Blogg

Jotunheimen rundt. 43 härliga mil i norska fjällen.


I helgen var det dags att köra Jotunheimen runt igen. Jag körde det 2007 sist och har i flera år försökt få till det igen. Nu var det äntligen dags. Jag och brorsan fräste iväg efter jobbet och tog ett nattstopp i Årjäng. Utanför hotellet stod ett jättestort troll och blängde på oss och på uteserveringen satt ett gäng fulla norska pensionärer och skrålade. Det började bra. När vi skulle ställa in GPSen på Laerdal ville den ha en gata att navigerra till. Jag hade läst namnet nånstans men glömt bort det så brorsan började läsa olika gatnamn för att se om jag kände igen något. Efter ett tiotal gatunamn som inte stämde sa han ”nu har jag hittat det. Det här måste vara rätt, Lemvägen” -Låter prima, kör på det. 

Loppet är väldigt välorganiserat. Man kan lämna en dropbag till varje depå utmed rundan. Man kan också lämna en väska som körs till målet. Start och mål är nämligen i olika byar. Allt detta ingår i anmälningsavgiften. Eftersom jag och brorsan är åt det blygsamma hållet så valde vi att lämna dropbagar till två depåer.

Det var strålande väder vid starten. Jag velade in i det sista hur jag skulle klä mig men till slut bestämde jag mig för att starta i min snygga långärmade Randonneur Stockholm-tröja. Jag visste att den skulle bli Galet varm i början men att det skulle vara kallt som satan på natten. Tidigare år har det varit snöstorm på fjälltopparna man cyklar över.

Efter startsignalen rullade vi iväg ut genom Laerdal och bort mot bergen. Det tog bara några hundra meter innan jag kände att nåt inte stämde. Jag fick inte ut någon kraft i benen. Jag försökte hänga med förstaklungan men släppte ganska snabbt. Det kändes som om bukfettet smälte och pressades ut i blodet och orsakade en massiv förstoppning blodomloppet. Benen kändes livlösa och jag ville bara vända och åka tillbaka till Laerdal lägga mig i ett soptunna. Jag rann genom klungan, och nästa, och nästa. Till slut låg jag bakom en gubbe med skolios. Äntligen kunde jag hänga med. Det var den enda ryggen jag kunde följa. Så krokig var jag. 

Efter ett tag bet jag ihop och hängde med en grupp som kom ifatt oss. Vi höll lagom tempo och jag kände hur benen började komma tillbaka. Efter någon timme kändes det som vanligt igen. Vi jobbade oss lugnt upp för första berget, Fillefjell, och jag fick lära mig ett nytt norsk uttryck, ryckepiss. Det är när man gör ett ryck i en uppförsbacke för att hinna pinka och sedan ansluta till klungan när den cyklar förbi.  

Loppet går över tre fjäll. Fillefjell, Valdresflya och Sognefjell. Vägen upp till Valdresflya är liksom Fillefjell ganska lättcyklad. Uppe på toppen lägger det fortfarande snö kvar. Jag antar att det ligger snö här året runt för det var inte så värst varmt. Någon i gruppen sa att det var två plusgrader. Det kändes när vi började cykla nerför. 85 km/h i två plusgrader gör kaos med fingrar och tår. Det var riktigt kallt. När jag tittade på de andra i gruppen så var det många som skakade så mycket så det såg ut som att cykeln vobblade. Jag hade mna långfingrade handskar i sadelväskan så jag frös duktigt om fingrarna. Av ren nyfikenhet tittade jag ner på fingrarna och de såg ut som tio skrikande danska korvar. Mitt i nerförskörningen och kylan gick solen upp och visade precis hur magisk en soluppgång kan vara. Kylan höll i sig några mil till men ibland fick man en värmande solstråle på sig och då försökte jag absorbera den så mycket som möjligt. 

Milen surrade på fint och jag kände mig stark i gruppen. En fördel med att vara van vid långcykling är att man inte behöver tänka på distansen. Ett lopp på 43 mil är ”bara” 43 mil. Inte ”jävulskt långa 43 mil”. I matstationen i Lom, precis innan man börjar ta sig upp för Sognefjell, verkade det som att min grupp ville ta det lite lugnt och äta någonting så jag rullade iväg och då hittade jag några avhängda snabbingar från förstaklungan. Vi var från början 4 personer men en kille fick problem med benen och lungorna och möjligen hjärtat halvvägs upp för berget så han försvann. Vi andra tre höll ihop hela vägen upp. Jag trodde att jag mindes den här backen från förra gången. I mitt minne var det en lång slakmota som avslutades med tre-fyra svängar upp till tippen. I verkligheten var det något helt annat.

Vi skulle upp till 1400 meters höjd och i långa partier var lutningen över 10 procent. Vi hade nu kört 30 mil och mina ben började kännas rejält möra. På toppen visste jag att de bjöd på våfflor i depån. Energin var slut och jag ville verkligen komma upp till toppen nu. de där våfflorna kändes mer och mer lockande. För varje tramptag tänkte jag våffla. VÅFFLA VÅFFLA VÅFFLA VÅFFLA!! När jag väl tippade cykeln över toppen så såg jag depån och siktade in cykeln på gubben med våffeljärnet. Våffelfest och en snabb pink på en glasiär, sen drog vi vidare. Nu var det bara tio mil kvar. På vägen upp till toppen hade vi kommit ifatt en avhängd elitkille. Han hängde med oss efter våffelfesten så nu var vi helt plötsligt fyra. Från de sista svängarna i den skarpa nerförskörningen från Sognefjell såg jag en liten by som såg ut som en överdrivet söt by i en Merklin-katalog. Solen sken och vi susade fram i fin fart utmed Sognefjorden mot Sogndal. Det spelade ingen roll att det brann om benen, vyerna var så vackra så de dämpade det värsta. 

Efter femton timmar och tre minuter rullade jag över mållinjen. Nöjd som fan. Det räckte till en 57:e plats totalt. Från att ha kännt mig som en säck skit till att ha kört riktigt bra i bergen. I målet stod brorsan och såg nöjd ut. Med all rätt. Han hade hängt med förstaklungan till mitten av Sognefjell där han hade fått släppa. Sen hade han kört solo de sista nio milen och kommit in på en hedersvärd 13:e plats. Han lyckades också sätta ett nytt svenskt rekord. Sven-Erik Viks gamla rekord på 14:06 är nu sänkt till 13:19. 

Jag kan verkligen rekommendera det här loppet. Stämningen och organisationen är suverän. Norrmännen är stenhårda och det är race på fullt allvar om man vill. Även om man inte vill tävla så får man sig en rejäl utmaning och en upplevelse som slår det mesta. Vi kommer tillbaka det kan jag lova. 












Antal kommentarer: 6

Eva Mölleborn

Toppen! Mina små gullungar! Mamsen


Erik Wahlström

Verkar som en spännande tur! Hur många mil behöver man ha i benen för att göra den på vettig tid..? Kör ca 250 mil pr säsong..


Johan Mölleborn

Man får räkna sin dubbla Vätterntid på det här loppet. Så om du kör Vättern på 10 timmar så får du räkna med ca 20 timmar för Jotunheimen. Det är svårt att säga antal mil men med 250 mil så lär du i alla fall ta dig runt. Vad som är en vettig tid är upp till en själv. Det är bara att spänna bågen och anmäla dig. 😉
/Johan


Karl

Du skriver väldigt roligt och bra. Tänk på det : )


Andreas

Hahaha… 🙂 Den där våffelbilden 🙂


Skogling

+1 på Eva.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Intervju med Fredrik Kessiakoff. Mitt eget race.


I helgen körs första etappen av Tour de France och i samband med det släpper Fredrik Kessiakoff boken om sin karriär. Jag fick som storbloggare möjligheten att både läsa boken och träffa Fredrik för en intervju. En sådan chans kan man ju inte säga nej till.

Boken handlar som sagt om Fredriks karriär och liv i cykelsporten och hur det gick till när han bestämde sig för att lägga av. Mitt bästa cykelminne av hans karriär är när han hade bergströjan på Tour de France 2012. Den sommaren var jag i Castellone della Pescaia i Italien och varje eftermiddag rullade jag ut teven så att jag kunde sitta under pinjeträden och njuta av touren till ett par glas chianti. Fredriks fight mot Thomas Voeckler var magisk. Det är inte varje dag man ser en svensk som fightas på den nivån på Touren. Till slut tappade han tyvärr tröjan till en omöjlig Voeckler och slutade på andra plats totalt i bergstävlingen.

Boken är välskriven och lättläst och ger en personlig inblick i hur det är att leva som cykelproffs. Träna hårt, prestera på topp, svälta sig, satsa allt och misslyckas, resa sig och komma igen, planera för nästa säsong, jaga team och samtidigt försöka få livet att gå ihop. År efter år. Det är så många gånger som det ser ut som att han skulle få sitt stora genombrott men så faller det av någon anledning. Stolpe ut som han själv beskriver det i boken. Ändå kämpade han vidare och fokuserade på nästa säsong ibland med miserabelt stöd från klubben. Men då och då glänser han till. När allt stämmer. Då finns det inget som stoppar honom. När man lärt känna Fredrik genom boken så känns det lite trist att han inte tävlar längre. Men som han själv säger, han ville inte harva. Han körde tills han kände sig klar. Det fanns helt enkelt ingen vits att dra ut på det mer. Kapitlet som cykelproffs var över.

Innan jag träffade Fredrik så hade jag förberett ett batteri av frågor. De flesta fick jag svar på redan i boken så de fick jag stryka. När jag väl träffade honom så hade det inte behövts några frågor alls för han är verkligen inte svårsnackad. Tvärtom. Det mesta går av sig självt. Under vår träff kunde jag inte låta bli att imponeras av hans fokus. Ett sådant fokus som bara några få personer har. Det är väl just det som krävs för att kunna prestera på den nivån som han gjort. Det var riktigt kul att träffa honom och våra två timmar sprang iväg snabbt. Jag är övertygad om att han får en strålande karriär efter cyklingen. Just nu är han engagerad i Velothon Stockholm där han är race manager. Han sitter även i styrelsen för SCF, Svenska Cykelförbundet. Och efter jag har träffat Fredrik så kan jag bara gratulera till deras rekrytering. 

Och så frågorna då: 

Vilket är roligast, MTB eller LVG? MTB helt klart. Det var så jag började min karriär. Nu när jag bara cyklar för att det är kul så är MTB perfekt. På en timme hinner man ha kul och bli riktigt trött.

Om du hade fått göra om din karriär, vilka bitar hade du ändrat på då? Jag ångrar inget. De besluten jag tog var rätt vid den tidpunkten. Men med facit i handen så skulle jag förstås ändra på vissa saker. Det gör man alltid. Men i stort ångrar jag ingenting. Jag skulle kunna hjälpa yngre cyklister idag att se saker från ett större och bredare perspektiv. Jag hade behövt det själv.

Vilken var din favorit bland de cyklarna du har använt? Det här kommer säkert låta som produktplacering men på LVG var det Specialized Shiv som jag vann Vuelta-etappen med. Jag kände mig hemma på den direkt. På MTB var det Cannondale Scalpel. Den var avancerad för sin tid och gick att göra riktigt lätt.

Du hade klossarna långt bak på en tempoetapp. Vem drev på det, hur gick det och är det något du har jobbat vidare med? Det stämmer. Jag har alltid kört med klossarna långt bak. Det började med att jag fick problem med knäna och försökte hitta en lösning på det. När jag gick över till landsväg så fick jag borra hål i sulorna för att få dem tillräckligt långt bak.

Vad tycker du att man ska göra för att få fler ungdomar att börja tävla i cykling? Jag tror det kommer lösa sig på sikt nu när fler och fler medelålders har börjat cykla och tävla. Det kommer rinna ner på barnen. Man behöver också hitta fler och bättre arenor för barn att träna och tävla på. Till exempel att stänga av ett industriområde för att tävla en helg. Eller Arlanda test track som det redan cyklas på en del. MTB är egentligen det perfekta upplägget för barn. De flesta av våra senaste svenska stjärnor har kommit från MTB. En Velodrom skulle göra väldigt mycket också. Se bara på de brittiska stjärnorna. De kommer nästan alla från velodromcyklingen.

Om vi går tillbaka till mtb och bytet till Full Dynamix som verkade vara ett gäng idioter. Vad tror du hade hänt om du istället hade valt något annat lag, tex Specialized eller fortsatt med Cannondale? Det hade antagligen gått bättre på OS och då vet man aldrig vad som hade hänt. Jag hade säkert stannat kvar längre med MTB också. Efter floppen i OS var jag färdig med MTB. Jag ville vidare.  

Ångrar du att du inte gick över till landsväg tidigare? Absolut inte. Det var ju MTB jag ville hålla på med. Jag fick erbjudande om att cykla landsväg men tackade nej. Jag följde min passion. Det var även bra för mig att kunna mogna och träna upp mig med MTB där man inte tävlar lika ofta som i landsväg.

Vad äter du helst under ett lopp eller en etapp? Jag vill ha en flaska vatten och en flaska sportdricka. Lättsmälta bars och trögflytande gel. Ljust bröd (typ korvbröd) med honung Philadelphiaost och valnötter på. Jag dricker bara sportdricka på tävling. På träning är det vatten som gäller.

Har folk egna blandningar i slungorna? Ja i de fallen man kan välja. Innan loppen plockar man på sig det man vill ha. Under loppen så är slungorna ganska välfyllda så man kan ta det man vill ha och slänga resterande eller ge bort det andra.

Finns det något lag som du tycker jobbar på rätt sätt? Definitivt Sky. De har ett tänk med allt de gör. De var först med att Wiggins och grabbarna rullade av på trainers efter etapperna. I år har har vi sett Contador varva ner på trainer efter varje etapp. I år hade Ritchie Porte med en egen husbil till Girot för att känna sig som hemma och på så sätt kunna slappna av och återhämta sig snabbare. Det kommer vi nog få se mer av nästa år. 

Finns det några rövargäng? Det finns inga riktiga rövarlag i Protour men däremot i de lägre klasserna. Där kan det komma lag som vill hävda sig och kör farligt. Ibland bjuds det in lag för att ”sätta färg” på tävlingarna och de attackerar i tid och otid så man blir less på dem.

Finns det några lag som du bara väntar att de blir nästa ”Festina”? Inte i Protour men det finns det säkert i de lägre klasserna. Där kan det säkert finnas ett lag som gör allt för att komma upp sig lite.

Du skrev att du tyckte att Thomas Voekler fuskade under Touren med kortison. Tror du att det kommer bli käbbel om det när boken kommer ut? Det är möjligt, men jag skriver egentligen bara undrande över hans knäproblem. Detta skrevs mycket om i media vid tiden. Det finns andra delar i boken som jag också tror det kommer blir diskussioner om. Astana tiden, uteblivna löner, etc.

Du flyttade utomlands tidigt i karriären. På vilken nivå hade du varit om du hade stannat kvar i Sverige? Finns det ens en möjlighet att komma till toppen då? Nej. Du måste ner och tävla mot de som är starkare. Om du stannar i Sverige så blir du bra med svenska mått men du kan inte hävda dig internationellt.

Har du några råd för motionscyklister som vill bli bättre. Något speciellt de ska tänka på? Träna varierat. Till exempel längdskidor och löpning på vintern. Bränn inte ut er på cykling innan säsongen har kommit igång genom att köra trainer och skitiga vinterpass. Träna hårt och varierat så ni har cykelsuget kvar när sommaren kommer.

Om man ska åka iväg en vecka för att cykla. Var ska man bege sig då? Mallorca, Toscana, Norra Italien eller Alperna? På vintern kan jag rekommendera Calpe. Det ligger i närheten av Alicante. Där är det varmt året om och är både backigt och hyfsat bilfritt.

Körde du någon styrketräning? Jadå det gjorde jag. På vintrarna gick jag på gym och fokuserade på benen och på sommaren körde jag styrketräning på cykeln. Spurter, lågkadens och sånt. Som cyklist bör man även köra bålträning och lite armar.

Watt. Ge mig siffror! Om jag maxade så kunde jag hålla 400 watt i en timme. Då vägde jag 63 kilo (6,35 w/kg) På tjugorna höll jag runt 380-400 watt.  

Vad hade du för snittwatt på slutet av Schweitz-runt-etappen som du beskrev i boken? Jag har tyvärr inte kvar den filen.

Har du kontakt med några proffs/exproffs idag? Jag har kontakt med flera men de som jag har som vänner idag är främst Gustav Larsson och Thomas Lövqvist.

Kommer du bo kvar i Sverige nu? Det vet man aldrig. Jag är ju inte rädd för att flytta så om det dyker upp något intressant så är det mycket möjligt. USA kanske, där har jag inte bott än.

 

Stort tack Fredrik för att du tog dig tid att träffa mig. Och till er som just läst detta, spring nu genast iväg och köp boken så ni har något att göra mellan tour-etapperna i sommar. 

/Johan



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Midsommardagsrunda med knäckebrödsben.


Glad midsommar på er allihop! Jag testade en ny grej i veckan. Jag hängde med fru Mölleborn på ett Shape-pass på Sats. Tänkte att det kunde vara kul att testa nåt nytt. Det var blandade styrke och rörlighetsövningar på en matta. Ljushopp, djupa knäböjar, utfallshopp och burpees. I en timme. Ja ni fattar. Passet var kul och makalöst svettigt. Allt kändes bra tills jag vaknade dagen efter. The träningsvärk that hit my face… Likstel från midjan och neråt. När de sista nubbe-ångorna hade lämnat kroppen imorse stack jag ut en sväng på Ekerö med Anders. Benen var stela som Falu rågrut och kändes lika pigga som en flock måsar som har flygit in i en jetmotor. När jag spände vaderna och verkligen gav allt så gjorde mina ben ungefär samma inverkan som en kinapuff har på Richterskalan. Absolutely nothing. 

Bilden är helt samvetslöst knyckt från Nypans Instagram.

Nog om det. Nu har anmälan till The Highlands, West Coast & Glens 2016 öppnat. Det är en helt ny bana mot förra året då Ari, Janne och Peter körde det hade huvudrollerna i ett riktigt fapfapfap-vänligt reportage som BBC gjorde om det. 


Antal kommentarer: 2

Janne Tuba

Ska du köra? Känns svårt att göra den här igen med tanke på hur bra det var sist. Svårt att toppa 🙂 Måste vara ett av de vackraste lopp man kan köra.


Johan Mölleborn

Jag tror inte det blir något riktigt långt för mig nästa år. Men man vet aldrig. Jag har ju sagt liknande förut.
/J



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Ingen Vätternrunda för mig.


Igår bestämde jag mig för att slänga in handduken och inte åka ner till Motala för att stressa runt Vättern. Jag skulle ha kört med Continental test team som siktar på sub 7. Det är flera faktorer som har spelat in i beslutet men främst beror det på att jag är för svag. Den här våren har vikts helt åt långcykling och kval-breveter inför Paris-Brest-Paris. Och ska man cykla snabbt så måste man träna på att cykla snabbt. Det har också varit en riktig pissvår för oss pollenallergiker. Det sista som fick mig att ge upp var att jag var ensam med ungarna i helgen och hade varit tvungen att lämna bort dem två dagar för att jag skulle göra en medioker insats.  

Känn ingen sorg Göteborg för idag har vi sommarfest på jobbet och vi ska strax gå ner och dricka lite öl i solen. Lycka till alla som ska köra! Det ser ut att bli strålande väder. 

Bilden tagen från Contis blogg.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Cykeltestet, BMC GF01.


Idag sa det bara klick. Äntligen! Jag har fräst runt på den här cykeln några veckor nu. Än så länge har jag kört en 30, 40, och en 60-milare men har inte riktigt fallit för den. Tack vare, eller på grund av, att hjulen är så tunga så känns cykeln lite trög. Det märks såklart mer på kortare rundor när det körs lite hårdare och ryckigare. Det var inte förrens på 60-milaren som den verkligen kom till sin rätt. Då fick jag en skön och avslappnad känsla och jag kände mig inte speciellt sliten i kroppen efteråt. 

Nu i helgen hade jag tänkt att jämföra BMC:n med min gamla cykel. En Canyon Ultimate CF SLX som jag haft i fem år och kört ett antal tusen mil med. Den cykeln har fått smaka på allt från snabblopp till långlopp och jag har alltid varit nöjd med den. Väldigt nöjd. Så det är inte helt lätt att få mig på fall. Och hur kul skulle det vara om jag öste lovord över cykeln bara för att jag får låna den en sommar.

Jag började jämförelsen med att köra ett varv runt Mälaren på min gamla Canyon. Sen var tanken att jag skulle ha kört ett varv med BMC:n idag men det fanns inte tid till det så jag körde en kortare sväng och förgyllde förmiddagen för folket i Hässelby/Järfälla/Kungsängen istället. Och då föll det på plats. Det krävdes några hundra mil men till slut var den incyklad, jag hade vant mig vid den. Ibland tar det ett tag innan man hittar hur man kan utnyttja fördelarna med en cykel. Det här är ett landsvägslok som man kan mala mil efter mil med. Den uppmanar inte till sprättighet men den är så pass styv och stadig så om jag hade lite benstyrka skulle jag nog kunna spurta med den också. Vad säger ni, ska vi dissekera cykeln?

Vi börjar med ramen: Den har både längre hjulbas och flackare styrvinkel än min andra cykel. Det är mer likt en cykelcross eller pendlarcykel. Det gör att den upplevs som lugn och säker. Det man faktiskt märker är hur bra vibrationer och stötar tas upp av ramen och framgaffeln. Nu har jag i och för sig 25 millimetersdäck på men jag ska kränga på ett par 23:or för att testa. Tror den kan kännas lite kvickare då, men med bibehållen vibrationsdämpning. Ramen och framgaffeln har bra med utrymme för breda däck. Det skulle nog gå att klämma in upp till 32 mm. Så den tvättäkta randonneuren har möjlighet att köra sina Grand Bois.

Bromsarna: Det är första gången jag testar hydrauliska skivbromsar på en räser. Det har ju funnits i flera år på mtb så det är inget nytt i sig. Jag är inte helt övertygad om att det behövs skivbromsar på en räsercykel faktiskt. De fördelarna jag kan se är att de alltid tar perfekt, även i regn och snö och skit. De tar väldigt jämnt och fint. Hjulen håller i evigheter eftersom man inte sliter på fälgarna. Man slipper de där skitnödiga sekunderna innan fälgbromsarna får fäste på kolfiberfälgar. Nu när jag tänker efter så kanske det inte är så tokigt ändå. Men ändå. Räser med skivbromsar. Nja..

Växlarna: Shimano Ultegra Di2. Det är faktiskt första gången jag testar elväxlar också. Det är fan grymt. På min nästa cykel blir det elväxlar. De växlar perfekt varenda gång. Ett tryck på knappen så sitter nästa växel, utan käbbel. Broms/växel-handtagen är riktigt sköna. De är lite längre på ovandelen där man har händerna så man får ett skönt grepp.

Hjulen: Tunga och trötta, men bombsäkra. Om det var min cykel skulle jag uppgradera till ett par lättare hjul för finrundorna. Det skulle lyfta hela cykeln. 

Övrigt: Den här cykeln levererades med 12-32 kassett. Det gör att man alltid har växlar kvar hur trött man än är. Eftersom det är compact-vevparti så blir lättaste växeln 34-32. Nästan 1:1 alltså. Det tillsammans med skivbrosmarna gör att jag blir riktigt sugen på att testa cykeln på ett riktigt långlopp i alperna. Det kan nog också passa fint på Paris-Brest-Paris i sommar. Styret passar mig perfekt. Jag var såklart tveksam först eftersom det är aluminium men det är riktigt skönt. Med Lizardskins tjockaste linda blev det riktigt bra och shallow-modellen passar fint för långcykling. 

Nu ser jag fram emot lite fina sommardagar så jag kan sticka ut och nöta mil och få lite bränna på benen. Kul för cykeln att den kommer får se Paris också! Oui baguette!   









Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Crème de la crème. Livet på vägarna.


Se på den. Den enkla designen med en touch av chabby chick och urin. Nästan lite dansk i sin stilrena design. Tänk er att hitta en sådan här anrättning under en mörk, kall och regnig långcykling. Energin är slut sedan länge. Kläderna är dyngsura. Kylan har trängt sig in i märgen och gnager sakta bort livslusten ur dig. Fingrarna är skrynkliga och kalla så du knappt kan känna dragkedjan till regnjackan. Fötterna skriker av köld. Du går in på toaletten på OK/Q8 för att göra det man brukar göra på toaletter. Det är då du ser det. Genidraget som inte många tänker på. Handtorken som är placerad i perfekt höjd. Om man hukar sig litegrann och backar in mot väggen så kommer handtorken precis i nackhöjd. Precis i rätt höjd för att en dyngsur och levnadstrött randonneur ska kunna låta den varma luften sippra ner innanför tröjan och ge liv och ny energi för nästa etapp. Nästa bensinmack. Nästa handtork. Det är såna här toaletter som gör att man kan och vill fortsätta med randonné. Ibland kan en halväten snickers vara räddningen. Nästa gång kan det vara ett par torra handskar som gör att du tar dig vidare. Men det här, det här är creme de la creme. Det blir inte bättre än så här. 


Antal kommentarer: 2

Reimert

Jag tror att du lyckades fånga något av essensen av den inte fullt lika glamorösa sidan av randonne som en väderbenådad 20-milare kan
kan utgöra. En tidning under reflexvästen som vindskydd eller att det faktiskt inte var nattlucka på stämplingen och kunna tvätta händerna i ljummet vatten när man skakar som ett asplöv. Eller känslan när energin kommer åter efter att man tankat mat och hjärnan lättar ur ett näst intill katatoniskt tillstånd
Det är då man lär sig uppskatta de små sakerna i livet


Nils Calmsund

Som randonööörd lever man ett drömliv helt enkelt!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*