Laddar inför #minvätternrundan med Team Mustasch på lördag

Laddar inför #minvätternrundan med Team Mustasch på lördag


Det är Vätternveckan! Och det kan ingen ta ifrån oss cyklister. Trots att många av oss inte kommer passera Motala, eller cykla runt Vättern. Jag hoppas att många med mig gör sitt bästa för att den vanliga feelingen ska infinna sig. Själv har jag precis fått hem mitt kit tills helgen. Bild nedan! Jag ska cykla med Team Mustasch på lördag under #minvätternrundan. Och kläderna är så snygga att jag hade kunnat ha det på mig hela tiden, hela veckan.

Snygga kläder i all ära – det bästa är ändå att Team Mustasch cyklar med ett gott ändamål – de stödjer mustaschkampen och prostatacancerförbundet. Här är en länk till deras insamling och här finns mer information om Team Mustasch och Abloc som ligger bakom teamet. Det känns otroligt fint att få cykla för ett sådant fint ändamål. .

I vanliga fall cyklar Team Mustasch ruskigt snabbt runt Vättern under Vätternrundan (samt att de har en sub9-grupp som inte har lika bråttom runt sjön). I år är upplägget något annorlunda, och Team Mustasch kommer köra tre olika klungor i helgen. En i Stockholm, en på Öland och en i Göteborg. Jag kommer cykla med Göteborgs-gänget. OBS – jag är inte med i ordinarie team som skulle cykla snabbt runt sjön. Jag är endast en salig fan-girl. Min pojkvän och några av de ca 15-20 andra cyklister jag kör med är med i ordinarie snabbgrupps-truppen

Utan särskilt mycket ansträngning har jag hamnat i klassisk Vätternrundan-feeling denna vecka. Haft en fjäril i magen hela veckan, kollat på SMHI:s prognoser orimligt ofta och funderat över världsliga ting som:  Hur många gels får plats i mina fickor? Hur mycket sportdryck kommer jag orka få i mig? Hur jobbigt är det nu igen att cykla mer än 30 mil? Faktum är att jag hyser stor respekt inför den tur vi ska cykla på lördag. Bild nedan.

Det tränade ögat noterar snabbt att rundans höjdmeter mäter nästan det dubbla mot ordinarie Vätternrundans. Phu ! (gräver hetsigt i en godispåse för att kolhydratsladda när detta skrivs). Trots att jag har ett antal långrundor i bagaget (som mest har jag cyklat 20 h i ett sträck på Offroad Finnmark 2019) pirrar det i magen. Men en ska inte klaga, för jisses vad jag saknat det där pirret emellanåt under våren.

Stay tuned! Det nämndes något om att Vätternrundan kommer att sända live från Team Mustaschs grupper i helgen.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Äntligen Vätternveckan

Äntligen Vätternveckan


Vi går in i en vecka som är helig för många cyklister runt om i landet. Vätternveckan. I år är dock denna vecka speciell av flera olika anledningar. Tusentals cyklister kommer inte att samlas i Motala till helgen. Tusentals cyklister kommer inte att stå med pickande hjärtan i en startfålla fredag – lördag. De kommer heller inte att trängas på vägarna runt om Vättern och festa på banan och saltgurka  i depåerna längs banan. Inte heller blir det något skålande i lättöl i parken i Motala vid målgång.

Jag tror och hoppas att denna vecka kommer påminna om en alldeles vanlig Vättern-vecka på de sätten som det går. Jag vet att många kommer genomföra #minvätternundan under den kommande vecka. Flera kommer att trampa 315 km i ett sträck på lördag. Hoppas att detta medför många av de finaste elementen med Vättern – att folk cyklar i grupp (obs lagom stora), kämpar tillsammans ute på vägarna och binder de där alldeles speciella banden mellan sig. De där speciella banden som endast möjliggörs efter ett visst antal timmar som en grupp spenderar tillsammans.

Jag tänkte berätta lite om mina egna Vätternrundor genom åren – hur jag hatat och älskat Vättern under åren. Men hur min relation till sjön på senaste också förbättrats och varför jag tror att den även kommer göra det framöver.

Bild på mig och brorsan efter mitt första träningspass över 20 mil. Det var stort.

År 2012 körde jag en Svensk Klassiker. Köpte en cykel och kläder för ett par tusen på Blocket (hutlöst mycket pengar för en student) och tog mig an uppgiften med stor respekt. Läste på nätet att Vättern genomförs bäst i grupp och sökte mig till Fredrikshof och en Sub10-grupp. Några av mina bästa cykelpass någonsin var med den gruppen under våren 2012. Hur vi tillsammans lärde oss köra i klunga och tog oss an större och större distanser tillsammans.

Målgång efter Vättern 2012. Ännu ett av mina finaste minnen på cykel.

Vätternrundan 2012 visade sig sedan bli en av de värsta någonsin vädermässigt. Det regnade större delen av loppet och jag fick lära mig hur det är att cykla utan fingrar förmögna att bromsa eller växla. Tack vare att jag cyklade i en sådan fin, sammansvetsad grupp klarade vi vårt tidsmål och körde runt Vättern på 9.51. Det är antagligen ännu en av mina bästa prestationer cykelmässigt, även nu åtta år senare. Var nöjd med bedriften typ hela sommaren och tog gärna upp ämnet Vättern med samtliga personer jag stötte på under år 2012.

Övertaggad cyklist på Vätternrundan år 2013. 

År 2013 hade jag tagit stora steg som cyklist – skaffat en kolfibercykel, fina hjul och lärt mig ett och annat om att vattenflaskor ska matcha varandra (bild ovan – tidigare matchade jag sällan på cykeln). Jag ville extremt mycket och fick utlopp för detta i klubben SubXX. Lärde mig att cykla snabbare och säkrare tillsammans med många andra tjejer. Flera av dem är förebilder till mig än idag. Jag kommer alltid vara svag för att köra belgisk kedja med enbart tjejer – det går så mjukt och fint och ”tuppas” aldrig i gruppen.

Vi skulle köra på sub8 och jag tänkte sådär som många gör med Vättern – har vi medvind och om solen skiner så är detta genomförbart. Alltså – sub8 var ett väldigt högt satt mål för mig. Dagen då Vättern skulle gå av stapeln blåste en del kantvind. Trots att jag hade snabba hjul var jag rökt redan i Jönköping. Började se i kors i Fagerhult och tappade gruppen och stannade och lipade i ett dike. Jag hade hajpat detta så länge och skämdes så mycket över att folk där hemma kunde se på nätet att jag plötsligt cyklade 20 km/h. Var helt enkelt bonkad och kunde inte ta mig i mål, speciellt eftersom att vi startat sent på dygnet och det inte fanns några andra cyklister längs vägen att ta hjul på. Fick bryta och åka brytbuss. Sedan dess bryter jag aldrig lopp mer pga stämningen i den där brytbussen var miserabel.

Det tog lång tid för mig att smälta detta nederlag. Kunde knappt prata om Vättern utan att bli tårögd under en längre tid. Började tävla på cykel och blev en av dem som pratade om Vätternrundan som ”inte riktig cykling” och ”har man inte suttit i en tävlingsklunga vet man inte vad att cykla är”. Ett fånigt beteende, endast beroende av att jag inte kunde smälta att jag inte var tränad för uppgiften under mitt senaste försök (2013).

Detta beteende möter jag rätt ofta – cyklister som nedvärderar dem som kör Vätternrundan. Som att det vore en sämre form av cykling än någon annan. Tror inte att alla dessa, liksom jag, har en oplockad gås med Vättern. Men stör mig på att cykling kan delas in i olika ”klasser”. Så länge en cyklar och mår bra av det – är det en bra typ av cykling, tycker jag. 

Vättern bör upplevas även vintertid.

Det dröjde tills 2017 innan jag spelade tillbaka Vättern vs. Ingrid 0-1. Då körde jag Abloc Winter Challenge – ”VinterVättern” och hade en fantastisk dag runt sjön. Vi cyklade vi mer än 13 h och på dubbdäck. En oerhörd fysisk och psykisk prövning som fick mig att inse att det inte går att cykla oberörd runt Vättern.

Fullt fokus under rundan 2018. Foto: Valentin Baat.

År 2018 kom jag med i Skoda Cycling Team och hade ännu en fin upplevelse runt sjön. År 2013 var jag inte redo att cykla snabbt runt Vättern – men år 2018 var jag det med hjälp av gott stöd från teamet kring Skoda. Vi körde runt på 7h och 29 min.

Skoda Cycling Team 2018 . Foto: Valentin Baat.

Det är en snabb tid och såhär i efterhand kan jag knappt förstå att vi rullade med över 40 km/h i snittfart. Receptet bakom en sådan runda är: teamwork, bra planering och en A, B, och C-plan för allt som kan hända längs vägen.

Mitt blogginlägg om rundan finns att läsa här.

Riktigt glad och väldigt trött på Abloc Winter Challenge 2018.

Vintern år 2018 körde jag runt sjön tillsammans med Abloc igen. Den här gången tog jag mig åter igen vatten över huvudet då jag körde med en grupp som var något för snabb för min nivå. Bilden ovan är tagen i Gränna, och med start och stopp i Jönköping hade vi alltså ca 35 km kvar vid det laget. Jag behövde bli puttad i alla uppförsbackar den sista biten för att komma med gruppen in i mål.

Utsikten över Vättern var klockren även i april månad.

Senaste gången jag körde runt sjön var på långfredagen år 2020. Då provade vi den nya bansträckningen och det bloggade jag om här.

Det har alltså blivit 5,5 varv runt Vättern för mig. Och jag tror att det kommer bli fler varv – jag förklarade varför i mitt inlägg om kärlek till Vätternrundan-cyklister i detta inlägg. Kort summerat lyder det såhär:

Vätternrundan för folk samman – att slita inför ett gemensamt mål och att hjälpas åt genom den tunga vind som stundtals blåser över Vättern är som klister för goda relationer. 

Jag kommer att köra #minvätternrunda på lördag, med vilka och vart presenterar jag inom kort!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Premiär för Långloppscupen 2020 digitalt – ett drömläge

Premiär för Långloppscupen 2020 digitalt – ett drömläge


Imorgon, den 9 maj, så skulle Långloppscupen år 2020 starta med Billingeracet i Skövde. Jag skrev in detta i min kalender för länge sedan med stora bokstäver. Den tuffa tävlingen är alltid en värdig start för säsongen. Dess startbacke har figurerat i min skalle under flera av vinterns trainerpass. Nu kommer Billingen, som bekant, inte gå av stapeln imorgon. Men Långloppscupen 2020 drar ändå igång – på sitt sätt.

När jag designar ett Långlopp ingår Vättern-utsikt

Såhär skriver Långloppscupen på sin hemsida om helgens event;

För att vi alla ska få en utmaning, känna spänning och en behaglig trötthet efter en dag i skogen så kör vi på Långloppscupen två helger med digitala utmaningar under maj månad genom #MitsubishiDIGITALmtbChallenge. Upplägget är att du som deltagare kör en cykelutmaning samma helg som två av våra deltävlingar skulle gått, 9-10 maj (Billingeracet) och 23-24 maj (Lida Loop). 

Det blir två ”digitala” långlopp med utmaningar innan, under och efter. Totalt är det 10 utmaningar per helg som gör att du som deltagare är med och tävlar om priser från våra partners. Grundkriteriet är att köra hela, halva eller ungdomsdistansen (loggad i smartphone eller cykeldator med gps). 

Läs mer om det på Långloppscupens hemsida här.

Om det vore så att jag skulle köra Billingeracet imorgon, hade jag varit en nervös och hispig person just nu. Hade haft skallen full med problem som: vilka däck ska jag välja och vilket tryck ska jag pumpa dem med? Hur många gels ska jag stoppa i fickorna? Kommer jag verkligen att orka upp för den första backen eller kommer hela startfältet att cykla ifrån mig?

Men! Med cupens nya upplägg får jag faktiskt chansen att istället dra min egen bansträckning. Och därav kanske bli en lite mer lugn och harmonisk person än den jag skulle varit inför en tävlingspremiär IRL. Jag kan helt enkelt designa en långloppsbana som passar precis mina behov.

Jag gillar att cykla i backe – men föredrar att hinna värma upp först – inte gå från 0 till full gaz som en alltid måste på starten i Billingen. När jag ritar min egen bansträckning kommer alltså starten vara platt. Antagligen ingår även Vätternutsikt (bild ovan). Och det kommer vara förbjudet att armbågas och tvinga ut sina medtävlande i vägkanten. Givetvis är det också egen damstart.

Dessutom har jag möjligheten att välja vilka personer jag ska cykla med. Det blir antagligen i sällskap av någon som är lite starkare än mig själv (läs: kan dra mig på banans tyngre delar). När det är jag som designar banan och tävlingen ingår ett OBLIGATORISKT fikastopp på kanske 30 minuter. Ja – även för dem som kör i elitklass. För varför ska det alltid vara så bråttom på tävling? Man hinner bli trött ändå (se framför er hur Emil Lindgren och Jennie Stenerhag måste stanna i depå 30 min, prata med ungdomarna som delar ut sportdryck och äta banan. Vilken fin tanke!). 

Habo
Pathfinding med inslag av äventyrsmoment – från förra helgens äventyr.

OBS – texten ovan är skriven med viss ironi. Jag hade kunnat betala mycket för att få nåla ett startnummer på min tävlingströja och ha fjärilar i magen inför tävlingspremiär IRL imorgon. Försöker ändå göra det bästa av situationen och sitter därför just nu och skissar på helgens bansträckning med hjälp av Strava Heatmaps (kanske ingår vissa vandringsmoment – se bild ovan från förra helgens path-finding). Hoppas vi ses ute i etern i helgen. 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Vätternrundan i april

Vätternrundan i april


Jag har pratat om att köra runt Vättern alternativt flera gånger. Det vill säga – cykla och minimera stress och maximera fikastopp för en gångs skull.  Men det har aldrig blivit av då jag till vardags är en (lite för) seriös cyklist som antingen 1 – vill ha bra snittfart när jag kör runt Vättern, 2 – inte får in en 12 h dag på cykeln på mitt träningsschema pga ”hinner inte med att vara sliten efteråt och inte kunna köra mina intervaller”.

Som bekant är det mesta upp och ner just nu – därför fick jag äntligen det perfekta tillfället att cykla runt Vättern alternativt. Initiativtagare till rundan var Henrik ”Basen” Johansson, som redan rundat sjön ett par gånger i år. Så fort jag svarade ja till att hänga med älskade jag att falla in i rollen som ”Vättern-cyklist”.

Mös hela veckan av att ha en tydlig uppgift  – la orimligt mycket tid på att fundera över val av utrustning, energiupplägg och allmänt nojande över ”hur jobbigt kan det bli”. Retade gallfeber på min sambo som till sist sa åt mig att sluta kolla SMHI appen stup i kvarten och istället ”klä på dig något och trampa bara”.

På långfredagen var vi ett lagom stort gäng som styrde kosan norrut från Jönköping. Temperaturen var precis över nollan när vi klickade i pedalerna klockan 07. Det var kallt att sitta på en tanig racercykel (årets tredje tur på smala däck för undertecknad), men det gick att uthärda kylan då graderna snabbt steg uppåt och när solen emellanåt tittade fram värmde det gott.

Sara Öberg
Sara Öberg tog uppgiften med stort allvar och hade med sig mängder med energi för en lång dag i sadeln.

I gruppen fanns förutom Basen, Daniel Johansson & David Gunnars (Skoda Team 2019) även mina vänner Sara Öberg, Albin Andersson och Martin Ahlberger – vilka till vardags är seriösa idrottare som inte ägnar sig åt sådana här ”motionärsevent”. En fördel med att tiderna är ur balans är att de kan släppa lite på sina träningsscheman och att jag lyckades lura med mig dem på turen!

Jag tycker att sträckan Jönköping – Karlsborg alltid känns kortare än 100 kilometer, samtidigt som den är väldigt enformig. Men som oftast alltid vid en längre utmaning försvinner de första timmarna iväg snabbt. Man stämmer av med alla i gruppen hur de mår, har lite adrenalin i blodet och njuter av att känna sig pigg (då man vet att detta kommer ändra på sig successivt under dagen).

Serviceteam
Lyxigt med eget serviceteam i Karlsborg.

Plötsligt hade tre timmar och nästan 100 km passerat och vi stannade för första ”depån” / fikan i Karlsborg. Där hade jag lyxigt nog även ett följeteam – mina kompisar Britta-Stina och Håkan med familj.

Vi fortsatte vidare mot Askersund och jag saknade prästen som brukar stå och be för alla som sliter uppför de backar som kommer längs vägen där. Idag var vi ju (för ovanlighetens skull) pigga när vi passerade där samt körde i lagom fart uppförs. Strax innan Askersund börjar den nya delen av Vätternrundans sträckning – då man tar av igenom Askersund och kör via Åmmeberg – Zinkgruvan och Godegård istället för via Hammarsundet till Motala. Den nya sträckan förlänger varvet runt sjön med ca 17 kilometer.

Fantastisk morgon väster om Vättern

Innan vi tog oss an den nya delen av banan tog vi ännu ett glass/fikastopp i Askersund. Det skulle visa sig vara ett strategiskt smart val – den här delen är något helt annat jämfört med de ”motorvägen” påsträckan Jönköping – Askersund. Vägen är smalare, snirkligare och mer kuperad.  Den längsta backen är enligt Strava 2,5 km lång och 3 % i snittlutning. Låter kanske inte så skrämmande – men under Vätternrundan har man cyklat redan 300 km när man kommer dit. Det tror jag kommer bli utmanande för de som ska runt sjön kommande år. Men! Det ska tilläggas att sträckan är himla fin och skiljer sig mycket från resten av vägarna runt sjön.

Jag var tacksam över att inte ha mer än 160 km i benen när vi kom till Zinkgruvan – där och då började jag känna att energin började tryta. Tryckte i mig två koffeingels och längtade till det längre stopp vi skulle ta i Vadstena när. Där började även vinden motarbeta oss, för första och faktiskt enda gången denna dag.

Vätternrundan

När vi stannade i Vadstena gick jag rakt in på en bensinmack, med hjälmen kvar på huvudet, och beställde den största smörgåsen som fanns i sortimentet och en Cola. Jisses vad det var fint att bli trött (såhär i efterhand i alla fall) – även om man sällan är snygg och stilren när det inträffar. Fick gräva rätt djupt (och trycka i mig mat) för att komma upp ur den svacka jag befann mig i. Det hjälpte mycket att vi hade knappa 100 kilometer kvar att cykla av dagens totala 320.

Sträckan Vadstena – Jönköping känner jag till väl, precis som jag känner till vindarna som alltid drar över dess slätter. Vi hade en oskön sidvind ner till Ödeshög och jag var inte så kaxig (läs: låg på hjul). Väl framme i Ödeshög började dock vinden vända till vår fördel (sådant händer aldrig ?!) och när vi började närma oss Gränna var det en fröjd att cykla. Vi kunde hålla bra marschfart och solen speglade sig i Vättern bredvid oss – en fin utsikt jag aldrig hunnit njuta av under Vätternrundan.

Det blev ett sista glasstopp i Gränna innan vi körde de sista avslutande milen hem till Jönköping. Vid det laget var flera av oss rätt mosiga i huvudet efter 8-9 h cyklande. Ännu en glass satt fint. När jag rullade in på gatan hemma hade jag 322 kilometer på klockan och en cykeltid på strax under 10 h. Varvet runt sjön mäter ca 315 km och där hade vi en rullfart på 32,6 km/h och ca 2 h stopp / fikatid. Fina siffror med tanke på dagens uppgift – no stress!

Wahoo

Det är spännande med Vättern – för den väcker så många känslor hos så många människor. Min telefon gick varm med hejarop hela dagen jag var ute och cyklade och många var inne och skrev till mig också på Strava när jag var hemma.

Här finns min Strava-fil för den nyfikne.

Vättern väcker känslor även hos mig. Det har tagit två-tre dagar att återhämta sig från cykelturen (väl värt) och under tiden dyker minnen upp i skallen titt som tätt. Det var en fin dag och det är möjligt att det blir fler sådana här rundor framöver.

Tack alla inblandade för en fin dag i sadeln! Tack för pepp och stabila ryggar när jag var trött.

Hoppas för övrigt att fler personer tar tillfället i akt att runda sjön trots inställd Vätternrunda. Det går väl att säga att jag och de jag cyklade med har banrekordet på ca 12 h just nu – och rekord är till för att slås! Här finns GPX- fil till rundan.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Mer oretuscherat, tack

Mer oretuscherat, tack


Senaste veckan släppte någonting äntligen för mig. Jag kom på mig själv med att känna att jag hade flow igen. Kanske för att den stora besvikelsen av att Cape Epic ställdes in har börjat släppa. Eller för att jag har börjat ställa om skallen efter rådande läge.

Jag såg en hashtag på Instagram som hette # hållhjulenrullande och tycker den är så himla bra. För jag tror att det är viktigt att hålla de delar av vardagen som är möjliga nu just rullande.

Därför ska jag försöka skriva lite mer frekvent blogg för att fylla ut flödet med sådant som inte berör Viruset (vilket jag inte ens tänker nämna vid namn). Det är så lätt att annars hamna hemma i soffan och scrolla nyheter och bli förlamad av allt som inte är möjligt att göra just nu. För egen del är det faktiskt möjligt att leva till stor del som jag brukar göra.

Årets första intervallpass utomhus – 40 / 20 sekundare med min kompis Robin – alltid glad och snabb sparringpartner.

Jag cyklar och tränar mycket för att jag blir en bättre version av mig själv med endorfiner i kroppen + att jag alltid vill bli lite starkare. Detta förändras inte oavsett vilket datum jag sätter en nummerlapp på ryggen igen – år 2021 känns mest rimligt just nu.

Och jag tänkte att jag skulle skriva just om detta – mina tankar kring träningen framöver – och bjuda på lite mer detaljer kring detta. Jag saknar ännu detta i flödet – tankar om träning och viljan att bli snabbare – om siffror, idéer på progression och faktiskt lite skryt också. Har sagt det förut men säger det igen – vill man se information om watt och Zwift-race etc finns det ett överflöd ute i etern. 90 % av detta är dock signerat manliga avsändare. Då vet jag att många tjejer där ute också tränar hårt.

OBS nu generaliserar jag REJÄLT – jag älskar att tjejer bloggar ÖVERHUVUDTAGET men lite mer nyans – av typ siffror, info om lyckade & misslyckade träningspass & tankar kring träning sökes. Finns ingenting jag inspireras lika mycket av som folk som skriver oretuscherat om sin träning och som vågar berätta att de siktar högt.

Ett par personer som jag vill nämna som inspirationskällor för mig är:

Linda Jacobson – som har Sveriges mest oretuscherade och härliga cykelblogg, Nathalie Eklund – som aldrig sticker under stol med att hon satsar hårt och Elna Dahlstrand och Helena Enqvist som bloggar om alla delar av livet som cyklande personer.

Nu kör vi, såhär tränade jag förra veckan:

Måndag: 60 minuter rull + 40 min core & yoga

Tisdag: 120 minuter MTB med min kompis Robin med 3 * 6 (40/20 s ) intervaller @ 120 % FTP + 3*3 min 15/15 s intervaller @ 130 % FTP

10 / 10 poäng till lördagens cykeltur som gick i Ablocs tecken. Fotot är taget på John Bauer – leden.

Onsdag: 90 minuter trainer, med 2 * 25 minuter intervaller @ 90 % av FTP. Varannan minut körde jag 30 s på 120 % FTP. Vilade 5 min mellan seten. Hade ca 15 min upp- och nedvärmning.

Torsdag: 60 minuter styrketräning

Fredag: 70 minuter trainer, styrkeintervaller, 5 * 8 min @ 90 % av FTP och på 60 RPM. 2 min vila mellan seten.

Klassiskt after – bike käk på en helg för undertecknad. Våffla och öl. Skum fyllning på våfflan? Ja det är messmör. Messmör är det mycket järn – note to all ladies.

Lördag: 3h 30 min distans med inslag av 4 * 10 min träningstävlings varv XCO på Vista. På hemvägen körde jag Ablocs fina hemmatävling # ablochomechallenge och hann med att jaga lamor, fika och leta efter fina platser för Instagram-bilder.

Bankeryd
Foto taget från bakre delen av klungan under starten av ett episkt distanspass väster om Vättern.

Söndag: 4h 30 min distans, klassiskt gubbgnet med lagom mycket hets i uppförsbackarna. Jag var långsammast i gruppen jag körde med så de andra fick snällt vänta på mig på toppen av alla backar.

Kommande vecka ska jag försöka köra två fartpass utomhus med klubbträningar som äntligen drar igång. Längre pass med fartinslag , där det är stor risk att bli avhängd och bita styrlinda är jag sugen på! Till påsk blir det nog en hel del distans och veckan därpå en lugnare vecka för att hämta hem träningen.

Foto taget av en extremt nöjd person pga blev kallad ”Mek- Ingrid” för första gången i mitt liv

Lite tankar till detta:

Jag har just nu inget träningsschema. Jag tränar på känsla och på killgissande – plockar russinen ur kakan från diverse podcasts jag lyssnar på och artiklar som jag läser. Min egen idé är att jag vridit tillbaka bandet till den form av träning som jag gjorde i vintras – grundträning. Jag vill inte komma i form nu – det vill jag göra när det blir tävla av (för jag vet att jag endast har några formtoppar i benen per år). Men jag vill hellre inte bli sämre – behålla form och må bra är mina främsta fokus.

Av denna anledning har jag även skruvat ner watten lite på de pass som jag kör – jag tänker inte pressa mig själv till det yttersta just nu. Mitt FTP var 245 watt i februari och då vägde jag strax över 60 kg. Gissar dock att jag gått upp en del i vikt nu och att mitt FTP har blivit sämre – men jag låter det vara så nu. När jag har ett datum för tävlingar blir det mer fokus på  progression igen :).


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Cape Epic – krossade drömmar & försök till ljusglimtar


Det här är ett blogginlägg som jag önskar att jag aldrig skulle behöva skriva. På bara några timmar brann en stor dröm upp framför ögonen på mig. Det kan verka som en parantes i sammanhanget med tanke på vad världen genomgår just nu i samband med corona-viruset. Det är läskigt hur snabbt man kan ändra fokus – från att mest tänka på att cykla och prestera till att släppa alla de tankarna och bara fokusera på att komma hem till trygghet. En lärdom som jag försöker ta med mig när jag ska tackla kommande prövningar här hemma i Sverige framöver, för att förstå dem som alltid lever i en tillvaro med mer osäkerhet än vad jag själv gör för det mesta.

För två veckor sedan skulle jag precis åka till Sydafrika och köra Cape Epic. Coronan hade börjat härja och jag skämtade med någon kollega om att ”ja men blir Cape Epic inställt så är det värsta som kan hända att jag fastnar i Sydafrika. Det blir ju ett jättebra träningsläger. Det finns betydligt värre platser att fastna på och där nere är det ingen som oroar sig över corona”.

För en vecka sedan hade jag precis fått ett mail från Cape Epics organisation med ett klartecken om att loppet skulle bli av. De hade jobbat fram ett sätt att hantera säkerheten kring coronan. Jag befann mig då i Sydafrika och levde high-life med uppladdning inför loppet och den sista nojan släppte i och med det där mailet. Hanna kom ner till Sydafrika i samma veva, och vi fick i alla fall ett och ett halvt dygn med uppladdningen inför det där som jag älskar att göra. Vi läste startlistor, studerade kartor och köpte chips som vi skulle äta om vi vaknade hungriga på natten under tävlingen.

För sex dagar sedan så satt vi på en restaurang i Stellenbosch – jag, min sambo och Hanna. Jag gnällde över att den pastan jag hade beställt (carbo-loading) tog tid att få in. Det var verkligen mitt största problem där och då. Klickade slentrian-mässigt in på mailen och kunde knappt uttala rubriken på det mail jag precis fått. ”Cape Epic cancelled”. Jag bara stirrade på Hanna och jag tror att hon genast förstod vad som hade hänt.

Cape Epic 2020

En dålig nyhet kommer sällan ensam… Vi fick ungefär samtidigt beskedet om att Turkiet (vi reste med Turkish airlines) – hade stängt sina gränser för svenska medborgare. Min sambo skulle resa hem två dagar senare och vi blev givetvis oroliga för vad som skulle hända. Skulle han bli strandad i en källare i botten på Istansbuls flygplats? (eller vad gör man liksom med strandade passagerare?!). Spekulationerna var många och detta pga att det var väldigt svårt att hitta information. Vi satt i timmar i kö till flygbolaget och de hade själva ingen koll på vilka regler som deras stat precis stiftat – de fattade inte att vi ville boka om biljetterna. Samtidigt så ringde folk hemma till UD åt oss för att kolla vad som gällde – och de sa åt oss att absolut inte resa via Turkiet och att vi borde ta oss hem snabbt.

Mitt i alla spekulationer gick allt väldigt snabbt. Jag och Hanna pratade under lördagen om att stanna kvar i Sydafrika under i alla fall en veckas tid – för det enda vi båda ville, det vi laddat för så länge, var ju att cykla mycket tillsammans i Sydafrikas natur. Men i takt med att paniken kring coronan spridde sig i alla nyheter vi tog del av insåg vi att vi behövde ta oss hem så snabbt som möjligt. För att göra en lång historia kort – vi spenderade ungefär tre dygn på flygplatser (för min del 5 st olika…) för att boka om biljetter och ta oss hem. Vi hade en väldig tur som kunde bli ombokade snabbt – för det visade sig att Sydafrika planerade att stänga sina gränser och sina flygplatser inom snar framtid.

Denna känsla av att inte veta vad som hände och om våra nya flygbiljetter gick på flighter som kanske skulle ställas in var riktigt obehaglig. Vi träffade flera skärrade resenärer från hela världen som ville ta sig hem asap och det var flera rykten som gick runt – om flygplatser som stängt, flygbolag som inte flög till vissa ställen osv. Jag hade svårt att sova under dessa dagar och har nog aldrig varit lika psykiskt instabil i hela mitt liv innan. Jag hann faktiskt inte alls fundera över det faktum att Cape Epic också ställts in – allt mitt fokus låg på att få hem mig, Hanna och min sambo. Hade det inte varit för att Hanna och Calle var med mig hade jag för övrigt mått så mycket sämre. De var ett otroligt stöd till en orolig själ. 

Cape EPic 2020

Nu är jag (och Hanna och Calle) äntligen hemma igen – det är en stor lättnad. Den lättnaden är egentligen större än sorgen över att Cape Epic ställdes in. Men jag börjar också smälta vad som hände. Nu när jag landat hemma och släppt det ”överlevnads-läge” jag haft de senaste dagarna. På golvet i mitt vardagsrum ligger högar av vad som kan ses som krossade drömmar. Påsar med energi som jag packat noga inför varje etapp. Alla mina nya, fina och oanvända tävlingskit. Soväcken och pannlampan jag skulle ha på campet vi skulle bo på. Extra cykeldelar som jag tog med i händelse av cykelhaveri. Och de prylarna är bara en bråkdel av all den tid och energi jag lagt ner inför den här tävlingen.

Då kom ändå jag – eller vi – lindrigt undan. Det var ca 1200 deltagare anmälda till Cape Epic. Flera av dem hade utöver startavgiften även betalat för extra boende, mekaniker, massörer osv. Vissa har kanske köpt biljetter till lotteriet i flera år i hopp om att få en plats (alla som vill vara med får ju inte en plats) och även sparat pengar till detta länge. Många hann bara anlända från flygplatsen till race-hotellet innan de fick höra att tävlingen var inställd. Att arrangören kom med detta besked så sent – så att ingen faktiskt hade kunnat undvika att resa ner till Sydafrika – är så försmädligt. Men det talar väl bara för hur snabbt corona-viruset och paniken kring den sprider sig. Jag tror ändå att arrangörenplanerade att hålla tävlingen in i det sista – men sedan blev de stoppade av myndigheter och sponsorer bakom tävlingen. Och med facit i hand var det väl helt rätt beslut – tänk om alla cyklister varit mitt i tävlingen när landet började stänga sina gränser? Vill inte ens tänka på den (ännu värre) panik som uppstått i det fallet. 

Arrangören har ännu inte svarat på om någon kommer ersättas på något vis – kanske i alla fall i form av en startplats till kommande års race. Men jag skulle gissa att det ser mörkt ut. Det enda positiva jag läst om tävlingen är att all mat som deltagarna skulle ätas har skänkts bort till mer behövande.

Förbereder mig på att den kommande tiden kommer bli väldigt speciell. Jag tänker såklart på alla äldre och de i riskgruppen för att bli sjuka och även på de som har det oroligt för sina jobbsituationer osv. Det är riktigt omskakande. Men även på de cyklister som får sina planerade resor och tävlingar inställda – som både Pulskurvan och Maria Karlberg skrev så är det ändå helt OK att vara ledsen över detta. Det finns ju liksom inte bara plats för en slags sorg och oro i hjärtat samtidigt… jag har väldigt svårt att tro att det blir vare sig några tävlingar eller motionslopp inom cykling på en väldigt lång tid framöver.

Vrider och vänder på mig själv för att hitta ljusglimtar som kommer med detta – typ att jag äntligen kan försöka bli mästare på att hitta alla stigar i mitt närområde (håller tummarna hårt för att vi i Sverige inte också sätta i karantän inomhus. Då skulle jag nog behöva anti-deprissiv medicin..). Men det kommer ta tid att ställa om sig. Även om jag tror att det går – jag älskar ju i grund och botten att cykla – även utan nummerlapp (under tävling) på ryggen. Måste bara kalibrera om skallen (som varit inställd på Cape Epic så länge) och göra det bästa av denna situation.

Det här kanske var ett flummigt inlägg. Hoppas det är bra med alla er där ute som läser.