Blogg

Magiskt läger och krossade fördomar


Tro det eller ej – men jag har varit på träningsläger! För ca 711:e gången för säsongen. Det bästa med det här är: Jag plockar russinen ur kakan av ett cyklist-proffs-liv. Dvs cyklar panget ur benen på dagarna och kommer sedan hem till ett dukat bord med mat på kvällen. (Förutsättningarna för just detta drömliv fick 10/10 på Riviera Strand i Båstad där vi bodde nu i helgen).

Nackdelen med det här? Inga, förutom att såväl nära och bekanta som eventuella tävlingskonkurrenter tror att jag skulle kunna snyta typ en Vätternrunda på 8 h ur näsan (benen) alla dagar i veckan. Alltså, jag borde ha cyklat mig till en god form med alla dessa läger på kontot.  

Nog babblat om min forms vara eller icke vara och över till helgens bravader. Vi var nästan 50 cyklister från SCK som åkte ner till sydligare breddgrader för tre dagars cykelträning. Som tidigare nämnt är jag numera team manager över damelit-laget och jag gjorde mitt bästa (läs: satt på Strava och kollade efter segment samt snackade med vänner från bygden) för att lägga bra och utmanande rundor till helgen.

Sju damer var representerade och vi körde igång på fredag morgon med att cykla grönbetes-endorfinerna ur benen genom att panga av 3*20 min lagtempo med 5 min vila mellan varje intervall. Det gick faktiskt så pass bra att det blev ett improviserat battle mellan de två grupper vi delat upp oss i. Vi började köra om varandra och tävlingshornen växte snabbt fram i pannan på samtliga cyklister. SÅ KUL!

Så pass kul att vi till och med råkade köra upp och ner för Hallandsåsen en gång extra. Och tjejerna skötte sig exemplariskt med mina mått mätt – alla tog i efter sin egen förmåga (jisses vad starka de alla gått och blivit under vintern… : ) men såg även till att ingen blev avhängd.

 

På lördagen körde vi ett längre distanspass – ”många olika nyanser av Hallandsåsen”. Vi körde alltså upp och ner för denna mytomspunna ås från alla möjliga håll. På köpet fick vi flera episka klättringar (smala, branta – 20%-ish och grusiga) samt besök i några ko-hagar (det tar kart-läsaren på sig, bild ovan) och en stämningshöjande dimma (tänk irländsk höst). När alla började bli mosiga i benen, ca 2,5 h och 1000 höjdmeter in i passet, brände vi av 10 st spurter. Även denna gång delades vi in i lag och körde skyltspurtar. Otroligt vilket lyft träningen kan få av sällskap och skyltar! Tips 2.0.

Under söndagen körde vi tillsammans med herrarna ur klubben. Jag kan erkänna att jag var något skeptiskt inställd till detta. Jag hade anat – efter att ha se killarna hasa fram i hotellkorridorerna på kvällarna – att de ”hets-kört” under större delen av sina pass under helgen. Som ni kan ana från mina beskrivningar av mina pass ovan (dvs man kör intervaller och vilan mellan dem på SEKUNDEN planerat. Man kan kalla det struktur. Eller kontroll-behov) så gillar jag att köra hårt när jag kör hårt och lugnt när jag kör lugnt. Att hålla på och smygtävla eller jaga högt snittempo flera timmar om dagen – sånt ger mig kalla kårar.

MEN det visade sig faktiskt att jag hade fördomar om ca 41 stycken män. Vi fick ett riktigt bra pass tillsammans, herrer och damer. Jag hade ju glömt hur skönt det är att ligga i en stor klunga och liksom bara sugas med i farten bakom alla stora ryggar/vindskydd. Tack SCK! Och förlåt för mina fördomar…

Och det där med att tupp-köra… den delen av passet visade det sig faktiskt att jag själv stod för. Jag fick feeling i passets och helgens sista klättring uppför Hallandsåsen. Körde ett ryck och fick med mig ett par till tjejer, samt ett tiotal herrar på en slakmota på ca 4 km. När det bara var vi tjejer som låg framme och tog vind så började jag gorma lite på de som låg på hjul bakom och det hela slutade i ett magiskt improviserat lagtempo där jag tror och hoppas att alla som var med fick blodsmak och endorfiner på köpet. Perfekt avslut på en bra helg!

Och början på den kommande säsongen!
Det glädjer mig att se att många har skött sin vinterträning och jag tror att klubben kommer bli ännu vassare och synas i många sammanhang – såväl på tävlingsbanorna som runt Vättern osv.

Missa inte att klubben nu finns på Instagram


Tack Jimmie Håkansson för hjälp med foto!

 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Skvaller från ett läger i Spanien


Jag har precis varit på läger – en resa som höll på att bli ett sangria-läger för min del. När jag ivrigt slet upp min cykelväska vid ankomsten i Sotogrande (Andalusien) upptäckte jag nämligen att flygbolaget hade transporterat min cykel utmärkt hela vägen fram. Den som begått ett misstag var endast jag själv. Jag hade glömt min sadelstolpe hemma! Således såg jag mig själv få hänga vid poolen och dricka just sangria under en vecka. Jag drabbades av panik – hur kunde jag göra en sån tabbe?

Det är helt OK att ni skrattar åt mej på grund av det ovan nämnda. Se och lär av mitt misstag. Tips: byt inte jobb i samma veva som du ska på läger och byt heller inte sadlar och sadelstolpar på dina fem cyklar varje vecka. Det är som upplagt för misstag…

Fem minuter efter det att jag nästan brutit ihop var problemet löst och en spansk gentleman letade fram en hyrcykel till mig.

Därför kommer här inte en bildstudie i en spansk sangria-konst, utan en dagbok från ett träningsläger som jag just varit på tillsammans med sex damer ur Stockholm Cykelklubb.

Dag 1 – 40/20-intervaller, sportgrus och kohagar:

Vi valde Andalusien framför andra resemål på grund av att allt är lite mer där än på andra orter. Bergen är högre, den spanska kulturen är starkare och chansen att cykla 10 mil utan att möta annan cyklist är större.

Det sprätte i samtliga cyklisters ben när vi kom till den första backen där planen var att riva av 18 st 40/20-intervaller. Ingen hade problem att komma upp i maxpuls – problemet var nog snarare att komma ner i puls mellan varven. Som kalvar på grönbete. ”Nu kör vi smart, det är inte en tävling”. Har ni hört den förut? Har ni brutit mot era egna ord ca 5 s efter ni sa dem förut? Jag med!


Således hade jag blodsmak och endorfiner upp till öronen 20 min in i passet (smart va?!). Plötsligt fick jag dock fokusera mer på vägen och mindre på mitt flåsande då vägen övergick från ”fin spansk asfalt” till grusväg – ”sportgrus”. Kartläsaren (som i övrigt är världens bästa) hade råkat dra dagens bana något längre över ett naturreservat än vad som var planen.

Vi fick inte optimala 5 min mellan varje intervallset – men vi fick chansen att ta selfies med kor samt joina ”CK Kohage” under den timmen som vi cyklade på grus. Helt rätt prioriteringar i min mening.

Dessutom kan jag rekommendera att man cyklar vilse ibland eftersom kaffe smakar extra gott om man varit rädd för att vara många mil från kaffe under en stund.

Dag 2: lagtempo, sura upstötningar och ”something just like this” på repeat

Dag 2 inledde vi åter igen hårt genom att köra 2*20 min lagtempo i riktning mot bergen. En tjej fick stanna vid sidan av vägen och .. hämta andan kan vi säga för att inte skrämma känsliga läsare. Alltså kan man även säga att tjejerna körde bra – målet var att tänja på gränserna och börja jobba upp fart i benen.

Efter lite vila körde vi 20 min backtempo och för första gången på länge kände jag att jag fick flow-WOW och kunde ta i utan att må dåligt. Kanske var det gelen jag tryckte, kanske var det sällskapet eller så var det utsikten – för den var fenomenal. Det var som att ”Something just like this” spelades på repeat i min skalle i 4,5 h.

Pricken på i:et var sedan när vi åt lunch och min BFF Ulrika H beställde in en öl till mej (OBS – alkoholfri ;). Det var high-life 2.0.

Sista halvtimmen hem hade jag dock inte Coldplay på repeat i skallen – då ven motvinden i öronen då vi skulle ta oss hem längs kusten. Jag glömde käka efter den där ölen och i min endorfin-topp. Därför ville jag typ skrika till alla som drog starkt där framme att slå av på farten till ca 20 km/h under de två mil som verkade evighetslånga.

Efteråt insåg jag ju att bonken hade stått mitt framför mig – då jag hetsåt (blandningen av macka och hemmagjord bar som jag hade kvar i min ficka) likt en hungrig varg när vi kom hem.

Dag tre: nationalpark, brak-lunch och backhets

Dag tre körde vi hederlig distans med inslag av spurt-intervaller. Vi körde åter igenom en nationalpark och det var vackert, så vackert. Dessutom var det även kyligt – och då bränner man extra mycket kalorier? Det inbillade vi oss då vi satt länge och åt lunch och hann beställa in flera omgångar med kaffe och andra godsaker.

Jag tror att vi hade gjort oss förtjänta av brak-lunchen, men den låg tung i magen tills den sista backen för dagen. Det var en seg backe som aldrig tog slut och jag kände ännu en gång hur krutet fanns i benen. Efter att ha tagit det lugnt större delen av dagen försökte jag mig nu på en liten utbrytning och var mäkta nöjd när jag trodde att jag seglat förbi klättaren Cissi.

Men tji fick jag! Hon satt tyst på mitt hjul när jag själv andades tungt och tog ett foto över axeln för att se hur långt bakom hon var (svar: 0,5 – se bild ovan).

Tre av fem cykeldagar är nu redogjorda för och jag tänker spara lite på smaskigheterna – de sista och mest äventyrliga dagarna till ett senare blogginlägg.

Men jag vill redan nu tacka er tjejer: Ulrika*2, Madde, Cissi, Camilla och Maarit för en fantastisk vecka i Spanien. Tack för att ni höll humöret uppe trots att det emellanåt var tungt, tack för att ni gick med på att ta kaffe-raster varje dag, tack för att ni hjälpte mej när jag trodde att jag skulle bli utan cykel hela veckan.

Fotokudos: moi! (yes jag körde även intervaller med en kamera på axeln – man blir stark med extra vikt har jag hört!)



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Save the dates – brudar!


Jag har några roliga saker på gång – främst för det kvinnliga könet. Så killar, ni kan sluta läsa nu! Nej skojar bara.

EN grej som jag vill säga först av allt är följande: jag tycker inte att man som kvinna måste cykla med andra kvinnor för att sätta sig på en cykel, eller tror att tjejer cyklar långsammare än killar för att de just är tjejer. Jag är trött på att höra ”tänk att XXX cyklade så snabbt runt Vättern FASTÄN hon är tjej” eller ”hur kan hon som är så liten vara så stark” ?  

Men jag vet att det finns MÅNGA möjligheter att komma igång och cykla med olika klubbar där herrar dominerar – och det är fine – själv cyklar jag majoriteten av mina pass med killar och även det har fördelar.

För vissa tjejer tror jag att tröskeln upp till att sätta sig på en cykel när man är ovan kan kännas lite lägre om man vet att man till exempel vet vart och när man kan cykla med andra tjejer i samma situation. Och det är de tjejerna som jag vänder mig till nedan. Jag vill gärna öppna upp flera olika portar och möjligheter för ALLA som inte är så vana vid att cykla. Så här listas några av dessa möjligheter:

2 – Nästa helg – den 18 mars – är det Rapha Braver than the elements.

Tjejer över hela världen sätter sig på hojarna och firar att våren och säsongen är på ingång. Det går att cykla från centrala Stockholm – event här.

Update: Braver Than The Elements körs även från Malmö, länk här.

3 – Den 23:e juli är det Womens 100 över hela världen! Förra året cyklade 8000 damer minst 10 mil vardera. Och i år hoppas jag att det blir ännu fler som samlas för att bräcka det rekordet och jag kommer att hålla i det i Stockholm. Stay tuned!

3 – Den 10 september är det tävlingen/motionsloppet Velothon Stockholm och arrangören har kommit med vissa uppdateringar. Bland annat kommer de ha en separat elitklass och en startfålla speciellt för tjejer – både för den långa (160 km) och den korta versionen (60 km) av loppet. Jag har en liten plan på att leda en grupp med tjejer som är relativt nya till gruppcykling. Detta för att jag tror att den sträcka som loppet är kan kännas enklare om man har några att teama ihop sig med.

Här finns mer info om Velothon.

Bonus: Jag kommer i år att vara team manager för Stockholm CK:s damlag. Det vill säga för det lag och den klubb som jag tävlat för under 2016. Vi har spetsat till oss och fått in ett par nya namn i ligan – Clara Säll och Eva Lindskog. OBS – det är alltså mig ni ska kontakta när de står på pallen och vill ha deras autografer! Nä – skoja bara – jag kommer cykla och tävla själv med. Mer info om detta kommer!

Mitt främsta mål är ständigt att fler ska börja cykla – killar som tjejer. Precis som alla gillar olika färger på cyklar så tror jag att alla har olika preferenser när det kommer till hur och vem man vill cykla med. Hajar ni?

Och VARFÖR vill jag att flera ska börja cykla? Jo för att jag är fast beslutsam vid att mitt liv fått mer fart och färg sen jag började cykla för cirka 5 år sedan. Både privat och i yrkeslivet! True story – välkomna att bläddra bland mina gamla blogginlägg om ni tvekar.

Undrar man något om ovanstående – vill vara med på något event, undrar något om SCK:s damlag eller har andra funderingar – kontakta mej! ingrid.kjellstrom@gmail.com

Bilderna ovan är tagna av Gustav Gerdes och är från 2013 när jag hade några FAB-turer med damerna i SubXX. Tack Gustav för bilderna och tack SubXX för att ni gav mej den bästa möjliga inskolningen till att bli cyklist.


Antal kommentarer: 2

Oscar Hellström

Braver Than The Elements körs även från Malmö:

https://www.facebook.com/events/261323830978736/


Ingrid Kjellström

Super Oskar, tack för info!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Mallorca – highlights & behind the scenes


För en vecka sedan kom jag hem från Mallorca och det pirrar i magen. Det pirrar i magen på grund av alla fina minnen som jag tar med mig därifrån (och som får mig att sitta och flina framför datorn) – samt på grund av att jag fått ännu mer lust och energi till att bege mig på fler cykelresor med inslag av äventyr.

Jag kör en klassisk best-of-lista från min senaste vecka på Mallis – och bjuder även på några behind the scenes. Voilá!

– Mytomspunnen hatkärlek: Sa Calobra – en av Europas mest omtalade och plåtade klättringar?

Jag var redan kvällen innan vi skulle cykla Sa Calobra nervös pga 2 anledningar: 1 – att jag skulle blivit mycket långsammare än tidigare gånger. 2 – att mitt sällskap skulle få stå och frysa på toppen och vänta på mej.
 
Nu undrar alla HUR SNABBT jag cyklade uppför backen. Åh vad jag önskar att jag kunde skriva en fin historia om hur jag persade och blev QOM på Strava.

Tyvärr är det enda rekordet som jag kan skryta om följande:
jag cyklade långsammare än mina två tidgare försök. Om man ska se det positivt kan man se det som att jag blivit äldre och visare och inte längre ser varje backe som en tävling där jag kör allt jag har och knappt kan ta mig hem efteråt. Den här gången tog jag det rätt chill (och passade på att instagramma under tiden ;).

Det negativa: jag är långsammare än för fyra år sedan.
Finns inte så mycket mer att säga än: fika mindre och träna hårdare om du inte ska bli avhängd i vår!

Behind the scenes: jag såg till att mitt sällskap stannade och fikade på botten av backen och så smet jag iväg tidigare än alla andra uppför. Jo, de körde in mig snabbt, men de behövde inte vänta (och frysa) lika länge på toppen som befarat.

– Favorit-backe: Puig Major från södra sidan! Åh vilken fin åkbacke för cyklister som är halvsega, liksom jag. Genom att klättra ”Piggen” når man till den högsta punkten som är möjlig att cykla till på ön.

 

.. och så får man möjligheten att träffa på djur under turen. Får (och tidigt på säsongen – lamm!) finns över hela ön. Och söta ponnies och åsnor finnes på vägen norrut (mellan Piggens topp och Sa Calobra).

Behind the scenes: jo jag fick cykla ensam uppför större delen av klättringen. Musik i en hörlur i ena örat gjorde resan något lättare. Boney M!

– Sevärdhet: Formentor på norra delen av ön. Åk dit för fina foton! Och för att bli förtrollad av utsikten och glömma att backarna på vägen dit är ganska jobbiga.

Behind the scenes: undvik att fika där om du inte är hemskt kaffesugen. En cola kostar ca 3 ggr mer i fiket där än överallt annars på ön. 

– Proffs-tips: ta bussen! För att slippa cykla samma transportsträckor om och om igen. Vi tog bussen från syd till norr två gånger och det var så värt det. Värt att ”bara” behöva cykla 14-15 mil för att få köra de bästa klättringarna istället för 20 mil. Livet är fört kort för att cykla skitmil (eller – ”skit” finns aldrig på Mallis, men man kan ju välja sina krig).


– Inte läsa vägsymboler: delar av MA-10 längst kusten var avstängd pga tunnelras. Jag hoppas de har fixat det tills alla åker ner under påsken. Annars… var lite kreativ, flirta med spanska vägarbetare osv för att få acess till en av de finaste vägarna på ön. 


– Att göra annorlunda: cykla jättetidigt eller jättesent. Jag lovar att Mallis får en annan skepnad om man är ute på vägarna när solen går upp eller ner. Väldigt värt att gå upp i ottan eller stanna ute sent. OBS – packa lampor. Och kanske en eller annan varm väst!

– Hem:

HSM Linda Playa (i Peguera) hette hotellet som vi bodde på. Där fanns allt man kunde önska sig i form av bland annat buffér med stort urval av efterrätter och kvällsunderhållning (tex papegoja- och dansshower). Bara på ett par dagar lyckades mitt sällskap bli god vän med såväl kocken på buffén.

Behind the scenes: jag lyckades även bli utkastad från buffén pga kom dit lite för hungrig utan skor. Men oroa er inte – jag är inte bannlyst från hotellet utan jag och kökspersonalen är i dagsläget vänner.

Lärde mig även även att cava är perfekt frukost inför långa dagar i sadeln. Jag fick höra ett bubblet som serverades var alkoholfritt – och trodde på det  och drack av det i tre dagar – tills jag läste på flaskan att så inte var fallet. Ingen skada skedd! Jag var pigg och glad varje dag! Kanske även mer avslappnad då jag körde utför.. 🙂

Sällskap: ”the dirty 6” – Andrea, Neil, Emil, Wulf, Johan. Tack killar för att ni stod ut med mina krav på fikapauser och för att ni alltid plockade upp mej när jag tappade hjul och var trött. Och för att ni var glada och höll mitt humör på topp hela veckan. See u soon – I hope!

Tack även Johan Björklund för alla fina bilder!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

PRO-tips från Mallorca


Jag är precis hemkommen från en vecka på Mallorca. Har 100 upplevelser och intryck jag skulle vilja skriva och berätta om. Men jag tänker berätta om mitt bästa tips för de som ska cykla på Mallorca: ställ klockan tidigt som attan på morgonen. Det kommer vara mörkt och kallt , men tro mig, det är värt det. En cykelupplevelse utöver det vanliga.


 

Mörkt på Mallorca innan solen går upp. Foto: Frederik Tue.

När några av killarna kom med idéen att fånga soluppgången vid kusten under min sista dag på Mallorca tyckte jag först att de var galna. Sedan kunde jag inte låta bli att hänga på . Det var jobbigt att gå upp tidigt och det var ännu jobbigare att ligga på rulle bakom de 11 starka cyklister som rullade upp för dagens första klättring kl 06.00.

Mallorcas västra kust, strax innan kl 7. Foto: Bastian Marks.

Jag ville skrika: ”SAKTA ner, VI HAR JU INTE ÄTIT FRUKOST ENS?” – men det var indirekt förbjudet att gnälla då alla visste att vi hade en tid att passa och 1500 höjdmeter att klättra. Räddningen för min del blev de hängivna fotografer som var med i gruppen – då de slog av på tempot för att knäppa bilder kunde jag låtsas att det var dem – inte jag – som höll nere på farten.

MA-10, öde i soluppgången, Foto: John Braynard.

När jag var uppvärmd uppslukades jag av situationen – av att bara höra ljudet av andetag och se skenet av ljuslyktor framför mig. Runt klockan 7 började solen att gå upp vid horisonten och alla adjektiv är överflödiga.

Foto: John Braynard.

Det var en av de häftigaste upplevelser jag upplevt på cykel. Vi var helt ensamma på vägarna och omkring oss fanns bara havet och bergen. Att jag var trött efter en tuff veckas cykling, att jag var kaffesugen, att jag hade mjölksyra upp till öronen – alla de tankarna försvann snabbt ur mitt huvud.

 Foto: Frederik Tue.

Vi mötte dock på vissa hinder på vägen, bildbeskrivning nedan:

Tunnel-failure. Foto: John Braynard.

Längs kustvägen MA-10 (i närheten av Estellencs) har en av tunnlarna rasat och gjort vägen minst sagt svårframkomlig. Jag tänker inte berätta hur vi kom förbi passagen – men jag rekommenderar äventyrsanda och ett gott sällskap för den som vill cykla förbi i dagsläget!

Foto: John Braynard.

Vid Banyalbufar vände vi inåt landet och hem söderut igen. Temperaturen sjönk till 3 grader och det var kyligt men samtidigt fortsatt häftigt med frosten som låg över gräset och morgonsolen som sken varmt över bergen.

Foto: Bastian Marks

Den tysta överenskomelsen fungerade bra och vi blev inte sena. Vi kom tillbaka hem till hotellet strax efter 9 med en rulltid på cirka tre timmar. Stormade in på hotellfrukosten, alla hungriga som vargar. Hungriga vargar med trötta ben och något drömskt i blicken. Jag vet dock att alla i gruppen skulle göra om samma sak ungefär när som helst som tillfälle ges nästa gång.

Och jag hoppas att det blir en nästa gång snart! Mina sista dagar på ön cyklade jag tillsammans med ”galningar” – medlemmar ur RCC = Rapha Cycling Club, som har medlemmar över hela världen. Det är kul att träffa folk som inte pratar samma språk som en själv men som man ändå snabbt kan kommunicera enkelt med då man delar samma inställning kring att världen upplevs bäst från en cykel.

Stay tuned! Kanske kommer jag även snart skriva om hur det gick när jag cyklade uppför Sa Calobra tredje gången i mitt liv.


Antal kommentarer: 3

Roine Grönlund

Hej Ingrid!
Tyckte du var alldeles för ung för PRO men den tidiga starten stämde. Men förstår nu att bara för man är pensionär så är inte alla andra det😄!


Oscar Hellström

Om man låter bli att gå och lägga sig slipper man gå upp tidigt 😉


Kalle

Hej Ingrid,
just nu har 1 834 läst din artikel och 2 har kommenterat…
För att uppmuntra ditt fortsatta skrivande: du skriver kul & bra!

Be redaktionen lägga till en gilla-knapp under artiklarna så kanske fler ger lite respons som sporrar till att fortsätta skriva!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Cyklar tills solen går ner på Mallorca


Jag är på Mallorca och ni vet vad det handlar om. Värmen och lyckan över att vara tre steg från att sätta sig på en cykel i korta BIBS slår emot en som en vägg så fort man landat på ön. Jag håller fast vid tron att man får super-powers så fort man befinner sig hemifrån och fokuserar på cykel. Alltid nära till skratt, alltid nära till att cykla en eller två mil till. 

Foto: Andrea Schiliro´

Det är lite speciellt för mig den här gången, jag är här tillsammans med en grupp människor varav de flesta jag inte träffat tidigare. Folk från bland annat Österrike, England och Italien. Det visade sig att jag redan innan jag anlänt gjorde bort mig lite då jag knorrade över att cykla 15+ mil och 3000 D+ redan under min första dag på ön.

Foto: Andrea Schiliro´

En av killarna i gruppen var andra man på Trans Continental Race i somras. Han spenderade 16 timmar på cykeln varje dag under nio dagar. Och så gnäller jag över 7h inklusive ett par depå-stopp? 

Foto: Andrea Schiliro´

Vi bor i Peguera, på sydvästra delen av ön. Vi tog en smidig shuttle-buss upp till Port Polenca för att cykla över bergskedjan från norr till söder tillbaka hem igen. Rutten inleddes dock med att vi körde TOR till fyren Formentor – vilket är väl värt omvägen. Speciellt nu då de lagt om asfalten och det är glest med turistbussar och cyklister på vägarna. 

På vägen ner från propaganda-cyklng vid Formentor. Foto: Johan Björklund

Överhuvudtaget kan jag rekommendera en resa till Mallis tidigare under säsongen. Jag har varit här även i april, men den något lägre temperaturen (15 deg) och avsaknaden av stora klungor av cyklister passar mig utmärkt.

Up up and away! Foto: Johan Björklund

Efter turen till Formentor fortsatte vi till bergen via Lluc-backen. Jag ville väldigt gärna stanna på det café (vid klostret) som jag vet serverar bra mackor, men någon som var lite klokare i gruppen (och tänkte på att det kunde bli mörkt…) fick mig att hålla ut till Sollér. 

Väl på torget i Sollér smakade pizza, kaffe och cola som det godaste jag någonsin ätit. Foto: Andrea Schiliro´

Med nya krafter i kroppen och med ett hägrande mörker på intåg kändes det som jag fick nya krafter för att ta mig de 6 milen hem över Bunyola och Esporles. Det är bra att vara uppe i ottan och cykla MEN då missar man ofta de fantastiska vyer som kommer bara när solen är på väg ner. Hett tips alltså – ut och cykla i solnedgången! För bra bilder och snabba ben! 

Foto: Johan Björklund

Det händer något speciellt med en grupp cyklister som kört några timmar tillsammans och börjat lära känna varandra, både till sättet man cyklar på och hur man fungerar som personer. När milen började räknas ner på våra Garmin-datorer uppstod en tystnad och folk började ta tunga och långa förningar. Jag låg på rulle bakom och njöt. Njöt av att jag faktiskt inte tänkte på hur mycket klockan var eller att benen var matta vid det laget. Älskade livet och den gemenskap man snabbt kan få med ett gäng cyklister som man inte kände 8 h tidigare.

Foto: Johan Björklund

OK det var inte plätt-lätt att cykla 7 h utan att ta så många fika-stopp som jag kanske gjort om jag varit ensam. Under de sista milen hem var det mörkt och jag började bli rätt skraj för mötande bilar på de smala vägarna. Killarna var riktigt snälla mot mej och bäddade in mig bland skenet av deras lampor. Väl hemma runt klockan 19 var jag high on life! Och sjukt taggad på att äta buffé! (förlåt om det är mycket fokus på mat och dryck på bloggen, men sån är jag 😉

Foto: Johan Björklund

Jag nämnde Neil ovan, han som är en rando (och CX)-cyklist av rang. Men det är en bara en av de, numera vänner, och starka cyklister jag har sällskap av här på ön. Emil Holt är en bergaget men han håller alltid ett öga på att jag inte blivit ensam kvar i botten på någon klättring trots att han säkert kunde köra ifrån mej när som helst om han vilel. Johan Björklund försvinner titt som tätt och man undrar om han är trött? Nej aldrig, han har bara stannat för att fotografera (helst något vilt djur) på vägen. Och Wolf och Andrea från Österrike och Italien är också starka som hästar och är hela tiden på bra humör.

There is more to come! Nu ska jag… tro det eller ej – äta! Big day coming up 2morrow again!


Antal kommentarer: 1

Anna Pojen

Kan man prata för mycket om mat och dryck? Näää! 😉 Fina bilder!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*