Blogg

Konditionsidrottens paradox


Jag har tidigare skrivit om att det inte är synd om Martin Johnsrud Sundby. Denna vecka har sportnyheterna återigen präglats av en norsk skidåkare som åkt fast för doping. Vänligen notera terminologin åkt fast för doping. Dopa betyder enligt den Svenska Akademins ordlista: ”stimulerande medel för att öka prestationsförmågan”. Således har även den som påträffats med ett förbjudet preparat, eller överskriden maxgräns, dopat sig. Om detta är medvetet eller ej ska således inte spela någon roll för straffet, och anledning varför detta inte ska spela någon roll är högst praktisk.

Låt oss säga att polisen arbetar med att ta fast fortkörare på vägar runtomkring i Sverige. En chaufför som blivit stoppad för fortkörning, och riskerar böter, säger att det inte var avsiktligt – fortkörningen var ett resultat av stress och hemlängtan efter en lång dag på jobbet. Polisen börjar tycka synd om chauffören, polisen vet ju själv hur det kan vara ibland, och river såldes böteslappen i småbitar. ”åk vidare och ha en trevlig dag”, säger polisen samtidigt som vi måste fundera över huruvida polisen kommer göra samma sak nästa gång en stressad bilist med hemlängtan kör för fort? Vilka kriterier ska polisen sätta upp för en ”godtagbar ursäkt”? Kanske kommer det rent av spridas i samhället att polisen släpper alla som kan bedyra sin oskuld?  För att ett regelverk överhuvudtaget ska fungera måste det vara konsekvent. WADAs lista med förbjudna substanser och regelverk finns av en anledning.

Innan vi går vidare kan det vara värt och poängtera att detta inlägg inte ämnar till att peka ut lag eller idrottare. Vad jag skriver är varken bevis eller spekulationer – det är tankar och frågor. Den senaste veckans händelser inom cykel och skidåkning pekar nämligen på att en del frågor måste ställas. Detta inlägg ska således mera ses ett ifrågasättande av tillstånd, mentalitet och kultur inom sporterna generellt. De idrottare och namn som förekommer är således också de som varit aktuella i den senaste veckans händelser.

Precis som inlägget med Sundby går det dra paralleller till mobiltelefoner och salstentamen för studenter. Studenter som påträffas med mobiltelefon under salstentamen straffas vare sig den använts eller inte. Jag kan pussa fötterna på tentamensvakten och gråta inför disciplinnämnden, men de kommer likt förbannat se mig som en fuskare. Det som händer när ursäkter börjas godtas, och kompromisser accepteras, är att det skapas kryphål och gråzoner för de som verkligen har för avsikt att fuska. Med tanke på den historia som konditionsidrotterna skidåkning och cykel har, samt pengarna som finns i omlopp, är de eventuella riskerna med att skapa dessa gråzoner och kryphål allt för stora enligt mig.

En del menat att fallen Sundby och Johaug pekar på att norrmännen dopar sig systematiskt. Ett sådant påstående är ett övertramp eftersom a) det finns för dåligt med bevis för en sådan slutsats och b) enbart dessa substanser skulle knappast användas. Frågetecken uppstår dock; det vilar någonting mycket motsägelsefullt över den inställning till läkemedel som idag finns i de två giganter som dominerar inom konditionssporterna cykel och skidåkning.

På cykelsidan har vi Team Sky som å ena sidan har sina marginal gains: alla stirrar på sina wattmätare samtidigt som de trampar på den (vetenskapligt uppmätta och personliga) perfekta kadensen, kocken åker med på alla tävlingar, ibland tar de med egna madrasser och kläderna ska testas i vindtunnlar. Team Sky säger att de representerar en ren sport, en ny generation, men detta framstår som ren rappakalja för den skrapar lite på den turkosa fasaden. Trovärdigheten är de facto ungefär lika hög som när Coca-Cola skriver att de tar ansvar för folkhälsan. Team Sky är nämligen inte med i MPCC. Steven de Jongh, Dario Cioni, Michael Barry, Morris Possoni och Davide Appollonio är några namn från lagets historia som kan relateras till doping. Den senaste veckan har vi dessutom kunnat läsa om hur de använder sig av läkemedel inom ramen för TUE-dispenser. Den som säger att Team Sky är experter på att använda läkemedel inom gränsen för regelverket, med hjälp av TUEs, skulle inte ljuga. Bör vi gå med på att Team Sky får deklarera sig själva som den rena cykelsportens främsta riddare när regelverkets gråzoner utnyttjas till max? Svaret är nej.

Skidåkningens motsvarighet är Norge. Precis som med Team Sky säger de att de tränar hårdare, bättre och offrar lite mer för att vara bäst. Det är som om att alla andra sitter hemma på soffan och äter chips. Dessutom ska skidor, med tillhörande valla, analyseras in i detalj och kosten är såklart A och O för att kunna prestera på topp. För att veta hur träningen ska läggas upp tas idrottarna till de bästa laboratorierna i världen där deras fysiska förmåga testas och kartläggs av experter som sedan skräddarsyr träningsprogram. Sedan kommer vi till läkemedel och här verkar helt plötsligt båten inte gå hela vägen in i hamnen. En doktor kan glömma lämna in en TUE, någon har inte koll på sin medicin, en annan missar varningstext och stora röda symboler på en läppkräm. Det är ungefär som att jag skulle skriva här att jag ska vara extremt noggrann med min kosthållning samtidigt som jag sitter och äter smågodis.

Det är just detta sista – vad som verkar vara en mindre ignorering av läkemedel när allting annat kontrolleras in i detalj – som framstår vara så paradoxalt i mina ögon. Här skapas ett gigantiskt frågetecken – kanske är noggrannheten med läkemedel helt enkelt inte så hög eftersom medicinkulturen fortfarande regerar inom konditionsidrotterna? Möjligtvis är bedyrandet av en ren idrott och nya generationer bara bra PR. Samtidigt, under ytan, existerar fortfarande samma mentalitet som när Lance Armstrong stod uppför hela Sestriere 1999. Det var också samma Tour som Lance testade positivt för cortisol – något som förklarades med en kräm mot sår i Lance ömma stjärt och, förmodligen, ett förfalskat recept.

Om konditionsidrottare på den högsta nivån verkligen vill framstå som en ny generation och ta ställning för en ren idrott krävs att a) systemets gråzoner inte utnyttjas, b) samma noggrannhet vid användandet av läkemedel som med träning, material etc. och c) alla straff, även om de kommer som påföljd av ett misstag, tas rakryggat för att bibehålla regelverkets funktion. Dessvärre finns idag enbart ett fåtal exempel på förebilder med denna inställning. Advokaten Christian B. Hjort säger till SVT att: ”Therese Johaugs ställning i frågan är att hon inte kan klandras för något. Och ett accepterande av en avstängning innebär ett accepterande av skuld. Därför är det är inte lämpligt för henne att acceptera en avstängning”. Är det denna inställning den nya generationens professionella konditionsidrottare har gentemot WADAs antidopningsarbete och avstängningar så kan de gråta hur mycket de vill utan att jag tycker synd om dem. Jag kan mycket väl gå med på att de är rena och de positiva testen är misstag; det är mentaliteten gentemot medicin och WADAs regelverk som gäckar mig. Uppenbarligen har den inte kommit allt för långt sedan Lance Armstrong stod uppför hela Sestriere 1999. 

Antal kommentarer: 3

Perry

Väl resonerat! Desutom – om man skulle köpa Johaugs resonemang hamnar ju det stora frågetecknet på resten av landslaget som alla använt sig av (förre) landslagsläkarens tjänster. ”Domaren dömer” heter det ju och reglerna är ju glasklara.


Erik

Grymt bra skrivet.


Sven-Erik

Huruvida intaget varit medvetet eller ej spelar visst roll. Jämför de olika utfallen i samband med påstått intag av kött och senare påvisad förekomst av dopingklassad substans i kroppen.
Däremot framstår ditt resonemang om koppling mellan att vara del av en ’vinnarkultur’ och att åka fast för doping som väl funnen. De senaste avslöjandena som kan knytas till SKY och till Norge/längdskidåkning tecknar en grym bild. Tävlan med användande av TUEs, ’väl tajmade’ i fallet Wiggins och snabbt expedierade i fallet Froome är en sida. Förbiseende som förklaring som använts i de båda norska skidåkarnas fall är en annan. Vi har förövrigt en liten slev av det senare som ledde till en, som det visade sig, prematur avgång för en OS-läkare. B-provet ’friade’, då det var ”inconclusive”.
Nu återstår att se hur Johaugs erkännande av att hon inte läste på salvtubens förpackning, där symbolen för ’Doping’ fanns tillgänglig för envar att se, behandlas.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Skånska slott


På ett distanspass med CK Ringen den 27 februari 2016 passerar några tappra hjältar en gigantisk damm mellan Börringe och Anderslöv i morgondimman. Det är då Glenn ”Glennan” Nilsson för första gången framför sin legendariska tes: ”har man damm på sin mark så är man rik”. För de flesta hade kanske ett sådant uttalande på ett distanspass fallit i glömska, men inte för bandspelaren Marcus Persson som redan dagen efter – den 28 februari 2016 – cyklar till Hjularöds slott för att se om de har en damm. Marcus har nämligen fått en idé – eftersom de som bor i slott förmodligen är rika, måste de ha damm på sin mark. Annars stämmer inte det som Glenn har sagt, Glenns tes. Dessutom bar Marcus redan på en vilja att cykla till samtliga skånska slott och Glenns tes gav honom en anledning.

För att dokumentera sin empiriska bevisning har Marcus bestämt sig för att ta en selfie framför varje slott och sedan publicera den med datum, namn på slottet och en liten kommentar kring huruvida Glenns tes stämmer eller inte. Succén är inte given och på väg till slott nummer två – Skarhult – funderar Marcus på om den glimten i ögat som tesen bygger på, kommer framgå för alla. Funderingen visar sig dock vara överflödig och en månad senare har Glenns tes gjort sig känd i flertalet kretsar.

Den 26:e mars 2016 var dagen då Marcus bestämt sig för att cykla upp utmed Skånes västra kust och ta vartenda slott tills hans nästan var ute vid Mölle fyr, för att sedan ta av österut och cykla över Ängelholm, Bjuv och Söderåsen hem. Visst hade den 228 kilometer långa rundan kunnat bli mycket trevlig om det inte var för att det blåste likt förbannelsen från nordväst. Resan upp var således tyngd av motvind, vilket egentligen borde inneburit att Marcus skulle kunnat segla hem i medvind. Fast denna gång blev han blåst på konfekten när vinden slog om till sydvästlig i Höganäs. Efter knappt åtta timmar på cykeln rullade Marcus upp utanför Lundafalafel och beställde två falafelrullar med haloumi. Sås? Vitlök.

2016-02-28. Hjularöd. Damm (vallgrav) finns. 

Totalt antal cyklade kilometer: 2 220 km

Totalt antal slottsrundor: 18 rundor

Total cyklad tid: 72 timmar

Genomsnittlig slottsrunda: 122 km på 4 timmar med 30,1 km/h i snitt.

Dagarna innan det var dags att åka till Jönköping och jobba över sommaren bestämde sig Marcus för att dra en slottsrunda på Österlen. Efter att ha spenderat tiotalet semestrar i denna pittoreska del av Skåne kändes det som att återvända till sitt andra hem. Den här gången var vindarna med vår cyklist i de fränaste brillorna, men hans Mavic-hjul bestämde sig för att göra uppror. Efter 90 av 220 km skar sig lagret i framhjulet. Efter 140 km stod Marcus i Sankt-Olof och övervägde att åka med buss eller tåg hem till Lund. Trots detta fortsatte han med ett framhjul vilket lät som om det skulle falla ihop vilken sekund som helst. Tillbaka i Lund efter knappt sju och en halv timme rullade Marcus upp utanför Lundafalafel och beställde två extra stora falafelrullar med haloumi. Sås? Vitlök.

Två månader senare var Marcus åter tillbaka i Skåne efter en sommar där han jobbat nattskiftet på Arlas kyllager i Jönköping. Mentalt härdad gav han sig iväg mot Degeberga i ösregn, morgonen den 22 augusti. Efter 28 km övergick regnet i hagel när Marcus passerade Vombsjön. Detta påverkade inte vår hjälte något nämnvärt, ty denna dag gick det steka ägg på hans nacke och han hade helt enkelt gett sig fan på att cykla 180 till Degeberga och hem igen. Efter cirka 67 kilometer kom Marcus fram till Höge väg, bara för att inse hur vägen var avstängd. Med en bild på grävskoporna accepterade Marcus nederlaget och den tunga vetskapen om att han inte skulle få se Maltesholm. Det var då han hittade bakvägen upp till slottet, en liten grusväg så dålig att trädens rötter tittade upp på sina ställen. Fast besluten om att se slottet tog Marcus denna undermåliga bakväg upp till slottet och regnet, ja det föll fortfarande från himmeln. Väl tillbaka på asfaltsvägen efter sin visit uppe vid slottet, där den skånska fanan vajade högt, spolade Marcus av sin leriga cykel med vattnet från sina vattenflaskor. Några kilometer senare sprack himmelen upp och vädret slog om till solsken och tjugo grader när han cyklade hemåt med vinden i ryggen. Två dagar senare var Marcus återigen ute på en slottsrunda – nu cyklade han totalt 196 kilometer norröver. Efter knappt sex och en halv timme rullade Marcus upp utanför Lundafalafel och beställde två extra stora falafelrullar med haloumi. Sås? Vitlök.

2016-08-22: Maltesholm. Damm (vallgrav) finns. 

Längsta slottsrundan: https://connect.garmin.com/modern/activity/1358741597

Festligaste slottsrundan: https://connect.garmin.com/modern/activity/1383347504

Vackraste slottsrundan: https://connect.garmin.com/modern/activity/1318006811

Total tid: 28 februari till 28 maj samt 22 augusti till 28 september = 5 månader

Mest gillade slottsbilden: Toppeladugård, 2016-03-21.

Efter dessa två forceringar återstod endast tolv slott. Tio av dessa var de som låg belägna allra längst från Lund – bortåt Hässleholm och Kristianstad. Först var tanken att ta tåget dit, och cykla en runda på 18 mil där – men Marcus ändrade sina planer när han insåg att hans cykling till alla Skånska slott enbart var äkta om han cyklade dit för egen maskin. Den 13 september låg vindarna på från rätt håll, väderprognosen var lovande och Marcus hade inga föreläsningar att gå på under dagen. Således var detta dagen det skulle ske. Sedan fick Marcus veta att han var tvungen att vara på en kurs i Lund vid klockan 17.00. Fast besluten om detta fortfarande var dagen ställdes klockan på 03.30.

05.30 rullade Marcus ut från Lund i mörker och med lamporna på. Vid Skarhult fick han se 50 brunstiga hjortar och 06.30 hade han förhoppningar om att toppa denna storslagna syn med en soluppgång över Ringsjön. Visst började solen stiga vid horisonten men innan det hann bli riktigt vackert kom dimman. Lützen-dimman kom att ligga tät i två timmar och den gjorde vår stackars cyklist genomblöt. När väl dimman lättade blev det återigen strålande solsken och efter knappt nio timmar rullade Marcus in i Lund. Eftersom han p.g.a. tidspress enbart ätit medhavda mackor och godis under dessa timmar var han ganska hungrig. Fast den här gången blev det ingen falafel för efter en snabbdusch fick Marcus cykla raka vägen till den där kursen.

2016-09-13. Sinclairsholm. Damm finns.

Antal slott totalt: 78

Antal slott med damm: 69

Antal slott utan damm: 9

Procentuellt sammanträffande ”har man damm på sin mark så är man rik”: 88,5 %

7 månader efter den första rundan – alltså den 28 september – var det dags för den sista slottsrundan. Efter 2 160 km, tillika 70 timmar, i ensamhet suktade Marcus efter sällskap på denna sista färd. Med en flaska bubbel i ryggfickan och sällskap av Josefinsson cyklade Marcus ut från Lund på eftermiddagen. Utanför Malmö anslöt mästaren själv – Glenn ”Glennan” Nilsson – tillsammans med Kalle. Kvartetten besökte först Skabersjö slott, därefter bar det av Torup där bubblet öppnades och inmundigades (enbart av de myndiga cyklisterna). Dessutom inspekterades såväl murbruk som kanoner och historian bakom Torups vallgrav/damm, som en gång var en sjö, berättades.  

Efter totalt 2 220 km, 73 timmar och 78 slott rullade Marcus upp utanför Lundafalafel tillsammans med Josefinsson och så beställde de varsin rulle. Därefter cyklade de vidare till AF-borgen där de satte sig för att äta samtidigt som de beskådade fontänen i Lundagård. Det är någonting speciellt med mäktiga byggnadsverk och vattensamlingar, men framför allt är det någonting speciellt med att cykla fram över Skånes slätter och genom lövskogarna i jakten på dem.

Skånska slott #1: http://www.bicycling.se/blogs/marcuspersson/skanska-slott-1.htm

Antal kommentarer: 1

Anna Lindén

Var har du varit hela mitt cyklistbloggliv??? Mäkta imponerad av ditt ihärdiga slottsletande. Måste varit mäktigt att påbörja rundan 03.30! Fortsätt jaga, vad blir det härnäst?



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Varför bättre cykelbanor är av ”samhällets” intresse på lång sikt.


Måndagen den 12 september konstaterar Nyhetsmorgon (2016) i TV4 att cykeln är snabbare än såväl bil som kollektivtrafik över 12 kilometer vid rusningstrafik. Mindre än en vecka senare skriver Krister Isaksson (2016) på denna sida att Trafikverket lägger ner byggnationen av snabbcykelvägen längs E18 i Stockholm p.g.a. allt för höga kostnader. Är argumentet med för höga kostnader på riktigt eller har svenska politiker och tjänstemän helt och hållet tappat förmågan att analysera på lång sikt? Det bör här understrykas att detta inte är någon vetenskaplig avhandling och textens slutsatser syftar mer till att väcka en tankegång än slå fast universella regler. Dessutom måste jag medge att mitt ställningstagande kan vara påverkat av det faktum att jag själv, tack vare mina fysiska förutsättningar, upplever det som relativt enkelt att transporteras med cykel.

Samhällsgeografen David Harvey (1985) menar att ständigt växande profiter driver kapitalismen framåt. Harvey påstår vidare – och detta kan anses vara kontroversiellt – att det ständiga strävandet efter större profit kommer försätta kapitalismen i kriser. Därför måste kapitalismen ständigt utföra ”spatial fixes”, åtgärder som tillfälligt får profiten att bli större igen (enligt Harvey fram till nästa kris). Ett exempel på en spatial fix, vilken Harvey föreslår, är investering i infrastruktur. Anledningen till detta är att desto snabbare och billigare arbetskraften kan ta sig till och från jobbet – desto större profit (Harvey, 1985). Den anställde som sitter i bilkö, istället för att vara på jobbet, kostar samhället – och i synnerhet arbetsgivaren – stora summor pengar.

Torsten Hägerstrand (1970) menar att människor i sin vardag begränsas av kapacitetsrestriktioner, kopplingsrestriktioner och styrningsrestriktioner. Det är främst kapacitetsrestriktionerna som är utav intresse för oss. Kapacitetsrestriktioner innebär att människor är begränsade av vår biologi samt de hjälpmedel vi konstruerat för att kunna förflytta oss eller kommunicera över avstånd (Hägerstrand 1970). Det tar tid för människor att ta sig från punkt A till B, således får den som kan ta sig snabbare däremellan ett större spektrum att röra sig i. Dessutom måste människor vila och äta emellanåt – något som ofta görs i vårt hem. Desto kortare tiden blir för resan mellan arbete och hem – desto mer tid för annat får människan. Hägerstrand (1970) jämför själv kollektivtrafiken med bilen och menar att den senare ger oss ökade möjligheter att transportera oss mellan hem och arbetsplats. 46 år senare utsetts infrastrukturen i Sverige för påfrestningar som tvingar oss att omvärdera detta påstående. Det mesta talar dessutom för att trycket på storstädernas infrastruktur fortsatt kommer att öka. Lägg därtill att flera mindre städer snart kommer ställas inför dessa utmaningar. Förhoppningsvis kan de lära av misstag som begåtts i det förflutna.

”Det är svårt att se hur kollektiva transportmedel i fråga om rörelsefrihet skall kunna jämställa den som disponerar bil och den som inte gör det. Det är också lika svårt att se, hur den som inrättat sig för individuell förflyttning skall kunna förmås att reducera sin räckvidd med att återgå till kollektiv, särskilt som samhället redan låtit sig omorganiseras efter bilismens villkor på ett djupgående sätt.”

(Hägerstrand, 1970 s. 4:19)

Innan vi kan utforma någon form av analys måste vi väva in en tredje teori, vilken vi hämtar från mikroekonomin. Enligt den mikroekonomiska teorin är en individs val mellan att arbeta och vara ledig en trade-off mellan fritid och lön (Bergh & Jakobsson, 2014). Det kan tyckas cyniskt, men i den mån kommer vi utgå från att individen antingen vill tjäna pengar eller njuta av sin fritid under dygnets 24 timmar.

Första frågan vi ställer oss blir såklart vad som ska hinnas med på dygnets 24 timmar. Sömn och förtäring är två naturliga grundpelare vilka vi redan nämnt, till dessa två kan vi tillägga en tredje i form av arbete. Det finns fler saker som de flesta anser vara fundamentala i vår vardag, t.ex. tid för nära och kära samt personlig hygien – poängen är att jag vill tillfoga fysisk aktivitet till en av de saker vi bör hinna med under dagen. Detta beror till månt och mycket på att en stor andel idag har allt för stillasittande jobb. Den som kan sin huvudräkning kan vid det här laget känna hur våra 24 timmar börjar sina. Med andra ord, det finns ingen tid för oss att stå stilla i en bilkö. Varken för arbetstagare, arbetsgivare eller samhället som helhet.

Cykelpendling framstår således som den bästa tillgängliga lösningen för samtliga påverkade parter. Åtminstone på kortare distanser. Vad som är kortare distans beror givetvis på individens fysiska kapacitet och trafikmiljön, men enligt mig kan allt under en timme, enkel resa, räknas som kortare distans. Definitionen av distans som tid gör den anpassningsbar efter kapacitet och val av cykel. Det bör dessutom tilläggas att den som cyklar till jobbet ”vinner” tid från sig själv. Om du cyklar trekvart till jobbet och trekvart hem behöver du kanske inte träna en timme på kvällen. Tänk dig att träning och bilresa tillsammans hade tagit två timmar – då har du vunnit en halvtimme i din vardag. Fast i slutändan är det kanske inte ytterst en fråga om tid, utan också om välmående, och då kan jag lova dig att fysisk aktivitet står ovan att köra bil. Den som inte tror mig kan studera tillståndet hos de tre deltagarna i Nyhetsmorgon (2016) när de kommer in i studion. Medan cyklisten framstår som lugn och samlad verkar de andra vara smått andfådda och stressade trots att de antagligen inte varit i närheten av arbetspuls.

Individens välmående för oss också in på nästa argument bakom cykel till jobbet. Politiker må dra sig för höga kostnader att bygga ordentliga cykelbanor och omprioriterad infrastruktur (från bil till bil och cykel) i städerna. Vad de inte insett än, är att kostnaderna för omprioriterad infrastruktur antagligen är relativt små i jämförelse med de kostnader som dålig folkhälsa kan leda till i längden. Med dålig folkhälsa syftar jag inte bara på sjukdomar relaterade till stillasittande, utan även dålig luft i storstadsmiljö samt buller och stress i trafiken. Problemet är att svenska politiker – och i synnerhet deras tjänstemän – verkar tänka kortsiktigt. Istället för att vara förutseende verkar de reagera på samhällets utveckling. Resultatet blir åtgärder i efterhand och cykelbanan med dålig asfalt som plötsligt blir trottoar och sedan tar en sväng in i bostadsområdet för att komma ut igen på en trottoar som blir grusväg och sedan cykelbana igen, symboliserar ganska väl detta ständiga agerande ex post. Det är förvånande att välutbildade människor ibland saknar förmågan att dra de mest banala paralleller till sin vardag: mina kostnader för livsmedel blir betydligt lägre om jag storhandlar en gång i veckan istället för att springa ner till närköpet allt eftersom jag behöver något.

Återigen kommer vi tillbaka till Harvey och kapitalismens mönster. Det är fullt möjligt att städer som satsar cykelvänlig infrastruktur, vilken möjliggör för arbetskraften att ta sig snabbare till och från jobbet med bättre hälsa på köpet, också lyckas attrahera näringslivet. Förflyttning till en region med lägre arbetskostnader är också en spatial fix, vilken Harvey nämner. Denna förflyttning är i våra tider en förflyttning utomlands, vilket ofta resulterar i stora samhällsförluster. Faktum kvarstår att arbetskraftens effektivitet kan väga upp för dess kostnad, och det mesta tyder på att arbetskraft med god fysisk och psykisk hälsa presterar bättre. Ökad effektivitet, som en följd av friskare samt starkare arbetskraft, kan således vara en nödvändig förutsättning för att svensk arbetskraft ska stå sig konkurrenskraftig i en globaliserad värld. Kapitalismens hjul snurrar nämligen runt, runt, runt – precis som på en cykel.

Referenslista:

Bergh, Andreas – Niklas Jakobsson, 2014. Modern mikroekonomi: Marknad, politik och välfärd. Lund: Studentlitteratur.

Harvey, David, 1985. The Geopolitics of capitalism. I Derek Gregory & John Urry (red.) Social Relations and spatial structures. London: Macmillan, s.128-163.

Hägerstrand, Torsten, 1970. Konturerna av en tidsgeografisk samhällsmodell. I Urbaniseringen I Sverige: En Geografisk samhällsanalys (SOU 1970:14).

Isaksson, Krsiter, 2016. ”Varför håller ni käft?”. Bicycling.se, 16 september. [Elektronisk] http://www.bicycling.se/blogs/kristerisaksson/varfor-haller-ni-kaft.htm. Hämtdatum: 2016-09-18.

Nyhetsmorgon, 2016. ”Bil, cykel eller kommunalt – vilket är snabbast?”. TV4, 12 september. [Elektronisk] https://www.tv4.se/nyhetsmorgon/klipp/bil-cykel-eller-kommunalt-vilket-%C3%A4r-snabbast-3517256.

Antal kommentarer: 2

Le carlson

Härlig analys. Men ändå säljs det flera bilar än någonsin.


Thomas

Lysande som vanligt!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Det här är en avsevärt mycket större fråga än respekt gentemot medelålders män i lycra.


Varje tisdag, någon gång mellan klockan fyra och fem, verkar det som att två världar möts på två separata, men parallella, vägar i höjd med Uppåkra. Där cyklar jag från Lund på den Gamla Trelleborgsvägen mot Malmö samtidigt som köerna på E22:an sakta kryper framåt i båda riktningarna. En lastbil tutar åt en bilist som tror sig kunna smita före i vänsterfilen. Fast än få av dem som sitter bakom ratten i sina fordon skulle vilja erkänna det, är det fullt möjligt att jag kommer ta mig snabbare in till Malmö från Lund än de tar sig hem samma sträcka. Trots detta anses bilen vara en symbol för frihet – en bil är ett måste för den som ska hinna med jobb, träning, familj, lite serier och annat klydd under dygnets 24 timmar.

Egentligen borde cykelns tid vara nu, urbaniseringen har nått en punkt där infrastrukturen påfrestas av ökande trafik i och kring städerna samtidigt som allt fler rapporter varnar för kraftigt försämrad folkhälsa. Jag kommer knappast få nobelpriset för följande, men cykeln erbjuden en gyllene möjlighet att slå två flugor i en smäll. Paradoxalt nog har cykeln idag snarare fått utgöra symbol för ett hinder. Ett hinder som en del anser bör tillrättavisas och lära sig veta sin plats.

Den första september publicerar många svenska medier, däribland Sydsvenskan, en artikel om en bilist som med avsikt orsakat en olycka genom att köra om, och sedan tvärnita framför en grupp cyklister. Enbart Sydsvenskans artikel får 84 kommentarer, delas 79 gånger och 514 personer reagerar. Uppståndelsen och debatten kring artikeln överraskar journalisterna på Sydsvenskan som väljer att följa upp artikeln med en artikelserie vilken jag har blivit intervjuad för i dagarna. Intervjun väckte en hel del funderingar hos mig och jag tänkte delge några av mina reflektioner som förhoppningsvis kan skänka någon lite ökad förståelse varför jag cyklar där på vägen – och därmed leda till ökad respekt oss sinsemellan.

Kommentatorsfältet till den ovan nämnda artikeln kan grovt delas upp i två dikotomier. De som fördömer bilistens handling och de som tycker det var lite dumt MEN (inte för att de försvarar bilisten handlingar eller så), cyklisterna och deras klungor borde lära sig en läxa. Den senare kategorin kommentarer blir tämligen absurd om vi övar intellektet genom att byta ut förövare och offer. Låt oss istället säga att jag ikläder mig bilistens roll, fast cyklandes på en cykelbana en vanlig dag i Lund. Plötsligt kommer jag ifatt två studenter som är på väg hem från centrum med klirrande flaskor i korgen och leende på läpparna. Jag plingar på min ringklocka men ingen av dem gör någon större ansats för att låta mig passera. Således stannar jag och misshandlar dem tills de ligger på backen. Fråga nu dig själv om någon överhuvudtaget hade försvarat min handling. Fundera sedan återigen kring huruvida bilistens handling kan försvaras.

På fel sida vägen i en dansk cykeltävling. Vägarna är mer eller mindre avstängda. Vid eventuellt möte befinner vi oss på rätt sida. Under träning cyklar jag alltid så långt ut till höger som möjligt, men ibland räcker det för att jag ska anses vara ett hinder som skapar irritation. 

Grundproblemet i debatten kring bilar och cyklar i trafiken är att båda parter verkar göra sitt yttersta för att undvika problematikens kärna. Bilisterna, å sin sida, säger att alla cyklister är dumma och tror de äger vägen. Cyklisterna, å sin sida, säger att alla bilister är dumma och tror de äger vägen. Mig veterligen leder denna debatt – argumentationsmässigt hemmahörande på barnsligt låg nivå – ingenvart, om inte möjligtvis bakåt i en ond spiral där missförståelsen för varandra ökar och trafikklimatet härsknar än mer. Det finns egentligen bara en poäng, en slutsats, som är viktigt för att kunna gå vidare och bidra till en bättre stämning mellan trafikanter. Alla måste inse att det inte är acceptabelt att medvetet utsätta någon annan för fara i trafiken. Anledningen bakom detta är att a) det är svårt och avgöra om trafikanten du möter ofta beter sig trafikvidrigt eller bara begick ett misstag b) om du vet kvarstår det faktum att det inte är kriterium nog för att agera polis, domare och bödel.  Det bör dessutom påpekas att många av de incidenter som cyklister ofta utsätts för enbart bygger på ren och skär irritation. Ett samhälle där vi slumpartat straffar de eller det som irriterar oss är knappast hållbart. Särskilt eftersom bilen i hastigheter över 50 km/h förvandlas till ett potentiellt mordvapen om föraren – mot förmodan – bestämmer sig för att använda det mot cyklister. De flesta i dagens Sverige är överens om att slentrianmässiga dödsommar tillhör det medeltida samhället.

Något som irriterar bilister är det faktum att jag som cyklist (det händer att jag kör bil ibland också) väljer vägen framför för cykelbanan. För att förklara varför tänkte jag att vi skulle använda oss av en liknelse. Låt oss säga att du ska köra en bil med bromsad släpvagn från plats A till plats B. Det finns två vägar, väg 1 och 2. Väg 1 är en motorväg där högsta tillåtna hastighet är 110 km/h. Eftersom du kör med bromsad släpvagn är din tillåtna maxhastighet 80 km/h, därför är du medveten om att du eventuellt kommer störa trafikrytmen. Samtidigt vet du att du, genom de regler och lagar som finns i trafiken, indirekt slutit ett avtal med de andra bilisterna som innebär att de ska visa hänsyn till dig om du gör det motsatta. Väg 2 är en landsväg som är längre än motorvägen, ditt körfält är smalare och utmed vägen finns flertalet oberäkneliga djur vars beteende inte kan föresägas genom regler och lagar. Den logiska slutsatsen är naturligtvis att välja väg 1 eftersom du känner dig skyddad av det tysta avtalet med de andra trafikanterna. Alternativt kan du tänka dig att tag väg 2 – men då kör du lugnt och under en tid med mindre aktivitet bland de vilda djuren.

När jag cyklar ut ur, eller in i, Malmö och Lund – då gör jag det på cykelbana och jag tar det uteslutande lugnt och försiktigt. Jag brukar se det som min ner- och uppvärmning eller en chans att trampa ur benen innan träningen drar igång. Trots detta finns det ingen trafikmiljö jag känner mig mer hotad i en på en cykelbana. En del bilister menar att cyklister väljer vägen eftersom de anser sig äga den, och därmed är grunden till konflikt lagd. Faktum är att förhållandet snarare är det omvända, cyklisterna väljer vägen eftersom de litar mer på bilister än andra oskyddade trafikanter. Detta beror till stor del på att vi förväntar oss att den andra parten ska följa samma regelverk som oss. Cykelbanan må vara lämplig som transportsträcka under vissa tider och i tungt trafikerade områden, men den är ingen plats för träning.

För att relationen mellan cyklister och bilister ska förbättras måste samtliga involverade komma överens om att det är förkastligt att medvetet utsätta någon annan för fara i trafiken. Dessutom måste vi alla försöka göra vårt yttersta för att ta oss fram i trafiken enligt de lagar och regler som utgör fundamentet i en säker trafikmiljö. Varje gång du bryter mot lagen – oavsett om du kör med din bil i 100 km/h på 90-sträcka eller cyklar mot rött vid ett stoppljus – dementerar du så sakteligen den tillit som en säker trafikmiljö bygger på. Givetvis vore det naivt och tro att alla strävar mot ovan nämnda mål, men om du och jag lovar oss själva det vare gång vi sätter oss bakom ratten eller klickar i pedalerna har vi åtminstone kommit en bit på vägen. I slutändan handlar det inte enbart om att det ska vara säkrare för oss som är ute och tränar på cyklar, en bättre attityd i relationen mellan bilister och cyklister är också en grundläggande förutsättning för det skifte från bil till cykel som måste till på kortare sträckor – både ur miljö- och hälsosynpunkt. Det här är en avsevärt mycket större fråga än respekt gentemot medelålders män i lycra och vice versa. 

Tullebo slott. Den där dagen cyklade jag 180 km från kust till kust på Skånes landsvägar. Jag mötte högst ett tjugotal bilar. Jag kan knappast utgjort ett hinder för för någon. 

**********

Läs också:

Bli inte den som kör på en katt. http://www.bicycling.se/blogs/marcuspersson/bli-inte-den-som-kor-pa.htm

Hur du använder din tuta. http://www.bicycling.se/blogs/marcuspersson/hur-du-anvander-din-tuta.htm

På en cykelbana bland farliga cyklister och normala människor. http://www.bicycling.se/blogs/marcuspersson/pa-en-cykelbana-bland-farliga-cyklister.htm

Är det dags att införa cykelkörkort? http://www.bicycling.se/blogs/marcuspersson/ar-det-dags-att-infora-cykelkorkort.htm

Antal kommentarer: 9

Måns

6 § Vid färd på väg ska fordon föras på körbana. Detta gäller dock inte fordon för vilka enligt 1 kap. 4 § andra stycket bestämmelserna om gående ska tillämpas. Cyklar och tvåhjuliga mopeder klass II ska vid färd på väg föras på cykelbana om sådan finns.
(https://lagen.nu/1998:1276#K3P6S1)

Följ andra stycket i den paragrafen och jag lovar att jag ska akta dig så mycket att jag hellre krockar min bil med en bergvägg än mejar ner cyklar. Ja, jag har läst fortsättningen. Nej, jag kan inte se att den gäller om cykelvägen går 1 km parallellt med vägen.

Inbilla dig att du ligger i ledarklungan i Touren, att vägen är din och alla ska finna sig i det, tyck att cykelvägen är full med jobbiga gående som inte håller din fart, och du kommer att orsaka Situationer som det heter på körskolan.

När du passerar en busshållplats där man delat upp gång/cykelvägen i två delar för att akta alla turister som kliver av bussen, då ska du välja cykeldelen. Även om du måste kliva av för att det är ett vägarbete. Om du väljer att cykla på busshållplatsen och jag står där och jag inte flyttar mig för att det inte är din plats, du har en annan.. Om du då kör på mig. Då är det inte långt till nävarna. (Sann historia. MEMIL. Stor Stockholmscykelklubbtröja)

Att göra som bilisten i din berättelse är HELT OACCEPTABELT. Bara så vi har det avklarat.


Stefan Manning

Mycket bra skrivet. Inte lätta att samverka alla gånger i prestigens förlovade land. Jag försöker som bilist och cyklist föregå med gott exempel för att inte ge belackarna vatten på sin kvarn. Tyvärr känner jag mig ibland ganska ensam om det.


Olle

Så om man inte har bilen med sig som tillhygge så ska man ta till nävarna istället? Det var ju moget, Måns.


Glenn

Måns, det är exakt sådan som du som artikeln vänder sig till, men tyvärr också ni som verkligen inte fattar något! Er attityd till medmänniskor är skrämmande!

Visst, det finns en lagtext som ni kanske kan paragraf rytta er på, men hur j-la svårt är det att bara sakta ner lite, vrida på ratten åt vänster , gasa förbi, vrida på ratten åt höger och fortsätta er färd!
Är det så otroligt jobbigt att kanske förlora ett par sekunder så man gärna leker med andras liv!

Väx upp!


Jofo

g
6 § Vid färd på väg ska fordon föras på körbana. Detta gäller dock inte fordon för vilka enligt 1 kap. 4 § andra stycket bestämmelserna om gående ska tillämpas. Cyklar och tvåhjuliga mopeder klass II ska vid färd på väg föras på cykelbana om sådan finns.
Om särskild försiktighet iakttas får dock
1. cyklande och förare av tvåhjuliga mopeder klass II använda körbanan även om det finns en cykelbana när det är lämpligare med hänsyn till färdmålets läge, och
2. cyklar med fler än två hjul eller en cykel som drar en cykelkärra eller en cykel som har en sidvagn, utöver vad som framgår av 1, föras på körbanan även om det finns en cykelbana om det är lämpligare med hänsyn till fordonets bredd.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Det är inte synd om studenter. Inte professionella idrottare heller för den delen.


Jag kommer ihåg första gången jag såg en elitcyklist sitta och inhalera astmamedicin tio minuter innan start på ett Östgötalopp i början på min cykelkarriär. Han drog så djupa andetag att en, i brist på bättre vetande, kunde trott att han varit under vatten i tio minuter och nu öppnade sina lungor för fulla spjäll. Sedan den dagen har de bara blivit fler och fler – inhalatorerna. Det tycks som att astmainhalatorna är lika obligatorisk för konditionsidrottaren som shakern för muskelbyggaren.

I ett gammalt inlägg om vintercykling frågade jag mig själv om den höga graden av ansträngningsastma hade något att göra med träning i låga temperaturer och torr luft. Någonting måste det vara, för den frekvens med vilken astmamedicinering förekommer på elitnivå inom konditionsidrotter är långt över genomsnittet. Det kan tyckas konspiratoriskt, men ibland får jag för mig att det råder det inflation på diagnosen ansträngningsastma då det knappt behövs medicinsk undersökning. När jag var yngre hade jag problem med trånga luftvägar i kyla och kollapsade nästan på hockeyträningar utomhus. ASTMA, skrek läkarna och gav mig inhalator men efter ett år utan förbättring fick jag sluta medicinera. Idag har jag växt ifrån problemen.

Låt oss nu lämna denna fundering därhän och förutsätta att alla som tar astmamedicin verkligen behöver den – är det då synd om de som oavsiktligt påträffas med för hög dosering i blodet? Vi tittar närmare på några citat från Marit Björgren angående Martin Sundby:

”Jag stöttar Martin i denna svåra tid för honom. Och jag har hundra procent förtroende för Fis sjukvård och övrig stöttning, säger Björgen till det norska skidförbundets hemsida”.

Låt oss försöka få lite perspektiv på händelsen genom att jämföra med studenter. Under tentamen råder mobilförbud – telefonen ska förvaras avstängd på annat ställe än din skrivningsplats. Alla studenter ska vara införstådda med dessa regler och student som påträffas med mobil straffas vare sig mobilen har använts för fusk eller inte. Tycker någon synd om studenter som stängs av och blir fråntagna resultat då de påträffas med mobil vid tentamen? Finns det någon här i världen som känner medlidande för dem när CSN stryps och de får skörbjugg av alla nudlar? Nej, för studenter förväntas på egen hand vara införstådda i regelverket. Tydligen gäller detsamma inte professionella atleter med mångfalt större inkomster. Martin Sundby är en professionell skidåkare. Han ska veta hur mycket medicin han får ta, och är han osäker tar han den inte. Åker han fast är han skyldig oavsett hur myket misstag det må vara, och alla resultat samt medföljande inkomster ska tas ifrån honom. Och det är inte synd om honom någonstans.  

”Jag har godkännande av internationella skidförbundet och all forskning visar att dessa astmamediciner inte har prestationshöjande effekt om du inte är astmasjuk, säger hon och fortsätter: I likhet med Martin kan jag inte heller vara bäst i världen utan att använda astmamedicin.”

Ja, ni har ett godkännande – men även en gräns för maxdosering. Jag har körkort, men det betyder inte att jag får köra hur jag vill. Kör jag vanvettigt straffas jag. Det är nämligen som så, att när de som använder astmamedicin överskrider maxdosen gör de så att andra inte kan vara bäst i världen.

De senaste åren har många svenskar undrat varför de svenska skidåkarna står som parkerade i spåren medan norrmännen och norskorna dominerar tävling efter tävling med flertalet åkare. De tränar mer, är ”oerhörda talanger” och ligger i framkant vad gäller allt från vallning till träning, brukar förklaringen låta – en förklaring som rimmar bekant med ett visst cykellag. Och visst ligger de norska skidåkarna i framkant vad gäller allt från vallning till träning eftersom de använder inhalatorer så nya att deras egna läkare inte har koll på dem. Tycker du att denna känga var oförskämd från min sida går det vända på det – den noggrannhet vilken tycks råda vid träning och vallning finns tydligen inte vid medicinering. Hur man än vrider och vänder på saken finns det bara en slutsats – det är inte synd om den gör skyldig till överdosering eller intagande av preparat som är emot WADA:s regelverk. Om ett regelverk ska kunna upprätthållas går det inte se mellan fingrarna för misstag, för så fort undantag börjar utfärdas kommer allt mer rinna igenom efterhand. Jag kan därför leva med att friska idrottare tar astmamedicin då dess effekter på friska förmodligen är lika med noll. Vad jag däremot inte klarar av är alla dessa snyfthistorier om hockeyspelare, cyklister och skidåkare som påträffats med för höga doser av olika astmamediciner. Det är hög tid för dem att växa upp och leva med konsekvenserna av att bryta mot reglerna – hur ofrivilligt det än må vara – precis som studenter.

”Du körde i 120 km/h. Högsta tillåtna hastighet med bromsad släpvagn är 80 km/h. Därför kommer du bli av med körkortet en kortare tid och få några tusen kronor i böter.” 

”Men jag har ju Volvos nya turbodiesel, det blir ju så lätt hänt. Dessutom har jag ju c-körkort! Tyck synd om mig. Snälla.”

Antal kommentarer: 5

Daniel

Rätt ska var rätt, fusk ska bestraffas och bloggare bör hålla sig till fakta! Det var pappersarbetet som brast inte några resultat från dopingtester.


Daniel

Kommentarer ska väl oxå va korrekt… I all ödmjukhet får jag väl backa när jag läst in mig bättre….


Sven-Erik

Det är ju fantastiskt att det norska landslagets läkare inte läst på om Salbutamol. Om de varit ute och cyklat (sic!) så kanske de hade hört talas om Petacchis åktur 2008 som Sundby verkar ha kalkerat. Bjørgren i sin sida verkar ju inte ha fattat skillnaden mellan Ventoline/Salbutamol och det som ”oförargligt” klassade Symbicort som hon inhalerar.

Att sedan du Marcus försöker att generalisera utifrån din egen erfarenheter under ungdomen av att ha blivit feldiagnosticerad är knappast något som kommer at hjälpa idrotten att hantera dopingproblematiken. Det finns inte i berättelsen om Sundbys problem som tyder på att han lider av ”växtvärk”, däremot verkar det som att kompetensen hos de som hjälper honom att idrotta på toppnivå med de problem han verkar ha den kompetensen har varit för låg. Liksom kompetensen hos Sundby eftersom till syvende och sist så är det den enskilde idrottaren som har att svara för att de tillskott som kan spåras i proverna ligger inom det tillåtna.

Det är inte synd om Sundby, men det handlar inte om att han kör Volvo. Han har inte kört för fort, om en likhet skall användas så har han tankat oskattad diesel.


David

Mycket bra!

Att norska skidförbundet officiellt ersätter honom är ju att säga att de inte erkänner dopningen. Det sved väl att norska skidförbundet inte fick dikterera det hela.

Likheten med enbart oskattad diesel kan inte vara rätt. Sundby har åkt dit för överskridna gränser så det skulle väl då motsvara både oskattad diesel och 150 på 120-väg isåfall.


ekstromenator

Jag håller med dig helt och hållet trots att jag är en av dom som använder astmamedicin.
Jag fick ansträngningsastma från långa kalla distanspass på cykel för många år sen, men lyckades medicinera bort den då jag tränade mindre och på lägre nivå.
Nu har jag sedan dryga året tillbaka fått tillbaka besvären och medicinerar sedan i våras med Symbicort.
Att använda medicinen är jätteenkelt, min läkare har ordinerat mig hur ofta och när jag ska använda medicinen, det står till och med på förpackningen hur mycket varje dos innehåller, och det är därför larvigt enkelt att hålla reda på hur mycket medicin jag får i mig.
Den som blir påträffad med värden som är klart högre än tillåtna gränser har missbrukat medicinen, och det är att likställa med dopning. Det går inte att skylla på nationsförbund, dispansregler osv. Maxgränsen gäller alla, och det behövs en rejäl överdosering som helt omöjligt kan ske utan deras egna vetskap.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

”Den dagen du kör ifrån mig upp till länsgränsen och hem igen, då får du kalla mig för gubbe”.


För några veckor sedan rullade jag in till CK Ringens klubblokal för en hederlig tisdagsträning. Där var redan en grupp ungdomar som – någorlunda uppkäftig kan tyckas – hälsade mig, Glenn och mina äldre klubbkamrater välkomna med frasen ”hej gamlingar”. Det var en sällan ont menad välkomsthälsning som förnärmade en 21 år ung student, men efter att jag ältat den fram och tillbaka under några veckor kom jag fram till att den påminner mig själv om begynnelsen på min egen cykelkarriär.

Landsvägscykling är idag inte den mest attraktiva sporten i Sverige. Såtillvida du inte har en ytterligare dimension i ditt cyklande – låt säga att du gör något vrålfräckt som att cykla till alla skånska slott eller har vunnit en sträcka på någon tandemstafett – kan du lika gärna strunta i att nämna ditt cykelintresse för främlingar. Redan här kan vi konstatera att allmänhetens ointresse besegrat tävlingscyklisten – men när anledningen bakom cyklandet tillfogas övergår ointresset i nonchalans, ignorerande och totalt avfärdande.

Barn som börjar i fotbollskola gör det med ambitioner om att bli den nya Zlatan. Samtidigt plockar förbund och klubbar bort möjligheterna att tävla i tron om att skydda dem från gallring. De som inte tycks ha möjligheten att bli bäst slutar innan de fyllt 14. Varför tvistar de vise om. Senare i livet ska det idrottas av hippa anledningar som för att gå ner i vikt, för att kunna utnyttja företagets friskvårdsersättning eller hålla sig i form för att i slutändan nå något mycket viktigt mål som en svensk klassiker eller Ironman. När hälso- och motionsargument smyger sig ner i åldrarna är det inte konstigt att ungdomar byter boll mot en skärm där de får uppleva tävlingsmoment och gradvis stigande utmaning från diverse spel. Jag har cyklat i snart tio år, men min drivkraft fanns varken i drömmen om att bli världsbäst, hälsan eller trendiga arrangemang – jag ville bara cykla ifrån min pappa upp till länsgränsen och hem igen. 

”Är det inte en härlig upplevelse att vara ute och cykla med grabbarna. Känna farten och hur hormonerna, adrenalinet, rusar. Hur många av er är gifta? Vilka vackra tänder du har.”

En man utanför baren i Tenhult som började prata med mig efter en lagtempointervall.

15 kilometer norr om Habo, uppe på Hökensås, är länsgränsen mellan Jönköping och Västra Götaland belägen. Länsgränsen är omstridd då Habo kommun tillhör Västergötland som landskap, men på grund av strategiska anledningar valde att tillhöra Jönköpings län. Härvid slutar historie- och geografilektion i detta inlägg då länsgränsens relevans för oss är av helt annan karaktär. Länsgränsen kom nämligen att bli en vändpunkt som jag, min storebror och farsan använde oss av på Hökensås när vi skulle cykla tre mil i början av våra cykelkarriärer. 2007 var året, närmare bestämt.

Det dröjde inte länge förrän vi tre började tävla mot varandra upp på Hökensås och hem igen. Vid ett ordalag råkade jag kalla farsan för gubbe och det var då han genom en väl formulerad mening skänkte mål och mening till min cykelkarriär. ”Den dagen du kör ifrån mig upp till länsgränsen och hem igen, då får du kalla mig för gubbe”. Det var ett erbjudande som saknade motstycke i mitt då snart tretton år långa liv. Jag hade testat många sporter – fotboll, hockey, tennis, innebandy, längdskidor – men ingen av dem hade erbjudit mig möjligheten att få kalla farsan för gubbe.

Så jag fortsatte att cykla och träna bara för att kunna cykla ifrån farsan upp till länsgränsen och tillbaka. Men ni ska veta det, att farsan han var stark i sina glansdagar. Jag försökte sitta på hjul och slå farsan i spurten. Jag försökte stöta av honom i den lilla kantvinden som ibland lyckades tränga igenom Hökensås tjocka skogar. Jag försökte alliera mig med storebrorsan för att köra slut på farsan, men åren gick utan att jag kunde cykla mig till privilegiet att rättmätigt få kalla farsan för gubbe.

Till slut kom dagen då jag ställde av farsan upp till länsgränsen och hem igen. Den dagen åts ingen tårta, i tidningen återfanns inga stora rubriker och bedriften i sig var utom intresse för icke-cykelintresserade. Jag har faktiskt glömt bort vilken dag det var, men det är inte heller av betydelse eftersom poängen är att året blivit 2010 och jag hade under sommaren lyckats bli bronsmedaljör på USM-linjet i P15-16. När jag väl blivit så pass bra på att cykla att jag äntligen fick kalla farsan för gubbe, då hade jag också hållit på länge nog för att se embryot av min egen potential samt blivit så bra att det nästan var för sent att sluta.

För närvarande må landsvägscykling inte vara den mest attraktiva sporten i Sverige – men den skulle utan tvivel kunna locka fler. Allt som behövs är egentligen att vi erbjuder nya cyklister och ungdomar en chans att kalla oss gubbar, kärringar – eller det könsneutrala gamlingar – den dagen då cyklar ifrån oss. Få andra idrotter erbjuder den möjligheten till utmaning och tävlingsmoment som landsvägscykling – något som vi måste utnyttja till vår fördel. Att bli avställd ska inte ses som en fara med landsvägscykel, snarare en möjlighet. Kanske var det detta som farsan förstod när han myntade uttrycket; ”den dagen du kör ifrån mig upp till länsgränsen och hem igen, då får du kalla mig för gubbe” – eller så hade han bara ett oproportionerligt ego kombinerat med skev uppfattning av åldrande och tidens gång. 

Jag vinner Jönköping CKs klubbmästerskap 2012. På andra plats kommer min storebror Daniel och på tredje plats kommer farsan – vid denna tidpunkt korrekt refererad till som gubbe. 

Antal kommentarer: 2

Perry

Kul perspektiv! För egen del kommer jag väl ihåg känslan när jag lyckades knäcka min far i terränglöpning och hoppas att mina barn också kommer att känna den motivationen och slutligen lyckas. Spelar ingen roll om det är löpning eller cykling – viktiga är att det är ett svårt mål som kräver ansträngning under längre tid.

Bra motivation som fungerat i alla tider – varför inte i dagens samhälle?


Thomas

Så underbar läsning Marcus! Sagt det förr, men du har en grym talang för det skrivna ordet & huvudet på skaft! Så kul att läsa det du skriver!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in