Jotunheimen. Jag försökte vara tøff.


Jaha. Nu har jag dröjt över en vecka med att få ut text om Jotunheimen Runt. Jag hade så mycket tankar som behövdes redas ut innan jag kunde skriva. Sen drog det ut på tiden och nu har jag mest ångest över att behöva återuppliva tankarna och känslorna från loppet. Det ska väl sägas på en gång, jag bröt. Det är första gången jag bryter ett lopp. Och det är inget jag är stolt över.

Veckorna innan loppet tappade jag lite av träningsfokuset och började komma in i semestermood. Kvällsrundor byttes mot grill och vin. Brorsan blev sjuk och bestämde sig för att åka med men inte cykla loppet. Det här var hans största mål för året och han var på väg mot toppform. Två veckor innan hade vi kört bra på Vätternrundan så jag var ju inte helt tappad heller. Men den sista viljan och peppen fanns inte där. 

Jotunheimen runt är tufft, eller tøfft som norrmännen säger, det är inget man bara snyter ur näven. Jämfört med Vätternrundan så får man räkna med dubbla tiden att ta sig runt. När Vätternrundan kan bjuda på regn så kan Jotunheimen bjuda på hagel och snöstorm. När Vätternrundan bjuder på 30 mil bjuder Jotunheimen på 43 mil. När Vättern bjuder på 1300 höjdmeter bjuder Jotunheimen på 4600 höjdmeter. När Vätternrundan bjuder på lasagne så bjuder Jotunheimen på våfflor. Ja den sista kanske inte var så jättetøff kanske. 

Foto: Jensen Renkransen.

Snabb cykel preppad för race. 

Innan start träffade vi Jensa och Sebastian som också skulle köra. Jensa har varit riktigt stark de gångerna jag har cyklat med honom. Han hada laddat ordentligt för den här rundan med många och långa mil. Han har dessutom gått ner 10 kilo sen förra året. Hur det gick för jensa kan ni läsa här. Stort grattis till en grym prestation. Sebastians berättelse kan ni läsa här. Den visar också hur det kan vara att köra Jotunheimen. Inget man snyter ur näven som sagt. 

Jensa och jag glänser ikapp. 

Mitt lopp då? Jo jag var ju som sagt tjock och otränad. Folk som såg mig på startlinjen undrade nog vad jag gjorde där. Jag såg mer ut som nån som skötte underhållningen eller grillen. Men nu var jag klädd i Stockholm CKs snygga tävlingsdress. Det sista Calle sa till mig var ”vad du än gör, släpp inte tätklungan”. Det gjorde jag nämligen förra året och det har gnagt i mig sen dess. 

Starten gick och allt kändes bättre än sist. Jag hängde lätt med i tätklungan. Tempot var säkert lägre än sist. Jag åkte runt och snackade med folk jag kände och folk jag träffat året innan. Micke och hans polare Andreas, Jens som jag träffade året innan, hans brorsa som skulle flytta till Sverige, nån annan med ett norskklingande namn och Jensa förstås. 

Några kilometer innan toppen på Fillefjell höjdes tempot rejält. Klungan var för stor och de snabba gubbarna ville skaka lusen ur pälsen. Här skulle jag ha tagit beslut och släppt tätklungan. Om jag var vettig vill säga. Nu bet jag mig kvar. Tog i allt vad jag hade och lyckades hänga med över krönet. -Vad du än gör, släpp inte tätklungan! 

Efter man kommer upp på toppen är det nån mil platt. Där är det även ett vägarbete som arrangörerna hade varnat för. Det var några kilometer grus och de hade sagt åt oss att hålla igen där. Tror ni att det hölls igen något? Inte ett smack. Det var fullt spett över gruset och redan här började jag känna att det kanske inte var så smart att skyffla in all kol jag hade för att hänga med över krönet. Jag bet ihop och hängde med över grusavsnittet. Strax efter vägarbetet lugnade det ner sig i klungan och helt plötsligt hördes det skrik, bromsljud och kolfiberkras och vips så låg klungan i en hög på vägen eller i diket. Jag hamnade i diket med en frustande norrman över mig. Hjälp. Inget brutet. Inget trasigt.

Efter vurpan blev det ett jävla jagande för att komma ifatt de som låg längst fram. Vi var 3-4 stycken som höll ihop och jagade. Ett tag senare var det dags att åka nerför. Det regnade så asfalten var blöt. Jag satt som en uppstoppad järv på cykeln, stel i kroppen och helt utan känsla för hur man cyklar nerför. Bromsarna tog dåligt pga regnet och styret och sadeln var skeva efter vurpan. Jag bromsade mig nästan ut i vägräcket och såg de andra dundra vidare. ”VAD DU ÄN GÖR, SLÄPP INTE TÄTKLUNGAN”! Ett tag senare var jag ifatt. Mycket tack vare vägarbetena i nerförsbacken. Det gjorde det hela ännu mer spännande. Det är inte varje dag som man cyklar i 60 km/h på leriga grusvägar. 

I Fagernäs var det dags för första stoppet. Det är så fiffigt så att det är bestämt att tätklungan stannar på två kontroller i tre minuter. Detta för att folk utan följebil ska kunna hänga med. Riktigt smart faktiskt. Här stod Calle och tog emot mig. Det går även att skicka med väskor till varje konroll. Medan jag pinkade på ett staket bytte han flaskor och kollade om jag behövde något. Jag fyllde fickorna med gel och drack en flaska sportdricka innan han tryckte en kanelgiffel i munnen på mig och puttade iväg mig till vägen igen. Tänk om Calle vill serva mig på PBP nästa gång…

Efter tre minuter släpptes vi iväg. Nu var gruppen ganska liten. Det var ca 20 pers kvar. Det är nog många som har som mål att hänga med tätklungan till Fagernäs. Vi rullade vidare och så länge tempot var sansat så kändes det helt ok. Jag hade redan kramp i båda benen. Det högg så fort jag fick trycka på lite extra. 

Några mil senare var det dags för dagens andra berg, Beitostölen. Nu höjdes tempot igen. Det droppade några till. Helt plötsligt låg jag och Jensa brevid varandra och han sa ”vad sjukt, vi ligger sist.” -Inte alls så sjukt, jag är näste man att släppa, tänkte jag, men sa inget. Tempot höjdes ytterligare. Jag låg verkligen på max och jag visste att det var många kilometer kvar innan toppen. Till slut såg jag klungan segla vidare. Jag sänkte tempot lite för att hitta mitt eget. Backarna i Jotunheimen är mer som riktigt långa slakmotor. Den första backen upp till Fillefjell är 5 mil lång så man har gott om tid på sig att bli trött. 

Mental istid. 

Efter ett tag hittade jag mitt eget tempo och började komma ifatt andra som hade släppt gruppen. De var helt kokta och försökte inte ens hänga med. Om jag hade varit vettig så hade jag slagit följe med dem. Jag var egentligen helt färdig. Båda benen krampade och hälsenorna hade redan börjat göra ont. De regnade fortfarande och det var strax över 2 grader varmt. När jag var uppe på fjället var jag helt ensam. Tätgruppen var långt framför och de bakom var helt slut. Huvudet var fullt med mörka tankar. I vanliga fall kan jag kämpa emot de mörka tankarna. Det är det randonnécykling handlar om. Aldrig ge upp. Men nu var inte det här randonné. 

Klockan var fyra på morgonen och det var precis nu som jag bestämde mig för att ge upp. Jag visste att Calle stod med bilen på nästa kontroll. Om jag ringde honom skulle jag sitta i en varm bil inom en timme. Det var för lätt för att inte ta chansen och bryta. Sagt och gjort. Jag ringde brorsan och han mötte mig nedanför fjället. Jag bytte om till torra kläder i regnet och hoppade in i bilen. 

Här tog det slut för unge herr Mölleborn. 

Vi bestämde oss ganska snabbt att åka hem. Det var ingen idé att åka till Sogndal och gå och skämmas där. Av en händelse hade Calle fått Jensas hotellnyckel. Så istället för att rulla direkt hem till Sverige var vi tvungna att hitta Jensa och ge tillbaka nyckeln. Vi kom ifatt Jensas grupp strax efter Randsverk. Han låg i den andra av tätgrupperna. Strax därefter kom vi ifatt första gruppen. Det var ingen idé att stöka med honom i klungan så vi åkte upp till Sognfjell och väntade där. 

Om jag hade fortsatt så hade jag hamnat här. I pissrännan. 

Uppe på toppen var det bara 2 grader varmt. efter någon timme byttes regnet mot hagel. Just där var jag rätt nöjd att sitta i en varm bil istället för att släpa mig upp för berget med krampande ben och trasiga hälsenor. En stund senare kommer ledaren över krönet. Bra tryck i pedalerna. Den killen kommer de inte ifatt. Därefter kom det några enstaka killar och som nummer 6 eller 7 kom Jensa. Fullt fokus. Vi hade räknat med att han skulle stanna på toppen för att fylla flaskorna och kanske ta en våffla i farten. Men han dundrade bara förbi. 

Här bjuds det på våfflor i två plusgrader och hagel

Vi jagade efter. Han måste ju få sin nyckel. En stund senare var vi ifatt. Han fick nyckeln och vi önskade honom lycka till. Efter backen hade han tydligen tappat orken men kom ändå in på en 12:e plats och som bäste svensk. Faktiskt på den andra bästa svenska tiden någonsin. Den bästa tiden har Calle. Jag får nöja mig med att vara en av de tröttaste svenskarna på Jotuneheimen i år. 

Om Jotunheimen är tufft? Det kan ni haja. Om jag kommer tillbaka näst år? Det kan ni också haja. Nästa år går jag med tätklungan hela vägen och ställer av dom i Sognefjell precis som Jon Andreas Klokkehaug gjorde i år. Kom ihåg var ni läste det först!

/J

Antal kommentarer: 2

Peter Hampus

Riktigt kul beskrivet! Och jag blir konstigt nog sugen på att köra loppet.

Hur mörkt är det på natten där?

.-.-.-.-
http://hampus.biz


Johan Mölleborn

Tack Peter!
Det är inte mörkare än på bilden där jag ser ser ut som ett skrämt rådjur. Man måste ha lyse men det är mest för att synas.
/Johan



Snart dags för Jotunheimen runt!


Då var det dags för Jotunheimen runt igen. Jag är i mitt livs sämsta form (standardfras innan ett lopp) och jag har säkert gått upp 15 kilo sen Vätternrundan. Min största farhåga är att norrmännen ska missta mig för en sälunge och sätta en spikklubba i pannan på mig. Annars ser jag inga som helst problem att cykla 43 mil, i norska fjällen, på natten, i regn.  

Efter jobbet hoppar jag och brorsan in i bilen och beger oss mot Laerdal där starten går. Vi kör inte hela vägen utan tar ett nattstopp i Årjäng som ligger nära den norska gränsen. Sen kör vi de sista 40 milen imorgon. Starten går 21:10 och jag räknar med att vara i mål 14-15 timmar senare. Vädret ser ut att bjuda på episkt lidande med regn redan från start. Vilken tur att klubbens ”regntäta” tröja funkar så pass bra. Den tröjan köpte jag enkom för det här loppet och nu kommer den verkligen få visa vad den går för. 

Här är en liten teaser för vad vi kommer få uppleva. Vi hörs efter helgen!

Jotunheimen Rundt // Sognefjellrittet from HoydeMedia on Vimeo.

Antal kommentarer: 2

Axel

Sänk ett par bibs kvällen innan så ska du se att det löser sig!


Robin

Lycka till och kör skiten ur norrmännen 🙂



Ny toalett och ömmande skinkor efter midsommar.


Dagen efter midsommarafton. Jag vaknar upp och har jätteont i häcken. Oh no, not again. Men vänta nu, det var varken ryska sjömän eller internetrektoskopi utan en helt oskyldig träningsvärk. Jag släpade ju runt den där toaletten tidigare i veckan. Ja det är faktiskt så. Vi har bytt toa. Den gamla gick sönder så vi var tvungna att köpa en ny. Som gammalt Onkel Kånkel-fan valde jag självklart IFÖ. Den här veckan har jag alltså baxat runt två toaletter i huset. In i förrådet, ut från förrådet. Bort med den gamla och in med den nya. Hela tiden måste någon av toaletterna lyftas eller flyttas på. Det är ju inte varje dag man lyfter en toalett. Men de är förvånansvärt tunga och otympliga. Och jag är förvånansvärt svag på just sådana lyft. Resultatet av veckans toalyft är två riktigt ömma skinkor.

Nog om det. Idag stack jag, Patrik och Jocke ut på en sväng för att få bort de sista vin och nubbe-ångorna hur kroppen. Det här måste vara årets hittills varmaste dag. Jag premiärkörde min vita superlightweight-tröja som festligt nog är lite tightare än min blåa med gul rand som ska vara samma storlek, med resultatet att jag ser ut som en stoppad korv. En prinskorv då. En läcker liten prinskorv. Typiskt engelsmän liksom. Först slarvar de med storlekarna på cykeltröjor sen går de ur EU. Men färgmatchningen till Rejlersbyxorna är 100% klart fresh. Patrik körde likadan tröja men en annan färgcombo. Jocke var bara blå. Vi fräste i alla fall ut till Smidö och tillbaks. Strålande sol och flämtande värme. Inte ens motvinden gjorde nåt större motstånd.

Kolla prinskorven! Håll dig på cykelbanan förresten! 

Smaka på den färgcombon då! 

Om en vecka är det dags för Jotunheimen runt. Det ska bli riktigt kul. På Vättern fick jag en positiv formcheck. Det känns bra och jag tror att det kommer gå bra trots att jag inte har cyklat riktigt så mycket som jag hade planerat. Men cykling handlar ju om så mycket mer än att träna. Det hänger mest på att se snabb ut och ha ådriga vader. Och ha en ny toalett, och där kan ingen slå mig på fingrarna. Här har ni killen med den nyaste toaletten i Hässelby! 

Jag fotar Patrik som fotar sin cykel i en allé. 

Nu ska jag grilla lite. Hej på er!

/Johan

Antal kommentarer: 2

Fraxelman

Patrik är finast bakifrån.


Skogling

Spolfunktionen var ur funktion kan jag intyga.



Kan ni gissa vad jag gjorde i helgen?


Jo jag cyklade runt Vättern, tillsammans med 28000 andra. Känner mig så unik. Men nu ska jag inte låta negativ. Det var riktigt kul. Jag vill börja hela inlägget med att tacka Stockholm CK för ett fantastiskt lagarbete. Både mina medcyklister och David och Micke som servade oss på depåerna. Davids energi lös som en vår egna lilla sol i regnet. Lagkänslan i klungan var otroligt stark. Den kändes genom motvind, kantvind, regn, medvind, sol, kramp och spykänslor. Och inte minst efter målgång.

Alla bilder är tagna av Jenny Grip. 

Min uppladdning har varit allt annat än optimal. Jag har haft den värsta pollenvåren någonsin. Efter Mallorca var det så illa att jag fick inflammerade bihålor och kunde knappt cykla till jobbet. Det var som att andas genom ändtarmen på en näbbmus som jag skrev på Facebook. Klart obra om man har tänkt att tävla i cykling. I vanliga fall brukar jag lösa det hela med mycket randonnécykling men i år har det bara blivit några spridda 20-milare och endast en 30-milare. Men det har blivit desto mer besök på Bauhaus och olika fotbollsplaner runtom i Stockholmsområdet. Men jag ska inte skylla ifrån mig för mycket. Om man vill och är motiverad så går det oftast att hitta tid för träning. På kvällar och tidigt på morgonen. Jag har helt enkelt varit slö.

Vättern då. Vi samlades i Crescents tält där Micke Nord, Gunnar, Danne och David gick igenom dagens övning. Vi skulle ha två depåer. En efter 10 mil och en efter 20 mil. David och Micke Jansson skulle assistera oss där. Vi hade förberett varsin hink med fyllda flaskor, gel, bars och eventuella förstärkningskläder. Jag packade mitt i en låda. Samma låda som jag har tänkt använda på Jotunheimen om två veckor. Vi startade 12:24 och enligt Dannes order så rullade vi i tvåpar i sansat tempo för att värma upp tills vi var förbi de första rondellerna. Sedan började vi rotera. Efter några varv ökade vi farten. Det blåste sida-mot men vi var många i rotationen så milen tickade på smärtfritt. Vi körde om några andra snabbgrupper och försökte göra det så snyggt som möjligt. Enligt väderleksrapporten skulle det regna i Ödeshög. Och jösses vad det regnade. Det sved på läpparna när de träffades av regndropparna. En stund senare var vi i Jönköping. Där sken solen. En stund senare regnade det igen. Lyckligtvis var det varmt så varken regnet eller vattnet som sprutade upp från vägen kylde ner oss. Om det hade varit kallare så hade misärmätaren slagit i taket.

Första depån flöt på fint. David räknade ner från två minuter. Vi som var klara rullade sakta iväg på den smala vägen tills vi var återsamlade. När vi kom ut på 195:an igen ökade vi farten. Nu hade vi helt plötsligt vinden i ryggen och vi susade fram i 50-60 km/h. Känslan att ligga i en klunga i de farterna är svårslagen. Suset från vinden, dånet från kolfiberhjulen och bara känslan av att äntligen få betalt för de milen man har kämpat i motvind. Det gör ganska mycket för moralen i gruppen att få blåsa på så där också. Energin och glädjen kommer tillbaks. En annan som också kom tillbaks var regnet. Precis som väderleksrapporten hade sagt.

Mitt i regnet var det dags för andra depån. Jag hade fortfarande ganska mycket dricka kvar. Jag hade knappt druckt en halv flaska vatten sedan förra depå tio mil innan. Våra hinkar var prydligt uppställda utmed vägen och locket på min låda var redan uppknäppt för att göra det enklare för mig. En sån liten detalj som bara en människa som verkligen bryr sig om andra skulle tänka på att göra. Snyggt. Det gav mig extra energi och värme. Benen kändes fortfarande bra. Jag hade gott om energi kvar i kroppen. Det här gick bra.

Gruppen som var framme och roterade var hyfsat stor. Vi var runt 15 pers som delade på jobbet. Vid varje växling när man kom från långsamma ledet sa framförvarande till att det var dags. Då och då ropades det något peppande eller något annat för att höja motivationen. Laget, vår grupp. Alla kämpade tillsammans. Danne sa i våras när vi var på Mallorca ”det är ett bra gäng, det är gubbar med pulver”. Jag kan hålla med om att det stämmer. Det dundrades på ordentligt i gruppen. Snitthastigheten låg precis enligt plan för att nå målet på 7:30. Nu måste det bara hålla hela vägen in. De sista 4-5 milen är lite stökigare med många svängar och små backar så där gäller det att hålla trycket uppe. Vi var tvungna att hålla 40 km/h i snitt hela vägen in.

Fram till 25 mil kände jag mig stark och pigg. Men ganska snabbt därefter började jag få problem. Det började med kramp i vänsterbenet. Sedan fick jag kramp i högerbenet. Jag svarade tillbaka genom att ge mig en hård örfil på högerkinden tätt följt av en lika hård på vänsterkinden. Ingen större respons. Det blev lite varmt men benen gjorde fortfarande ont så då satte jag en knytnäve i källan till problemet, låren. Det gav inte heller något utan gjorde bara jävligt ont. Några rotationer senare packade jag ihop totalt. Jag fick problem att gå om och skifta över längst fram. Jag började köra ryckigt och hörde Danne ropa bakifrån -TA ETT BESLUT! Sen föll jag bakåt och la mig bakom Micke Nord som var grindvakt. Helt kokt. Verkligen helt jävla sönderkokt. Jag hade inte sparat på något. Jag hade inte stått över en enda förning och hade inte en meter kvar i benen. Bakom grindvakten gick pulsen snabbt ner till 60% igen. Ansträngningen är så mycket lägre där bak. En mil senare, vid backen i Medevi tänkte jag göra ett nytt försök. Jag gick upp i rotationen och kunde nätt och jämnt hålla krampen borta.

Då började det ropas i gruppen om att målet var nära och att vi måste öka tempot. Jag halkade bak och fick kämpa för att inte släppa. Då gjorde min kropp revolt igen genom att utöka krampen från benen till magen. Nu blev jag tvungen att släppa. Det gick verkligen inte att hålla hänga med så gruppen rullade vidare. Jag hittade ett tempo som jag kunde leva med. Precis under spygränsen. Nu var det ändå bara 8 kilometer kvar så jag skulle inte förlora så mycket om jag bara trampade på. När jag rullade över mållinjen 2 minuter senare stod redan killarna där och kramade om varandra. De hade klarat målet med 7 sekunder. Ökningen på slutet gjorde skillnaden. Helt sjukt vilka små marginaler det är ibland. 

Om jag kommer köra Vättern med SCK nästa år? Hjo det kan ni haja!

/Nöjdingen

Antal kommentarer: 2

Clara Edvinsson

Så så megagrymt!


Johan Mölleborn

Tack Clara!



Fantastisk chans till regncykling i helgen!


Det ser ut att bli strålande regnväder i Motala till helgen. Det är lätt att man deppar ihop när man inser att man inte kommer kunna ligga på gräset och dricka boxvin tills man somnar efter Vätternrundan. Men vädret kan förstås ändra sig. De kommande dagarna lär SMHIs servrar gå för högtryck (svinrolig ordvits). Om ni vill ha bättre koll på vädret runt sjön så kan jag tipsa om en bra väder-app som jag skrev om på min gamla blogg för ett tag sedan. Jag hade helst cyklat runt i 20 grader och sol men man kan också vända det till något positivt. Nu kommer jag få chansen att prova min regntäta och flossade kortärmade Rejlers-tröja.

Den har jag faktiskt köpt bara för Jotunheimen runt som jag ska köra senare i sommar. Där har man ca 99% chans att få regn på sig. Den här tröjan kommer förhoppningsvis kunna hålla värmen på de höga fjällen och ändå inte bli för varm nere i dalarna. Förra året var de 2+ när vi susade ner för Valdresflya i 80 km/h. I dalarna var det 20-25 grader. Med en vindväst som garnering så borde jag kunna ta mig runt utan att behöva släpa runt på en långärmad tröja eller jacka. Armvärnarna är gjorda i samma material.

Nu längtar jag duktigt efter äventyret i Norge. Vättern blir som den blir. Vi har som mål att komma in under 7,5 timmar. Jag har ingen aning om vi klarar det men jag ska göra mitt bästa för att hjälpa till. Jag blir nöjd även om vi inte klarar det. Jag ser det mest som ett riktigt bra snabbpass inför Jotunheimen. Lycka till alla som kör!

/Rainman

Antal kommentarer: 1

ekstromenator

Perfekt väder, gör man något så oförnuftigt som att cykla 30 mil förtjänar man regn 😉



Helgens fråga. Vilka hjul är fortast?


Nu behöver jag er hjälp. Jag tvättade cykeln idag och började härja runt bland olika hjulpar och kassetter. Om tre veckor kör jag Jotunheimen och två veckor efter det Tour de Mont Blanc. Där kommer jag behöva stor kassett och lätta hjul. Det hjulvalet var enkelt och redan gjort. Det jag däremot behöver hjälp med är vilka hul jag ska köra med på Vättern. Det är ju pannkaksplatt och där behövs riktigt snabba hjul. Jag har filat ner startfältet till två hjulpar som det står mellan. Så nu är min fråga; vilka hjul är fortast?

De här? 35 mm U-formade kolfiberfälgar från Light bicycles med Novatecnav och Conti GP 4000 S2 25 mm. 

Eller de här: Reynolds Assault/Strike 45/65 mm med Conti GP 4000 S2 23 mm. Det här hjulparet körde jag PBP på så ni behöver inte tänka på bekvämligheten med högprofil på långrundor eller skillnaden i komfort med 23 mm kontra 25 mm.

Jag kommer testa Reynoldshulen imorgon för att jämföra mot kinahjulen. Vi kan väl kora som på Melodifestivalen. Ni ger er röst, folkets röst, sen ger jag min röst, Christer Björkmans röst, och sen slår vi ihop allt och låter Christer Björkman (jag) bestämma. 

Så, vilka hjul ser fortast ut? Vilka hjul ska jag köra Vättern på? Rösta, gör er medborgerliga plikt och se till att rätt hjul vinner!

Resultatet presenteras nån gång senare. 

/Big

 

Antal kommentarer: 9

Johan Wall

Min röst på Reynoldshjulen


Anders Tordenvik

Reynoldshjulen med 25mm däck:-). Ska också köra Jotunheimen rundt, vi ses kanske på startlinjen!


Eva Mölleborn

Tycker de svartvita ser snyggast ut! Kram från Mamma


arne hortell

reynoldshjulen, lägre luftmotstånd


Peter Jansson

Reynoldsarna ser myycket snabbare ut.