Blogg

Legenden om Svartebacken


Min cykelkarriär började år 2004 när jag och min bror skulle köpa nya cyklar att använda till skolan. Pappa, som tidigare haft ett litet intresse för mountainbike, tog oss till cykelbutiken Öster Cykel i Jönköping där legenden Arne visade oss ”riktiga cyklar”. Vi lämnade inte butiken med några cyklar den gången, men väl med dåvarande Kadens Tour de France-guide – och när vi några dagar senare fick våra blysänken från Sportex började vi skriva ut kartor på Eniro och göra egna etapper. Dessa etapper kom snart att kompletteras med GP-lopp inne på skolgårdar och förskolor där vi kunde cykla skyddade från trafiken.

Det bör här nämnas att min tre år äldre storebror gick tidigt in i puberteten och bar skor med storlek 45 redan i årskurs fem. Jag var däremot en liten och nästintill undernärd liten krabat. På grund av de ojämna förutsättningarna kunde min storebror cykla ifrån mig gång efter gång, undantaget var den gången då hans bromskloss lossnade, bara för att fastna mellan hjulet och bromsen. Glädjen och stoltheten över den segern var, vad jag kan minnas, minst lika stor som när jag åtta år senare blev svensk juniormästare på kortbana.

I maj 2005 bevittnade jag och min nyligen cykelfrälsta bror den mäktiga duellen om sekunderna mellan Gilberto Simoni och Paolo Savoldelli uppför Colle delle Finestre, under en av de sista etapperna på Giro d’ Italia 2005. Några dagar senare kom Daniel hem från en cykeltur och berättade att han minsann hittat en Colle delle Finestre – en stigning med grusväg – utanför Habo. Jag bestämde mig givetvis för att också hitta denna backe.

Senare samma år, en vacker sommardag, var jag ute och cyklade i Fiskebäcksbacken söder om Habo. Därifrån finns en väg som går mot Habo kyrka och hastigt som lustigt fick jag för mig att jag skulle leta upp den där grusbacken som var som Colle delle Finestre – åtminstone enligt min brors egna utsago. Jag var då tio år – skulle fylla elva i december – och hade redan varit hemifrån i drygt en timme, men beslutet föll ändå på att försöka leta upp den där backen som skulle vara belägen någonstans väster om Habo kyrka. Problemet var att jag inte visste exakt var och väster om Habo kyrka finns en hel del att utforska.

När jag väl kom till Habo kyrka fortsatte jag västerut (mot V Bäckebo). Under min färd västerut vek jag av på flertalet små grusvägar i skogen utan att hitta Colle delle Finestre. Efter tre-fyra kilometer delade sig vägen och jag kom här att cykla norrut mot Slättäng. Återigen valde jag fel väg och hittade inte backen, så jag vände och trampade hemåt i melankoliskt maner. Om jag hade fortsatt rakt fram i den där korsningen, istället för att köra norrut mot Slättäng, hade jag kommit till Svartebacken – som var vår Colle delle Finestre – men det skulle jag inte komma till uppsikt med förrän långt senare. När jag kom hem hade jag nämligen varit borta i fem timmar och mamma var förtvivlad av oro. Antagligen hade hon övervägt att ringa polisen x antal gånger men jag brydde mig inte så mycket. Jag var mest förbannad för att jag inte hittade Colle delle Finestre. Dessutom förstod jag att jag inte skulle få cykla så långt hemifrån på ett bra tag.

Jag var alltså tio år gammal och hade varit borta i fem timmar, en 25-gradig sommardag, helt utan vatten och mat. Dessutom helt utan möjligheter att bli kontaktad då mobiltelefon enbart var något som mina föräldrar hade vi det här laget. Min mamma hade därmed inte vetat var jag var, hon hade inte kunnat kontakta mig och visste inte heller om jag skulle hitta hem ifall jag cyklat vilse. Således hade hon bara två alternativ av kontrastartad karaktär – att sitta och vänta eller ringa polisen.

En inte fullt lika vacker vinterdag fyra-fem år senare, bestämde jag mig för att springa ett halvmaraton i OK Gränsen. Med två kilometer kvar kom pappa på en cykel och gapade om att han tänkte ringa polisen. Att jag sprungit distansen av ett Göteborgs-varv gav han inte mycket för. Vad jag vill minnas finns det många fler berättelser av samma slag under min egen uppväxt och jag kommer ihåg en hel drös med föräldrar som knackat på vår dörr i sökandet efter ungar på vift.

Föräldrar är idag oroliga för sina barn och undrar om de överhuvudtaget vågar släppa dem ur sitt beskydd. Många av dem säger att de känner sig oroliga, men till deras tröst kan jag åtminstone berätta att de flesta föräldrar av någorlunda kärleksfull karaktär emellertid alltid varit oroliga för sina barn. Ur en del avseenden bör föräldrar idag t.o.m. kunna oroa sig mindre. Med hjälp av mobiltelefoner kan föräldrar idag nå sina barn dygnet runt och nästintill överallt. Mobiltelefonerna ger också barnen tillgång till kartor, kameror och mycket annat. Barn idag är antagligen lika säkra – eller osäkra – som de alltid har varit.

Om jag hade haft en mobiltelefon när jag var ute och letade efter Colle delle Finestre skulle jag antingen a) hittat backen med hjälp av Google Maps eller b) cyklat hem redan i Fiskebäck eftersom mamma ringde och var orolig. Då hade kanske de båda alternativa sluten varit att föredra, men idag kan jag vara djupt tacksam att denna historia slutade som den gjorde. Att hitta Colle delle Finestre hade antagligen resulterat i antiklimax den dagen. Svartebacken var nämligen inte Colle delle Finestre. Jag hade vare sig hittat Gilberto Simoni eller Paolo Savoldelli i Svartebacken den dagen. I Svartebacken fanns inga episka berättelser och legender att ta del av – åtminstone inte den dagen.

Drygt tio år senare har nämligen Svartebacken blivit en mytomspunnen plats bland Jönköpings cyklister, en plats med egna historier likt Colle delle Finestre. En gång tappade den gode Ahlander sina glasögon i Svartebacken på en höstrunda när det regnade, var två grader varmt och allihop höll på att frysa till döds. Vintern 2014 hade jag fått slita med mitt åbäke till tung vintercykel bakom den brutale Liliegren som körde på en Cannondale SuperX med Zipp 303 och Dugast-tuber. En vacker vårdag tog jag pappas cykelcross, som var betydligt lättare än min vintercykel, för att äntligen få min välförtjänta hämnd. När vi väl kom till Svartebacken, denna gång från Mullsjö-hållet, genomförde jag mitt bakhåll genom att köra som besatt uppför. Den brutale Liliegren satt givetvis kvar på hjul men i nerförsbacken – alltså den stigningen som en gång referats till som Habos Colle delle Finestre – lyckades jag slutligen bli av med honom. Återigen hemsöktes min kropp av den där sköna känslan som jag känt när lyckades besegra min bror, tack vare en bromskloss, och när jag vann kortbane-SM.

Givetvis finns det fler historier som tillsammans skapat vad som idag är den legendariska Svartebacken – men faktum är att den legendariska statusen framförallt skapades av en historia där backen överhuvudtaget inte hittades. Svartebacken hade antagligen varit en ganska intetsägande liten ås ute skogen om det inte varit för ett brödrapar med helt oproportionerlig världsuppfattning, den dåtida avsaknaden av mobiltelefoner och det faktum att föräldrar ibland är oroliga över sina barn. 


Nytt nummer ute i butik nu!

I detta nummer har vi:

  • Snackat med Justin Williams och Ebbe Silva
  • Tipsar om hur du överlever hösten
  • Tar en djupare tips på hur mensen påverkar din träning
  • Hetsar om vikten av kolhydrater

Ute nu!

Bli prenumerant
Antal kommentarer: 2

Mattias Lejon

Tackar! Läsvärt som vanligt. Får mig att tänk på min egen barndom som en annan gammal gubbe (dreglade över cyklar på Öster cykel 1992 och irrade runt i en annan del av Småland ensam precis som du fast ca 14 år tidigare).


Michael Åhman

Skön story. Du skriver alltid bra, annorlunda, men alltid fängslande.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Att ligga hemma på sofflocket när du egentligen vet att du borde träna för din egen goda hälsas skull.


Det finns en del saker här i världen som man förbiser i brist på bättre vetande tills den dagen då det händer något som får en att öppna ögonen, och efter en tids reflekterande ter sig världen helt annorlunda. När något sådant händer mig blir jag tyst och försjunken i tankar, på vägen hem från universitetet går jag rakt ut i gatan för att sedan vrida och vända på samma tanke under ett distanspass på cykeln. Det är först idag när jag ser tillbaka på min uppväxt som jag kan se en del saker – saker som jag tidigare nonchalerat i tron om allt var i sin ordning. Det är först efter en massiv rapportering i media om sexuella ofredanden av kvinnor – utförda av män – som jag minns en del killars beteende i mitt förflutna och med skam måste konstatera att det inte var så oskyldigt. När snärtande med nyckelband och slag på rumpor avvisades som oförargliga pojkstreck, gjorde vi inget annat än reproducerade och upprätthöll den hierarki mellan könen som gett männen oberättigade fördelar. Även de som mig – som varken utförde dåden eller reagerade på dem – bidrog till detta genom vårt tysta medgivande.

Sju år senare är scenariot inte annorlunda en vanlig utekväll på krogen. Visst finns det män som dansar för att det är roligt men det går knappast en kväll utan åsynen av de påflugna, de närgångna, de klängande och de tafsande. Dessa män är som en illaluktande sjukdom, ingen vill drabbas av dem, men ingen vill heller ta i dem ens med tång och därför ignoreras allt för ofta detta vedervärdiga beteende. Återigen bidrar det tysta medgivandet till upprätthållandet av hierarkin mellan könen.

En av de händelser som plötsligt blåst liv i en debatt som pågått sedan allt för länge är de sexuella ofredanden som skedde på festivalen We are Sthlm. Få utav brotten resulterade i anmälningar, inga av dem i åtal och i den officiella rapporten från polisen nämndes ingenting om saken. I den främlingsfientliga diskurs som lamslår vårt land drog en del snabbt slutsatsen att gärningsmännens identitet var anledningen bakom polisens ”mörkläggning”. Av någon anledning verkar de flesta vilja undvika den största frågan, närmare bestämt varför polisen överhuvudtaget inte nämnde de sexuella ofredandena. Kanske ses det än idag mellan fingrarna när kommer till sexuellt våld, ofredande och trakasserier mot kvinnor inom polis- och rättsväsendet eftersom dessa samhälleliga institutioner fortfarande är manligt dominerade? Tänk om det var så att offrens kön i förhållande till makten – och inte gärningsmännens etnicitet – spelade den avgörande rollen för polisens beslut att inte rapportera om händelserna. Något sådant skulle indikera på att vi ännu står flera mil från den jämställdhet som kvinnor förtjänar.

Att denna förklaring faktiskt har förankring i verkligheten finns det en del indikationer på. Det har i Lunds studentliv under hösten förts en debatt kring de säkerhetsvakter som arbetar på klubbarna. Flertalet händelser pekade på att dessa – alltid manliga – vakter ofta ignorerade killar som uppförde sig odräglig emot tjejer. Varför dessa vakter och poliser överhuvudtaget finns på denna sorts tillställningar om de inte vill förhindra sexuella ofredanden är för mig en gåta.

Vad behövs för att män och kvinnor en dag ska kunna besöka allmänna tillställningar på samma villkor? Hade jag haft det självklara svaret skulle jag knappast suttit och skrivit på en cykelblogg, men för mig är det ganska självklart att det behövs a) utbildning och b) manliga förebilder för männen. Vänligen notera att ingen av åtgärderna förutsätter att kvinnor förändrar sig. Vad jag minns från min skolgång pratades det inte mycket om saker som t.ex. samtycke – sexualundervisningen var istället koncentrerad på det rent biologiska och en del av naturkunskapen. Inom utbildningsväsendet skulle därför stora åtgärder kunna utföras, men de skulle knappast vara tillräckliga. Därför behövs även manliga förebilder. Återigen ser jag tillbaka på min egen uppväxt och minns min pappa och min tre år äldre bror – det var aldrig någon av dem som var påflugen, närgången, klängande eller tafsande i närheten av kvinnor och således såg jag inte heller någon anledning att vara det. Dessvärre har inte alla dessa nära och stabila familjeband. Därför behöver även civilsamhället och offentliga personer tar sitt ansvar. Föreningar och fritidsgårdar måste göra sitt jobb precis som Tv-profiler och andra idoler. Tänk er själva att Zlatan skulle göra en reklamkampanj om attityd mot kvinnor istället för att tjäna storkovan på Volvo och flaskvatten. Något sådant vore också på sin plats som en lämplig ursäkt efter hans imbecilla uttalande om cyklar med autografer.

Dessutom – och allra viktigast – är att kvinnor inte ska behöva känna sig övergivna av samhället. För att detta ska kunna förhindras måste först och främst polisen satsa mer resurser och arbeta hårdare för att klara upp sexuella ofredanden och våldtäkter. Utöver detta måste rättsväsendet se till att fler fall behandlas och de med en dom som utgång resulterar i strängare straff. Den som överhuvudtaget överväger att begå ett brott av denna kategori ska tänka sig för både en två gånger, för att sedan komma på bättre tankar. Samhällets ansvar slutar dock inte här – det måste dessutom finnas stöd för offren, och då menar jag såväl socialt stöd som vård och skadestånd. Den bild som gemene man har av dagens rättsväsende ter sig inte bättre än att pengar har större värde än kvinnor.

Det är knappast som så att män föds till svin eller inte svin, ett sådant beteende är socialt betingat och därmed även socialt föränderligt. Fel förebilder och vänner, brist på bättre vetande eller en skev religiös åskådning kan vara det som får skutan att driva mot avgrunden. Endast samhället kan, förhoppningsvis i god tid, styra individens utveckling mot det ena eller det andra. För att något sådant ska kunna vara möjligt måste vi som inte accepterar ett visst beteende också ta ansvar för att motverka det. Det bör även poängteras att detta borde ligga i allas intresse då ett samhälle där tilliten mellan könen inte sträcker sig längre än till pepparsprej i handväskan är ohållbart.

Jag fick en gång frågan om jag var feminist. Det var en fråga som fick att bli tyst och försjunken i tankar. På vägen hem från universitetet gick jag rakt ut i gatan och sedan vred jag och vände på samma fråga under ett distanspass på cykeln. Jag lyckades faktiskt inte komma fram till om jag var feminist eller inte. Visserligen insåg jag att jag inte kan vara emot något som innebär jämställdhet och rättvisa, när jag fick höra att min mamma tjänade mindre än en manlig fritidspedagog med mindre erfarenhet – men utan graviditeter – höll jag på att gå i taket. Samtidigt är jag som man kanske inte i rätt sits för att se och förstå vad som behöver göras för att nå denna rättvisa – även om jag gjort ett försök idag är jag villig att ompröva min bild. Därför är jag alltid beredd att lyssna och ta hänsyn till kvinnor, behandla dem som mina jämlikar och från min sida visa nolltolerans mot könsdiskriminering. Det är också det vi behöver göra nu – lyssna på kvinnorna. Givetvis är det enklare och bekvämare att lyssna på de främlingsfientliga eller göra ingenting. Att istället förspråka jämställdhet är betydligt krångligare, men likt förbannat det bästa alternativet då inget av de enkla och bekväma ställningstagandena kommer lösa några problem – i den bemärkelsen är det lite som att ligga hemma på sofflocket när du egentligen vet att du borde träna för din egen goda hälsas skull. 

”Manners maketh man”.


Antal kommentarer: 1

Björn

den som tror att polisen, som skall skydda, står utan skuld i den här frågan bör och skall tänka om. procentuellt sett inom kåren så har det inte varit bättre när det kommer till frågan att trakassera eller misshandla partners eller närstående, snarare sämre.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Nyårslöften, svarta strumpor och gamla blöta Shimano-skor.


DSC_2660.JPG

”Nu är det den där tiden på året igen”, stönar brutalbiffen Berra i duschen och våndas över alla de personer med nyårslöften som kommer göra träningslokalerna runtom i landet trånga efter nyår. ”Nu är det den där tiden på året igen”, tänker jag för mig själv och tänker på människor som brutalbiffen Berra. Människor som brutalbiffen Berra kan nämligen inte kan glädjas över andra människors välmående och lycka, bara åsynen av nya personer på gymmet är outhärdlig. 

Någonstans ska vi alla börja och nyår är faktiskt ett ganska bra tillfälle. Det går mot ljusare tider, kroppen har fått lagra ett överflöd med mat och för de flesta känns det nya året som en start på någonting nytt. Brutalbiffen Berra håller inte med mig. När mer exakt människor ska börja träna enligt brutalbiffen Berra framstår för mig som en gåta. På ren måfå ger jag brutalbiffen några förslag på vägen hem i bussen: 29 februari? 1 maj? 17 oktober? Brutalbiffen Berra avfärdar alla mina förslag. Enligt brutalbiffen Berra kan människor nämligen delas in i två kategorier redan från födseln – de som har rätt att träna och de som inte har det. Tillhör du inte den första kategorin är du bortom all räddning och vad du än gör kommer du för alltid vara född till att inte träna.

Vad brutalbiffen Berra inte vet är att den negativa inställningen gentemot nyårslöften skapar en ohälsosam atmosfär inne i träningslokalerna. Personerna som undviker de fria vikterna på gymmet av rädsla är allt för många – eftersom ett aktivt liv också är vägen till ett hälsosamt leverne är en person en för mycket. För en del existerar denna skepsis mot ”utomstående” bara på gym, men faktum är att cykelklungan är en minst lika god plats för kålsupare som brutalbiffen Berra – om inte värre. Det råder en nästintill sjuklig attityd gentemot nybörjare inom cykelsporten. Cyklister som är lite för feta eller tunna, har håriga ben, svarta strumpor eller inte tar av sig hjälmen när de går av cykeln pekas det på med hela handen. Vad som är rätt och fel – och vilka som företräder det rätta – dikteras till och med mitt under bästa sändningstid och Tour de France. Cykel är en stilfull sport, hävdar dessa konservativa wannabee-Rapha eller wannabee-italienare till sitt försvar. Cykel är en stilfull sport och därför anser sig vissa ha rätten att bestämma hur cyklister bör se ut. Läs den meningen några gånger så kommer även du inse att någonting luktar som en gammal blöt Shimano-sko d.v.s. jävligt illa.

Att cyklisters konservativa inställning till nya cyklister påverkat motions-boomens inverkan på tävlingscyklingen framstår för mig som uppenbart. Jag har själv fått höra, såväl från andra som från kommentarer här, att jag är en nonchalant tävlingscyklist. I Jönköping benämnde den mer motionsinriktade cykelklubben La Lepre Stanca min f.d. klubb, Jönköpings CK, som ”de farliga” – detta trots att många av dem aldrig cyklat med oss. Till mitt eget försvar vill jag säga att jag aldrig någonsin, eller åtminstone på äldre dagar, klankat ner på någon eftersom de har fel strumpor, svart styrlinda eller PB-rand vaden. Vad jag däremot har försökt få sagt är att cyklister som gillar att cykla också skulle uppskatta att tävla och bli tävlingscyklister. De svenska tävlingscyklisterna är så få att det borde skålas med champagne varje gång en ny cyklist hittar till en tävling istället för att denne tillrättavisas.

När jag kom till min första klubbträning tror jag knappt någon hälsade på mig och innan jag hann klicka i pedalen var jag avställd och ensam. När jag körde fel i kantvinden eller tog stötförningar blev jag utskälld och en gång ekade till och med hot om att kasta flaskor i huvuden på de som inte uppförde sig. Därför fortsatte jag att träna med dem tills den vackra dagen då jag själv ställde av dem allihop på slutet av träningspasset. Den hårda skolan passade mig – inte för att jag är stark utan mer eftersom jag är enveten och seg som en åsna. För den cykelklubben som vill få fler medlemmar än en ihärdig skalle är den hårda skolan knappast att rekommendera. Det bör desutom nämnas att samma attityd mötte mig och min bror på de första cykeltävlingarna vi deltog i. Visst fanns det en del som var trevliga, men de flesta teg eller öppnade bara käften för att skälla. Det var först efter ett JSM-guld på kortbana 2012 som jag blev en del av tävlingsklungan.

Faktum kvarstår att fler skulle vara villiga att ta steget från motionsloppen till tävlingarna om attityden bland tävlingscyklister var en annan. Vad sådana som brutalbiffen Berra inte insett är att ett trevligt bemötande i slutändan skulle gynna dem själva. Paradoxalt nog saknar nämligen brutalbiffen Berra för tillfället styrkan att vilja se så långt. Istället bär brutalbiffen Berra på en rädsla för att förlora någonting till dessa nyårslöften. Rädslan är att dessa nyårslöften en dag ska vara starkare och träna mer än självaste brutalbiffen själv – att brutalbiffen Berra bara blir Berra. Därför försöker brutalbiffen Berra försäkra sig om att så få nykomlingar som möjligt lyckas genom att se ner på dem och försöka knäcka dem psykologiskt. Låt inte brutalbiffen Berra stå i vägen för dig och, kanske ännu viktigare, var aldrig som brutalbiffen Berra. Det sistnämnda handlar bara om att ha en lite mera tillmötesgående attityd och säg det är riktigt bra nyårslöfte. 

DSC_2660.JPG
Antal kommentarer: 5

Thomas

Du har en extremt vass & vältalig dans över tangentbordet! Fortsätt så, helt grym läsning!


Michael Åhman

Bra, Marcus. Det är dock inte bara cykelsporten som skulle tjäna på att vara mer inkluderande mot nykomlingar. För små barn är det lättare att komma in i träningsgemenskapen men så snart du blivit äldre kärvar det till sig.


Ingrid Kjellström

Sanslöst bra skrivet!


Arne

Bra skrivet Marcus! Hälsa Niclas ”Stilpolisen” Sjögren som bloggar här. Hans inställning sammanfattar den ovälkomnande inställningen.


Anna @GBG

Word Antar att du är uppväxt i ett etnisk svensk välmående villaområde(-.-)
Här är en annan historia!

Resan genom Etiopien börjar nu likna militär överlevnadsträning mer än något annat. Ingenting fungerar och vi utsätts ständigt för nya prövningar, inklusive psykisk och fysisk terror av lokalbefolkningen. Ute på vägarna känns det som vi bokstavligen befinner oss i en krigszon med tanke på alla övergrepp och anfall vi utsätts för. Endast igår blev jag vid ett flertal tillfällen spottad på, såväl med ren (?) saliv som fulla munnar med vatten, piskad med snören, rappad med pinnar över rumpa, rygg, ben och armar, stenad högt och lågt, slagen med handflator och knytnävar, tafsad över rumpan och låren samt försök till omkullknuffning av cykeln. I tillägg till detta utsätts vi konstant för glåpord, oförskämdheter, hånfulla skratt och intressant nog även otrevliga uppmaningar att ge pengar. Det har nu gått så långt att de flesta av oss totalt har förlorat all respekt för den inhemska populationen. Inte minst har all form av sympati och empati som någonsin funnits, fullständigt försvunnit. När skitiga ungar och otrevliga vuxna skriker; ”You, you, you, give money, money” på det mesta aggressiva tänkbara sätt, skriker vi tillbaka, om situationen så tillåter; ”Get a job you lazy bastard”,”I rather burn my money than give it you” eller ”I hope you starve to death”. Detta agerande är troligen inte helt lätt att förstå när man sitter där hemma under ordnade förhållanden. Efter att de senaste veckorna dagligen och konstant ha utsatts för ovanstående övergrepp, har däremot ett djupt och innerligt hat infunnit sig hos mig, som jag inte trodde jag var förmögen att känna för något levande väsen, än mindre för något som åtminstone under detta århundrade, i teorin, anses tillhöra människoarten. I praktiken finns det dock ytterst små likheter. Inne i städerna är Etiopierna möjligen något mer välartade, men ute på landsbygden är det fullständig anarki som råder och jag känner hela tiden att min personliga säkerhet är hotad. Utan tvekan utsätts vi kvinnliga cyklister för deras våld och övergrepp i betydligt större utsträckning. Fega jävlar som de är. Så fort vi stannar eller försöker försvara oss, flyr de som rädda harar ut i bushen. Jag har därför börjat beväpnad mig med en handfull stenar så fort jag ser en hord ungar på håll, för att vid minsta provokation med all kraft kasta dem in i gruppen och sedan cykla därifrån så fort jag förmår. Cyklingen har verkligen fått underordnad betydelse under dessa krigsliknande förhållanden, där varje dagsetapp handlar om att med så små blessyrer som möjligt ta sig in till nästa camp. Nu återstår bara fyra cykeldagar i detta gudsförgätna land och vi hoppas innerligt att ingen i gruppen ska hinna komma till allvarliga skada, innan vi för gott lämnar befolkningen åt sitt öde. Vi är alla rörande överens om att INGEN västerländsk hjälp någonsin kan gagna detta tiggarparadis på lång sikt. Ska de någonsin få rätsida på den misär de lever i, måste de för egen kraft vända trenden och masa sina lata arslen upp från marken och börja göra en arbetsinsats. Som en av Sydafrikanerna på resan konstaterade, är man inte rasist innan man börjar resa genom Afrika, blir man det garanterad allt eftersom man kommer till insikt med hur de agerar och uppför sig!
Tyvärr har jag inte mycket positivt att förmedla denna gång heller. Jag antar att vi befinner oss i en äkta Afrikansk upplevelse, men jag börjar allt mer tvivla på om detta verkligen är något för mig.
Visst kan jag förstå att alla vägar inte kan vara förstaklassig asfalt, men deras jävla grusvägar är ju ett skämt med alla stenar och hålor som gör de i princip omöjliga att färdas på.
Visst kan jag förstå att vatten kan vara en bristvara, men hur är det möjligt att vi överblickar två sjöar av Vätterns storlek, utan att det går att uppbringa en droppe vatten till hotellet där vi för närvarande vistas. Jag har inte duschat och tvättat håret på fem dagar. Jag har under den tiden cyklat över 60 mil i 35 gradig värme och obeskrivligt tjockt vägdamm. Jag har sovit i bushen med sand, damm, insekter och skit. Jag kommer inte ha möjlighet att duscha förrän nästa vilodag om ytterligare sju dagar. Kalla mig bortskämd västerlänning, men jag kan inte acceptera att det inte finns något vatten att tillgå under hela dagen. Jag skiter i era jävla axelryckningar och ”maybe tomorrow”. Tillråga på allt går det inte heller att tvätta de kläder jag har använt, där ytterligare användning utan någon form av vaskning skulle innebära en sanitär olägenhet.
Visst kan jag förstå att alla toaletter inte är av tipp topp standard, men att ha två allmänna toaletter på hela hotellområdet där vi campar, utan någon form av rinnande vatten är ju löjligt. Ett diarréanfall och sedan är de toaletterna obrukbara. Som en av killarna i gruppen sa till hotellmanagern; ”If you don’t get some running water soon, I will fucking shit right here in front of your reception”.
Visst kan jag förstå att alla servitriserna inte har någon högklassig skolning, men även den mest korkade etiopier borde ju fatta att man inte kan lämna ut notan till en hungrig gäst, som väntat en timme, UTAN att få mat och sedan förvänta sig att få betalt för den beställning som gjorts. Exemplen på hur patetiskt illa allt fungerar i det här landet är många och långa. Man undrar kort och gott, hur de kan leva under dessa förhållanden utan att överhuvudtaget agera och åtminstone försöka förbättra situationen?!

Det senaste angående mina nya hjul, är att de befinner sig på något FedEx-kontor i Addis Abeba. Förhoppningen är att vi ska kunna vidarebefordra paketet till Nairobi, dit vi kommer om två veckor. Oddsen att mina ZIPP-hjul ska överleva resan dit är minst sagt dåliga, med anledning av de vägförhållanden som väntar. ”Prepare yourself for the worst roadconditions on the entire tour”, är meddelandet på vår anslagstavla inför den kommande veckan. Med tanke på vilka eländiga vägar vi redan cyklat på, kan jag inte ens förställa mig hur de kan bli ännu värre, men det kan de tydligen…

Kalla mig gnällig. Det står jag för! Den här resan är bra mycket mer påfrestande än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag tror inte det finns någon i gruppen som genomgår den här resan utan svårigheter. Det enda som håller mig något sånär vid gott mod, är att jag åtminstone har hälsan i behåll. Efter Addis Abeba var det som om en diarré-epidemi hade utbrutit i gruppen. Dagen efter vilodagen satt närmare 15 personer på lastbilen och när vi vaknade morgonen därpå var hela lägret omringat av diarrépölar och toalettpapper flög omkring hela området. Restriktionerna om att gräva ner sina exkrementer var som bortglömda. En ganska vedervärdig syn, men fullt förstålig med tanke på att diarréerna var så akuta att flera inte ens hann ut ur tältet innan byxorna var fyllda. Mindre trevligt när vi dessutom inte har något rinnande vatten att tillgå…

Well, dags att leta upp ett internetcafé och hoppas att oduglingarna i det här landet kan prestera någon form av strömförsörjning (vilket vi inte hade igår kväll) och internetuppkoppling, även om vattnet inte fungerar. Hoppas höra av mig igen om en vecka, när vi ankommit Kenya och färdats genom Lavastens-öknen!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Hur du använder din tuta.


Hej och välkomna till min lilla trafiksola som – tro det eller ej – är helt gratis. Utan att mjölka dig på pengar kommer jag idag lära dig några av rattens funktioner samt mycket pedagogiskt, med bilder och allting, visa hur du gör en säker omkörning av cyklister. Låt oss börja med ratten – en av bilens viktigaste delar då den möjliggör för föraren att styra bilen. Det fanns en tid då ratten bara kunde svänga höger eller vänster, men nuförtiden ser förarsätet ut som en rymdraket och en del av rattens många funktioner glöms lätt bort eller används fel. Därför bärjar vi med lite repetition. 

1. Blinkers (samt hel- och halvljus): Används för att visa vart du är på väg med fordonet. Alla har nämligen inte förmågan att läsa dina tankar.

2. Ratt: Med denna styr du bilen.

3. Hastighetsmätare: Desto högre siffran är, desto svårare blir det att köra bilen och därmed farligare för de runtomkring dig. 

4. Spolarvätska: Bör ej användas som ett vapen mot cyklister.

5. Ljudsignal eller tuta: Används för att uppmärksamma andra trafikanter. 

Det finns många här i världen som kör mer bil än mig och som gör det bättre. Poliser och lärare på trafikskolor är långt mer pålästa än mig när det kommer till trafikens lagar och ett korrekt framförande av fordon utifrån dessa. Vad jag däremot har är en enorm erfarenhet av är olika bilisters mer eller mindre bra användning av ljudsignalen. Därför handlar detta inlägg om hur du på ett fördelaktigt och säkert sätt använder din tuta (eller inte) när du möter cyklister ute på vägarna. 

Mindre bra – ”tutan i röven och gasen i botten”

När du närmar dig en cyklist bör du – oavsett om du hyser agg mot personen i fråga eller inte – använda ljudsignalen i god tid. Dessutom bör du, beronde på väglag och vägens bredd, anpassa farten. Under sommaren är väglaget allt som oftast bra, vilket betyder att cyklisten kommer kunna hålla sin linje längst till höger i färdriktningen. På en spårig vinterväg är detta inte säkert. Problemet med att tuta i röven på cyklisten bottnar i att den naturliga reaktionen hos cyklisten är att vända sig om – vilket är förenat med livsfara om bilen redan har hunnit upp jämsides. Cyklister som cyklar i bredd kan dessutom, om de uppmärksammas i tid, gå in på ett led.

Som tidigare nämts bör du lämna vingelmån för cyklisten. Du bör dessutom inte öka farten vid omkörningen. Gasa kan du gott göra när du kört om cyklisten. Kom ihåg att den som har hindret (alltså det som behöver köras om) på sin sida har väjningsplikt. 

Bra – ”tuta för att uppmärksamma”

På sommarhalvåret hör cyklister ofta när bilar kommer. Ljudsignalen bör därför endast användas om du tror att cyklisten inte uppmärksammat dig och din omkörning kan innebära en fara för cyklisten. Under vinterhalvåret använder många cyklister tjocka mössor, dubbdäck och lägg därtill att väglaget väsnas – därför är cyklister ofta tacksamma om du under denna tid av året använder tutan istället för att gasa förbi i full fart. Ibland kan det rent av vara farligare när en bil smyger sig förbi om cyklisten inte hört den. Tuta på avstånd och sänk farten. Ge cyklisten möjlighet att gå in till vägens kant då det på vissa sorters underlag kan vara svårt att köra alldelles intill kanten.

Kör förbi den glada cyklisten utan att öka farten och känn hur harmonin strömmar från insidan och ut. Glada människor är snygga människor, brukar de säga. 

Trafikförordningen 1998:1276

32 § En förare får köra om endast om det kan ske utan fara.

64 § När det behövs för att förebygga eller avvärja fara, skall en förare ge ljud- eller ljussignaler eller på något annat lämpligt sätt väcka andra trafikanters uppmärsamhet.

Signaler får inte ges längre än nödvändigt. 

Med de vackra orden från Trafikförordningen avslutar jag dagens lilla trafikskola. Nästa vecka ska jag skriva om hur du använder kopplingen. Inte nödvändigtvis för att just du inte kan använda kopplingen, utan för att bilar med automat blir allt vanligare. Därför är det upp till mig att bevara historian om den manuella växellådan, så att även nästa generation kan läsa om den. Därefter är det upp till dem att avgöra om det verkligen var bättre förr – eller inte. 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

En fråga om inre och yttre motivation.


Fredagen den 18:e december skriver Inger Enkvist i SvD att universiteten i Sverige håller på att omvandlas från intellektuella mötesplatser, där studenter får förkovra sig i kunskap, till studentfabriker där de istället stoppas fulla med kompetenser för ett visst yrke. Enkvist varnar för att gymnasifieringen av de svenska högskolorna kommer få negativa konsekvenser. Jag har tänkt en del på saken, och desto mer jag tänker, desto mer inser jag att Enkvist krönika sätter fingret på ett antal saker som jag stöter på i min vardag.

Låt oss till att börja med byta ut ”student” mot ”cyklist”, eller elitidrottare”, i Enkvist påstående. Detta först och främst eftersom jag vill relatera inlägget till cykel. Enkvist menar att studenten bör motiveras av sitt intresse och sin vilja att studera, snarare än resultat och målet att bara få ett jobb. Argumentet bygger i grund och botten på den klassiska idrottspsykologiska frågan om inre och yttre motivation. En cyklist som motiveras av inre motivation drivs av faktorer som att det är roligt, sitt eget välmående och sin egen prestation oberoende av andra. Cyklisten som drivs av yttre motivation eldas på av resultat (i jämförelse med andra) och yttre belöningar som till exempel pengar. De flesta vetenskapliga psykologiska studier pekar på att en kombination av de två sorternas motivation, men övervägande inre, skapar de mest framgångsrika atleterna. Framgångsrika elitidrottare som tappar sin inre motivation, men tjänar mycket pengar, tappar alltid i resultat. Vad Enkvist varnar för är ett utbildningsystem där studenter motiveras av yttre faktorer. Prestationen blir i ett sådant system garanterat vanskligare och kanske även lägre. En sådan utveckling skulle vara fatal för det svenska utbildningsväsendet.

För att förenkla kan två dikotomier i kunskapssyn skapas utifrån Enkvist artikel – de som ser kunskap som något berikande och de som ser kunskap som något nödvändigt ont. Det är inte en slump att dikotomierna stämmer överens med de två läger som bildats av reaktionerna på årets julkalender. Den som ser kunskap som något nödvändigt ont tycker att julkalendern borde vara spännande och sprida julstämning istället för att vara en kvarts historielektion. En del barn i Sverige går således till skolan för att de måste, andra för att de tycker det är roligt. Överlag kommer det gå mycket bättre för den grupp som ser kunskap som något berikande, precis som det går bättre för idrottaren som har både inre och yttre motivation. 

Detta föder en fråga som är värd att beakta – utgör synen på kunskap en grund för segregation i dagens samhälle? Är det intellektuellt kapital – och inte materiellt – som ligger till grund för dagens klasser? Det finns mycket som indikerar på att så mycket väl kan vara fallet då klass idag anses vara synonymt med sociala grupper. För det finns de som väljer att titta på dokumentär och de som tittar på Paradise Hotell. Samtidigt som en del flitigt konsumerar både fack- och skönlitteratur har andra inte öppnat en bok sedan de tvingades till det på gymnasiet. En del öppnar sin brevlåda på morgonen och finner tre papperstidningar medan andra scrollar på Aftonbladet och läser det som framstår vara intressant. Det går knappast förneka att detta är val som är av betydelse. Skolans främsta uppdrag borde därmed vara att främja ett livslångt lärande bland samtliga elever och studenter. Förmågan att väcka inre motivation är vad som utmärker duktiga pedagoger från dåliga.  

Enligt socialkonstruktivismen färgas samhällets institutioner av normer och idéer som kan bytas ut med tiden. Den idé som idag vinner allt mer acceptans inom utbildningsväsendet tillhör nyliberalismen. Låt gå att nyliberalismen är den mest framstående ideologin bland ekonomiska institutioner, men i skolans världs ter den sig mer som Alien. Besättningen förde bortom sin vetskap med sig Alien ombord. Till en början underskattas Alien men allt eftersom monstret växer sig starkare inser besättningen att deras liv står på spel. Dessutom visar det sig att en av besättningens medlemmar haft för avsikt att ta med Alien ombord och nu planerar att ta monstret till jorden. Frågan vi ställer oss blir därmed vem som är utbildningsväsendets Ripley?

Skolan måste återigen ta på sig rollen som kunskapsförmedlare för individens utveckling. Idag finns nämligen en trend att göra skolan till en kunskapsfabrik för samhällets utveckling där medborgarna inte utbildas för sitt eget bästa, utan för nationens. Det må vara hänt att detta synsätt på kort sikt gör Sverige mer konkurrenskraftig internationellt, men i det långa loppet kommer vi få betala. För att dra långsiktiga slutsatser som denna måste flera faktorer vägas in. Detta inlägg staterar självt ett ganska bra exempel då vi använt oss av både sociologiska, psykologiska och statsvetenskapliga teorier – låt gå mycket grundläggande. Saker och ting är nämligen mycket mer komplicerade än de synes vara. För att förstå dem krävs en helhet – och det är denna helhet som förbigås när högskolorna blir studentfabriker. 

”Utbildning är en investering.”

(x antal personer jag träffat genom mitt 21 år lång liv).

Enkvist, Inger, 2015. ”Gymnasifiering av universiteten pågår”. Svenska dagbladet. Ledare. 2015-12-18. [Elektronisk] http://www.svd.se/gymnasifiering-av-universiteten-pagar/om/ledare-kolumnister. Hämtad: 2015-12-21.

Relaterat: http://www.bicycling.se/blogs/marcuspersson/cyklisterna-som-inte-cyklar.htm


Antal kommentarer: 3

Jocke

Intressant!
Dina inlägg i sig är värt hela prenumerationen. Härligt att en så ”smal” tidning ger utrymme för helt andra influenser och intryck. Tur att du i alla fall hade med en bild när du cyklar 🙂


Sven-Erik Olsson

Den här typen av diskussion dyker upp då och då. Medan den tidigare hade ett vidare syfte, då det var lärarkåren som svarade för den i form av självreflektion, är den idag ett egenvärde precis som ‘kunskap för dess egen skull’. Undervisningen styrs inte av nyliberala utan av opinionsbildning och stalinism [produktionsmål]. Med opinionsbildning avser jag den centrala roll som studentutvärderingar har getts, senast genom att lärare i samband med anställning skall förete en pedagogisk portfölj som bland annat skall innehålla utvärderingar. De frigörande pedagogiska tekniker som en gång utvecklats för att stödja analfabeter är idag en del av den ideologiska kostymen [täcknamn: empowerment] som universitets- och högskolelärarna har att påta sig. Det duger inte längre att vara en kunnig forskare. Läraren skall vara ett både och som i enlighet med Kierkegaards katekes skall möta studenten på dennes nivå. Kunskap kan inte förmedlas. Antingen finns kunskapen eller så saknas den. Lärare och student/er kan via organisationer, som universitet och högskola, ges tillfälle att kommunicera om vad som är kunskap och vad som inte är det. När den kommunikationen skall avstämmas ges det faktiskt, någon skulle skriva dessvärre, tre gånger så många tillfällen tillfällen till misslyckad kommunikation som till lyckad. Oddsfördelningen har inte att göra med lärares och/eller studenters personliga egenskaper. Kommunikationen är lyckad bara när både lärare och student är överens om att målet är nått. Undervisning är således en ganska hopplös aktivitet taget för sig. Det leder dock inte till att samhället taggar ner på den typen av aktivitet utan snarare tvärtom. Misslyckad såväl som lyckad undervisning leder till samma sak: rop på mer undervisning. Inte för att jag har mycket tillövers för nyliberaler, men tanken har slagit mig att den massiva tillväxten i undervisning har åtföljts av minskande marginalnytta, därav talet om gymnasifiering.

En sista fundering: Tidigare har du bloggat om utsikterna att bli proffscyklist och om att det går att bli cykelproffs utan att gå på gymnasium utan idrottsprofil. Vet du om någon har följt upp t ex cykelgymnasisternas ”femårs-” och ”tioårs” överlevnad? Dvs frågat/utforskat vad de gjorde efter gymnasiet.


Lejon

Tack! Läsvärt som vanligt.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Nyheter från den svenska cykelklungan – december 2015


Mycket händer i den svenska cykelklungan i skrivande stund – nya lag och övergångar till höger och vänster. Det rapporteras om rekordwatt och väggningar från landets alla hörn. Här är en sammanfattning av det mesta som hänt i december i sann Aftobladet/lajakt.se/Hänt Extra/Nyheter24-manér. 

Nässjö GP-tatueringen på plats: ”Det var jag som skulle ha den”.

Philip Lindau vann Nässjö GP i början på juni några millimeter för Lucas Eriksson (Tre Berg). Utöver prispengarna fanns en valfri tatuering i prispotten och under hösten har den blivit verklighet. Philip valde en kompass i höjd med de nedre revbenen – ett neutralt val av motiv och placering, men vi kan inte förneka att den klär Philip. ”Det var jag som skulle ha den, det var en jävla tur att jag vann före den där junisen”, säger Philip. ”Kolla på honom bara, Lucas, en riktigt talangfull kille men får han ens göra en tatuering utan tillåtelse från sina föräldrar? Tänk er att han skulle dyka upp med tatuering på stranden. Vad skulle folk tro? Folk skulle tro att han köpt gnuggisar på BR eller något”, konstaterar Philip.

Wilsons attack: ”I ärlighetens namn hade jag nog föredragit lite köldgrader”.

En solig dag i december postade Fredrik Ludvigsson en video på Instagram med texten: ”Nice and easy recovery in incredible weather!! Can’t believe it’s December in Sweden”. Videon och den unge Ludvigssonens naiva syn på vädret fick Joker Pro Cycling-proffset Edvin Wilson att reagera starkt: ”Ja men vad tyckte du om igår då? I ärlighetens namn hade jag nog föredragit lite köldgrader och ett klimat som var som det ska #räddavärlden”, skriver Wilson och sätter ner foten.

Offrade sina tänder – Steves galna glöggprovning.

Steve testade sex olika glöggsorter under en kväll. Steve konstaterade att tänderna offrats för vetenskapligheten, men flaskorna ser tomma ut så frågan är om inte även levern strök med. Vinnaren från höger till vänster.

Hampus Anderbergs mustaschrevolt.

Med texten ”mest för att reta dem där hemma”, publicerade Hampus ovanstående bild för några veckor sedan. Hampus som för övrigt skrivit kontrakt med det danska proffslaget Team ColoQuick för 2016. Det är något speciellt med unga cyklister från Halmstad och mustasch. Filip Bengtsson – som fortsätter köra för luxemburgiska Differdange år 2016 – har ännu inte köpt rakapparat. Edvin Tholin gjorde ett tappert försök under 2015 varpå han belönades med årets mustasch. Paradoxalt nog är det den yngste av de tre – Hampus – som lyckats odla en riktigt mustig murre. Frågan är vad de där hemma tycker om den?

Cyklar genom Kalifornien – tog ett KOM.

Elitcyklisterna Marcus Svensson och Linda Jacobsson har under vinterhalvåret cyklar kors och tvärs genom Kalifornien. Det här är inte första gången Marcus står för en spektakulär vintersäsong då han under vintern 2012-2013 cyklade hela den långa vägen från Sverige till Indien och Malaysia. Nu som då kantas resan av diverse händelser, medgångar som motgångar. Mest imponerande var att Marcus och Linda på en träningsrunda lyckades med konststycket att ta ett KOM. På bilden ser ni Marcus direkt efter KOM:et och där bakom ligger Linda helt utmattad eftersom hon satt på hjul med hela packningen.

Den vågade magbilden blev spammad – ”Testar idag igen”.

Bråka aldrig med Ove. Inte ens om du är en spamrobot.

Två nya lag och ett Continental-lag i Sverige 2016:

Team Ormsalva heter ett av de nya svenska lagen till 2016. Herrlaget består av vad som förra året var Motala AIF samt några bekanta namn från Falun och Jonas Ahlstrand. Damlaget består bland annat av unga – men redan framgångsrika – cyklister som Emma Ahlstrand och Frida Knutsson. Vad många inte vet är att Team Ormsalva har ett farmarlag i 13–14-klasserna vid namn Team Idominsalva på läpparna.

Det andra nya laget heter Stockholm CK och även här är det både dam- och herrlag som gäller. Herrlaget är en sammanslagning av Valhall, Södertälje och Uppsala samt Fredrik Johansson. Damlaget består bland annat av mina bloggkollegor Sara Penton och Ingrid Kjellström så de får vi hålla tummarna för lite extra i år. Att laget kallar sig för Stockholm CK är ännu ett bevis på att Södertälje och Uppsala tillhör Stockholm.

Avslutningsvis har vi Bliz Merida som trappar upp och blir Continental-lag 2016. Några nyförvärv för att stärka upp laget har gjorts – ett av dem är Hannes Forsby från Göteborg. Ett till namn ska presenteras i dagarna – jag tror det är GP-kungen Isac Lundgren. Mycket talar nämligen för att det är någon från Argon18 eftersom det mesta tyder på att laget upplöses. Min nya träningskompis Patric Ericsson kommer till exempel tävla för Centric Race Team i USA 2016. Hursomhelst, till samtliga nya rekryter i Bliz Merida har jag ett tips: Luta inte era cyklar mot bilen! Mats dödar er!

Julpyntning hos familjen Fåglum:

Har du inte alltid undrat hur den framgångsrika cykelfamiljen Fåglum julpyntar? Med bilder från Alexander Fåglums Instagram kan vi nu visa er. Alexander som för övrigt kommer tävla för det norska Continental-laget Team Ringerike 2016. Storebror Marcus tävlade för samma lag under 2014 men kommer 2016 att fortsätta i Tre Berg.

Åt sju vörtbrödmackor – blev mätt.

Henrik Öijer åt häromdagen sju stycken vörtbrödmackor. När han skulle hugga in på sin åttonde var han så mätt att han valde att lotta ut den på sin Facebook-sida. 


Antal kommentarer: 1

tobias ludvigsson

DU! detta var inte ens rolig inlägg du skrivit. ta bort det genast, hur kan man ens tillåta en sådan dålig bloggare skriva för bicycling ens undrar jag ..



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*