Blogg

Min nya raket – Allebike Majestic 29″


Jag måste skriva och berätta om min nya raket – Allebike Majestic – full suspension 29 ”- utrustad med Shimano XTR-komponenter. Det var lite pirrigt att byta både cykelmärke och komponent-grupp till i år, men jag är bara positivt överraskad. Den här cykeln är styv och rapp och känns som en liten stridsvagn i uppförsbackarna. Och då har jag ännu inte satt på finhjulen/kolfiberhjulen som den kom utrustad med – utan på bilden nedan har cykeln alu-hjul.

OBS – jag och mitt Team – Sweden Mountainbike – har ett samarbete med Allebike i år. 

Allebike Majestic

Allebike Majestic 29 ” – min nya kärlek.

I detta utförande (fullt utrustad med pedaler, flaskställ etc) väger cykeln ca 10,5 kg. Även växlarna är jag nöjd med – funkar super att gå från SRAM till Shimano.

Vad som är speciellt med cykeln är också att den har en kamouflage-färg som skiftar mellan grönt och lila beroende på hur ljuset skiner på cykeln. Som en kameleont! Gillar det verkligen – som att få en ny cykel varje gång som man kollar på den. Team Sweden Mountainbikes cyklar har dessutom silver-logga – jag tror vi är de enda i Sverige som har detta? Mäktigt.

Jag är också väldigt glad över att cykla på ett märke som är så lokalt som det går. Cyklarnas ramar är designade av familjen Blomqvist i Alingsås.

Allebike

Silver-loggor, en ny trend på marknaden tror jag!

Plus också till Allebike i Alingsås som har varit så smidiga i all kontakt och har utrustat cykeln precis efter mina önskemål. Jag har till exempel valt att sätta på en bredare sadel som passar mina sittben. Inte ens när jag köpt tjej-specifika MTB cyklar tidigare har jag fått en sadel som passar kvinnor, utan det verkar vara standard att sätta på smala sadlar som är typ 130 mm breda på samtliga cyklar. Hur många kvinnor har slutat cykla pga fått en sadel som passar beniga pojk-rumpor? Det måste vara ett stort mörkertal och det är ju för tråkigt.

Heads up till alla tjejer där ute alltså – godkänn inte att cykla runt på en cykel med en sadel som inte passar dig! Det kan ju göra vilken bakdel och således också cykelhjärta alldeles för visset. Här är en den sadel som jag gillar – men observera att det inte måste gälla alla tjejrumpor. Prata med din lokala cykelbutik för att få hjälp!

Efter sadel tycker jag för övrigt att hjul är något som man som cyklist ska unna sig att byta ut. Tycker det är för tråkigt att många svindyra cyklar på marknaden kommer med hjul som sänker upplevelsen på hela cykeln som standardutförande. Ett par lättare kolfiber/alu fälgar är ett stort lyft för alla cyklar – det gör mycket större skillnad än tex elväxlar , tycker jag.

JP

Jag och min nya cykel har för övrigt frontat Jönköpings lokaltidning, Jönköpings Posten, i veckan. Här är artikeln. Det är extra roligt eftersom 1 – jag kommer från Gränna och lusläste denna tidning när jag var yngre. När jag flyttade från Småland cyklade jag inte alls – så att jag skulle synas i tidningen med en cykel 12 år senare är oväntat och kul. 2 – står det om sport i den här tidningen handlar det mest om HV71, hockeylaget. Hoppas ju kunna inspirera en och annan lokal cyklist genom detta.

I skrivandets stund är det fyra veckor tills jag åker till Cape Epic och Sydafrika! Har precis övergått till att köra mer tävlingsspecifika intervaller samt att basta flera gånger i veckan för att anpassa mig till värmen. Bjuder på ett utdrag ur ovan nämnda artikel från detta här:

JP2
Antal kommentarer: 2

jonas l

Dåligt med butiker som inte stansar däcken åt en. Har gjort det otaliga gånger gratis åt kunder på Specialized Concept Store i Stockholm när det sålts cyklar.


Challe

Snygg cykel.Kör hårt i Sydafrika



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Jag fick ett fantastiskt stipendie – Race with a Smile


Jag har en riktigt bra nyhet. Jag tilldelades Race with a smile / Lenas Minnesstipendium år 2019 ! Det här är kanske något av det största som har hänt mig sedan jag började cykla för 7-8 år sedan. Något som i min värld är större än att göra fina prestationer på resultatlistor. 

För er som inte känner till Lena Karlsson – hon var en fantastisk uthållighetsidrottare som körde hela 17 Ironman på raken och genomförde en Svensk Klassiker år efter år. Hon var en stark drivkraft i Sub XX och var (och är) en stor förebild för många konditionsidrottare. Tragiskt nog omkom hon i en olycka år 2014 och stipendiet inrättades av Eskilstuna IK Triathlon / Cykel för att minnas Lenas anda för att det är ”något som skulle ha gjort henne glad och stolt”.

Lena Karlsson SUB XX

Målgång från Vätternrundan år 2013 – Lena Karlsson och Susanne Berner på bild. 

Det här är delar av vad jag skrev min ansökan till stipendiet:

”Jag började cykla och gick med i SubXX år 2012. Jag vet ärligt talat inte om jag blivit så långvarig inom sporten om det inte vore för att jag blev så väl mött av Lena Karlsson och de andra starka kvinnorna i klubben. Jag körde Vätternrundan med Lena år 2013. Minns att hennes Camel-Bak gick sönder och jag fick nästan panik å hennes vägnar. Minns också så väl hur hon skakade av sig problemet (med dyblöta cykelkläder och brist på vätska) med ett leende. En imponerande positivt inställning till situationen. Och hon lyckades bättre än mig, jag fick bryta loppet halvvägs in. Det var tungt där och då men nu i efterhand är jag glad över att få cykla några mil med Lena”.

Sommaren 2014 skulle jag köra Ironman i Kalmar och blev riktigt sjuk ett par månader före tävlingen. Jag var sängliggande en vecka, vilket blev extra tungt då beskedet om Lenas olycka kom i samma veva. Mitt i sorgen lyckades jag ändå vända det till något positivt och bestämde mig för att jag skulle köra Ironman trots alla tvivel på min egen form. Att göra det bästa av situationen och ha kul helt enkelt. Detta är en inställning som jag tror mig lyckats ha behållit sedan dess. Jag har de senaste åren kört cirka 30 tävlingsstarter per år och har faktiskt bara en DNF (från ett GP där jag punkade år 2016) och någon DNS när jag varit sjuk.

Jag skrev ett blogginlägg om detta som finns att läsa här.

Lenas Minnesstipendium

Jag var i Eskilstuna i helgen och fick ta emot stipendiet. 

Såhär lyder kriterierna för stipendiet:

”Stipendiaten är en enskild kvinnlig uthållighetsidrottare som tränar och verkar i Lena Karlssons anda. Stipendiaten skall ha en positiv livssyn och sprida glädje till sin omgivning samt vara hängivna sin idrott. Stipendiet syftar till att hedra minnet av Lena Karlsson, samt att uppmärksamma och stödja kvinnliga uthållighetsidrottare i deras idrottssatsning. Stipendiets mål är att genom ett stipendie till en idrottare som verkar i Lena Karlssons anda, uppmärksamma goda förebilder och hängivna kvinnliga uthållighetsidrottare som sprider glädje till sin omgivning.”

Hoppas genom detta att kunna fortsätta inspirera ännu fler till att cykla, tävla och ha kul samtidigt. Hoppas också att fler kvinnliga idrottare – jag känner så många som jag inspireras av – kommer söka detta stipendie framöver. Sista ansökan november varje år!

Missa inte Cykelpodd nr 29 där jag är med och snackar om stipendiet och om att cykla långt!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Äntligen : mitt nya team 2020 !


Äntligen kan jag berätta om mitt nya lag! Mitt cykelteam som består av fyra cyklande tjejer som alla har hjärtan som slår väldigt hårt för sporten. Mitt nya team som har samarbetspartners som jag drömt om att få samarbete med sedan flera år tillbaka. Låt mig presentera: Team Sweden Mountainbike / Långloppscupen CK.

Allebike

Första turen på mitt nya drömåk för 2020!

Det här är en historia som för min del började på Bockstensturen i slutet av augusti 2019. Jag hade då däckat i skuggan i målområdet efter ett stenhårt långlopp på 100 km. Jag mådde riktigt dåligt – bonkade totalt under loppet och hade vätskebrist. Mest tyckte jag dock synd om mig själv – för att jag gick ut för hårt på Långloppscupens avslutande deltävling. En man kommer fram till mig och frågar hur jag mår och säger något i stil med ”det kommer fler tävlingar har jag hört” och får med sin omtanke många moln att skingra sig från min just då svarta himmel.

Den här personen som kom fram till mig heter Lasse Strand. Han är mannen bakom Långloppscupen sedan starten för 20 år sedan. En person som håller sig i bakgrunden under alla deltävlingar, men som varit på plats på flest lopp av alla. Han är den som ser till att cupen återkommer år efter år – samtidigt som de flesta andra av oss aldrig funderar över loppens vara eller icke vara. De flesta av oss andra brukar istället vara för upptagna med att oroa oss över hur snabba vi kommer vara uppför Billingen i maj (cupens startskott tillika startbacke varje år) större delen av vinterhalvåret.

När jag ”nyktrat” till efter Bockstensturen och insåg att Långloppscupen var över för 2019 kunde jag inte sluta tänka: jag vill ha mer av det här. Vill ha mer av Långloppscupen – av de folkliga tävlingar där folk i alla åldrar och med olika fart i benen (elit som nybörjare) möts på olika platser i Sverige under sommarhalvåret – för att tävla och dela cykelglädje. Dessutom vill jag sprida detta fantastiska arrangemang som driver så många cyklister till att tävla på MTB till ännu fler.

Sweden mountainbike

Bakom Långloppscupen finns även Sweden Mountainbike – som hjälper destinationer, kommuner och andra aktörer att utveckla attraktiva, hållbara och genomtänkta arenor, evenemang och tjänster för mountainbike”. En fantastisk organisation som sprider MTB i hela landet och som samlat några av mycket erfarna cyklister inom MTB.

För att göra en lång historia kort: vi var flera som samtidigt delade tankarna om att sprida Långloppscupen och Sweden Mountainbike. Och det finaste med den här historian är att vår kärlek blev ”besvarad”. Jag kommer alltid minnas den dag i september då Hanna Näslund ringde mig och berättade att Sweden Mountainbike gått i tankarna av att skaffa ett eget cykellag och ville ha med oss på skeppet.

Sedan dess har det varit en hel del aktivitet under hösten för att få allt att gå i lås. Att skapa en klubb och ett team av flera personer med hjärtan som slår väldigt hårt för sporten. Cyklar har provkörts, det har klämts på cykel-BIBS, designats kläder, skickats ansökan om att starta klubb till cykelförbundet. Allt under tystnad– vilket varit jobbigt för mig då jag hela tiden haft viljan berätta för alla.

Falun

Vi fick chansen att se Faluns finaste stigar i helgen, tack Henrik Öijer!

Jag ville berätta för alla om att det känns som om att jag äntligen kommer kunna ge tillbaka till den sport som dagligen gjort mitt liv så mycket mer spännande och färgrikt under de senaste åren. Och att jag får chansen att göra detta tillsammans med några människor som har samma värderingar och driv som jag har: att ständiga vilja cykla och upptäcka mer av världen. Personer som inte enbart förknippar tävlandet med resultatlistor – utan också de upplevelser som kommer på köpet. Och som heller inte räds för att dela med sig av framgångar och motgångar kring detta.

Allebike 2020

Fyra riktigt snabba cyklar från Allebike (modell: Majestic). 

I lördags kunde vi äntligen presentera laget Team Sweden Mountainbike: Cassandra Öhman, Hanna Näslund, Linda Tufvesson och undertecknad. Som cyklister är vi en spridd skara : någon älskar att köra XCO (Cassandra), någon är riktigt duktig på att köra nästan alla lopp i cupen under en säsong (Linda), någon kommer från en multisportbakgrund (Hanna) och en person älskar att vara en del av ett lag (undertecknad – det här blir det fjärde damlaget som jag är med och startar sedan 2013).  

Vi kommer att cykla på cyklar från Allebike utrustade med Shimano-komponeter (Shimano XTR har jag på min nya lila/gröna raket). Vi kommer att cykla i hjälmar från Lazer, skor från Shimano och kläder från Milremo samt Pearl Izumi. Framöver kommer vi även att samarbeta med Securmark som är verksamma för att utveckla ungdomar inom sporten.

Team Sweden Mountainbike

Hanna, Cassandra, Henrik, Ingrid, Åsa, Lasse och Linda. Dream-team!

Vi har skämtat om detta under helgen – men våra team managers och ”materialare” är Lasse Strand och Åsa Eriksson på Shimano. Dessa personer har hjälpt oss att navigera fram till en riktigt bra lösning för laget under hela hösten. Jag är evigt tacksam över att få jobba med så engagerade människor och partners inom sporten. Inte att förglömma är även Henrik Öijer – som tillsammans med Linda mottagit oss på ett gästvänligt sätt i Falun under senaste helgen. Han är landets mest hängivna bloggare (och fotograf till alla bilder i detta inlägg) – in och läs på hans sida om ni vill ha mer detaljer om den gångna helgen. Linda har också skrivit om helgen här.

Jag har fått så många meddelanden med hejarrop om nya laget under de senaste dagarna. Tack alla! Stay tuned för att hänga med oss under säsongen.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

En tiopoängare – inte alls långt hemifrån


I helgen har jag varit på ett träningsläger med Elna, Helena och åtta andra cyklister (signerat Cykellycka). Vi var i byn Bunn – ett par mil nordöst från Jönköping. Det var en magnifik helg, ett perfekt träningsläger i miniformat och faktiskt bästa möjliga nöje i en grå januari månad. Med många timmars cykel, mycket och god mat, vinterbad och bastu. Bra snack och umgänge. Elna har skrivit mer om detta och lagt ut rutterna vi cyklade på sin blogg. Tack alla som var med. Jag älskar att träffa nya cyklister, nya individer som alla inspirerar mig på sina sätt för att de alla tar sin an cyklingen och sätter höga mål utefter sina egna förutsättningar.

Elna Bunn

Jag ser extremt seriös ut här pga vi cyklade mitt genom ett jaktlags söndagsjakt på rådjur, strax öster om Gränna. Naturligt pulshöjande. Foto: Elna Dahlstrand.

Har sedan en tid funderat en hel del på hur hållbar min stora hobby cykling är. Det blev extra tydligt när jag var på ett läger, nästan hemmavid, som gav mig samma känsla av en ”tio-poängare” med cykeln som många av mina tidigare cykelresor (utomlands) gjort. Det slog mig att jag inte måste ta flygplanet för att fånga upplevelser på cykel.

Även om jag är upptagen med att just cykla i min närort på fritiden, och därmed inte lämnar mycket klimatavtryckt från mig – så finns många andra aspekter kring mitt intresse. Sådant som jag inte kan komma ifrån även om jag bara skulle äta närodlad potatis från och med nu  ochför resten av livet. Till exempel har jag för länge sedan förbrukat mitt flygkapital for life. Som värst har jag flugit både till Gran Canaria i januari och till Mallis över påsk (för att cykla) under ett år.

Allt i jakten på distanstimmarna och bibs-brännan (OK – även för att att sitta nöjd på balkongen efter en långtur och dricka bärs). Älskar att tänka på en av mina nära vänner – Sara Öberg – som är den starkaste jag vet och som cyklat väldigt få mil just utomlands. Hon sparar energi till träningen genom att just minimera sitt resande. Och lyckas väldigt bra (vann massa tävlingar och SWE-cup XCO 2019). 

Cykellycka

Blött grus ändå. Går att hata men också att älska för att det ger massa wattz – bra träning. Foto: Elna Dahlstrand.

Och jag har alltid haft en önskelista med cykelprylar som jag ju absolut behöver. Eller inbillar mig att behöva?! Exempel: ”gamla cykeldatorn krånglar en del, synkar inte med Strava skitsnabbt. Behöver nog en ny”. Eller ”hjulen på min MTB är rätt tunga. Skaffar jag ett par som är 200 gram lättare så blir jag nog inte avhängd lika ofta”.

Genom åren har jag gjort mängder av investeringar i cykelprylar. Den enda som jag VERKLIGEN kan säga hjälpt mig som cyklist är min wattmätare. (Och den tynger faktiskt ner cykeln en del). I övrigt är det smartare träning, mer sömn och vila och mycket mat som hjälpt mig mest på vägen. (Tråkigt, för jag kan inte köpa mig till dessa).

Mår faktiskt rätt dåligt av att bara tänka på det. Det kallas klimatångest har jag läst på internet. Jag förstår om folk som livnär sig på sporten reser runt jorden och behöver nytt material på årsbasis. Själv är jag dock bara en glad, lite för seriös, motionär. Men jag kan bara bli bättre från och med nu.

vintercykel

Fångad in action med min älskade vintercykel. Den har några år på nacken men vann SM guld för massa år sedan med Åsa Erlandsson. En merit den kan leva på 4-ever. Foto: Elna Dahlstrand.

Till exempel har jag gjort mig av med så många cykelprylar som jag inte behöver under hösten. Sett till att de kommer väl till användning någon annanstans. Plötsligt hänger inte lika många bibs eller cykelkit i min garderob. Det är en lättnad. Ser det som att jag frigör energi med varje pryl som lämnar mitt hem. Höjdpunkten var när jag kunde skänka bort fem T-shirts från ett cykelmärke jag inte längre kör på till en 14 årig tjej i den lokala MTB-klubben. Och när jag gav bort en av mina cyklar till min pappa i julklapp. Eller när jag valde att reparera min gamla vintercykel istället för att byta ut den. Den är rätt sliten men jag får väldigt bra träning av att åka runt på den. 

Det som slår mig allra mest mitt i allt det här är att dessa tankar slagit mig allt mer sen jag flyttade från Stockholm och till Småland för 14 månader sedan nu. Hörde en gång på en podd att folk som bor i Stockholm har binjurar / stressnivåer som går på max hela tiden och därav har så himla bråttom hela tiden. Numer lever jag i en mycket lugnare rytm än tidigare och kanske är det därför vissa insikter kommit ikapp mig. OBS – pekar inte ut någon från Stockholm, konstaterar bara att jag mår bättre när jag bor utanför storstaden. 

vinterbad

Jag har sett på sociala medier att det är ascoolt att vinterbada. Jag är tveksam men kan väl ändå, några dagar senare, också tycka att det gav en cool kick. Foto: Elna Dahlstrand.

Som sagt – jag kommer inte undan med att rabbla exempel på små gärningar jag gjort. Jag ska åka till Sydafrika i mars – en lång resa. Jag har valt att stanna där i tre veckor, pricka av landet från min bucket-list och därmed inte heller flyga mer i år. Och vad jag egentligen vill sskriva är att: det går att träna och i vissa fall även också tävla utan att åka jättelångt bort. Speciellt om man äger en MTB / gravelbike. Då finns det hur mycket vägar och stigar som helst att undvika i ens närområde. Strava Heatmaps är ett exempel på ett utmärkt verktyg för att utforska detta.

heatmap

Strava heatmaps över Vättern, dvs mina jaktmarker. Tänk om jag skulle försöka cykla alla dessa vägar? Då har jag att göra. Kul också att Vätternrundans sträckning syns så tydligt, en riktigt stark markering runt sjön.


Antal kommentarer: 2

Jonas l

Vilket seriöst inlägg 🙂 Men smart och det med lokalt träningsläger är ju rätt nice.

Angående heatmap så är det de jag jobbar med just nu, vill cykla alla vägar 😀


Helena

Fullkomligt älskar Strava Heatmap. Kan sitta hur länge som helst och växla mellan den och Lantmäteriets kartor. Att hitta nya vägar/stigar att cykla på är bland det bästa jag vet.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Calle Fribergs tips inför Cape Epic


Vi har precis fått veta att vi ska tävla mot två av världens bästa MTB-åkare på damsidan under Cape Epic i mars (Jenny Rissveds och Annika Langvald). Det känns riktigt roligt och motivationen för att förbereda sig väl inför den tuffa utmaningen har inte varit större! Därför fortsätter vi att prata med hjältar som gått i mål på Cape Epic – näst på tur är proffset Calle Friberg från Team HiQ

Calle Friberg har startat Cape Epic fyra gånger och gått i mål två av dem. Han har ett antal topp10-placeringar från olika etapper ”men har aldrig lyckats bra i totalen av olika anledningar. Mycket ska stämma för att man ska lyckas med en partävling”. Första gången han stod på startlinjen var år 2006, med Philip Tavell ”då var det ett jobbigt äventyr som vi inte visste mycket om”.

Calle Friberg

År 2016 körde han med Team Contego men fick tyvärr bryta på grund av ryggroblem. ”Ett annat tråkigt minne är när jag körde med Henrik Sparr år 2018 och han blev magsjuk så att vi fick ta det superlugnt i två dagar”. Calles bästa minnen från årens lopp är de två målgångar som han lyckats med.

Nedan kommer Calles tips och mina kommenterar i kursivt.

Tidiga morgnar: ”Alla som bor på campet blir väckta redan klockan 5, av en man med säckpipa. Sedan väntar frukost i mattältet tillsammans med alla andra deltagare som kampar. Och två timmar senare, vid klockan sju, går starten”.

Är riktigt nyfiken på vad som serveras till frukost nere i Sydafrika. Finns gröt? Samt nyfiken på den där formen av väcksignal med säckpipa. Jag tror inte vi kommer att försova oss.

Hård start: ”Det är alltid full gas i starten av etapperna, då gäller det att vara med. De tio främsta lagen i totalsammanställningen får stå först och man måste bita ihop när startskottet går”.

Jag har alltid varit en segstartad typ, lite som en motor som måste gå varm på vintern innan den rullar bra. Har alltid ångest för långlopps första kvart och kan inte ens föreställa mig hur en startprocedur svider i benen efter sju (!) dagars tävlande.

Friberg 2

Depå-stopp: ”Vid vätskestationerna stannar alla och fyller på sina flaskor, även proffsen. Alla tar det ganska lugnt då. Utöver det finns två langningsstationer där man kan få ha sina personliga flaskor, märkta med nummer.”

Kan inte låta bli och undra om det är vid detta tillfälle som jag kan få möjlighet att växla några ord med Jenny Rissveds och Annika Langvald? När vi tar det lugnt och fyller på våra vattenflaskor i en depå. Fast… dem har kanske redan kommit i mål och duschat när jag kommit fram till depån…

Friberg SParr

Ladda med prylar: ”Ta med extra reservdelar till cykeln, sadelstolpe, styre och sadel till exempel”. Check på den! Allt är beställt till min cykel. Snart måste jag nog börja planera min packning för att inte åka fast i tullen med en stor övervikt av kolfiber (samt sportdryck, bars, tältutrutstning och andra lite tyngre must-haves till tävlingen).

Missa inte sista delen av vår intervjuserie inför Cape Epic på Hannas blogg i dagarna!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Inför Cape Epic – snack med Jennie Stenerhag


Det går faktiskt inte att åka till Sydafrika och cykla Cape Epic utan att prata med Sveriges drottning inom långlopp och etapplopp – Jennie Stenerhag . Hon har inte bara vunnit Cykelvasan och Långlopps-SM på hemmaplan – hon har också vunnit Cape Epic och startat i loppet fler gånger än någon annan svensk cyklist. Hennes säsong 2020 har börjat bra då hon i helgen vann årets första UCI World Series lopp – Attakwas Extreme – som också går i Sydafrika. Vi gratulerar Jennie och glädjer oss åt att hon startar Cape Epic även år 2020 – då kan vi ju ta hennes rulle! *

 Attawa 2020

Jennie vann Attakwas Extreme 18 januari 2020. Foto: Zoon Cronje Marketing

Jennie har startat i Cape Epic sju gånger – första gången redan 2005. Två gånger har hon tvingats bryta loppet och en gång fick hon gå i mål ensam pga att hennes partner brutit loppet. Resten av hennes meriter är storslagna: år 2019 kom hon på femte plats och sedan har hon hela tre pallplaceringar totalt varav en vinst (år 2017).

*obs, undertecknad är medveten om att hon inte klarar av att hålla Jennies rulle i särskilt många minuter, speciellt inte efter flera dagars tävlande.

 Stenerhag 2020

Attakwas Extreme 2020. Foto: Zoon Cronje MarketingFoto: Zoon Cronje Marketing

Hennes värsta minne från tävlingen är då hon hade en puls runt 220-240 under de sista 45 minuterna av en etapp och läkaren ger henne beskedet att hon inte fick fortsätta 2016 års Epic. ”Besvikelsen är helt enorm och även den besvikelsen jag ser i min partner när hon hör det. Vi hade just tappat ledartröjan men hade fortfarande chans på totalseger…” berättar hon om minnet.

 cape epic 2020

År 2017 vann Jennie Cape Epic tillsammans med Esther Suss.

Hennes bästa minne från tävlingen kom redan året efter, då hon och Esther kom upp på upploppet sista dagen (av åtta) och de inser att de vinner totalen – ”det går inte att beskriva och det är mitt bästa ögonblick i hela min karriär som cyklist, inget kommer nog att slå det just eftersom det var året efter hjärtfelet”, säger hon.

Jennie kommer att starta Cape Epic även i år (och alltså tävla mot oss!) tillsammans med Nadine Rieder från Tyskland, de körde Wine 2 Whales tillsammans i oktober och kom trea. Målet inför årets Cape Epic ”är självklart att vinna men pallen är vi också nöjda med”.

Cape EPic 2017

Cape Epic 2017. 

Efter att ha pratat med Jennie fick jag stor respekt inför loppet. Dels för att hon, som är så erfaren, inte gått i mål varje år. Och dessutom så insåg jag att detta verkligen är ett riktigt UCI-lopp och att jag måste läsa den lilla bibeln med regler inför loppet från pärm till pärm innan start. Det är enskild damstart varje dag (det är en inte bortskämd med som svensk långloppsåkare – tyvärr) och dessutom berättade Jennie att ”man får inte få hjälp av någon på banan, så man får alltså inte ta en flaska ur handen på någon, inte heller ge en utomstående en väst eller något alls, precis allt ses som ”outside assistance””.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*