Livets mäktigaste mållinje
Blogg

Livets mäktigaste mållinje


Det här inlägget har jag börjat skriva i mitt huvud många gånger. Men livet har kommit emellan ordagrant . Anledningen till detta heter Enar. Han är min älskade bäbis och kom till världen för exakt sex veckor sedan . Men vi tar det från början.

När Enar kom till världen

För lite mer än sex veckor sedan, 4 januari, började jag skriva ett inlägg där jag jämförde kommande förlossning med att cykla nästan i ett dygn. Det inlägget når aldrig dagens ljus. När jag satt vid datorn började värkarna dra igång. Att skriva blogg var fysiskt omöjligt. Jag kollade på Tour de France dokumentärer och Tour de Ski samtidigt som värkarna eskalerade (tyckte jag då).

3e januari – mitt sista träningspass (stavgång) som preggo

Morgonen den 5e trodde jag att bäbisen / Enar skulle komma ut när som helst. Men när vi kom in till BB kl 05.00 visade det sig att jag hade överskattat situationen/smärtan. Personalen förklarade snällt för mig att jag eventuellt skulle få gå med de värkarna i någon vecka till. Jag blev extremt besviken och fick åka hem igen. Som tur är dröjde det inte förrän tills samma kväll att förlossningen verkligen satte igång. Vi blev insläppta på BB, fick åkbandet på armen woop woop! Och jag fick hela tiden värdera om min uppfattning kring vart den  smärttröskeln egentligen går. Skrattar nu nästan åt mig själv som trodde måndagens värkar var en bäbis halvvägs ute – det var ”bara” så kallade förvärkar.

När han väl bestämde sig för att komma ut gick det snabbt (8 h efter dess att vi blev inskrivna på BB). Det var givetvis inte alls som jag tänkt mig. Jag hann inte ”chilla mellan värkarna som under intervaller” eller dricka den (väl uttänkta) sportdryck som planerat. Jag hann ingenting alls mer än att låta kroppen ta övertaget och bara hänga med.  Det gjorde ont som satan men det gick bra – mest tack vare min stöttande sambo <3 och personalen på BB (i Borås).  När Enar kom ut – den 6e januari klockan 4 – var allt glömt. Att jag inte ätit eller sovit på två dygn pga smärtan. För ut kom en frisk unge och det har varit mitt drömscenario under så lång tid.

Jag förstår att hormonerna spelar mig ett spratt – men jag tyckte det var fantastiskt att föda barn. Det var så mäktigt. Att bli helt uppslukad av vad kroppen håller på med och att uppleva den totala eufori som kom efteråt när bebisen väl var ute. Wow. Som att korsa den häftigaste mållinje någonsin.

Livet som mamma

Att plötsligt åka hem från BB efter ett dygn med en tredje person i bilen. En hjälplös liten person som nu är helt beroende av mig och min sambo. Att vara mamma och för första gången på 32 år måste sätta någon annan före sig själv. Det har varit mycket svårare för mig än att föda barn. Trots att jag tidigare slukat all info om amning, magont hos bäbis, sömnlöshet mm. Det är så mycket mer omvälvande än vad jag trodde tidigare.

Första veckorna kändes det som om att jag var ny på världens svåraste dygnet-runt arbete. Och som om att jag skulle spricka av all kärlek till min unge! Som för övrigt är en närhets-törstande krabat som vill vara nära-nära hela tiden. Han dissade den  fina vagn som jag köpt i tidigt skede (det verkar gå bättre med multisportsvagnen, peppar peppar).

Den här älskade ungen som nästan alltid är vid min sida numer.

Nu har vi börjat komma in i rutinerna. Dagarna består mest av ätande (både för bäbis och mamma. Jisses vad hungrig en blir av att amma), bebismys på soffan och promenader. Låter inte mycket för världen men jag känner mig busy. Däckar ofta på soffan vid 21 på kvällarna och går upp runt 8 på morgonen (inklusive X antal amningar av bäbis. Vissa nätter är mer intensiva än andra, men tycker ändå inte att sömnlösheten har slagit så hårt. Antar att jag har hormoner att tacka för även detta. Tidigare har jag mått mycket sämre av att vakna fem-sex gånger på en natt).

Träning efter förlossningen

Tre saker har jag varit extremt lyckligt lottad med (eller gud – jag är ju lyckligt lottad med allt!) : 1 – min förlossning var en dröm sett till att jag inte fick några skador, 2 – jag kunde träna till bara några dagar innan Enar kom, 3 –  vi har haft en riktigt vinter och världscupklass på skidspåren här i Ulricehamn. Därför kunde jag åka skidor en vecka efter förlossningen. OBS, lätt pass på 30 minuter. Skidåkningen har hela tiden känts som den optimala träningsformen (skate) för the comeback – med knapp belastning på bäckenbotten och cirkulation för hela kroppen.

Utöver det började jag med bäckenbotten och core-övningar så snabbt jag kunde. Förlusten av magmusklerna var en chock. Jag satt på trainern två veckor efter förlossningen. Sedan någon vecka kan jag ta med Enar ner i trainerrummet när han sover på dagarna. Det blir ett spännande inslag i träningen, en vet ju aldrig om passet blir 30 eller 90 minuter långt i förväg. 

Träning med världens bästa supporter / ”tidsinställda bomb”

Jag förstår att det kan låta som att jag har bråttom ”tillbaka till träningen”. Borde jag inte vara mer i baby-bubblan osv. Just nu handlar det inte om att komma tillbaka för min del. Jag kommer aldrig komma tillbaka. Jag kommer aldrig mer bli den person jag varit som stundtals levt efter mitt träningsschema. Det fattade jag så fort Enar tittade ut och det är en av de många bra saker som han redan tillfört mitt liv. Nej, jag struntar i om jag får mina timmar och minuter på tröskelwatt osv just nu, men jag måste röra på mig för att må bra. Och vara en bra och närvarande mamma de 23 / 24 timmar som jag umgås med mitt barn.

Det här kommer jag kunna raljera mycket om inom sinom tid!


Nytt nummer ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Vi har tagit ett långt snack med Sveriges argaste mekaniker
  • Bjuder på en prylspecial med en hel hög med nya prylar
  • Träffat Tim Krabbe, författaren till ”cyklisten”
  • Kollat in vad som kanske är världens bästa bambucykel

Ute nu!

Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Den ocensurerade Strava-statistiken 2020
Blogg

Den ocensurerade Strava-statistiken 2020


Senaste veckan har det varit på tapeten att visa upp sin statistik från 2020:års träning på sociala medier. Givetvis kan en inte gå miste om detta gyllene tillfälle att få skryta lite över sina egna siffror.

Jag har inte strösslat med min statistik tidigare år. Avvärjt det med det är inte antal cyklade mil som räknas, utan upplevelserna som kommer med dem. I år har jag ändrat mig. Dels för att det har varit tyngre för mig att samla mil i år, med en bulle i ugnen. I skrivandets stund, vecka 38, är mina fötter så pass svullna att det tar tid för mig att knäppa cykelskorna inför varje pass, till exempel.

Och dels för att jag har börjat fundera mer över hur en ska hinna träna som förälder framöver. Tittat med en mer blid blick på alla föräldrar där ute som ställer klockan tidigt, cyklar runt med barnvagn på släp, roddar barnvakt – för att få ihop sin träning. Och imponerats av den mängd arbete som i många fall ligger bakom folks startsträcka att ens hoppa upp på cykeln.

OBS detta gäller inte endast föräldrar! Utan alla som krigar mot vardagens bestyr, eller höga trösklar i allmänhet, för att få ihop sina kilometrar. Tänker extra på de cyklister som jobbat inom vården senaste året <3.

Därmed har min förståelse för strösslande med statistik ökat. Dessutom drog min kära vän och lagkamrat Hanna Näslund en rajd på Instagram förra veckan där hon lyfte att det är fint att lyfta sina bragder. Hurra! Detta har jag ordat om tidigare och det vänder sig främst till alla cyklande tjejer där ute. Män brukar ej ha samma problem med att visa upp sina siffror i tid och otid av någon anledning? Tex ringer min far alltid mig och rapporterar sin snittfart från varje avklarat pass. 

OBS all förståelse om en inte vill visa upp varenda kilometer en motionerar av olika anledningar! 

Här kommer min statistik, fresh out of Strava:


Nästan 700 tränade timmar över 320 dagar (ca 550 av dessa är på cykel): Jag är allra nöjd över att ha rört på mig nästan varje dag under år 2020. Detta för att : jag mådde illa större delen av maj – juli (gravidkrämpor). Varje gång jag tog mig ut och satte igång blodcirkulationen mådde jag så mycket bättre. Och varje avklarat pass under den här tiden hjälpte mig att klara av även nästa pass. Kontunitet is king! Skulle nästan vilja påstå att min envishet under dessa månader lagt grunden till att jag sitter här, i december månad, och ännu mår rätt bra som höggravid.

Det är inte oväntat att jag maxade mängden träning i april månad. Då hade jag ett enormt behov av att cykla ur mig all besvikelse över att Cape Epic ställts in månaden tidigare. Dessutom var det i slutet av april som jag plussade på en sticka. Sedan dess har träningsmängden stegvis minskat i takt med att bullen i ugnen växt till sig. 

Över 150 000 höjdmeter bestigna under 2020: tror det är all time high för min del. Med 15 kg extra i skrivandets stund. Det kan en väl ändå få skryta över?

Höjdmetrar har varit ett kärleksbarn of mine sen jag körde etapploppet Transalp 2018. Det var första gången som det gick upp för mig vilken energi de tar (ur ett par redan trötta ben…). Tycker höjdmeter är mer intressant än avlagda mil. Inte lika lätt att sitta på rulle uppförs :). 

 

2020 började jag äntligen lyfta en del skrot! Har väl snackat löst om detta en herrans massa år (även lyft en del också i och för sig), men inte förrän i år börjar det synas i statistiken. Tror att jag lyckats avvärja ryggsmärtor som gravid + delar av en stel höft med hjälp av detta.

 


Jag cyklade nya bansträckningen av Vätternrundan i april och det drog en massa kudos. Kommer aldrig sluta förvånas det stora intresset som finns kring Vätternrundan bland cyklister. Även när en inte ens rundar sjön med en nummerlapp på ryggen klickas det på like där hemma i stugorna.

 

Över 15 000 kudos under 2020. Här kommer det finaste med Strava in i bilden. Jag har haft Strava sen 2012. Har därmed samlat på mig en hel del följare och Strava-polare under åren. Vi har troligtvis snackat skit i en klunga under de senaste åtta åren, börjat följa varandra på Strava och inte slutat trots att vi typ glömt varandras namn. Men vi har ännu koll på varandra genom cyklingen och skickar ännu virtuella hejarop till varandra. Det är ju för fint.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Önskelista inför 2021
Blogg

Önskelista inför 2021


Snart är år 2020 slut, finns det någon som inte gläder sig åt det? Jag besparar er allt gnäll som vore fullt rimligt att radda upp å 2020 års vägnar , egentligen. Väljer att blicka framåt med en önskelista inför 2021 som såväl mina närmast sörjande och andra cyklister kanske kan finna inspiration i. 

Går i väntans tider här, har en fullbakad bäbis i magen (vecka 38!) som skulle kunna titta ut nu + – fyra veckor. Tror dock inte att bäbisen blir en julklapp utan snarare en nyårskaramell. Jag måste säga att jag är rätt duktig på att planera inför händelser som jag vet mycket om innan. Typiskt exempel ett cykellopp : då vet jag vet vart och när det startar, ungefär hur många timmar det kommer ta och hur ont de kan tänkas göra.

Träning pågår ännu (sent vecka 37).

Inför stundande förlossning vet jag att startskottet kan gå någon gång under kommande fyra veckor (stor risk att det sker mitt i natten. Tänk att bli väckt mitt i natten med en nummerlapp på ryggen och inse att startsignalen redan har gått ?!). Jag har ingen aning om hur lång tid det kommer ta eller hur ont (antagligen extremt ont…) det kommer göra. Planeringsfreaket i mig ballar ur av all denna ovisshet! Jobbar i alla fall mycket mentalt med att se mållinjen (bäbis) framför mig.

Här kommer en önskelista inför 2021 med blandad kompott för en blivande förälder, förälder och cyklist.

  • Leverans av frisk bäbis i början av året. Say no more. Detta funderar jag på större delen av min vakna tid (ja, jag har också packat förlossningsväskan, monterat bilbarnstol, byggt ihop spjälsäng). Mitt BF är tidigt i januari. From nyårsafton tänkte jag börja laborera med diverse sätta-igång-drinkar. Men försöker också förbereda mig mentalt på att gå över tiden.
  • Cykelkärra: jag har köpt mängder med prylar till bäbis (om jag får skryta lite: har inte köpt nästan något nytt. Utan ca 90% begagnat). Dock hållit inne på köpet av denna viktiga pryl: cykelvagn som möjliggör träning med barn. Detta pga känns som jinxande att börja planera för distansrundor med bäbis på släp redan. Går allt bra på BB finns dock risken att en sådan kärra beställs hem snabbt efter bäbis ankomst.
  • Ny cykel som kommer i tid: jag sålde alla mina cyklar i höstas pga insåg att inget behov fanns för en höggravid kvinna med fina cyklar i garaget. Det tog inte lång tid förrän ersättare till mina trotjänare beställts dock. Nu hoppas jag att dessa kommer i tid, eftersom jag har hört att det kan bli förseningar av cyklar under nästa år? Pga komponenter som inte kunnat produceras och skickas i den takt som det ökade cykelsuget utvecklat sig? 
  • På tal om cykel – såklart min unge ska ha en Specialized Carbon Hotwalk. Den första barncykeln som tillverkas helt i kolfiber och som väger in på dryga på 2 kg. Med en wattmätare vore denna cykel komplett! OBS – ironi. Försöker ställa mig in på att min blivande unge inte kommer vara förtjust i cykelsporten pga kommer i tidig ålder tröttna på att höra om hur mamma och pappa möttes på en cykeltävling osv.
  • Nummerlappar: det känns som att vi är många som är villiga att betala ett högt pris för att få nåla en nummerlapp på ryggen nästa år. Ge mig bara lite startfållepirr, snälla! Jag vet att det jobbas febrilt ute bland cykelklubbarna för att lyckas med detta, då jag kör för Långloppscupen / Sweden Mountainbikes lag samt sitter i kommittén för Västgötacupen. Datum för race finns spikade – fingers crossed för att världens situation förbättras så att dessa kan gå av stapeln.

 

  • Nya cykelskor:  använder sedan några år tillbaka helst cykelskor från Shimano.  Nästa år lanserar Shimano landsvägsmodellen S-phyre i damspecifik modell. Dessa heter RC902 och kommer precis lagom till att mina gamla landsvägsskor behöver pensioneras.
    Gruppcykling 2.0 med Skoda Cycling Team 2018. Foto: Valentin Baat.

     

  •  Mera gruppcykling! Jisses vad svältfödd jag är på att få cykla i grupp – snacka strunt med alla i en klunga och även att ha ett snabbt hjul att ligga på. Jag har cyklat majoriteten av alla mina pass ensam sedan i somras, ute eller på Zwift då. Har på det senaste längtat efter just träningen inför Vätternrundan. Hoppas det kan bli något av just detta och genomförande av något av Vätterns lopp nästa år. Här skrev jag allt om min kärlek till Vätternrundan för något år sedan.


Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Vänlig hälsning till alla proffskommentatorer
Blogg

Vänlig hälsning till alla proffskommentatorer


Vad vore väl ändå ett långpass ute i december? Till ljudet av dubbdäck som knastrar, solen som gnistrar i snön och med den extrema nöjdhet som kommer efter avslutat pass på några timmar. För egen del är de enda utsikterna jag ser från cykeln nu en iPad med Zwift och en mage så stor att jag knappt kan se mina cykelskor längre. Jag är gravid i vecka 36 och har lagt utecykling på hyllan tills bäbis efterlängtade ankomst i januari. 

Bilden ovan är således inte aktuell utan tagen förra vintern av Henrik Öijer.

Nuläges-rapport vecka 36

Vecka 30–34 började jag trappa ner på träningen. Från kanske 10 till 7-8 timmar i veckan. De senaste två veckorna har jag skruvat ner på både mängd och intensitet rejält. Nu cyklar jag 5-6 h i veckan. Det handlar just nu mest om ett underhåll av kroppen. Lägga till träningen på ett sätt i vardagen så att jag mår bättre. För jag mår fortsatt bättre av att träna än att inte göra det – sömn, ömmande rygg, generell stelhet, svullenhet, humör – samtliga faktorer blir bättre av att jag rör på mig.

Vecka 36
Dagens kula – vecka 36. Kan ju även kallas julkula i dessa tider. Eller tempokula kanske ?!

En veckas träning försöker jag lägga upp såhär:

  • Främst fokus på att jag rör på mig minst en timme varje dag. Det kan innebära både promenad i makligt tempo eller…
  • Att jag får upp pulsen och kör någon form av intervall, detta försöker jag göra två gånger i veckan. Blir fortsatt en hel del sweet-spot intervaller.
  • Två gånger i veckan styrketränar jag. Fokus på baksidan av kroppen, säte och rygg. Detta går utmärkt att göra produktivt hemma (pga rådande restriktioner) med en kettlebell, några gummiband och en bosuboll.
  • I mån av energi försöker jag köra distanspass. Har blivit group-workouts på Zwift de senaste veckorna. Kör sällan längre än 2–2,5 h.

Vänlig hälsning till alla proffskommentatorer

Något jag funderat över de senaste veckorna är att många ”proffskommentatorer” har hört av sig till mig med synpunkter på min träning. I de flesta fall uppskattar jag detta, jag tar gärna emot konstruktiv kritik och tips och råd. Men i vissa fall har folk, innan de kontaktar mig, bestämt sig för att jag tränar för mycket för att vara gravid. Jag förstår att det kan se ut så för någon som enbart dyker ner i mitt Strava-feed och inte ser helheten.

Det handlar hela tiden om prioriteringar för vilken tid och energi som finns till träning. Oavsett om en är elitdrottare, motionär eller gravid. Jag prioriterar – ”krattar manegen” – för att kunna träna högt. Det har jag lärt mig under de senaste åren (när jag tävlat mycket). Nu måste jag dessutom vara extra varsam eftersom jag även har bäbisen i magen <3 att räkna in i ekvationen. Jag gör många aktiva val dagligen för att jag ska kunna skrapa ihop mina timmar med träning varje vecka. Till exempel:

  • Jag sover många timmar varje natt.
  • Jag äter mycket, har hittills gått upp ca 15 kg. Äter hellre lite extra för att säkerställa att jag orkar träna än att ligga i underkant. Speciellt innan och under träningspass.
  • När jag körde längre pass utomhus stannade jag alltid och pausade/fikade halvvägs in i passet. Har inte kört mer än tre timmar i rad på hur lång tid som helst.
  • Jag har tagit kontakt med en sjukgymnast. Fått individuella övningar för att kroppen ska hålla ihop efter nya förutsättningar (delade magmuskler, ökad belastning på ryggen). Detta hjälper mig mycket då jag har haft en del problem med övre delen av ryggen. 
  • Jag träffar en barnmorska varannan vecka som mäter och väger både mig och krabaten i min mage. Krabaten, liksom jag, ligger också i överkant på tillväxtkurvan.
  • Jag jobbar hemifrån och lämnar hemmet extremt sällan (pga rådande omständigheter). Stor kontrast mot tidigare, då jag alltid cykelpendlat till jobbet. Har mycket tid över till återhämtning efter träningen.
Perfekt att vara gravid och få ”’äta för två” i juletider. Här poserar jag med en mjuk pepparkaka (favorit).

Jag tror att en alltid ska försöka ha det i åtanke när en scrollar Strava eller Instagram. Det är en väldigt liten del av folks vardag som en ser, dessutom bakom ett filer på sociala medier. De som tränar många timmar eller trycker höga watt har antagligen gjort flera aktiva val för att hinna/kunna göra detta. Kanske kollar de mindre på serier, väljer att inte jobba över, skippar sovmorgonen på helgen ? Ingenting som är värt att ha kommer gratis osv. 

Avslutningsvis lite gnäll

Jisses vad jag saknar att träna inför Abloc Winter Challenge (OBS, vet ej om det blir av i år pga rådande omständigheter? Hoppas det blir av. För alla anmälda. Det är bensin för motivationen om vintern). Har tränat inför detta under de senaste tre vintrarna och jag älskar det verkligen. Med allt som hör därtill – samla distansmil på dubbdäck, frysa om fingrarna, komma hem och känna sig som queen of everything efter 4–5 h loggade på klockan.

I år sitter jag som en ledsen och bitter hund i dörren när min sambo ger sig ut på helgernas distanspass. ”Nej jag vill inte veta vart ni ska stanna och fika”, ”Va snittade ni över 28 km/h i fyra timmar?! Ni måste kört för hårt”.

OBS jag unnar honom detta. Vi båda är väl medvetna om att det kan bli svårt att cykla långpass innan ungen som kommer i januari fyllt 18 ?! Nej, skojar bara – planerar såklart för fullt för att cykla med barn i vagn nästa år. Peppar, peppar :). 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Ljuset i tunneln
Blogg

Ljuset i tunneln


Okej, nu börjar det bli tyngre här. Precis lagom till att Vätternrundan la upp en artikel på Cykla.se om mig och cykling under graviditet. Då började jag känna ”nej men vänta, jag är fejk, jag är ju inte alls den där hurtiga personen som det står om i artikeln…”. Hade då en tuff dag och en kort promenad runt den (lilla) ort jag bor i var all motion som jag orkade med för dagen.

För nu (gravid vecka 34) kommer de tyngre dagarna oftare. Vilopauserna på soffan tar jag mer frekvent och när jag ska träna krävs en minutiös uppladdning. En god natts sömn, stadig frukost, ett mellanmål innan jag ger mig iväg (oftast ger jag mig iväg ner i källaren för att köra trainer en timme) och ständig tillgång till sportdryck under passet.

OBS – detta är inte lika ansträngande som det kanske låter. Jag har gott om tid för att hinna fika och blanda sportdryck nu när jag är hemmavid 90% av all vaken tid (jobbar hemma och träffar knappt något folk utöver sambon och katten. Inget drömläge men inte så illa ändå under dessa corona-tider).

Funderar mycket på hur gravida kvinnor förr i tiden hade det. När de knappast blev sjukskrivna pga ryggsmärtor utan var tvungna att mjölka korna varje dag. Samt skulle laga mat till sig själva och hela familjen och take-away inte var ett alternativ. Och innan Netflix, serier och antagligen även soffhäng fanns som valmöjligheter till kvällsaktivitet för när de helt enkelt inte orkade något annat. Vi som är gravida i nutid borde egentligen inte få lov att klaga ?!

Ett särskilt tack

Äventyr med pensionärerna och ”vilda” djur.

Det där med att jag endast umgås med sambo och katt är en halv sanning. I artikeln på Cykla.se nämner jag att jag cyklar med ett gäng pensionärer nu för tiden. Dessa personer har egentligen fått för lite uppmärksamhet här på bloggen. Det är ju nämligen dem jag har cyklat mest tid med på sistone. Utan dem hade jag antagligen inte cyklat ute två gånger i veckan, 3–4 timmar varje gång, sedan september månad. Ingvar, Gunnar, Glenn, Göran, Rolle med flera. Tack så otroligt mycket för att ni bjuder in mig på era rundor!

Det ska även nämnas att det är ett krutgäng som jag cyklar med – de flesta har cyklat över 1000 mil i år och cyklar lätt ifrån mig i backarna. Trots att de är minst dubbelt så gamla som jag är! Verkligen imponerande, en kan bara hoppas om att vara i sådan form vid den egna pensionen.

Glenn och Ingvar

Det går alltid att lita på att ovan nämnda herrar 1) inte bangar cykling ett par gånger i veckan, nästan oavsett väderlek 2) alltid stannar och fikar på sina rundor 3) att de alltid väntar in alla i gruppen, oavsett dagsform 4) bjuder på roande samtalsämnen och anekdoter. Dessa punkter har varit absolut nödvändiga för mig på sistone. Nog för att jag sällan saknar motivation till att cykla. Men jag har inte varit sugen på att ge mig ut i höstrusket under exakt varje dag. Har dock aldrig ångrat ett enda pass som jag kört – det har gett mig en extra boost både till kroppens energi och mitt humör.

Njutbart med eget packat fika i en kohage.

På sistone har vi börjat ta med oss medhavt/corona-anpassat fika på våra turer. Det kan rekommenderas – en ryggsäck med termos och fikabröd väger inte mycket. Dessutom känner en sig plötsligt som mer av en äventyrare/friluftsmänniska än när en går in på ett café.

Känslan av en valross i slutspurt

Sista veckorna har jag mäktat med distansrundor på ca 3–4 timmar (bilden högst upp är tagen idag, på Torpa / Hofsnäs utanför Ulricehamn). Men jag tror att jag snart är inne på sista versen för detta nöje. Tänker inte cykla mer ute när dubbdäck krävs och det sliter mer märkbart på kroppen för var dag med längre turer. Hoppas dock på att kunna få min dagliga dos endorfiner med hjälp av trainern och Zwift in i det sista.

Känner mig som en valross just nu

Om allt går som planerat ska jag vara gravid mindre än 50 dagar till! Plötsligt har jag börjat se ”ljuset i tunneln”. Att jag inte längre måste förlika mig med min gravida kropp så länge till. Min kropp, som mer och mer känns som en valross till formen för var dag som går. Den är svullen, vankar fram och föredrar horisontalläge.

Det kommer bli tyngre innan det blir bättre och förlossningen kan bli hur tuff som helst – det är jag fullt medveten om. Men ändå, snart får jag träffa bäbisen i magen! (Den lilla busen som håller mig vaken med kick-boxning dygnet runt). Det är nästan så att jag kan börja lägga vinflaskor på kylning (jag längtar efter kallt, vitt vin!) och gräva fram mina finare cykelkläder igen (de som skulle spricka i sömmarna om jag drog på mig dem nu). Och inte minst (det här vågar jag knappt skriva): kan det bli aktuellt att börja drömma om äventyr på cykeln nästa år! Stay tuned 🙂 .



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

När den enda siffran som pekar uppåt är vikten
Blogg

När den enda siffran som pekar uppåt är vikten


November månad och den heliga uppstartstiden för cyklister är här.  Rapporter om max-20:or duggar tätt i mitt flöde. Det är nu alla vänder blad och siktar mot sin bästa säsong någonsin. Bilder av hur rekordtider runt Vättern slås, pallplatser tas och hur polare cyklas ifrån är frekventa målbilder i många cyklisters huvuden.

Jag älskar också grundträning. Det beror på att jag 1 – är en opportunist, expert på att måla upp storartade drömmar om framtiden i skallen på trainern under vinter, 2 – älskar att cykla många timmar, vilket ofta är en fördel under grundträningen.

Rimlig målbild – att cykla barbent med starka ben på Gotland om sommaren. Foto från i somras när jag cyklar med Tove Langseth.

I år är speciellt för mig då jag typ legat i grundträning sen i april månad (när jag blev gravid). Ett drömläge för den gnetare jag är, egentligen. Sedan dess har dock alla mina prestationsbaserade siffror sjunkit, av helt naturliga anledningar (bullen i ugnen som slukar energi).

Den enda siffran som har utvecklats uppåt är min vikt. Har i skrivandes stund gått upp 11 kg och med cirka nio veckor kvar att vara gravid finns nog en chans att jag går upp minst 15 kg totalt. Samtidigt har mitt FTP sjunkit, har inte mätt med exakt hur mycket. Men det krävs väl ingen högskoleutbildning för att räkna ut att mina watt/kilo inte direkt skrämmer någon på Zwift  (på Zwift är ett högt FTP/ watt/kilo det heligaste som finns). 

Det tog någon månad i början av graviditeten att acceptera att kroppen förändrades och att jag således blev svagare. En är så van vid att under en säsong ständigt utvecklas och bli snabbare och starkare. I år är det precis tvärtom. Jag blir sakta men säker i sämre form och detta kräver viss kalibrering av en prestationsinriktad hjärna. All förändring kräver sin tid att vänja sig vid, tror jag. Jag hade ett par break-downs, till exempel en gång då jag kom sist på en träningstävling i MTB i maj. Och det var väl inte jätteroligt att dra på sig jerseys i storlek XS i somras (tacka vet jag höstcyklingens mer rymliga cykelkläder jag använder nu).

Formkoll vecka 32 !

Har sakta men säkert fått vrida av motstånd och sänka mitt FTP i alla träningsappar – Zwift till exempel. Vissa dagar räcker inte ens det, då måste jag sänka motståndet under passet också. Tvärtemot vad jag trott har detta inte varit så fruktansvärt jobbigt för den där prestationsinriktade delen av mig på senare tid. Har kunnat notera att ”okej, det här klarar kroppen av idag” och sedan varit glad att jag kunnat trampa på en timme, om det varit min ursprungsplan.

Det låter fruktansvärt präktigt att vara en tacksam person på en trainer! Förlåt. Men jag tror att det handlar om att kontrasten till att cykla, mot att ligga på soffan, ha ont i ryggen och scrolla i olika gravid-grupper på Facebook är stor. Det sistnämnda gör jag redan i för stor utsträckning (om någon trodde att olika cyklist-forum och FB-grupper är nördiga är det inget mot gravid-grupper).

Att få cykla en timme och tänka på annat än att en är gravid är en lättnad. Då blir det inte så svårt att göra det bästa av situationen (missförstå mig rätt nu, jag längtar ihjäl mig efter att ungen ska komma ut. Men jag tänker redan på den ca 90% av all vaken tid. En paus är alltid välkommen).

I brist på progressionens   sötma har jag försökt fokusera på annat än watten på trainern på sistone. Sådant som jag många gånger förr tänkt att ”i höst ska jag verkligen lägga tid på…” – men så har det inte blivit av. Ofta för att jag cyklat massa distans istället… men i år har jag helt enkelt inga bortförklaringar. Här kommer några tips.

  • Prova ett nytt träningsupplägg: jag har precis börjat köra trainer via programmet TrainerRoad istället för med Zwift. TrainerRoad direktstyr också trainern (om den är smart) och kan även lägga upp träningsprogram baserat på olika prestationsmål – allt från långlopp till GP-lopp och GranFondos finns på menyn. Det är bara att välja ett datum som en vill vara i form så sköter programmet resten (nästan).Deras grundträningsfilosofi baseras mycket på Sweet spot-träning. Det är något jag aldrig provat innan, då jag kört mest polariserade intervaller (dvs antingen på tröskel eller högre alt lugn distans). Men just nu passar det min kropp bra. Att köra på sweet spot innebär ca 90% av sitt FTP och det känns precis lagom som tak för mig just nu. Programmet kan se trist ut (bild nedan), men det är mer underhållande än vad en kan tro.OBS – jag har inget samarbete med Trainer Road! Men kan även tipsa om deras podcast, deras blogg och forum. Finns mycket träningsfakta/nörderi att ta del av hos dem. Zwift i all ära, men det känns mer som vilda västern när TR är evidensbaserat.

 

  • Träna på att höja kadensen: bra för den som gillar lägre kadensa av naturen (det gäller undertecknad) – att försöka jobba på att bli trampeffektivare på högre kadenser. Lägger in intervaller med kadens 95+ på de flesta av mina pass. Utmanande för motriken! Tips på pass: 7*6 min med 1 min vila @ 85–90% av FTP, varannan minut under intervallerna högre rpm, resterande minuter ”naturlig kadens”.

 

  • Köra styrkeintervaller/låg kadensare: klassiska grundträningsintervaller, dvs att köra lite längre intervaller på lägre kadens (55–70 rpm, bra att börja göra detta i det lägre spannet om en är ovan). Har själv upplevt bra ”bang for the bucks” av dessa intervaller, då det är enkelt att få in mycket tid nära tröskelwatt + att det är bra för rundtrampet och rekryteringen av muskelfibrer. Tips på pass: 4*8 min med 2 min vila @90 % FTP, 60 RPM.

 

  • Accelerera i kadens: jobbigare än vad det låter! Men prova själv att köra: 2*20 min @ 85-90 % FTP, håll 70 i kadens som grund, öka sedan till 90 RPM och ca 105% av FTP varannan minut i 30 sekunder. Vila 5 min mellan seten. Känns plätt-lätt till en början, men efter några kadensökningar är det svårt att komma ner till lägre kadens och även behålla kadensen.

 

  • Styrketräna: äntligen styrketränar jag två gånger i veckan. Det har jag ”drömt” om i flera år som cyklist. Såväl gravida som cyklister är ofta svaga på baksidan av kroppen. Jag har tagit hjälp av en sjukgymnast som pin-pointat mina svaga delar (så värt varje krona). Nu jobbar jag en hel del med övningar som kräftgång, musslan och draken. Googla dem – de funkar även utanför ett gym såhär i Corona-tider!


Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*