Ljuset i tunneln
Okej, nu börjar det bli tyngre här. Precis lagom till att Vätternrundan la upp en artikel på Cykla.se om mig och cykling under graviditet. Då började jag känna ”nej men vänta, jag är fejk, jag är ju inte alls den där hurtiga personen som det står om i artikeln…”. Hade då en tuff dag och en kort promenad runt den (lilla) ort jag bor i var all motion som jag orkade med för dagen.
För nu (gravid vecka 34) kommer de tyngre dagarna oftare. Vilopauserna på soffan tar jag mer frekvent och när jag ska träna krävs en minutiös uppladdning. En god natts sömn, stadig frukost, ett mellanmål innan jag ger mig iväg (oftast ger jag mig iväg ner i källaren för att köra trainer en timme) och ständig tillgång till sportdryck under passet.
OBS – detta är inte lika ansträngande som det kanske låter. Jag har gott om tid för att hinna fika och blanda sportdryck nu när jag är hemmavid 90% av all vaken tid (jobbar hemma och träffar knappt något folk utöver sambon och katten. Inget drömläge men inte så illa ändå under dessa corona-tider).
Funderar mycket på hur gravida kvinnor förr i tiden hade det. När de knappast blev sjukskrivna pga ryggsmärtor utan var tvungna att mjölka korna varje dag. Samt skulle laga mat till sig själva och hela familjen och take-away inte var ett alternativ. Och innan Netflix, serier och antagligen även soffhäng fanns som valmöjligheter till kvällsaktivitet för när de helt enkelt inte orkade något annat. Vi som är gravida i nutid borde egentligen inte få lov att klaga ?!
Ett särskilt tack

Det där med att jag endast umgås med sambo och katt är en halv sanning. I artikeln på Cykla.se nämner jag att jag cyklar med ett gäng pensionärer nu för tiden. Dessa personer har egentligen fått för lite uppmärksamhet här på bloggen. Det är ju nämligen dem jag har cyklat mest tid med på sistone. Utan dem hade jag antagligen inte cyklat ute två gånger i veckan, 3–4 timmar varje gång, sedan september månad. Ingvar, Gunnar, Glenn, Göran, Rolle med flera. Tack så otroligt mycket för att ni bjuder in mig på era rundor!
Det ska även nämnas att det är ett krutgäng som jag cyklar med – de flesta har cyklat över 1000 mil i år och cyklar lätt ifrån mig i backarna. Trots att de är minst dubbelt så gamla som jag är! Verkligen imponerande, en kan bara hoppas om att vara i sådan form vid den egna pensionen.

Det går alltid att lita på att ovan nämnda herrar 1) inte bangar cykling ett par gånger i veckan, nästan oavsett väderlek 2) alltid stannar och fikar på sina rundor 3) att de alltid väntar in alla i gruppen, oavsett dagsform 4) bjuder på roande samtalsämnen och anekdoter. Dessa punkter har varit absolut nödvändiga för mig på sistone. Nog för att jag sällan saknar motivation till att cykla. Men jag har inte varit sugen på att ge mig ut i höstrusket under exakt varje dag. Har dock aldrig ångrat ett enda pass som jag kört – det har gett mig en extra boost både till kroppens energi och mitt humör.

På sistone har vi börjat ta med oss medhavt/corona-anpassat fika på våra turer. Det kan rekommenderas – en ryggsäck med termos och fikabröd väger inte mycket. Dessutom känner en sig plötsligt som mer av en äventyrare/friluftsmänniska än när en går in på ett café.
Känslan av en valross i slutspurt
Sista veckorna har jag mäktat med distansrundor på ca 3–4 timmar (bilden högst upp är tagen idag, på Torpa / Hofsnäs utanför Ulricehamn). Men jag tror att jag snart är inne på sista versen för detta nöje. Tänker inte cykla mer ute när dubbdäck krävs och det sliter mer märkbart på kroppen för var dag med längre turer. Hoppas dock på att kunna få min dagliga dos endorfiner med hjälp av trainern och Zwift in i det sista.

Om allt går som planerat ska jag vara gravid mindre än 50 dagar till! Plötsligt har jag börjat se ”ljuset i tunneln”. Att jag inte längre måste förlika mig med min gravida kropp så länge till. Min kropp, som mer och mer känns som en valross till formen för var dag som går. Den är svullen, vankar fram och föredrar horisontalläge.
Det kommer bli tyngre innan det blir bättre och förlossningen kan bli hur tuff som helst – det är jag fullt medveten om. Men ändå, snart får jag träffa bäbisen i magen! (Den lilla busen som håller mig vaken med kick-boxning dygnet runt). Det är nästan så att jag kan börja lägga vinflaskor på kylning (jag längtar efter kallt, vitt vin!) och gräva fram mina finare cykelkläder igen (de som skulle spricka i sömmarna om jag drog på mig dem nu). Och inte minst (det här vågar jag knappt skriva): kan det bli aktuellt att börja drömma om äventyr på cykeln nästa år! Stay tuned 🙂 .