner knappt ord för detta, är ju bortom inkompetens. Vet inte vad jag ska kalla det. På tre veckor var det detta som NCC klarade av att åstadkomma. Sorgligt att se, och som du säger ett tydligt förakt mot dem som går och cyklar här.
Men jösses. Spånskiva som ramp! Testade det en gång, i tron att jag skulle kunna köra upp ett skottkärrelass jord på en släpvagn. Det slutade med trasig spånskiva och hela jordlasset på marken.
Anders, vi får hoppas att det som NCC bygger på platsen inte är av samma kvalitet som rampen!
Jämförelse: utanför mitt köksfönster håller ett annat stort byggföretag (ej NCC) på att förbereda en större byggarbetsplats. Där har en-två personer periodvis ägnst mycket tid till att snickra rejält räcke och trappa (två steg och även här ett räcke) utanför två byggbodar. Måste ha kostat mycket mer än att fixa riktiga ramper till nämnda containers. Fast vid byggbodarna handlar det om egen personals säkerhet, inte om dessa cyklister som bara skall förbi…..
Anders.
Det där är en OSB skiva. Billigare och svagare än spån. Perfekt för att ha som stöd för gips i väggar. Tål inte vatten och punkttryck dock. Så detta är nog den sämsta skivan man kan använda till en ramp utomhus.
Krister Spolander körde in i en taffligt anordnad skyddstunnel på en påbjuden cykelbana och skadade svårt en fin och dyr cykel. Han ville förstås ha ersättning. Och lyckades så småningom. Tack vare att han strikt höll sig till åtta tumregler. Läs och lär!
Förra sommaren körde jag in i en skyddstunnel som NCC placerat på en påbjuden cykelbana vid Smista Allé i Huddinge. Utan ramper, bara en 15 centimeters hög tröskel i stål.
Jag körde in i den tröskeln, såg den inte, hade solen i ögonen – lågt liggande på en liggcykel tröskeln var dessutom i skugga. Jag utgick från det självklara, att skyddstunneln hade ramper.
Så jag rullade på. Det fanns ingen förvarning om att tunneln saknade ramper, ingen omledning. Ingenting. Bara NCCs ståltröskel.
NCCs skyddstunnel placerad på en påbjuden cykelbana vid Smista Allé i Huddinge. Inga ramper, ingen förvarning, ingen omledning. Ingenting, bara en 15 centimeters ståltröskel.
Det blev förstås tvärstopp med en kraftfull påkänning på framgaffel och ramen runt gaffelfattningen. Cykeln, en liggcykel Velokraft VK2, är byggd helt i kolfiber (även hjulen). Som bekant ett starkt och lätt material, men skört för den här typen av häftigt våld.
Kostnaden för att reparera ram och framgaffel en unik asymmetrisk sak som inte längre tillverkas uppskattades senare till 40 000 kr. Jag själv klarade mig bättre, bara en sträckning, fallhöjden är liten från en liggcykel.
Tog taxi hem med cykeln och började jobba. Med att få ersättning.
Åtta tumregler gäller i sådana här fall.
1. Dokumentera händelsen. Ta bilder på plats och trafikarrangemang, ta namn och kontaktuppgifter på entreprenörens projekt- och arbetsledare. Och eventuella vittnen.
2. Gör aldrig som entreprenören föreslår. – Du ska använda din hemförsäkring, sa NCCs projektledare, ansvarig för bygget, det är den normala gången i såna här fall.
Men följ aldrig såna råd. Jag hade bara fått en bråkdel av skadekostnaden efter sedvanligt åldersavdrag om jag följt NCCs råd.
Men viktigare var att mitt försäkringsbolag inte hade ett dugg med saken att göra. Det var ingen olyckshändelse. Det var skada orsakad av NCCs försumlighet.
3. Kolla upp gällande trafikanordningsavtal, TA-avtal. Kommunen ansvarar för säkerheten på offentlig mark men kan tillfälligt delegera ansvaret till en entreprenör som behöver använda marken. Delegeringen görs med ett TA-avtal som anger hur trafiken ska anordnas för att bibehålla säkerhet och framkomlighet. Först när kommunen godkänt avtalet får entreprenören påbörja sin verksamhet.
4. Kolla vad kommunen gjort och inte gjort. I mitt fall fanns ett gällande TA-avtal. Men det är bara ett papper. Det viktiga är förstås att det följs. Det är kommunens ansvar att kontrollera att så sker. Kolla därför upp vad kommunen gjort. Och inte gjort.
I mitt fall visade det sig att kommunen fått in en anmälan tre dagar innan jag körde in i ståltröskeln. En annan cyklist hade anmält att ramper saknades. Anmälan var diarieförd så jag kunde hänvisa till den.
Det märkliga var att kommunen inte reagerat. Bara diariefört. Man borde naturligtvis gjort en snabb utryckning samma dag och stoppat NCC.
Det är ingen bagatell. En fjärdedel av cyklister som dör i trafiken gör det i triviala singelolyckor. Särskilt farliga är plötsliga stopp, av samma slag som jag råkade ut för. Hade jag kört en vanlig racer med huvudet före skulle jag fortsatt rakt ut som en torped. Då hade det inte räckt med en Alvedon.
5. Ta sakerna i rätt ordning. Klara ut ansvarsfrågan först. När den finns på papper är det dags att ta upp skadekostnader och ersättningsanspråk. Det krävs ofta rätt mycket skriftväxling med såväl chefstjänstemän som politiskt tillsatta nämndordföranden. Fick till sist ett skriftligt konstaterande från kommunen att NCC hade förbisett aktuella föreskrifter.
6. Skicka skadeståndsanspråket till rätt adressat. Det var i och för sig NCC som orsakat skadan och som skulle ersätta den, men det är ofta bättre att rikta ersättningsanspråket till kommunen som har det yttersta ansvaret för säkerheten på offentlig mark. Kommunen har mera muskler, och vill förstås inte låta sina skattebetalare stå för entreprenörens försumlighet.
I mitt fall var kommunen den självklara adressaten för skadeståndsanspråket. Det landade alltså på 40 000 kr. Landets främsta kolfiberbyggare, Lars Viebke på CarbonTrikes, hade analyserat skadorna och dokumenterat dem i en sexsidig utredning. Som kommunen förstås fick nöjet att studera. Och senare NCC.
Kommunen skickade planenligt mitt ersättningsanspråk till en av sina juristkonsulter som snabbt kom fram till en lösning med NCCs försäkringsbolag Zurich. Efter ytterligare en eller annan vecka fick jag in slantarna på mitt bankkonto varefter reparationsarbetet kunde starta.
7. Ge inte upp. Var ihärdig för normalt sett kommer det att ta tid. Det vanliga är att de ansvariga drar benen efter sig, förhalar och väntar tills den skadelidande ger upp.
I mitt fall tog det fem månader. Jag hade gärna hållit på ett tag till. Dels därför att jag hade rätt och NCC och kommunen hade gjort fel. Dels för att jag tyckte att det vara ganska kul. Och dels för att cykeln är väl värd att reparera.
8. Slutligen, var saklig, neutral, och kall i kommunikationen. Höj aldrig rösten, sänk den istället. Ta bort adjektiven, absolut inga känslosamma invektiv. Gör inte saken personlig. Bli inte ovän med motparterna, de är ju människor fångade i sina system. Bara sakargument. Be cool, stay cool.
Ja, vad händer nu? Min Velokraft är, som sagt, inlagd på bästa tänkbara sjukhus. Skrivs ut om någon månad, lagom till säsongen. Körklar i full funktion, ännu häftigare eftersom den asymmetriska gaffeln ersatts av en specialbyggd enbent gaffel. Det ska bli så roligt!
Detta var ett gästinlägg av Krister Spolander. En redovisning av hur det är en sak att ha rätt, en helt annan sak är att få rätt. Krister Spolander, cyklist sedan sjuttiotalet, minst ett par veckors touring utomlands varje år sen dess. På liggcykel eller hopfällbar Birdy. Intresserad av stads- och trafikplanering, skrivit några böcker om det (exempelvis Staden, bilen, farten Planera för cykeln Körglädje, om fart och bilar i transportsystemet).
Relaterade inlägg:
Oj vad pinsamt för NCC. Det är ju ingen liten aktör på marknaden, en av de stora drakarna med resurser att utbilda sin personal. Och så blir det så här! Vet ni om platsen åtgärdades efter kraschen?
Argumentet brukar annars vara att man måste anpassa hastigheten efter omständigheterna.
Om en olycka sker så ses det som bevis på att man inte har gjort just detta och således själv får bära ansvaret.
Ett härligt cirkelresonemang att stångas mot.
//j
Det är riktigt otäckt att läsa att han fick ersättning för detta ärende. Det berättigar ju framfart utan skyldighet att ha kontroll på sitt fordon, liggcykel i detta fallet.
Självklart borde NCC ha fixat ramper och varningsskyltar.
Men vad andra borde och är skyldig att göra, gör det inte okej att vissa skall få susa fram i blindo utan att ha kontroll på sitt fordon.
Om det nu var motljus och alla andra möjliga problem som gjorde det svårt att uppfatta hinder av olika slag, typ denna höga kant på containern, skulle det inte då kunnat vara möjligt att kört rakt över en liten hund i koppel, som varit ute på en promenad med husse/matte?
Jag menar att med maximal otur så skulle cyklisten kunnat se personen, men inte hunden.
Om cykeln skulle ha skadats av en sådan kollision med hunden. Skulle då hundägaren ersätta cyklisten för att cykeln gått sönder?
Jag tycker såklart att det är eländigt med olyckor av det slag som beskrivs i artikeln, men jag tycker vi cyklister måste ta vårat ansvar, på samma vis som alla andra i samhället måste ta ansvar för sitt.
Man ska inte få ersättning bara för att man tjatar sönder folket och de riskerar att få dålig publicitet.
/PL, vad du inte verkar förstå är att det finns ett regelverk och skyldigheter för en entreprenör att följa när de arbetar på offentlig mark – detta för allas vår säkerhet och framkomlighet. Nu struntade NCC i detta, trots upprepade påstötningar. Det kostar att inte göra rätt när sedan detta eller liknande händer. Det har inget med att ”tjata sönder ” eller fara ”fram i blindo” att göra.
Bra att trafikanten fick rätt.
Riksdagens beslutade Nollvision ska följas.
Tyvärr krävs många fler såna här skadefall för att fostra byggbranschen.
Det var sinnesjukt av NCC att inte rampa upp till containerns golv.
15 cm steg på en cykelbana!
Lika sinnessjukt av väghållaren kommunen att inte kontrollera bygget, i synnerhet efter att föregående anmälan gjorts.
Antal kommentarer: 2
Mia
Så fint! Blir alldeles varm inombords. Upplever som du att det bara blir fler o fler.
A.L.
Mycket roligt att se
Hoppas också att det kan leda till att trafiken blir något lugnare. Förhoppningsvis har folk åtminstone respekt för barn, även om de kanske inte har respekt för cyklister i allmänhet, och kanske lägger lite mer krut på att se sig omkring och inte köra för fort.