Blogg

Kör så det ryker Toni!!


Precis nu gick starten för den sista gruppen (snabbgruppen) i Sverigetempot i Riksgränsen. Om hundra timmar och tvåhundratio mil kommer förhoppningsvis de första cyklisterna vara i mål i Smygehuk. Jag hoppas att alla får en härlig resa och att KBCKs stolthet Toni Arndt får det härligast av alla. 

Kör så det ryker nu!!

Vad jag ska göra? Jo, jag åker till Garmisch-Partenkirchen och går upp för Tysklands högsta berg istället. Bilder och tramsig text kommer senare.

/Johan



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Sverigetempot pepp pepp!!


Snart går startskottet för Sveriges längsta randonnélopp. Det är ett redigt startfält med närmare 50 cyklister. I snabbåkargruppen finns både Toni Arndt, som var först i mål 2012, och Gunnar Ohlanders, RAAM finisher 2012, och Tomas Nordqvist som har haft rekordet som kortast tid på en Svensk klassiker. Det startar även en tysk, Holger Röthig, som också körde RAAM 2012 så det kan verkligen gå undan i den gruppen. 

Det kommer starta tre olika grupper.

  • 2014-06-25 09:00: för dig som räknar med totaltid 155 – 177 timmar
  • 2014-06-25 21:00: för dig som räknar med totaltid 132 – 165 timmar
  • 2014-06-26 09:00: för dig som räknar med maximalt 132 timmars totaltid
En kul grej är att ni kommer kunna följa några av cyklisterna på den här sidan. Ni kommer som vanligt kunna följa det på Happy Mtb och förhoppningsvis på Sverigetempo-bloggen.
Jag håller mina tre tummar för att Toni klarar den magiska 100-timmarsgränsen i år. Här kan ni läsa hans berättelse från Sverigetempot 2012.
Kör så det ryker!!
/Johan  

Antal kommentarer: 1

Sven-Erik

Men det är väl fartkontrollerat i år, eftersom det körs som BRM?



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Ride to finish!!


Min italienska randonnée-vän Tony Lonero fick 2001 besked att han har MS (Mulitpel Skleros). I den här filmen får vi följa hans kamp mot sjukdomen och följa med honom under Paris-Brest-Paris 2007. Filmen är med och tävlar i Culture Unplugged festival i Nya Zeeland. 2009 startade han cykellaget Ride to finish som samlar in pengar till forskning kring sjukdomen. Se filmen och glöm inte att rösta. Ride to finish!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Barkarbys 60-milare.


I lördags var det dags för Barkarbysektionens pièce de résistance, 60-milaren runt Dalarna. Här fick jag hjälp av självaste Henrik Öijer för att sniffa upp de finaste vägarna. Och vägarna han plockade fram gjorde oss inte besvikna. 

När man själv är ansvarig för starten så kan man inte ligga kvar i sängen och tryna. Då gäller det att hoppa upp som en loppa och vara på plats innan de andra kommer. Så även denna lördag. Vi blev ca 20 glada laxar som rullade iväg från Welcome Hotell i Barkarby. Den hjälpsamma personalen lovade att ta emot oss ett dygn senare och lägga stämpelkorten i ett kuvert som jag skulle plocka upp på måndag innan jobbet.

Den första biten ut mot Bålsta, som jag har cyklat femtio miljoner gånger, såg precis ut som vanligt när det regnar. Vid första stämplingen i Skolsta så var vi en grupp på 15 personer. Efter Skolsta vände vi rakt uppåt mot Morgongåva och Heby. Just den här biten hade diskuterats och ändrats in i sista sekund. Men trots det så hade det nästlat in sig ett grusavsnitt som ändå. Men det gjorde ingenting, vägarna var riktigt mulliga fast det var motvind och sporadiskt regn. SMHI hade lovat att regnet skulle blåsa bort framåt eftermiddan. Och det stämde faktiskt. Det tackar vi för.

Efter 18 mil sladdade vi in på Mc Donalds i Hedemora. Det hade varit ganska styv motvind dit så vi var alla rätt hungriga. Jag tog en dubbel Big Mac & Company med plusmeny. Det satt som en smäck. Stärkta av fett, socker och glutamat styrde vi mot Rättvik. Vägen från Hedemora förbi Gagnef, Leksand och Tällberg och alla små dunderfina byar där emellan var helt makalös. Vi susade fram och i den mest idylliska av idyller och jag kom på mig själv flera gånger med att glömma bort att jag cyklade. Det var bara Carl Larsson som saknades. Och mig som mullig dalakulla då. 

I Rättvik delade vi upp oss. Ett gäng ville ta en längre matpaus medan jag, Toni och Daniel kände för att ta en snabbfika och pipa vidare. Och det gjorde vi. Efter Rättvik hade Öijer hittat en riktigt fin slakmota i skogen mot Bjursås. Men cyklar man upp så får man också cykla ner och strax var vi i Falun. Här stämplade vi på Statoil och åt en korv. Sen var det dags för de fem milen till Hedemora där vi skulle få vårt sista matstopp för natten. De sista milen till Hedemora kändes som en evighet. Vi började bli ordentligt trötta och hungriga. Det var tre riktigt glada cyklister som nådde Hedemora för andra gången när klockan slog 01. Vi hade nu cyklat 42 mil och hade 18 kvar. Jag var riktigt trött och orkade inte äta upp all mat jag hade köpt, samma meny som tidigare. Men ganska mycket äckligare den här gången. Däremot gjorde jag världens genidrag. Samtidigt som jag var på toa och försökte göra nr 2 så höll jag upp mina tröjor under handtorken. Så när det var dags att åka så var jag både torr och varm.

Nästa öppna stopp var Bålsta. Dit var det 15 mil. Det kändes ganska drygt så där mitt i natten så vi började surra om att man skulle vilja bli trollad dit eller ännu hellre till Bro. Det skulle vara prima för då hade vi bara haft några mil kvar. Men trolleri funkar bara på film så vi fick trampa på genom natten. Så här i efterhand så minns jag det som ganska mulligt men just då funderade jag på vad fan det var jag pysslade med. Varför gör jag så här mot mig själv? Sitta på en cykel och gnida sönder arslet och veva runt pedalerna tills knäna gnisslar och gör ont, vad ska det vara bra för?

Efter tusen såna tankar och några spontana stopp utmed vägen så var vi äntligen framme i Bålsta. Den där Shellmacken i Bålsta alltså. Den är för jäkla mullig när man ser den några kilometer därifrån. Vid det här laget så var jag helt trasig. Jag var helt slutkörd och tömd på energi och hade fått lägga mig en gång på vägen för att jag höll på att svimma. Jag köpte en Cola och en påse bilar. Jag drack halva burken Cola och satt och petade i påsen med bilarna medan Bålstaborna kom in på macken och köpte frukost. Det är faktiskt rätt tragiskt när man ser det. Kraftigt överviktiga människor som köper en grillad med räksallad och en cola till frukost. Man behöver inte vara en raketforskare för att se sambandet.

Efter Bålstastoppet fick jag helt plötsligt ny energi. Toni och Danne var lika starka som innan så jag var riktigt nöjd att jag kunde snäppa upp mig och hänga med hela vägen in i mål. Vi höjde tempot de sista milen. Nu hade vi både medvind och hemlängtan. Innan Barkarby började det trixas med förningar och man märkte att den magiska Barkarbyskylten började närma sig. Jag hamnade längst bak i sista rondellen, bästa läget, och precis i absolut bästa tänkbara tillfälle ställer jag mig upp, greppar händerna i bocken och pressar ut mina sista tynande watt i pedalerna och dundrar förbi Toni och Danne som ser helt vilsna ut och tar den finaste av alla skyltar på hela rundan, ja fan i hela världen till och med. Vilken kille. Ena sekunden ligger man och sprattlar på backen med hjärtklappning och nästa spurtar som man inte har gjort annat. 

Med den sista stämpeln på kortet skakade vi hand och tackade varandra för ett riktigt bra dygn. När Danne rullade mot pendeln så cyklade jag och Toni hem till mig där det fanns kalla Duvel och några starka korvar som väntade på att bli grillade. Det blev en härlig afterbike på min baksida innan Toni tackade för sig och cyklade tillbaka till pendeln igen.

Tack alla som cyklade, följde på twitter och happy och i tankarna och tack till Henrik för den fina banan och tack Linda för att du låter mig hålla på. 

/Johan
















Antal kommentarer: 5

Hasse

Tack Linda för att vi får möjlighet att läsa dessa skildringar! Bra jobbat av er som cyklat! Konstigt nog blir jag sugen på att gnida sönder arslet på sadeln och torka kläder på en macktoa. Det går nog över.


Helena Enqvist

Alltid lysande skildringar!


Jon

Underbar berättelse och prestation!!!!


Johan Mölleborn

Tackar tackar. Era kommentarar värmer.
/Johan


Ole "Irons"

Kul läsning och bra kämpat!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Barkarbys 40-milare. Check!


I fredags var det äntligen dags för Barkarbys 40-milare. Brevetserien från Barkarby är helt ny så den här banan var precis som 30-milaren orekad och utan vägnoter. När jag ritade rundan så kollade jag efter lämpliga stämplingsplatser på stratiska ställen med jämna mellanrum. Till min hjälp hade jag hela internet. Trots det så var två kontroller stängda. Macken i Tierp var inte nattöppen som de lovade på Google och hela byn Österfärnebo låg fortfarande och sov när vi kom dit. GPS-spåret ville också dra in oss på en del märkliga krokar med grusvägar och stök. Men trots detta blev det väldigt lyckat. Rundan är lagom snygg och upplägget med kvällsstart är nästintill genialt. 

Jag och Anders cyklade tillsammans till Lilla Barkarby där vi skulle starta 23:00. I baren fanns det redan folk som passade på att ta en öl och äta en sista bit. Jag satte mig utanför och började dela ut startkorten. Vi var 25 anmälda och 24 som kom till start. Jag har inte hämtat korten än så jag vet inte hur många som fullföljde. Klockan 23:00 rullade vi därifrån påhejade av ett gäng som satt på uteserveringen och drack öl. De hade många frågor om cyklar, utrustning och mental hälsa och tyckte det var riktigt märkligt att självmant välja att cykla hela natten. Men när vi förklarade att målet var Lilla Barkarbys uteservering så verkade det klarna.

De första milen förbi Upplands Väsby och Märsta rullade förbi snabbt. Klungan blev ganska snabbt tyst och lugn. Det blev ingen hetskörning som det oftast blir utan alla formade till sig snabbt och trummade på i mörkret. I Uppsala var det som vanligt ett gäng fulla ungdomar som stökade runt. Efter Uppsala sträckte vi ut oss på gamla E4 mot Tierp. Den vägen är rena döden dagtid men nu på natten var den helt suverän. Vi hade lite skön medvind så vi susade på i 40 km/h utan att ta i speciellt mycket. De fem milen till Tierp avverkades snabbt och eftersom allt var stängt där så nöjde vi oss med att pinka på en gräsmatta och cykla vidare för att möta Dragon Gate i soluppgången. 

Gävle var helt folktomt när vi rullade igenom. Klockan var strax innan 05 så de flesta låg väl och sov. Vår grupp på 17 pers sladdade in på Statoil precis när klockan slog om till 5. Efter frukost och misstänksamma blickar från Gävleborna så åkte vi vidare mot nästa stopp. Här valde några att bilda en egen grupp och köra lite lugnare.  Jag kände mig fortfarande oförskämt pigg. Vårt gäng jobbade fint ihop och alla tog sina förningar. Vissa kortare och vissa längre. Men alla hjälpte till. Efter flera mil av vackra vägar kom vi fram till nästa stopp i Österfärnebo. Där får jag nog ta på mig skulden själv. Jag trodde att byn skulle vara större och som oförstående Stockholmare så antog jag att de hade något nattöppet ställe. Men Österfärnebo består av fem hus och en mataffär så allt var stängt. Coop öppnade 10 på lördagar och macken hade nog öppnat för sista gången för flera år sedan. 

På hemvägen fick vi mer och mer motvind. Föga förvånande då vi hade medvind upp till Gävle. I nån lite by efter den ännu mindre Österfärnebo stannade vi vid en kiosk och åt glass i solen. Det är nog första gången de säljer femton mjukglassar klockan 8 på morgonen. Efter glasstoppet blåste det mer och mer. De som redan var trötta fick det riktigt kämpigt. Det märktes då folk droppade av klungan lite här och där. Men nu började vi se målet. Det var bara Uppsala kvar. Men vi skulle behöva spänna vaderna ordentligt för att ta oss dit. När vi väl kom fram var vi bara 6-7 pers kvar. Vi hade ingen tidspress så vi tog det lugnt i solen ett tag. Jag var inte så sugen på mat så jag slarvade. Det fick jag betala direkt. Jag kroknade redan efter några kilometer. Benen var som mosade skitkorvar och ville inte alls lyssna på mig längre. Trots att jag försökte så hände det ingenting. Som grädde på moset var både Toni och Stefan pigga och höll ett stumt tempo i kantvinden. Skulle jag behöva släppa nu? Fan heller. Så jag bet ihop och tog det som en man, nåja. Jag släppte inte i alla fall. 

Den sista biten från Märsta flöt på fint och vi snirklade oss genom cykelvägar och vägbyggen. När vi närmade oss Barkarby började jag tänka lite på Barkarbyskylten och hur jag skulle lägga upp spurten. Jag satt längst fram och snackade med Toni som inte verkade ha nån koll alls på att det fanns en skylt där. Vi kommer oftast in från det andra hållet. Jag började smida planer på att finta honom och sedan spurta med mina skitkorvsben. Men helt plötsligt kommer Stefan flygande på vänster sida. Fan, jag hade glömt att han var med sist och visste var skylten fanns. Det var helt chanslöst att försöka komma ifatt. Toni tittade frågande på mig och vi båda såg hur Stefan gjorde segergesten några hundra meter längre fram. Vilket nederlag för KBCK. Jag får väl ta på mig det misstaget också. Det sista är inte sagt om den där skylten. 

Lilla Barkarby hade precis öppnat när vi kom dit och beställde varsin Belpils. Sen såg vi spillrorna av vår klunga rulla in. Alla som kom fick en applåd. Precis så som vi hade tänkt oss att det skulle bli. En lång natts cykling och en iskall Bel på Lilla Barkarbys uteservering. Det är livet det.

Tack alla som var med. Hoppas ni gillade banan och att ni kommer på 60-milaren om två veckor.

/Johan  

 















Antal kommentarer: 3

Nils Calmsund

Sista bilden, priceless!


lars frick

Ser otroligt juste ut! Grym text, maffiga bilder, läckra (lycra?) cyklister. ”mulligt” som det brukar stå lite varstans i denna blogg 🙂


Johan Mölleborn

Tack Lars. Det var verkligen mulligt!

Nils, vi gjorde så klart en likadan efter helgens 60-milare. 😉
/J



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Tips om sömn.


Jag hittade lite intressant läsning om sömn på det där Internet. Sömn, eller brist på sömn, har en ganska central roll i långcykling. Om man sover för mycket kan man missa sitt mål eller i värsta fall missa maxtiden. Om man sover för lite så kan man somna på cykeln och vakna upp i diket. Oftast finns det inte tillfälle att sova ordentligt i en säng heller så det gäller att hitta de formerna av sömn som passar en själv. Det brukar sluta med att man slocknar på ett nerpissat golv på nån bensinmack eller kontroll. 

Jag brukar hålla mig till två sorters sovpauser. En kort och en lång. När jag är riktigt krokig så kan jag stänga ögonen en stund, ungefär som när man startar om datorn. Det räcker med 10 minuter för att gå från vrak till stjärna. Om man är ute i flera dygn så kan det behövas ett längre sovstopp. Då tycker jag att det fungerar bra med 1,5 timme i stöten. Om man passar på att sova när det är som mörkast på natten så är man uppe på cykeln igen lagom till att solen går upp. Då håller man sig till nästa natt. 

Nu har några forskare kommit på just detta. Om de hade frågat mig så hade de kunnat lösa nåt annat av livets mysterier. Tex varför det inte är fler än 26 anmälda till vår fantastiska brevet imorgon. Eftersom det är kvällsstart så kommer kan vi få anledning att använda oss av de här tipsen. Ett sista tips är att blinka kraftigt med ögonen när man är nära döden av trötthet. När man slutar blinka så har man somnat. Den har jag kommit på själv. Funkar faktiskt.  



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*