Kan ni gissa vad jag gjorde i helgen?


Jo jag cyklade runt Vättern, tillsammans med 28000 andra. Känner mig så unik. Men nu ska jag inte låta negativ. Det var riktigt kul. Jag vill börja hela inlägget med att tacka Stockholm CK för ett fantastiskt lagarbete. Både mina medcyklister och David och Micke som servade oss på depåerna. Davids energi lös som en vår egna lilla sol i regnet. Lagkänslan i klungan var otroligt stark. Den kändes genom motvind, kantvind, regn, medvind, sol, kramp och spykänslor. Och inte minst efter målgång.

Alla bilder är tagna av Jenny Grip. 

Min uppladdning har varit allt annat än optimal. Jag har haft den värsta pollenvåren någonsin. Efter Mallorca var det så illa att jag fick inflammerade bihålor och kunde knappt cykla till jobbet. Det var som att andas genom ändtarmen på en näbbmus som jag skrev på Facebook. Klart obra om man har tänkt att tävla i cykling. I vanliga fall brukar jag lösa det hela med mycket randonnécykling men i år har det bara blivit några spridda 20-milare och endast en 30-milare. Men det har blivit desto mer besök på Bauhaus och olika fotbollsplaner runtom i Stockholmsområdet. Men jag ska inte skylla ifrån mig för mycket. Om man vill och är motiverad så går det oftast att hitta tid för träning. På kvällar och tidigt på morgonen. Jag har helt enkelt varit slö.

Vättern då. Vi samlades i Crescents tält där Micke Nord, Gunnar, Danne och David gick igenom dagens övning. Vi skulle ha två depåer. En efter 10 mil och en efter 20 mil. David och Micke Jansson skulle assistera oss där. Vi hade förberett varsin hink med fyllda flaskor, gel, bars och eventuella förstärkningskläder. Jag packade mitt i en låda. Samma låda som jag har tänkt använda på Jotunheimen om två veckor. Vi startade 12:24 och enligt Dannes order så rullade vi i tvåpar i sansat tempo för att värma upp tills vi var förbi de första rondellerna. Sedan började vi rotera. Efter några varv ökade vi farten. Det blåste sida-mot men vi var många i rotationen så milen tickade på smärtfritt. Vi körde om några andra snabbgrupper och försökte göra det så snyggt som möjligt. Enligt väderleksrapporten skulle det regna i Ödeshög. Och jösses vad det regnade. Det sved på läpparna när de träffades av regndropparna. En stund senare var vi i Jönköping. Där sken solen. En stund senare regnade det igen. Lyckligtvis var det varmt så varken regnet eller vattnet som sprutade upp från vägen kylde ner oss. Om det hade varit kallare så hade misärmätaren slagit i taket.

Första depån flöt på fint. David räknade ner från två minuter. Vi som var klara rullade sakta iväg på den smala vägen tills vi var återsamlade. När vi kom ut på 195:an igen ökade vi farten. Nu hade vi helt plötsligt vinden i ryggen och vi susade fram i 50-60 km/h. Känslan att ligga i en klunga i de farterna är svårslagen. Suset från vinden, dånet från kolfiberhjulen och bara känslan av att äntligen få betalt för de milen man har kämpat i motvind. Det gör ganska mycket för moralen i gruppen att få blåsa på så där också. Energin och glädjen kommer tillbaks. En annan som också kom tillbaks var regnet. Precis som väderleksrapporten hade sagt.

Mitt i regnet var det dags för andra depån. Jag hade fortfarande ganska mycket dricka kvar. Jag hade knappt druckt en halv flaska vatten sedan förra depå tio mil innan. Våra hinkar var prydligt uppställda utmed vägen och locket på min låda var redan uppknäppt för att göra det enklare för mig. En sån liten detalj som bara en människa som verkligen bryr sig om andra skulle tänka på att göra. Snyggt. Det gav mig extra energi och värme. Benen kändes fortfarande bra. Jag hade gott om energi kvar i kroppen. Det här gick bra.

Gruppen som var framme och roterade var hyfsat stor. Vi var runt 15 pers som delade på jobbet. Vid varje växling när man kom från långsamma ledet sa framförvarande till att det var dags. Då och då ropades det något peppande eller något annat för att höja motivationen. Laget, vår grupp. Alla kämpade tillsammans. Danne sa i våras när vi var på Mallorca ”det är ett bra gäng, det är gubbar med pulver”. Jag kan hålla med om att det stämmer. Det dundrades på ordentligt i gruppen. Snitthastigheten låg precis enligt plan för att nå målet på 7:30. Nu måste det bara hålla hela vägen in. De sista 4-5 milen är lite stökigare med många svängar och små backar så där gäller det att hålla trycket uppe. Vi var tvungna att hålla 40 km/h i snitt hela vägen in.

Fram till 25 mil kände jag mig stark och pigg. Men ganska snabbt därefter började jag få problem. Det började med kramp i vänsterbenet. Sedan fick jag kramp i högerbenet. Jag svarade tillbaka genom att ge mig en hård örfil på högerkinden tätt följt av en lika hård på vänsterkinden. Ingen större respons. Det blev lite varmt men benen gjorde fortfarande ont så då satte jag en knytnäve i källan till problemet, låren. Det gav inte heller något utan gjorde bara jävligt ont. Några rotationer senare packade jag ihop totalt. Jag fick problem att gå om och skifta över längst fram. Jag började köra ryckigt och hörde Danne ropa bakifrån -TA ETT BESLUT! Sen föll jag bakåt och la mig bakom Micke Nord som var grindvakt. Helt kokt. Verkligen helt jävla sönderkokt. Jag hade inte sparat på något. Jag hade inte stått över en enda förning och hade inte en meter kvar i benen. Bakom grindvakten gick pulsen snabbt ner till 60% igen. Ansträngningen är så mycket lägre där bak. En mil senare, vid backen i Medevi tänkte jag göra ett nytt försök. Jag gick upp i rotationen och kunde nätt och jämnt hålla krampen borta.

Då började det ropas i gruppen om att målet var nära och att vi måste öka tempot. Jag halkade bak och fick kämpa för att inte släppa. Då gjorde min kropp revolt igen genom att utöka krampen från benen till magen. Nu blev jag tvungen att släppa. Det gick verkligen inte att hålla hänga med så gruppen rullade vidare. Jag hittade ett tempo som jag kunde leva med. Precis under spygränsen. Nu var det ändå bara 8 kilometer kvar så jag skulle inte förlora så mycket om jag bara trampade på. När jag rullade över mållinjen 2 minuter senare stod redan killarna där och kramade om varandra. De hade klarat målet med 7 sekunder. Ökningen på slutet gjorde skillnaden. Helt sjukt vilka små marginaler det är ibland. 

Om jag kommer köra Vättern med SCK nästa år? Hjo det kan ni haja!

/Nöjdingen

Antal kommentarer: 2

Clara Edvinsson

Så så megagrymt!


Johan Mölleborn

Tack Clara!



Fantastisk chans till regncykling i helgen!


Det ser ut att bli strålande regnväder i Motala till helgen. Det är lätt att man deppar ihop när man inser att man inte kommer kunna ligga på gräset och dricka boxvin tills man somnar efter Vätternrundan. Men vädret kan förstås ändra sig. De kommande dagarna lär SMHIs servrar gå för högtryck (svinrolig ordvits). Om ni vill ha bättre koll på vädret runt sjön så kan jag tipsa om en bra väder-app som jag skrev om på min gamla blogg för ett tag sedan. Jag hade helst cyklat runt i 20 grader och sol men man kan också vända det till något positivt. Nu kommer jag få chansen att prova min regntäta och flossade kortärmade Rejlers-tröja.

Den har jag faktiskt köpt bara för Jotunheimen runt som jag ska köra senare i sommar. Där har man ca 99% chans att få regn på sig. Den här tröjan kommer förhoppningsvis kunna hålla värmen på de höga fjällen och ändå inte bli för varm nere i dalarna. Förra året var de 2+ när vi susade ner för Valdresflya i 80 km/h. I dalarna var det 20-25 grader. Med en vindväst som garnering så borde jag kunna ta mig runt utan att behöva släpa runt på en långärmad tröja eller jacka. Armvärnarna är gjorda i samma material.

Nu längtar jag duktigt efter äventyret i Norge. Vättern blir som den blir. Vi har som mål att komma in under 7,5 timmar. Jag har ingen aning om vi klarar det men jag ska göra mitt bästa för att hjälpa till. Jag blir nöjd även om vi inte klarar det. Jag ser det mest som ett riktigt bra snabbpass inför Jotunheimen. Lycka till alla som kör!

/Rainman

Antal kommentarer: 1

ekstromenator

Perfekt väder, gör man något så oförnuftigt som att cykla 30 mil förtjänar man regn 😉



Helgens fråga. Vilka hjul är fortast?


Nu behöver jag er hjälp. Jag tvättade cykeln idag och började härja runt bland olika hjulpar och kassetter. Om tre veckor kör jag Jotunheimen och två veckor efter det Tour de Mont Blanc. Där kommer jag behöva stor kassett och lätta hjul. Det hjulvalet var enkelt och redan gjort. Det jag däremot behöver hjälp med är vilka hul jag ska köra med på Vättern. Det är ju pannkaksplatt och där behövs riktigt snabba hjul. Jag har filat ner startfältet till två hjulpar som det står mellan. Så nu är min fråga; vilka hjul är fortast?

De här? 35 mm U-formade kolfiberfälgar från Light bicycles med Novatecnav och Conti GP 4000 S2 25 mm. 

Eller de här: Reynolds Assault/Strike 45/65 mm med Conti GP 4000 S2 23 mm. Det här hjulparet körde jag PBP på så ni behöver inte tänka på bekvämligheten med högprofil på långrundor eller skillnaden i komfort med 23 mm kontra 25 mm.

Jag kommer testa Reynoldshulen imorgon för att jämföra mot kinahjulen. Vi kan väl kora som på Melodifestivalen. Ni ger er röst, folkets röst, sen ger jag min röst, Christer Björkmans röst, och sen slår vi ihop allt och låter Christer Björkman (jag) bestämma. 

Så, vilka hjul ser fortast ut? Vilka hjul ska jag köra Vättern på? Rösta, gör er medborgerliga plikt och se till att rätt hjul vinner!

Resultatet presenteras nån gång senare. 

/Big

 

Antal kommentarer: 9

Johan Wall

Min röst på Reynoldshjulen


Anders Tordenvik

Reynoldshjulen med 25mm däck:-). Ska också köra Jotunheimen rundt, vi ses kanske på startlinjen!


Eva Mölleborn

Tycker de svartvita ser snyggast ut! Kram från Mamma


arne hortell

reynoldshjulen, lägre luftmotstånd


Peter Jansson

Reynoldsarna ser myycket snabbare ut.



Spurtfest i skogen. (Obs, inte sprutfest)


Vad gör man en torsdagskväll när benen är fulla med pannkakor? Jo man kan tacka ja till ett cykelpass med brorsan. Han hade ett härligt upplägg med spurtar som han tyckte att vi skulle testa. Calle, Stefan och jag möttes mellan Bålsta och Kungsängen. Sen letade vi upp en otrafikerad väg som vi kunde vingla omkring på. Upplägget var som följer; 15 sekunder maxspurt, 15 sekunder vila, 15 sekunder max, 15 sekunder vila och till sist 1 minut på max. Vila 5 minuter. Upprepa 5 gånger. För att få intervallerna rätt ställde vi ut vattenflaskor vid start och mål på varje intervall. Det hade varit omöjligt att hålla reda på det annars. Efter viss tvekan körde vi igång.

Efter första varvet var benen helt sprängda och bröstkorgen var fläkt ut och in. Jag tänkte att det skulle vara helt omöjligt att göra fyra vändor till. Efter andra varvet gjorde benen ännu ondare. I mitt huvud -hjälp! Tre vändor kvar alltså. Efter det tredje varvet vet jag inte ens hur det kändes. Allt var bara huller om buller i kroppen. 

Till slut var det dags för sista varvet. Första spurten gick bra, andra gick också bra och på den sista 1-minutaren började det bra. Jag stog upp och hade hyfsat tryck. Men när jag satte mig fick jag inte ut kraften och fick se brorsan glida iväg. När jag väl ställde mig upp i sista backen hände det inte så mycket. Benen skrek men jag ökade inte farten. Efteråt blev jag lite irriterad på mig själv. Här skulle jag ha skitit i vad benen sa och bara kört på som om att det inte fanns någon morgondag. När det var över satt brorsan längst upp på krönet och flinade medan jag hostade som ett tuberkulossjukt centrumfyllo. Men jösses vad kul vi hade. 


Antal kommentarer: 3

Johan A

Jag ser inte skogen för all asfalt.


Johan Mölleborn

Det är skog runtom asfalten. Vi har ju inga såna där skogscyklar som du är van vid.


Peter North

Hellre nerspurtad än nersprutad.



Ingen 40-milare men rätt trevligt ändå.


Jag hade ju tänkt köra Barkarbys 40-milare i fredags men när jag kom hem efter borsans dotters skolavslutning så var jag helt färdig. Jag lyckades vila en halvtimme men kände mig bara ännu tröttare efter det. Men jag tog mig iväg till starten ändå och släppte iväg de andra förväntansfulla cyklisterna. Vädret såg ut att bli riktigt bra så de skulle få en bra runda. 

Dagen efter stack jag ut mot Sigtuna och vidare mot Uppsala för att med lite tur kunna hitta gänget när de var på väg tillbaks till Barkarby. Jag stod en halvtimme och väntade men ledsnade till slut och begav mig mot Lilla Barkarby där målet var. Jag kom dit en halvtimme innan öppning men lyckades ändå få en iskall Belpils. Efter en Belpils till kom det första gänget i mål, på pricken 14:00. Sen rasade det in ett gäng till. Alla verkade ha haft en lyckad runda. Efter någon timmes afterbikande rullade jag hemåt igen. Rätt nöjd ändå. Om ni vill läsa mer om rundan så har Ingvar W bloggat lite om det. Annars finns allt surr på Happyride som vanligt. 




På lördagen cyklade jag ingenting. Däremot köpte vi en ny grill så dagen var inte helt bortkastad ändå. En högrevsburgare med tryffelmajonäs och ett par stadiga glas rödvin blev dagens skörd. 

I måndags gick det sista loppet i Stockholms 4-dagars. Det var Stockholm CK som anordnade gp-lopp på Tuvängens gocartbana. Jag och Amir cyklade ut dit och hann se dam-elit och H-30 innan vi var tvungna att cykla hem igen. Jag hade gärna varit kvar längre och ännu hellre varit med och tävlat lite. Men med min kassa kurvteknik så hade jag nog blivit varvad innan första kurvan. 



Nu är det bara två veckor kvar till Vättern så i helgen som kommer så lär det bli något halvlångt och halvsnabbt. Jag ska försöka komma ut på kvällarna och sprätta på lite extra i backarna fram till Vättern. Sen är det bara att hålla tummarna att det blir fint väder så vi får en fin cykelhelg.

/J


Anmäld till Tour de Mont Blanc!


Ja men då var jag väl anmäld till Tour de Mont Blanc då. Det var som att ta bort ett plåster, ingen idé att dra ut på lidandet utan det är bara att rycka det direkt. Nu är anmälan gjord och det finns ingen chans att backa nu. 32 mil och 8000 höjdmeter. Smaka på den!

Annars har det inte hänt så mycket sen sist. Jag har äntligen tagit en spruta mot min pollenallergi. Jag har dragit ut på det så länge som möjligt eftersom det kan finnas biverkningar med det. Vårens pollenchock har varit förjävlig. Jag har ställt in flera lopp och träningar för att jag har varit så sänkt av allergin. Jag har nätt och jämnt kunnat sitta på en kontorsstol och det har känts som att jag är bakfull varje morgon. Läkaren sa att jag borde märka effekt redan morgonen efter men på kvällen firade jag och Linda vår bröloppsdag så jag kände tyvärr ingen skillnad. 

Sen åkte jag och Linda till Lindau i södra tyskland där jag köpte hennes förlovningsring för några år sedan. Jag råkade hamna där för några år sen när jag skulle ner till Milano och köra 1001 Miglia Italia. Motorn skar precis på gränsen till Österrike och vi lyckades få en hyrbil så vi kunde fortsätta resan och köra loppet. Efter loppet kom vi tillbaka till Lindau och fick stanna ett dygn i väntan på att bilen skulle få ny motor. Då upptäckte vi den fantastiskt mysiga ön Lindau Insell. Dit åkte vi alltså förra helgen. Riktigt mulligt. 

I helgen ska jag köra Barkarbys 40-milare. Vi startar klockan 23 från Lilla Barkarby och siktar på att gå i mål strax efter 14 på lördag. Puben öppnar 14:00 så varje minut över 14 är förlorad dricktid. Det lär väl dyka upp lite bilder och osammanhängande text här. Trevlig helg!

Den här höjdprofilen gör mig nervös. Backen upp till lilla St Bernard ser rätt mastig ut.