Blogg

Myten om träningsläger


Hemma igen efter två veckor på Gran Canaria så förväntade jag mig att återvända till Schweiz som en frisk fläkt – brunbränd, pigg och med starka ben! Som i somras när jag låg i hårdträning inför Iron Man på Gotland och alltid hade medvind.

Men jag hade fel. Jag känner mig som en kubbad säl. Blir lätt illamående när jag cyklar till skolan (nerförbacke i 3 km), benen är sega och brännan har mest övergått till flagnad hud. Har typ lika mycket energi som när jag väggade i Italien i höstas. Går inte så bra ihop med 12-timmars dagar i skolan och ett träningsschema som säger att jag ska återgå till att köra fyror snarast.

Men ingen hets hörrni! Jag chillar ett tag till och berömmer min kropp för att den stod ut med alla mina påhitt under två veckor på Gran Canaria. Kroppen är fantastisk, den sparade på allt gnällande tills den kom hem till Schwiez. Nere på Gran Canaria var den inte alls stel och ville gärna cykla varje dag.

Det är ett bra tillfälle att testa sin egen träningshetsdjävul och stänga av sin Garmin under lugnare perioder som dessa. Lyssna mer på kroppen än på siffrorna. Kastade ut bilden ovan på Instagram och det var flera som berättade för mig hur överskattat pulsband är. Värt att tänka på!


Antal kommentarer: 2

Michel

Hör av dig om 2 veckor igen. Vila under tiden, så kommer superkompensationen sen =)


Ingrid Kjellström

Ja jag hoppas den där effekten kommer som ett brev på posten snart!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Like a pr0!


Snart är mina två veckor på Gran Canaria slut. Jag vet att ni där hemma sitter och tänker att jag är en lyxlirare som kan spendera två veckor i solen iförd bibs i februari. Det är korrekt, jag har haft det för bra. Ungefär som jag tror att cykelproffs har det till vardags. Käkar sen och bastant frukost, smälter maten på balkongen i solen, rakar benen, smörjer in sig med babyolja, cyklar lite, åker hem och käkar pasta och kollar Facebook, cyklar lite mer, dricker Cola i solnedgången, glider runt i snygga kompressionstights och svarar på alla fanmails på kvällen.

Nej förlåt det var ett skämt. Jag får inte några fanmails och jag tror inte att livet som proffs är någon dans på rosor. Dessutom tror jag att jag i lördags uppvisade extremt oprofessionellt beteende när jag vände hem som en räv med svansen mellan benen när jag möttes av en regnstorm i Soriadalen. Jag blev för chockad, trodde att regnmolnen cirkulerade runt den här ön och aldrig kom hit. Ett proffs cyklar nog inte hem i ett sådant skede utan stirrar på sin Garmin, suckar och konstaterar ”okej, jag är 4,5 timmar från dagens schemalagda fem, bara att bita ihop”.

Jag åkte hem och drack skumpa och åt choklad på balkongen istället. Då sken solen givetvis och jag tänkte att det var okej att jag bara cyklade halva av dagens schemalagda pass eftersom jag redan klämt in 85 mil på tolv dagar. En mindre bedrift. Och vila är underskattat (den där taggen #aldrigvila kan ju gå och dö!). Bestämde jag där och då. Kanske är det just det valet som kommer göra att jag blur avhängd på alla tävlingar i sommar. Vi får se. God choklad fick jag äta i alla fall!

Idag bär det tillbaka hem till Schweiz och tre saker kommer bli hemskt jobbiga. Det första är att mina ben kommer sakna cyklingen något extremt. Jag kommer att vara den där jobbiga studenten som sitter och trummar med benen under föreläsningarna.

Det andra kommer vara att vänja mig av med vargaätandet och sockerberoendet. Inget mer ”men jag tar väl en extra nutellamacka till frukost så jag inte blir hungrig om en timme” eller hetsdrickande av Cola efter fem timmar distans eller tassande till kylskåpet mitt i natten (vet någon vad man kan äta till middag för att slippa vakna upp hungrig? Händer mig jämt. Dumma knorrande mage som inte låter mig sova!).

Det tredje är att använda hjärnan till annat än viktiga cykelrelaterade beslut som om hurvida jag ska ta med mig armvärmare ut eller ej och vilken puls jag ska försöka ligga på när jag cyklar uppför backarna. Imorgon är det back to school and reality och livet som en nörd på EPFL.

Nåväl, det reder sig. Jag vet inget bättre sätt jag hade kunnat ladda upp energi- och glädjeförrådet på än på en cykel.

Vi hörs igen när mina ben har återhämtat sig och jag pumpat däcken på Pärlan (min 7 kg kolfiberkärlek som står och längtar efter att komma ut och rastas hemma i Schweiz)!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Biking makes love


Cykling är bra för hjärtat. Då snackar vi inte bara fysiologi utan även den där varianten som pirrar och bubblar och som vi firade Alla hjärtans dag för igår (ja till och med Strava slog till med #Stravalentine, fint!).

På bilden nedan ser ni Emil Rosenberg som nämligen cyklade 180 kilometer för tjejen han är kär i i torsdags. Han är på träningsläger på Teneriffa, bruden i fråga är på träningsläger (med mej!) på Gran Canaria. Är man kär är väl 180 kilometer på en hoj en baggis och när det går båtar mellan öarna, varför ska man då inte passa på att hälsa på tjejen man håller kär?

Emil gick upp klockan sju i ottan och satte sig på cykeln. Trampade hårt genom motvind, slet upp för 3000 höjdmeter och hade en tuff dag på nästan 12 timmar på cykelsadeln. Jag trodde att jag skulle få bärga den tappre unge mannen på min rulle när jag cyklade iväg för att möta honom och göra honom sällskap den sista biten in i mål. Stoppade massa gels och bananer i fickorna att mata honom med och kände mig som om att jag var ute på ett viktigt uppdrag. Men jag hade fel. Emil hade ännu en hel del krut var i bena efter typ 16 mil på hoj. Eller så fick han krafter av att målet var nära.

Dagen därpå var Emil rätt mör men vi körde ändå ett skönt sköljpass och lite backar tillsammans. Och i fredags cyklade Emil tillbaka hem igen, dock över några färre antal mil. Tyckte han att det var värt det? Jo, han säger att han skulle göra det igen. 

Fint va? Så man blir rörd! Cykling är kärlek och kärlek är cykel!

Ahmen durå Ingrid, hur firade du Alla hjärtans dag igår? Jag spenderade dagen tillsammans med typ 8 kilo kolfiber, fem timmar i bergen. Käkade en nutellamacka på 1500 meters höjd och kollade ut över Gran Canarias berg och skulle inte vilja vara någonstans annars i hela världen just då.

Det enda jag kan gnälla över att cykeln jag hade med mig inte var min egen Pärlan, utan hyrcykeln jag kört 85 mil på under dagarna på Gran Canaria. Jag vänsterprasslade alltså alla hjärtans dag till ära. Men det spelar inte så stor roll, att cykla är nästan alltid kärlek för bena!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Fyror, nutella och starka ben


Det gemensamma träningslägret för CK08 ROH har lidit till sitt slut. Det kan sammanfattas som dagar som flutit ihop i en fest av mjölksyra, sol och bra sällskap. Eller så kan man vara ingenjörsmässigt och träningsnördigt korrekt och sätta siffror på hela kalaset. Tillsammans i laget, på sju cykelbrudar som varit nere på ön mellan en till två veckor var, har vi cyklat ihop följande:

400 mil

99 000 höjdmeter

170 timmar

92 stycken ”fyror”, det vill säga 368 flåsande minuter på maxpuls. Illustration på hur detta kan kännas i benen efteråt ges av bilden på Marika ovan. Och hur glad man kan vara när två veckors ihärdigt tränande är till ända visas nedan (då hade nog Marika tömt innehållet i den godispåse hon käkade efter fyrorna).

och för att ha energi till att ta oss igenom detta har vi laddat med:

Tio kilo havregryn

Tre kilo nutella

Ett kilo jordnötssmör

Fem kilo glass

Ett svinnande antal kilo lösgodis, gels, bars, pasta, pesto, kaffe, chips, rostmackor och bananer!

Siffror som bygger starka ben! Och en bra känsla! Jag har inte cyklat med tjejerna på ett halvår men efter en vecka i deras sällskap känner jag mig back on track. Det är fint att jaga dem, ligga på deras rullar och snacka hoj 24/7 med dem. Gott sällskap gör cykling ännu roligare!

Själv har jag i skrivandets stund cyklat tio dagar nu och samlat ihop sjuttiosex mil eller cirka 15 000 höjdmeter till benen. Det börjar kännas. Nej, det var en lögn. Det har känts sedan typ dag två och nu har benen blivit likgiltiga och drar en tung suck varje morgon när jag trampar igång maskineriet. ”Ska vi cykla idag igen, nåväl, det lönar sig inte ens att klaga längre”.

Det där sköna trycket som fanns i benen har sedan länge dött ut och jag har typ bara en (långsam) hastighet som det tragglas på i uppför. Men det ger mer cykeltid och mer cykeltid i solen ger bättre cykelbränna! Därför ska jag kräma ur mina sista krafter med två distanspass i bergen under de dagar jag har kvar på ön. Kalas!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Resan till dödens dal


Söndagen till ära stod träningslägrets längsta distanspass på schemat. Sex timmar över hjärtat av Gran Canaria – Dödens Dal/Valley of tears, via Mogan – St:Nicholas – Artenara – Tejeda – Ayacata – Mogan. Kollar man på kartan ser turen inte särskilt skräckinjagande ut, men addera 3000 höjdmeter på 11 mil så är benen inte särskilt kaxiga längre.

Vi hade en lång dag framför oss när vi trampade iväg. Bara att fylla fickorna till sprickgränsen med lösgodis och nödraketer (gels), vässa pannbenet och sätta ett leende på läpparna!

Efter tre mil hade vi kommit till St:Nicholas och där såg vi till att fylla på våra vattenflaskor eftersom vi inte visste när vi skulle komma till bebodda trakter igen. Vägen GC-606 är föga lätt att hitta – det är en grusväg till att börja med. Sedan blir vägen lite bättre – men den är smal och slingrig längs en bergskant.

Valley of tears kallas dalen mellan St:Nicholas och Artenara. Jag skulle säga att det är moder jords verk med mäktiga berg och rå natur. Det ekar om man ropar för att det är så öde och det är svårt att veta om någon skulle hitta en liten cyklist som råkade trilla över bergskanten… det är öde. Och det känns just som att det finns en risk att trila över bergskanten – eftersom vägen bara leder uppför, ibland ruskigt brant.

På bilden ovan syns ”väggen”, som är typ det brantaste man kan cykla på Gran Canaria. Dagen till ära cyklade vi inte uppför där – vi körde runt för att få distans snarare än stumma ben efter en monsterklättring. Men förra året antog jag mig utmaningen och det är enda gången jag inte vågat stanna cykeln i rädsla av att rulla bakåt. True story.

Även fast vi inte körde uppför väggen hade jag en tuff dag, kanske min jobbigaste på cykel någonsin. Veckans timmar på cykel börjar väl ge sig till känna i mina ben och vore det inte för att mina lagkamrater lurade mig med diverse knep/vita lögner – ”vi har tagit mer än hälften av alla höjdmeter nu”, ”det är bara två kilometer till upp!”, ”det finns cola bakom kröken!” – hade jag haft det ännu tuffare. Det är dock coolt att benen pallar så mycket mer än vad skallen tror ibland och vilken energi en klapp på axeln eller ett par snälla ord kan göra för humöret (och farten!).

Vägen mellan Artenara och Tejeda är helt fantastisk. Fin asfalt, ball utsikt över massa berg och vacker natur. Denna rekommendras varmt, även för ett trött huvud (som helst stirrar in i cyklisten framförs häck – vilket var fallet för mej).

Vi tog oss upp på cirka 1500 meters höjd efter åtta mil och just 3000 höjdmeter. Åtta mil i Sverige är ju typ en uppvärmning för en svensk cyklist, men distans i de här bergen säger verkligen ingenting. Efter vi firat att dagens klättringar var klara rullade vi ner till Aycata och skålade i cola (världens godaste! Guld!) innan vi rullade hem över Mogán.

Vi fick strax över sex timmar på klockorna, vilket var mest glädjande eftersom det innebar att vi inte behövde skarva för att lyda träningsschemat! Det var ett sargat med nöjt gäng som hetsåt tacos iförda cykelkläder (för hungrig och trött för att duscha innan käk!) den kvällen.


Antal kommentarer: 4

Anki

Låter som ett underbart pass! 🙂
Längtar verkligen till min planerade cykelresa till Italien i vår när jag läser dina inlägg! 🙂


Tigern

Det där är så himla läskigt. Sitta på en cykel som väger 7,5 kg med supersmala däck och fara nedför branta backar i en himla hastighet. Jag tänker på den hemska olyckan med dödlig utgång som skedde i franska Alperna ner mot Medelhavskusten. En svensk journalist som älskade cykling. Sista sträckan på tävlingen som jag inte minns namnet på.

🙁

Ni måste ha lite säkerhetsmarginal när ni far nerför sådana branta backar, men det har ni väl, n’est-ce pas?


Ingrid Kjellström

Roligt att höra! Hoppas att du får en bra resa till Italien!


Ingrid Kjellström

Vi tar det lugnt nerför Tigern. Inga svenska tävlingar körs nerför serpentiner så det finns ingen anledning att hetsa på nerför!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Vilodag och deffning på läger!


Efter några dagars malande i bergen var det igår dags för en lugnare runda. Det passade mig utmärkt eftersom jag redan från första tramptaget kände mej som en snigel som slemmade ner vägen bakom mej – så fruktansvärt seg! Vi styrde kosan mot Maspalomas för deras genuina glassbar (utmärkt mål på en återhämtningsdag). Skönt att ”man inte kan cykla för långsamt” på lugna dagar, annars hade jag blivit avhängd i första stigningen.

Jag älskar att vara på Gran Canaria på träningsläger, men om man ska tjura över något är det faktumet att det inte finns många kilometer av ön som saknar lutning. Att köra ett lugnare pass är svårt eftersom man måste tugga backe i stort sett varje riktning. Efter att ha sett snubbar som kör damcykel med 10 kg packning och sandaler på fötterna har dock ”krypfart” fått en ny innebörd för mej.

Efter 80 minuters fincyklande var vi framme i Maspalomas och jag var då vargahungrig sen typ en timme tillbaka. Även om jag några timmar tidigare var proppmätt från en gigantisk frukost. De fem timmarna i bergen från föregående dag måste ha planterat en mask i magen på mej.

Förra året när jag var här tänkte jag deffa på lägret. Liten och lätt ska man vara när man cyklade i berg hade jag hört. Första dagen skulle jag vara lika hård som elitkillarna vi hade sällskap med och drack bara en svart kaffe och åt en isglass efter en klättringarna. Efter cykelpassen åt jag äggmacka och drack proteinshake när mina polare åt nutellamackor och vingummi. Jag var väl lite hungrig hela tiden men tyckte ändå att jag käkade lite mer än vanligtvis hemma, det borde väl räcka? Man blir ju tjock av kolhydrater…

Tji fick jag för att ”försöka vara duktig”. Cirka fem dagar in i lägret gick det åt pipsvängen och jag cyklade in i väggen rejält. Efter en hård stigning, ökända ”Dödens dal” på mitten av ön (bild ovan), kunde varken mina ben eller mitt huvud bära mig längre. Jag kunde inte cykla snabbare än kanske 3 km i timmen och tårarna slutade inte rinna. Jag ville bara dö eller ta en buss hem (men det gick inga bussar för vi var ute i öknen…). Vore det inte för min goda lagkamrat Sara Penton som stoppade en bil med några locals och tiggde åt sig bananer som hon kunde mata mig med skulle jag antagligen ännu legat kvar uppe i bergen!

Sen den smällen, blodsmak i munnen och en kropp som hatade mig har jag skärpt till mig. Jag har lagt på mig några kilon under det här året – både på grund av den schwesiska studentdieten (ost och öl) men även för att jag slutat bryta ner min kropp och gett den energi så att den kan bygga muskler istället. Man kan räkna på watt och sånt och rent matematiskt är det givetvis en fördel att vara liten och lätt i bergen, men om man inte har energi i kroppen är det inte kul. Därför har jag roligare när jag cyklar berg i år – att vara mätt och ha starka ben äger!

På ett träningsläger är det i princip omöjligt att täcka sitt energibehov – bergen suger energi och att öka träningsmängden plötsligt sätter fart på kroppens förbränning. Då är det viktigt att vara snäll mot kroppen och tacka den för att den hänger med och ge den energi. Socker och kolhydrater är kroppens kompis – bränsle! Proteinpulver kan man käka när man ”bara gymmar” hemma i Sveruge. Sedan ska jag inte sticka under stol med att det är gott att kunna svulla i sig allt man blir sugen på för en gångs skull. Nom nom!

Summa summarum: inte deffa på träningsläger! Det är ännu vinter och hemma i Schweiz håller vi fast vid att då ska man vara i ”wintershape”. Liten, lätt och snabb hör sommaren och tävlingssäsongen till! Därför fikade jag så mycket under den lugna dagen igår att mina vänner nästan fick putta mig upp för backarna på vägen hem.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*