Blogg

Jag jobbar som Team Sky


”Jeg ska stå på ski med Team Sky” säger Anna sådär hurtigt norskt till mej när vi ses i Trondheim i januari.

Men vad är det du säger???

Kontrade jag min norska väninna med.

Min vän skulle en förmiddag i januari åka skidor med delar av Team Sky för att de kom på besök till Trondheim. De var på besök för att få hjälp av Anna och hennes kollegor att prova ut nya och mer aero-dynamiska kläder i en vindtunnel inför säsongen. Anna är doktorand inom strömningsmekanik på det tekniska universitetet i Trondheim. När man får läsa om vad hon och hennes kollegor gör på dagarna önskar jag att jag också hade ett sånt coolt jobb – ”Team Sky får drakthjelp av forskere i Norge”.

Jag frågade om hon inte kunde smygplåta Chris Froome när han satt på ändan på skidorna. Svaret blev nej, han var inte med på besöket till Trondheim. Försmädligt. Ändå är det inte många som har så kul på jobbet som Anna nu under midvintern kan jag tänka mej.

För visst är det lite tungt just nu? Även om det börjar bli ljusare på eftermiddagarna och en barmarkssäsong är inom knappt synhåll svär jag dagligen över slask och rullgrus och annat ocharmigt som präglar inte-riktigt-vinter-Stockholm.

För att roa mej själv jobbar jag lite som Team Sky – med detaljerna och tekniken. Jag älskar ju när man kan sätta sifffror och räkna på saker och ting. Jag har ju tyvärr ingen vindtunnel i närheten men till exempel bokför jag mina små framsteg i benböj i Excel och plottar snygga tabeller för att peppa mej själv. Jag har också börjat använda träningsappen Training Peaks genom min coach Magnus Bäckstedt. Programmet har ett belöningssystem i form av att träningspass som uppfyllts enligt plan blir gröna när de är uppladdade.

Låter det torrt – att jag sitter och ler över Excel-ark och gröna boxar? Jag är glad över att jag är lättroad!

Brukar skoja med skidåkande kompisar som lägger mer tid på att valla och snacka valla än att åka skidor att de endast gör det för att de inte kan bli snabbare på skidorna längre. Då måste de ju liksom lägga om fokus för att ändå lägga ner tid i sin älskade sport. Är det ditåt jag också är på väg? Time will tell!


Nytt nummer ute i butik nu!

I detta nummer har vi:

  • Snackat med Emil Johansson om livet upp och ner
  • Grusat ner oss!
  • Snackat med Jonas Bohr om rekordförsöket
  • Kraschat på Mallis 312

Ute nu!

Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Den viktigaste tiden att hålla ut


Det var under en av vinterns första kalla dagar som hon höll på att ge upp. Bettan, min pendlarcykel som troget transporterat mig runt om i Stockholm i fyra år. Jag hade precis flyttat och tredubblat mitt dagliga pendlaravstånd till 30 km och var mer än någonsin beroende av henne. För att det vore så hemskt pinsamt att rucka på mina principer – att vara oberoende av SL-kort och min tro på att en daglig cykeltur förlänger livet. Och då – en frostbiten kväll i december, havererade Bettan ihop i en lätt uppförsbacke 5 km hemifrån. Med svansen mellan benen fick jag promenera hem.

Samma vecka hade vi julfest med jobbet och när jag något seg skulle upp och cykla dagen därpå föll valet på en gammal racer i förrådet. För första gången på fyra år lämnade jag hemmet utan extra cykelslang i beredskap. Givetvis fick jag punktering och fick promenera en andra gång denna vecka. Slösade hela lunchrasten på att jaga slang i Mall of Scandinavia. JA SLÖSADE, för i shoppingmeckat MOS har de allt förutom just cykelslangar (varning).   

Jag hade kunnat ge upp och ta en paus från cykelpendlingen och bestämma mig för att svensk vinter inte är lämpad för cykling. Det kändes som om att alla tecken pekade på det. Men istället lagade jag min kära gamla pendlarhoj och skaffade ett nytt underställ, starkare pannlampa och varmare handskar. Redo för att möta cykelvägarna i vinterskrud. Svensk vinter ÄR till för cykling!

Okej jag erkänner. De morgnar termometern visar kallare än -10 grader skuttar jag inte upp på cykeln. Då tar det 10 minuter av idogt trampande för att få igång cirkulationen och värmen ut i fingertopparna. Då känner man att man lever. Och när jag kommer till jobbet kostar det 10 minuter extra av avskalande av fyra lager kläder och duschande. Senare under dagen är jag inte så populär bland kollegorna när jag insisterar på lunch redan klockan 11 (cyklingen gör mig konstant hungrig…).

Där tar nackdelarna med cykelpendling slut. DN publicerade för några veckor sedan info om att enbart ett fåtal procent av stockholmarna förflyttar sig med cykel och det gör mig ledsen. För att nämna några av de saker jag tycker att jag VINNER under mina dagliga pendlarturer – speciellt under vintertid.

–  Jag får vardagsmotion – enough said i dessa tider när varannan nyhet handlar om ”julbordskulmage” och hur farligt det är med stillasittande. Jag är rätt säker på att jag gör både mig själv och min arbetsgivare en tjänst när jag rör mig varje dag – jag blir friskare, gladare och mindre rastlös i vårt kontorslandskap.

Cykelpendlare är enligt forskning mindre stressade och koncentrerar sig bättre. Det tror jag det – cyklingen ger mig en daglig dos av mindfullness. Prova att vistas i Liljansskogen bakom KTH kontra tunnelbanan kl 8 en måndagsmorgon så fattar du.

–  Vitamin D! Varje solstråle som man kan få under den svenska midvintern borde man försöka fånga. Människan är inte gjord för att ha kontorslampornas skarpa sken som enda källa till ljus ens under vintern.

–  Stockholm är otroligt vackert när solen går upp över skärgården. Inga instagramfilter i hela världen kan leverera samma skönhet som när man hinner kolla på utsikten, vilket man gör när man rör sig i ca 20 km/h genom staden när den vaknar till liv.

Kollektivtrafik i all ära men för att jag ska nå mitt jobb bjuder SL på en service i en hastighet av 15 km/h. Jag cyklar som sagt inte snabbt men jag är uppenbarligen snabbare än SL. Samma resa (30 km pendling) tar 2 h med kollektivtrafik och 1 h 20 minuter med cykel. Dessutom är det sällan min cykel har ”signalfel” (haverier på min cykel som de jag beskrev ovan sker ungefär vart fjärde år enligt min senaste uppdaterade statistik).

”Man kommer att uppskatta den svenska sommaren mer efter detta” citat min sambo som i år upplever sin första vinter i Sverige som cykelpendlare.


Antal kommentarer: 1

Pelle

Håller helt med dig. Dessutom: Dagar som dessa blir jag imponerad av dig som cyklar 30 km enkel resa! Jag tycker 14 km svider i tår och fingrar.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Full fart i dam-och herrklungorna nästa säsong!


Tills nästa säsong kommer det att röras om i grytan kring svensk landsvägscykel då Stockholm Cykelklubb startar elitlag för herrar och damer. I pressrealesen från helgen skrivs det att  På mindre än ett år har Stockholm Cykelklubb (SCK) tagit steget från nybildad klubb till att samla några av Stockholmsområdets bästa dam- och herrcyklister i en fokuserad elitsatsning på landsvägssidan.”

Bakom satsningen står huvudsponsorerna teknikkonsulten Rejlers och Crescent/TEC och målsättning att vara med och konkurrera om medaljer i svenska mästerskapen på linje och tempo för både herrar och damer. Lagen samlar några av stockholmsområdets bästa tävlingscyklister i en kombination av unga lovande cyklister och mer erfarna tävlingscyklister.

”Efter att ha börjat cykla tillsammans säsongen 2014 har de dryga 40 medlemmarna i den ursprungliga gruppen, med hjälp av vår huvudsponsor teknikkonsulten Rejlers, fortsatt att ständigt utvecklas”, konstaterar Thomas Backteman, ordförande i Stockholm Cykelklubb. ”2015 tog vi steget och bildade klubb eftersom flera av medlemmarna i laget, Rejlers Cycling Team, ville börja tävla tillsammans. Nu tar vi nästa steg genom att samla några av stockholmsområdets bästa tävlingscyklister på både dam- och herrsidan. Det känns roligt att kunna vara med och skapa ett nytt konkurrenskraftigt cykel lag i Stockholm för att på så sätt bidra till att stärka cyklingen som sport i Sverige”, konstaterar Thomas Backteman.

Stockholm Cykelklubb är Stockholms enda fokuserade klubb för elitmotionärer och erbjuder en länk mellan tävling och motion. Klubben erbjuder ambitiösa motionärer och elitcyklister en ständig utveckling men har samtidigt som motto att laget är starkare än jaget.

Damelitlaget består av följande cyklister:
Sara Penton (Sara kommer primärt tävla utomlands under 2016)
Mikaela Persson (Mikaela kommer primärt tävla utomlands under 2016)
Emmy Thelberg
Cecilia Widegren
Camilla Backman
Camilla Lundberg
Ulrika Högberg
Anna Nyhlen
Ingrid Kjellström
Jenny Werner

Herrelitlaget består av följande cyklister:
Thomas Wahlgren (tidigare Valhall)
Edward Wendelin (tidigare Valhall)
Christopher Harnesk (tidigare Valhall)
Matti Scheffer (tidigare Valhall)
Peter Eggertsen (tidigare Fredrikshof)
Staffan Arvidsson (tidigare Uppsala)
David Bartolome (tidigare Uppsala)
Lucca Mazzurano (tidigare Velo)
Freddy Johansson (tidigare Kopparberg)
Tobias Stridsberg (tidigare Södertälje)
Nils Penton (tidigare Södertälje)
Patrik Morén (tidigare Södertälje)
Marcus Linder (tidigare Södertälje)

Här kan man läsa mer hos Rejlers, här har Jonas Bohr skrivit om saken och här har Henrik Öijer bloggat.

Den som var riktigt uppmärksam kanske noterade mitt namn på listan bland de som ska vara med i damlaget? Jag är otroligt glad över att stå med bland en samling riktigt starka cyklister. När jag fick höra att det var en cykelklubb som äntligen slog ett slag för svensk damcykling nappade jag på en gång. Under de senaste åren har det spridits ringar på vattnet – i eftersvallningarna av damsatsningar som CK08 Damelit och SubXX.

Mycket har hänt – många starka tjejer har träffats och tränat och tävlat med och mot varandra, framförallt i Stockholmsområdet. Men det finns ändå en otrolig utvecklingspotential – både för såväl enskilda cyklister som för laget inom sporten. Mitt mål med att vara med i laget är att ta rygg (och rulle!) på de andra fantastiskt duktiga tjejerna – lära mig av dem och träna mej bättre tillsammans med dem. Det spritter i benen redan nu för att sätta igång. Vad kul 2016 kommer att bli!


Antal kommentarer: 1

Clara Edvinsson

Vad otroligt roligt!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Det är i gryningen det händer


När du snoozar alarmet på mobilen, när du har tunnelseende fram till kaffebryggaren på morgonen, när du trängs i kollektivtrafiken på väg till jobbet – då har redan grejer hänt på Djurgården i Stockholm. #CHINADONE är ett gäng som kör morgonspinns flera dagar i veckan. Upplägget är enkelt – de ses vid Djurgårdsbron och sätter sedan av i fullt fart upp mot Blockhusudden och tillbaka över Gärdet och Radiohuset. Uppsamling vid bron efter ett varv och sedan körs ett till varv som sedan avslutas med spurt till ett bageri för morgonkaffe.

Foto: Hagen Bender

Jag fick nys om gruppen för ett par veckor sedan och bestämde mig för att göra revolt mot morgon-snoozaren i mig och prova på att cykla med dem. Det är under två minuter efter det att alarmet gått igång och man yrvaket drar på sig bibs:en och letar fram sina lampor i mörkret som inte är särskilt behagliga. Men dessa har man snabbt glömt bort när man kommit ut och upp på cykeln och trampat igång blodcirkulationen. Det är lite pinsamt att jag glömt bort hur mycket energi jag får av att bara lyssna till mina egna andetag och bara se lampans sken framför mig i morgonmörkret. Det är meditation – vissa behöver yoga och mindfullness – för mej faller alla bitar på plats i skallen när jag cyklar på morgonen. Framförallt för att man inte riktigt hinner bråka med sig själv om hurvida man ska köra hårt eller inte.

Foto: Klas Nordentjell

För har man stigit upp i ottan ska man köra hårt – det är en approach som gruppen verkar ha. Fördelen med att rejsa på Djurgården på morgonen är att trafiken är i princip obefintlig och att man inte har långt hem om man blir avhängd (!). Eller nej fel – hittills har ingen lämnat mej ensam även om jag tappar hjul och får lida pin för att komma ikapp emellanåt. Och det allra viktigaste – det finns ingenting som smakar så gott som kaffe och bulle när man svettats en timme. När man efter en genomkörare på cykeln och gofrulle cyklar på skakiga ben till jobbet har man en skön känsla i kroppen som sitter i hela dagen.

Grupper som Le Peloton har spridit ringar på vattnet över hela Sverige och det har under året ploppat upp flera grupper med cyklister som insett hur fantastiskt det är att börja morgonen på cykeln. Faktum är att #CHINADONE funnits under flera år. Bakom initiativet står bland andra Klas Nordentjell som även är med i CK Barriär.

Foto: Emil Rosenberg

Var det någon som kunde missa Cykelklubben Barriär under SM i cyclocross för ett par veckor sedan? CK Barriär är en renodlad CX-klubb som startats i år på initiativ av cyklister i Sverige vars hjärtan slår extra hårt för CX. De går all in och vill sprida den belgiska CX-andan i Sverige med allt vad det innebär från att kötta i leran i skin-suits till att ha riktigt kul tillsammans under rejs och skåla med bärs efter målgång.

Foto: Thomas Niemi

Jag tycker att de fyller i många av de hål som saknats inom svenska cyklism. De kör riktigt hårt och bra men är samtidigt prestigelösa, snygga och har en skön och öppen attityd. Jag tror och hoppas att vi kommer få se mer av dem och cyclocross i Sverige framöver!

Här finns de på Instagram.


Antal kommentarer: 5

Klas Nordentjell

Vilka fina ord!


Richard

Låter som ett grymt upplägg! Är det öppet för ”allmänheten” och vilka tider brukar köras?


Ingrid Kjellström

Hej Richard!
Vi kör ca 6,30, maila mej om du vill hänga på!
ingridkj@kth.se


Klas

Richard->
Vi lever under staketet #RIDEHARDFIKAHARDER och brukar köra ”alla-ska-med-tempo” under större delen av rundan men när vi kommer ut på Lindarängsvägen (korsningen strax efter fotbollsplanen) så är det fri fart till Djurgårdsbron där vi återsamlas innan vi sticker ut på nytt varv.


Richard

Tack för svar Klas och Ingrid! Det låter onekligen som ett bra upplägg på morgonträning. Har kört en del med Le Peleton men som boendes på Gärdet är detta onekligen lite närmare rent logistiskt.

Hör gärna av mig för att hänga på vid tillfälle! Mailar dig Ingrid.

Mvh,
Richard



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Avhängd, smutsig och glad


De senaste veckorna har jag ägnat mig åt sådant som jag tycker är läskigt och asjobbigt. Jag har cyklat MTB och CX. Smutsat ner mig. Trillat och fått skrubbsår. Haft maxpuls under längre tid än någonsin förr.

Det började under Hacksta XC, en cross country MTB tävling i Åkersberga. 14 km med ca 600 höjdmeter, upp och ner för en gammal soptipp. En kompis lurade dit mig genom att säga ”jo men junior herrar kör samma bana dagen innan så det klarar du med!!!”. Jag vet ju om att juniorer hänger av mej i de flesta lägen, men jag tänkte att ja, varför inte.

Blev uppskrämd redan under visnings-varvet av Hacksta XC. Det var branta backar både uppför och nerför, klipphällar, dropp. Att cykla ett varv kändes som ett lagom dagsverke. Under loppet skulle jag köra tre varv till!

Starten gick och jag blev snabbt ifrånåkt från större delen av startfältet och dessutom varvad av Calle Friberg (det var typ när jag såg honom som jag fattade att jag ägnade mej åt serious business). MEN jag körde betydligt hårdare och modigare än vad jag gjort om jag cyklat ensam.

Foto: Karolina Örnstedt

Ett par veckor senare körde jag Gärdescrossen i samband med Velothon Stockholm. Det var min första gång på en CX. (De gånger jag körde CX på grusväg för tre år sedan räknas inte längre – inte nu när jag fattar vad CX handlar om). Vi cyklade runt, runt på en kurvig bana på Gärdescrossen. Det var inte särskilt lerigt eller kuperat. Men jag lyckades ändå blåsa ut både skalle och ben totalt. Det krävs en sådan otrolig uppmärksamhet för mitt huvud att berätta för kroppen att svänga snabbt och smidigt och ibland hoppa av cykeln och ta mig över hinder och helst inte bromsa däremellan. När jag bromsar (vilket jag gör – för ofta) blir det ett igångdrag som benen lipar av. 

Foto: Karolina Örnstedt

Damerna skulle köra 40 minuter. Efter 10 minuter tyckte jag att det var nog. Tröttnade på att höra mig själv flåsa och att ha mjölksyra upp till öronen. Otroligt nöjd med min bedrift efteråt!

Jag blev dessutom inte varvad av Lisa Nordén förrän under sista varvet!

Men det är det mesta i skryt-väg jag kan nämna angående mina meriter inom MTB och CX. Jag kör varken snyggt eller snabbt men jag tar mig an utmaningen och jag älskar det. Jag älskar att man inte kollar hur snabbt det går eller hur långt man kört (hinner knappt slänga en blick på klockan) – siffror är inte relevanta i sammanhanget.

Jag älskar att jag måste fokusera så mycket att jag emellanåt glömmer hur jobbigt det är eller vad klockan är eller hur mycket jag har att göra på jobbet. Jag älskar att smutsa ner mig och känna att jag lever – det är en så fin kontrast till kontorslivet som annars är min vardag.

Jag älskar att 40 minuters träning räcker för att gå hem och lägga sig på soffan och vara nöjd resten av dagen (dvs – det behövs inte 150 km och 5 h loggade på Strava för att träningen ska räknas). Jag älskar att jag inte får svårt att hitta hem om jag blir avhängd. Jag älskar att jag inte bryr mig om jag kommer sist eller blir avhängd – att hoppa över ett hinder med cykeln en gång ger mej en kick som jag kan leve länge på. Och så vidare.

Imorgon, söndag, körs Kompiscrossen på Norra Djurgården. På tisdagar och torsdagar är det träning i Sköndal. Kolla in CXSTHLM på Facebook för mer info om skön träning i Stockholm! Ett tips är även Robin Hedströms blogg här på Bicycling. Killen vet vad han snackar om både när han kör och skriver om CX!


Antal kommentarer: 3

Robin Hedström

Kul att du är igång och har fått blodad tand. Ses på banan!


jonas l

Kul inlägg och roligt när fler hittar CX på riktigt 😀


Katja

Kul Ingrid 😀 CX är bäst, så är det helt enkelt.

/en som också blir glad när jag inte blir varvad av vinnaren förrän i slutet av sista varvet…



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Tre Berg – bättre än Vätternrundan


Förra helgen provade jag en helt ny ny grej – precis som Bitte Håf körde jag Tre Berg. Detta var nytt i bemärkelsen att loppet är ett helt nytt arrangemang. De har inte satt sig på små hästar – de vill matcha upp till Vätternrundan inom några år. Det var även nytt i form av upplevelse för mig då det var första gången jag ställde mig på startlinjen utan att ha en fartgrupp, typ SubXX, med mig.

Vi kallar oss Sub Hofvet Bonk. Tack alla inblandade! 

Däremot lyckades vi samla ihop ett glatt gäng från olika ursprung – SubXX, Fredrikshof, Team Bonk och Örserums IK. Vi cyklade iväg i den frostiga septembermorgonen utan att ha några som helst mål kring snittfart eller liknande – vi ville bara se oss omkring, prova att stanna och fika i depåer och ha kul tillsammans.

Med medvinden i ryggen gick det riktigt bra att cykla ut ur Skara på fina landsvägar. Rätt snabbt gick det dock upp för mig att det är en stor fördel att köra i fartgrupp med en ledande MC framför. Då slipper man de random cyklister som lever rövare och kör om klungor så att fyra cyklister ligger i bredd på smala små vägar ibland. Jag är en fegis ut i lilltårna och är lite för skicklig på att se potentiella olyckor på vägen framför mig. Men hur sjutton kör folk? Är det värt att gå om en klunga som kör kanske i 32 km/h för att man själv vill köra 33 km/h? Speciellt på små kurviga vägar. Är det värt att visa att man ”har starka ben” och köra om för att sen lägga sig precis framför en klunga som behöver bromsa in bakom?

Jag funderar mycket på vad hen som gör såhär skulle säga till typ sin respektive om de skulle krascha – ”jo alltså dom framför mig körde lite för långsamt och jag ville vara minuten före dom in i Skara så jag körde om även fast det var  bakom en kurva med skymd sikt. Jag hade kunnat bryta ryggen om vi mötte en bil men det kändes ändå värt det”.

Som sagt – jag är kanske lite för pessimistisk i mitt förutseende av olyckor. Ändå tycker jag att man kan tänka efter två gånger innan man hämtar andan och kör om folk åt höger och vänster. Eller när man försöker gå in i okända klungor utan att fråga om lov. Jag kan bli seg i skallen när jag är trött men det går ändå inte att försöka smyga sig in i min klunga obemärkt.

Precis som namnet på racet antyder finns tre berg längs banan. Detta är ett koncept som jag älskar. Att köra hårt uppför och sen chilla på platten (kolla #ridehardfikaharder på Instagram!). Första berget dök upp efter ca 35 km och låg i Falköping. Jag får högre puls bara av ett se ett backkrön framför mig och sprätte på uppför. Kul! Tävlingsledningen hade gjort ett bra jobb med att placera ut många funktionärer som bevakade vägarna och skapade ordning då cyklister körde upp och ner på samma väg.

Foto: Jenny Grip 

Nere på platten igen samlade vi ihop klungan och nu var det inte längre lika tätt med cyklister längs banan. Vägarna var böljande och intressanta att köra på. Vid depå 2 tog vi äntligen rast och jag skulle få dricka kaffe!! Hade jag tänkt. Men tji fick jag – i depån serverades endast kardemummabullar och sportdryck. Jag blev uppriktigt besviken. En lite kyligare dag som det var under racet hade kaffe gjort så mycket för humör och välbefinnande!

Andra ”berget” dök upp efter ca 90 km men jag satt och laddade för det tredje och sista berget – Kinnekulle. Där skulle det enligt utsago delas ut spurtpris inom alla klasser och samtliga deltagares tider skulle klockas. När vi såg Kinnekulle framför oss var det några kids som stod i vägrenen och hojtade att ”nu kommer berget” (riktigt kul med så mycket publik ute på banan!! Hatten av för er alla som ställde upp och hejade). Jag och min bror tände till och körde en utbrytning. Det fanns en Bianchi-hoj i potten!

Trampade på för kung av fosterland uppför och kände mig som ett proffs som körde en utbrytning upp för Alp d´Huez. Efter någon kilometer undrade jag dock varför det inte fanns några markeringar längs vägen som tydde på att det var ett klätterpris i närheten? Ropade till funktionärer och frågade vart backen var egentligen? Boomer – jag hade kört på för tidigt!

Foto: Jenny Grip 

Sur över att jag bränt krut ”i onödan” la jag mig och malde på fram Hällekis där ”Bianchi climb” verkligen började. Blev ännu tjurigare när jag hade ett band av herrar bakom mig som inte ville dra en meter (detta är ett tecken på att jag håller på att bonka). Kanske gav denna ilska mej energi uppför backen – jag körde stenhårt uppför och älskade det. Älskade ännu mer att bli serverad kaffe uppe på toppen!

Jag tror dock att jag drack för mycket kaffe och käkade för mycket bullar för på vägen ner och hem – ca 40 km – mådde jag apa (kan även ha tagit ut mig för mycket uppför.. ca 10 mil cyklade på väg i augusti kan ha spelat ut sin betydelse). TACK till Sub Hofvet Bonk som peppade mig och väntade in mig när jag ville lipa och cykla 23 km/h sista biten in i mål.

Jag vann tyvärr inget berga-pris. Det var en snubbe som körde på ca 8 minuter uppför + några andra som var snabbare än mej (hehe). MEN jag fick en fantastisk dag med mina vänner och det slår alla möjliga andra vinster!

Här skulle jag dock vilja framföra ett litet klagomål till Tre Berg och det är att det inte fanns något pris för damer under tävlingen. Elittjejer fick fightas mot elitherrar under Tre Berg och under GP-loppet dagen innan var tjejernas prispeng betydligt lägre än herrarnas. Hemskt synd och old-school på ett annat bra arrangemang! Hör ni ledningsgruppen i Tre Berg – hade ni fått bilder av tjejer på prispallen spridda över sociala medier hade det gett så mycket bra reklam för er!

I övrigt – bra lopp med rolig bana och upplägg med bergen. Samt lagom längd (183 km) och lagom i tiden (nu får cyklister en anledning till att inte ställa undan cyklarna efter Vätternrundan). Imorgon kör jag Velothon – återkommer om utbudet av fika på det loppet!


Antal kommentarer: 4

Morgan Roslinger

Wow va roligt och va bra skrivet. Jag körde VR2015 och fick en del funderingar då jag aldrig hade kört klunga och hade inte en aning vad det innebar att cykla 30 mil.Inte heller det där med energi åtgången. Men just det där med att köra om och tro att man har vunnit giro Italia eller något. Galet. Nu laddar jag för VR2016 man vill ju få en bättre tid och detta år vet jag ju att kroppen behöver energi för att ta en runt .=)


Bitte

Håller helt med dig om pris till tjejerna, det var verkligen inte så modernt… Och cykeln – ingen tjej hade ju chans på den egentligen.


Håkan

Trevligt skrivet. Och visst är det härliga vägar runt i Skaraborg? När hela TImmersdalas befolkning sitter och hejar på en blir man bara glad! Uppslutning i Falköping var också enorm!


Sven-Erik

Jag slutade med Vätterrundan av mer än ett skäl. Ett av dem var dock att det fanns klungor, mer än en, som tyckte det var värt att köra om en ensam cyklist =mig för att sedan bromsa in. Trots att jag inte snittade 33 så blev det till att köra om dem igen.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*