Mallorca 312. Inte riktigt som planerat.


Jahopp. Då har man kört Mallorca 312 igen. Det här var den fjärde gången jag stod på startlinjen. Första gången slutade med att jag cyklade in i en bergvägg. Mallorca 312 2014 och Mallorca 312 2015 gick mycket bättre. Som jag skrev tidigare så har de ändrat banan lite så man kan välja mellan tre olika längder. Det fiffiga är att man anmäler sig till loppet och väljer själv vilken distans man vill köra under tiden man cyklar. Det första valet sker i Valdemossa där man svänger vänster för den kortaste distansen, 167 km, och till höger för de två längre. Om man har kört den längre rundan så kan vid målet välja om man vill gå i mål eller fortsätta ut på den längsta rundan som är 312 km. Loppet går alltså inte runt Mallorca som tidigare. Det tycker jag själv var det roligaste men rent logistiskt så är det nya upplägget mycket bättre. Nu fick vi till och med njuta av helt avstängda vägar. Värsta proffsloppet alltså! Från Stockholm CK var vi ca 20 pers som ställde upp. 

Dagen började tidigt. Väckarklockan ringde redan 04:30 och starten gick 07:00. Jag och brorsan hade lite flyt och lyckades tjata in oss i teambussen så vi slapp cykla till starten. Cissi var en sann hjältinna som gick upp mitt i natten för att köra oss dit. Jag hoppas jag kan bjuda tillbaka nån dag. Väderutsikterna för dagen var som en vanlig vårdag i Stockholm. Regn hela dagen och runt tio grader varm. I Pollenca regnade det när vi stack men i Alcudia, där starten är, var det uppehåll och inte helt jättekallt. Vi kom dit i god tid och lyckades ta en bra startplats. I år var det 4400 anmälda till loppet så det var extra viktigt att få en bra plats i fållan. 

Starten gick och vägen genom Alcudia fylldes av förväntansfulla cyklister. När vi närmade oss Pollenca cyklade vi in i regnet. Vi fick i alla fall en mil utan regn. i år låg jag längre fram i klungan när vi kom till första stigningen i Col de Femenia. Tyvärr kändes inte benen lika som år förra året då de var som sprattlande illrar. I år var de mer som överkörda grävlingar fyllda med bajs. ”Det här blir en tung dag” var min första tanke. Hjärta och lungor kändes bra men benen ville inte alls vara med.

-Vi har fått nog med ditt skit nu. Vi vill vara hemma och titta på Ex on the beach och dricka vin! Skrek de. ”Håll käften benjävlar och gör som jag säger tänkte jag. -I helvte heller svarade benen. Så höll det på ända tills jag jämkade med mig själv och gick med på att vika av åt vänster i Valdemossa åt den korta rundan. Men innan dess skulle jag hinna frysa arslet av mig ner för Puig Major och se Jonas Bohr stå i vägkanten med ett brutet nyckelben och nio (!) knäckta revben. Jag stannade till för att se om det fanns nåt jag kunde göra men Sebastian hade redan läget under kontroll. En spanjor ringde ambulans och Jonas var på fötterna. Märkbart chockad men ändå kontaktbar så jag rullade vidare.

Jonas hade kommit in för snabbt i en kurva och gått omkull stenhårt. På en sekund var hans uppladdning för VM över. Han hade ett riktigt motigt år förra året med ett nyckelbensbrott på just det här loppet och när han väl hade återhämtat sig och kommit tillbaka så bröt han lårbenet. Under vintern har han kämpat med rehabilitering och lyckats komma tillbaka till toppform, vilket han visade här på mallis genom att göra sönder varenda kotte i bergen. När han vurpade på loppet låg han i förstaklungan och kände sig stark. Målsättningen för VM var solklar. Vinst, bara vinst. Jag hoppas verkligen att han kommer igång snabbt och att det här inte förstör för mycket. VM går i september så det finns tid. 

När jag väl hade tagit beslutet att vika av på korta rundan så svarade benen genom att piggna till. Nu hade jag bara 6 mil plattkörning kvar och jag hamnade i en grupp som körde bra. Det var jag, en tysk, en engelsman, en spanjor och några som jag inte hann bestämma ursprungsland innan vi hängde av dem. Vi tryckte på ordentligt och efter ett tag var vi bara fyra. Efter en lång utförskörning gick en av killarna komkull. Ironiskt nog i samma kurva som Jonas hade vurpat och knäckt nyckelbenet i förra året. ”Min” tyska kille klarade sig bättre så vi kunde fräsa vidare efter en snabb body check. Strax efter hängde vi av den fjärde så vi var nu bara tre. I den sista vätskekontrollen fyra mil innan mål tackade tyskjäveln för att vi hade väntat när han vurpade genom att försöka sticka själv. Men lillebror Mölleborn var kvick på fötterna och greppade en halv banan och jagade efter. Kvar stod engelsmannen och såg förvånad ut. 

Tysken och jag körde vidare. Nu var han riktigt harig i nerförsbackarna och det utnyttjade jag såklart genom att trycka på nerför så han fick jaga ikapp på platten. Nu skulle han få lida för att han hade försökt sticka. Ganska precis en mil innan mål blev vi ikappkörda av en grupp på sex till synes riktigt starka gubbar. Mitt mål var att hänga med så länge jag orkade. Efter ett tag märkte jag det bara var en av dem som hade nåt att komma med. Det var en lång kille i MTN Qhubeka-dress med matchande cykel. Det kan ha varit en från laget som körde nån välgörenhetsgrej. Jag såg en kille från Giant Alpecin som garanterat var proffs, men han verkade ta loppet som ett distanspass. De andra i gruppen var helt färdiga och orkade inte ens täcka luckor. Nu hade jag piggnat till och kände mig riktigt pepp. Målgången är lite festlig. Man gör en 180-gradare i en rondell två hundra meter innan mål så det gällde att hålla sig långt fram där. Jag kom in som tredje man och direkt efter rondellen spurtade jag för kung och fosterland. Det höll och jag lyckades spurta till mig en 52:a plats. Faktiskt rätt nöjd med det. 

Kall som en nyfiskad nordhavsräka satt jag ensam i pastapartytältet och fyllde ansiktet med en tallrik pasta innan jag rullade hem till Pollenca. Rätt nöjd ändå. Det är faktiskt rätt kul att cykla i berg och spurta och hålla på. Men det är inte alltid kroppen vill göra det som huvudet vill. 

Brorsan däremot hade en riktigt bra dag. Han körde 23-milaren och kom in på en strålande 8:e plats. Riktigt bra jobbat. Afterbiken blev lyckad och på kvällen satt hela gänget i baren och delade krigshistorier. Idag har vi haft vilodag och imorgon blir det en bergsrunda med Sacalobra. Får se om jag skriver nåt om det. Mors! Will I do it again? You bet!

Foto: Sportograf.

Antal kommentarer: 3

Tz

Alltid lika underhållande att läsa dina skrifter Bigmollo 👍 Fortsätt så! Kram


ekstromenator

Kul att du kom i mål hel och hållen, men mindre kul att brorsan din körde så mycket bättre. Det kommer han glatt salta såren med till nästa år.


Axel

Grävlingar fyllda med bajs.
Fantastisk beskrivning!



Mallorca 312. Dags för race!


Idag (lördag, jag skriver det här på sent på fredagkvällen.) är det äntligen dags för Mallorca 312. Jag kommer köra mellanvarianten på 23 mil. Starten går 07:00 från Alcudia så väckarklockan är ställd på 04:30. Idag (fredag) har vi haft en strålande dag i bergen. Vi körde Mallorca 167-banan baklänges. Via småvägarna bort till Valdemossa där vi åt lunch på torget. Sen fräste vi ner förbi Deija och Soller innan vi tog oss an Puig Major. Vi avslutade med en efterlängtad öl på strandpromenaden Port Pollenca. 

Benen känns rätt bra så jag hoppas att de är på humör under loppet. Jag har väl inga större förväntningar eftersom jag både är långsam, tjock och hopplöst dålig på att åka utför. Det är ungefär som att tävla i triatlon och inte kunna simma. Men jag ska ge det ett ärligt försök. Vi får se hur det går. Här är lite bilder från fredagen. Håll tummarna för nu kör vi!





Antal kommentarer: 2

Linda

Lycka till Duvan(n)! Håller tummarna.


Eva Mölleborn

Trodde först att det var Calle du plåtat. Vad ni är lika nu! Lycka till båda två!



Mallorca dag 1.


Jaha, så nu är vi på Mallorca. Jag flög ner med 50 glada laxar från Stockholm i tisdags för en veckas cykling. SAS skojade till det och lämnade 12 av våra cyklar på Arlanda men David löste det galant. Redan på morgonen efter levererades 12 hyrcyklar så vi kunde sticka iväg. Gårdagens runda blev en platt historia ner till Petra och tillbaks utmed kustvägen till Alcudia. På vägen dit bestämde vi att ta en sväng ut till Cap Formentor för att klappa getterna. Vi lyckades spränga både ben och lungor på flera ställen. Jonas Bohr tog dagsbästa KOM på första stigningen till Cap Formentor och jag lyckade knipa femte bästa tid. Ute vid fyren träffade vi en helstökig liten get som sprang omkring och snodde mackor och kakor från folk. Idag regnar det så just nu sitter vi på rummet och planerar alternativa rundor. Det lutar åt att vi kör söderut och tar en sväng upp till San Salvador. Men det hänger på regnet. Mors!  



En liten sommarkatt. Canyon Aeroad. Första Veckan.


Ibland ska man väl ha lite tur också. I sommar har jag fått förmånen att gränsla en Canyon Aeroad 9.0. Det är Canyons halvnya aero-spjut som kom i en uppdaterad design förra året. Den har tagit otaliga segrar i proffsklungan. Den modellen jag har är utrustad med Dura Ace Di2-växlar och Mavic Cosmic pro carbon-hjul. Resten är Canyons egna topnotch-prylar i kolfiber där till exempel styre och styrstam är ett enda stycke. 

Den första rundan på cykeln var klubbträning med Stockholm CK. Jag hann precis skruva på flaskställ, pedaler och ställa in sadeln innan jag cyklade ut till Ekerö. Väl där sorterades jag in i snabbsnabb-gruppen som skulle köra intervaller på FRA-slingan. Gruppen bestod av idel snabbcyklare. Bland annat Daniel Godman, Sebastien, Per Kumlin Robert Barkensjö och Jensa Rencratz (som har blivit svinstark under vintern) och en annan snabbing som jag bara såg ryggen på men jag tror det var Sebastian Grip. Jag blev avhängd på tre av fyra varv innan jag gav upp och cyklade hem. 

Andra rundan var på Fredrikshofs torsdagsträning från Brostugan. Jag hängde med snabbgruppen som skulle köra en sväng till Bergshamra med några temposträckor. Gruppen bestod till större delen av Stockholm CK-cyklister, bland annat Cissi och Camilla från vårt elitlag och Amir på sin nya jättesnabba cykel. Nu kändes Aeroaden lite bättre. Jag kände mig mer bekväm med reglagen och geometrin som skiljer sig en hel del från min gamla cykel. Den här är kortare och lägre. Om den skulle kännas för kort så är det lätt att förlänga med en längre styrstam. Rundan gick i alla fall riktigt bra. Jag vill passa på att tacka Hovet för riktigt bra uppstyrning på grupperna och träningen. Jag känner fortfarande av pollen i halsen. Så fort jag gasar på så tjocknar det i halsen. Det brukar oftast lösa sig framåt juni. Fram till dess är det bara att bita ihop och gnälla på bloggen.

Igår var det dags för en lite längre tur med brorsan. På schemat stod 5 timmar distans med 3 stycken 20-minuters intervaller. Vi fick även med oss Stefan Jonsson från Bålsta/Canyon/CK08. Vi rullade iväg mot Enköping och fräste om kring på vägarna runt Grillby innan vi cyklade genom Enköping och kom ut på vägen mot Hummelsta, som nästan är bilfri nu sedan nya motorvägen öppnade. Här var det var dags för den första intervallen. Vi körde igång ett lagtempo och pulsen steg sakta upp mot 90% av max. En timme senare var det dags för nästa. Pulsen upp till 90% och benen brann. Efter 4 timmar släppte vi av Stefan i Kungsängen. Nu hade det börjat regna, trots att SMHI hade lovat uppehåll hela dan. Tempraturen låg inte inte heller på utlovade 12 utan på snordroppande 4. Fördelen med kyla och regn är att man slipper ha så mycket kläder i ryggfickorna eftersom man har tagit på sig allt man hade med sig. Nackdelen är att man blir skitig och fryser som en hund.

Den sista intervallen tog vi på vägen genom I1. Det blev ganska precis 20 minuter från start till slut. När intervallen var slut var också benen slut. Helt slut. Morsning good bye. Den sista biten till Bålsta rullade vi av och kände oss nöjda med dagens runda. Nu har jag kört strax över 30 mil sedan jag fick cykeln i tisdags. De första intrycken är riktigt bra. Jag åker till Mallorca om en vecka. Efter det lär jag ha en hel del intryck att dela med mig av, både om Mallorca, cykeln och proffslivet i stort.

Som ni ser så har jag bytt den medföljande Fizik Arione-sadeln till min Gilles Berthoud i läder. Originalsadeln funkade inte alls för mig. Den känns som en dåligt uförd rektoskopi efter bara nån timme. Men så är jag lite petig och gnällig också. 


Antal kommentarer: 1

GoranS

Ute och klappar Fastebolsdraken minsann!



Randopremiär för herr Mölleborn.


I lördags var det dags för Barkarbys 20-mils brevet. Vi körde den här rundan första gången förra året och redan då slog vi deltagarrekord med 68 startande. I år hade vi 80 anmälda innan anmälan stängdes. Nu har jag inte hämtat startkorten i målet än så jag vet inte exakt hur många som körde. Men det bör vara några fler än sist. 

Klungan rullade iväg genom förorterna och vips var vi i Sigtuna där första kontrollen var. Vi stämplade snabbt och väntade tills alla i gruppen var klara innan vi stack vidare. Efter Sigtuna kom vi ut på de fina vägarna förbi Uppsala och tog sikte mot nästa kontroll i Järlåsa. Här delades gruppen av och nu var vi ett ett gäng på tio gubbar som rullade på i en fin kedja. Hälften Randonneur Stockholm och hälften Stockholm CK. 

Jag kände mig pigg i benen och kroppen och milen flög förbi. Jag är van att cykla ensam så jag blir alltid lika överraskad hur lätt det går i en bra klunga. Någon timme senare var vi redan framme i Skokloster där dagens näst sista kontroll var. Där tog vi bara ett snabbt stopp, jag hann i alla fall dricka en Cola och fota den gamla macken som nu är ett café. 

Nu var det bara 4 mil kvar. Benen var fortfarande pigga och gruppen körde lugnt och fint ihop. Vi hade en tjock Australiensare med ett tag men han tappade taget efter Skokloster. Inte ens mina uppmuntrande ord ” come on fatty fatty” hjälpte.  

Spurten för Barkarbyskylten blev lite knas när en bil stökade i sista rondellen. Niklas den räven slank förbi och knep skylten. Om inte bilen hade kommit så hade jag självklart tagit spurten, men det visste ni ju sen tidigare. Efter 6:26 kastade vi in korten i baren och och beställde varsin öl. På Lilla Barkarby blev det livat värre när ölen fortsatte att dansa in på borden. Jag lämnade efter någon timme när jag hade druckit mig mätt. När jag kom ut möttes jag av ett totalt kaos bland cyklarna. Vi hade lyckats klämma in 30-40 cyklar på uteserveringen, som var stängd som tur var. Nöjd som en brax vinglade jag hem på cykeln. 

Tack för en strålande dag!

Antal kommentarer: 4

Toni

Tjocka australiensare tycker det är skönt att cykla ensam. 6.34 känns ändå godkänt 🙂


Ingrid Kjellström

Vad kul det låter, hur vet man när dessa lopp går?


Johan Mölleborn

Mer information finns här: http://stockholm.randonneurs.se/wp/breveter/
Nästa runda från Barkarby är 30 mil. Det lär inte bli lika stor uppslutning då men det lär säkert komma runt 40-50 pers. Nu i helgen går det en 20-milare från Täby. Häng med nån gång och kör så det ryker.
/Johan


Ingrid Kjellström

Utmärkt, tack för info, ska försöka komma någon gång !



Stockholm CK gör Båstad.


Jahopp, då har jag varit på min första resa med Stockholm CK. Jag har ju kört lite spinning och cykelrundor med dem under vintern/våren men nu var det dags för en riktig träningshelg i Båstad. Vi var ca 30 gubbar som åkte ner tillsammans med vårt dam-elitlag i en buss. Damerna skulle träna ihop laget inför säsongen. Jag och brorsan hade inga speciella förväntingar utan var beredda på att det kunde bli vad som helst. 

Vi lämnade Stockholm klockan 06 på fredag morgon så jag fick gå upp 03:40. Men det fanns gott om tid till att sova på bussen. När vi kom till Hotell Riviera Strand i Båstad lastade vi snabbt ut cyklarna, slängde in väskorna på rummen och dressade om till cykelkläder för att hinna klämma 7,5 mil snabbcykling innan middagen. Redan från början tog Emil från CK Sumo täten. Det skulle visa sig att han var så där overkligt monsterstark jävel som kan slita sönder en klunga från täten. Brorsan hade också bra klipp i benen. Jag gjorde allt jag kunde för att hänga med. Ibland gick det bra men lika ofta slutade det med att jag såg dem segla vidare när jag själv dränktes av mjölksyra. 

Hotellet vi bodde på var ett nyrenoverat spa-hotell. Riktigt fräscht med bra mat och en bra spa-avdelning där vi låg och flöt efter cyklingen. På lördagen var det dags för en längre runda på 14 mil. Även då hamnade jag i snabbgruppen. Vi fick till en riktigt härlig snabbrunda där folk droppade en efter en. Efter några timmars hård kördning på fantastiska vägar var vi bara tre kvar innan Emil och Daniel från vårt elitlag parkerade mig i den sista backen. Även denna dagen avslutades med en kall öl och ett varmt bad. I badet började några hetsa att vi skulle ta ett dopp i havet. Helt plötsligt var jag själv indragen i det där och någon minut senare sprang vi alla ut i havet och doppade oss. 

På söndagen lyckades vi klämma in en sjumila backrunda i på Hallandsåsen. Mitt mål var att köra slut mig fullständigt inför bussresan så det var fullt ställ i varje backe som gällde. Det där snacket om att skåne är ju helt galet. Här bjuds det på härligt långa backar som verkligen suger musten ur benen. Att man sedan har ett gäng ryggar att jaga och att ett annat gäng jagade mig själv gjorde att både pulsen och hastigheten trissades upp för varje backe. Efter rundan lastade vi snabbt in cyklarna i släpet bakom bussen och gick till rummen och duschade och bytte om. Sen var det dags att åka hem. 

I bussen hem hann vi lyssna på när Emma Johansson tog andraplatsen på Flandern runt samtidigt som folk laddade upp bilder på face book som lajkades friskt. Vilken helg! Nu är cykelpeppen på topp och jag är verkligen glad att jag gick med i den här klubben i vintras. Här finns så mycket glädje och energi att det räcker för att pigga upp även den suraste randonneurbloggargubben i Hässelby! Om tre veckor åker vi till Mallorca. Men innan dess ska det köras randonné. Redan nu på lördag kör vi Barkarbys 20-milare. Pepp pepp!

Lastning i svinottan. 

Foto: Jonas Brögger

Foto: Neil Davey

Foto: Jonas Brögger